Kamratskap Rock

Helgen

2012-01-27T12:01:00.005+01:00

I bland har man det bra. I kväll åker jag till Uppsala och ser Mattias Alkberg och Magnus Ekelund. I morgon kompleteras de av Rakaten på Debaser Medis. All den bästa musiken på en gång. Tänk det här, va:

+

+

=

Hur jag lärde mig att sluta oroa mig och gilla skivspelande.

2012-01-26T11:27:00.005+01:00

Jag har haft två återkommande drömmar i mitt liv. I alla fall som jag kan komma ihåg. I den ena ska just jordens undergång äga rum. Det är liksom inte uttalat utan underförstått. Ligger i luften. Jag är en i en liten folksamling som samlats på toppen av en skyskrapa eller ett stort höghus. Staden runt oss är fylld av stigande vatten, men himlen är lugn. Det är ingen panik utan en stilla förliknelse med ödet i gruppen. Jag minns känslan vädligt tydligt. Det här drömde jag ofta i elva-tolvårs åldern.

I den andra ska jag just kliva på en scen med ett band och slås av att jag inte kan något alls. Scenariot kan variera lite. Antingen kommer jag på mig själv med att vara på väg att spela med ett band jag inte är med i och således inte kan en enda låt eller så borde jag kunna men det låser sig precis när vi ska kliva på. En fruktansvärd känsla av impotens.

Jag var rätt sämst i verkligheten också. Så mitt band gjorde väl rätt i att inte låta mig komma tillbaka efter att jag i ett virrvarr av ångest och självförakt hoppat av. En del saker är man sämst på och borde låta bli. Även om man gärna vill.
Spela skivor är jag också ganska kass på. Det här är inte självömkan eller bön om uppmuntran utan ett krasst kostataterande. Det är väl samma bristande musikalitet som går igen där med. Jag är inte så bra på att taktmixa och sådant. Till exempel. Men det roar mig. Det roar mig att gå omkring och tänka på det innan. Vilka låtar man ska välja. I vilken ordning man ska spela dom.

Så när man får frågan om att spela skivor kan jag mot bättre vetande inte låta bli. Trots att jag vet att jag kommer nojja över om någon bränd skiva kommer att hacka eller att jag kommer att glömma att ta med den där lilla pluggen till hörslurssladden. Ungefär som att känna efter i fickan om och om igen ifall man tappat nycklarna, telefonen, plånboken. Fast men vet att man inte har gjort det, egentligen.

Jag tycker att känslan av att få fnula och fundera innan lätt är värd ångesten över att misslyckas. Dessutom är det jättekul att få mandat att bestämma vad folk ska lyssna på. Fest-DJ är oftast en vidrig förlängning av den gamle festtrubaduren med akustisk gitarr. Så den rollen undviker man helst. Hellre inte spela en enda låt på en fest så man slipper vara det aset.
Men i de fall man faktiskt blivit ombedd av någon annan att komma och spela utifrån premissen av att min personliga smak uppskattas känns det som att man har en annan rätt.

Nu på lördag spelar jag och Julia skivor på Debaser Medis. Liveakter är Mattias Alkberg, Magnus Ekelund och Raketen. En miniversion av Text & Musik alltså. DJ-setet går under namnet Kamratskap Rock, efetrsom det kändes fel att använda Corazon utan Robin som bor i Östersund numer. Vi ska förresten spela plattor i Hotell Clarions foajé under Vinterfestivalen i Östersund nästa vecka. Som en parentes.

På lördag kommer jag spela ungefär det här:

Skinnad - Franke
Malmö City - Garbochock
Carry Home - Gun Club
Kanske, Kanske - Hanna Hirsch
Från Pärm Till Pärm - Henry Chapman
19hundra80sju Rock - Imperiet
Du Är Allt Jag Vill Ha - Jakob Hellman
Nu ska du ha feedback - Johan Borgert & Holy Madre
Lyssna nu -Jonas Jonsson
Du Ska Ramla Och Trilla -Kajsa Grytt
Sekel - Autisterna
Har VI Inte Grävt för många hål -Babylon Blues
Disappearing act - The Bear Quartet
Everybody Hurts - Markus Krunegård
Harduingetmankandansatill? - Bob Hund
and Jury - Colin Newman
Dum I Huvudet - Conny Nimmersjö
En annan nu - Docenterna
Skyldig - Eldkvarn
Bury - The Fall
Dumskallarnas sammansvärjning - Knivderby
Flera meter kort - Scraps of tape
Academy Fight - Song Mission Of Burma
Norrländska präriens gudinna - Olle Ljungström
Måne över Fårösund - Pascal
Havet Ligger Blankt - Reeperbahn
Alex Chilton - The Replacements
Den Knivskurne - Tant Strul
Pärlor för svin - Ulf Stureson
Outdoor Miner - Wire
Vem Är Den Flickan - Wilmer X
Jag vill inte vara med - Knugen Faller
Flickorna på taket - Kommisarie Roy
Hårdare - Raketen
Utan Er - Magnus Ekelund & Stålet
Tickande bomb - Vånna Inget
0693 POPTERROR
Buddy - Silverbullit
Blodtørst - Kvelertak
Coming from you - Paper

Det känns förresten som att det kan bli en väldigt fin helg. I morgon åker vi till Uppsala där typ samma gäng som på lördag spelar på Katalin. Men då är man bara en glad besökare.

Att (S)kriva av (S)ig

2012-01-25T15:22:00.020+01:00

Hela situationen Håkan Juholt och det före detta statsbärande partiet gör mig mer nedstämd än något annat. Jag orkar inte längre. Självklart fick han gå. Självklart att det skedde efter att VU utalat sitt stöd. Hur skulle det sett ut annars. Märk väl att jag inte ens använder frågetecken där.

(S) problem är inte partiledarval utan brist på ideologiskt innehåll och riktning. Partiet skulle fylla en funktion genom att erbjuda ett alternativ till regeringens privatiseingar och konstanta urholkning av välfärden. Det går att prata om gemensamt finansierad välfärd och stark offentlig sektor. Det går att driva ett aktivt arbete mot växande klassklyftor och en allt stelare, snart obefintlig, social rörlighet. Man kan stå för sådant. Och därmed emot precis allt Alliansen representerar. Så enkelt skulle man kunna agera opposition. Det är inte farligt att prata skatter om det finns en vision. En dröm om vad man vill göra med våra gemensamma resurser. Eller av det som skulle kunna bli gemensamma resurser med en mer allmännyttig och mindre desktruktiv skattepolitik.

Jag läste igår i Aftonbladet om uppdelningen mellan de Socialdemokartiska partidistriken i storstad och landsort i frågan om var man ska styra politiken. Där storstadsregionerna vill ha skattesänkningar, vinstintressen i äldrevård och avregleringar av statligt ägda företag vill landsort tvärtom. Räcker inte det för att illustrera partiets fundamentala problem? För mig illustrerar det perfekt (S) situation där den välbeställda storstadens världsbild får representera partiledning och landsortens perspektiv är talande för gräsrötter och väljare som inte känner igen sig i sitt parti. Går man den mätta svinens ärenden skapar man sig inget eget existensberättigande. Det jobbet gör redan regeringen med bravur.

Vi har ett skriande behov av att prata om klass, bostadspolitik, kultur, skola, vård och omsorg. Ja hela den kollektiva välfärdstanken ligger blödande utan att någon lyfter ett finger. Samtidigt som en komplett vansinnig finansmarknad en gång för alla bekräftar att kaptitalism inte fungerar över huvud taget utan regleringar och statliga ingrepp. Öppet jävla mål att kritisera hela den borgerliga världsbilden alltså. Men det kanske är mycket att kräva av (S), den graden av systemkritik. Å andra sidan är det just i så övergripande frågor partiet kan finna sitt förlorade raison d'etre.

När Håkan Juholt tillträdde kändes det lite, lite som att något sådant skulle kunna vara realistiskt. Om än i så liten skala. Han pratade om välfärd, kultur och gemenskap. Jag är av uppfattingen att det inte nödvändigtvis är nostalgiskt att blicka mot rekordårens progressiva ekonomiska ideér för att finna färdriktning framåt. Att Juholt inte var redo uppgiften stod dock ganska tidigt klart. Det tvivelaktiga bostadsbidraget, alla klantiga uttalanden, hur skuggbudgeten hanterades och hans politiska finkäslighet i allmänhet som mest liknande fingertoppskänslan
hos en handamputerad.

Att han fick gå är helt rätt. Den enda vägen att vända den nedåtgående spiralen är att öppet välja ordförande och kollektivt formulera en tydlig politik som kontrasterar mot den Alliansen för.

Men historien Juholt lämnar mig inte ifred. Jag tycker det är hemskt sorgligt att en partiledare inte ska kunna vara av annat snitt än vad den de Stockholmsbaserade ledarsidorna kan relatera till. Jag finner det direkt beklämmande hur Juholts person, utseende och världsbild lustfyllt hånats. Det jag betraktade som hoppfullt, att en person från periferin tog rodret, sågs på med förakt hos ledarredaktionerna.

“ Jag har känt klassföraktet i vissa kretsar. Det har varit legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer av mig och ge mig öknamn. Det startade mycket snabbt. Jag förstår att man kände provokationen när den person som betraktades som en bonnläpp sedan började skriva debattartiklar om Malmöoperans Les Misérables" och publicerade åtta sidor existentiell mejlkonversation i Dagens Nyheter. Jag var Åsa Nisse. Jag skulle hålla mig till det”.(Juholt, i Östran efter avgången)

Jag hojtar inte om mediadrev. Ser bara gamalt vanligt klasshat. Däremot kan jag inte låta bli att notera en viss diskrepans mellan med vilken kraft pressen attackerat Socialdemokraterna och hur stort partiet faktiskt är. Maktgranskningen öser på med samma energi som om vi pratade om ett parti med dubbelt så stort inflytande. Samtidigt som regeringen inte bara lämnas helt ifred utan dess ministrar behandlas som någon slags oberoende experter med förvaltande uppdrag och inte som ideologiskt driva politiker. HÄR kan vi prata om mediadrev och se ett djupt tragiskt exempel på hur den borgerliga världsbilden segrat i kampen om utrymmet att beskriva verkligheten och diktera villkoren för på vilket sätt man tillåts drömma om framtiden.

Herregud, jag bryr mig ju inte ens om Socialdemokraterna på riktigt. Det blir bara en fix idé, det yttersta påminnelsen om ett helt samhälles värdeförskjutning. Ursäkta, det var snällt formulerat. "Långsamma föruttnelse" ska det vara.

Jag äcklas av den stad jag bor i. Av svinen som styr den och som styr vårt land. Jag äcklas av mig själv, det sammanhang man verkar i och min oförmåga att göra något alls.

Men mest av allt är det bara så djupt sorgligt. Alltihop.
Det känns så hopplöst att man vill gråta. Eller låta bli.

Jag & Linn i Prag!

2012-01-23T15:54:00.009+01:00

I kväll: Magnus Ekelund & Stålet på Fritz Corner!

2012-01-18T16:53:00.001+01:00

Samhällsinformation! I kväll spelar Magnus Ekelund & Stålet på Fritz Corner. Som hemlig gäst har de kanske någon som kanske har något med den här bloggens namn att göra. Ses där!

Lilla Hotellbaren | Folkungagatan 47 | 20-02
Fri entré | 20 år (18 år för medlemmar i Fritz's Corner)

Caotico - Sunrise Confessions

2012-01-17T06:51:00.000+01:00

Everybody Hurts

2012-01-16T15:47:00.003+01:00

Det är en känsla som jag haft sen jag var barn

Som jag vant mig vid att ha

Livet pågår nån annanstans

kärlek besöker nån ibland

Tyst det var här vi lekte nyss

skolgård vägg i vägg med äldrevård

Dom väntar på att dö på Sandbyhov

Dom i centrum vill här ifrån

Där lärde jag mig gilla Everybody hurts

Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Jag lärde mig att änglar bara finns i snö

Där lärde mig att gilla ”Everybody Hurts”

Varv på varv i ett elljusspår

Samla fart i flera år

Såg på när ni drog iväg

Såg på när vi växte isär

Där centrum är dödens väntrum

Där tiden går mellan Fonus o Konsum

En kasse mat en vässad kniv

ett helt liv

Där lärde jag mig gilla Everybody hurts

Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Jag lärde mig att änglar bara finns i snö

Där lärde mig att gilla ”Everybody Hurts”

Ritar 8:or i gruset på fotbollsplan

På cyklar genom en avlövad stad

En klocka som står still

Här blev jag till

Där längtan är allas kärnkraft

Där ingen törs men alla hoppas

Där allt står still

där livet är utan reffränger

känner jag igen mig

Där lärde jag mig gilla Everybody hurts

Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Jag lärde mig att änglar bara finns i snö

Där lärde mig att gilla ”Everybody Hurts”

Kvelertak till Yran!

2012-01-16T15:25:00.002+01:00

Läs här!
Än så länge:

Artister 2012:
Lars Winnerbäck
Melissa Horn
Eldkvarn
Kvelertak (NO)
Den Svenska Björnstammen
Tant Strul
Deportees
Jakob Hellman
Nause
Loney Dear
Panda Da Panda

Magnus Ekelund & Stålet på stor vårturné

2012-01-13T13:00:00.002+01:00

Magnus Ekelund & Stålet släppte 2011 sitt debutalbum Svart Flagg med singeln Utan Er som gästades av ingen mindre än Jakob Hellman. I vår kommer en ny EP och Ekelund ger sig ut på en omfattande Sverigeturné, både med egna bandet samt som förband till Jakob Hellman och Mattias Alkberg.

Norrbottensbördige Magnus Ekelund har samiskt ursprung, något som går igen i texterna på den hyllade Svart Flagg från 2011 som kallades årets bästa album i bland annat Expressen. Albumet var hans första svenskspråkiga efter en karriär under namnet Elmo som bland annat släppte P3-hitten The Anthem.

Svart Flagg förgicks av singeln Utan Er, en duett med Jakob Hellman och det första livstecknet ifrån poplegenden på många år. Magnus Ekelund medverkade också på Mattias Alkbergs kritikerrosade album Anarkist där han sjöng på och skrev låten Född Fel tillsammans med Alkberg.

2012 släpper han både en ny EP och ett fullängdsalbum. I februari släpps EPn Sameblod och senare i år kommer albumet Det definitiva drevet. Under våren ger han sig ut på en omfattande Sverigeturné både med egna bandet samt som förband till Jakob Hellman och Mattias Alkberg.

Mer info om Magnus Ekelund & Stålet

Turnéschema våren 2012:

14/1 Kalmar, Palace
18/1 Stockholm, Fritz Corner @ Lilla Hotellbaren
19/1 Norrköping, Munken w/ Mattias Alkberg
20/1 Växjö, Kafé DeLuxe w/ Mattias Alkberg
21/1 Malmö, KB w/ Mattias Alkberg
27/1 Uppsala, Katalin w/ Mattias Alkberg
28/1 Stockholm, Debaser Medis w/ Mattias Alkberg
03/2 Jokkmokk, Folkets Hus w / Norrbotten Big Band
04/2 Arvidsjaur, Medborgarhuset w / Norrbotten Big Band
05/2 Boden, Folkan w/ Norrbotten Big Band
06/2 Pajala, TBA, w / Norrbotten Big Band
12/4 Malmö, Debaser w/ Jakob Hellman
13/4 Borlänge, Bolanche w/ Jakob Hellman
14/4 Norrköping, Dynamo w/ Jakob Hellman
20/4 Uppsala, Katalin w/ Jakob Hellman
21/4 Göteborg, Stadsteaterns Foajébar w/ Jakob Hellman
27/4 Umeå, Scharinska Villan w/ Jakob Hellman
28/4 Piteå. Studio Acusticum w/ Jakob Hellman
04/5 Eskilstuna, Brasserie Le Grand w/ Jakob Hellman
06/5 Stockholm, Södra Teatern w/ Jakob Hellman
25/5 Östersund, Club Corazon
31/5 Malmö, Debaser
2/6 Stockholm, Debaser Slussen

Fler datum tillkommer

För mer information:
United Stage Artist
Pontus Sillrén, agent
Pontus@unitedstage.se
+46 8 555 700 00, +46 70 298 00 62

Jonas Pernholm, media- & kommunikationsansvarig
Jonas@unitedstage.se
+46 73 701 41 99 / +46 8 555 700 00

Skivbolag:
Teg Publishing
www.tegpublishing.se/
info@tegpublishing.se

Pressmaterial finns på www.unitedstage.se/press

Ny video med Popterror

2012-01-02T10:38:00.001+01:00

Nyårskrönika 2011

2011-12-30T14:00:00.004+01:00

Jag sitter i mitt föräldrahem och lyssnar på Gunnar Wiklunds Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad. Ni vet, Per-Martin Hambergs sextiotalsschlager som handlar om Östersund. Han skrev den när han bodde i Stockholm och led av hemlängtan. Jag känner mig lite sentimental. Om en stund ska jag sätta mig på tåget, som går igen nu när stormen bedarrat, och åka tillbaka till Stockholm. Jag borde inte känna någon större melankoli. Faktum är att det senaste året, det sjätte för mig i exil i huvudstaden, har varit det bästa året i mitt liv.

Om vi för en stund lägger Utøya, Alliansregeringen, Carl Bildt, SAPs fria fall, DJs som fyller Globen och annat elände som förpestat världen åt sidan kan jag på en personlig plan se tillbaka på en väldigt fint år. Inte sedan man var ett litet barn utan tidsuppfattning har ett år känts så långt. I bästa möjliga bemärkelse.

Jag arrangerade de väldigt lyckade Text & Musik-konserterna tillsammans med Matti, Anna, Magnus, Jonas, Patrik, Conny och alla de andra. Jag var med och styrde upp Jakob Hellmans turné med nya kompbandet Nerverna och Kajsa Grytts återkomstturné. Jag befann mig i periferin när det började lossna för vännerna i Caotico och Popterror. Jag och Robin höll i Club Corazon Stockholm och spelade skivor på Strand, Mosebacke, Debaser och Söders Hjärta.

Jag har varit i Helsingfors, London, Trondheim, Hulstfred, Oslo, Borlänge, Uppsala, Helsingborg, Malmö, Köpenhamn, Luleå och Umeå. Jag har besökt By:Larm, Umeå Open, Siesta, Hultsfred, Peace & Love, Rookie, Popaganda, Musikens Makt och naturligtvis Storjsöyran.

Jag har sett John Cale, Swans, Steve Reich, ESG, Morrissey, Pere Ubu, Roky Ericson, Wire, Dinosaur JR, Bob Dylan, Primal Scream, Arcade Fire, Fucked Up, Crystal Castles, MIA, bob hund, Jakob Hellman, Håkan Hellström, Kajsa Grytt, Mattias Alkberg, Skriet, The Strokes, Lykke Li, Tallest Man On Earth, Paper, Henrik Berggren, Raphael Saadiq, Veronica Maggio, Docenterna, Säkert, Cults, St Etienne, Niclas Frisk, Magnus Ekelund & Stålet, Raketen, Pascal, Neneh Cherry, Birgit Bidder, Parker Lewis och en massa annat jag glömt bort.

Jag lärde känna nya människor, fördjupade relationen med somliga medan andra gled ifrån en. Men så är det väl helt enkelt. Man blev kär och älskad tillbaka. Man blev tillsammans. Allt blev så bra. Om kometen kom nu vore det i sin ordning.

Topp Två ögonblicksbilder 2011:

1. Delad förstaplats: Jag och Linn i Helsingfors. Jag och Linn på Tennstopet. Jag och Linn på Djurgården. Jag och Linn på Södra Teatern. Jag och Linn på promenad runt Stora Essingen. Jag och Linn på Östersjön. Jag och Linn på julafton. Jag och Linn och hela Six Feet Under. Jag och Linn och alla SMS:en. Och ungefär tretusen till.

2. I logen på Storsjöteatern under Yran när hela Text & Musik-gäget sjöng Ja må han leva för mig. Inte för att jag fyllde år eller något men ändå. Man kan bli tårögd för mindre.

Inget år kan sammanfattas utan en lista på det skivor som berört mig mest. Det här är ju ändå en musikblogg. I alla fall vill jag inbilla mig att det finns ett syfte med den. En provisorisk lista publicerade jag i affekt redan för några veckor sedan. Men det här är den slutgiltiga.

Visst, majoriteten av artisterna är människor jag lärt känna privat eller professionellt. Men jag ser det snarare som en stor ynnest att kunna omge mig av så mycket talang än att det på något sätt skulle påverka mitt omdöme. Tvärtom ger den personliga relationen ibland ytterligare resonans till musikupplevelsen. Somliga har jag ju dessutom lärt känna från start av olika anledningar för att jag älskar vad de gör och identifierar mig med deras konst.

Nåväl. det som betydde mest för mig 2011:

1 Mattias Alkberg – Anarkist

2 Kajsa Grytt - En kvinna under påverkan

3 Skriet – Det beslutande organet

4 Fucked Up – David Comes To Life

5 Bob hund – Det överexponerade gömstället

6 Kurt Vile – Smoke Rings For My Halo

7 PJ Harvey – Let England Shake

8 Birgit Bidder – The Life home

9 Patrik Backlund – Is An Arsonist

10 Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg

Här har ni en lista med 50 låtar jag tyckt om 2011, och här har ni en mycket längre lista med en massa musik jag lyssnat på, eller menat att lyssna mer på än vad jag hunnit, under året.

Så det var det. Ses på andra sidan.

God Jul och all det där

2011-12-24T09:55:00.002+01:00

Jag har egentligen inte så mycket emot sådana där samlingar av typen Absolute Christmas. Om det är någon gång det kan vara skönt att slippa tänka och bara ägna sig åt slentrianmässigt igenkännande är det julen. Men jag snickrade ändå ihop en jullista för ett tag sedan ändå för att roa mig själv. Det blev ganska bra, så här nedan har ni den.

The Falls No Xmas for John Quays fick inte vara med då den störde julefriden...

Kamratskap Rock önskar God Jul

Cyndi Lauper & The Hives– A Christmas Duel

Glasvegas – A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)

The Beach Boys – Auld Lang Syne (Alternate Take)

Ella Fitzgerald – Baby It'S Cold Outside

Chet Atkins – Blue Christmas

Darlene Love – Christmas (Baby Please Come Home)

Tom Petty And The Heartbreakers – Christmas All Over Again

Vince Guaraldi Trio – Christmastime Is Here - Vocal

Bing Crosby – Do You Hear What I Hear?

