Ja, i helgen var man alltså på Rookiefestivalen I Hultsfred. Satt i en panel (det gick ganska bra), såg lite band och träffade folk. Rookie arrangeras av eleverna på Rockcitys Musik & Event-utbildning och har fokus på nya, oetablerade band. Det är lite kul med att sådant arrangemang som inte utgår från branschen och dess lanseringsplaner som ByLarm i Oslo och Spot i Århus utan bottnar i kidsen och vad det själva tror på. Eller vill se.
Det är mycket facinerande. Sådant som växer upp av sig själv och slår rot bland tonåringar, opåverkade av branschorkestrerade trender. Därmed inte sagt att allt är bra. Det var mycket dassiga elektrogrejer jag verkligen inte förstod mig på. Och festivalens stora dragplåster Kapten Röd är väl heller inte direkt min kopp te.
Men det var trevligt på det hela taget. Lisse Dancefloor Disaster var rätt fräna. NewKid är ett intressant fall. En pretty boy som sjunger smörigt playback. Egentligen ingen skillnad alls från Eric Saade, men med några enkla grepp och kulturella markeringar blir han creddig och hipp istället för folklig. Tänk vad rätt läderjacka och typsnitt i artistnamnets logga kan göra.
Ismen från Östersund spelade och drog jättemycket folk som entusiastiskt hoppade till deras aningen vulgära tezxter. Inte min grej alls, men kul att de fortfarande bubblar där precis under ytan. Ska bli spännande att se vad som händer.
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
Vad som hände på Studion 28 oktober 2011
MIn kompis Jerry Boman råkade ut för något riktigt obehagligt i helgen. Att krogvakter är ett kroniskt maktmissbrukade släkte är en gamal sanning (jag har själv brutit två händer i sammandrabbningar med köttnackarna) men det här var en ovanligt otäck historia. Som dessutom drabbar en så genuint snäll och harmlös person som Jerry. En musikentusiast som bara gillar att gå ut. Det här är hans historia. Såg någon nått kan ni kanske hjälpa till, om inte annat är det en sedelärande berättelse om hur det går till i Stockholms nattliv. Hoppas asen åker dit och att incidenten inte kommer i vägen för att Jerry också i fortsättningen ska våga röra sig fritt på klubbar och konserter.
Nåvä:
Vad som hände på Studion 28 oktober 2011
Innan du läser:
Om någon av mina vänner som var på plats på Kulturhuset såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar.
Det här är en väldigt lång text, jag hoppas du för min skull orkar läsa. Det är viktigt.
Klockan är ca 02:40 frdagen den 28 oktober när jag och Maja står i baren på Studion på Kulturhuset. Vi diskuterar, och jag ska vara helt ärlig, vi kanske inte har haft den bästa kvällen. Blir lätt så med två passionerade människor med känslorna på utsidan. Men vi bråkar absolut inte. Vi pratar.
En kille i grå tröja kommer och ställer sig mellan mig och Maja, lite på sidan. Maja har då flyttat sig så hon så att säga står utanför baren och jag vid, killen står med sidan mot mig och vänd mot Maja. Han börjar prata med henne, samtidigt som han tar upp sin mobil lutar han sig när för att prata i hennes öra. Jag tycker det är lite oförskämt att bara bryta sig in så där och avbryta vårt samtal så jag säger det till killen. "-Ursäkta vi snackar här kan nu gå?". Ingen reaktion. Jag försöker igen men inget händer. Då ta jag tag i killen och säger verkligen till "Alltså, gå snälla vi snackade här, jag och min flickvän".
Då vänder sig killen om väldigt hastigt, lägger ner mobilen och flyger på mig, greppar tag i mig. Bakifrån kommer samtidigt ytterligare en person som jag inte ser, denne person bänder upp min vänsterarm väldigt kraftigt. Jag skriker "Sluta, vad gör ni?". Jag är i detta läge helt i chock, förstår inte alls vad som händer. Jag är livrädd, två personer håller mig stenhårt, det gör enormt ont i vänsterarmen. Jag försöker slingra mig ur, jag förstår ju inte vilka de här två är.
Då kommer två vakter rusande, dessa ser jag att de är vakter på deras klädsel och deras bricka. Jag tror för en sekund att de ska plocka bort dem som gör mig illa, men i stället greppar de här två tag om mig ännu hårdare. Jag gripas av total panik. Jag förstår inte var våldet kommer i från, vad jag gjort eller vad som händer. Någon skriker "Nu åker du fan ut!". Då fattar jag, alla fyra som håller mig är vakter. Även killen i grå tröja är någon form av vakt. Han har dock ingen bricka på sig och personen som står bakom mig har jag ännu inte sett, men jag antar då att de också är en vakt av något slag.
Jag försöker i mitt panikartade tillstånd säga till dem "Okej okej, vi går ut". De fortsätter bända upp mina armar på ryggen, det gör extremt ont och jag drabbas ännu en gång av panik, jag står inte ut med smärtan trots att jag anser mig vara en rätt tålig person. Det värker som vänster axel är ur led, jag försöker ta mig ur detta grepp samtidigt som jag säger"Sluta, jag ska gå, sluta". När vi närmar oss foajen ansluter ytterligare en vakt, han har gulröd mössa av något slag, det hinner jag se i ögonvrån innan han skriker "Nu ger vi den jävlen!" eller något liknade.
De numera fem vakterna knuffar mig framför mig och trycker mig med full kraft rakt in i de glasväggarna som omger foajen på Kulturhuset. Jag tar smällen med ansiktet, eller rättare sagt höger kind. Fyra vakter håller mig och vakten med mössan sätter handklov på min vänster handled. Jag frågar vad han håller på, varför gör han så. Hans svar blir att han väldigt hastigt och kraftigt drar i den andra handkloven så min vänster arm far upp bak på ryggen.
Det gör ondare än något annat jag upplevt, jag ska inte säga att jag är nära att svimma men chocken och hela situationen gör mig svag. Sedan sätter de handklov på andra armen, jag har nu båda armarna låst bakom min rygg och är helt försvarslös. Någon säger "Ta in honom i rummet". Här får jag ytterligare panik, jag vet inte vad Rummet är och med vaktens ord om "Nu ger vi den jävlen!" ringade i öronen ser jag det värsta framför mig. Att jag ska hamna i ett rum med fem aggressiva vakter helt försvarslös med händerna bakom ryggen.
Rummet visar sig dock bara vara bakom glasväggen, en person tar fram en stol som jag ska sitta på varpå en av vakterna skriker "Nej för fan, den jävlen ska sitta på golvet". De tvingar ner mig på golvet, min vänsteraxel som gör enormt ont slår i väggen.
Där sitter jag, mot väggen, med handklovar och en axel som jag tror är ur led. Jag ber om att få sitta på något annat sätt eftersom det gör väldigt ont, jag påpekar att jag inte precis kan göra något eftersom jag har händerna bakom ryggen. En vakt väser tillbaka "Du, håller du inte käften kan vi lägga dig ner på mage och då blir det svårt att andas som du vet". Eftersom jag är rätt insatt i diverse historier om gripanden via mitt jobb vet jag precis vad som kan hända när man ligger på mage med handklovar. Det går inte att andas.
Där och då upplever jag den värsta ångesten i mitt liv, jag har våldsamt blivit omhändertagen av fem vakter, fått handklovar för första gången i mitt liv och nu uttalar en person som står över mig i maktförhålladet, både som vakt men även eftersom jag sitter ner och med händerna bakom ryggen, denne person uttalar ett i det närmaste dödshot. Jag blir fruktansvärt rädd.
En vakt kommer in och skriver rapport bredvid mig, det är samma person i den gråa tröjan. Fortfarande utan bricka. Dock ser jag att det på hans rygg står "Security". Trycket ser väldigt amatörmässigt ut. (jag vet inte om det är rädslan, chocken eller något annat, men jag ler lite åt mig själv där att jag trots situationen lägger märke till bra eller dåligt tröjtryck). Jag frågar honom vad som hände, varför jag sitter där, vad jag egentligen gjort. Han svarar inte. Jag frågar igen, jag vill veta, jag känner mig extremt utsatt och greppar hamnstrån efter någon förklaring.
