Recensioner

Conny Nimmersjö
Skörheten och Oljudet
(Dust Music)
P P P P P
Solodebut för Bob Hunds gitarrist som tidigare bidragit med mörka och suggestiva stämningar i Osslers och Thåströms band. Som på de artisternas senare skivor rör sig musiken i ett kargt landskap där illavarslande ljud susar i bakgruden. Titeln, “Skörheten och Oljudet”, säger egentligen allt om hur det här låter. De nakna texterna och den omtumlande direktheten i musiken kan mycket väl ge skivan en plats bland årets bästa svenska. När den väl sjunkit in. Musik av det här slaget, mångfacetterad och känslomässigt laddad, förtjänar mycket tid.
Bästa Spår: Regnet I Södertälje
-P.S

Thurston
Threes Outside The Academy
(Ecstatic Peace)
P P P
När Thurston Moore inte spelar in svincoolt N.Y-oväsen med världens bästa Sonic Youth brukar han lira noisejazz med svenskar eller ägna sig åt något annat suspekt. Här har han dock till stor del pluggat ur distpedalerna och skrivit en ganska lugn skiva fylld med tillbakablickar över sin uppväxt. Det melodiska anslaget som känns igen från moderbandet framträder föredömligt fint i en mer akustisk ljudbild, men naturligtvis vore det inte Thurston om inte gitarrkaoset sipprade igenom både här och där. Intrikat låtskrivande värt din uppmärksamhet även om du inte tillhör Sonic Youth-fantatikerna.
Bästa spår: Fri/End
-P.S

Lykke Li
Little Bit EP
(LL Recordings)
P P P
”Mycket lovande” är inte ett rättvist betyg att sätta på den här debut-EPn. Dag Vag-medlemmen Zilverzurfarns dotter Lykke Li skapar musik som är värd så mycket mer. originellt, skört och mycket svårt att sluta lyssna på. Trots att EPn bara innehåller tre spår känns det när speltiden är över som om man befunnit sig i hennes ljudvärld betydligt längre. Lykke Lis elektroniska, pianodrivna musik har redan tagit henne till spelningar i New York och som förband till så väl Shout Out Louds som Magic Numbers. Förväntingarna på debutalbumet som släpps i början av nästa år är stora.
Bästa Spår: Everybody But Me
-P.S

Robert Plant & Alison Krauss
Raising Sand
(Decca)
P P P P
Led Zeppelin-mannen Robert Plant och bluegrassångerskan Alison Krauss har snickrat ihop en mycket älskvärd och njutningsfull skiva. En eloge också till producenten T-Bone Burnett (mannen bakom musiken i filmen “O, Brother Where Art Thou”) som stått för merparten av låtvalen. En anspråkslös, tillbakalutad och mycket sympatisk samling covers i folk-, blues- och americanatraditionen. Så här bra har inte Plant sjungit med någon sedan sin duett med salig Sandy Denny på “Batlle of Evermore”.
Bästa spår: Sister Rosetta Goes Before Us
-P.S

Klassikern:
David Crosby
..If I Could Only Remember My Name
(Atlantic)
P P P P P
Ett sorgligt bortglömt mästerstycket från 1971 av den egotrippade sammetsrösten med valrossmustach. Efter att ha kickats från The Byrds samlade David Crosby ett gäng polare för att spela in en jammig, ökenpsykadelsik dröm. Bland de 23 musikerna på skivan finner man bland annat Joni Mitchell, Jerry Garcia, Graham Nash, Neil Young och Jorma Kaukonen från Jefferson Airplane. Resultatet blev ett mycket inspirerat, fullkomligt oemotståndligt album att sjunka in i. Därefter försvann Crosby in I ett 18 år långt drogmissbruk.
Bästa spår: Laughing
-P.S

Tusen Dagar Härifrån

”Stopp/ Hej Hallå, jag ville bara säga/
Du är inte ensam om att bära denna längtan”

Popsångers största styrka är att kunna säga väldigt mycket på kort tid. Perssons Pack-klassikern ”Tusen Dagar Härifrån” klockar in på strax över fyra minuter, men bara öppningsraderna räcker gått för att slå upp en djup spricka i de frusna haven inom oss alla. Ett monster till låt som aldrig upphör att golva den som hör den. Gåshudsmomenten är många. De romantiska pianoriffen, den fallande basgången, den makalösa texten om Little Richard-affischer i Moskva och om att drömma sig bort, långt bort.
Naturligtvis det förlösande ögonblick då Jakob Hellman kliver fram till mikrofonen och tar över sången. Hellman, som Per Persson hade övertalat att medverka i hopp om att den unge artisten skulle bli inspirerad att följa upp sitt första, och enda, album. Bara att höra hans röst räcker för att få ett lyckligt, om än aningen sorgset leende på läpparna. Och sedan sjunger han det han gör…
I ett helt annat land har vintern börjat komma/ och dagarna på stranden känns som hundra år sen/ när ett regn tar sig ner på insidan av kragen/ Stövlarna hon köpte i morse är förstörda/ Där hon knallar samma gata upp och ner/ under skraporna försöker hon att le/ Men när längtan blir till gråt/ ber hon klockan skynda på:/ Snälla ta mig tusen dagar härifrån

Egentligen är jag inget större fan av just Perssons Pack, även om det är lätt att gilla gruppen så där i största allämhet. ”Tusen Dagar Härifrån” finner ni symptomatiskt nog i min skivsamling bland extraspåren på nyutgåvan av Jakob Hellmans ”..Och Stora Havet” och inte på någon av Packets egna alster. Det finns ju en del såna låtar, som trotsar ens kaldenderbitar-tendenser. Den osunda driften att ta reda på allt om ett band, skaffa allt de gjort nästan som ett nervöst bevis på hur djup man uppskattat det man hört. Vissa låtar är större än så, räcker som de är.”Do Anything You Want” med Eddie & The Hotrods. ”Teenage Kicks” med Undertonesen annan. Wayne Countys ”I Had To Much To Dream” eller Billy Braggs ”A New England”. Jag bryr mig inte mycket om artisterna, men låtarna. Låtarna!