The Pogues – Fairytale of New York

The Ronettes – Frosty The Snowman

Anni-Frid Lyngstad – Gläns över sjö och strand

Judy Garland – Have Yourself A Merry Little Christmas - "Meet Me In St. Louis" Original Cast Album Version

Bob B Soxx & The Blue Jeans – Here Comes Santa Claus

Johnny Cash – I Heard The Bells On Christmas Day

The Ronettes – I Saw Mommy Kissing Santa Claus

Sufjan Stevens – Jingle Bells

Mats Paulson – Julstök

Nils Grevillius – Julsång (Cantique de Noël)

Arne Domnérus – Karl-Bertil Jonssons Julafton

Frank Sinatra – Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!

The Ramones – Merry Christmas (I Don't Want To Fight Tonight)

Slade – Merry Xmas Everybody

Nat King Cole – O Holy Night

The Crystals – Rudolph The Red-Nosed Reindeer

Bruce Springsteen & The E Street Band – Santa Claus Is Comin' To Town - Single Version

Carpenters – Sleigh Ride

Jenny Owen Youngs – Things We Don't Need Anymore

Weezer – We Wish You A Merry Christmas

Louis Amstrong – White Christmas

Darlene Love – Winter Wonderland

God jul på er.

I kväll vänder vi hem

2011-12-22T10:14:00.003+01:00

Jaha. Då var det jul igen då. I dag beger jag mig hem till Östersund och stannar där i en vecka. Årets bästa vecka brukar det vara. Sedan är det tillbaks till Stockholmseländet igen.

Vi river igång vistelsen med Club Corazons traditionsenliga hemvändarkväll där vännerna i Popterror och Grande Roses lirar. Det blir nog superkul.

Jakob Hellman & Nerverna på vårturné 2012

2011-12-22T09:10:00.000+01:00

Efter en miniturné i Stockholm, Göteborg och Malmö kan nu Jakob Hellman och hans nya kompband Nerverna presentera att de ger sig ut på både vårturné i hela Sverige 2012.

En av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister är tillbaka, backad av Mattias Alkbergs band Nerverna och med nya låtar i bagaget.

Jakob Hellman & Nerverna gjorde 8-10/12 en miniturné i Stockholm, Göteborg och Malmö. Med Nervernas lyhört svängiga spel och frontfigurens besjälade närvaro lät det fantastiskt bra. Klassiker som Hon har ett sätt, Tåg och Vackert Väder blandades med nytt material från artisten som hittills bara släppt det älskade debutalbumet från 1989.

Men det här var bara början. 2012 ger sig Jakob Hellman & Nerverna åter ut på turné.

Turnéschema våren 2012:

12/04 Malmö, Debaser
13/04 Borlänge, Bolanche
14/04 Norrköping, Dynamo
20/04 Uppsala, Katalin
21/04 Göteborg, Stadsteaterns Foajébar
27/04 Umeå, Scharinska Villan
28/04 Piteå. Studio Acusticum
04/05 Eskilstuna, Brasserie Le Grand
06/05 Stockholm, Södra Teatern

Kul va! Efter att ha spikat den här turnén som just gick till press tycker jag mig förtjäna julledigt. Det tar jag .... nu!

Etiopiensvenskarna. Domen föll idag

2011-12-21T17:31:00.006+01:00

‎"Martin Schibbyes och Johan Perssons fall liknar Dawit Isaaks, men det finns en skillnad. Eftersom få i Sverige läst något av Dawit Isaak handlar kampen för hans frisläppande om yttrandefrihet som idé. Det kan de flesta skriva under på. Men när det gäller friheten att kritisera svenska makthavare blir yttrandefriheten farlig även här."
-Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter, 2011 12 21

I dag slog den Etiopiska domstolen fast att de svenska journalisterna Johan Persson och min Folket i Bild-kollega Martin Schibbye gjort sig skyldiga till terrorbrott i landet. Att de tog sig in i landet olovandes har duon erkänt sig skyldiga till. De var där för att på uppdrag av magasinet Filter granska svenska Lundingruppens affärer. Ett företag i vars styrelse Sveriges utrikesminister Carl Bildt suttit. En i allra högsta grad relevant graskning både ur svenskt och internationellt perspektiv.

För att kunna göra detta tog det sig in i Ogadenprovinsen tillsammans med gerillatrupper. Det är inget konstigt med det. Det är snarare journalistisk praxis i svårtillgängliga områden och krigszoner att nyttja de metoder som står till buds. Att det var ett riskabelt åtagande var Persson och Scibbye på det klara med när de planerade resan. Det betyder inte att de får skylla sig själva, det betyder att de var modiga och övertygade journalister värda vår vördnad och tacksamhet.

I somras greps de av Etiopisk militär misstänka för terrorbrott. Rent löjeväckande bevis lades fram. Bland annat en uppenbart fabricerad film. De enda som tyckts kunna bevisas på normal juridisk väg var att de tagit sig in i landet illegalt. Ett enkelt konsulärt ärende ett mer drivet utrikesdepartement borde ha tagit itu med på en gång. Grips svenska journalister misstänka för terrorism i en praktiskt taget rättslös stat som satt i system att använda sitt domstolsväsende som verktyg i ett repressivt styre bör UD agera direkt. Ta upp det till EU- och FN-nivå. Bojkotta landet och bryta alla förbindelser omedelbart tills medborgarna är hemma och man slagit vakt om vikten av okränkbarheten i granskande journalistisk. Inte minst granskande av stängda stater som Etiopien. Inte minst av företag som Lundin Petroleum.

Så blev det inte. Istället viftade Carl Bildt bort Schibbye och Perssons journalistiska uppdrag som någon form om pojkaktig äventyrslystnad. Att ämnet för granskningen inte hade bråttom att agera är kanske inte särskilt överraskande. Att regeringen inte bad Bildt stiga undan och låta någon aningen mindre komprometterad person ta hans plats under den delikata processen är tyvärr heller inget att förvåas över. Desto mer upprörande är det hur lång tid det tog för etablerade medier att vakna och börja ägna sig åt aktiva påtryckningar mot regeringen. Allt tog för lång tid och nu kan det vara för sent.

Idag stod det klart att den Etiopiska domstolen, som i allt väsentligt är en förlängning av landets regering och går dess ärenden, bedömde Schibbye och Persson som skyliga till samtliga åtalspunkter. 27/12 slås omfattningen av domen fast. Åklagaren yrkar på minst 15 år. Det enda hoppet står till att vädja om nåd.

Det är en skandal hur lättvändigt Carl Bildt hanterat åtalet mot de båda journalisterna. Det är en tragedi att domen föll som den gjorde. Det här är en mörk dag för Martin Schibbye och Johan Perssons närstående som kan se sig svikna av en regering som inte förmått skydda varken yttrandefriheten eller sina medborgare från att dömas i en rättlöst charad till domstol. En mörk dag för journalistiken och demokratin.

Årets julklapp till mig själv.

2011-12-19T14:53:00.001+01:00

STORSJÖYRAN BLIR TVÅ DAGAR – OCH FYRA!

2011-12-15T10:00:00.000+01:00

Yran presenterar nu de första akterna inför festivalens tjugonionde år sedan starten 1983. Samtidigt som biljetterna släpps offentliggörs en rad nyheter.
Det första släppet bjuder på stora delar av den svenska artisteliten och flera heta nya namn:
Klar för Yran är Lars Winnerbäck, som kommer med ett nytt album i bagaget. Hans turné kommer att bli sommarens stora publikmagnet och spelningen på Yran blir den enda på våra breddgrader.

Till Yran kommer också Melissa Horn, som efter en lång vinterturné med bl a fyra (!) utsålda Cirkus i Stockholm nu gör en exklusiv festivalturné.

Apropå exklusiv; Jakob Hellman, en av svensk pophistorias mest älskade och saknade artister, gör en av sina sällsynta framträdanden på Yran.

Tant Strul tillhör den handfull artister som ändrat riktningen för svensk rockmusik. I sommar turnerar de för första gången sedan 1985 – och det är en sista gång. Spelningarna Tant Strul är få och noga utvalda. Yran är en.

Eldkvarn firar 40 år och till sommaren är det 25 år sedan bandet spelade på Yran första gången. Det celebrerar Plura och hans vänner med ett storstilat återbesök.

Till Yran kommer också en knippe av de just nu hetaste nya namnen – de sju multikonstnärerna i Den Svenska Björnstammen med sin monsterhit (tre platina) “Vart jag mig i världen vänder”, housescenes nya fixstjärnor DJ-duon Nause, dansante skåningen Panda Da Panda samt kritikerrosade indiefavoriterna Loney Dear och Deportees. De senare lyckades för ett par veckor sedan fylla Berns Salonger till bristningsgränsen två kvällar i rad.

Den populära dansscenen The Hacienda växer till festivalens tredje största scen och flyttar till Tuttifruttiscenens plats på Strandgatan, medan Tuttifruttiscenen blir en inomhusscen i Badhusparken.

KLUBBLAND – YRANS NYA FYRADAGARSKONCEPT
Den största nyheten är att festivalen 2012 blir två dagar - och fyra! Resurserna från de tre tidigare festivalkvällarna koncentreras till två kvällar, fredag 27 juli och lördag 28 juli.
- På så vis kan vi lägga ännu mer krut på bokningarna. Två dagars festival gör det möjligt att verkligen satsa på att få till ett extra starkt program och göra ett ryck framåt, säger Storsjöyrans bokare Andréa Wiktorsson. Vi tror på att koncentrera snarare än blanda ut programmet. Nu har varje festivaldag förutsättningar att bli ännu matigare än tidigare, fortsätter hon.
Samtidigt lanserar Yran ett nytt koncept, Klubbland, onsdag 25 och torsdag 26 juli. På Storsjöteaterns tre scener, på Gamla Teatern, i Gamla Kyrkan, i ett cirkustält i Badhusparken och förhoppningsvis på Storsjöns två ångbåtar planerar Yran arrangera konserter som tematisereras i samklang med de olika spelställena. Gamla Kyrkan kan bli en fantastisk spelplats Loney Dears ljuva, smygande och stundtals sakrala musik, medan dansfesten Silent Disco tar plats i Badhusparkens cirkustält. I Badhusparken visar vi utomhusbio på storduk som en del i Klubblandskonceptet.
- Det kommer vara en mosaik av olika roliga upplevelser i nya sammanhang, allt för att använda så mycket av staden, vattnet och den miljö festivalen äger rum i, förklarar Andréa.
Tillträde till Klubblandsarrangemangen kommer att ingå i Yrans festivalpass. Antalet platser är dock begränsat.
Camping, tivoli, försäljning av alla de slag som hör festivalen till kommer att börja redan på onsdagen. Krogstråket drar i vanlig ordning igång veckan innan festivalen, fredag 20 juli.

Biljetter till Storsjöyran 2012 släpps idag, torsdag 15 december. Fram till 15 januari kan festivalpass utan camping köpas till rabatterat pris, 895 kr + förköpsavgift. Därefter höjspriset 100 kr. Biljetten säljs hos Ticnet, City Shop och landets alla ATG-ombud.

Tant Strul återförenas för sommarturné 2012!

2011-12-14T15:53:00.003+01:00

Tant Strul återförenas! Sommarturné 2012! Jag skrev en liten presstext:

Tant Strul kan räkna sig till den handfull artister som ändrat riktning för svensk rockmusik. Som en av få som både skrivit in sig själv i svensk musikhistoria och skrivit om dess regelbok.

Att Kajsa Grytt, Liten Falkeholm, Malena Jönsson, Nike Markelius och Sebastian Öberg sommaren 2012 återförenas för sin första turné sedan de splittrades 1985 är därför inte bara en stor händelse utan en historisk.

När Tant Strul bildades mitt i punkvågens epicentrum 1980 var inte det mest utmärkande med gruppen att den bestod av kvinnor i en mansdominerad rockvärld. Det som var märkvärdigt med gruppen var i långt högre grad den skimrande vackra, poetiska och råa rockmusik de skapade. Musik som inte lät som något annat. Där generationskamraterna riktade sin ilska utåt grävde Tant Strul i psyket. Känslor av åtrå, ångest och längtan formulerades som ingen annanstans. Musiken vågade vara anspråksfull, naken och fullständigt uppriktig. Svänget och melodierna tog oväntade vändningar och förde lyssnaren in i en helt egen ljudvärld.

I en tid då mycket av den mest vitala, originella svenska musiken kommer från kvinnliga artister är det värt att påminna sig om hur Tant Struls övertygelse om sin egen vision slog upp dörrarna för generationerna som skulle komma. Lyssna på Tant Strul (1980), Amazon (1983) och Jag Önskar Dig (1984) och slås av hur vibrerande relevanta, rent unika de tre albumen fortfarande låter.

Tant Strul splittrades efter en spelning på Roskildefestvalens stora scen 1985. 2011 återförenades gruppen spontant på sångerskan Kajsa Grytts 50-årskalas. En gnista tändes och beslutet togs att spela ihop en sista sommar. Inget jubileum, ingen nostalgi. Bara ren lust att spela tillsammans. Att vara Tant Strul en sista gång.
Turnépremiär sker på Norrlandsoperan i Umeå och MADE-festivalen. Därefter väntar en handfull utvalda konserter och festivaler varav de tre första offentliggörs idag:

12/5 MADE, Umeå
2/6 Huddinge Festival, Stockholm
27/7 Storsjöyran, Östersund
(Fler datum tillkommer)

I kväll: Skriet på Södra Teatern

2011-12-13T14:25:00.006+01:00

I kväll spelar Skriet på Södra Teatern. Även om det var väldigt fint på releasefesten i Årsta Folkets Hus härom veckan har jag på känn att det här kommer att bli ännu mer magiskt. Magiskt är ett tomt och meninglöst ord jag kan kosta på mig att använda då jag i fallet Skriet redan skämt ut mig med att strössla krystade adjektiv för att beskriva deras musik.
Man har svamlat om mörker och viktlöshet. Bevisat vilket trubbigt verktyg text är för att hantera musik och därmed den ena konstartens överlägsenhet gentemot den andra. Desto större potential till abstraktionsnivå, desto höre verkshöjd. Synd att man inte vet hur man gör musik utan får nöja sig med ord.

Kolla på videon ovan till en ny version av Skriets Oceandåren och förstå vad jag menar.

Innan Skriet spelar Promise & the Monster som jag menat att ta i tu med att lyssna in sedan 2007. Det här blir väl ett tillfälle gott som något.

I kväll: Jakob Hellman & Nerverna på Strand!

2011-12-08T13:57:00.003+01:00

I går gjorde Jakob Hellman & Nerverna en oannonserad spelning som uppvärmning inför kvällens egentliga premiär på Strand. Direkt efter Magnus Ekelunds spelning gjorde bandet entré till ungefär halva lokalens överraskning och den andra halvans förtjusning över infriad förväntning.

De spelade bara några få låtar, men det som spelades lät fantastiskt. Som den nya låten i klippet ovan. Så som arbete tror jag att den heter och jag blir helt gråtmild av den. Hjärtskärande, skriver jag väl medveten om hur jag använder sönder det ordet och nyttjar det ändå. För det är just vad det är.

Lyssna på texten, hör hur han sjunger. Hur subtilt lyhört bandet lirar. Så otroligt bra. Som sagt är det bara uppvärmningen. Kommer man inte ikväll står det inte rätt till i huvudet. Eller så har man taskigt med deg. Eller är i fel landsände.
Jaja, kan ni borde ni komma.

Magnus Ekelund öppnar akustiskt 20.00 och vid 21.00 lirar Jakob Hellman & Nerverna. Väl mött och så vidare.

I kväll: Magnus Ekelund & Stålet på Södra Bar

2011-12-07T11:23:00.003+01:00

Jag och Magnus Ekelund lärde känna varandra för typ åtta-nio år sedan när våra band spelade ihop i våra respektive hemstäder, Luleå och Östersund. Han var då med i minst sagt Broder Daniel-influerade St James och jag i det extremt pretentiösa art rock-bandet Shady Lane. Som jag sjöng i. Ja, jag vet...

Sedan sprang man på honom då och då. En gång när han på när han skulle mönstra till lumpen i Östersund. Ingen av oss bedömdes som material för det militära. Hans anledning vet inget om, min vara att jag enligt psykologen hade problem med auktoriteter. Något jag såklart är omåttligt stolt över. Märkligt att de ens bemödade sig att motivera frisedeln, så få som de tar in nuförtiden. Jag fick något att skryta om i alla fall.

En annan gång var Magnus på Yran för att se sin idol Jakob Hellman som gjorde ett soloframträdande. När kan det ha varit? 2004?
Därefter gick det många år. Han hördes på radio med sitt nya projekt Elmo en hel del runt 2005-2006. Mitt band Penny Century släppte sitt debutalbum och turnérade. Flyttade till Stockholm. Sedan gick det mesta åt helvete. För mig definitivt, och för Magnus på sitt håll också som jag förstår det. Popkarriären tog aldrig fart och han flyttade hem till norr efter ett tag i Göteborg.

Så sent som förra året någon gång korsades våra vägar igen. Vi hade helt enkelt på varsitt håll lärt känna lite samma människor. Magnus hade börjat skriva låtar på svenska och spela med bandet Stålet. I somras kom plattan Svart Flagg och han var en del av mitt och Mattis Text & Musik-projekt. Han släppte också singeln Utan Er, en duett med ingen mindre än ovan nämnda Jakob Hellman.

Under 2011 har han hållit igång sin blogg först på Norrbotten Kurirens hemsida och sedan på Djungeltrumman. Särkilt videobloggarna, vloggarna, har blivit väldigt populära. Det är nästan som att han vuxit till en slags humorikon bland somliga av mina bekanta.

I kväll spelar han på gamla goda Club King Kong. Södra bar är platsen och tiden runt nio-tio. Helt gratis är det.

Och jag vågar utlova en liten överraskning...

Markus Krunegård spelar, jag bokar.

2011-11-29T15:46:00.007+01:00

Markus Krunegård släpper i vinter en ny skiva. Det ser jag fram emot. Det ska bli intressant att se hur han följer upp dubbelgiven med de två album som släpptes samtidigt 2010. Extra kul är det att jag numer bokar honom.

Samma vecka som albumsläpp gör vi några spelningar, varav en på Umeå Open. Sedan tidigare har jag också fått in Anna Ternheim i festivalens program för 2012. Så det blir ovanligt trevligt att i vanlig ordning åka upp till Sveriges bästa inomhusfestival i mars.

Det första livstecknet från Markus blir på P3 Guld där han kommer spela singeln Everybody Hurts för första gången. En riktig höjdare kan jag meddela.

Tidigare idag gjorde vi ett pressmeddelande om albumet, P3 Guld och spelningarna kring albumsläpp. Det avslutades med det här hälsningen som Markus själv förtfattat:

-----------------------------------------------
Från Markus Krunegård:
- det var länge sen
- ja
- förlåt att ja inte svarade
- visst
- det har varit lite mkt
- ok

och som fågel fenix ur askan är jag tillbaks på internet efter att ha tagit livet av mig på facebook

28/3, jag hade hoppats på fiskarna, jag brukar gå bra ihop med dom men skivan blir en vädur

Hej

det är som att välja meddelande på svararen, det tar lång tid, det är svårt,
låter jag sådär jävla glad?
man blir självmedveten i text oxå när man vet att det ska upp o stå för sig själv utan rösten.
man, jag.

För att slippa liknande återvändsgränder i musiken, för att ö h taget göra musik behövs ämnen.
jag samlar på dom, väntar på dom, ibland letar jag efter dom, bra ämnen blir lätt texter o förutom text består
u det jag kommit att syssla med endast av, ackord, attityd och melodi.
Ämnena blir sånger, sen listas dom.
i huvet
på papper
i datorn
i telefonen
i bokstavsordning
i rangordning

jag ställer liknande kandidater mot varandra, dödar darlings, hejjar på outsiders osv
såhär 30 månader senare är så titlarna klara och under förevigande.

Att delge titlarna här o nu törs jag inte men dessa kom inte med

"Johan"
"Ögon överallt"
"Sverige & Snö"
"Finspångsbruk"
"Napoleon"
"Yodiladieio"

En sång som överlevt alla kval är "Everybody hurts",
Den hette först, "Änglar finns bara i snö", sen "Livet utan refränger", men "Everybody hurts" blev det, för så är det ju.
en helt vanlig uppväxtskildring / generationsroman på 3minuter.

"Everybody hurts" kommer att uruppföras på P3 Guld den 21/1 o när den klingat ut i radio / TV kommer den finnas på iTunes, tack tekniken.

Andra datum jag ser fram emot nästa år är 29 & 31 mars då jag o mina vänner i tur o ordning spelar:

29 Mars Stockholm, Kägelbanan
31Mars Umeå, Umeå Open

nu vaknar grannarna ovanpå.
Men vi var väl klara för nu, vi har catchat up med varandra o det kommer vara mindre stelt nästa gång.
Vi ses.
mvh Markus

Kamratskap rock förundras över Sonic

2011-11-24T13:14:00.004+01:00

Under lunchen (en Felix Pasta Alfredo tillagad med den omsorg måltiden bara kan förses med av en microvågsugn) bläddrade jag i nya numret av musiktidningen Sonic. Jag gillat Sonic rent allmänt. Tonen är ganska välkomnande och öppen. Långt ifrån till exempel Nöjesguidens iskalla von oben-attityd. Vissa texter är kanske lite pretentiöst formulerade, inte minst bland recenionerna, men oftast är tidningen läsvärd och uppenbart driven av ett genuint intresse snarare än av initiering som livstilamarkör.

Idag gjorde tidningen mig tyvärr väldigt besviken. Det var dags för den årliga sammanfattningen av årets 25 bästa album. Den första ögonbrynshöjaren var att vi redan var framme vid sammafattningen av året. Den andra att skivan som i min värld utan tvekan är årets bästa inte ens var med på listan.
Låt mig förtydliga: Mattias Alkbergs mästerverk Anarkist var inte, som jag annars utgått ifrån, självskriven etta. Den hade inte ens förärats en plats på topp tjugofem enligt Sonics redaktion. Den här rörande, intelligenta skivan med fler ingångar och bottnar än några andra samtida svenska album räknades inte över huvud taget till årets bästa.