Utanför har jag sett några andra vakter samtala, det är alltså glasväggar så jag ser vad som händer men hör inget. Bland annat ser jag en vakt, en stor reslig man drygt två meter med rakad skalle, plötsligt gå i väg. Han kommer senare tillbaka med en påse med is i och har den runt sin arm. Han kommer in i rummet, säger inget, visar bara upp påsen mot mig samtidigt som en elak blick kommer, han går fram till personen som skriver. Jag frågar varför han lindat in handen i is, han menar väl inte att jag har skadat honom? Blicken jag får tillbaka säger att han menar det. Jag är helt hjälplös, känner att historier hittas på samtidigt som jag sitter där på golvet. Jag frågar igen vad personen skriver, vad jag gjort och varför jag sitter där. Inget svar.
Personen som skriver reser sig upp, går till dörren och säger "Jag kan fan inte sitta här inne, han vägrar hålla käften". Personen går, in kommer istället en annan vakt och ställer sig en bit bort. Jag frågar honom om vad som kommer hända nu. "Polisen kommer hämta dig".Jag tänker att det är skönt, då kommer allt reda ut sig och att det bara är ett missförstånd, att polisen kommer inse att vakterna gjort fel och släppa mig.
Utanför ser jag den reslige vakten med rakad skalle utan ispåse. Han verkar inte speciellt bekymrad över sin hand längre, bär runt på diverse saker fram och tillbaka i entrén.
När det gått väldigt lång tid, klubben har stängt för länge sedan, jag hinner se alla mina som jobbat under kvällen och Maja försvinna ut genom entrén utan att se mig. Skriker på Maja men hon hör inte, jag tror såklart att hon tänker att jag blev utslängd. Ytterligare tid går och all personal börjar gå hem, jag frågar då om inte polisen ska komma. Vakten: "Det får vi hoppas för din skull, vi kan ju puckla på dig här och ingen kommer se något eftersom alla gått hem".
Nu upplever jag verklig dödsångest, jag ställer in mig på att bli misshandlad av vakterna, med händerna bakom ryggen. Jag kan knappt andas och känner nästan att jag svimmar. Ser mig omkring och märker att det som han säger bara är vakter där.
Så här i efterhand kan jag knappt beskriva vad jag känner, ser framför mig hur de slår och sparkar, slänger ut mig på gatan och låter mig ligga. Jag är helt inställd på att få stryk och jag tänker på Maja, var hon blev av, att hon inte vet något alls var jag är. Jag tänker på min vänner som inte heller vet, och att alla kommer få veta i morgon…
Efter vad som känns som en evighet kommer tillslut polisen, jag ser de två gå in och börjar förhöra vakterna. Alla pratar och pekar in mot lokalen. Det håller på en rätt bra stund. Tillslut kommer de två poliserna in till mig, säger inte ett ord, frågar inte hur jag mår. De försöker lyfta upp mig, jag skriker efter som det gör fruktansvärt om i axeln. De hjälper mig upp och vi går ut mot polisbilen, en stor piket. Jag får sätta mig därbak och jag ber om att få sätta mig lite på sidan eftersom axen gör så ont. Båda två tycker det är ok, och den polis som sitter därbak erbjuder sig att hålla mig så jag kan sitta lite bättre.
Vi åker till häktet på Kungsholmen. Jag vet fortfarande inte varför jag sitter där med handklovar, det hela är extremt overkligt. När vi anländer till häktets källare och jag går ut ser poliserna att jag har extremt ont, de samtalar och säger sedan "-Du är en rätt snäll kille va? Vi gör så här, vi ser att du har väldigt ont och vi får egentligen inte göra så här men vi tar av dig ena handkloven så du kan räta ut armen." Det är extremt snällt gjort. Vi åker upp, jag får lämna in mina saker och jag hamnar i en cell. Min arm gör extremt ont, jag ber om en läkare men får ett barskt svar att det inte finns och att jag ska lägga mig. Som sagt, jag vet fortfarande inte varför jag sitter där jag sitter. Efter en massa tjat får jag två värktabletter.
Det blir noll sömn och när jag under natten går på toaletten frågar jag när jag får prata med någon så kollar de varför jag sitter. "LOB plus Brott" står det. Jag får en chock. Vad är det för brott? Det låter så allvarligt. Häktespersonalen vet inget.
Efter vad som är en evighet, närmaste bestämt lite mer än den lagliga tiden man får hållas i häkte utan att veta vad man gjort, åtta och en halv timme får jag tillslut prata med en polis. Han berättar att vakterna anmält mig för… håll i en nu: Slagit en vakt i ansiktet två gånger, "knäckt" en annan vakts finger, våldsamt motstånd, m.m.
Jag håller på att falla av stolen. Bokstavligen. Polisen tar tag i mig och frågar hur det är. Jag darrar, kan inte kontrollera min kropp. "Slagit en vakt i ansiktet. Två gånger?" Jag förstår inte. Jag har inte gjort något, hur skulle det gått till? Polisen säger att jag gjorde motstånd och slingrade mig loss och fick väl in något slag. Jag vet inte vad jag ska tro. De var fyra mot en. Skulle jag lyckats ta mig loss, rikta slag mot ansiktet. Träffa två gånger. Hur skulle det gå till? Jag känner hur marken försvinner. Resten av förhöret är som i dimma, jag berättar min historia, flera gånger. Precis som jag har skrivit ner den här.
Det var så här jag upplevde situationen, vakterna har tydligen upplevt något helt annat. Enligt dem är jag en person som både misshandlar, stark nog att stå emot fyra vakter och samtidigt "knäcka" fingret på en person som är drygt två meter lång och enormt stark. Ursäkta mitt lustiga sinne här men, det där är väldigt magiskt av en popkille med smala armar som kallar runt två armhävningar i rad.
Jag har aldrig någonsin varit med om något liknade.
Summa:
Jag har anmält vakterna för misshandel och övervåld. Min axel värker enormt, jag har blåmärken på vänster arm efter tre förmodat fingar (dvs någon har greppat armen extremt hårt), jag har en svullen handled på vänster arm efter att vakten drog i handkloven och jag har skrapsår på samma handled. Om axeln blir bra vet jag inte nu, om det inte gått över om en vecka kan någon muskel skadats, det vet jag först då. Mina fysiska skador är dokumenterad på SÖS av läkare.
Mina psykiska skador vet jag ännu inte så mycket om, i natt sov jag några timmar och hade mardrömmar. Just nu känner jag en extrem rädsla för att gå ut. Maja har lovat följa med och hålla mig i handen, jag ska försöka gå ut igen rätt fort för att det inte ska byggas upp något som jag inte vill ska finnas. Men om jag beter mig konstigt den närmaste tiden när jag är ute få förstår ni varför, jag kanske kommer lämna stället tidigare än jag tänkt och jag kanske kommer vara lite avvaktande mot vakterna. (99% av vakterna på de ställena jag besöker är väldigt bra, jag fattar att de måste vara lite baska i bland för att få ordning, det är helt ok. Sprid gärna detta till vakter ni känner)
Jag som ofta "jobbar" ute vet precis hur vakternas jobb ser ut, det är inte utan en stor respekt som jag ser på dem att dem kväll efter kväll står ut med en massa jobbiga människor. De får även ta hand om ledsna/sårade/galna/tokiga och allmänt störiga personer. Och det är just därför jag beundrar de som klarar jobbet. De som inte klarar jobbet, som faller ut mot personer direkt och sedan eskalerar våldet när en person befinner sig i chock har jag dock inte så mycket övers för. Jag tycker en vakt ska vara bara på att bedöma situationen, försöka lugna ner personen och förstå att ett gripande av en vakt kan vara väldigt dramatiskt. Att man kanske reagerar på just mitt sätt, man vill bara därifrån.
Om någon av mina vänner var på plats och såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar. Jag är inte en ängel men att slå en vakt i ansiktet två gånger med berått mod är inte jag. Inte heller att "knäcka" någons fingrar.
Mvh
Jerry Boman
30 oktober 2011
Nåvä:
Vad som hände på Studion 28 oktober 2011
Innan du läser:
Om någon av mina vänner som var på plats på Kulturhuset såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar.
Det här är en väldigt lång text, jag hoppas du för min skull orkar läsa. Det är viktigt.