Under den tid jag spelade skivor på Marités popklubb Ta Helg! var ”Tusen Dagar Härifrån” ständig avslutare. Klimax. Den perfekta låten att placera innan det stängs, innan, ljusen tänds. När man inte behöver komma på en bättre låt att slå den föregående med. För det går knappt. ”Tusen Dagar Härifån” infriar alla popmusikens löften om flykt och tröst. Om så bara för fyra minuter.
-Pontus Sillrén

En kärleksförklaring till popmusik

Autisterna
Live på Landet, Stockholm
P P P P
Östersunds lilla musikscen har genom åren avlat fram galet mycket bra band. I och med Säkert! och Vapnets framgångar fick sverige upp ögonen för den smältdegel av kreativitet som är vår lilla stad.
I båda de ovan nämnda banden har det figurerat medlemmar ur den grupp som mer än någon annan förtjänar att uppmärksammas. Nämligen Autisterna. Ett band vars låtar, varenda en, är en uppriktig kärleksföklaring till popmusik. Enkla sånger om svåra ämnen. Att förlora gamla vänner, bakisspy framför sin mamma, att se tågen susa förbi när man växer upp i ett litet samhälle utanför Östersund.
Jag har genom åren sett upp till och uppskattat många band från min hemstad. Inte minst Lola Berbershop, där många av Autisternas medlemmar ingick. Men ingen har lyckats skapa en så direkt och omskakande bra samling låtar som Autisterna. Knivskarpa texter, hjärtskarande melodier och en jävla sväng.

Briljerade trots dåligt ljud
Göteborgsbaserade Autisterna gästade för några veckor sedan krogen Landet på Telefonplan i Stockholm. Ett aningen dassigt ljud gjorde sitt bästa för att stoppa bandet, men vad har egentligen en skabbig ljudanläggning att stätta upp mot ett sådant prälband av lyssande poplåtar? ”Hemma över jul”, ”Väntar på ett tåg”, underbara ”Johanna” och förstås, över allt annat, ”Himlen”.
Bandet är samspelt och verkar ha kul på scen. Sångaren Per-Olof Stjernered underhåller med finurligt mellansnack och bandet håller den stimmiga publiken i sitt grepp spelningen igenom. Det sjungs med, som sig bör i låtar av den här kalibern. Med sig på scenen har de ett nytillskott sedan jag sist såg dem, en violinst som förhöjer låtarna ytterligare ett snäpp.
Autisterna är ett påfallande färdigt band vars genombrott jag har svårt att se stå någon annanstans än för dörren.


Hallå där Per-Olof Stjernered, sångare i Autisterna

På Landet förgylldes ljudbilden av en viloinist. Är hon en premanent medlem i bandet?
Ja, Sofia Gillgard på fiol är permanent medlem i bandet.
Tidigare i år spelade ni inte mindre än två gånger inom loppet av några veckor på prestigefyllda spelstället Debaser i Stockholm. Hur kom det sig?
Vi blev tillfrågade att spela. Och vi tackade ja. Sedan att det var två näraliggande datum var nog, som så mycket annat i livet, bara en tillfällighet.
Ni spelade tidigare in ett par låtar med producenten Mattias Glavå och Bad Cash Quartet-medlemmen Calle Von Hall. Finns det planer på fler samarbeten med så pass välrenommerade namn?
Planer finns. Men just nu vet vi inte om vi kan förverkliga dem. Frustration är känslan för dagen.
Slutligen, frågorna på allas läppar. När släpper ni fler nya låtar? Är en fullängadre på gång?
Vi kommer släppa låtar först när vi är riktigt nöjda. Antingen blir det något alldeles fantastiskt, eller ingenting alls.
-Pontus Sillrén

Recensioner

Radiohead
In Rainbows
P P P P P
Äntligen ett nytt album från den alltid lika intressanta korsning av stadiumrockband och avant grade-musiker som är Radiohead. ”In Rainbows” är inte alls särkillt svårlyssnad men aningen svårgreppad och har ett undflyende drag som jag finner tilltalande. Man tar sig igenom plattan med en märklig känsla av tomhet, men en destu mer påtaglig uppfattning att man vill höra alltihop igen när den är slut. Ett mystiskt, lockande ljudlandskap breder ut sig under den förhållandevis korta speltiden. Just nu pratas det mycket om dn okonventionella marknadsföringstrategin att släppa plattan för nedladdning till valfritt själkostnadspris. Förvisso ett intressant expriment från bandets sida, men snart är det åter bara musiken som är kvar. Och det är stor, märkvärdig musik.
Bästa spår: Faust
-P.S


Jack Peñate
Matinée
(XL)
P P P
En sympatsik debut som är så Londonsk att jag inte skulle blivit förvånad om konvolutet innehållit fish n´chips istället för en CD. Jack Penate är lite av ett musikalsikt underbarn med förkärlek för punk. Det påminner om en ung Elivs Costellos vardagsrealistiska popsnickrande. Eller om ett lyckligt förälskat The Jam som lagt politiken åt sidan. Många trevliga låtar som när det är som bäst nästan är rörande uppsluppna. Tyvärr har skivan en tendens att kantra över i det skolat duktiga ibland, vilket är synd.
Bästa spår: Spit at stairs
-P.S


Black Francis
Bluefinger
(Cooking Vinyl)
P P P P
Välkomen tillbaks din gamle gaphals! Charles Thompson, som han egentligen heter, har under sin karriär efter Pixies splittring i början av nittiontalet burit namnet Frank Black och spelat in förhållandevis sansad, nästan vuxen musik. Långt ifrån det sinnessjuka ljudvärld som tillhörde bandet som gjorde honom till en ikon. Pixies återförening för några år sedan tycks dock ha gett honom mersmak på ett råare sound. Med sitt gamla alias återupptaget och låtar som skulle ha utgjort Pixies comeback (det hör ju till att allt går åt helvete med det bandet) i bagaget har han fått till sin bästa platta på evigheter. Han skriker som om det vore 1989. Lysande.
Bästa spår: Threshold Apprehension


