1. Hanna Hirsch - Tala Svart
“Din hud som en andra hud om mig
Och när jag är trött så vilar jag mot dig”
Jag är fullt medveten om att Hanna Hirsch första album Tala Svart gavs redan i slutet av 2008, men kunde knappast bry mig mindre. Meningen är att här skriva om skivor som verkligen betytt något för mig under året som gått, och då är det svårt att gå runt Stockholmsbandets gastkramande vackra punkexplsion till förstlingsverk. Den uppenbarelse det var för mig att se Hanna Hirsch spela på Debaser Slussen för ganska exakt ett år sedan återupplevs varje gå jag hör Tala Svart. Känslan av tacksamhet att någon tagit sig för att skriva de här låtarna, att någon över huvudtaget kan sjunga så drabbande intensivt. Så stenhårt och ömtåligt, med en röst som låter livsfarlig och livrädd på samma gång.
“Jag tror min mun har blivit stum
Min skalle aningslös och dum
När jag har dig här i mitt rum
Och hjärtat dunkar utan slut
Kan inte vänta en minut
Upprepar hjärtslag, andas ut”
Inte sedan Tant Strul och den tidiga hardcore-scenen (innan också den stelnat i trista machoposer) har någon så här väl nyttjat punkrockens trubbiga utryck som ett verktyg för att formulera sig tvetydigt, tvivlande och mångfacetterat. På det hela taget påminner Hanna Hirsch om åttiotalets post punk. En genre där gränserna mellan experimentel punk, konst och litteratur var suddiga för att inte säga helt ovidkommande. Texthäftet som följer med det utsökt formgivna konvolutet är en diktsamling i egen rätt.
“Och under marken vilar mer än du kan se
För du kan knäcka snäckor lika enkelt som du ler”
Vid tidiga genomlyssningar av albumet var jag av uppfattningen att den ganska jämntjocka samlingen låtars ensidiga tonläge var en svaghet. Längre fram stod det tvärtom klart för mig att en av Tala Svarts största förtjänster är den malande monotomin, ett konstnärlig grepp helt i linje med sångstil, ljudbild och ämnen i texterna.
Om man ändå till äventyrs ska ge sig på att utse extra starka spår vill jag slå ett slag för Kanske, Kanske, Framtid & Besvär, Ingen kommer att sakna oss och Jag är ingen borde varit allt. Den rörande Kanske, Kanske misslyckas sällan med att få mina ögon att tåras av glädje för att den finns en sådan låt inspelad. Aldrig någonsin har skenande pop varit så skört intim i sitt tilltal, låtit så uppriktigt trånande. Allt bygger upp så perfekt inför det förlösande lilla gitarrsolot som på egen hand kvalificerar Tala Svart till årets skiva för min del.
“Jag räknar varje orätt gånger hundra
Jag räknar fel, men vem vill gå i led”
Tala Svart är en mörk skiva, inget snack om det. Ord som hat, död, saknad, sår och mörker är inte direkt underrepresenterade i Hanna Hirshs texter. Men det är också en skiva som längtar efter att må bra, efter en lättnad. Ångest och kärlek överlappas till en väv som inte kan betraktas som annat än ren konst.
“Jag har lärt mig gråta i regn, mina händer fyllda av sår
En kniv i ryggen och sorg i min hals
Det är inte smärtan som gör ont; smärtan av förlusten svider
Ta min han så flyr vi bort från allt”
2. The Bear Quartet - 89
Det är en sak att ständigt utmana förväntningar och vända ut och in på sin musik för saken skull. En helt annan att fokuserat styra en grupps kreativa kraft i en ny gemensam riktning och skapa något fullkomligt unikt i processen. Något så annorlunda och vackert att hjärnan inte har scheman att sortera in det i.
Just eftersom The Bear Quartet senaste skivor ofta betraktats som självmedvetna obstruktioner (helt fel, men det är ändå en utbredd uppfattning) är det så oerhört tillfredställande att de på sin fjortonde fullängdare undanröjde allt tvivel om att ambitionen alltid varit att göra så berörande musik som möjligt. Såväl känslomässigt som intellektuellt. Om inte annat för att hålla bandet intressant för dem själva. Kanske främst därför. Är det något de alltid gjort klart är det hur lite omvärldens förväntningar betyder för dem.
Under 20 år har The Bear Quartet på egen hand utvecklats och av bara farten pressat gränserna för hur vacker, intelligent, öm och rörande musik kan vara. Men det är faktiskt inte förrän det senaste decenniet bandet verkligen tagit det stora språnget. Ny Våg, Angry Brigade, Saturday Night och Eternity Now innehåller alla musik utan motstycke.
Om man slog ihop My War (2000) och Gay Icon (2001) till en skiva, ett dubbelalbum, skulle det vara BQs största stund. Ett svårslaget verk. Men på egen hand klarar inget av dem av att ta sig an det monster till album som är 89. Bandets absoluta mästerverk.
Från öppnande Halmet till sista spåret Northern är 89 makalöst mäktig lyssning. Grandios, svindlande, märklig, svängig. Ett gastkramande drama utan en svag punkt. Till och med 90-talsnostalgikerna måste ju hålla med om att Carry Your Weight är något av det allra finaste The Bear Quartet spelat in. Som någon har spelat in.
Det mest imponerande med 89 är hur speciell den verkligen låter. Vilken udda ljudbild bandet lyckas skapa utan att det känns konstigt. Mest märkligt är att ingen annan har rattat fram det här på ett mixerbord förut.