Klockan är ca 02:40 frdagen den 28 oktober när jag och Maja står i baren på Studion på Kulturhuset. Vi diskuterar, och jag ska vara helt ärlig, vi kanske inte har haft den bästa kvällen. Blir lätt så med två passionerade människor med känslorna på utsidan. Men vi bråkar absolut inte. Vi pratar.
En kille i grå tröja kommer och ställer sig mellan mig och Maja, lite på sidan. Maja har då flyttat sig så hon så att säga står utanför baren och jag vid, killen står med sidan mot mig och vänd mot Maja. Han börjar prata med henne, samtidigt som han tar upp sin mobil lutar han sig när för att prata i hennes öra. Jag tycker det är lite oförskämt att bara bryta sig in så där och avbryta vårt samtal så jag säger det till killen. "-Ursäkta vi snackar här kan nu gå?". Ingen reaktion. Jag försöker igen men inget händer. Då ta jag tag i killen och säger verkligen till "Alltså, gå snälla vi snackade här, jag och min flickvän".
Då vänder sig killen om väldigt hastigt, lägger ner mobilen och flyger på mig, greppar tag i mig. Bakifrån kommer samtidigt ytterligare en person som jag inte ser, denne person bänder upp min vänsterarm väldigt kraftigt. Jag skriker "Sluta, vad gör ni?". Jag är i detta läge helt i chock, förstår inte alls vad som händer. Jag är livrädd, två personer håller mig stenhårt, det gör enormt ont i vänsterarmen. Jag försöker slingra mig ur, jag förstår ju inte vilka de här två är.
Då kommer två vakter rusande, dessa ser jag att de är vakter på deras klädsel och deras bricka. Jag tror för en sekund att de ska plocka bort dem som gör mig illa, men i stället greppar de här två tag om mig ännu hårdare. Jag gripas av total panik. Jag förstår inte var våldet kommer i från, vad jag gjort eller vad som händer. Någon skriker "Nu åker du fan ut!". Då fattar jag, alla fyra som håller mig är vakter. Även killen i grå tröja är någon form av vakt. Han har dock ingen bricka på sig och personen som står bakom mig har jag ännu inte sett, men jag antar då att de också är en vakt av något slag.
Jag försöker i mitt panikartade tillstånd säga till dem "Okej okej, vi går ut". De fortsätter bända upp mina armar på ryggen, det gör extremt ont och jag drabbas ännu en gång av panik, jag står inte ut med smärtan trots att jag anser mig vara en rätt tålig person. Det värker som vänster axel är ur led, jag försöker ta mig ur detta grepp samtidigt som jag säger"Sluta, jag ska gå, sluta". När vi närmar oss foajen ansluter ytterligare en vakt, han har gulröd mössa av något slag, det hinner jag se i ögonvrån innan han skriker "Nu ger vi den jävlen!" eller något liknade.
De numera fem vakterna knuffar mig framför mig och trycker mig med full kraft rakt in i de glasväggarna som omger foajen på Kulturhuset. Jag tar smällen med ansiktet, eller rättare sagt höger kind. Fyra vakter håller mig och vakten med mössan sätter handklov på min vänster handled. Jag frågar vad han håller på, varför gör han så. Hans svar blir att han väldigt hastigt och kraftigt drar i den andra handkloven så min vänster arm far upp bak på ryggen.
Det gör ondare än något annat jag upplevt, jag ska inte säga att jag är nära att svimma men chocken och hela situationen gör mig svag. Sedan sätter de handklov på andra armen, jag har nu båda armarna låst bakom min rygg och är helt försvarslös. Någon säger "Ta in honom i rummet". Här får jag ytterligare panik, jag vet inte vad Rummet är och med vaktens ord om "Nu ger vi den jävlen!" ringade i öronen ser jag det värsta framför mig. Att jag ska hamna i ett rum med fem aggressiva vakter helt försvarslös med händerna bakom ryggen.
Rummet visar sig dock bara vara bakom glasväggen, en person tar fram en stol som jag ska sitta på varpå en av vakterna skriker "Nej för fan, den jävlen ska sitta på golvet". De tvingar ner mig på golvet, min vänsteraxel som gör enormt ont slår i väggen.
Där sitter jag, mot väggen, med handklovar och en axel som jag tror är ur led. Jag ber om att få sitta på något annat sätt eftersom det gör väldigt ont, jag påpekar att jag inte precis kan göra något eftersom jag har händerna bakom ryggen. En vakt väser tillbaka "Du, håller du inte käften kan vi lägga dig ner på mage och då blir det svårt att andas som du vet". Eftersom jag är rätt insatt i diverse historier om gripanden via mitt jobb vet jag precis vad som kan hända när man ligger på mage med handklovar. Det går inte att andas.
Där och då upplever jag den värsta ångesten i mitt liv, jag har våldsamt blivit omhändertagen av fem vakter, fått handklovar för första gången i mitt liv och nu uttalar en person som står över mig i maktförhålladet, både som vakt men även eftersom jag sitter ner och med händerna bakom ryggen, denne person uttalar ett i det närmaste dödshot. Jag blir fruktansvärt rädd.
En vakt kommer in och skriver rapport bredvid mig, det är samma person i den gråa tröjan. Fortfarande utan bricka. Dock ser jag att det på hans rygg står "Security". Trycket ser väldigt amatörmässigt ut. (jag vet inte om det är rädslan, chocken eller något annat, men jag ler lite åt mig själv där att jag trots situationen lägger märke till bra eller dåligt tröjtryck). Jag frågar honom vad som hände, varför jag sitter där, vad jag egentligen gjort. Han svarar inte. Jag frågar igen, jag vill veta, jag känner mig extremt utsatt och greppar hamnstrån efter någon förklaring.
Utanför har jag sett några andra vakter samtala, det är alltså glasväggar så jag ser vad som händer men hör inget. Bland annat ser jag en vakt, en stor reslig man drygt två meter med rakad skalle, plötsligt gå i väg. Han kommer senare tillbaka med en påse med is i och har den runt sin arm. Han kommer in i rummet, säger inget, visar bara upp påsen mot mig samtidigt som en elak blick kommer, han går fram till personen som skriver. Jag frågar varför han lindat in handen i is, han menar väl inte att jag har skadat honom? Blicken jag får tillbaka säger att han menar det. Jag är helt hjälplös, känner att historier hittas på samtidigt som jag sitter där på golvet. Jag frågar igen vad personen skriver, vad jag gjort och varför jag sitter där. Inget svar.
Personen som skriver reser sig upp, går till dörren och säger "Jag kan fan inte sitta här inne, han vägrar hålla käften". Personen går, in kommer istället en annan vakt och ställer sig en bit bort. Jag frågar honom om vad som kommer hända nu. "Polisen kommer hämta dig".Jag tänker att det är skönt, då kommer allt reda ut sig och att det bara är ett missförstånd, att polisen kommer inse att vakterna gjort fel och släppa mig.
Utanför ser jag den reslige vakten med rakad skalle utan ispåse. Han verkar inte speciellt bekymrad över sin hand längre, bär runt på diverse saker fram och tillbaka i entrén.
När det gått väldigt lång tid, klubben har stängt för länge sedan, jag hinner se alla mina som jobbat under kvällen och Maja försvinna ut genom entrén utan att se mig. Skriker på Maja men hon hör inte, jag tror såklart att hon tänker att jag blev utslängd. Ytterligare tid går och all personal börjar gå hem, jag frågar då om inte polisen ska komma. Vakten: "Det får vi hoppas för din skull, vi kan ju puckla på dig här och ingen kommer se något eftersom alla gått hem".
Nu upplever jag verklig dödsångest, jag ställer in mig på att bli misshandlad av vakterna, med händerna bakom ryggen. Jag kan knappt andas och känner nästan att jag svimmar. Ser mig omkring och märker att det som han säger bara är vakter där.
Så här i efterhand kan jag knappt beskriva vad jag känner, ser framför mig hur de slår och sparkar, slänger ut mig på gatan och låter mig ligga. Jag är helt inställd på att få stryk och jag tänker på Maja, var hon blev av, att hon inte vet något alls var jag är. Jag tänker på min vänner som inte heller vet, och att alla kommer få veta i morgon…
Efter vad som känns som en evighet kommer tillslut polisen, jag ser de två gå in och börjar förhöra vakterna. Alla pratar och pekar in mot lokalen. Det håller på en rätt bra stund. Tillslut kommer de två poliserna in till mig, säger inte ett ord, frågar inte hur jag mår. De försöker lyfta upp mig, jag skriker efter som det gör fruktansvärt om i axeln. De hjälper mig upp och vi går ut mot polisbilen, en stor piket. Jag får sätta mig därbak och jag ber om att få sätta mig lite på sidan eftersom axen gör så ont. Båda två tycker det är ok, och den polis som sitter därbak erbjuder sig att hålla mig så jag kan sitta lite bättre.