Beirut
The Flying Club Cup
(4AD)
P P P
När jag först kom i kontakt med Zach Condons musik var jag skeptisk till hans höga ambitioner (något som lätt kan stavas pretentioner) i kombination med unga ålder. Men med sitt andra album under artistnamnet Beirut får han mig att kapitulera. Då föregångaren tog sin näring ur balkan och Östeuropeisk musik bär The Flying Club Cup mer drag av fransk tradtion. En vacker resa genom en svunnen tids Europa tar sin början. Som att öppna ett skrin med gulnade foton och oöppnade kärleksbrev. Ganska hänförande. Albumet förlorar emellertid förödande mycket på att hålla på för länge, magin räcker inte till. En mer komprimerad injektion hade varit välkommen, efter ett tag känns det nämligen mer som filmmusik utan film.
Bästa Spår: Nantes
-P.S


Laakso
Västerbron & Vampires EP
(V2)
P P P P
Själva huvudspåret på EP:n är alla som varit kloka nog att skaffa Laaksos prima fullängdsrare från tidigare i år bekanta med. Därmed lämnar vi det. Resten av låtarna visar upp ett band som i det här formatet kostar på sig att ta ut svängarna lite extra (vilket inte säger lite när det gäller Laakso). Längre låtar, okonventionlla strukurer och ljud håller intresset vid liv lyssningen igenom. Ett utmärkt komplement till en umärkt skiva som fångar ett mycket intressant band i ett utvecklingsskede.
Bästa spår: Västerbron
-P.S

Klassikern:
Refused
Shape of Punk to Come
(Burning Heart)
P P P P P
Som nybliven Stockholmare kan man med stolthet plocka fram det här mästerverket och känna sig stolt över att komma från just Norrland och ingen annanstans. Refuseds svanesång är så monumetal att jag aldrig gett mig på att sätta ord på det. Nykter alltså. En sådan uppvisning i kreativitet och pondus, subtilitet och brutalitet på en gång. Det finns inte en död sekund på den här skivan. Varken de som inte har hardcore som faibless eller har seriösa problem med veganer från Umeå kan undgå den här klassikerns storhet.
Bästa spår: New Noise
-P.S

Örat Mot Rälsen

-Helt godtycklig topplista över diverse förströelser utan egentlig inbördes ordning.

1 Laakso (band)
Plötsligt är detn aviga indiegruppen på väg att bli ett av sveriges bästa band. Nya Västerbron & Vampires EP visar upp ett band som vägrar stanna upp och live är de i sitt livs form. Otroligt imponerande. Höstturnéen bör inte under några som helst omständigheter missas. Tur att ni har en chans på fredagens klubb Corazon på Marité.

2 Chockdoktrinen (bok)
Naomi Klein gör upp med allt ont i världen och sätter det i ett sofistikerat system, ser sammanbanden och synligör dem. Boken tillhör debatörrens mer pessimistiska texter men har helt klart potentoal att vara diskusionsunderlag av No Logo-klass.

3 Björn Olsson (musikproducent)
Demonproducent lårer så aggresivt. Björn Olsson må vara något av en kuf, men verkar alldels för sympatisk för ett sådant epitet. Helt briljant begåvad på att spela in ljud vet vi ju i alla fall att karln är. Något han senast bevisade med sin tappning av Mando Diao på deras nya platta.

4 Inland Empire (Film)
David Lynch är konstig. Eller så är han bara väldigt mycket David Lynch. Hans nya film Inland Empire är i alla fall mer Lynch än någonsin. Det betyder obehalig, märkligt komisk och fylld med suspekta identitetsbyten mellan karaktärerna.

5 Arcade Fire (Band)
Det kanadensiska jättebandet har spelat in en av årets bästa skivor med sin Neon Bible och gjorde en helt förödande mäkrig spelning på Annexet i Stockholm. Värt att uppmärksammas om något,

6 Var är min syster? (Bok)
Sven Nordqvist är tillbaks med en psykadelsikt och fantasifull (snarare fantasiöverfull) bilderbok, Augustprisnominerade ”Var är min syster?”. En rar historia ramas in av illustrationer med en enorm detaljrikedom och värme. Och Det är inte alla barnböcker som innehåller referenser till Magritte och Dalí.

7 Control (film)
Legendariske stjärnfotografen Anton Corbijn har gjort sin debutfilm om den ännu mer legendariske Joy Divsion-sångarens Ian Curtis tragiska levanadsöde. Filmen bygger på en bok av Curtis änka och rekommenderas varmt

8 Bedroom Eyes (artist)
Östersunds eget popsnille Jonas Jonsson må ha flytt stan, men ryktet att nya låtar är på väg att spelas in borde få varje musikälskande lokalspatriots hjärta att slå lite extra fort och förväntasfullt.

9 The Future is unwritten (DVD)
Ett varmt, engagerande och insiktsfullt porträtt av The Clash frontman och eldsjäl Joe Strummer, Julien Tempel har regisserat en välgjord och originell biografi värdig den framlidne rockstjärnan.

10 Kent (Jättestort svenskt rockband)
”Tillbaka till samtiden” visar upp ett band som behäskar sina verktyg mästerligt, som förmår att både förfina och fullkomligt omdefinera sin ljudvärld. Imponerande
-Pontus Sillrén

Skrävlarnas Slag

Två av sverige största rockband har något gemensamt. Nämligen att de skryter på scen och i intervjuer. Nu är det med nya skivsläpp upp till bevis för The Hives och Mando Diao. Bakom vilket skrävlande ligger mest sanning?