Afrikanska rytmer på stämda pukor. Våldsamma metallriff varvade med vackert silverskimrande gitarrslingor. Melodierna, melodierna, melodierna.
Då har vi inte ens börjat prata om texterna. Jag låter det stanna vid det här:
”Love is hard work / Work on your fears/ Have I made myself clear?”
Svaret är ja. Med all önskvärd tydlighet.
3. Mattias Alkberg - Nerverna
Om Bear Quartets 89 kunde kännas isande kall, såväl ljudmässigt som i den stuntals lite intellektuellt kyliga tilltalet, så var bandets sångare Mattias Alkbergs soloskiva tvärtom. En mänskligt varm skiva med ett organiskt sväng inspelat under enkla förhållanden. En skiva som innehåller de låtar jag lyssnat allra mest på i år. Sarin Över Luleå, Jag Tänkte Bara Liksom Att, Andra Känner, Jag Är En Antenn och Blödare.
Ansatsen till skivan var att försöka sig på ren genremusik, rockabilly närmare bestämt. Ett uttryck som enligt Alkberg skulle vara tilltalande ångsetfritt.Nu lyckas inte Nerverna särskilt bra med att varken vara ren genremusik (det är han en för personlig och orolig låtskrivare för att få till) eller vara det minsta ångestfri. Däremot lyckas den föredömligt med en hel massa andra grejer.
Det är klaustrofobiskt, febrigt, nervöst och samtidigt uppflytande med förlösande lättsamt sväng. Dessutom sjunger han bättre än han någonsin gjort, med en större övertygelse och värme än på någon av de tidigare skivorna med MABD. Vilket inte säger lite.
En extra gulstjärna för mixningen av skivan. Den tar verkligen det hela till en helt ny nivå och gör allt en riktigt bra, begåvad mix ska. Sätter prägel och karaktär samt bidrar med en något skev kvalité som gör att man inte så lätt fattar vad det är man hör. Jag gillar också att sången är förhållandevis lågt mixad. Tillsammans med de lite krångligare meningsstrukturerna i texterna får man prima tuggmotstånd. Som blir desto mer belönande när man väl hajar.
4. El Perro Del Mar- Love is not pop
Mycket riktigt är kärleken större än pop, men finns det någon musik som rymmer den så är det El Perro Del Mars.
På Love Is Not Pop har hennes låtar försetts med en helt ny textur. Ljudbilden är djupare och snyggare. På något sätt mer konkret i sina rytmer och mer eteriskt svävande på samma gång. Sara Assbring sjunger…jag vet inte vilket superlativ det är dags att slita ut för att få fram vad jag vill ha sagt. Bra är det i alla fall.
Låtarna är så enkla, så sköra och befriade från allt vad attityd heter. Till höjdpunkterna hör svidande uppbrottssången ”I gotta get smart”, sparsmakat svängiga ”Change Of Heart” och ”Heavenly Arms” - det lite oväntade valet av Lou Reed-cover.
Sara sätter i pressreleasen fingret på den kanske främsta kvalitén i Lou Reeds musik, att han skildrar en "dröm om sann kärlek i en smutsig värld". Så känner jag för ”Love is Not Pop”. Oändligt vacker i allt det mörka.
5. Perssons Pack - Öster om Heden
”Öster om Heden” markerade en efterlängtad återkomst efter sexton år i exil. Aldrig har väl Per Perssons längtansfulla, stöddiga, poetiska, spritångande, landsortsromantiska popmusik varit så välbehövd som nu. Samtidigt som han hamnat i ett helt nytt samtidskontext där yngre artister uppbenbart influerade av honom skördar stora framgångar. Håkan Hellström och Annika Norlin, och kanske mest påfallde av alla Love Antell.
Tio låtar kort är albumet sprängfylld med allt jag gillar med musik. Kärnfulla, svettiga låtar varvade med mer nostalgiska uppgörelser med tiden och kärleken som försvann.
De otroligt väskrivna och engagerande texterna ramas in av en läcker ljudbild där de ljuvliga dragspelstonerna slåss med vassa gitarrer om uppmärksamhet.
”Bortom månen och mars” är en magisk öppnare, ”Dom är efter oss” drar upp intensiteten, ”Sångare utan orsak” är tillsammans med ”Krig och Kärlek” årets knytnäve i luften. Kanske allra starkast är Annika Norlin-duetten ”Stenad i Stockholm”. Ett fantastiskt möte mellan två av landets uppriktigaste röster i en längtansfull storstadsvals som inte står ”Fairytale of New York” långt efter.
6. SKRIET - SKRIET
Isak Sundström har i flera år misslyckats med att beröra mig med sitt överskattade band Pascal. Tillsammans med Jacob Frössén har han nu i duon Skriet skapat ett sinnesjukt bra album. Ett bländande mörker om ni kan föreställa er något sådant.
Sundström sjunger påfallande likt en ung Olle Ljungström (som ju Frösén dessutom gjorde en briljant film om tidigare i år) och musiken låter rätt mycket som jag kan tänka mig att Ljungströms band Reeperbahn skulle låtit i en tid där genrers som post- och industrirock finns att låna av.
”Kvar är bara hjärtat och skelettet“. Textraden beskriver duons musik rätt bra. Avskalad men ändå påträngande tät. Inte helt oväntat är Thåström ett stort fan.