Vi åker till häktet på Kungsholmen. Jag vet fortfarande inte varför jag sitter där med handklovar, det hela är extremt overkligt. När vi anländer till häktets källare och jag går ut ser poliserna att jag har extremt ont, de samtalar och säger sedan "-Du är en rätt snäll kille va? Vi gör så här, vi ser att du har väldigt ont och vi får egentligen inte göra så här men vi tar av dig ena handkloven så du kan räta ut armen." Det är extremt snällt gjort. Vi åker upp, jag får lämna in mina saker och jag hamnar i en cell. Min arm gör extremt ont, jag ber om en läkare men får ett barskt svar att det inte finns och att jag ska lägga mig. Som sagt, jag vet fortfarande inte varför jag sitter där jag sitter. Efter en massa tjat får jag två värktabletter.
Det blir noll sömn och när jag under natten går på toaletten frågar jag när jag får prata med någon så kollar de varför jag sitter. "LOB plus Brott" står det. Jag får en chock. Vad är det för brott? Det låter så allvarligt. Häktespersonalen vet inget.
Efter vad som är en evighet, närmaste bestämt lite mer än den lagliga tiden man får hållas i häkte utan att veta vad man gjort, åtta och en halv timme får jag tillslut prata med en polis. Han berättar att vakterna anmält mig för… håll i en nu: Slagit en vakt i ansiktet två gånger, "knäckt" en annan vakts finger, våldsamt motstånd, m.m.
Jag håller på att falla av stolen. Bokstavligen. Polisen tar tag i mig och frågar hur det är. Jag darrar, kan inte kontrollera min kropp. "Slagit en vakt i ansiktet. Två gånger?" Jag förstår inte. Jag har inte gjort något, hur skulle det gått till? Polisen säger att jag gjorde motstånd och slingrade mig loss och fick väl in något slag. Jag vet inte vad jag ska tro. De var fyra mot en. Skulle jag lyckats ta mig loss, rikta slag mot ansiktet. Träffa två gånger. Hur skulle det gå till? Jag känner hur marken försvinner. Resten av förhöret är som i dimma, jag berättar min historia, flera gånger. Precis som jag har skrivit ner den här.
Det var så här jag upplevde situationen, vakterna har tydligen upplevt något helt annat. Enligt dem är jag en person som både misshandlar, stark nog att stå emot fyra vakter och samtidigt "knäcka" fingret på en person som är drygt två meter lång och enormt stark. Ursäkta mitt lustiga sinne här men, det där är väldigt magiskt av en popkille med smala armar som kallar runt två armhävningar i rad.
Jag har aldrig någonsin varit med om något liknade.
Summa:
Jag har anmält vakterna för misshandel och övervåld. Min axel värker enormt, jag har blåmärken på vänster arm efter tre förmodat fingar (dvs någon har greppat armen extremt hårt), jag har en svullen handled på vänster arm efter att vakten drog i handkloven och jag har skrapsår på samma handled. Om axeln blir bra vet jag inte nu, om det inte gått över om en vecka kan någon muskel skadats, det vet jag först då. Mina fysiska skador är dokumenterad på SÖS av läkare.
Mina psykiska skador vet jag ännu inte så mycket om, i natt sov jag några timmar och hade mardrömmar. Just nu känner jag en extrem rädsla för att gå ut. Maja har lovat följa med och hålla mig i handen, jag ska försöka gå ut igen rätt fort för att det inte ska byggas upp något som jag inte vill ska finnas. Men om jag beter mig konstigt den närmaste tiden när jag är ute få förstår ni varför, jag kanske kommer lämna stället tidigare än jag tänkt och jag kanske kommer vara lite avvaktande mot vakterna. (99% av vakterna på de ställena jag besöker är väldigt bra, jag fattar att de måste vara lite baska i bland för att få ordning, det är helt ok. Sprid gärna detta till vakter ni känner)
Jag som ofta "jobbar" ute vet precis hur vakternas jobb ser ut, det är inte utan en stor respekt som jag ser på dem att dem kväll efter kväll står ut med en massa jobbiga människor. De får även ta hand om ledsna/sårade/galna/tokiga och allmänt störiga personer. Och det är just därför jag beundrar de som klarar jobbet. De som inte klarar jobbet, som faller ut mot personer direkt och sedan eskalerar våldet när en person befinner sig i chock har jag dock inte så mycket övers för. Jag tycker en vakt ska vara bara på att bedöma situationen, försöka lugna ner personen och förstå att ett gripande av en vakt kan vara väldigt dramatiskt. Att man kanske reagerar på just mitt sätt, man vill bara därifrån.
Om någon av mina vänner var på plats och såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar. Jag är inte en ängel men att slå en vakt i ansiktet två gånger med berått mod är inte jag. Inte heller att "knäcka" någons fingrar.
Mvh
Jerry Boman
30 oktober 2011
fredag 28 oktober 2011
Hultsfred MITT I VINTERN!
Nej, vinter är det ju inte. Men en ovan säsong för en annan att besöka den småländska rockmetropolen.
Just på spelstället Metropol är det i helgen Rookiefestivalen för tionde (eller om det är elfte) gången. Festivalen med oetablerade och småhajpade band som arrangeras av de som går musikbranschutbildningen här i byn.
Jag började dagen med att vara en hårsmån ifrån att missa tåget. Sedan gjorde jag samma sak när det var dags att byta i Linköping. Sedan dog telefonen så jag kunde inte kontakta Putte (Svensson, en av grundarna av gamla Hultsfredfestivalen) när jag kom fram. Lösningen blev att låna luren på turistförmedlingen. Dom hade så klart numret uppskrivet.
Det är ganska mysigt, Hultsfred i höstskrud. Hotell Hulingens restaurang öppnade inte förrän sex, så jag kunde tyvärr inte ge mig själv en välkomstöl där. Men man hann kolla på en liten marknad, kika in på Konsum samt ta en kaffe och bulle på ett konditori.
Parentes: När jag var liten var det en tjej på mitt dagis som inte fixade att säga mitt namn så hon kallade mig för Konsum istället. Det är ju jättefint! Min förstfödde ska heta Konsum. I alla fall i mellannamn. Slutparentes.
Det är väldigt lite av de som spelar jag har koll på. Newkid, Lissie Dancefloor Disaster, Kapten Röd och Ismen från min hemstad Östersund närmare bestämt. Men det är väl lite av poängen, att det är nytt och oprövat.
I morgon hoppas jag hinna titta in på Svensk Rockarkiv och granska deras samlingar av skivor och memorabilia. Jag ska också sitta i en expertpanel med representanter från olika delar av musikbranschen. Hur gick det till? Ja, jävlar.
Just på spelstället Metropol är det i helgen Rookiefestivalen för tionde (eller om det är elfte) gången. Festivalen med oetablerade och småhajpade band som arrangeras av de som går musikbranschutbildningen här i byn.
Jag började dagen med att vara en hårsmån ifrån att missa tåget. Sedan gjorde jag samma sak när det var dags att byta i Linköping. Sedan dog telefonen så jag kunde inte kontakta Putte (Svensson, en av grundarna av gamla Hultsfredfestivalen) när jag kom fram. Lösningen blev att låna luren på turistförmedlingen. Dom hade så klart numret uppskrivet.
Det är ganska mysigt, Hultsfred i höstskrud. Hotell Hulingens restaurang öppnade inte förrän sex, så jag kunde tyvärr inte ge mig själv en välkomstöl där. Men man hann kolla på en liten marknad, kika in på Konsum samt ta en kaffe och bulle på ett konditori.
Parentes: När jag var liten var det en tjej på mitt dagis som inte fixade att säga mitt namn så hon kallade mig för Konsum istället. Det är ju jättefint! Min förstfödde ska heta Konsum. I alla fall i mellannamn. Slutparentes.