2004 korades Tunaskolan, Mattias Alkbergs första skivan vid sidan av The Bear Quartet, till årets bästa av samma tidning. I ärlighetens namn har hans musik inte varit i den musiknintresserade allmänhetens blickfång på samma sätt sedan dess. Fantastiska skivor som Jag ska bli en bättre vän, Ditt hjärta är en stjärna och Nerverna fick fina recensioner och älskades av en hård kärngrupp. Men det där extra rycket av att vara i epicentrum, att attrahera lyssnare som inte skulle hittat fram av sig själva har saknats lite. Tills nu.

Men med tanke på Anarkists stora mediala genomslag, mycket tackvare den begåvade pakteteringen som hälften skiva hälften bok, kändes det verkligen som att det var dags för upprättelse. Att det hela gått varvet runt och folk fattat vad som är bäst.
Det vore förmätet att påstå att jag sitter inne på någon slags sanning i den här frågan. Däremot infinner sig en liten känsla av ensamhet i kontrasten mellan deras bild av vad som är viktigt och min. Varför min skulle vara mindre värd av att inte bekräftas av en musiktidningsredaktion kan jag inte svara på. Det är förmodligen inte det jag menar heller.

Mer att man lite förundrat tittar på en värld man inte förstår och undrar hur det blev så här.

Så här ska det se ut egentligen.

Årets 25 bästa album enligt Kamratskap Rock:

1 Mattias Alkberg – Anarkist
2 Fucked Up – David Comes To Life
2 Skriet – Det beslutande organet
3 Kajsa Grytt – En kvinna under påverkan
4 Bob hund – Det överexponerade gömstället
5 Kurt Vile – Smoke Rings For My Halo
6 PJ Harvey – Let England Shake
7 Wilco – The Whole Love
8 Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
9 Birgit Bidder – The Life home
10 My Morning Jacket – Circutial
11 Patrik Backlund – Is An Arsonist
12 Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg
13 Graveyard –Hisingen Blues
14 Veronica Maggio – Satan i gatan
15 Feist – Metals
16 Tonbruket – Dig it to the end
17 Dirty Beaches – Badlands
18 Destroyer – Kaputt
19 Mogwai – Hardcore Will Never Die, But You Will
20 Thurston Moore – Demolished Thoughts
21 Lykke Li – Wounded Rhymes
22 Paper – Mischmasch
23 J Mascis – Several Shades of Why
24 Parker Lewis –Pengar och leenden
25 Pascal / Mattias Alkberg – Allt Det här

I exakt den ordningen

Hedersomnämnande: Autisterna, Crystal Castles, David Lynch, Docenterna, Gillian Welch, A Heavy Feather, Loney Dear, iceage, Little Dragon, Nick Lowe, Riddarna, Stephen Malkmus & The Jicks, Terakraft, Vaccines, Woods, War on Drugs, Samling Syket och Kriget.

Söndagslåten; Patrik Backlund - I know I disappear

2011-11-20T13:40:00.000+01:00

Socialistiskt Forum 2011

2011-11-19T08:31:00.000+01:00

I dag fyller Socialistiskt Forum på ABF-huset tio år. I alla fall sex av dom åren har man varit med. Tittat på bokbord från ljusskygga celler med bortglömda bokstavsförkortningar eller roliga förlag. Sett en massa intressanta föresläsningar och inte ens kommit in på ännu fler. Det är alltid roligt att se hur mycket folk det kommer på arrangemanget och känna av en vibrerande atmosfär som kanske inte direkt genomsyrar vänstern i övrigt.

Kom dit vettja! Det är helt gratis och mycket intressant.
Här har ni programmet.
Det här ska jag föröka se:

10.00 - 11.00 Z-salen, våning 1
INDIENS GLÖMDA KRIG
I Indiens ”röda bälte” kämpar de revolutionära naxaliterna tillsammans med ursprungsbefolkningen,
adivasis, och kastlösa, daliter, mot multinationella bolags exploatering av deras områden. Naxaliternas gerillaarmé bjuder hårt motstånd och den indiska regeringen har mobiliserat minst 150 000 man i vapen för att besegra dem. I Indien är striderna förstasidesstoff i de stora tidningarna, i Väst är det så gott som tyst. Naxaliterna är det största hotet mot den indiska staten säger landets premiärminister. Vad utspelar sig i de vidsträckta djungelområdena?
Kan Naxaliterna segra? Vad bör man tänka på i solidaritetsarbetet?
Medverkande: Jan Myrdal, skriftställare, aktuell med boken Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig.
Arr: Leopard förlag och Indiensolidaritet

11.15 - 12.30 Katasalen, våning 1
HAR VI RÅD ATT TÄNKA?
Samtal om Arbetarrörelsens behov av opinionsbildning och tankesmedjor. Släppseminarium för Tidens nya temanummer. Medverkande: Göran Greider, poet och chefredaktör för Dala-Demokraten, Kerstin Alnebratt, ny ordförande för Arbetarrörelsens tankesmedja, Daniel Lind, chefsekonom Unionen, och Lena Sommestad, S-kvinnor. Samtalsledare: Daniel Suhonen, chefredaktör för Tiden, leder samtalet.
Arr: Tiden, Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm

12.30 - 13.45 Beskowsalen, våning 3
ARBETARRÖRELSENS STRATEGIER MOT HÖGERPOPULISM
Högerpopulistiska partier och idéer har vuxit sig starkare och vunnit anhängare
bland traditionellt socialdemokratiska väljare. Kritiker menar att debatten har förskjutits bort från klasspolitik, mot en mer socio-kulturell dimension av politiken, och att detta har lämnat fältet öppet för högerpopulistiska krafter. Hur ska arbetarrörelsen återskapa en tydlig höger-vänsterdimension i politiken?
Vad kan man göra lokalt och ute på arbetsplatserna? Vilket ansvar har skolorna
för att motverka högerextremism? Välkommen till ett samtal om några av vår samtids mest brännande frågor.
Medverkande: Alexander Bengtsson, Expo, och Peter Weiderud, förbundsordförande
för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lisa Björck, Svenska Transportarbetareförbundet. Samtalsledare: Josefin Hägglund, Libertas
Arr: SSU och S-studenter

ELLER

12.45 - 13.45 Palmesalen, våning 1
NYLIBERALISMEN ETT FIASKO
Nyliberalismen som de senaste decennierna dominerat den globala ideologin och politisk praxis gav löften: högre tillväxt, ökad sysselsättning, ökad frihet. Men hur har det gått? Och vad säger nu vänstern och vad är vänsterns och socialdemokratins svar?
Medverkande: Göran Greider och Carl Tham
Arr: Stockholms Socialdemokratiska Arbetarekommun, KSF och ABF Stockholm

14.00 - 15.00 Husarö, våning 3
VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN
Niklas Nåsander talar utifrån sin bok, som nyligen givits ut i pocket, om Olov Lagercrantz som i år skulle ha fyllt 100 år. Lagercrantz var verksam mellan åren 1938 och 1993.
Arr: Karneval förlag och ABF Stockholm

14.00 - 15.00 Husarö, våning 3
VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN
Niklas Nåsander talar utifrån sin bok, som nyligen givits ut i pocket, om Olov Lagercrantz som i år skulle ha fyllt 100 år. Lagercrantz var verksam mellan åren 1938 och 1993.
Arr: Karneval förlag och ABF Stockholm

15.00 - 16.00 Erlanderrummet, våning 1
MARX KRITIKBEGREPP
Vad är det specifika med Marx kritikbegrepp? Även om vår tid utmärks av en mångfald av kritiska ansatser (intersektionalitet, genealogi, queer, dekonstruktion,
etc.) är det fortfarande något särskilt med Marx. I anknytning till Fronesis nya nummer om kritik (nr 36-37), lyfter vi fram Marx bidrag till samhällskritiken och diskuterar värdet av detta. Medverkande: Magnus Hörnqvist, kriminolog, samt andra skribenter från Fronesis nr 36-37
Arr: Tidskriften Fronesis

15.30 - 16.30 Sandlersalen, våning 1
ETT NYTT SOCIALDEMOKRATISKT PARTIPROGRAM
Medverkande: Anne-Marie Lindgren, som medverkat i framtagandet av flera tidigare, inklusive nuvarande, partiprogram, Peter Persson, riksdagsledamot, ledamot av Socialdemokraternas programkommission, Laila Naraghi, S-debattör
och verksam i Palmecentret, Daniel Johansson, förbundsstyrelseledamot S-studenter. Samtalsledare: Tommy Svensson, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Arr: Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm.

16.30-18.00 Z-salen, våning 1
SATIR OCH OPINION
De senaste åren har vänstersatiren kommit tillbaks på bred front och ett flertal av dagens största serieskapare har debuterat i vänstertidningar. Samtidigt som serietidskriften och förlaget Galago agerar allt mer radikalt så växer också intresset
för seriekonsten i stort. Opinionsbildarna på Alliansfritt Sverige använder
även de till stor del humor för att sprida sina budskap. Är det så att vänstern
äntligen har tröttnat på att vara tråkig? Varför har den alls upplevts som tråkig? Och går det att gå för långt med humorn som politisk strategi?
Medverkande: Johannes Klenell, redaktör Galago, Liv Strömquist, serieskapare och medlem i Tankesmedjan i P3, Sara Granér, serieskapare, Kawa Zolfagary, Alliansfritt Sverige, Rebecka Ahlberg, Galago och Dagens Konflikt, samtalar med Martin Halldin, redaktör på ETC. Arr: Galago

Zelmani, Cherry & Frisk

2011-11-17T13:12:00.004+01:00

Hej, du din stackars försummade blogg. Nu ska du få veta vad jag varit på för musikaliska äventyr den senaste tiden.

I tisdags såg jag Sophie Zelmani på Rival. Hon testade nytt meatrial från skivan Soul som kommer nästa vecka. Den dokumenterat skygga artisten visade inte upp någon större scenskräck utan bad publiken att önska låtar när det var dags för extranummer. Låtar hon inte kunde längre visade det sig efter att ha testat några ackord. Det var rätt trevligt. Lite väl sobert för min smak under så lång tid som konserten var. Men onekligen kvalitativt. Fint med projektionerna av dystra vägar filmade genom bilrutor bakom bandet.

I går såg jag Neneh Chryy och the Thing, eller The Cherry Thing som den legandariska sångerskan kallar sitt projekt med Mats Gustavssons frijazzkombo. Det var Strand 3-årskalas (går tiden fort eller långsamt? Svårt att bestämma mig) och konserten var riktigt bra. Bland annat tolkade dom Iggy & Stooges Dirt mycket tufft.

I morgon ska jag se gitarrhjälten Niclas Frisk och hans nya band (eller koncept kanske snarare?) Chinatown spela på Bryggarsalen i sin akustiska sättning Acoustic Deli. Det kan nog bli trevligt. Jag har alltid gillar Frisks röst och spelstil, från när man lyssnade på Atomic Swing som liten via Sweet Chariots fram till idag.

På måndag ska jag gå på Augustprisutdelningen på Konserthuset. Det ser jag fram emot!
Life is life och så vidare.

Bob Hund - Harduingetmankandansatill?

2011-11-15T13:08:00.001+01:00

Ny video! Ny låt!

Söndagslåten: Mattias Alkberg - Allt är drömt

2011-11-13T11:52:00.000+01:00

I kväll: John Cale!

2011-11-10T10:54:00.001+01:00

Jag kan knappt tro att det här är sant. Jag ska se John Cale ikväll. En av Velvet Undergrounds grundare och därför per definition en av de viktigaste människorna i mitt liv. I alla fall av sådana man inte känner.

Jag har bockat av Iggy Pop, Patti Smith, Paul McCartney, Bob Dylan, Sonic Youth, Pixies, Neil Young, Pere Ubu Roky Ericson, osv. John Lennon och Joe Strummer kommer man ju aldrig få se i verkligheten. Så kvar på listan över de riktigt stora är Scott Walker, Brian Eno, Jonathan Richman och Mark E Smith. Samt förstås de överlevande medlemmarna av Velvet Underground, det vid sidan av Beatles och Bear Quartet största bandet för mig.

Det känns bra att surknulen Lou Reed inte blev den första från Velvets jag ser på scen. Den perversa njutning han verkar finna i att vara medvetet dålig tog sig senast rent groteska uttryck med Metallica-samarbetet Lulu. Men redan tidigare verkar han mest varit tråkig och platt live. Jag hade en biljett till konserten i Stockholm då han spelade hela Berlin för en massa år sedan, men kunde inte åka från Östersund. Det hade i alla fall potantial att bli bra. Annars känns det mest som upplagt för en besvikelse.

Med John Cale är det en helt annan sak. Jag har svindlande stora förväntningar på kvällens konsert. Lyssna bara på den här EPn från i år och häpna över hur grymt bra han fortfarande är. Varför han nu skulle ha anledning att tvivla på att eleganten från Wales skulle svikta i sitt subtila, vackra, ödesmättade uttryck.

Jag har laddat med att lyssna på Paris 1919 om och om igen, läsa Velvet-kapitlet i Please Kill Me och mer eller mindre leva med Peel Slowly And See-boxen.
Så här spänd av förhoppningar inför en spelning har jag inte varit sedan The Bear Quartet på Nalen 2006.

Nytt jobb, fast samma.

2011-11-09T10:19:00.003+01:00

Hej dagboken !

I förra veckan vick jag en ny befattning på samma arbetsplats. På United Stage har vi systemet att alla bokar alla artister i vårt stall och fördelningen istället är på vilka arrangörer man pratar med. Men varje artist har också en specifik ansvarig agent, ibland också manager, eller projektledare som vi kallar det som har det övergripande ansvaret. Att lägga upp stragegier, representera artisten osv. Agenterna har mandat att plocka upp nya akter.

Vi har haft fyra agenter och två renodlade bokare, det vill säga jag själv och själjchefen. Men sedan en vecka har jag fått befordran till agentposition. Jag var lite tveksam över att ta på mig mer ansvar, men frestelsen att få portionera ut sin tid mer på sådant man verkligen vill göra och ha kontroll över projekt man har en tydlig idé med vann över lathetsinstikten. Så nu är jag agent. Ni kan se på mig lite som Ari Gold, fast vallon istället för jude.

Just nu håller jag mest på med den här, den här och den här. Jag har också lite roliga idéer på mer avslutade projekt under 2012 som det kanske blir något av. Vi får se.

I går hade vi kalas på kontoret för skivbolagen. Det var ganska trevligt, men jag hatar verkligen att mingla. Det värsta jag vet. Eller topp tjugo i alla fall.
I dag har jag ont i huvudet. Som tur är fanns det snacks kvar man kunde äta till fruskost.

Nåväl. Nog om mig.

C-60 med Kamratskap Rock

2011-11-07T11:27:00.003+01:00

Jag skriver och läser under signaturen P ganska mycket i Mattias Alkbergs gästbok på mabd.se.
I förra veckan hade jag dock så mycket jobb att jag knapp han följa med i vad som skrevs i gästboken. Just då lanserades idén att göra blandband, C-60, i Spotify med en timme urval av några av världens bästa bands musik. Bara de bästa låtarna, men samtidigt fånga alla aspekter av gruppens musik. Sonic Youth, Velvet Underground och the Clash var några av dom vi skulle ge oss på. De tre kände jag att jag kunde tillräckligt väl för att få vara med och leka. Velvets var svårast. Sonic Youth lättast. The Clash blev enklare när jag helt sonika valde bort den tidiga 77-punken i bandets katalog. Det ska ju vara en välkomponerat och lyssningsvärt blandband också.

Av bara farten gjorde jag tre Thåström-listor också. En solo, en Imperiet och en Ebba Grön. Samt, viktigast av allt, en med The Bear Quartet. Fy fan vad bäst dom var. Eller är.

Spotifys räkneverk är inte så tillförlitligt, det diffar rätt friskt på när man nått upp till en timme. Så vissa listor är längre och vissa kortare än den konceptuellt föreskrivna timmen. Det får ni leva med.

KAMRATSKAP ROCK C-60:
The Velvet Underground
Sonic Youth
The Clash
The Bear Quartet
Ebba Grön
Imperiet
Thåström

En tradition i gästboken är att pyssla ihop månatliga blandband som också följer C-60-principen. Jag har varken tillräcklig encyklopedisk kunskap eller koll på allt nytt för att kunna göra ett bra blandband varje månad. Men nu i November fick jag till ett i alla fall:

Pontus C-60, November 2011

Opeth – Heritage
Matti Bye – Elephant & Castle I
Mogwai – Get To France
Skriet – Det beslutande organet
Kurt Vile – On Tour
The War On Drugs – Brothers
John Cale – Whaddya Mean By That
Fucked Up – Let Her Rest
Samling – Dra täcket över huvudet
bob hund – Stanna Klocka Stanna
Eldkvarn - Den sorgliga orkestern
A Heavy Feather – Doomsday Afternoon
Loney Dear – Name
John Maus – Street Light
Dirty Beaches – Lord Knows Best
PJ Harvey – Written On The Forehead
Tom Waits – Back In The Crowd
The Velvet Underground – Sad Song - Demo Version

Nog om mig.

Fucked Up, Stockholm levererar och Nerverna turnérar

2011-11-07T10:38:00.003+01:00

I bland är man nästan glad att man bor i Stockholm. Hela förra veckan var fylld med bra grejer. Anna Ternheim på Södra Teatern samt Birgit Bidder, Patrik Backlund och Kajsa Grytt på Strand till exempel. Och det vara bara spelningar jag själv var inblandad på ett eller annat sätt i bokningen av.

På fredagen var det den värsta överladdningen av bra konserter man kunde ha gått på jag varit med om. Bob Dylan spelade i Globen. Skriet, Katharina Nutall och Riddarna spelade alla på Novotons skivbolagskväll på Debaser Medis. Ebba Forsberg spelade på Södra Teatern. Bon Iver spelade på Annexet. Nu är jag i och för sig inte så överdrivet förtjust i den sistnämnda. Men han får vara med för att symbolisera mångfalden i utbuddet.

Mitt val var enkelt. Det föll på Fucked Up på Debaser Slussen. Kanadensarna har med David Comes To Life skapat en av årets bästa skivor. Hardcore. Euforisk, livsbejakande, våldsam, upplyftande. Ett helt fantastiskt temaalbum. Det grämde mig att jag missade deras spelning på Way Out West pga att man var i fel landsände. Så jag hade länge sett fram emot att se gigget på Slussen.

Det var grymt bra. Inte en död sekund. Damian Abraham, den hårige jätten till sångare, kastade sina kläder och sig själv ut i publiken redan i andra låten. Han sjung en bit från toaletten efter att publiken öppnat sig som röda havet för honom och (för att slänga sig med en lite klyscha) gav verkligen allt genom hela spelningen.

I Fucked Ups fall innebär "allt" att man ger passinerad sång, stenhårt mangel, glittrande melodier och harmonier samt avslappat sympatiskt mellansnack. Stämningen var varm och inbjudande. Efter att ha slängt sig in i mosh piten var man rejält svettig. Så utmattad har jag nog inte varit efter en spelning sedan tonårens punkgiggs på Tingshuset i Östersund. Eller i alla fall efter Dinosaur JR i våras då jag var på väg att få en hjärtattack.

Sammanfattningsvis var det den roligaste spelning jag varit på på länge. Och rent kvalitativt faktiskt en av de allra bästa. Topp tio. Så känns det nu i alla fall, när man sitter och skriver i sin nya Fucked Up-tröja. Och det är väl den känslan som räknas.

Det vore synd om ryktena att de ska lägga ner stämmer. Men i så fall har man i alla fall fått skaka hand emd Damian i pissoaren och tacka för ett grymt gigg. Alltid något att skryta om för barnbarnen.

Parentes: Innan Fucked Up såg jag Ebba Forsbergs sobra vuxenrock på Södra Teatern. Det blev minst sagt en brutal kontrast. Slut parentes.

All heder till allt annat som hände i Stockholm samma kväll, men var det någonstans jag hade velat vara så var det hemma i Östersund på Club Corazon där Mattias Alkberg och Magnus Ekelund spelade. Satan i helvete vad roligt och bra det verkar ha varit. Men man fick i alla fall ta del av turnén på distans:

Söndagslåten: Hospitalet - Det var då

2011-11-06T09:10:00.000+01:00

I kväll: Kajsa Grytt på Strand

2011-11-03T13:12:00.001+01:00

Också ikväll är den en spelning på Strand som jag bokat. Kajsa Grytt med vad som blir lite av finalen på årets lyckade turné efter den fantastiska skivan En kvinna under påverkan och självbiografin Boken om mig själv.

Lite info:

Kajsa Grytt
I april släpptes Kajsa Grytts album En kvinna under påverkan. Det hyllades av kritiker och följdes av en lång sommarturné. Skivsläppet firades på Hornstull Strand. Där väljer Kajsa Grytt att sluta cirkeln runda av det framgångsrika året.

Kajsa Grytts femte soloalbum En kvinna under påverkan markerade en ny fas i hennes långa karriär. Den Jari Haapalainen-producerade musikens sprudlande vitala ljudbild möttes av stående ovationer från kritikerkåren och påminde om varför Grytt hör till landets mest respekterade artister. Från tiden i legendariska punkbandet Tant Strul, via den framgångsrika duon Kajsa & Malena till solokarriären har Kajsa Grytts artisteri har präglats av djup integritet och kompromisslöshet som inspirerat oräkneliga artister de senaste 30 åren.

2011 har varit ett intensivt år för Kajsa Grytt. Hon har inte bara släppt sitt nya album utan också självbiografin Boken om mig själv som uppmärksammades stort för sin uppriktiga skildring av liv och konstnärskap. Att hon var tillbaks med besked märktes inte minst på sommarens festivaler där hon var ett givet islag i så gott som alla program. Peace & Love, Hultsfred, Putte i Parken, Storsjöyran, Trästockfestivalen, Musikens Makt, Göteborgs Kulturkalas och många fler. Lägg på en hel drös klubbspelningar och sommarens turnédatum landade på nära trettio. Hon var också en del av Mattias Alkbergs minifestival Text & Musik med artister som Pascal, Ulf Stureson och bob hunds Conny Nimmersjö.

Det har alltså hänt en hel del sedan releasefesten i Strands fullsmockade matsal. Nu tar hon med sig sitt briljanta band (med musiker som brukar spela med Markus Krunegård och Jari Haapalainen på gitarr) för att sluta årets cirkel på Strand, den här gången i klubben. På hemmaplan helt enkelt.

Förband är Into the Woods som består av Sara Wilson, Niklas Korssell och Marcus Holmberg.