7.Thåström - Kärlek är för dom
Efter att ha släppt Skebokvarnsv 209 funderade Joakim Thåström på att sluta skriva musik. Eller i alla fall sluta ge ut den. Som tur var ångrade han sig. Om han inte gjort det skulle vi inte fått Kärlek är för dom. En krypande, tung, utmattande historia fylld med Osslers gnisslande gitarrmagi och den störste svenska sångarens oerhörda närvaro i varje textrad. Bäst av allt är Dan Andersson-tolkingen Den Druckne Matrosens Sång. Första gången jag hörde den jag spontant gråta. Det har aldrig hänt förut.
8. Fever Ray - Fever Ray
Frågan var vad Karin Dreijer skulle ta sig för efter Silent Shout, detta otäckt massiva mästerverk. Självklart var den enda vägen att vandra ännu längre in i mörkret, där musikens konturer luckras upp till en än mer hypnotisk effekt. Varje gång jag tagit mig igenom Fever Rays album frågar jag mig om jag verkligen just lyssnat igenom den. Världen har en förmåga att glida undan i takt med att man blir ett med Fever Rays unika ljudvärld.
9. Anna Järvinen- Man var bland molnen
Bland allt dystert mörker på den här listan står Anna Järvinens somriga folkpop ut som ett väldigt fint inslag. Även om Man Var Bland Molnen också den har sina välbehövliga stråk av svårmod. Jag tyckte mycket om hennes debut från 2007 och här har Järvinen lyckats finslipa sitt utryck och bidra med nya nyanser till den luftiga ljudbilden. Ren poetisk skönhet.
10. Taken By Trees - East of Eden
Egentligen hade Victoria Bergsman redan gjort allt på The Concretes första skiva. Mer kan man inte gärna begära Men sedan kom den här utsökta skivan med sina orientaliskt färgade låtar och vände upp och ned på allt. Pakistanska sufimusiker, ASS och Dan Lissvik är alla pusselbitar i den här vackra drömmen till popskiva.
11. Franke - Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster
Göteborgarna följde upp hyllade Optimismens Hån med en, om möjligt, ännu mer nilihistisk samling rockabillydängor. Tätt dramatik, sylvassa gitarrer som hugg nästan lika djupa jack i själen som de briljanta texterna. Plus i kanten för BQ-passningen i titeln.
12. Florence Valentin - Spring Ricco
En till dos av Love Antells uppviglarpop. Vem bryr sig om en och annan låtstlöd när ändamålet är att skapa musik med så här stort hjärta och patos? Hela Sverige skulle vara en gråare plats utan det här bandet.
13. bob hund- Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Många gamla 90-tals hjältar gjorde comback under året. Bob hund lät som förr och samtidigt helt annorlunda. Om lite av frenesin saknades från tidiagre album kompenserades det mer än väl av intressanta ljudbilder, groove och en Tomas Öberg i högform.
14. Paddington DC - No Drums no fire no flags
En hemkörd CDr det nog inte var så många av er som hörde. Vilket är synd eftersom Calle Olssons senaste alster i Paddington DCs produktiva skepnad är ett mychet givande lyssning. Kritsallklar elektronisk musik. Att det som mest liknar en liten hit på plattan bär namnet Birth Defect sätter tonen ganska väl. Om ett år kan den här mycket väl toppa en reviderad version av den här listan.
15. [Ingenting] - Tomhet, idel Tomhet
När Christopher Sanders soloskiva kom på försommaren var jag rätt övertygad om att det var den som skulle kvala in bland årets tjugo absoluta favoriter. Inte anande jag då att hans band [Ingenting] skulle ta steget från habilt indieband till en grupp kapabel att spela in ett veritabelt mästerverk. Tomhet, idel Tomhet är en minst sagt anspråksfull ansats att skriva låtar om gud och döden. Och [Ingenting] går utan problem i landet med det.
16. Jenny Wilson - Hardships
En kampskiva om moderskap. Lite grand som Moe Tucker gjorde på sin klassiska Life In Exile After Abdication vred Jenny Wilson perspektivet åt ett annat håll än vad som brukar få uppmärksamhet i pop. Resultatet är en udda, svängig och fruktansvärt stark samling låtar.
17. Hospitalet - Hospitalet firar sommar
Jag hade varit peppad på Hospitalets idé att göra ett “world music”-skiva länge, men aldrig föreställd mig att det skulle bli mer än ett kuriost inslag i Östersundarnas digra diskografi. Trevligt nog visade sig Hospitalet Firar Sommar vara duons allra bästa skiva. En infallsrik uppvisning i allt från svensk folkmusik och turkdisco till indianflöjter och ren pop. Allt ramade in Martin Hanbergs välformulerade texter om sex, familj och alhoholvanor. Samt en liten novell om au pair-jobb i London. Genialt.
18. M Ward - Hold Time
Den enda utländska skivan på listan, intressant nog. Sonic Youth, Dinsaur JR, Girls och Wilco gjorde alla svingrymma plattor. Men ingen fångade mitt hjärta som M Ward med sina sentimentala små folkpärlor. En underbar skiva som inte står långt efter 2006 års bästa platta Post-War.
19.Ebba Forsberg- Ta min vals
Många har känt sig kallade att tolka Leonard Cohen. Få har lyckats något vidare. Ebba Forsberg kunde ha sjungit Folkpartiets partiprogram och fått det att låta som himmelriket. I stället använder hon sin röst till att ta de här utsökta översättningarna av Cohens låtar till fantastiska höjder. Det är moget, subtilt och mycket starkt alltihop.