Det är väldigt lite av de som spelar jag har koll på. Newkid, Lissie Dancefloor Disaster, Kapten Röd och Ismen från min hemstad Östersund närmare bestämt. Men det är väl lite av poängen, att det är nytt och oprövat.
I morgon hoppas jag hinna titta in på Svensk Rockarkiv och granska deras samlingar av skivor och memorabilia. Jag ska också sitta i en expertpanel med representanter från olika delar av musikbranschen. Hur gick det till? Ja, jävlar.
torsdag 27 oktober 2011
En kulturgärning
Häromdagen publicerade Östersundposten den kanske bästa rubriken i världshistorien, Handgranaterna tillhörde nazizombier .
Det var överbliven rekivisita från den tio år gamla filminspelningen Terror i Rock N Roll Önsjön. En riktig klassiker.
Jag behövde inte fundera länge på hur man skulle gå till väga för att se om mästerverket tills någon vänlig själ laddade upp hela härligheten på Youtube.
Har ni sett den, se om. Har ni inte, njut av förstagångsupplevelsen.
tisdag 25 oktober 2011
Moderaternas svarta bok:
Jag blir snarare road än upprörd över de "nya" moderaternas arroganta historielöshet när partisekreterae Sofia Arkelsten i DN på fullt allvar påstår att hennes parti var drivande i frågan om allmän rösträtt. Men Arkelsten kanske borde läsa på lite. Trist om hon går omkring och tror att hon är partisekreterare för ett parti som inte aktivt motarbetat demokrati så gott de kunnat.
Vi drar den här igen. Moderaternas Svarta Bok:
• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning
Vi drar den här igen. Moderaternas Svarta Bok:
• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning
måndag 24 oktober 2011
söndag 23 oktober 2011
fredag 21 oktober 2011
Expropriera Facebook
På dagarna sitter jag framför en dator nästan jämt. Sedan jag blev kontorsanställd har mitt Facebook-användande som tidigare var ganska sparsamt exploderat. Blivit en del av vardagen. Jag säger inte att jag försummar mina plikter och har något slags maniskt förhållande till sidan, mer att man är inloggad vid sidan av rätt mycket. Man kollar lite, skriver något, pratar med någon. Om man var lagt åt det hållet skulle man kunna hävda att det rent av kan användas som ett arbetsverktyg. Jag kan hålla koll, skapa kontakter och följa vad konkureterna sysslar med. Men vad fan tror ni om mig, ser jag ut som en skribent på Metros sidor för karriärstips?
Nä, istället för att motivera mitt användande av sidan med nyttoskäl växer självföraktet i det faktum att man är sämst på att hålla en rak linje i sina övertygelser. Facebook är ett enormt stort, vidrigt företag som kartlägger våra intressen och åsikter för att perfekt kunna sälja in riktad annonsering och närmast sublimalt påverka användaren. Jag blir sällan träffad av förnumstiga plattityder, men maximen "Vi är inte Facebooks kunder, vi är deras vara" är så väldigt träffande att man bara nickar med öppen mun.
Jag vill inte vara en vara. jag vill inte definieras av konsumtion. Jag är medveten om att det är svårt att komma runt en sådan enkel sak som de grundvallar vårt samhälle vilar på. Men man kan ju i alla fall försöka undvika att själv aktivt göra det hela värre, som ett flitigt Facebook-användande ofrånkomligt gör.
Å andra sidan är det så roligt. Jag har svårt att relatera till "samtidsspanande" krönikörer som ska fånga tidens anda och exemplifierar sina vänners statusuppdateringar med att de skriver om vad de äter, när de tränar eller plockar svamp. Jag har på fullt allvar nästan ingen kompis som skriver den sortens livsstilsstatusar. Jag har sett den ökända raden "Man kunde må sämre" max fem gånger de här åren. I mitt lilla hörn av världen är folk mest roliga, arga och beter sig som de gör mest annars. Jag kan enkelt och okomplicerat kommunicera med vänner som bor långt bort, sådana som man kanske inte har något särskilt att säga till med vill småprata med ändå. Anspråkslöst sådär.
Till saken hör att jag aldrig ägnat mig åt communitys överhuvudtaget tidigare i livet. Till och med min gymnasieskolas interna nät Z-Online ansåg jag vara lite otäckt integritetskränkande. Men nu tycker jag bara det är så roligt att enkelt hänga med folk på Facebook. Skämta och bråka. Men det är väl just det som är kruxet. Man låter den lockelsen och känslan av att det är något privat man ägnar sig åt överskugga det faktum att man själv är en inkomstbringande kugge i ett motbjudande maskineri. Jag skulle vara mycket mer till freds med det hela om sidan var stalig. Att staten istället för att multinationellt företag administrerade Facebook och rådde över våra personuppgifter. Att Facebook dessutom tagit på sig en obehaglig roll som censor helt utan demokratiskt mandat att göra det förstärker den uppfattningen.
Så det är helt enkelt min lösning: expropriera Facebook. Om medborgarna ska leva sina liv på sidan och dela sina personuppgifter där krävs det en administratör som både kan ta ansvar och stå till svars. Storföretag är rättslösa monster i vars händer vi inte kan lägga våra liv. I takt med att internet gått ifrån sin ursprunliga, anarkistiska form av fri inromation till att vara en plattform för en handfull varumärken (Youtube, Facebook, Twitter etc) med vinstdrivande motiv krävs samhälliga insater för att värna medborgarnas personliga integritet. Alltså: staten, det vill säga vi som bor i landet och den statsapparat vi valt att förvalta det åt oss, måste ta kontrollen. Hur exakt det här skulle gå till överlämnar jag till någon som jobbar lite mindre utifrån rena känsloargument.
Jag lever gärna en liten del av mitt liv på Internet, men inte om det innebär att jag med min digitala närvaro gynnar något multissvin på andra sidan atlanten.
Eller så är jag bara sur för att Luleå snodde de arbetstillfällena som kom med Facebooks serverhallar från Östersund. Det är en jävla labyrint det här, livet.
Nä, istället för att motivera mitt användande av sidan med nyttoskäl växer självföraktet i det faktum att man är sämst på att hålla en rak linje i sina övertygelser. Facebook är ett enormt stort, vidrigt företag som kartlägger våra intressen och åsikter för att perfekt kunna sälja in riktad annonsering och närmast sublimalt påverka användaren. Jag blir sällan träffad av förnumstiga plattityder, men maximen "Vi är inte Facebooks kunder, vi är deras vara" är så väldigt träffande att man bara nickar med öppen mun.
Jag vill inte vara en vara. jag vill inte definieras av konsumtion. Jag är medveten om att det är svårt att komma runt en sådan enkel sak som de grundvallar vårt samhälle vilar på. Men man kan ju i alla fall försöka undvika att själv aktivt göra det hela värre, som ett flitigt Facebook-användande ofrånkomligt gör.
Å andra sidan är det så roligt. Jag har svårt att relatera till "samtidsspanande" krönikörer som ska fånga tidens anda och exemplifierar sina vänners statusuppdateringar med att de skriver om vad de äter, när de tränar eller plockar svamp. Jag har på fullt allvar nästan ingen kompis som skriver den sortens livsstilsstatusar. Jag har sett den ökända raden "Man kunde må sämre" max fem gånger de här åren. I mitt lilla hörn av världen är folk mest roliga, arga och beter sig som de gör mest annars. Jag kan enkelt och okomplicerat kommunicera med vänner som bor långt bort, sådana som man kanske inte har något särskilt att säga till med vill småprata med ändå. Anspråkslöst sådär.
Till saken hör att jag aldrig ägnat mig åt communitys överhuvudtaget tidigare i livet. Till och med min gymnasieskolas interna nät Z-Online ansåg jag vara lite otäckt integritetskränkande. Men nu tycker jag bara det är så roligt att enkelt hänga med folk på Facebook. Skämta och bråka. Men det är väl just det som är kruxet. Man låter den lockelsen och känslan av att det är något privat man ägnar sig åt överskugga det faktum att man själv är en inkomstbringande kugge i ett motbjudande maskineri. Jag skulle vara mycket mer till freds med det hela om sidan var stalig. Att staten istället för att multinationellt företag administrerade Facebook och rådde över våra personuppgifter. Att Facebook dessutom tagit på sig en obehaglig roll som censor helt utan demokratiskt mandat att göra det förstärker den uppfattningen.