På scen 20.30. 18 år. 19-01

120 kr + avgifter/140 kr i dörren

I kväll: Birgit Bidder

2011-11-02T10:45:00.003+01:00

I kväll spelar mina vänner Birgit Bidder och Patrik Backlund på Strand. Patrik har också emd min gamla bandkamrat Julia Hanberg på scen.
En spelning jag bokat och affischerat som en galning för. Hoppas det kommer mycket folk. Kvalitativt blir det garanterat top notch, det vet man på förhand.

Lite info:

Birgit BidderAktuell med hösttturné och debutalbumet ”The Life Home”.
Det har varit en händelserik vår och sommar för Birgit Bidder som i mars släppte sitt debutalbum ”The Life Home” på det egna bolaget Kerstin Records.
Därefter följde en fantastisk förbandsturné med Katie Melua som varvades med gästinhopp och duetter tillsammans med bl.a. Docenterna, Kajsa Grytt, Ison & Fille och Mattias Alkberg.

Birgit har gästat TV4 Nyhetsmorgon, hennes musik har hörts i tv-serien Private Practice, singeln ”Coming Down” har snurrat på radio över hela landet, och öppnat för Rebecka Törnqvist på hennes vårturné.

Sommaren startade Birgit Bidder på Peace & Love och forsatte sedan med en konsert på Kulturhusets Tak i Stockholm.

Därefter följde festivalerna Storsjöyran, Text & Musik och Musikens Makt, både under eget namn och med svenska bandet Raketen. Konserterna spelades in av P3 Live och planeras att sändas under hösten.

Nu är Birgit Bidder aktuell med en klubbturné i Sverige och den 2/11 gör hon höstens enda Stockholmsspelning på Hornstull Strand.

Hela turnélistan finns på hemsidan birgitbidder.com
tv4play.se

Patrik BacklundPatrik Backlund släppte sitt debutalbum Patrik Backlund Is An Arsonist i en liten vinylupplaga tidigare i år. Det är ännu inte många som upptäckt hans musik, men de som gjort det är rörande överens om att det något riktigt stort 25-årigen skapat. Musiken rör sig i trakterna kring Neutral Milk Hotell, Guided by Voices och Paul Westerberg. Om man måste hitta referenser.

patrikbacklund.com

19.00 – 00.00.
18 år. 100 kr.
20.00 Patrik Backlund
21.00 Birgitt Bidder

Jakob Hellman & Nerverna på turné!

2011-11-01T16:07:00.004+01:00

Det här är näst efter Text & Musik det jag är mest stolt över att ha fått ihop. Det blev så bra när Jakob spelade med Jonas, Christian och Emil i somras att vi inte kunde låta bli att göra om det. Jag bokade tre datum på en dag och det ser ut att bli mer i vår. I dag fick vi ut med turnén och fick bra med press på en gång.

Mycket generöst av Matti att låta dom använda namnet Nerverna. Jag gillar tanken om gruppen lite som ett The Band, ett band i sig som behåller sin identitet bakom olika sångare.

Tänk att jag skulle jobba med Jakob Hellman, en artist som varit i mitt liv sedan jag var tre år gammal...

Den snygga affischen ovan har Massysteris Erik Viklund fotat och formgivit. Bara en sådan sak.
Själv skrev jag en liten presstext. Den blev inte fantastisk, men funktionsduglig. Så här:

Jakob Hellman & Nerverna gör tre exklusiva konserter
En av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister. Backad av ett nytt band är Jakob Hellman äntligen tillbaka.

Med sitt enda album "...och stora havet" skrev Jakob Hellman både om spelreglerna för svensk pop och in sig själv i historieböckerna. Albumet listas om och om igen som det bästa någonsin när landets musikhistoria ska sammanfattas.Trots den korta karr...iären är Jakob Hellman en av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister.

2011 började det hända saker. Under våren släpptes singeln "Utan Er", en duett med artisten Magnus Ekelund. Klassisk Hellmanpop som uppmärksammades stort på en mängd musikbloggar. Var den förlorade sonen på väg tillbaks?
Senare den sommaren uppträdde han på festivalen Musikens Makt i Luleå och på Gröna Lund i Stockholm kompad av Mattias Alkbergs kompband Nerverna. I mötet mellan det unga bandet och den legendariske artisten uppstod omedelbart kemi. Låtar han jobbat med länge började ta form och viljan att spela live med band föddes på nytt.

Äntligen är en av de stora poppoeterna tillbaka med ett riktigt vasst band i ryggen. I december gör Jakob Hellman & Nerverna tre exklusiva konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö som smakprov på vad som komma skall.

08/12 Stockholm, Strand
09/12 Göteborg, Sticky Fingers
10/12 Malmö, Babel

Support: Magnus Ekelund

Rookie 2011

2011-10-31T11:15:00.003+01:00

Ja, i helgen var man alltså på Rookiefestivalen I Hultsfred. Satt i en panel (det gick ganska bra), såg lite band och träffade folk. Rookie arrangeras av eleverna på Rockcitys Musik & Event-utbildning och har fokus på nya, oetablerade band. Det är lite kul med att sådant arrangemang som inte utgår från branschen och dess lanseringsplaner som ByLarm i Oslo och Spot i Århus utan bottnar i kidsen och vad det själva tror på. Eller vill se.

Det är mycket facinerande. Sådant som växer upp av sig själv och slår rot bland tonåringar, opåverkade av branschorkestrerade trender. Därmed inte sagt att allt är bra. Det var mycket dassiga elektrogrejer jag verkligen inte förstod mig på. Och festivalens stora dragplåster Kapten Röd är väl heller inte direkt min kopp te.

Men det var trevligt på det hela taget. Lisse Dancefloor Disaster var rätt fräna. NewKid är ett intressant fall. En pretty boy som sjunger smörigt playback. Egentligen ingen skillnad alls från Eric Saade, men med några enkla grepp och kulturella markeringar blir han creddig och hipp istället för folklig. Tänk vad rätt läderjacka och typsnitt i artistnamnets logga kan göra.

Ismen från Östersund spelade och drog jättemycket folk som entusiastiskt hoppade till deras aningen vulgära tezxter. Inte min grej alls, men kul att de fortfarande bubblar där precis under ytan. Ska bli spännande att se vad som händer.

Vad som hände på Studion 28 oktober 2011

2011-10-30T21:06:00.002+01:00

MIn kompis Jerry Boman råkade ut för något riktigt obehagligt i helgen. Att krogvakter är ett kroniskt maktmissbrukade släkte är en gamal sanning (jag har själv brutit två händer i sammandrabbningar med köttnackarna) men det här var en ovanligt otäck historia. Som dessutom drabbar en så genuint snäll och harmlös person som Jerry. En musikentusiast som bara gillar att gå ut. Det här är hans historia. Såg någon nått kan ni kanske hjälpa till, om inte annat är det en sedelärande berättelse om hur det går till i Stockholms nattliv. Hoppas asen åker dit och att incidenten inte kommer i vägen för att Jerry också i fortsättningen ska våga röra sig fritt på klubbar och konserter.

Nåvä:

Vad som hände på Studion 28 oktober 2011
Innan du läser:
Om någon av mina vänner som var på plats på Kulturhuset såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar.

Det här är en väldigt lång text, jag hoppas du för min skull orkar läsa. Det är viktigt.

Klockan är ca 02:40 frdagen den 28 oktober när jag och Maja står i baren på Studion på Kulturhuset. Vi diskuterar, och jag ska vara helt ärlig, vi kanske inte har haft den bästa kvällen. Blir lätt så med två passionerade människor med känslorna på utsidan. Men vi bråkar absolut inte. Vi pratar.

En kille i grå tröja kommer och ställer sig mellan mig och Maja, lite på sidan. Maja har då flyttat sig så hon så att säga står utanför baren och jag vid, killen står med sidan mot mig och vänd mot Maja. Han börjar prata med henne, samtidigt som han tar upp sin mobil lutar han sig när för att prata i hennes öra. Jag tycker det är lite oförskämt att bara bryta sig in så där och avbryta vårt samtal så jag säger det till killen. "-Ursäkta vi snackar här kan nu gå?". Ingen reaktion. Jag försöker igen men inget händer. Då ta jag tag i killen och säger verkligen till "Alltså, gå snälla vi snackade här, jag och min flickvän".

Då vänder sig killen om väldigt hastigt, lägger ner mobilen och flyger på mig, greppar tag i mig. Bakifrån kommer samtidigt ytterligare en person som jag inte ser, denne person bänder upp min vänsterarm väldigt kraftigt. Jag skriker "Sluta, vad gör ni?". Jag är i detta läge helt i chock, förstår inte alls vad som händer. Jag är livrädd, två personer håller mig stenhårt, det gör enormt ont i vänsterarmen. Jag försöker slingra mig ur, jag förstår ju inte vilka de här två är.

Då kommer två vakter rusande, dessa ser jag att de är vakter på deras klädsel och deras bricka. Jag tror för en sekund att de ska plocka bort dem som gör mig illa, men i stället greppar de här två tag om mig ännu hårdare. Jag gripas av total panik. Jag förstår inte var våldet kommer i från, vad jag gjort eller vad som händer. Någon skriker "Nu åker du fan ut!". Då fattar jag, alla fyra som håller mig är vakter. Även killen i grå tröja är någon form av vakt. Han har dock ingen bricka på sig och personen som står bakom mig har jag ännu inte sett, men jag antar då att de också är en vakt av något slag.

Jag försöker i mitt panikartade tillstånd säga till dem "Okej okej, vi går ut". De fortsätter bända upp mina armar på ryggen, det gör extremt ont och jag drabbas ännu en gång av panik, jag står inte ut med smärtan trots att jag anser mig vara en rätt tålig person. Det värker som vänster axel är ur led, jag försöker ta mig ur detta grepp samtidigt som jag säger"Sluta, jag ska gå, sluta". När vi närmar oss foajen ansluter ytterligare en vakt, han har gulröd mössa av något slag, det hinner jag se i ögonvrån innan han skriker "Nu ger vi den jävlen!" eller något liknade.

De numera fem vakterna knuffar mig framför mig och trycker mig med full kraft rakt in i de glasväggarna som omger foajen på Kulturhuset. Jag tar smällen med ansiktet, eller rättare sagt höger kind. Fyra vakter håller mig och vakten med mössan sätter handklov på min vänster handled. Jag frågar vad han håller på, varför gör han så. Hans svar blir att han väldigt hastigt och kraftigt drar i den andra handkloven så min vänster arm far upp bak på ryggen.

Det gör ondare än något annat jag upplevt, jag ska inte säga att jag är nära att svimma men chocken och hela situationen gör mig svag. Sedan sätter de handklov på andra armen, jag har nu båda armarna låst bakom min rygg och är helt försvarslös. Någon säger "Ta in honom i rummet". Här får jag ytterligare panik, jag vet inte vad Rummet är och med vaktens ord om "Nu ger vi den jävlen!" ringade i öronen ser jag det värsta framför mig. Att jag ska hamna i ett rum med fem aggressiva vakter helt försvarslös med händerna bakom ryggen.

Rummet visar sig dock bara vara bakom glasväggen, en person tar fram en stol som jag ska sitta på varpå en av vakterna skriker "Nej för fan, den jävlen ska sitta på golvet". De tvingar ner mig på golvet, min vänsteraxel som gör enormt ont slår i väggen.
Där sitter jag, mot väggen, med handklovar och en axel som jag tror är ur led. Jag ber om att få sitta på något annat sätt eftersom det gör väldigt ont, jag påpekar att jag inte precis kan göra något eftersom jag har händerna bakom ryggen. En vakt väser tillbaka "Du, håller du inte käften kan vi lägga dig ner på mage och då blir det svårt att andas som du vet". Eftersom jag är rätt insatt i diverse historier om gripanden via mitt jobb vet jag precis vad som kan hända när man ligger på mage med handklovar. Det går inte att andas.
Där och då upplever jag den värsta ångesten i mitt liv, jag har våldsamt blivit omhändertagen av fem vakter, fått handklovar för första gången i mitt liv och nu uttalar en person som står över mig i maktförhålladet, både som vakt men även eftersom jag sitter ner och med händerna bakom ryggen, denne person uttalar ett i det närmaste dödshot. Jag blir fruktansvärt rädd.

En vakt kommer in och skriver rapport bredvid mig, det är samma person i den gråa tröjan. Fortfarande utan bricka. Dock ser jag att det på hans rygg står "Security". Trycket ser väldigt amatörmässigt ut. (jag vet inte om det är rädslan, chocken eller något annat, men jag ler lite åt mig själv där att jag trots situationen lägger märke till bra eller dåligt tröjtryck). Jag frågar honom vad som hände, varför jag sitter där, vad jag egentligen gjort. Han svarar inte. Jag frågar igen, jag vill veta, jag känner mig extremt utsatt och greppar hamnstrån efter någon förklaring.
Utanför har jag sett några andra vakter samtala, det är alltså glasväggar så jag ser vad som händer men hör inget. Bland annat ser jag en vakt, en stor reslig man drygt två meter med rakad skalle, plötsligt gå i väg. Han kommer senare tillbaka med en påse med is i och har den runt sin arm. Han kommer in i rummet, säger inget, visar bara upp påsen mot mig samtidigt som en elak blick kommer, han går fram till personen som skriver. Jag frågar varför han lindat in handen i is, han menar väl inte att jag har skadat honom? Blicken jag får tillbaka säger att han menar det. Jag är helt hjälplös, känner att historier hittas på samtidigt som jag sitter där på golvet. Jag frågar igen vad personen skriver, vad jag gjort och varför jag sitter där. Inget svar.

Personen som skriver reser sig upp, går till dörren och säger "Jag kan fan inte sitta här inne, han vägrar hålla käften". Personen går, in kommer istället en annan vakt och ställer sig en bit bort. Jag frågar honom om vad som kommer hända nu. "Polisen kommer hämta dig".Jag tänker att det är skönt, då kommer allt reda ut sig och att det bara är ett missförstånd, att polisen kommer inse att vakterna gjort fel och släppa mig.
Utanför ser jag den reslige vakten med rakad skalle utan ispåse. Han verkar inte speciellt bekymrad över sin hand längre, bär runt på diverse saker fram och tillbaka i entrén.

När det gått väldigt lång tid, klubben har stängt för länge sedan, jag hinner se alla mina som jobbat under kvällen och Maja försvinna ut genom entrén utan att se mig. Skriker på Maja men hon hör inte, jag tror såklart att hon tänker att jag blev utslängd. Ytterligare tid går och all personal börjar gå hem, jag frågar då om inte polisen ska komma. Vakten: "Det får vi hoppas för din skull, vi kan ju puckla på dig här och ingen kommer se något eftersom alla gått hem".
Nu upplever jag verklig dödsångest, jag ställer in mig på att bli misshandlad av vakterna, med händerna bakom ryggen. Jag kan knappt andas och känner nästan att jag svimmar. Ser mig omkring och märker att det som han säger bara är vakter där.

Så här i efterhand kan jag knappt beskriva vad jag känner, ser framför mig hur de slår och sparkar, slänger ut mig på gatan och låter mig ligga. Jag är helt inställd på att få stryk och jag tänker på Maja, var hon blev av, att hon inte vet något alls var jag är. Jag tänker på min vänner som inte heller vet, och att alla kommer få veta i morgon…

Efter vad som känns som en evighet kommer tillslut polisen, jag ser de två gå in och börjar förhöra vakterna. Alla pratar och pekar in mot lokalen. Det håller på en rätt bra stund. Tillslut kommer de två poliserna in till mig, säger inte ett ord, frågar inte hur jag mår. De försöker lyfta upp mig, jag skriker efter som det gör fruktansvärt om i axeln. De hjälper mig upp och vi går ut mot polisbilen, en stor piket. Jag får sätta mig därbak och jag ber om att få sätta mig lite på sidan eftersom axen gör så ont. Båda två tycker det är ok, och den polis som sitter därbak erbjuder sig att hålla mig så jag kan sitta lite bättre.

Vi åker till häktet på Kungsholmen. Jag vet fortfarande inte varför jag sitter där med handklovar, det hela är extremt overkligt. När vi anländer till häktets källare och jag går ut ser poliserna att jag har extremt ont, de samtalar och säger sedan "-Du är en rätt snäll kille va? Vi gör så här, vi ser att du har väldigt ont och vi får egentligen inte göra så här men vi tar av dig ena handkloven så du kan räta ut armen." Det är extremt snällt gjort. Vi åker upp, jag får lämna in mina saker och jag hamnar i en cell. Min arm gör extremt ont, jag ber om en läkare men får ett barskt svar att det inte finns och att jag ska lägga mig. Som sagt, jag vet fortfarande inte varför jag sitter där jag sitter. Efter en massa tjat får jag två värktabletter.

Det blir noll sömn och när jag under natten går på toaletten frågar jag när jag får prata med någon så kollar de varför jag sitter. "LOB plus Brott" står det. Jag får en chock. Vad är det för brott? Det låter så allvarligt. Häktespersonalen vet inget.

Efter vad som är en evighet, närmaste bestämt lite mer än den lagliga tiden man får hållas i häkte utan att veta vad man gjort, åtta och en halv timme får jag tillslut prata med en polis. Han berättar att vakterna anmält mig för… håll i en nu: Slagit en vakt i ansiktet två gånger, "knäckt" en annan vakts finger, våldsamt motstånd, m.m.

Jag håller på att falla av stolen. Bokstavligen. Polisen tar tag i mig och frågar hur det är. Jag darrar, kan inte kontrollera min kropp. "Slagit en vakt i ansiktet. Två gånger?" Jag förstår inte. Jag har inte gjort något, hur skulle det gått till? Polisen säger att jag gjorde motstånd och slingrade mig loss och fick väl in något slag. Jag vet inte vad jag ska tro. De var fyra mot en. Skulle jag lyckats ta mig loss, rikta slag mot ansiktet. Träffa två gånger. Hur skulle det gå till? Jag känner hur marken försvinner. Resten av förhöret är som i dimma, jag berättar min historia, flera gånger. Precis som jag har skrivit ner den här.

Det var så här jag upplevde situationen, vakterna har tydligen upplevt något helt annat. Enligt dem är jag en person som både misshandlar, stark nog att stå emot fyra vakter och samtidigt "knäcka" fingret på en person som är drygt två meter lång och enormt stark. Ursäkta mitt lustiga sinne här men, det där är väldigt magiskt av en popkille med smala armar som kallar runt två armhävningar i rad.

Jag har aldrig någonsin varit med om något liknade.

Summa:
Jag har anmält vakterna för misshandel och övervåld. Min axel värker enormt, jag har blåmärken på vänster arm efter tre förmodat fingar (dvs någon har greppat armen extremt hårt), jag har en svullen handled på vänster arm efter att vakten drog i handkloven och jag har skrapsår på samma handled. Om axeln blir bra vet jag inte nu, om det inte gått över om en vecka kan någon muskel skadats, det vet jag först då. Mina fysiska skador är dokumenterad på SÖS av läkare.

Mina psykiska skador vet jag ännu inte så mycket om, i natt sov jag några timmar och hade mardrömmar. Just nu känner jag en extrem rädsla för att gå ut. Maja har lovat följa med och hålla mig i handen, jag ska försöka gå ut igen rätt fort för att det inte ska byggas upp något som jag inte vill ska finnas. Men om jag beter mig konstigt den närmaste tiden när jag är ute få förstår ni varför, jag kanske kommer lämna stället tidigare än jag tänkt och jag kanske kommer vara lite avvaktande mot vakterna. (99% av vakterna på de ställena jag besöker är väldigt bra, jag fattar att de måste vara lite baska i bland för att få ordning, det är helt ok. Sprid gärna detta till vakter ni känner)

Jag som ofta "jobbar" ute vet precis hur vakternas jobb ser ut, det är inte utan en stor respekt som jag ser på dem att dem kväll efter kväll står ut med en massa jobbiga människor. De får även ta hand om ledsna/sårade/galna/tokiga och allmänt störiga personer. Och det är just därför jag beundrar de som klarar jobbet. De som inte klarar jobbet, som faller ut mot personer direkt och sedan eskalerar våldet när en person befinner sig i chock har jag dock inte så mycket övers för. Jag tycker en vakt ska vara bara på att bedöma situationen, försöka lugna ner personen och förstå att ett gripande av en vakt kan vara väldigt dramatiskt. Att man kanske reagerar på just mitt sätt, man vill bara därifrån.

Om någon av mina vänner var på plats och såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar. Jag är inte en ängel men att slå en vakt i ansiktet två gånger med berått mod är inte jag. Inte heller att "knäcka" någons fingrar.

Mvh
Jerry Boman
30 oktober 2011

Söndagslåten: Anna Ternheim - Walking Aimlessly

2011-10-30T06:32:00.000+01:00

Hultsfred MITT I VINTERN!

2011-10-28T16:24:00.002+02:00

Nej, vinter är det ju inte. Men en ovan säsong för en annan att besöka den småländska rockmetropolen.

Just på spelstället Metropol är det i helgen Rookiefestivalen för tionde (eller om det är elfte) gången. Festivalen med oetablerade och småhajpade band som arrangeras av de som går musikbranschutbildningen här i byn.

Jag började dagen med att vara en hårsmån ifrån att missa tåget. Sedan gjorde jag samma sak när det var dags att byta i Linköping. Sedan dog telefonen så jag kunde inte kontakta Putte (Svensson, en av grundarna av gamla Hultsfredfestivalen) när jag kom fram. Lösningen blev att låna luren på turistförmedlingen. Dom hade så klart numret uppskrivet.

Det är ganska mysigt, Hultsfred i höstskrud. Hotell Hulingens restaurang öppnade inte förrän sex, så jag kunde tyvärr inte ge mig själv en välkomstöl där. Men man hann kolla på en liten marknad, kika in på Konsum samt ta en kaffe och bulle på ett konditori.

Parentes: När jag var liten var det en tjej på mitt dagis som inte fixade att säga mitt namn så hon kallade mig för Konsum istället. Det är ju jättefint! Min förstfödde ska heta Konsum. I alla fall i mellannamn. Slutparentes.

Det är väldigt lite av de som spelar jag har koll på. Newkid, Lissie Dancefloor Disaster, Kapten Röd och Ismen från min hemstad Östersund närmare bestämt. Men det är väl lite av poängen, att det är nytt och oprövat.

I morgon hoppas jag hinna titta in på Svensk Rockarkiv och granska deras samlingar av skivor och memorabilia. Jag ska också sitta i en expertpanel med representanter från olika delar av musikbranschen. Hur gick det till? Ja, jävlar.