20. Olle Ljungström - Sju
Så höga förväntningar, eller kanske snarare förhoppningar, som jag hade på Olle Ljungströms återkomst borde allt annat en en topplacering på den här listan vara en besvikelse. Den egensinnige sångarens första skiva på sju år var heller knappast helgjuten. Men det går inte att släppa in Olle Ljungström i en studio utan att fästa studer av ren briljans, för att inte säga genialitet på band. De stunderna räcker för att knäcka det mesta. Dessutom är varje tillfälle att på nytt få kliva in i hans tankevärld något att vara tacksam för.
Resan från den nästan tragiskt katastrofala spelningen i rullstol på Where The Action Is till den triumferande konserten på Storsjöyran i slutet av sommaren gör att 2009 ändå var Olles år.
Vi ses på andra sidan. Årsskiftet alltså.
tisdag 22 december 2009
Kamratskap Rock önskar God Jul
Fyra timmar kvar till en nästan tre veckor lång julledighet, från såväl betalande kneg som att skriva här. Lugn och ro och råfylla med hemvändare i Östersund. Som vanligt.
Mina vänner i engelska popbandet The Small Screen Light Show lirar på Marité 29/12. Det tycker jag ni ska se om ni av någon anledning befinner er i Norrlands inland. Passa också på att lyssna in er på bandets sångare Matties Vants soloprojekt. Råmixar här.
27/12 är det traditionsenligt Juldisco, också det på Marité i Östersund. Ebbot och Magnus Carlsson spelar skivor igen. Det skulle inte förvåna mig så mycket om jag hamnar där. Dessutom spelar Grande Roses i Åre på fredag 26/12. Vore ju trevligt att se, men sedan har vi den logistiska aspekten med att tas sig från Östersund till Åre och tillbaks. Även om vår flygplats korkade namn insinuerar att orterna skulle ligga extremt nära varandra är det inte det lättaste.
Nu återstår bara att få klart listan över årets bästa skivor. Jag lägger upp den alldeles strax. Sedan blir den in i glöggdimman fram till nyår. Under tiden kan ni med Spotify ha det trevligt med en lite lista på julmusik undertecknat sammanställt. Den var ursprungligen gjord för Storsjöyrans julfest i torsdags, men ni kan väl också få ta del av stämningshöjaren. Lite fint, lite tacky. Som julen själv. Gud jul, kosmonauter.
The Hives – A Christmas Duel
Glasvegas – A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)
Amanda Jenssen – Another Christmas
The Beach Boys – Auld Lang Syne (Alternate Take)
Ella Fitzgerald – Baby It’S Cold Outside
Chet Atkins – Blue Christmas
Darlene Love – Christmas (Baby Please Come Home)
Tom Petty and The Heartbreakers – Christmas All Over Again
Jackson 5 – Christmas Won’t Be The Same This Year
Vince Guaraldi Trio – Christmastime Is Here – Vocal
Bing Crosby – Do You Hear What I Hear?
The Pogues – Fairytale of New York
The Kinks – Father Christmas
The Ronettes – Frosty The Snowman
Anni-Frid Lyngstad – Gläns över sjö och strand
Laakso – Hang Me In The Christmas Tree
John Lennon – Happy Xmas (War Is Over)
Judy Garland – Have Yourself A Merry Little Christmas – ”Meet Me In St. Louis” Original Cast Album Version
Bob B Soxx & The Blue Jeans – Here Comes Santa Claus
Johnny Cash – I Heard The Bells On Christmas Day
The Ronettes – I Saw Mommy Kissing Santa Claus
Marvin Gaye – I Want To Come Home For Christmas – 1990 Box Set Version
Sufjan Stevens – Jingle Bells
Jussi Björling – Julsång (Cantique de Noël)
Gunnar Svensson – Karl-Bertil Jonssons Julafton
Arne Domnérus – Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!
Ramones – Merry Christmas (I Don’t Want To Fight Tonight)
Slade – Merry Xmas Everybody
Nat King Cole – O Holy Night
Bing Crosby – Peace On Earth/Little Drummer Boy (Medley)
The Crystals – Rudolph The Red-Nosed Reindeer
Bruce Springsteen – Santa Claus Is Comin’ To Town – Single Version
The Crystals – Santa Claus Is Coming To Town
Rosie Thomas – Silent Night
Carpenters – Sleigh Ride
Jenny Owen Youngs – Things We Don’t Need Anymore
Weezer – We Wish You A Merry Christmas
Louis Amstrong – White Christmas
Darlene Love – Winter Wonderland
/ps. Passa också på att läsa den här utmärkta artikeln i Slate om svenskars bisarra tradition att se en TV-special av Walt Disney från 1958 varje julafton.
måndag 21 december 2009
Åsa Linderborg, Donald Boström och Aftonbladet hade rätt. Alla andra fel
En tidigt julklapp!
Äntligen konkreta bevis för Donald Boströms omdebatterade artikel på Aftonbladets kultursidor om den Israeliska arméns plundring av civila Palestiniers organ vid 90-talets början.
Artikeln väckte häftiga reaktioner i Israel och vice utrikesminister Danny Ayalon krävde, sjukt nog, att den svenska regeringen fördömde artikeln och utrikesminister Avigdor Lieberman sade sig bli påmind "om Sveriges handlande under andra världskriget". Sydsvenska Dagbladet ville inte vara sämre och kallade på ledarplats Aftonbladet för Antisemitbladet, samt hävdade att artikeln "stinker av antisemitiskt tankegods”. Dessutom publicerade debattsidan Newsmill (vars grundläggande affärsidé i och för sig är att föra fram nyliberal smörja) ett inläggav Gunnar Hökmark där han jämställde Boströms artikel med nazistisk propaganda och ansåg att Aftonbaldet nu ”tillhör mörkrets krafter". Det har talats om att kulturchefen Åsa Linderborg medveten har underblåst gamla antisemitiska myter om juden som blodtörstig organtjuv. Rätt upptrissat debattklimat alltså.