The Hives
The Black And White Album
(Interscope)
P P

Mando Diao
Never Seen the Light of Day
(Capitol)
P P P P

Det finns en avgörande skillnad mellan dem, om vi bortser från Mando Diaos klassiska uttalande att jämföra dem med Hives ”är som att jämföra champange med urin”. Den ligger i utgivningstakten. För Hives tog det tio år att snickra ihop fem album medan Mando Diao brände av fyra på fem år.
Det kan betyda att Hives är mer noggrana med sina val av låtar, eller att Mando helt enkelt är mer kreativa. Att Hives inte släpper igrån sig något utan att ta ett par steg framåt medan Mando i all fast riskerar att fastna i upprepningar. Eller något helt annat, men ett faktum är det.

Ansträngd förnyelse
Något annat man kan konstatera som ett faktum med två av hösten mer efterlängtade skivor är att båda banden verkligen ansträngt sig för att förnya sig. I Mando Diaos fall rör det sig om ett nytt välljudande, mer akustiskt sound. Medan The Hives mer än någonsin lämnat dörren vidöppen för alla möjliga infall.
Jag recenserade i den här tidningen tidigare Hives första singel från albumet, Tick Tick Boom. En låt jag hade, och har, rätt svårt för. Rörig och ofokuserade, fylld med framkrystade vädningar.
Ironiskt nog är det just den spretighet som jag hade svårt för som i ett större sammanhang räddar albumet. Det känns lekfullt och ecklektsikt. Vissa infall kanske inte är lika lyckade som andra, men en sak är säker och det är att The Hives inte lider brist på idér. En låt som ”Try it again”, med sina cheerleaderkörer är till exempel kul. Men sedan finns det också obegripligheter som den instrumentala orgellåten ”A Stroll Through Hive Manor Corriodors” eller rent horribla försök till låtar som ”Puppet on a string”. Jag gillar heller inte Pharrell Williams produktioner på plattan. Men på det hela taget är det ganska underhållande spexrock i Devo, Plastic Bertrand och B52s anda vi har att göra med. Jobbigt att sitta igenon en hel lyssning med, särkillt som plattan är så pass lång som den är. Jag gillar när bandet låter sig vara riktigt korkade och gör charmig dumihuvet-musik. Mindre kul är det när de slår knut på sig i sin strävan efter att vara annorlunda och nyskapande, när det blir för påfrestande kalkylerat udda. Spexrock har helt enkelt aldrig varit min kopp te.



Ny vår för Mando Diao
Något som heller aldrig till fullo fallit mig i smaken är Borlängesönerna i Mando Diaos kaxiga rock n´roll. Visst har de släppt låtar som inte är mindre än helt fantastiska (”The Band”, ”Clean Town”, ”Welcome Home, Luc Robitaille” osv). Men det har aldrig känts som ”mitt” band. Förmodligen mycket beroende på de ganska kassa och otillgängliga texterna.
Själklart var det en geniförklarad kuf från Orust i Bohusläns skärgård som behövdes för att bitarna skulle falla på plats.
Björn Olsson spelar till vardags, när han inte producerar Håkan Hellström eller någon annan framstående svensk artist, in egna instrumentalskivor med trevliga meloder i svensk folkmusiktration insiperade av Ennio Morricone. Kankse en till synes onsannolik samarbetspartner till det högljudda lädergossarna, men faktum är att Olsson var påtänkt som producent redan till bandets förra studioalbum.
Resultatet är magnifikt. Det tar Mando Diao till nya höjder och stöper om hela deras ljudvärld.
Visst, i mångt och mycket består skivan av låtar som i annan tappning skulle ha smält in på valfritt annat album av gruppen. Men i den låter det så mycket bättre med det här väljudande skruden av torra stråkar, akustiska arrangemang och förstås de för Olssonproduktioner obligatoriska lånen från hans egen låtskatt.


Referenser till sextiotalet har av någon anledning följt Mando Dioa under deras karriär. Men först nu låter det verkligen gamalt och gulnat om musiken. Låtarna påminner om älskvärda band som Love och för första gången framträder låtskrivarnas talang helt och fullt utan att dränkas i hav av gitarrer.
En smakfull och fin platta fylld med kvalitativa låtar som avslutats med den meditativa ”Dalarna”. En åtta minuter lång folkmusikvaggvisa man inte direkt förväntat säg av bandet för några år sedan.
Allt som allt en välkommen och otvungen utveckling som resulterat i en av höstens finaste plattor.
The Hives får gärna skryra vidare. Mando Diao har inte längre något behov av att skrävla. De är framme nu.
-Pontus Sillrén

Bästa Spår Hives: Try It Again
Bästa Spår Mado Diao: Never Seen The Light Of Day

Från Rutan Till Vita Duken

Det har visat sig vara ett framgångsrecept att återavnvända gamla seriehjältar i filmens värld. 2008 går såväl Batman: Dark Knight som Iron Man-filmatiseringen upp på bio. Kamratskap Rock har granskat fenomenet.

Väl etablerade karaktärer, varumärken om man så vill, är tacksamma att göra film av. De senaste åren har en mängd filmatiseringar av klassiska serietidningar haft premiär. Från superhjältarnas äventyr till American Splendors vardagsrealism. Framför allt är det de rent tekniska framstegen som möjliggjort överföringen, CGI-animation får det mest spektakulära att framstå som trovärdigt. Därmed kan filmbolagen ta sig an figurer som i rörlig form skulle sett löjliga ut bara för några år sedan. Spider-mans akrobatiska extravaganser är ett självklart exempel. Det var också när den gamle väggklättraren svingade sig in på vita duken vågen vi fortfarande befinner oss i tog sin början. X-Men, V For Vendetta, Daredevil, Sin City, 300 med flera följd i raskt takt