Så det är helt enkelt min lösning: expropriera Facebook. Om medborgarna ska leva sina liv på sidan och dela sina personuppgifter där krävs det en administratör som både kan ta ansvar och stå till svars. Storföretag är rättslösa monster i vars händer vi inte kan lägga våra liv. I takt med att internet gått ifrån sin ursprunliga, anarkistiska form av fri inromation till att vara en plattform för en handfull varumärken (Youtube, Facebook, Twitter etc) med vinstdrivande motiv krävs samhälliga insater för att värna medborgarnas personliga integritet. Alltså: staten, det vill säga vi som bor i landet och den statsapparat vi valt att förvalta det åt oss, måste ta kontrollen. Hur exakt det här skulle gå till överlämnar jag till någon som jobbar lite mindre utifrån rena känsloargument.
Jag lever gärna en liten del av mitt liv på Internet, men inte om det innebär att jag med min digitala närvaro gynnar något multissvin på andra sidan atlanten.
Eller så är jag bara sur för att Luleå snodde de arbetstillfällena som kom med Facebooks serverhallar från Östersund. Det är en jävla labyrint det här, livet.
torsdag 20 oktober 2011
Svartsyntes
Jag har fastnat totalt. Jag känner inte igen mig alls i var jag är och vad jag gör. Jag förstår inte varför jag, som påstår mig värna så mycket om mina ideal och integritet, sitter och håller på som jag gör. Det flesta lever så klart med kompromisser. Alla. Men i mitt jobb kan det jag gör ofta bli rena skrattspegeln för vad jag tror på och vill vara. Saker jag representerar och situationer man hamnar i som rentav äcklar mig. Jag har helt enkelt sålt mig.
Jag blir helt tokig av känslan att man aldrig gör någonting av relevans i livet. Något sant. Jag vet inte ens var jag skulle börja. Jag vet inte om jag kan längre. Jag tyckte så mycket om att hålla på med musik och ingå i ett kollektiv. Nu representerar jag andra som får ägna sig ut sin konst (i varierande verkshöjdsgrad..) och sitt uttryck. Det blir en sådan våldsam kontrast till att jag inte gör något. Jag har aldrig haft som ambition att jobba med det jag gör, att vara på den här sidan av bordet. Jag har bara hamnat här. Men ju längre jag stannar desto mer blir konsekvenserna mitt eget ansvar. Antar att det redan är det.
Jag känner mig helt värdelös och långsamt ruttnade inifrån. Jag gjorde något vettigt och meningsfullt mellan 2004 och 2007. Det är tre små år. Sedan dess har man mest ägnat sig åt att vara full två-fyra gånger i veckan och vänta på att tiden ska gå. Tills man landar någon annanstans, kommer på något nytt. Men faktum är att verktygen rostar och jag inte ens är den person som var med i ett band, skrev texter och gjorde något som var värt någonting längre. Jag är någon annan som jag inte vet vem det är eller vad den personen går ut på. Inte helt säker på att jag vill ta reda på det heller.
Jag hatar den här känslan av bråddjupt gap mellan vad man var (skulle kunna ha blivit) och det man är. Och hatar jag den här jävla staden och alla vidriga människor som befolkar den. Bostadsrättsomvandlingar, gentrifiering och moderater. Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Att bli en av dom eller att lura mig själv att jag fortfarande står för något jag inte längre kan göra. Jag måste göra något radikalt snart.
Varför skrev jag det här egentligen? Jag är säkert bara hungrig. Ta ingen notis om mig.
tisdag 18 oktober 2011
I dag börjar rättegången
I dag inleds rättwegången mot de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien. Jag känner inte Johan Persson. Martin Schibbye däremot har jag haft förmånen att arbeta med när han var min redaktör på Folket i Bild. Jag kan därför med bestämdhet avfärda att de två svenskarna som sitter fängslade i Etiopien skulle vara något annat än högst seriösa journalister med ett mycket allvarligt uppdrag. Långt ifrån den Etiopiska regimens bild av äventyrslystna terroristsympatisörer, en bild som tyvärr delas av vår utrikesminister Carl Bildt. En man vars motivation att agera för journalisternas frigivade inte är det största då han i egenskap av före detta styrelseledamot i Lundin Petroleum var ämne för deras granskning i regionen.
Familjen Lundins företag har gjort det till sin affärsmodell att exploatera olja och mineraler regioner där deras konkurrenter inte vågar ge sig in. Vi talar alltså om en diktaur där ett hänsynlöst förtag i kolonial tradition, enligt otaliga vittnesmål, våldfört sig på lokalbefolkningen och där journalistisk granksning av förhållandena är förbjuden.
Låter inte det som precis vad som borde undersökas av fri press? Det tyckte i alla fall Johan Persson och Martin Schibbye som modigt gjorde vad få av deras kollegor skulle vågat. För sanningen och demokratins skull.
Sanning och demokrati är dock inget som står särskilt högt på varken den Etiopiska regimens eller den svenska Alliansregeringens agenda. De förstnämnda fängslar journalisterna och istället för att som praxis är utvisa, och möjligen bötfälla, Persson och Schibbye åtalades de enligt landets terrorlagar för samröre med rebellgrupper. I det sistnämndas fall tyckte tydligen inte den svenska regeringen, representerade av Carl Bildt, att så här allvarliga frågor var värda att ta tag på något större allvar. Snarare att de två journalisterna borde kikat på UDs rekommendationer avstått från att resa. Som om de var två vanliga turister och inte reportrar med ett uppdrag. Den här undermåliga synen på journalistiken och dess roll för global sanning och rättvisa är inte värdig Sverige och miskrediterar inte bara den uppenbart jävige Bildt utan hela den Svenska regeringen. Det är inte värdigt något demokratiskt land. det är en skandal.
Att påstå att de för skylla sig själva då de tog sig in illegalt i landet är inte ett giltigt argument. Visst, om straffet stod i partitet till brottet. Men nu handlar det om upp till fyrtio års fängelse för att ha utfört seriöst journalistiskt arbete. Med en rättegång som bygger på fabricerade bevis och en terrorlagstiftning som finns till av uteslutande repressiva skäl. För att kväsa opposition, för att skrämma journalister.
Att påstå att vi kränker Etiopiens suveränitet genom att påverka utfallet av åtalet är inte heller ett giltigt argument. Etiopien är inte en rättsstat utan en diktatur där domstolarna och deras ämbetsmän tillsätts av staten och för statens talan. Vill den Etiopiska regimen få Martin Schibbye och Johan Persson fällda för att statuera exempel kommer de få det. Enda möjligheten internationell press på landet. Indragna bistånd och skarpt avståndstagande borde förväntas av alla demokratiska stater som ser yttrandefrihetens okräkbarhet som något heligt.
Att förklara UDs undfallenhet i frågan med tyst diplomati och delikata förhandlingar duger inte. Det här är en så stor fråga att det måste föras upp på högsta priortitetsordning. Carl Bildt skulle ha uttalat sig direkt. han skulle ha fördömt den folkrättsvidriga arresteringen och fått de svenska medborgarna frigivna samma dag som de fängslats. Eller ännu hellre insett sin komprometterande situation som ämne för granskningen och överlämnat ärendet till någon annan.
Av den här mardörmssituationen har vi lärt oss tre saker.
-Oberoende svenska journalister kan inte lita på att beskyddas av Sverige när de granskar diktaturer och multionationella företags verksamhet. Även om de har med FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna i ryggen.
-Svenska medier vågar inte ta i så här infekterade frågor utan förpassar dem till kultursidorna tills det är försent och man har en tragedi att skriva om istället.
-Carl Bildts roll som utrikesminister är helt ohållbar. Innan hans förehavanden i Lundin Oil granskats till botten har han inget i en regering att göra. Det är Bildts ljuskygga oljemiljoner som ska stå inför rätta, inte två journalister som gjort det jobb vi som värnar demokrati och sanning förväntar sig av dem.
Just nu känner jag bara en djup sorg över världen, makten och korruptionen. Två duktiga journalister sitter i ett farligt, kallt fängelse med hotet om livstids fängelse hängande över sig. En utrikesminister sitter i Skavlans myssoffa och ljuger utan att blinka.