Nu har Amerikanske professorn Nancy Sheppard-Huhges offentliggjort bandinspelningar med en israelisk chefsläkare som berättar hur de på rättsmedicinska institutet i Israel avlägsnat organ från palestinska kroppar, bland hornhinnor och hud, utan tillstånd från anhöriga. Efter att ljudbanden spelat upp på Israeliska TV2 har landets militär bekräftat uppgifterna. Se där.
Hej då säger trovärdigheten till Gunnar Hökmark, Newsmill och Sydsvenskan. Lita aldrig på en borgerlig ledarsida. Som om vi inte visste det redan. Nu hoppas jag bara att Newsmills PM Nilsson ber Åsa Linderborg om offentlig ursäkt. Då skulle man inte behöva se något mer här i världen.
Radio Dept. (mfl), Pluto 19/12.
Jag vill verkligen gilla Kulturföreningen Plutos svartklubb i Gröndal. Här på Kamratskap Rock har jag skrivit om den flera gånger. Bokarna har lyckats få dit mycket bra grejer. Kajsa Grytt, Skriet, Matti Alkberg. Dessutom får man röka inomhus och de har humana priser på ölen. Men vad fan var det för horribel katastrof till tillställning jag hamnade på i lördags?
Embassys nya skivbolag Look arrangerade en kväll med Most Valuable Players och Radio Dept. Även när det kommit fram att Radio Dept bara skulle testa någon enstaka låt från det kommande albumet (indievärldens svar på Chinese Democracy) är det klart att man går och ser dem när man har chansen. Radio Dept. har två att de senaste årtiondets bästa plattor på sitt samvete. Most Valuable Players bryr jag mig inte särskilt mycket om
Enligt Plutos Facebook-event (som för övrigt hette The Radio Dept. + Most Valuable Players, inte tvärt om) skulle man komma så tidigt som möjligt för att få plats. Visst, med 446 anmälda till det lilla stället borde det ju bli trångt. Så jag begav mig dit till tiotiden.
Efter att ha väntat ett bra tag (fortfarande gott om plats i lokalen) äntrade ett oannonserat band scenen. Det var det absolut sämsta jag någonsin sett. I alla fall sedan man sist var på ett Musik Direkt hemma i Östersund.
Bandet hette The Zoo och spelade musik som man skulle kunna kalla oförarglig om det inte var för att den är så provocerande jävla usel. Tänk er en svensk film där karaktärerna är på en rockklubb (som regissören föreställer sig att en sådan ser ut) och ett påhittat band spelar. Eller något som skulle kunna skymta förbi i den usla Ebba Hultkvist-filmen Festival. Kostruerad, tillgjort direkt rock med idiotiska melodier, korta läderjackor och ett "kaxigt" tilltal som gjort för en festivalscen anno 2001. Jag trodde vi hade lämnat sådant här bakom oss. Tänk att det stod så illa till med mänskligheten ändå.
Låttitlat som "Seven days a week" och "Girls on MTV" säger en hel del. Men inte allt.
Tyvärr är jag inte en tillräckligt begåvad skribent för att i ord fånga hur kasst, spekulativt och motbjudande dåligt The Zoo verkligen var.
Det stora frågan är hur det kommer sig att bandet, som allvarligt talat får The Sounds att framstå som The Bear Quartet, hade hamnat på den här scenen. Först och främst har jag av vänner som spelat på Pluto förstått att ställets bokare är väldigt selektiva. Det är ju bra om man skapa sig en profil och trogen publik. Men om det The Zoo är måttstocken förstår jag inte vem som inte skulle få spela. Ännu mer intressant är att Embassys bolag Look stod bakom kvällen. Deras cyniska Timbropop bygger på estetisk konsekvens och en tydlig linje i allt de gör. Det här är en spricka i fasaden av gigantiska mått som jag inte kan annat än glädjas åt. Att jag själv var tvungen att stå ut med en halvtimme komplett värdelös idiotrock är lätt värt det faktum att de överlägsna moderatbandet The Embassy stod som avsändare. Som de måste ha skämts.
Visst, det är klart att The Zoo kunde ha varit ett subversivt konstexperiment. En lek med den förment goda smaken och allt sådant där. Men något säger mig att det bara var ett dåligt rockband som tjatat till sig ett gigg av spelstället.
När The Zoo spelat inleddes Den Stora Väntan. Vid det här laget hade Pluto fyllts på till bristningsgränsen. Jag stod längst fram och var rätt nöjd med det. Mindre nöjd blev man av att behöva vänta i mer än en timme (kanske till och med två? Tidsuppfattningen sviktade något efter ett tag) medan bandet hängde i logen, trixande lite med utrustning på scen och hängde i logen igen. En rolig detalj med Radio Depts loge var att det därifrån kom en aldrig sinande ström människor. Lite grand som absurt många clowner ur en för liten Folkvagn.
Spelningen varade i några minuter. De nya låtarna lät rätt bra. Sedan gick jag hem.
Det här missade man alltså Makthaverskan för. Sämre sätt att avsluta året kan jag knappt föreställa mig.