Nyvunnen respekt
Självklart är det ingen ny företeelse att använda sig av licenserade karaktärer ur andra medier till film. Redan på sextiotalet kunde vi avnjuta Adam Wests begynnande ölkagge under Läderlappsuniformen. Och lite fräcka effekter räcker väl knappast till en hel våg av filmatiseringar? Vari ligger då framgångsreceptet?
Filmaren och serieentusiasten Gustav Grut från Östersund har en teori i frågan:
-Förlagorna behandlas helt enkelt med mer respekt idag. Filmmakarna litar på originalens fördelar som historier och urvattnar dem inte så mycket. Filmatiseringarna hamnar närmare ursprungsidén om karaktärerna och blir mer populära. Producenterna har insett värdet av att ta vara på en bra figur. Tyvärr tror jag att det håller på att mattas av lite grann nu. Redan med From Hell tog manusförfattarna lite väl stora friheter och förstörde en bra serie. Daredevil är skräckexemplet då filmteamet helt ignorerade seriens speciella drag och gjorde en halvdan action av allt ihop. En skam då de är en av de allra bästa hjälteserierna.
Hur länge håller den här vågen av seriefilmatiseringar i sig?
-Så länge det säljer. Först nu har Marvel Comics (inflytelserikt amerikanskt serieförlag. Reds anm.) startat eget produktionsbolag så vi kan nog vänta oss ytterligre en lång rad mer eller mindre populära figurer på film.
Har du märkt om ett den här uppmärksamheten inneburit större intresse för serier?
-Det är inte lika skämmigt att prata om sitt serieintresse längre. Där märks en skillnad sedan några år. Industrin har däremot inte påverkats nämnvärt. Folk nöjer sig med att se filmerna och få söker upp originalet. Men jag är ingen surgubbe. Jag sitter också i salongen och kollar. Det finns en attraktion i överföringen. Jag är ju filmintresserad också.
Är serier bättre på film?
-Jag har faktiskt aldrig sett en film som överträffar serien. Möjligen A History of Voilence som hade Cronenbergs omskrivning av manus att tacka för mycket. Ofta blir det stympat och ihopraffsat. Anpsassningen till filmmediet förminskar många av seriekonstens fördelar. Watchmen, som är i produktion nu, är den perfekta serien. Den är gjord för bläddra i och är väldigt symetriskt upplagd. Den går inte att göra film av utan att kompromissa och har sin optimala form som just serie.

Ett färdigt medium
Gustav håller serierna som en kostform för sig som inte behöver filmatisering för att vara intressant. Han menar att den eviga överföringen nästan sätter de tryckta orginalen i en underlägsen roll. Till skilland från romaner där den traditionella uppfattningen är att ”boken var bättre”.
-Det är många som ser på serier som något ofullbordat. De tendeserna kan man se här och där på olika internetforum. Nästan som om man betraktade dem som skissade bildmanus för filmen. Varför skulle man vilja se Maus (Art Spiegelmans pulitzervinnande serieroman om förintelsen, reds anm) som film? Den är ju finns ju redan som en fantastisk serie! Det finns tydligen en stark längtan efter att se figurerna röra sig från ruta till ruta. Men serier är ett färdigt medium som inte behöver göras till film för att bli bra. Därmed inte sagt att en seriefilm inte kan vara stor underhållning.
Finns det någon kommande produktion du ser fram emot?
-Den nya Hulk-filmen med Edward Norton ska bli kul. Det ska bli intressant att se vad en skådis av sådan kaliber kan göra med huvudrollen till en popcornrulle. Sedan är man såklart nyfiken på den filmer man är orolig över reslutatet på också. Som Watchmen. Eller filmatiseringen av min favorittecknare Chales Burns episka roman Black Hole. Den har, på grund av hans karaktäristiska teckningar, en estetik som är helt omöjlig att överföra till spelfilm. Tappar man det tappar man halva poängen. Men det ska bli kul att se vad Hollywood får till.
-Pontus Sillrén

Örat Mot Rälsen

-Helt godtycklig topplista över diverse förströelser utan egentlig inbördes ordning.

1 Kork Kir (artist)
Den produktive Torvallasonen har släppt nya låtar för gratis nedladdning på sin myspace. Undertecknad kan med all rätt anklagas för jävighet i fallet då jag spelat med karln, men det här förtjänar all uppmärksamhet det kan få. Udda, men ändå direkt. Precis vad som behövdes.

2 Majakovskij (utställning)
Den mäktige ryske poeten har länge varit en personlig favorit. På Galleri Bolin pågår en utställning om hans levnadsöde. Ett märkvärdigt sådant. Gå dit och titta vettja.

3 Kapten Stofil (serie)
Hut går hem! Bakåtsträvandets förkämpe följer ni enklast varannan vecka i just den tidning ni håller i.

4 Norrlands Aquavit (roman)
Torgny Lindgrens nya är bra. den tycker jag ni ska läsa, eller säga att ni läst.

5 This is England (Film)
Skam går på torra inlandet när det här mästerverket inte finns att se på biograf i Östersund. Bara att bita ihop och skamset bänka sig på Bio Regina om några år. För att göra sig skyldig till en sådan oförlåtlig handling som att ladda ned rullen kommer ju aldrig på tanke…

6 Om du vill ha din frihet får du ta den (Biografi)
Måns Ivarsson tycker att Ulf Lundell är vårt lands störste artist. Det har han helt rätt i. Tusen sidor Uffeliv. Höstens kulturgärning på min ära.

7 Anna Järvinen (artist)
Vadå Granda? Från ganska karaktärslös nittiotalsmusik till det raraste, luftiga folkpop man kunde önskat sig. Om inte Eldkvarn helt ohotade hållit sin platsen med årets album hade Anna Järvinens solodebut varit en fullgod kandidat.

8 Tallest Man on Earth (artist)
Akustiska rötter i den ameriksa myllan. Prima spelning på Plaza för några veckor sedan, prima EP ute och album på väg.

9 Sopranos (TV-serie)
Jag vet inte om ni hört det här, men det gick en jättebra serie på SVT om gansters ur vardagsperspektiv, berättad med enorm psykologisk skärpa! Tydligen var den inne på sista säsongen.

10 Beirut (artist)
Gillar jag det här egentligen? Ett amerikanskt indiepretto som inget heller vill än att ha fötts som zigenare i någon nedgången öststat. Ja, jag gillar det.