Frige Schibbye och Persson. Avgå Bildt.
söndag 16 oktober 2011
lördag 15 oktober 2011
I kväll: Caotico & Icona Pop
I kväll spelar Coatico tillsammans med Icona Pop på Debaser Medis. Det ska jag se. Plus wilmra öl i logen förstås. Men innan dess planerar jag ett litet besök på seriegalleriet och Joakim Pirrinen-utsällningen med den gode Joel Dunkels. Det blir bra det.
fredag 14 oktober 2011
Kata(s)trof
Affären med Håkan Juholts dubbla hyresersättning och turerna kring förslaget om temporärt medborgarskap för invandrare tar allt mer bisarra vändingar. Egentligen känns det lite tidigt att säga något alls. Framför allt som Socialdemokraternas verkställande utskott i skrivande stund kontemplerar partiledaren, och partiets, framtid. Men hela den här situationen gör så ont i mig att jag måste vädra tankarna en aning.
Först och främst tycker jag inte att det här rör sig om ett mediadrev. Det är en stor nyhet, absolut, men drev förutsätter att fjädern blir en höna och situationen överdrivs. Så verkar det här inte vara. Bidragen var felaktiga och det har Juholt erkänt (även om reglerna ironiskt nog inte var lika tydliga som han själv i efterhand hävade att han borde vetat att de var...). Att han snurrat till det totalt med vansinnesmotionen om att enklare kunna utvisa kriminella invandrare är också ett faktum. Frågan är vad man gör med det här?
Juholt kanske är klantigt snarare än beräknande. Men valet mellan en snäll och inkompetent eller slugt beräknande partieldare borde väl gå på ett ut?
Antingen stannar Håkan Juholt kvar som partiordförande. Med allt vad det innebär av totalt krackelerat förtroende och usla opionionssiffror. Eller så går Socialdemokraterna tillbaka till ruta ett och ger sig in i en ny uppslitande internstrid om ledarskapet. Någonstans känns det som att det här var dödstöten för det här sjuka, rosslande partiet. Att ett en gång så stort och stolt parti med rent världsunika visioner förvandlats till den här patetiska spillran får en bara att vilja gråta. Jag är dessutom fullkomligt övertygad om att hela affären är orkestererad av konkurerande falanger i partiet. Det gör mig inte direkt gladare.
Jag funderar på Håkan själv. Hur känns det nu? Sveriges ensamaste man. Från positionen som socialdemokratisk partiledare med sitt namn inskrivet i historien och förhoppningen att vända vindarna för partiet, till misstänkliggjord paria. Det värker i hjärtat att se hur den här stackars människan slits i stycken och är helt oförmögen att skydda sig. Eller ens ta ett enda steg i rätt riktning. Bara en liten bit närmare avgrunden hela tiden.
torsdag 13 oktober 2011
A Heavy Feather
Skriet i går var helt makalöst. Jag vet inte vad jag ska säga. Jättebra verkligen. Fantastisk stämning i K-märkta Folkets Hus i Årsta. Sanslöst vackert.
Ikväll funderar jag på att se David Sandtröms nya projekt Heavy Feather som har ett lite releasekalas på Riche i fiendeland.
Talar emot:
Ikväll funderar jag på att se David Sandtröms nya projekt Heavy Feather som har ett lite releasekalas på Riche i fiendeland.
Talar emot:
De groteska ölpriserna. Att det är på östermalm. Att jag är trött.
Talar för:
Hans nya skiva är kanonbra. Den kom igår så jag har inte hunnit lyssna så mycket, men det känns riktigt lovande. Man vill hålla sig sysselsatt.
Plus att den här presstexten är riktigt festlig:
Artisten underhåller med ett självförhärligande lustmord på verket, ettpowerpoint-seppuku bestående av dokumentärt material, lögner samt singback
Alla verk har sina incitament, i det här fallet var det en leda och enkvinna. På våren 2009 låste David Sandström in sig i studion på singård i Västerbottens mellanbygd och började skriva, spela in och mixafram ett eget soniskt universum. Två år senare kom han ut därifrån medett ambitiöst och psykologiskt djuplodande fullängdsalbum som talar om,inte för, hans generation, de som formades mellan "The fall of the SovietUnion (and) the beginning of aggressively marketed nachos" som författarenSam Lipsyte uttrycker det.
På A heavy feathers hemsida skriver Sandström en massa roligt och intressant. Nästan en överladdning av läsvärdher, som kaserade presstexter till exempel. Kolla här.
Det är i alla fall på Riche kl åtta. Gratis. Om någon skulle känna sig hugad.
onsdag 12 oktober 2011
S K R I E T - Det beslutande organet
En av de meningar jag är mest nöjd med att ha skrivit är när jag en gång beskrev Skriets musik som "ett bländande mörker". Det kanske är banalt egentligen. Mina estetiska känslespröt är inte alltid helt finkalibrerade. Men det känns som en väldigt träffade beskrivning. Poetiskt besläktad med duons musik.
Att lyssna på Skriets andra album Det beslutande organet får en att känna sig som om man sakta sjunker och på samma gång lyfter, försiktigt svävar uppåt. Jag frågar mig varför det är så lätt hänt att ta till bildspråk när man skriver om Skriet. Förmodligen för att bandets två skivor är så genuint svårplacerade i sin suggestiva skönhet att hjärnan helt enkelt inte har scheman att kategorisera och hantera det enligt gängse normer. Det är konst helt enkelt. Stor, vacker konst.
Det vore förmätet av mig att prata om årets bästa skiva, Matti Alkbergs Anarkist betyder alldeles för mycket för mig. Men Skriet har här gjort helt enorm, djupt sorgsen och skimrande underskön musik som bara växer i mig. Rogivande och ångestladdad. Som att drunkna med ögonen stängda och öppna dom när man vet att det är försent och se något vackert i slutet. Känslan av ändhållplats, ett sista andetag, att ha gråtit slut genomsyrar skivan. Den tycks utspela sig i en värld som förlikat sig med att alla är över, att kometen kommer ta oss allihopa. Ingen sorg, ingen saknad. Sensommar och den sista dagen på jorden. Hopp utan framtid och det vackra i det.
Jag svamlar förstås. Någon annan med mindre apokalytisk sinneslag (som inte tycker att jordens undergång vore det finaste av allt) skulle nog göra helt andra associationer. Skriets musik är överexponerat rorschachtest, lätt flagnat i kanterna.
Att jag skriver så här är mest för att jag tycler att hela skivan känns så stor och omtumlade att det inte räcker med att rabbla om instrumentalmusik, fragmentariska texter, Isaks ihåligt ömtåliga röst, monotona rytmer, skirt pianoklink och eteriska ljudbilder. Men nu gjorde jag det ändå, så ni vet att jag faktisk lyssnat och inte bara hittar på.
I kväll spelar Skriet i Årsta på. Folkets Hus biografsalong närmare bestämt. Ett annorlunda sammanhang för ett unikt band. Det ser jag fram hemskt mycket emot. Dessutom säljs det bärs för 20 spänn. Bara en sådan sak.
söndag 9 oktober 2011
fredag 7 oktober 2011
Kamratskap Rock tycker till
Jaha. Då var det fredag och ännu en vecka förvärvsarbete i kultursektorn är till ända. En bra vecka, mer av privata än professionella skäl. Även om det gått rätt bra att jobba också. Bokade ett rekordgigg och satte ihop en hel turné till exempel. Så man har väl gjort rätt för sig för i år och kan återgå till att slösurfa fram till jul. Nog om mig.
Den senaste tiden har det hänt en massa saker man kanske borde tycka något om. Som opinionsbildare i sociala medier är det mitt ansvar att formulera åsikter (infoga rått hånskratt).
Så, here goes:
Steve Jobs gick och dog och alla blev jätteledsna. Det får man så klart bli. Det är en sundare reflex än att till exempel bli glad. Att folk kan uppbringa empati för en död främling är nog fint.
Men gud vad äcklad man blir av den okritiska dyrkan av Jobs företag Apple som ligger bakom sorgekörerna. Prylfanatsimen, upphöjandet av dess estetik och funktion till rent filosofiska proportioner.