Embassys nya skivbolag Look arrangerade en kväll med Most Valuable Players och Radio Dept. Även när det kommit fram att Radio Dept bara skulle testa någon enstaka låt från det kommande albumet (indievärldens svar på Chinese Democracy) är det klart att man går och ser dem när man har chansen. Radio Dept. har två att de senaste årtiondets bästa plattor på sitt samvete. Most Valuable Players bryr jag mig inte särskilt mycket om
Enligt Plutos Facebook-event (som för övrigt hette The Radio Dept. + Most Valuable Players, inte tvärt om) skulle man komma så tidigt som möjligt för att få plats. Visst, med 446 anmälda till det lilla stället borde det ju bli trångt. Så jag begav mig dit till tiotiden.
Efter att ha väntat ett bra tag (fortfarande gott om plats i lokalen) äntrade ett oannonserat band scenen. Det var det absolut sämsta jag någonsin sett. I alla fall sedan man sist var på ett Musik Direkt hemma i Östersund.
Bandet hette The Zoo och spelade musik som man skulle kunna kalla oförarglig om det inte var för att den är så provocerande jävla usel. Tänk er en svensk film där karaktärerna är på en rockklubb (som regissören föreställer sig att en sådan ser ut) och ett påhittat band spelar. Eller något som skulle kunna skymta förbi i den usla Ebba Hultkvist-filmen Festival. Kostruerad, tillgjort direkt rock med idiotiska melodier, korta läderjackor och ett "kaxigt" tilltal som gjort för en festivalscen anno 2001. Jag trodde vi hade lämnat sådant här bakom oss. Tänk att det stod så illa till med mänskligheten ändå.
Låttitlat som "Seven days a week" och "Girls on MTV" säger en hel del. Men inte allt.
Tyvärr är jag inte en tillräckligt begåvad skribent för att i ord fånga hur kasst, spekulativt och motbjudande dåligt The Zoo verkligen var.
Det stora frågan är hur det kommer sig att bandet, som allvarligt talat får The Sounds att framstå som The Bear Quartet, hade hamnat på den här scenen. Först och främst har jag av vänner som spelat på Pluto förstått att ställets bokare är väldigt selektiva. Det är ju bra om man skapa sig en profil och trogen publik. Men om det The Zoo är måttstocken förstår jag inte vem som inte skulle få spela. Ännu mer intressant är att Embassys bolag Look stod bakom kvällen. Deras cyniska Timbropop bygger på estetisk konsekvens och en tydlig linje i allt de gör. Det här är en spricka i fasaden av gigantiska mått som jag inte kan annat än glädjas åt. Att jag själv var tvungen att stå ut med en halvtimme komplett värdelös idiotrock är lätt värt det faktum att de överlägsna moderatbandet The Embassy stod som avsändare. Som de måste ha skämts.
Visst, det är klart att The Zoo kunde ha varit ett subversivt konstexperiment. En lek med den förment goda smaken och allt sådant där. Men något säger mig att det bara var ett dåligt rockband som tjatat till sig ett gigg av spelstället.
När The Zoo spelat inleddes Den Stora Väntan. Vid det här laget hade Pluto fyllts på till bristningsgränsen. Jag stod längst fram och var rätt nöjd med det. Mindre nöjd blev man av att behöva vänta i mer än en timme (kanske till och med två? Tidsuppfattningen sviktade något efter ett tag) medan bandet hängde i logen, trixande lite med utrustning på scen och hängde i logen igen. En rolig detalj med Radio Depts loge var att det därifrån kom en aldrig sinande ström människor. Lite grand som absurt många clowner ur en för liten Folkvagn.
Spelningen varade i några minuter. De nya låtarna lät rätt bra. Sedan gick jag hem.
Det här missade man alltså Makthaverskan för. Sämre sätt att avsluta året kan jag knappt föreställa mig.
Industri Royal, Bar 122 18/12
I fredags var jag med och styrde upp Umeåbandet Industri Royals första spelning i Stockholm. Trots att det kunde skett under bättre förutsättningar tycker jag gossarna levererade bra.
Det hela började mindre än bra när sångaren Joel Dunkels ringde och meddelade att de hade ett litet problem. Turnébussen, Svinkarn kallad, hade lagt ned utanför Söderhamn med lugnt två timmar körning kvar. I snöstorm.
Jag stod just då på Modernistas julbazar (fynd: Jan Myrdal- Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, Marguerite Duras-Anteckningar Från Kriget, Samuel Beckett - Trilogi, Elias Canetti-Förbländingen) och fick ge mig av tillbaks till kontoret och försöka styra upp alternativ transport. Det ordnade sig efter några timmar med en hyrd kombi.
Trekvart innan gigg sladdade bandet in på Folkungatan. Panikrigg, snabb linecheck och sedan på. Bra gigg, men tyvärr drunknade det fyndiga mellansnacket lite i dassiga PAts ljud.
Efter att ha riggat ned låste vi in en bassist på mitt kontor där han fick kvarta med sitt instrument, som det hade varit korkat att gömma i den fulparkerade bilen.
Sedan tappade jag och trummis-Jens bort resten av bandet, drog på Kvarnen, åkte hem vid fyratiden. Upp tre timmar senare då bandet blåste iväg norrut för gigg i Umeå med Name The Pet på Scharinska samma kväll.
Puh!
Det hela började mindre än bra när sångaren Joel Dunkels ringde och meddelade att de hade ett litet problem. Turnébussen, Svinkarn kallad, hade lagt ned utanför Söderhamn med lugnt två timmar körning kvar. I snöstorm.