-Pontus Sillrén

Patrik Backlund -Pulpas frontman om skivsläpp, datorkrasch och lokal press.

Indiediscoduon Pulpa är på väg mot något riktigt stort – något som Östersund kanske aldrig tidigare skådat.
Nästan i hemlighet har bandet smugit sig fram och fått hängivna beundrare både här hemma och utomlands.


Storsjöyran 2007. På Cirkus Zig Zags scen står en samling skuggestalter med uppdragna huvor i motljus och tjock dimma. Publiken dansar extatiskt till den pulserande musiken, knutna nävar höjs. På väg ned till tältet hade jag passerats av en klunga upprymda festivalbesökare, som skanderade texten till en av bandets låtar.
Bandet kallar sig Pulpa och spelningen kan utan överdrift kallas Yrans mäktigaste, men också märkligaste. Pulpa är nämligen ett på pappret helt okänt band. Inga skivor har släppts, få spelningar har gjorts och ännu mindre har de figurerat i media. Endast genom spridning på internet har deras musik gjort sig känd.
En aura av mystik ligger över Pulpa. Bandet presenteras med sparsmakade ordalag och genomtänkt estetik. Efter Yran var det varit tyst, tills det kryptiska meddelandet ”Our computers have crashed. Everything got lost. Don´t worry, we have new ones. (...)We have pressed REC. Be patient everyone. Hardcore will follow” dök upp på deras hemsida för några dagar sedan.
-Både min och min kompanjons datorer kraschade och allt vi gjort försvann. Men vi är på inget sätt döda. Det kommer att hända saker framöver. Vi har haft ett möte med ett skivbolag nyligen som ska hjälpa oss släppa ett album. Mer än så vill jag inte säga om det just nu. Jag råder folk att hålla ett öga på vår hemsida, säger den i Östersund baserade halvan av bandet, Patrik Backlund
Utan att spelats i radio eller synts till särskilt mycket på livescener har ni lyckats bli väldigt populära, med över 30.000 unika besökare på myspace och en spelningen på Yran som närmast blev ett väckelsemöte. Vad, om du skulle analysera er, är er hemlighet?
-Vi försöker skapa ett sammanhållet koncept, en helhet. Det handlar inte om att man bara ska ställa sig på scen och spela sin låtar. Det har 58000 band redan gjort och kommer att förtsätta göra. Det vi gör och där vi syns ska det finnas en tanke bakom. Jag tror folk uppskattar det.

En jämställd process

Är estetiken viktig för Pulpa?
-Både jag och Micke (Larsson. reds anm) tycker att den är väldigt viktig och vi vill ha kontroll på allt. Jag själv är ett kontrollfreak. Jag behöver ha sjuk kontroll på allt.
Diskuterar ni frågor om val av kläder, hemsidedesign och hur ni presenterar er i största allmänhet mycket?
-Ja, det är en väldigt jämställd och öppen process där båda är inblandade.
Hur skulle du vilja att Pulpa uppfattas?
-Det vill jag inte säga. Vi kan bara göra layout på det sätt vi vill att det ska se ut. Det finns en tanke bakom varför saker ser ut som det gör. Men vi vill inte säga åt någon hur det ska uppfatta det. Då dör mystiken, spänningen. Att formulera tanken skulle förminska effekten vi vill uppnå.
Allt som hittills släppts med Pulpa har enligt mig hållit en väldigt hög nivå. Hur ser arbetsmetoden ut? Väljs mycket bort för det som sean presenteras eller har ni väldigt hög lägstanivå?
-Vi släpper aldrig något som inte känns helt klart. Vi låter aldrig någon höra låtarna innan dess. Så har det varit hela tiden. Vi är väldigt kräsna. Det finns många svinbra låtar som bara saknar någon detalj och därför aldrig kommer att släppas. Men sedan skjuter man också kvalitetskraven framåt hela tiden. Varken jag eller Micke hade hållit på med elektronisk musik innan Pulpa, så vi gör mycket bättre produktioner hela tiden allteftersom vi lär oss. Vi går ofta tillbaks och ändrar i gamla låtar.
Elektronisk musik har ofta ett krav på sig (eftersom den är tätt knuten till teknik och teknisk utveckling) att ligga i framkant. Är det något som känns stressande?
-Nej. Att ha ambitionen att ligga i framkant kommer man ingen vart. Det är essensen i låtarna som är det man ska koncentrera sig på. Vi har det verktyg vi jobbar med och använder dem så väl vi kan för att göra så bra låtar som möjligt. Men vi har varken ambition, eller råd, att ligga i framkant.
Du har bertättat att allt började med att du fick utkast till låtar skickade till dig från Micke som du sedan lekte lite med och satte text till. Hur ser arbetsfördelningen ut idag?
-Micke är grunden. Jag vill inte säga för mycket om det här heller, men det man kan säga är att Micke är den musikaliska grunden. Jag arrangerar, tillför musik och skriver text. Utifrån det gnabbas vi om låtarna tills de blir bra.
Finns det några genomgående teman i dina texter?
-Nej, egentligen inte. Men många av dem har handlat om saker jag är arg på, eller snarare besviken på. Den stora skillnaden mot när jag skriver texter till musik jag gör under eget namn är att det med technomusik handlar mer om hookar, rytmik och upprepningar. Med Pulpa är det mycket om bandet, mycket ”vi” in texterna. Namnet The Rivals har jag använt i två texter, och det står för oss två. Jag har en tendens att skriva mina egna låtar när jag mår dåligt. Pulpa är ett hantverk och ”Patrik Backlund”-texterna mer terapi.