Även om jag inte nödvändigtvis håller med ideoligiskt eller (i ännu mindre utsträckning) religiöst övertygade personer går det ändå att respektera dom eller i alla fall argumentera mot deras ståndpunkter. Att digga ett företag är fan helt sjukt rakt igenom. Motbjudande. En sammanfattning av allt som är fel i världen. Livstil, marknad och företagsamhet på altaret. Fy fan.
Jag har inget emot produkterna i sig (förutom censuren i Ipad förstås), de är fina och användarvänliga. Men att vara ett fan till ett storföretag det är ju helt groteskt. Oavsett vilket företag det är.
Då det dessutom är ett företag som beter sig vidrigt mot fabriksarbetare i Kina och även i sitt hemland USA tycks ha en jävligt tveksam företagskultur blir man inte direkt mindre skeptisk.
Steve Jobs verkade vara en obehaglig person med andliga böjelser som reflekteras i kulten kring företaget han bygde upp. Hoppas hela skiten rasar nu.
Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Lite lustigt eftersom jag drog ett skämt om det samma morgon. När jag hörde det tyckte jag först att det var ett oväntat populistiskt val och att Adkademien borde hålla sig med lite mer klädsam elitism. Att det var en svensk kändes spontant lite sådär, vårt lilla språkområde är redan överrepresenterat i Nobelsammanhang och en stor del av prisets internationella tyngd och relevans ligger i det globala perspektivet.
Jag irriterar mig mycket på alla muppar som varje år ojar sig över att de inte känner till pristagaren. Det är väl grymt, om något, att De Arderton väljer perifera författarskap att lyfta fram. Det är därför de är Akademien och inte du och jag. Så det vänder sig lite i magen när en så folkkär diktare får priset och man tvingas höra "äntligen ett bekant namn".
Men vad fan, Tranströmer är grym. Och det var så rörande att se bilder på 80-åringen när han tog emot pressen i sin lägenhet. Man blev helt mjuk och tårögd. Klart han ska ha det.
Sedan funderade jag på att skriva något om skuggbudgeten (S) presenterat men fick ångest över blotta tanken. Så jag lade ner det. Jag förutspår att 2014 är året då partiet till sist blir helt irrelevant och glider ner mot 20-25 % medan de passeras av ett Miljöparti som under de närmaste åren kommer röra sig allt längre högerut. Med en dåres envisthet. Kom ihåg var ni läste det först.
I kväll blir det manifestation för den svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien. Sedan en öl eller tolv.
Morsning!
Den senaste tiden har det hänt en massa saker man kanske borde tycka något om. Som opinionsbildare i sociala medier är det mitt ansvar att formulera åsikter (infoga rått hånskratt).
Så, here goes:
Steve Jobs gick och dog och alla blev jätteledsna. Det får man så klart bli. Det är en sundare reflex än att till exempel bli glad. Att folk kan uppbringa empati för en död främling är nog fint.
Men gud vad äcklad man blir av den okritiska dyrkan av Jobs företag Apple som ligger bakom sorgekörerna. Prylfanatsimen, upphöjandet av dess estetik och funktion till rent filosofiska proportioner.
Även om jag inte nödvändigtvis håller med ideoligiskt eller (i ännu mindre utsträckning) religiöst övertygade personer går det ändå att respektera dom eller i alla fall argumentera mot deras ståndpunkter. Att digga ett företag är fan helt sjukt rakt igenom. Motbjudande. En sammanfattning av allt som är fel i världen. Livstil, marknad och företagsamhet på altaret. Fy fan.
Jag har inget emot produkterna i sig (förutom censuren i Ipad förstås), de är fina och användarvänliga. Men att vara ett fan till ett storföretag det är ju helt groteskt. Oavsett vilket företag det är.
Då det dessutom är ett företag som beter sig vidrigt mot fabriksarbetare i Kina och även i sitt hemland USA tycks ha en jävligt tveksam företagskultur blir man inte direkt mindre skeptisk.
Steve Jobs verkade vara en obehaglig person med andliga böjelser som reflekteras i kulten kring företaget han bygde upp. Hoppas hela skiten rasar nu.
Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Lite lustigt eftersom jag drog ett skämt om det samma morgon. När jag hörde det tyckte jag först att det var ett oväntat populistiskt val och att Adkademien borde hålla sig med lite mer klädsam elitism. Att det var en svensk kändes spontant lite sådär, vårt lilla språkområde är redan överrepresenterat i Nobelsammanhang och en stor del av prisets internationella tyngd och relevans ligger i det globala perspektivet.
Jag irriterar mig mycket på alla muppar som varje år ojar sig över att de inte känner till pristagaren. Det är väl grymt, om något, att De Arderton väljer perifera författarskap att lyfta fram. Det är därför de är Akademien och inte du och jag. Så det vänder sig lite i magen när en så folkkär diktare får priset och man tvingas höra "äntligen ett bekant namn".
Men vad fan, Tranströmer är grym. Och det var så rörande att se bilder på 80-åringen när han tog emot pressen i sin lägenhet. Man blev helt mjuk och tårögd. Klart han ska ha det.
Sedan funderade jag på att skriva något om skuggbudgeten (S) presenterat men fick ångest över blotta tanken. Så jag lade ner det. Jag förutspår att 2014 är året då partiet till sist blir helt irrelevant och glider ner mot 20-25 % medan de passeras av ett Miljöparti som under de närmaste åren kommer röra sig allt längre högerut. Med en dåres envisthet. Kom ihåg var ni läste det först.
I kväll blir det manifestation för den svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien. Sedan en öl eller tolv.
Morsning!
tisdag 4 oktober 2011
Min höst i konserter (och annat)
Det blir en del kul i höst. Lite grejer som man kan tänka sig att gå på:
8/10 Parker Lewis, Strand
15/10 Caotico, Debaser Medis
21/10 Birgit Bidder / Patrik Backlund, Club Corazon Östersund
25/10 Yuck, Debaser Slussen
2/11 Birgit Bidder / Patrik Backlund, Strand
3/11 Kajsa Grytt, Strand
4/11 Fucked Up på Slussen SAMTIDIGT som Skriet på Medis. Det är ju bedrövligt.
10/11 John Cale, Strand
19/11 Socialistiskt Forum! Fin tradition det där.
21/11 John Cale, Malmöoperan (han sätter upp hela Paris 1919!)
18/12 Eldkvarn, Cirkus
8/10 Parker Lewis, Strand
15/10 Caotico, Debaser Medis
21/10 Birgit Bidder / Patrik Backlund, Club Corazon Östersund
25/10 Yuck, Debaser Slussen
2/11 Birgit Bidder / Patrik Backlund, Strand
3/11 Kajsa Grytt, Strand
4/11 Fucked Up på Slussen SAMTIDIGT som Skriet på Medis. Det är ju bedrövligt.
10/11 John Cale, Strand
19/11 Socialistiskt Forum! Fin tradition det där.
21/11 John Cale, Malmöoperan (han sätter upp hela Paris 1919!)
18/12 Eldkvarn, Cirkus
måndag 3 oktober 2011
Lite text och sådär. Mest bara därför att.
Att man inte hinner skriva så mycket här är väl att betrakta som något av ett sundhetstecken, antar jag. Man håller sig sysselsatt och så. Samtidigt vill man hålla igång det disciplinerade flödet av inlägg. Som en härlig kombination av luteransk pliktkänsla och slö slackermentalitet. Jag skriver ju på arbetstid trots allt. Snabbt och effektivt.
Er som föredrar när jag är nilihistiskt svartsynt, eller i alla fall lite sarkastisk kan jag rekommendera att komma tillbaks någon annan dag. Jag hade nämligen tänkt kvittra om vad himla fint jag haft det i helgen med middag på Tennstopet, ett födelsedagskalas, ett inflyttningskalas och en höstpromenad. Så här pepp på livet har man inte varit sedan man var ett litet barn och läste serier hela dagarna. Man har väl kommit ur puberteten eller något.
Nej, fy fan. Nöjda och glada människor ska ge fan i att skriva. Därför en liten lista på saker som är åt helvete. Bara för ert höga nöjes skull:
- SNS
- Carl Bildt
- Tumbas död
- Viktiga frågor som göms på Kultursidorna
- Att Marcus Birros KD-kandidatur blev så kortvarig. Det hade ju varit fantastiskt roligt!
Nog om mig!
söndag 2 oktober 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