Jag stod just då på Modernistas julbazar (fynd: Jan Myrdal- Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, Marguerite Duras-Anteckningar Från Kriget, Samuel Beckett - Trilogi, Elias Canetti-Förbländingen) och fick ge mig av tillbaks till kontoret och försöka styra upp alternativ transport. Det ordnade sig efter några timmar med en hyrd kombi.
Trekvart innan gigg sladdade bandet in på Folkungatan. Panikrigg, snabb linecheck och sedan på. Bra gigg, men tyvärr drunknade det fyndiga mellansnacket lite i dassiga PAts ljud.
Efter att ha riggat ned låste vi in en bassist på mitt kontor där han fick kvarta med sitt instrument, som det hade varit korkat att gömma i den fulparkerade bilen.
Sedan tappade jag och trummis-Jens bort resten av bandet, drog på Kvarnen, åkte hem vid fyratiden. Upp tre timmar senare då bandet blåste iväg norrut för gigg i Umeå med Name The Pet på Scharinska samma kväll.
Puh!
Eldkvarn, Göta Källare 17/12
Efter flera år på Berns flyttade Eldkvarn sin traditionella julkonsert till Göta Källare. Omväxling förnöjer och sådär. Vanligtvis präglas bandets olika traditionsbunda spelningarna (eller de som är delar av serier som mässorna) av ett märkbart höjt fokus och genomtänkt upplägg. Det är klart att om man spelar så ofta, och har gjort det så länge, som det här bandet kan man inte alltid vara på topp. Julkonserterna har därför blivit en slags lyxvariant av Eldkvarn där bandet inte just kommit från förra gigget och är på väg till nästa, utan finner en andhämtning. Spelningar där man känner av en tydligare struktur och tanke ägnad just den här kvällen.
Berns 2007 var ett utmärkt exempel på det. Välregsisserat ljus, smart upplägg på låtarna och gästartister som Markus Krunegård (då rätt oväntat) och Mauro Scocco (inte särskilt oväntat, men väldigt kul) förhöjde upplevelsen. En av det bästa konserter jag sett faktiskt.
På Göta Källare var det inte lika kul.
All heder först och främst åt att Eldkvarn konsekvent väljer att lägga tyngdpunkten på material från den senaste skivan. Till och med skivan innan känns lite bortglömd i skuggan av den överväldigande mängden låtar från Hunger Hotell. Inte mig emot.
Men trots all värme och romatik det bor i det här låtarna nådde inte gubbarna fram den här kvällen. Inte minst stod teknikstrul i vägen. Ett krångel som kulminerade i totalt haveri då en säkring gick och allt scenljud slocknade. Tyvärr skedde det mitt under Lilla Fågel Blå, när scenen gästats av Staffan Hellstrand. Synd på en fin bit.
Gästartisterna var en trött uppvisning. Jesper Lindberg på banjo igen? Jaha. Maria Blom på kör. Där ser man.
Varför inte dra upp bandets producent Jari Happalainen på scen? Eller Krunegård igen? Kanske till och med Eldkvarn-entusiasten Håkan Hellström kunde återbörda tjänsten Pluta bjöd på när han gästade honom på scen för några år sedan. Ebba Forsberg? Sophie Zelmani? LeMarc? Love Antell? Matti Alkberg? Moneybrother?Med tanke på hur många som respekterar Eldkvarn och inlfuerats av dem kan man tycka att det inte borde vara något större problem att sy ihop ett rätt imponerande uppbåd av artister. Men men.
Vilket oerhört antiklimax det här kvällen blev. Som om det inte vore nog tog det femtio spänn för en pin i merchståndet. Glöm det.
Berns 2007 var ett utmärkt exempel på det. Välregsisserat ljus, smart upplägg på låtarna och gästartister som Markus Krunegård (då rätt oväntat) och Mauro Scocco (inte särskilt oväntat, men väldigt kul) förhöjde upplevelsen. En av det bästa konserter jag sett faktiskt.
På Göta Källare var det inte lika kul.
All heder först och främst åt att Eldkvarn konsekvent väljer att lägga tyngdpunkten på material från den senaste skivan. Till och med skivan innan känns lite bortglömd i skuggan av den överväldigande mängden låtar från Hunger Hotell. Inte mig emot.
Men trots all värme och romatik det bor i det här låtarna nådde inte gubbarna fram den här kvällen. Inte minst stod teknikstrul i vägen. Ett krångel som kulminerade i totalt haveri då en säkring gick och allt scenljud slocknade. Tyvärr skedde det mitt under Lilla Fågel Blå, när scenen gästats av Staffan Hellstrand. Synd på en fin bit.
Gästartisterna var en trött uppvisning. Jesper Lindberg på banjo igen? Jaha. Maria Blom på kör. Där ser man.
Varför inte dra upp bandets producent Jari Happalainen på scen? Eller Krunegård igen? Kanske till och med Eldkvarn-entusiasten Håkan Hellström kunde återbörda tjänsten Pluta bjöd på när han gästade honom på scen för några år sedan. Ebba Forsberg? Sophie Zelmani? LeMarc? Love Antell? Matti Alkberg? Moneybrother?Med tanke på hur många som respekterar Eldkvarn och inlfuerats av dem kan man tycka att det inte borde vara något större problem att sy ihop ett rätt imponerande uppbåd av artister. Men men.
Vilket oerhört antiklimax det här kvällen blev. Som om det inte vore nog tog det femtio spänn för en pin i merchståndet. Glöm det.
torsdag 17 december 2009
onsdag 16 december 2009
Pavement till Way Out West
Om inte My Bloody Valentine fick mig att åka till Göteborg och Way Out West lär jag ju inte göra det i år heller. Men visst vore det lite kul att se Stephen Malkmus och de andra i Pavement som nu är klara att spela i slottskogen. Övriga i festivalens första släpp är Cymbals Eat Guitars
Surfer Blood. Två band som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om. Jag orkar heller inte ta reda på vad det är.