En kulturgärning

2011-10-27T13:16:00.003+02:00

Häromdagen publicerade Östersundposten den kanske bästa rubriken i världshistorien, Handgranaterna tillhörde nazizombier .
Det var överbliven rekivisita från den tio år gamla filminspelningen Terror i Rock N Roll Önsjön. En riktig klassiker.

Jag behövde inte fundera länge på hur man skulle gå till väga för att se om mästerverket tills någon vänlig själ laddade upp hela härligheten på Youtube.

Har ni sett den, se om. Har ni inte, njut av förstagångsupplevelsen.

Moderaternas svarta bok:

2011-10-25T11:01:00.002+02:00

Jag blir snarare road än upprörd över de "nya" moderaternas arroganta historielöshet när partisekreterae Sofia Arkelsten i DN på fullt allvar påstår att hennes parti var drivande i frågan om allmän rösträtt. Men Arkelsten kanske borde läsa på lite. Trist om hon går omkring och tror att hon är partisekreterare för ett parti som inte aktivt motarbetat demokrati så gott de kunnat.

Vi drar den här igen. Moderaternas Svarta Bok:

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.

• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

• 1927: Nej till folkskolereform.

• 1931: Nej til sjukkassan.

• 1933: Nej till beredskapsarbete.

• 1934: Nej till a–kassa.

• 1935: Nej till höjda folkpensioner.

• 1938: Nej till två veckors semester.

• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.

• 1946: Nej till fria skolmåltider.

• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.

• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.

• 1951: Nej till tre veckors semester.

• 1953: Nej till fri sjukvård.

• 1959: Nej till ATP.

• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.

• 1963: Nej till fyra veckors semester.

• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.

• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.

• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.

• 1976: Nej till femte semesterveckan.

• 1983: Nej till löntagarfonderna.

• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.

• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.

• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.

• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.

• 2006: Nej till gröna jobb.

• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.

• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.

• 2006: Nej till höjd a- kassa.

• 2006: Ja till sänkt a-kassa.

• 2006: Nej till höjd sjukersättning.

• 2007: Ja till sänkt sjukersättning

Magnus Ekelund & Stålet - Din jobbigaste vän

2011-10-24T10:22:00.002+02:00

Åh, vas fint. Man blir helt mör i huvudet.

Söndagslåten: Pulpa - Min Kniv

2011-10-23T09:31:00.000+02:00

Pulpa - Min Kniv from Kristofer Hedlund on Vimeo.

Expropriera Facebook

2011-10-21T09:40:00.005+02:00

På dagarna sitter jag framför en dator nästan jämt. Sedan jag blev kontorsanställd har mitt Facebook-användande som tidigare var ganska sparsamt exploderat. Blivit en del av vardagen. Jag säger inte att jag försummar mina plikter och har något slags maniskt förhållande till sidan, mer att man är inloggad vid sidan av rätt mycket. Man kollar lite, skriver något, pratar med någon. Om man var lagt åt det hållet skulle man kunna hävda att det rent av kan användas som ett arbetsverktyg. Jag kan hålla koll, skapa kontakter och följa vad konkureterna sysslar med. Men vad fan tror ni om mig, ser jag ut som en skribent på Metros sidor för karriärstips?

Nä, istället för att motivera mitt användande av sidan med nyttoskäl växer självföraktet i det faktum att man är sämst på att hålla en rak linje i sina övertygelser. Facebook är ett enormt stort, vidrigt företag som kartlägger våra intressen och åsikter för att perfekt kunna sälja in riktad annonsering och närmast sublimalt påverka användaren. Jag blir sällan träffad av förnumstiga plattityder, men maximen "Vi är inte Facebooks kunder, vi är deras vara" är så väldigt träffande att man bara nickar med öppen mun.

Jag vill inte vara en vara. jag vill inte definieras av konsumtion. Jag är medveten om att det är svårt att komma runt en sådan enkel sak som de grundvallar vårt samhälle vilar på. Men man kan ju i alla fall försöka undvika att själv aktivt göra det hela värre, som ett flitigt Facebook-användande ofrånkomligt gör.

Å andra sidan är det så roligt. Jag har svårt att relatera till "samtidsspanande" krönikörer som ska fånga tidens anda och exemplifierar sina vänners statusuppdateringar med att de skriver om vad de äter, när de tränar eller plockar svamp. Jag har på fullt allvar nästan ingen kompis som skriver den sortens livsstilsstatusar. Jag har sett den ökända raden "Man kunde må sämre" max fem gånger de här åren. I mitt lilla hörn av världen är folk mest roliga, arga och beter sig som de gör mest annars. Jag kan enkelt och okomplicerat kommunicera med vänner som bor långt bort, sådana som man kanske inte har något särskilt att säga till med vill småprata med ändå. Anspråkslöst sådär.

Till saken hör att jag aldrig ägnat mig åt communitys överhuvudtaget tidigare i livet. Till och med min gymnasieskolas interna nät Z-Online ansåg jag vara lite otäckt integritetskränkande. Men nu tycker jag bara det är så roligt att enkelt hänga med folk på Facebook. Skämta och bråka. Men det är väl just det som är kruxet. Man låter den lockelsen och känslan av att det är något privat man ägnar sig åt överskugga det faktum att man själv är en inkomstbringande kugge i ett motbjudande maskineri. Jag skulle vara mycket mer till freds med det hela om sidan var stalig. Att staten istället för att multinationellt företag administrerade Facebook och rådde över våra personuppgifter. Att Facebook dessutom tagit på sig en obehaglig roll som censor helt utan demokratiskt mandat att göra det förstärker den uppfattningen.

Så det är helt enkelt min lösning: expropriera Facebook. Om medborgarna ska leva sina liv på sidan och dela sina personuppgifter där krävs det en administratör som både kan ta ansvar och stå till svars. Storföretag är rättslösa monster i vars händer vi inte kan lägga våra liv. I takt med att internet gått ifrån sin ursprunliga, anarkistiska form av fri inromation till att vara en plattform för en handfull varumärken (Youtube, Facebook, Twitter etc) med vinstdrivande motiv krävs samhälliga insater för att värna medborgarnas personliga integritet. Alltså: staten, det vill säga vi som bor i landet och den statsapparat vi valt att förvalta det åt oss, måste ta kontrollen. Hur exakt det här skulle gå till överlämnar jag till någon som jobbar lite mindre utifrån rena känsloargument.

Jag lever gärna en liten del av mitt liv på Internet, men inte om det innebär att jag med min digitala närvaro gynnar något multissvin på andra sidan atlanten.
Eller så är jag bara sur för att Luleå snodde de arbetstillfällena som kom med Facebooks serverhallar från Östersund. Det är en jävla labyrint det här, livet.

Svartsyntes

2011-10-20T18:28:00.003+02:00

Jag har fastnat totalt. Jag känner inte igen mig alls i var jag är och vad jag gör. Jag förstår inte varför jag, som påstår mig värna så mycket om mina ideal och integritet, sitter och håller på som jag gör. Det flesta lever så klart med kompromisser. Alla. Men i mitt jobb kan det jag gör ofta bli rena skrattspegeln för vad jag tror på och vill vara. Saker jag representerar och situationer man hamnar i som rentav äcklar mig. Jag har helt enkelt sålt mig.

Jag blir helt tokig av känslan att man aldrig gör någonting av relevans i livet. Något sant. Jag vet inte ens var jag skulle börja. Jag vet inte om jag kan längre. Jag tyckte så mycket om att hålla på med musik och ingå i ett kollektiv. Nu representerar jag andra som får ägna sig ut sin konst (i varierande verkshöjdsgrad..) och sitt uttryck. Det blir en sådan våldsam kontrast till att jag inte gör något. Jag har aldrig haft som ambition att jobba med det jag gör, att vara på den här sidan av bordet. Jag har bara hamnat här. Men ju längre jag stannar desto mer blir konsekvenserna mitt eget ansvar. Antar att det redan är det.

Jag känner mig helt värdelös och långsamt ruttnade inifrån. Jag gjorde något vettigt och meningsfullt mellan 2004 och 2007. Det är tre små år. Sedan dess har man mest ägnat sig åt att vara full två-fyra gånger i veckan och vänta på att tiden ska gå. Tills man landar någon annanstans, kommer på något nytt. Men faktum är att verktygen rostar och jag inte ens är den person som var med i ett band, skrev texter och gjorde något som var värt någonting längre. Jag är någon annan som jag inte vet vem det är eller vad den personen går ut på. Inte helt säker på att jag vill ta reda på det heller.

Jag hatar den här känslan av bråddjupt gap mellan vad man var (skulle kunna ha blivit) och det man är. Och hatar jag den här jävla staden och alla vidriga människor som befolkar den. Bostadsrättsomvandlingar, gentrifiering och moderater. Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Att bli en av dom eller att lura mig själv att jag fortfarande står för något jag inte längre kan göra. Jag måste göra något radikalt snart.

Varför skrev jag det här egentligen? Jag är säkert bara hungrig. Ta ingen notis om mig.

I dag börjar rättegången

2011-10-18T16:45:00.000+02:00

I dag inleds rättwegången mot de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien.

Jag känner inte Johan Persson. Martin Schibbye däremot har jag haft förmånen att arbeta med när han var min redaktör på Folket i Bild. Jag kan därför med bestämdhet avfärda att de två svenskarna som sitter fängslade i Etiopien skulle vara något annat än högst seriösa journalister med ett mycket allvarligt uppdrag. Långt ifrån den Etiopiska regimens bild av äventyrslystna terroristsympatisörer, en bild som tyvärr delas av vår utrikesminister Carl Bildt. En man vars motivation att agera för journalisternas frigivade inte är det största då han i egenskap av före detta styrelseledamot i Lundin Petroleum var ämne för deras granskning i regionen.

Familjen Lundins företag har gjort det till sin affärsmodell att exploatera olja och mineraler regioner där deras konkurrenter inte vågar ge sig in. Vi talar alltså om en diktaur där ett hänsynlöst förtag i kolonial tradition, enligt otaliga vittnesmål, våldfört sig på lokalbefolkningen och där journalistisk granksning av förhållandena är förbjuden.

Låter inte det som precis vad som borde undersökas av fri press? Det tyckte i alla fall Johan Persson och Martin Schibbye som modigt gjorde vad få av deras kollegor skulle vågat. För sanningen och demokratins skull.

Sanning och demokrati är dock inget som står särskilt högt på varken den Etiopiska regimens eller den svenska Alliansregeringens agenda. De förstnämnda fängslar journalisterna och istället för att som praxis är utvisa, och möjligen bötfälla, Persson och Schibbye åtalades de enligt landets terrorlagar för samröre med rebellgrupper. I det sistnämndas fall tyckte tydligen inte den svenska regeringen, representerade av Carl Bildt, att så här allvarliga frågor var värda att ta tag på något större allvar. Snarare att de två journalisterna borde kikat på UDs rekommendationer avstått från att resa. Som om de var två vanliga turister och inte reportrar med ett uppdrag. Den här undermåliga synen på journalistiken och dess roll för global sanning och rättvisa är inte värdig Sverige och miskrediterar inte bara den uppenbart jävige Bildt utan hela den Svenska regeringen. Det är inte värdigt något demokratiskt land. det är en skandal.

Att påstå att de för skylla sig själva då de tog sig in illegalt i landet är inte ett giltigt argument. Visst, om straffet stod i partitet till brottet. Men nu handlar det om upp till fyrtio års fängelse för att ha utfört seriöst journalistiskt arbete. Med en rättegång som bygger på fabricerade bevis och en terrorlagstiftning som finns till av uteslutande repressiva skäl. För att kväsa opposition, för att skrämma journalister.

Att påstå att vi kränker Etiopiens suveränitet genom att påverka utfallet av åtalet är inte heller ett giltigt argument. Etiopien är inte en rättsstat utan en diktatur där domstolarna och deras ämbetsmän tillsätts av staten och för statens talan. Vill den Etiopiska regimen få Martin Schibbye och Johan Persson fällda för att statuera exempel kommer de få det. Enda möjligheten internationell press på landet. Indragna bistånd och skarpt avståndstagande borde förväntas av alla demokratiska stater som ser yttrandefrihetens okräkbarhet som något heligt.

Att förklara UDs undfallenhet i frågan med tyst diplomati och delikata förhandlingar duger inte. Det här är en så stor fråga att det måste föras upp på högsta priortitetsordning. Carl Bildt skulle ha uttalat sig direkt. han skulle ha fördömt den folkrättsvidriga arresteringen och fått de svenska medborgarna frigivna samma dag som de fängslats. Eller ännu hellre insett sin komprometterande situation som ämne för granskningen och överlämnat ärendet till någon annan.

Av den här mardörmssituationen har vi lärt oss tre saker.

-Oberoende svenska journalister kan inte lita på att beskyddas av Sverige när de granskar diktaturer och multionationella företags verksamhet. Även om de har med FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna i ryggen.

-Svenska medier vågar inte ta i så här infekterade frågor utan förpassar dem till kultursidorna tills det är försent och man har en tragedi att skriva om istället.

-Carl Bildts roll som utrikesminister är helt ohållbar. Innan hans förehavanden i Lundin Oil granskats till botten har han inget i en regering att göra. Det är Bildts ljuskygga oljemiljoner som ska stå inför rätta, inte två journalister som gjort det jobb vi som värnar demokrati och sanning förväntar sig av dem.

Just nu känner jag bara en djup sorg över världen, makten och korruptionen. Två duktiga journalister sitter i ett farligt, kallt fängelse med hotet om livstids fängelse hängande över sig. En utrikesminister sitter i Skavlans myssoffa och ljuger utan att blinka.

Frige Schibbye och Persson. Avgå Bildt.

Söndagslåten: John Cale - Catastrofuk

2011-10-16T09:52:00.000+02:00

I kväll: Caotico & Icona Pop

2011-10-15T10:17:00.000+02:00

I kväll spelar Coatico tillsammans med Icona Pop på Debaser Medis. Det ska jag se. Plus wilmra öl i logen förstås. Men innan dess planerar jag ett litet besök på seriegalleriet och Joakim Pirrinen-utsällningen med den gode Joel Dunkels. Det blir bra det.

Kata(s)trof

2011-10-14T13:26:00.003+02:00

Affären med Håkan Juholts dubbla hyresersättning och turerna kring förslaget om temporärt medborgarskap för invandrare tar allt mer bisarra vändingar. Egentligen känns det lite tidigt att säga något alls. Framför allt som Socialdemokraternas verkställande utskott i skrivande stund kontemplerar partiledaren, och partiets, framtid. Men hela den här situationen gör så ont i mig att jag måste vädra tankarna en aning.

Först och främst tycker jag inte att det här rör sig om ett mediadrev. Det är en stor nyhet, absolut, men drev förutsätter att fjädern blir en höna och situationen överdrivs. Så verkar det här inte vara. Bidragen var felaktiga och det har Juholt erkänt (även om reglerna ironiskt nog inte var lika tydliga som han själv i efterhand hävade att han borde vetat att de var...). Att han snurrat till det totalt med vansinnesmotionen om att enklare kunna utvisa kriminella invandrare är också ett faktum. Frågan är vad man gör med det här?

Juholt kanske är klantigt snarare än beräknande. Men valet mellan en snäll och inkompetent eller slugt beräknande partieldare borde väl gå på ett ut?

Antingen stannar Håkan Juholt kvar som partiordförande. Med allt vad det innebär av totalt krackelerat förtroende och usla opionionssiffror. Eller så går Socialdemokraterna tillbaka till ruta ett och ger sig in i en ny uppslitande internstrid om ledarskapet. Någonstans känns det som att det här var dödstöten för det här sjuka, rosslande partiet. Att ett en gång så stort och stolt parti med rent världsunika visioner förvandlats till den här patetiska spillran får en bara att vilja gråta. Jag är dessutom fullkomligt övertygad om att hela affären är orkestererad av konkurerande falanger i partiet. Det gör mig inte direkt gladare.

Jag funderar på Håkan själv. Hur känns det nu? Sveriges ensamaste man. Från positionen som socialdemokratisk partiledare med sitt namn inskrivet i historien och förhoppningen att vända vindarna för partiet, till misstänkliggjord paria. Det värker i hjärtat att se hur den här stackars människan slits i stycken och är helt oförmögen att skydda sig. Eller ens ta ett enda steg i rätt riktning. Bara en liten bit närmare avgrunden hela tiden.

A Heavy Feather

2011-10-13T17:11:00.003+02:00

Skriet i går var helt makalöst. Jag vet inte vad jag ska säga. Jättebra verkligen. Fantastisk stämning i K-märkta Folkets Hus i Årsta. Sanslöst vackert.

Ikväll funderar jag på att se David Sandtröms nya projekt Heavy Feather som har ett lite releasekalas på Riche i fiendeland.

Talar emot:

De groteska ölpriserna. Att det är på östermalm. Att jag är trött.

Talar för:

Hans nya skiva är kanonbra. Den kom igår så jag har inte hunnit lyssna så mycket, men det känns riktigt lovande. Man vill hålla sig sysselsatt.

Plus att den här presstexten är riktigt festlig:

Artisten underhåller med ett självförhärligande lustmord på verket, ettpowerpoint-seppuku bestående av dokumentärt material, lögner samt singback

Alla verk har sina incitament, i det här fallet var det en leda och enkvinna. På våren 2009 låste David Sandström in sig i studion på singård i Västerbottens mellanbygd och började skriva, spela in och mixafram ett eget soniskt universum. Två år senare kom han ut därifrån medett ambitiöst och psykologiskt djuplodande fullängdsalbum som talar om,inte för, hans generation, de som formades mellan "The fall of the SovietUnion (and) the beginning of aggressively marketed nachos" som författarenSam Lipsyte uttrycker det.

På A heavy feathers hemsida skriver Sandström en massa roligt och intressant. Nästan en överladdning av läsvärdher, som kaserade presstexter till exempel. Kolla här.

Det är i alla fall på Riche kl åtta. Gratis. Om någon skulle känna sig hugad.

S K R I E T - Det beslutande organet

2011-10-12T14:35:00.004+02:00

En av de meningar jag är mest nöjd med att ha skrivit är när jag en gång beskrev Skriets musik som "ett bländande mörker". Det kanske är banalt egentligen. Mina estetiska känslespröt är inte alltid helt finkalibrerade. Men det känns som en väldigt träffade beskrivning. Poetiskt besläktad med duons musik.

Att lyssna på Skriets andra album Det beslutande organet får en att känna sig som om man sakta sjunker och på samma gång lyfter, försiktigt svävar uppåt. Jag frågar mig varför det är så lätt hänt att ta till bildspråk när man skriver om Skriet. Förmodligen för att bandets två skivor är så genuint svårplacerade i sin suggestiva skönhet att hjärnan helt enkelt inte har scheman att kategorisera och hantera det enligt gängse normer. Det är konst helt enkelt. Stor, vacker konst.

Det vore förmätet av mig att prata om årets bästa skiva, Matti Alkbergs Anarkist betyder alldeles för mycket för mig. Men Skriet har här gjort helt enorm, djupt sorgsen och skimrande underskön musik som bara växer i mig. Rogivande och ångestladdad. Som att drunkna med ögonen stängda och öppna dom när man vet att det är försent och se något vackert i slutet. Känslan av ändhållplats, ett sista andetag, att ha gråtit slut genomsyrar skivan. Den tycks utspela sig i en värld som förlikat sig med att alla är över, att kometen kommer ta oss allihopa. Ingen sorg, ingen saknad. Sensommar och den sista dagen på jorden. Hopp utan framtid och det vackra i det.

Jag svamlar förstås. Någon annan med mindre apokalytisk sinneslag (som inte tycker att jordens undergång vore det finaste av allt) skulle nog göra helt andra associationer. Skriets musik är överexponerat rorschachtest, lätt flagnat i kanterna.

Att jag skriver så här är mest för att jag tycler att hela skivan känns så stor och omtumlade att det inte räcker med att rabbla om instrumentalmusik, fragmentariska texter, Isaks ihåligt ömtåliga röst, monotona rytmer, skirt pianoklink och eteriska ljudbilder. Men nu gjorde jag det ändå, så ni vet att jag faktisk lyssnat och inte bara hittar på.

I kväll spelar Skriet i Årsta på. Folkets Hus biografsalong närmare bestämt. Ett annorlunda sammanhang för ett unikt band. Det ser jag fram hemskt mycket emot. Dessutom säljs det bärs för 20 spänn. Bara en sådan sak.

Söndagslåten: Skriet - Predikament

2011-10-09T10:25:00.000+02:00

Kamratskap Rock tycker till

2011-10-07T13:04:00.003+02:00

Jaha. Då var det fredag och ännu en vecka förvärvsarbete i kultursektorn är till ända. En bra vecka, mer av privata än professionella skäl. Även om det gått rätt bra att jobba också. Bokade ett rekordgigg och satte ihop en hel turné till exempel. Så man har väl gjort rätt för sig för i år och kan återgå till att slösurfa fram till jul. Nog om mig.

Den senaste tiden har det hänt en massa saker man kanske borde tycka något om. Som opinionsbildare i sociala medier är det mitt ansvar att formulera åsikter (infoga rått hånskratt).

Så, here goes:

Steve Jobs gick och dog och alla blev jätteledsna. Det får man så klart bli. Det är en sundare reflex än att till exempel bli glad. Att folk kan uppbringa empati för en död främling är nog fint.
Men gud vad äcklad man blir av den okritiska dyrkan av Jobs företag Apple som ligger bakom sorgekörerna. Prylfanatsimen, upphöjandet av dess estetik och funktion till rent filosofiska proportioner.
Även om jag inte nödvändigtvis håller med ideoligiskt eller (i ännu mindre utsträckning) religiöst övertygade personer går det ändå att respektera dom eller i alla fall argumentera mot deras ståndpunkter. Att digga ett företag är fan helt sjukt rakt igenom. Motbjudande. En sammanfattning av allt som är fel i världen. Livstil, marknad och företagsamhet på altaret. Fy fan.
Jag har inget emot produkterna i sig (förutom censuren i Ipad förstås), de är fina och användarvänliga. Men att vara ett fan till ett storföretag det är ju helt groteskt. Oavsett vilket företag det är.
Då det dessutom är ett företag som beter sig vidrigt mot fabriksarbetare i Kina och även i sitt hemland USA tycks ha en jävligt tveksam företagskultur blir man inte direkt mindre skeptisk.
Steve Jobs verkade vara en obehaglig person med andliga böjelser som reflekteras i kulten kring företaget han bygde upp. Hoppas hela skiten rasar nu.

Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Lite lustigt eftersom jag drog ett skämt om det samma morgon. När jag hörde det tyckte jag först att det var ett oväntat populistiskt val och att Adkademien borde hålla sig med lite mer klädsam elitism. Att det var en svensk kändes spontant lite sådär, vårt lilla språkområde är redan överrepresenterat i Nobelsammanhang och en stor del av prisets internationella tyngd och relevans ligger i det globala perspektivet.
Jag irriterar mig mycket på alla muppar som varje år ojar sig över att de inte känner till pristagaren. Det är väl grymt, om något, att De Arderton väljer perifera författarskap att lyfta fram. Det är därför de är Akademien och inte du och jag. Så det vänder sig lite i magen när en så folkkär diktare får priset och man tvingas höra "äntligen ett bekant namn".
Men vad fan, Tranströmer är grym. Och det var så rörande att se bilder på 80-åringen när han tog emot pressen i sin lägenhet. Man blev helt mjuk och tårögd. Klart han ska ha det.

Sedan funderade jag på att skriva något om skuggbudgeten (S) presenterat men fick ångest över blotta tanken. Så jag lade ner det. Jag förutspår att 2014 är året då partiet till sist blir helt irrelevant och glider ner mot 20-25 % medan de passeras av ett Miljöparti som under de närmaste åren kommer röra sig allt längre högerut. Med en dåres envisthet. Kom ihåg var ni läste det först.

I kväll blir det manifestation för den svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien. Sedan en öl eller tolv.

Morsning!

Min höst i konserter (och annat)

2011-10-04T11:35:00.004+02:00

Det blir en del kul i höst. Lite grejer som man kan tänka sig att gå på:

8/10 Parker Lewis, Strand
15/10 Caotico, Debaser Medis
21/10 Birgit Bidder / Patrik Backlund, Club Corazon Östersund
25/10 Yuck, Debaser Slussen
2/11 Birgit Bidder / Patrik Backlund, Strand
3/11 Kajsa Grytt, Strand
4/11 Fucked Up på Slussen SAMTIDIGT som Skriet på Medis. Det är ju bedrövligt.
10/11 John Cale, Strand
19/11 Socialistiskt Forum! Fin tradition det där.
21/11 John Cale, Malmöoperan (han sätter upp hela Paris 1919!)
18/12 Eldkvarn, Cirkus

Lite text och sådär. Mest bara därför att.

2011-10-03T13:57:00.009+02:00

Att man inte hinner skriva så mycket här är väl att betrakta som något av ett sundhetstecken, antar jag. Man håller sig sysselsatt och så. Samtidigt vill man hålla igång det disciplinerade flödet av inlägg. Som en härlig kombination av luteransk pliktkänsla och slö slackermentalitet. Jag skriver ju på arbetstid trots allt. Snabbt och effektivt.

Er som föredrar när jag är nilihistiskt svartsynt, eller i alla fall lite sarkastisk kan jag rekommendera att komma tillbaks någon annan dag. Jag hade nämligen tänkt kvittra om vad himla fint jag haft det i helgen med middag på Tennstopet, ett födelsedagskalas, ett inflyttningskalas och en höstpromenad. Så här pepp på livet har man inte varit sedan man var ett litet barn och läste serier hela dagarna. Man har väl kommit ur puberteten eller något.

Nej, fy fan. Nöjda och glada människor ska ge fan i att skriva. Därför en liten lista på saker som är åt helvete. Bara för ert höga nöjes skull:

- SNS
- Carl Bildt
- Tumbas död
- Viktiga frågor som göms på Kultursidorna
- Att Marcus Birros KD-kandidatur blev så kortvarig. Det hade ju varit fantastiskt roligt!

Nog om mig!

Söndagslåten: John Cale - Paris 1919

2011-10-02T12:48:00.001+02:00

John Cale till Sverige!

2011-09-30T09:52:00.002+02:00

Jag hörde ryktet i somras. Att John Cale kanske skulle komma till Sverige och Strand. Sedan dök han upp på Malmöoperan med vad som skulle vara en skandinavienexklusiv spelning. jag ids ju inte åka till Skåne, så det var lite av en beskvikelse. Särkilt som han skulle spela hela klassikern Paris 1919.

I går gick Strand plötsligt ut med att John Cale ändå kommer till Stockholm! 10/11 är datumet. Den här gången är det inte Paris 1919 som presenteras utan mer en vanlig spelning med avstamp i hans nya album. Men vad gör väl det?

Om ni inte förstår hur stort det här är vill jag påpeka att John Cale var en av grundarna till världens, rent objektivt sett, bästa band Velvet Underground. Dessutom har han själv skrivit några av de vackraste låtar som finns och var i producentrollen en lika viktigt beståndsdel i skapandet av klassiska album med Patti Smith, Stooges och The Modern Lovers som upphovsmännen själva.

Så det här blir toppen, det.

Nu är det fredag. Yabadabadoo.

Nog om mig.

Umeå tar över Strand

2011-09-29T16:33:00.002+02:00

Sveriges bästa klubb heter Scharinska Villan. Fredrik Fagerlund som driver stället drar i kväll ihop ett gäng Umeåband och tar över Strand. Det blir nog bra.

Frida Selander missade jag i somras på Yran, så henne ska det bli kul att se. Invasionens nya postpunkiga sound (äckligt ord) förhåller jag mig något skeptisk till, men det ska bli intressant att se live. Caotico är Caotico. Trainspotters är hiphop. Jag förstår inte hiphop.

Det bästa är att alla spelar i korta halvtimmesset. Perfekt för någon med min låga koncentrationsförmåga. Se där då rockers!

Pascal ikväll?

2011-09-28T13:04:00.002+02:00

Nej, jag tror inte att det blir det. Även om jag gärna hade sett Manuela, Mimmi och Isak (som jag lärde känna lite under Text & Musik-projektet) spela på Debaser Slussen i kväll så går det helt enkelt inte. Jag är för förkyld och vägrar låta det utveckla sig till någon jävla höstinfluensa. Framför allt måste jag vara kry på fredag (en gång till med versaler; MÅSTE). Så jag får offra Pascal helt enkelt.

I dag är jag hemma och kurerar mig. Inte en sjukdag, mer distansjobb. Feber, nedbäddad med datorn min. När jag var liten var att vara hemma sjuk det bästa jag visste i hela världen. Serier, TV, lugn och ro i en kokong av filtar. Nu är det mer frustrerande. Även om The Wire, Jonathan Franzen och en radda fina sms gör sitt bästa för att agera ljus i tunnelns slut.

Apropå Pascal så skaffade jag mig den nya skivan med hans andra band Skriet häromdagen. Eftersom DNs recenserade skivan tre veckor innan releasedatum med mäktiga 5/5 i betyg valde Daggan på skivbolaget Novoton att smygsläppa plattan lite tidigare. Den här helt enorm. Fanastisk febermusik. Jag tror jag kommer att ha anledning att återkomma till den. På en årsbästalista till exempel.

Nog om mig,

Nick Lowe till Östersund!

2011-09-27T10:40:00.003+02:00

Nick Lowe, den älskvärde poptjyven och gentlemannen kommer till min hemstad Östersund i Februari. För er som inte är bekant med honom är han en brittisk musiker ur sjuttiotalets pubrockscen som lirat med band som Brinsley Schwarz och Rockpile, producerat Elvis Costellos tidiga skivor och fick i just den artsistens tolkning sin största hit med låten (What´s so funny ´bout) Peace, Love & Understanding. Just den är något av det sämsta han gjort. Jag föredrar den sarakstiske Lowe i låtar som mary Provost och Cruel to be kind. Eller den blåögda soul han elegant utvecklat till på till exempel mästerverket The Convicer.

Just The Convincer kan mycket väl vara en av de tio, femton skivor som spelades allra oftast i mitt föräldrahem. Nick Lowe spelade solo på Storsjöyran för några år sedan. Också den här gången är det Yrangänget som arrangerar, men Lowe kommer nu med band och konserten äger rum på Gamla Teatern i vinter. En anledning god som ngåon att åka hem en sväng!

Dag inställd pga trött

2011-09-26T09:40:00.003+02:00

Jaha. Då börjar man alltså sin vecka med att röja upp sitt kontor efter inbrott i helgen. Jag misstänker starkt tjackpundarna som bor i vår källare. Eftersom jag inte har något av värde (men min längtan är äkta, som bob hund skulle ha sagt) blev jag heller inte av med något. Och eftersom det ändå är ganska stökigt på min plats gjorde det ingen större skillnad att det rivits ut lite prylar ur lådor och så. Men mer synd då om kollegor som fått lite handskassa, någon vinare och en bas stulna. Bland annat.

Genrellt gillar jag sådant som bryter av den vardagliga lunken och skapar en ny stämning för tillfället. Som när brandlarmet gick på högstadiet och man fick samlas på fotbollsplanen istället för att ha lektion. Så var det här ett försök från ovan att straffa mig för att jag haft det för bra den gånga helgen blev det misslyckat.

Det har jag nämligen haft, väldigt bra alltså. Fem av fem-helg.

Nog om mig!

Söndagslåten: Bob Hund - Stanna Klocka Stanna

2011-09-25T13:50:00.000+02:00

I kväll!

2011-09-24T13:48:00.002+02:00

Helg igen igen

2011-09-23T13:40:00.002+02:00

Se där, helg igen. I kväll hade jag tänkt gå på Debaser Slussen och se kamrat Tobias Iskasson (Irene mm) spela med sitt nya band Azure Blue. Dessutom spelar Sara-Märta Höglund skivor med sitt Velocity Girls, så Östersundsration lär vara rätt hög. Det gillar man ju. Men först middag hos systrarna Brandlius. Blir bra det.

Alkberg-konsrerten i onsdags var riktigt bra, ids inte tjata om det. Den lilla akustiska grejen plus intervjun på Sonic pryl påSödra Bar var också trevlig. Bra kvällar, bra folk. Kajsa, Anna, Matti, Conny, Julia, Magnus, Jonas osv.
I går var jag ledig också. Det är typ det bästa jag vet i hela världen, att vara ledig mitt i veckan. 3/5, lätt.

I morgon slår jag på stora trumman och ser självaste Martin Rev från Suicide på Strand. Det ser jag verkligen fram emot!

Nog om mig.

Fint igår

2011-09-22T14:50:00.001+02:00

21/9: Mattias Alkberg - Anarkist

2011-09-21T09:12:00.000+02:00

8000 strukna tecken senare. Jag har bara en sak att säga.

Anarkist lyser upp mig som en stjärna inifrån.

System i skallen

2011-09-19T21:18:00.005+02:00

Jag hade nästan lyckats tentera fem poäng på universitet när jag blev utslängt ur min lägenhet med huvudet före och blev tvungen att flytta från staden. Att man överhuvudtaget försökte hade mer att göra med att det var helt jävla omöjligt att få ett jobb än något faktiskt akademiskt intresse. Trots att jag knappt var på gymnasiet lyckades jag mirakulöst med att skrapa ihop betyg nog att kunna ta mig in på någon liten kurs, sådär. Ganska bra blev de till och med, betygen.

Mig gjorde det inte så mycket att man blev kortvarig i skolkorridorerna. Jag hatade att gå i skolan när jag var sju, tretton, arton. Det har alltså inget att göra med själv syftet, att lära sig saker. Det är det bästa jag vet. Känslan av att lägga pusslet och greppa lite mer hela tiden. Eller greppa det annorlunda. Jag föredrog och föredrar bara att göra det själv, helt utan prestationskravet i slutändan. Prov ska man skrynkla ihop. Ni ska dra åt helvete om ni tror att ni kan lära mig något jag inte kan lista ut själv.

Det där är naturligtvis en ganska arrogant inställning. Eller ganska, väldigt ligger nog närmare till hands. Apropå arrogans är jag dessutom osympatiskt ofta helt övertygad om att jag själv har rätt. Något jag misstänker bottnar i den här obstinata autodidaktiken man ägnat sig åt.

Å andra sidan vill jag ändå hävda att man blivit hyfsat klipsk med åren. Utvecklad vokabulär, förmåga att hålla igång flera parallella tankespår och slutledningsförmågan att kunna nå fram till egna teser inte nödvändigtvis beroende av att kika på andras borde konstituera någon slags intelligens. Och intelligens betraktar jag alltså som resultatet av träning snarare än någon slags grundläggande karaktärsdrag. Eller så är jag bara arrogant igen. Mycket möjligt.

Nu kommer vi till min poäng, den jag försöker formulera för mig själv. Säg att vi för argumentets skull skulle köpa att jag lyckats slipa hjärnan någorlunda vass genom att läsa, skriva och tänka på egen hand sedan jag var liten. Det är bra, men innebär också att ens kunskapsbas är bara ett kaotiskt lapptäcke av sådant man förkovrat sig i, snappat upp eller halvt glömt. Det finns inget system, ingen försäkran om att jag lärt mig något på riktigt. Inga diplom här inte.

Fler och fler av mina kompisar har avslutat (avslutat!) sina högskoleutbildningar och har en akademisk examen, ett yrkeskunnande, ett kvitto på lärdom. Andra har just börjat. Jag blir inte avundsjuk på det där, för jag gillar verkligen inte formen av prestationsinriktat lärande. Eller för den delen det ofrånkomligt hierarkiska i att underkasta sig en lärare.

Men det jag på fullt allvar får panik av är att jag inte har någon aning om vad jag saknar, att man inte har något system för sitt tänkande. Att det är så svårt att skilja på högt och lågt i skallen. Det enda som ger mig mer panik är att sitta i en föreläsningssal eller skriva en tenta. Det kommer aldrig hända.

I takt med att man blir äldre lär ens tillkortakommanden bli alltmer uppenbara. Det är lätt att känna sig som den klipskaste killen i rummet när man är tretton och har läst Sartre. Inte lika kul att vara totalt obildad när man närmar sig trettio. Och fortsätter vara det resten av livet. Inte minst när man är så pretentiös som jag. Då är det praktiskt att kunna backa upp pretentionerna.

Fast ändå. Vad fan bryr jag mig? Ni vet väl att jag skiter i allt.

Helgen v. 37 har tagit slut

2011-09-19T10:17:00.002+02:00

I Hammarbyhöjden knatar rådjur obekymrat runt och i buskagen sitter harar och förrymda huskatter och trycker. I alla fall i fredags.
Jag hälsade på Kalle som bjöd på middag. Jag, Kalle, Jonas, Mimmi och Matti. Den sistnämnde var i stan för att göra lite press inför albumsläppet på onsdag.
Vi åkte in till Hornstull och träffade Anna och promenerade sedan till Slipvillan på östra sidan av Långholmen där bob hund hade en liten fest. En dokumentär om tillblivelsen av bandets förra skiva visades och Conny spelade skivor. Festen höll till runt ett rött litet hus bland klipporna med kulörta lyktor i träden. Jag hade ingen aning om att stället fanns. Sånt uppskattar jag, gömda rum. Typ som i SVT-serien där man får kika in i nått stängt torn på riddarholmen. Eller när Pippi Pelikan fick gå in i Vasaskeppet. Den senare grejen blev jag nog mest provocerad av, faktiskt.
Oooooch där tappade man spåret igen.

Efter bob hund-kalaset knatade vi iväg till Strand. Jag och Conny bar in hans svintunga skivback in på Strands kontor där den skulle stå tills på onsdag då han spelar skivor igen innan Mattis gigg. Jag gillar verkligen den familiära stämningen bakom kuliserna på Strand. Den andra Conny och hans döttrar. Naturligtvis tappade vi bort alla andra, men Strand-Fatima gjorde en heroisk instats och samlade ihop hela gänget från Strands olika delar i Brooklyn Bar. Det är vad jag kallar en dedikerad nattklubbschef!

::::::::::Infoga minnselucka:::::::::::

På lördagen träffade jag fina systrarna Brandelius. Vi hade tänkt gå på politiska seminarier på Kägelbanan, det som gick under namnet Tre År Kvar. Men det var så hysteriskt tråkigt att vi råkade dricka öl på Mosebacke istället. En fin dag att sitta och glo på Mälaren på min ära. Vädligt trevligt. På kvällen drog vi ihop ett spontant litet kalas hemma hos mig. Linn, Sanna. Martin, Tove, Kim, Erik. Grymt att ha alla samlade.
Sedan blev det, hör och häpna, Strand igen. Jag räknade till 16 Östersundare i samma lokal. Nästan lite märkligt, det där.

En rolig vecka avslutades stilenligt med en väldigt bra helg. Aningen kaosartad. Men det gillar man ju. En dag ska vi dö men alla andra ska vi leva.

Nu ska jag boka tusen spelningar. Jag får be att rekommendera mig.

Söndagslåten: Titiyo & Moto Boy - Heroes

2011-09-18T08:42:00.000+02:00

Föreställningen Trans Europe Express dirigerad av Hans Ek med kammarorkestern Modern Fantazias och solisterna Titiyo och Moto Boy. Från årets Storsjöyran.
Jag var med och tåtade ihop det här, tex idén om sångarna kom från undertecknat om man får skryta lite, och är väldigt nöjd med resultatet. Kul att de kommit upp lite klipp i fin kvalité!

Tre år kvar

2011-09-17T08:40:00.000+02:00

I dag funderar jag på att ta tuben (eller ja, buss och sedan tunnelbana som det är för någon som bor där jag bor) till Södra Teatern och kika på seminarierna som samlas under namnet Tre år kvar.
Det är alltså en heldag som firar att vi förhoppningsvis bara har tre år kvar av den ihållande mardöm som är alliansregeringens Sverige. Tyvärr är själva programet inte särkilt upphetsande. Inte som på min årliga tradition Socialistiskt Forum där det alltid är typ minst tio grejer man vill lyssna på. Jag menar, "Speedating med nationalekonomer"?
Men "Bäst i klassen – en klassfråga" låter mycket intressant.

Man knatar väl dit och ser vad som händer.

Så här beskriver arrangören Öppna rum själv Tre år kvar:

Tre år kvar – en politisk nedräkning

Den 17:e september bjuder Öppna rum in till seminariedagen Tre år kvar – en politisk nedräkning och festen I festens tid, som arrangeras i samarbete med ABF Stockholm och med stöd från Stockholms stad. Läs ett pressmeddelande om dagen här.

P r o g r a m
En dag och en kväll för feminism och solidaritet, mot rasism.
Dagsprogram: 10.00 – 17.30. Gratis och ingen åldersgräns.Fest: 21.00 – 01.00. 60 kr och 20-årsgräns.Kägelbanan
I samarbete med ABF Stockholm och med stöd från Stockholms stad.
Klicka på programpunkterna för att läsa mer!
10.00-10.15 Inledningstal
Östra salen
10.30 – 12.00. Att bygga och riva Fort Europa
12.15 – 13.45 Sitta inne – vård eller förvar?
14.00 – 15.15 Vem ska ta hand om oss? Om ideellt socialt arbete och statens ansvar
15.30 – 16.45 Bäst i klassen – en klassfråga
Västra salen
10.30 – 11.15 Ta makt i vita rum
11.30 – 13.00 Speeddating med nationalekonomer
13.30 – 15.00 Frihetstorg/Tahrir squares
15.15 – 16.45 Arbeta för att leva eller leva för att arbeta?
17.00 Suzanne Osten avslutningstalar!
21.00 – 01.00 I festens tid

Fredagskrattet med Reinfeld

2011-09-16T09:54:00.002+02:00

Lånat från roliga Reinfeld.se där man lattjat till det och låtit Alliansgänget ta Seinfeld-ditots plats. Fyndigt. Roligast var sidan som beskrev karaktärna:

Freddy Reinfeld
Seriens huvudperson är komiker och försörjer sig genom att uppträda inför roade skaror runt om i Sverige och utomlands.

Maud Olofsson
Freddys före detta flickvän som fortfarande umgås mycket med Freddy och hans vänner.

Hägglund
Freddys klurige granne som lever ett liv uppe i det blå. Ingen vet riktigt hur han försörjer sig, men på något sätt klarar han sig alltid. Han lever ganska mycket på Freddys goda vilja, och ser Freddys kylskåp som sitt eget. Hägglund heter Göran i förnamn, och leder stadsvandringen Verklighetens folk.

Janne Björklund
Freddys barndomskamrat som har ett häftigt temperament, dålig självkänsla och som ofta känner sig förorättad. Hyser egentligen drömmar om att bli militär, och brukar ofta utge sig för att vara general.

Juholt
Freddys granne, tillika nemesis.

Calle Bildt
Komikerkollega som Freddy ogillar, men som han ändå ofta får ta under sina vingar och stödja i hans karriär.

Anders Borg
Även kallad The sniffing accountant och är Freddys revisor

Totalrenovering påvår

2011-09-15T11:02:00.000+02:00

På en annan punkt tänkte jag meddela att jag planerar att renovera mig själv totalt som människa. Jag har alltid fnyst åt tanken att man skulle kunna påverka hur man är som person genom ren vilja. Men jag är så absurt less på mig själv att ni fattar inte. Tangerar äcklad, faktiskt.

Jag brukar undra om det man lider av är för mycket eller för lite självinsikt. Förmodligen båda. Hursom håller jag på att utarbeta en handlingsplan för att bli en mer positiv, stabilare och roligare människa att umgås med. Återkommer med rapport om hur det går.

I går fest, idag konsert, i framtiden ny människa

2011-09-15T09:49:00.004+02:00

I går hade jag roligt! Först Melissa Horns releasefest för hennes nya skiva, som samma dag som den släpptes sålde guld. Verkligen inte min musik men det är helt harmlöst och jag kan förstå att hon är så populär. Det var en trevligt liten tillställning med bjudricka och lite plockmat sådär. Som en releasefest skivbolag ordnar brukar vara.
Jag är fan bäst på att äta mig mätt på plockmat. Det är väl kanske inte meningen att man ska bukfylla (funkar det som verb?) med oliver och salta pinnar. Men kan man tjäna in en middag är jag inte den som skäms för mycket för att gå till buffébordet tolv gånger med den underdimensionerade tallriken.

Efter det slöt jag upp med Joel, Alex, Rebecca & Fiona på Södra Bar där det var en annan releasefest. En skiva med hon som sjunger refrängern på Adrian Lux Teenage Crime, om jag förstod Joel rätt. Sen var kvällen slut.