Unika i Östersund

Ni är unika i ert slag i Östersund. Inte bara i egenskap av den enda elektroduon, utan också i den tidigare nämnda estetiken och i det att er musik är mer extrovert. Om vi vänder på saken, finns det några lokalband ni känner er besläktade med?
-Nej. Inte från de senaste tio åren. Inte sedan det spelades punk på riktigt i stan. Det är väl bara metalbanden som tar ut svängarna på sitt sätt, som vi gör på vårt. Utrycksmässigt tycker jag det inte det finns några släktskap. Inte för att vara kaxig, det bara är så.
Vad tycker du om Östersundsscenen av idag?
-Det har debatterats en del om Östersund ens har en musikscen idag. Och det tycker jag absolut. Jag tycker den är jävligt bra. Det som är synd är bara att banden inte kommer ut och spelar. Det är bara Pulpa, Bedroom Eyes och Penny Century som spelar ute, och det är väl de banden som egentligen är kärnan i Östersundsscenen just nu. Sedan tycker jag band som The Hartmans, och yngre band som Komas Mida är bra. Det finns så mycket peppat folk. Östersundsscenens band vill nå ut mer än på länge.
Tyvärr tas lokala band inte på allvar i lokal press. Det har länge varit helt värdelöst. Det finns inspiration att hämta från lokala band som har något att säga, men de får aldrig en plattform att uttala sig på. Tidningarna gör allting till plojgrejer. Att bli tagen på allvar som lokalt band är väldigt svårt, och det är underminerande för hela scenen. När jag växte upp kunde jag läsa om grupper som brann för sin musik, profiler som hade något att säga. Nu måste man leta med lykta för att hitta förebilder. Det tidningarna gör idag räcker inte.
Tror du lokalscenen har tagit skada av brist på stimulans från pressens sida?
-Ja, herregud! Oh ja. Och jag tror att den tar mer skada ju längre det fortgår, ju färre musikskapare och andra kreativa människor som uppmärksammas på ett seriöst sätt. Kritik ges inte på allvar, folk behöver höra hårda omdömen också. Jag kan inte bli nog less på allt ryggdunkande. Allt som någonsin gjorts har fått en trea. Man måste våga vara ärlig mot unga talanger, annars sker ingen utveckling. Jag har många gånger hört att det jag gör inte är tillräckligt bra, det är bara stimulerande att bli bättre eller motbevisa ett påstående. Ärlighet är hälsosamt. Nu känns det mest som om skribenterna är rädda för att trampa folk på tårna.
Det är ju en liten stad...
-Ja, men det blir en sämre liten stad om inte kritiken är konstruktiv. En journalist som läser den här intervjun måste kunna säga att det jag säger är fel och helt utan grund. Det är deras rätt och funktion att säga det. I dagsläget är det väldigt få som vågar eftersom stan är lite för liten, eller uppfattas som det.


Patrik Backlund – mångsysslare

Du är något av en musikalisk kameleont. Första gången jag såg dig var på Musik Direkt för många år sedan då du spelad RATM-covers, därifrån har det varit reggea, country och indiepop. Känner du att du har hittat hem i den här uttrycksformen?
(Lång tystnad) -Det är en bra fråga. Det jag vet är att jag efter ett och ett halvt år med Pulpa har lärt mig väldigt mycket. Men jag kan inte säga att jag stannat upp och hittat ”hem”. Någon gång vill jag göra det, men inte än.
Vilket av dina aktuella projekt ligger närmast hjärtat? Pulpa eller solo-Patrik Backlund?
-Vad jag i grunden känner mest för är att personligen bli en tillräckligt bra låtskrivare. Fokus byter jag hela tiden. Jag kan inte bara ha ett utryck. Just nu har jag tre olika, och när jag jobbar med ett av dem får det all uppmärksamhet. Jag är väldigt bra på att byta. Jag har olika behov, en slags multipel musikalisk identitet.
Berätta om Kolonivägen!
-Kolonivägen är mitt svenska projekt som började med att jag på skämt gjorde om en engelsk text och upptäckte att det blev mycket bättre. Det var en väldigt frigörande känsla att skriva på svenska, något jag aldrig testat tidigare. Jag vet inte hur många som kommer att få höra låtarna. En del kanske inte ens borde höra det, eftersom låtarna handlar lite väl mycket om vissa personer. Texterna är väldigt raka. Rent musikalsikt är det larmigt, rockigt och lite punkigt. Det är rock n´ roll.
Vad händer med Pulpa framöver?
-När jag får min nya dator börjar jag jobba med låtarna. Det som står på hemsidan är allt folk behöver veta.

-Pontus Sillrén


Patrik om Pulpa-låtar
2 AM
-En urgammal låt som blev klar till Yran. Har varit med sedan starten, men vi fick till produktionen lagom till spelningen. Texten handlar om falskhet.

We Fall In Love<
-”Hitten”. Micke tyckte att den var svindålig från början. Den handlar om när man blir kär och när det sedan är stört omöjligt att bli okär.

Fightmusic
-En låt vi gjorde då allt lät skit. Vi behövde få luft i musikskapandet. Den har ingen riktig refräng och den handlar om att slåss. Vi kan inte slåss.

Kids With Weapons
-En låt om att vägra likgiltighet. Jag tänkte nog inte så djupt när jag skrev det, men ibland kan betydelsen avslöja sig efter ett tag.

Sjunde inseglet

Album nummer sju för sveriges största rockband. Årets utan konkurrens största svenska skivsläpp.

Kent
Tillbaka Till Samtiden
(RCA)
PPPP
Till skillnad från många av mina generationskamrater växte jag inte upp med Kent. Bandets musik lade inte, som för så många andra, grunden för min musiksmak. Naturligtvis har skivorna ständigt funnits i närheten. Jocke Bergs karaktäristiska fraserining. Blandningen av effektiva refränger och bäcksvart mörker. Estetiken, tonade foton av ett ensamhetens Sverige. Allt det där är bekant. Men inte personligt.
Jag har aldrigt behövt växa ifrån Kent. Eller, som de mest hängivna, behövt ta ställning mot nya släpp för att framstå som ett äkta fan. Jag respekterar dock bandet mycket. Jag hade dessutom förmånen att tillhöra den årgång studenter vars examensdag sammanföll med när gruppens landsomfattande tältturné nådde Östersund. Ett mäktigt konsertminne svårt att skaka av sig. Inte minst då den majestätiska hymnen ”Mannen i Den Vita Hatten” från det då aktuella albumet ”Du och jag döden” utgjorde spelningens nyckelspår. Ganska passande.

Hängivna Fans
Jag kan alltså förhållandesvis nyktert se på det fenomen som är Kent och på ett nytt skivsläpp med dem. Det är ett väldigt fascinerade band, det här. Kompromisslöst och tjurskalligt har de spelat sig till positionen som Sveriges största rockband. Bland Kents fans samsas de som ger sitt liv åt bandet och de med ett mer allmänt musikintresse som kan identifiera sig med bandets vemod. Sin position har de säkrat med ett recept bestående av okuvlig integritet och en imponerade katalog sånger. Låttexterna har ofta varit mer än lovligt gymnasiala och de har inte sällan varit ganska förutsägbara i sitt tilltal, men man kan också kalla det konsekvent. För är det något Kent varit genom åren är det konsekventa.

Utveckling och konsekvens
På ”Tillbaka Till Samtiden” hörs dock en del förändringar sedan sist. Det är långt mer synthbaserat, en stor skillnad från föregångarens tjocka gitarrmattor. Trummaskiner och laptops dominerar ljudbilden. Goran Kajfes trumpet är också ett välkommet nytt inslag. Men de är mest revideringar av kosmetisk natur. I grunden är det samma musikaliska vision de fortsatt arbeta med. Och gör så med bravur.
Efter tio låtar har vi famlat oss genom mörkret fram till den, i god Kenttradition, episka avslutaren ”Ensamast i Sverige”. Resan har följt en stadigt pulserande rörelse. Det är monotont och klaustrofobiskt men aldrig stillastående. Iskalla bilder av blinkande TV-skärmar, nedgångna förortshus, kalla krig och varma vintrar flimrar förbi. Den kyla och ensamhet som alltid varit närvarande i Kents musik känns mer påträngande än någonsin. Men skivan saknar heller inte det draget av humor, om än svart sådan, som många missar i sin bedömning av bandet.
Arrangemangen är kreativa och håller intresset vid liv lyssningen igenom. De har sällan låtit så här moderna, så samtida. Kent behärskar sina verktyg mästerligt och förmår att både förfina sitt uttryck och fullkomligt omdefinera det samtidigt. Imponerande.
Bästa spår: Columbus

-Pontus Sillrén

Säsongspremiär för Club Corazon

Nu startar en ny säsong av popklubben Corazon
på  Marité. Först ut är technopopduon Familjen.

Att Skivhörnan betytt enormt mycket för
Östersunds musikliv står utan allt tvivel. Helt
logiskt alltså att det var bakom butikens disk idén
till stadens första popklubb föddes. I lite mer än ett
och ett halvt år har Klubb Corazon försett
musikälskarna med högkvalitativa band och kokande
dansgolv. På relativt kort tid har klubben blivit en
instutition och förändrat klimatet för livespelningar
i Östersund. Med musiken i fokus har band och låtar
valts med omsorg, något som uppskattats av publiken.
-Östersund är en riktigt musikstad, säger arrangören
Morgan Hall. Bara att Skivhörnan finns kvar när de
flesta skivbutikerna utanför storstäderna tvingas
stänga visar på att vi har en mycket intresserad
publik i stan. 

Genom Skivhörnan har Morgan ofta kommit i kontakt med
både kunder och band som ställt sig frågande till
varför det saknats  bra spelställen och klubbar i
Östersund. 
Försäkrad om gott underlag för en musikklubb tog
Morgan, med hjälp av gänget runt Skivhörnan, saken i
egna händer och startade våren förra året Klubb
Corazon. Corazon efter spanskans ord för hjärta, och
det var just hjärtat och musiken som för ligger det
närmast som klubben skulle handla om. Även om Morgan
slår fast att Corazon är genremässigt bred är det i
popmusik och då främst i indierock vi finner klubbens
profil. Nu väntar efter sommaruppehållet en ny omgång
med start i kväll. 
Någon favorit bland de nio Corazon som hitills varit?
-Henry Chapman var väldigt kul eftersom så få kände
till bandet och bokningen gjordes lite på chans. Folk
fick en trevlig överaskning. Vi har i snitt 300-350
besökare varje gång, men det gör inget om det skulle
vara mindre. Huvudsaken är att bandet är bra. Att man
kan stå för det helhjärtat och förmedla något till de
som kommer.
Vad är viktigast, livebandet eller musiken på
dansgolvet?
-Det är lika viktigt. Går inte att välja
Har låtvalet påverkats något sedan starten då ni med
tiden fått en publik med önskemål och förväntningar?
-Till viss del. Vi har gått mer mot ny musik, som
Justice. Till skillnad från klubbar i storstäderna där
det kan vara otroligt nischat är vi ganska breda och
kan variera oss mycket. Det gäller bara att hitta en
bra blandning mellan det oväntade och gamla
klassiker. 
Skulle en rockklubb, ett spelställe, med öppet året
runt klara sig i Östersund?
-Det tror jag definitivt. Efterfrågan finns och jag
tror det är viktigt att det händer saker kontinueligt
i stan. Det vore bra med ett ställe där upplägget är
klart och arrangörerna inte behöver starta om på nytt
varje gång. Frågan är vilken lokal som skulle passa.
Jag är inte helt främmande för tanken på något i
Stadsdel Norr, det behöver inte vara så centralt.
Kanske kan Storsjöyran flytta sitt kontor till ny
lokal och driva spelställe där?
Vad har vi att förvänta oss av premiärkvällens band,
Familjen?
-Det är det bästa technopopen på svenska. Bra liveband
som många missade på Yran eftersom de spelade tidigt.

Pontus Sillrén


Tidigare Klubb Corazon:
Tim Neu
Johan Borgert/ Holy Madre
Grande Roses
Henry Chapman
Bob Log III
Isolation Years
Mattias Alkberg BD
Logh
Vapnet
Kommande:
Familjen 28/9 
Laakso 16/11