Undrar om man ska våga göra ett kontoutdrag snart? Nära löning nu. Det optimala är att klara sig precis hela vägen fram och sedan låtsas som ingenting.

I kväll hade jag tänkt åka ut till Gröna Lund och se Daniel Adams Rays turnéavslutning. Jag gillar hans skiva och har inte haft tillfälle att under mer koncentrerade former se en hel konsert med honom under sommaren. Så det kan ju bli kul. Han utlovade också i DN att det skulle bjudas på överraskningar. Men sådant blir man ju alltid besviken på.

Livet är inte en fest, det är fler *

2011-09-14T11:28:00.003+02:00

Ja, jävlar. Antingen känner man sig som om man brunnit upp inifrån eller som om man vore helt osårbar. Idag är den lite mer åt det senare och jag fortsätter full fart in i evigheten. I kväll är det releasefest för Melissa Horns nya skiva. Henne jobbar vi med på mitt arbete. Sony bjuder till för andra gången den här veckan, blir säkert trevligt. Den här gången är det på Bryggarsalen, en lokal jag tycker ganska mycket om.

Efter det hade jag tänkt kolla in australiska Gypsy & The Cat på Debaser Slussen. Jag har inte så bra koll, men min tillfällige inneboende Joel Dunkels tyckte att det var en bra idé. Så, visst. Tyvärr missar jag förbandet Topprovdjur som Strand-Conny tipsade om i somras. Det lilla jag hört låter rätt spännande.

Och i morgon kommer Corazon-Katrin ner och gör kaos med Stockholm. Det ser jag fram emot. helgen är mer av ett oskrivet blad, och skönt är väl det innan superveckan som följer drar igång.

Azure Blue, Martin Rev och Matti Alkberg gånger två, både Strand på tisdag och på Södra Teatern när tidningen Sonic har släppafton med intervjuer och grejer. Den veckan kan bli en höjdare!

Annars tror jag det blir en höst av trygga återupplevanden av saker man tycker om. I går kväll såg jag den tre timmar långa piloten av Battlestar Galactica. Det kanske är dags att riva av hela serien igen? Helt klart är i alla fall att jag ska sjösätta projektet att läsa om Love & Rockets från början till slut. Där har man något att se fram emot!

* Citat Julia Hanberg. Igen.

Avgå Bildt.

2011-09-14T10:01:00.004+02:00

Jag skrev häromdagen om de svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien i väntan på åtal under den lika absurda som fabricerade brottsrubriceringen terrorbrott. Och om UDs ovilja att agera.

Nu har det alltså kommit fram att Martin Schibbye och Johan Persson var i Etiopien för att granska Ludin Petroleums affärer i landet för tidningen Filters räkning. Företaget där Carl Bildt innan han tillträtt som utrikesminster satt som styrelseledamot. Det inte särskilt klädsamma ointresse han visat upp för att för att med alla tillgängliga diplomatiska medel föra de svenska medborgarnas talan har alltså en bakgrund i egenintresse.

Att Bildt själv var ämne för den granskning borde om något få honom att snabbare agera till Schibbye och Perssons försvar. Nu framstår hans utalande om att journalisterna får skylla sig själva som inte bara iskallt utan också sagt i egennyttigt syfte. Jag säger inte att det behöver vara så bara att den redan osmidiga hanteringen nu framstår som långt mer suspekt.

Det ser mörkt ut för de båda journalisterna när det diplomatiska utrymmet krympt till obefintlighet då de står inför inhemsk domstol. Det är en katastrof inte bara för de två svenskarna och deras anhöriga utan också för det fria ordet och för Sveriges internationella trovärdighet. Regeringen måste omedelbart göra det enda rätta och tvinga Carl Bildt att lämna in sin avskedsansökan så någon med aningen mindre smutig byk och arrogant inställning till de risker fri journlistik innebär kan ta hans plats.

Verkshöjd och skörlevnad

2011-09-13T09:36:00.002+02:00

Det skulle känans tillfredställande att skriva något med aningen högre verkshöjd, lite mer emotionell resonansbotten och poetisk klang än att bara berätta att man varit full igen. Men det är väl det som finns att säga, kära dagbok.

I går var det en liten bjudning på Sonys kontor då de visade upp höstens skivsläpp för Spotify-personalen. Både på en bildskärm med videos och med enkla livespelningar på golvet. Kompisarna i Caotico spelade och det var därför jag var där. Det gick bra för dom. Eftersom det bjöds på dricka var man tvugen att förse sig. Tvångstanke det där, egentligen.

Vi på Hotell Lydmar och träffade Julia och Tove. Lite riktigt folk. Jag har en ganska kluven relation till den sortens ställen. Å en sidan är det fint och elegant, å andra känner man sig av just den anledningen som en väldigt udda figur i sammanhanget. Som att man inte har rätt att vara där. Lite så är det väl också.

Sedan blev det en annan hotellbar i en helt annan del av staden, Scandic Malmens. Sedan dog jag.

Måndag. 15 öl. I morgon är det en releasefest. Jag ids int. Nu ska jag jobba intensivt för att tvätta bort skammen.

Det blev inte som man tänkt sig. Igen

2011-09-12T10:27:00.002+02:00

Håkan Hellström på Gröna Lund blev ett praktfiasko. Det var utan tvekan det sämsta liveljud jag någonsin hört. Då vill jag också påpeka:

1. Jag har sett min beskärda del HC-giggs med rejält undermåligt ljud.
2. Jag är inte alls någon audiofil. De enklaste av lekmän skulle haft svårt att stå ut med det här.

Sången var i och för sig högt och klart mixad men sedan var allt helt åt helvete. En skev, helt ologisk fördelning av instrumentens ljudnivå med till exempel congas skyhögt över de trumsetet, gitarrer som inte gick fram alls och en allmänt dämpat, dov ljudbild. Det gick inte att lyssna helt enkelt. Så jag, Julia, Tove, Helene, Martin och Christian gick därifrån. På den nivån var det. Jag går fan inte ifrån konserter. Det ska mycket till.

Istället tog vi färjan över till ett av världens sämsta ställen, Skeppsbar i Gamla Stan som fascinerande nog lyckats bli ännu sämre med ny helt groteskt inredning på nedervåningen. Men det var trevligt ändå. Därifrån styrde man stegen till Landet och klubben Cosy Den där internet-Jerry spelade skivor och De Mondevert uppträdde. Det var väl ok. Vid det laget började ens fokus tryta en aning. Kvällen avslutades korkat nog på Strand, korkat eftersom jag och Jessica tyckte att det var en bra idé att betala in sig med en timme kvar av kvällens öppentid. Men så blir det ibland.

På lördagen hade jag tänkt gå på Boulevardteaterns Hasse Alfredsson-dag. Det gick inte så bra. Jag vaknade tvid två och hann med nöd och näppe på Systemet istället. Sedan slöt man upp med Julia och Martin i Hornstull vid tretiden och drog igång ett nytt dygns fest hod Tove. Vi spelade en frågesport som jag vann en förkrossande seger i. Ganska nöjd.

Sedan lyckades jag och Martin med konststycket att bli nekade inträde på Biljardhallen. Då stälelr man sig verkligen till mänsklighetens absoluta bottenskarp. Men på Morfar Ginko var det inga problem att komma in. Eller på Indigo för den delen. Rundan avslutades på Strand den här kvällen med, fast nu i deras nya del Bar Brooklyn där Sveriges bästa ljudtekniker Joel Modin stod i baren. En bra kväll.

Söndagen blev inte en särskilt produktiv dag. Tvättid, promenad och lite The Wire som jag till sist bestämt mig för att plöja. Jag gav också Julia ett handtag med att få till ett CV för jobbsökande. Har ni behov av en begåvad och sympatisk tjej med en massa erfaranhet av musikvärlden är det Julia Hanberg ni ska höra av er till! En bra tips.

Ikväll blir det någon slags Spotify-fest på Sonys kontor. Caotico spelar, så jag tänkte titta förbi även om man genrellt är lite obekväm med branschprylar.

Jaja, nog om mig!

Söndagslåten - Caotico & Tove Styrke - Brains Out

2011-09-11T14:03:00.000+02:00

Tio år sedan 11/9 2011

2011-09-11T07:58:00.001+02:00

I dag är det tio år sedan världshistorien tog en plötslig vänding efter att kapade flygplan kraschat i New York, Washington och Pennsylvania. Tio år av terrorkrig, integritetskränkande övervakning och islamofobi. Tio år av den groteska idéen om "kulturernas krig". I dag ska jag följa SVTs heldagssändningar om tioårsdagen. Och läsa Art Speigelmans vackra storverk In The Shadow Of Now Towers. Serieboken skildrar dagen då tvillingtornen föll och efterverkningarna i staden Spigelman lever och verkar i.

Om ni inte är bekanta med Art Speigelman kan jag meddela att han är författaren bakom förMaus, den första och enda seriebok att vinna Pulizerpriset. Sedan genombrottsboken kom i mitten av åttiotalet har han varit väldigt sparsmakad med att publicera sig. Han har mest ägnat sig åt att illusterera tidningsomslag åt bland annat New Yorker, där hans fru jobbar som redaktör. Det var Spiegelman som ritade de nu ikoniska svarta skyskraporna mot svart bakgrund som prydde New Yorkers omslag efter terrorattacken. De är också den bilden som pryder In The Shadow of No Towers-omslag.

Jag rekommenderar varmt att ni läser In The Shadow of No Towers. Han fångar känslan av paranoia utmärkt. Föreställer jag mig.

En hyllning till Hasse Alfredsson 80 år

2011-09-10T08:41:00.000+02:00

I dag fortsätter Boulevardteaterns filmfestival som hyllar jubilaren Hans Alfredssons 80 år på jorden. Hasse är något av en idol för mig, så jag hade gärna gått de tidigare dagarna då fantastiska Picassos äventyr, Ägget är löst och Den enfaldige mördaren (den bästa svenska filmen någonsin i min bok) visats. Men det räcker bra med idag också!

Dagen börjar 13.00 med att Ronny Svensson och Helena von Zweigbergk pratar om Hasse & Tages filmer. Sedan visas klassiska Att angöra en brygga som också är en av mina favoriter. Den följs av Falsk som vatten 17.00 som jag faktiskt aldrig sett.

När man är klar med det lär suget att läsa om den underbara Tiden är ingenting vara rätt stort. jag förutspår en bra dag.

Boulevardteatern presenterar - Filmfestival 8-11 sep.

En hyllning till filmmakaren Hans Alfredson 80 år

Konferencier filmkritikern Ronny Svensson

Boulevardteaterns hyllning till Hasse Alfredson kommer att visa på den spännvidd som HasseåTage hade som filmskapare, deras olika temperament, svärta, glädje, dramatik, lekfullhet, experimentlusta och framförallt humor. Här finns allt ifrån den Jacques Tati inspirerade komedin Att Angöra En Brygga, som visar hur svårt det kan vara att komma fram, till det svarta dramat Den Enfaldige Mördaren om ondskans mekanismer och tragiska följder. Dessutom kommer vi att få insiktsfulla kommentarer om tillblivelsen av verken från några av dem som var med, Marie Göransson, Gösta Ekman, Per Waldvik och Stellan Skarsgård. Varmt välkomna att hylla en av våra stora inom scen- och filmkonsten, Hans Alfredson och jag säger som jag brukar, mycket nöje!

Biljettpris 100 kr

http://www.boulevardteatern.se/index.php?option=com_content&view=article&id=196&catid=2&Itemid=160

I kväll: Håkan Hellström på Gröna Lund

2011-09-09T09:26:00.005+02:00

Det är svårt att föreställa sig en finare avslutning på sommaren än Håkan Hellströms årliga konsert på Gröna Lund. Även om jag inte direkt är någon vän av karuseller är jag svag för hela den surrealistiska inramningen med bergochdalbanor, spökhus och gamla röda småkåkar.

Jag har faktiskt inte hunnit se Håkan så mycket i sommar, trots att han spelat på en massa festivaler jag varit på. Det blir lätt så när man börjat ta något för givet. Vilket man naturligtvis inte har någon som helst anledning att göra med en så fantastisk artist om Håkan Hellström, Det tål trots att sägas, han är ju bäst.

Återstår att se om det blir lika sanslöst bra som när jag såg honom på Tyrol, ett stenkast från Gröna Lund för ett år sedan. Det kan ni läsa om här. Eller som den episka (i ordets rätta bemärkelse snarare än som slitet modeuttryck) konserten på Hovet samma höst.

Men bra blir det såklart.

Jag tar i eftermiddag Djurgårdsfärjan och knatar bort till fina Bleckholmen där man kan ta sig några öl timmarna innan konserten. En värdig avslutning på en bra sommar. Om det hinns blir det Cosy Den på Landet där DeModevert spelar och Jerry Boman spelar skivor. Så har jag det.

Caotico (feat. Tove Styrke) - Brains Out

2011-09-09T06:18:00.001+02:00

I går släpptes Caoticos andra singel Brains Out. Ett till smakprov på det färdiga album som väntar att släppas framöver. Offentligt har tills nu bara Back of My Head varit ute, och det är på den de gjort festivaler och klubbar i sommar. Men det känns som att det är nu det börjar på allvar. Singeln gick direkt in på I-Tunes Topp Tio. Något betyder väl det alltid.

Den ligger inte uppe på Spotify än, men ni kan köpa låten här.

Journalister åtalade för terrorism

2011-09-08T10:25:00.004+02:00

Jag lärde känna Martin Schibbye när han som redaktör för Folket i Bild värvade mig till tidningen. Först som frilansare sedan som en del av kulturredaktionen. Jag fick göra en massa roliga saker som att intervjua Love Antell, Perssons Pack, Liv Strömqvist, Erik Wjik och många andra. Jag skulle inte påstå att vi känner varandra jätteväl, men jag vet så mycket som att Martin är en idealistisk och modig journalist. När jag suttit och recenserat böcker har han varit på reportageresor i några av världens farligaste platser, från den Filippinska djungeln till Burma och Nepal.

I Folket i Bild och andra tidningar har han som oberoende journalist sökt berättelser ingen annan vågat eller velat berätta. Martin har ett lika genuint politiskt engagemang som hans övertygelse om det skrivna ordets makt är stark.
Jag blev ärligt talat inte jätteöverraskad när jag hörde att han efter att illegalt tagit sig in i Etiopien blivit gripen av landets militär, det är såklart en risk man får räkna med om man är så modig att man vågar ta sig bakom gränser andra ryggar för att korsa.
Desto mer orolig blev man när Martin och hans kollega hölls häktade på okänd plats så länge utan att bli delgivna brottsmisstanke.
Och på UD låtsades man som att det regnade. Bildt är väl för upptagen med att twittra.

I går stod det klart att den Etiopiska regeringen slagit fast åtalspunkten terrorbrott med ett maxstraff på 15 år. Det fönster som fanns för diplomatiskt arbete är därmed stängt och de båda journalisternas framtid ligger i händerna på en mycket tvivelaktig rättsstats godtycke.

De riskerar 15 års fängselse för granskning av en repressiv statsmakts övergrepp på sin befolkning. Hur mycket de än var där utan inresetillstånd (vilket undersökande journalister ändå inte skulle ha fått) är brottsrubirceringen TERRORBROTT helt grotesk. Utvisning hade varit rimligare. Och allmän praxis i liknande fall. Det säger sig själv att det här handlar om att statuera exempel och avskräcka journalistisk granskning av landets förehavanden.

Har ni en slant över, och känner att man har lust att värna den fria pressrösten och modet att granska även repressiva stater, bidra vettja.
Det tänker jag i alla fall göra. Här finns en insamling på Reportrar utangränser:
http://www.reportrarutangranser.se/artikelarkiv/78-arkiv/687-stoed-johan-och-martin-i-etiopien

I kväll: ESG & Neneh Cherry på Strand

2011-09-07T09:08:00.000+02:00

Jag har knipit åt mig en gästlisteplats ikväll på Strand när ESG och Neneh Cherry gör gemensam sak. Två lika legendariska som svängiga akter. Neneh såg jag i våras, också det på Strand. Den kvällen var det jazzigt, mörkt och suggestivt. Jävligt bra. Dessutom gick elen i hela Bergsund Strand, så hon och bandet fick spela oförstärkt. Något som föhöjde närvarokänslan ännu mer. Men det ska bli kul att se med fullt ställ också, den här gången i Strand konsertlokal till skillnad från matsalen de spelade i sist.

ESG är jag mest peppad på. Bandet bildades av ett gäng systrar i South Bronx, New York i början av åttiotalet. De uppmuntrades av sin mamma, som också var något av en manager för gruppen, att spela musik för att hålla sig borta från gatorna. Reslutatet blev extremt vital, svängig funk nedstrippad till det mest basala. Trummor och bas. Hårda, trixiga polyrytmer som var både väldigt skickligt spelade och punkigt antimusikaliska. De hade en del del att göra med den brittiska postpunkscenen som existerade parallellt på andra sidan atlanten. ESG öppnade bland annat för A Certain Ratio och spelade in med självaste Martin Hannett (Joy Divisions producent)

Jag upptäckte ESG i en artikel om tjejduon Dräp En Hund i tidningen Sex. Runt 2006
skulle jag tro. Dräp En Hund spelade minimalistisk punknoise och den ena medlemmen i bandet är dotter till avantgradesaxofonisten Mats Gustavsson. De släppte sin enda skiva på bolaget Slottet som drevs av klubben Ugglans ägare Conny Lindström. Bossar idag (tada!) över Strand. I artiklen får trettonåriga Dräp En Hund träffa sina idoler i ESG när de spelar ihop på Ladyfest i Oslo. Det är ett välskriven och kul reportage skrivet av Ika Johannesson fylld med fina situationsbilder och tonsäker dialog. Väldigt talande för hur tidningen tidningen Sex var alltså.

Jag saknar verkligen den blaskan. Tilltalet, ämnesvalen, utformningen. Allt var bra med Sex. Jag lärde mig mycket av den och man var konstant underhållen av innehållet. Bara i det nummret jag nämner ovan kunde man också läsa en svinlånga intervjuer med Stig Larsson, Simpsons producent, KLFs Bill Drummond och Amy Sedaris.
Andra texter man minns är de om och med Björn Olsson, Elyse Sewell, Audionom, Toltalt Jävla Mörker och Anders Lokkos fantastiska intervju med Stina Nordenstam (var är hon idag förresten?). Samt förstås när BQ-Matti och BQ-Calle intervjuade varandra.
Det var tider det!

700 inlägg och ett avslöjande.

2011-09-06T08:27:00.001+02:00

700 inlägg på Kamratsakp Rock. Sedan 2007. Fort går det inte. Men ett stilla lunk i denna avrok av cyberrymden är väl ungefär vad man kan förvänta sig. Jag vet inte om ni noterat det, men jag har sedan semesteravbrottet hållit ett jämnt flöde på ett inlägg om dagen (inklusive krystade grejer som Söndagslåten, förstås). Det känns spännande att se hur länge man pallar med det.

I fredags råkade jag starta ett twitter-konto under namnet KamratskapRock. Det känns förstås förjävligt. Så mycket som jag talat illa om alla former av "sociala medier", för att inte nämna begreppet i sig, de senaste åren.
Men så sitter man där ändå. Det är fredag kväll, man har druckit upp en vinare och man får feeling. Så hemskt kanske det ändå inte är? Och lite festligt att se vad alla journalister säger till varandra. Så länge man aktar sig noga för att inte "bygga sitt personliga varumärke" kanske det bara är kul att vräka ur sig grejer i tempo snabbare än man hinner tänka efter.

Martin Kellerman skrev i en Rock-strip att han såg charmen med Twitter först när han förstått att man inte behöver följa andra utan bara tanka högt själv. Det passar mig med perfekt! Man är ju ändå mest intresserad av sig själv.

Hursom. Här kan ni se hur det ser ut när jag försöker uttrycka mig med 140 tecken:
http://twitter.com/#!/kamratskaprock
Det är faktiskt ganska kul!

Jag är nominerad till Svenska Designpriset

2011-09-05T16:10:00.004+02:00

Ja, jävlar det här har jag glömt att säga. Jag är nominerad i Svenska Designpriset som copywriter för en liten katalog jag skrev, hittade på konceptet till och var med och formgav åt United Stage Artist. Det är inte värsta grejen, jag har varit nominerad två gånger förut. Men det här blev faktiskt väldigt bra, så ni kan ju allt rösta om ni inte hatar mig.

Här hittar ni tävlingen. Den stänger idag.
http://www.designpriset.se/rostning.php
Och här har ni själva produkten:
http://www.designpriset.se/admin/media/US11_presentation.pdf

Det är kategori 2Aa: Information Print jag tävlar i, bidraget med en bild på Thåström. Det är en liten bok utformad som en uppslagsbok där US artister presnteras. Bäst med katalogen är min barndomskompis Gustavs fina träsnitt som illusterar artiklarna.

Idolsynkratiskt

2011-09-05T10:16:00.002+02:00

I går såg jag säsongspremiären av TV4s talangjakt Idol 2011. Det var en inte särskilt upphetsande upplevelse.
Det jag tycker känns konstigast med hela formatet är juryns reaktioner. Inte det här med när de ska vara taskiga, jag har aldrig riktigt uppfattat juryn som något vidare elak. Det känns för regisserat. Och att de "krossar unga artistdrömmar" är bara löjligt. Har man några seriösa ambitioner med artisteri och musik är det knappast till en kvartett moderater med åttiotalshårdrock och Celiné Dion som musikaliska preferenser man vänder sig. Och är man på fullt allvar ute efter att bli känd förtjänar man fan att bli lite hånad.
Däremot blir jag upprörd över vad juryn faktiskt gillar. När ögon tåras till någon banal jävla framwailad Absolute Romance-låt eller när någon strandraggaridiot spelar sommarreggae på akustisk gtarr med ögonen slutna av feeling. Eller det återkommande scenariot när en tjej imponerat och en jurymedlem MÅSTE kliva upp, krama henne och utbrista "guuuuuumman". Sjukt nedlåtande.

En annan grej som är jävligt märklig är vad de sökande kidsen egentligen förväntar sig av sin medverkan i programmet, av en eventuell vinst? Det facit som de tidigare åren erbjuder är inte särskilt attraktiv. Vinner man får man göra en helt värdelös coverskiva inspelade av oinspirerade studiomusiker och sedan ge sig ut på singeringsspelningar singback i köpcentrum runt om i landet. Har man riktig tur håller sig karriären fram till sommarlovet och då får man göra lite konserter på skolavslutningar.

Jag fattar helt enkelt inte hur den här karriärsvägen fortfarande kan kännas lockande överhuvudtaget. Det hade varit en sak om man inte visste hur det skulle gå men nu har tillräckligt många säsonger med samma reslutat avverkats att hela formatet borde vara avskräckande, om något. Det bästa möjliga exempelt på storbolgasvärldens cynism, allmänhetens flyktiga intresse för musik och det extremt ringa värdet i att under en kort period vara känd.

När den konfettin landat på golvet i Globen och den sista svulstiga tonen i vinnarlåten sjungits är det dags att kasta sig ut i en hård och tråkig värld. Från TV4s epsika scenproduktioner och mediadramaturgin som omgärdat TV-serien till singbackframträdandets lågbudgetvärld av en kvart långa spelningar och ett turnérande som först är stressigt intensivt och sedan avtar helt. Därefter övergår livet till samma otacksamma slit som för alla andra som fått för sig att jobba med musik, men med skillnaden att man bär stigmat av att för alltid förknippad med ett dekigt sammanhang och ett ovärdigt efterspel som berövar en all form av trovärdighet för alltid. Naturligtvis finns det en handfull undantag med artister som lyckats göra något vettigt av sin karrirär, men det är konsekvent trots sin medverkan i programmet och inte på grund av den.

Äh, nog om mig.

Söndagslåten: Per Egland - Ingen morgon, ingen dag

2011-09-04T08:04:00.001+02:00

Per Egland - Ingen Morgon Ingen Dag from I Made This on Vimeo.

I kväll: Autsiterna på Nalen!

2011-09-03T15:59:00.000+02:00

I kväll spelar mina landsmän i Autsiterna på Nalen. Klubben heter Vänner & Bekanta och huserade förut i Kolingsborgs lokaler i Slussen. Då var man där och slarvade rätt ofta. Sedan har det varit på Strand ett tag, men det tror jag aldrig jag besökte. Nu är det alltså danspalatset på Regeringsgatan som gäller.

Jag gillar Nalen. Snygg och sympatisk lokal. Sist bvar det Popterror som lockade. Nu är det dags för ett annat band från min hemstad. Det var ett tag sedan jag såg Autisterna, missade tyvärr bandet på Yran. Så det blir skoj.

Men först blir det förfest hos fröken Hanberg med två Nerver, en murvel och en trummande islänning. Life is life.

Höst i jämmerdalen

2011-09-02T09:56:00.004+02:00

Då var det september igen då. Åtta månader mörker och ångest i jämmerdalen framför oss. Nej, nu överdrev jag igen. Det blir säkert helt okej med rätt musiksättning. Igår pysslade jag ihop en höstlista med undergångstema. Mycket akustiska gitarrer som dom bara kunde låta på sjuttiotalet. Lite Anders Burman-produktioner, de två riktigt bra låtar Jocke Berg fått till (här med Freddie Wadling och Svante Thurseon) och ett gäng marginaliserade genier. Och jag tar som bekant inte lätt på det ordet.

John Holm till exempel. Herre gud. Ingen annan kan fan mäta sig med honom, med det där mystiska skimret över hans texter och hans röst. Ren magi med något olycksbådande vilade över sig. Jag lånade boxen med hela hans produktion på biblioteket i östersund när jag var liten (eller ja, mindre) och blev helt fixerad vid hans uttryck. Det går igenom och över allt.

Samtliga låtar på listan blev på svenska. Det kändes bra så. Jag är mycket nöjd med den. Övergången från Cumulus Höstvisa (med text av Tove Jansson) till Ted Gärdestads Snurra du min värld blev fin. Jag tycker mig också ha hållit en ganska sammanhållen stämning genom låtarna. En renade nedstämdhet typ.

Så här blev listan:
Cumulus – Höstvisa
Ted Gärdestad – Snurra du min värld
Eldkvarn – Holberg hotell
John Holm – Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Ulf Lundell – Inte Ett Ont Ord
Ulf Stureson – Ett Kort
Mattias Alkberg BD – Helg Igen
Barbro Hörberg – Med Ögon Känsliga För Grönt
Anna Järvinen – Nedgångslåten
Freddie Wadling – Drömmarna
Thåström – Den druckne matrosens sång
Fred Åkerström – Natt i en stad
Turid – Tidig stockholmsmorgon
Svante Thuresson – Columbus
Kajsa Grytt – Utdrag ur Sjävbiografi (replik till Ferlinghetti)
Olle Ljungström – Vila vid denna källa
Henry Chapman – Ac

Och här kan ni lyssna på den.

In search of Steve Ditko

2011-09-01T14:52:00.002+02:00

Youtube är inte min grej. Jag blir rastlös av att kolla på klipp och har alltid hatat musikvideos. Och don´t get me started på dåliga liveupptagingar. Jag fattar inte hur man kan kolla på sånt.
Jag tycker också att sidan har ett fult gränssnitt (det heter så va?) som är tärande att titta på.

Men ibland hittar man guldkorn. Särskilt när man söker efter något som man inte ens föreställt sig skulle finnas på tuben, något fjärran suddiga konsertfilmer eller djur som snubblar. Legendariska serietecknare till exempel! Under min semester ramlade jag över en dokumentär om Steve Ditko, killen som ritade de första 38 nummren av Spindelmannen på sextiotalet.

Jag hade inte alls lika bra koll på honom som hans kollegor Jack Kirby och Stan Lee, men en vag aning om att det var en ganska märklig figur. Mycket riktigt verkar han varit helt bindgalen. Eller i alla fall en grav anomali i en vänsterorienterad samtid och miljö. Ditko var nämligen objektivist och hängiven beundrare av all Ayn Rand. I sina egna serier (Mr A, Blue Beetle, The Question, Creeper etc) införlivade han Rands tokliberala ideér och konservativt ivindivualistiska värderingar.

En gullig ankedot i filmen handlar om hur den vänsterliberale Stan Lee kunde ändra Ditkos pratbubblor. Om Spindelmannen svingade förbi ett demonstrationståg skrev Ditko kanske "Damn you, dirty hippies!" och Lee ändrade det till "Right on, kids!". Lite kul.

Jag gillar tanken på att han var av så i sitt sammanhang udda politiska åsikter. Det gör Steve Ditko mer intressant än vilken slentrianliberal amerikansk tecknare som helst. Han verkar också haft en stenhård integritet och lämnade gång på gång lukrativa uppdrag om de inte överensstämde med hans ideal.

Han är en av seriemedie stora genier. Se bara på hans Dr Strange. Helt otroliga grejer. Han har varit i princip försvunnen i årtionden och har nästan aldrig gjort några intervjuer. I den här BBC-dokumentären ger sig Jonathan Ross ut på jakt efter Steve Ditko. På vägen träffar han på bland andra Alan Moore, Stan Lee, Mark Millar och "his trusted sidekick" Neil Gainman.

Mycket underhållande och intressant!

I kväll: Final för Niclas Frisk Chinatown

2011-08-31T11:42:00.001+02:00

I kväll är det dags för avslutningen på Niclas Frisk Chinatown-klubb som huserat på Trädgården under sommaren. Mitt jobb ahr varit med och ordnat kvällarna och det ska bli kul att se vilka de hemliga gästerna blir den här gången. Ovan ser ni ett klipp från i somras då Anderas Mattson tittade förbi och rev av en gammal Popsicle-dänga.

Jakob Hellman & Nerverna var riktigt bra i går. Där finns det mer att hämta. Det vore kul om den här konstellationen gör fler spelningar och utvecklar det fina det fått till på bara några få rep. Det var så mycket bättre än fjolårets Forever Young-turné med en Hellman som såg trygg, lycklig och engagerad ut istället för malplacerad och lite frånvarande. Det här bandet kan bli något riktigt bra, och det nya materialet är väldigt lovande.

Ikväll: Jakob Hellman på Gröna Lund

2011-08-30T10:27:00.005+02:00

....Och Stora Havet är en av mina absoluta favotitskivor och har så varit sedan när jag var ett litet barn och den kom. Få artister kan ge mig så omdelbar gåshud som Jakob Hellman och hans röst. Dessutom medverkar han på Perssons Packs Tusen Dagar Härifrån som jag håller som den bästa svenska poplåten alla kategorier.

Eftersom Jakobs enda skiva alltid varit mer eller mindre närvarande i mitt liv har jag aldrig funderat så mycket på det där att han i stort sett försvann efter att den släppts. Inte mer än att historien som följde blir ett lite småsorgligt filter som man lyssnar på skivan igenom. Men vad det gäller längtan efter uppföljare har jag aldrig haft någon. ...Och stora havet räcker gott som den är. Och sedan är det klart att hans rent mytiska talang lite grand bygger på att han bara gjorde en, prefekt skiva.

De senaste åren har Jakob Hellman spelat mer och mer. Om än i små, lite undanskymda sammanhang eller förra årets märkliga nostalgiturné Forever Young. För mig blir kvällens spelning på Gröna Lund hans riktiga comeback. jakob ska spela nya låtar och han ska kompas av Jonas och Cristian från Matti Alkbergs band. Det är ju jätteroligt!

Jag har hjälpt till att styra upp spelningen lite och det är såklart en stor grej för mig. Läs lite om gigget här.

Om det hinns ska jag ta Djurgårdsfärjan över till Debaser Slussen och gå på Grande Roses releasespelning efteråt. I morse spelade de på TV4s Nyhetsmorgon, kolla på klipp här.

Om Internets röst och ansvar

2011-08-29T19:43:00.003+02:00

Den senaste tiden har debatten om läsarkommentarer på internet blossat upp igen. Ett samtal om huruvida den avloppsbrunn av blint hat och illa formulerade kaskadspyor som följer främst kvällstidningarnas artiklar ska regleras. Om man ska belägga kommentarsfältet med inloggning, ta bort dom helt eller om skribenten själv ska åläggas att agera moderator och övervaka en fortlöpande diskussion med läsarna. Varför nu en skribent som besitter expertis i ett specifikt ämne och förmågan att presentera en åsikt med någorlunda verkshöjd ska behöva lägga sin arbetsdag på att bemöta knappt intelligibla litanior avsändaren med största sannolikhet glömt bort när blodtrycket sänkts en aning.

Expressen införde idag en filtrering av kommentarer på tidningens artiklar som från och med nu ska granskas innan publicering. Det innebär också att tidningen tar på sig ansvaret för de kommentarer som faktiskt kommer igenom nålsögat. För några timmar sedan gick DN ut med att de tills vidare stänger sin kommentarsfunktion. Teater Galeasen sätter upp en monolog med fem timmar uppläsning av inlägg från det anonyma näthatets högborg, Flashback.

Hur har något så potentiellt fint, integration mellan skribent och läsare, kunnat urarta till vad som snarare är ett demokratiskt hot än löfte?

Om internet vore en person, om den röst som hörs mest skulle tillhöra en människa skulle det vara en drogliberal man med högerextrema åsiker, faibless för dataspel och med bristande personlig hygien. Samt naturligtvis med den mest framträdande karaktärsdraget, en övertygelse om att representera en åsikt som av någon dunkel anledning förtigs av den "politiskt korrekta" pressen och "etablissemanget". Vilket är aningen ironiskt då det snarare är de konspiratoriska, islamofoba, misogyna foliehattarna som tar oproportionerligt mycket utrymme i det offentliga samtalet.

De flesta människor är ganska sansade. Så är det faktiskt. Man läser ett artikel, håller med eller inte. Kanske får sig en tankeställare eller lär sig något nytt. De som är drivna att kommentera, och som gör det med frenetisk energi är de som känner att deras extrema åsiker är marginaliserade. Det är de som tur är oftast också. Problemet uppstår om opinionen påverkas av de här dårarna. Om ens uppfattning i en fråga kan förändras av vad man uppfattar som en mycket mer allmänt befäst åsikt än den egentligen är. Internet sväller över av den extremism som bara kan födas i anonymiteten och den tillfälliga infallets makt.

Att utrycka hat är inte en mänsklig rättighet. Att utnyttja yttrandefrihetens namn för ge sig själv rätten att vara ett anonymt svin är inget mer än en skam.

Att populistiska Svergiedemokraterna kom in i riksdagen går utan tvekan att spåra till partiets massiva kampanj för att sprida sin främlingsfientliga högerpolitik i anonymt via "sociala medier". De skapade känslan av opinion med tusentals och åter tusentals rabiata inlägg efter ledare, krönikor och youtubefilmer. Efter hand skapas bilden av en undertryckt folklig åsikt jag har väldigt svårt att se att den har en motsvarighet i den fysiska världen. Människor är helt enkelt inte lika rasistiska, homofoba och kulturföraktande som man kan förledas att tro genom att läsa kommentarsfält på internet. Att det är så det ser ut i forum och kommentarsfält är inget jag baserar på statistik. Det behövs knappast då felmarginalen är helt obefintlig. Läs vilken tråd som helst. Högern har hittat det rum på internet de aldrig fann i verkligheten. Ett ställe där du inte behöver vara i majoritet för att framstå som att du är det.

Se bara på hur många av Sverigedemokraternas stolar i fullmäktige runt om i landet som står tomma, där det helt enkelt inte finns tillräckligt många som på fullt allvar symaptiserar nog mycket med SDs åsikter för att representera partiet som förtoendevalda. Deras höga röst i den digitala världen motsvaras inte i antal männsikor i verkligeheten. Och tur är väl det. Mindre tur att deras vridna världsbild spridits så till den grad att den blev en självuppfyllande profetia och rasisterna kom in i riksdagen. Eller för den delen hur en man som Utøyamördaren Anders Behring Breivik fick sin vridna världsbild bekräftad av illa genomtänkta, snabbt nerkrafsade hatspyor på internet. Ensam galning? Skulle inte tro det.

Jag vägrar att tro att den genomsnittlige Flashback-användarens politiska profil är talande för svenskar i allmänhet, att folk är så dumma, onda och usla på att stava som kommentarsfältens flitigaste anvädare vill göra gällande. Vi har alla ett ansvar för de åsikter vi uttrycker och vilka samhälliga skadeverkningar varje halvt bearbetad tanke kan ge upphov till. Det ansvar av saklig balans och intellektuell stringens vi traditionellt avkrävt "gammelmedia" faller i ett öppnare offentlig samtal också på privatpersoner. Naturligtvis kan inte samma verkshöjd förväntas av en lekman som av en professionell skribent, men det faktiska ansvar som följer med att ha en röst andra hör måste accepteras av vanliga privatpersoner också. Behovet av anonymitet är i många fall högst reellt, det är viktigt och ska värnas. Men det är dags att tänka efter en gång till innan ni slänger er på tangetbordet.

Det är som att vi blivit ett folk bestående av de mest maniska dårarna som förr var förpassade till kuriosa notiser på insändarsidor eller i radios Ring P1. Det går inte att vrida tillbaks klockan, det är farligt att sätta godtyckliga gränser för tekniken. Det skulle vara att ge dårana rätt i sin bild av åsiktscensur och intelligentiastyre. Men det innebär att varje person som anser sig ha rätt att vädra sina åsikter också måste väga dem väl först. Att vi aldrig kan lämna över röstens prerogativ till extremisterna. Ska de här fungera måste alla in och balansera åsiktsfloran.

Innan ni börjar hojta om demokratiska rättigheter kanske det är dags att prata om demokratiska skyldigheter? Jag tycker det är komiskt hur de ansiktslösa går i taket över förslag på kommentargranskning. Jag säger inte att möjligheten att vara anonym ska inskränkas men varför skulle inte anonyma privatpersoner behöva underkasta sig samma krav på god ton och respekt för sin omgivning som de som faktiskt signerar sina artiklar med namn?

Konserthösten i Stockholm

2011-08-29T11:39:00.005+02:00

I och med Popaganda är väl sommaren slut då. Ganska skönt, kan jag tycka. Jag kollade lite här och där vad man kan tänkas syssla med på musikfronten i höst. När man bor i storstan vill man ju ändå maxa upplevelsekvoten.
Höstens utropstecken verkar för de flesta vara Fleet Foxes, Bon Iver och My Morning Jacket. De två förstnämnda bryr jag mig inte nämnvärt om, men den sista hade jag gärna sett. De sålda tyvärr slut typ direkt. Annars känns de störst att Martin Rev från Suicide kommer till Strand. Det ser jag fram emot!

Här hittar ni mig hösten 2011:

30/8 Jakob Hellman, Gröna Lund
30/8 Grande Roses, Debaser Slussen
31/8 Niclas Frisk China Town, Trädgården
1/9 Frida Selander, Debaser Slussen
3/9 Autisterna, Nalen
7/9 Neneh Cherry + ESG, Strand
9/9 Håkan Hellström, Gröna Lund
20/9 Kajsa Grytt, Blidösundsbåten
21/9 Mattias Alkberg, Strand
24/9 Martin Rev, Strand
29/9 Caotico, Frida Selander, Invasionen, Trainspotters. Strand
15/10 Caotico & Icona Pop, Debaser Medis
22/10 Jens Lekman, Södra Teatern
23/10 Melvins, Strand
2/11 Gillian Welch, Cirkus
3/11 Kajsa Grytt, Strand
12/11 Kvelertak, Strand
16/12 The Vaccines, Debaser Medis
18/12 Eldkvarn, Cirkus

Redan i morgon spelar alltså Jakob Hellman på Gröna Lund, kompad av samma konstellation som på Musikens Makt förra helgen. Alltså Park Hotell, i princip. Den kvällen har mina kompisar i Grande Roses releasekalas på Debaser Slussen också. Med lite tur hinner man kanske ta Djurgårdsfärjan över och se den spelningen också.

Jaja.

Popaganda 2011, en sammanfattning

2011-08-29T09:15:00.003+02:00

Bäst:
1. Arcade Fire. Inte så mycket snack om den saken.
2. Säkert! Trots och på grund av småmissarna.
3. Cults. Lovande!

Sämst:
1. Saint Etiennes speltid och snåla scenproduktion
2. Junip. Fascinerande tråkigt.
3. Alla jävla hipsters.

Fjärde året för Popaganda på Eriksdalsbadet. 2011 hade det svagaste helhetsprogramet, men med det största toppnamnet i festivalens historia. Att de lyckats boka Arcade Fire är en redig fjäder i hatten. Även om Live Nation både är arrangör och leverantör och därmed säljer akten till sig själv är en sådan bokning imponerande. Särkilt till en festival som Popaganda som fortfarande är ganska liten och håller ett sympatiskt lågt biljettpris.

Det var i vanlig ordning en trevlig festival. Jag inledde helgen med att på avstånd se slutet på ett helt ok Me & My Army följt av grymma Samling på den mindre scenen. Saint Etienne hade den otacksamma uppgiften att göra något vettigt av sin eleganta klubbpop i den gassande eftermiddagssolen. Det gick inte så bra. En obefintlig scenproduktion fick britterna att inte bara kännas malplacerade utan också snåla i sitt uttryck. Lite synd på så många bra låtar.

Amerikanska Cults är kanske inte direkt färdiga som band, men det dryga halvtimmen de spelade var imponernade packad med starka låtar. Det är skönt att lyssna på ett okomplicerat popband ibland. Melodier och refränger och inte så myckter mer med det. Sångerskan påminde lite om en yngre Jenny Lewis. Och henne tycker jag ju om.

Jag såg en bit av Henrik Berggren från ölområdet, och det var väl sådär lagomt upphetsande så vi gick på Systemet istället. En förfestpaus (eller halvtidsfest?) senare lufsade jag, Christian, Martin, Kim, Salim, Johan och Petter in och såg lite Serenades, som utöver de läckra stråkarna mest kändes som att titta på en intern angelägenhet för Stockholmsmusiker. Sedan var det dags för Arcade Fire.

Arcade Fire var verkligen en riktigt mäktig upplevelse. Fräna bildspel och projektioner som drog liveupptagningar genom olika filter och skapade en perfekt symbios med musiken. Det enda jag kan irritera mig lite på är att bandet kändes lite väl ansträngt övertända, inte minst den jobbiga klaviaturisten/multiinstrumentalisten på högerflnaken. Man blir trött bara av att titta på karlns maniska utspel. Men det är verkligen en anmärkning i marginalen.

Dag två gick allt till en början åt helvete. Vi skulle sluta upp utanför området, men alla förutom jag var såklart mellan en och en halv och tre timmar försenade. Så man missade en hel del i början. Syket och Jenny Wilson lät bra utifrån i alla fall.
Vi kom in till Säkert! som gjorde den bästa spelningen jag sett med henne sedan Cirkus för några år sedan. Annika tappade textrader i både Allt som är ditt och Vi kommer att dö samtidigt, men det bidrog mest till närvarokänslan. Till nerven, som Per Bjurman skulle ha sagt. Martin Hanberg gästade med bravur på Sanningsdan och bandet levererade. Men vi fick inte se något så otroligt rolig som det bjöds på under Way Out West.

Junip var så tråkiga att man nästan somnade. Eller så gör José Gonzales och hans band helt enkelt för subtil musik för en vi det laget tämligen rastlös själ som mig. Midlake var väl ok. Jag har lite svårt för medeltidsflöjterna, men annars så. Lykke Li imponerade rejält och satte fin punkt för en helt ok festival.

En grej slog mig när man knatade omkring på festivalområdet. Jag avundas de som kan känna sig delaktiga i sin generation eller i en subkultur. Som finner gemenskap i sin ungdom. Som internettidningen Festivalrykten. Den drivs av ett gänga unga killar som verkligen verkar identifiera sig med en stil, med en smak. Det är helt omöjligt för mig.
Jag ser alla utänkt, snyggt välklädda jämnåriga och känner absolut iget igenkännade alls. Jag hänger inte med, jag försöker men kan inte klä mig. Känner mig trött, tung och lite utanför. Jag vet inte, men det känns som något avundsvärt att (även om det är fel) kunna betrakta sig som en del av en generation. Eller en del av en bit av en generation med gemensamma estetiska värderingar.

Äh, fuck you all.

/Ps. Helgen avslutades med att gå på Robert Mappelthorp-utställningen på Fotografiska. Kul att se efter att ha läst Patti Smiths fina Just Kids. Men lite kyligt distanserade bilder för min smak. Kallt och hårt, som åttiotalet när det var som minst symaptiskt.

Söndagslåten: Scraps of Tape & Mattias Alkberg- Flera Meter Kort

2011-08-28T15:37:00.000+02:00