Surfer Blood. Två band som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om. Jag orkar heller inte ta reda på vad det är.
Way Out West hålls 12-14 augusti. Mer info här .
måndag 14 december 2009
Kamratskap Rock på sparlåga
Inläggsfrekvensen börjar som ni märker avta lite här på Kamratskap Rock, och när jag väl skriver så är det sämre formulerat än någonsin. En nästan komisk kvalitetssäkring måste jag säga. Det vore skönt att skylla på stress och tidsbrist, men anledningen står främst att finna i bristande engagemnag.
I veckan som gick läste jag Fillip Hammar och Fredrik Wikingssons reportageroman Tårtgeneralen. Det var ganska bra. En ömsom tragisk, ömsom komisk skröna (jag hatar det ordet, men här passar det rätt bra). Mesta av allt uppskattar jag hur frånvarande författarpartets karaktäristiska röster var i texten, de har varit klipska nog att inse hur deras språkliga tics skulle stå ivägen för berättelsen.
Sedan läset jag också igenom Autisterna av Stig Larsson på nytt, det var lika bra som vanligt. Mellan varven glömmer man lätt hur lätt och tillgängligt skriven boken är. För att vara ett så svindlande avancerat romanbygge. Steve Sem-Sandbergs De Fattiga i Lodz avslutades också, eller om det var i förrförra veckan? Hursom var det en oerhört mäktig läsupplevelse. Tät och jobbig att ta sig igenom, både känslomässigt och intellektuellt. Men mycket belönande när man väl gjort det.
Jag vet inte hur det gått till, men den här månaden var mitt konto i ovanligt gott skick. Så pass att jag spontanköpte Twin Peaks-boxen förra helgen. Kvällarna den här veckan har alltså spenderats i Agent Cooper, Audrey och de andras sällskap. Sist jag såg Twin Peaks var när serien gick på ZTV. Att påpeka hur fullkomligt briljant det är när det är som bäst är kanske överflödigt, mer intressant då att konstatera hur fascinerande usla flera avsnitt av andra säsongen är. Två skivor kvar av boxen nu, jag vill minnas att serien skärpte sig mot slutet.
I torsdags var jag och såg Nisse Hellberg på Göta Lejon. Bra sväng i rockabillyn. Men jag saknar Wilmer X popådra.
I fredags hade vi Pop Quiz på jobbet. Mitt lag var ett poäng från seger. Så kan det gå.
Resten av helgen var morsan nere och hälsade på. Trevligt värre. '
Den här veckan kommer bjuda på en del bra grejer. Julbord på onsdag. Eldkvarn på Göta Källare på torsdag. Industri Royal på Bar 122 på fredag. Makthaverskan på Debaser Medis på lördag. Sedan bär det av norrut för tre veckor semester. Kan knappt bärja mig.
Snart kommer min lista över årets bästa skivor att publiceras här. Den tar ett jävla tag att skriva. Inte för att det är svårt att bestämma sig (det är det nämligen inte alls) utan för att jag försöker formulera varför just de plattorna är bäst. Det är ju helt meningslöst med en lista med bara en massa namn på. Jaja.
I veckan som gick läste jag Fillip Hammar och Fredrik Wikingssons reportageroman Tårtgeneralen. Det var ganska bra. En ömsom tragisk, ömsom komisk skröna (jag hatar det ordet, men här passar det rätt bra). Mesta av allt uppskattar jag hur frånvarande författarpartets karaktäristiska röster var i texten, de har varit klipska nog att inse hur deras språkliga tics skulle stå ivägen för berättelsen.
Sedan läset jag också igenom Autisterna av Stig Larsson på nytt, det var lika bra som vanligt. Mellan varven glömmer man lätt hur lätt och tillgängligt skriven boken är. För att vara ett så svindlande avancerat romanbygge. Steve Sem-Sandbergs De Fattiga i Lodz avslutades också, eller om det var i förrförra veckan? Hursom var det en oerhört mäktig läsupplevelse. Tät och jobbig att ta sig igenom, både känslomässigt och intellektuellt. Men mycket belönande när man väl gjort det.
Jag vet inte hur det gått till, men den här månaden var mitt konto i ovanligt gott skick. Så pass att jag spontanköpte Twin Peaks-boxen förra helgen. Kvällarna den här veckan har alltså spenderats i Agent Cooper, Audrey och de andras sällskap. Sist jag såg Twin Peaks var när serien gick på ZTV. Att påpeka hur fullkomligt briljant det är när det är som bäst är kanske överflödigt, mer intressant då att konstatera hur fascinerande usla flera avsnitt av andra säsongen är. Två skivor kvar av boxen nu, jag vill minnas att serien skärpte sig mot slutet.
I torsdags var jag och såg Nisse Hellberg på Göta Lejon. Bra sväng i rockabillyn. Men jag saknar Wilmer X popådra.
I fredags hade vi Pop Quiz på jobbet. Mitt lag var ett poäng från seger. Så kan det gå.
Resten av helgen var morsan nere och hälsade på. Trevligt värre. '
Den här veckan kommer bjuda på en del bra grejer. Julbord på onsdag. Eldkvarn på Göta Källare på torsdag. Industri Royal på Bar 122 på fredag. Makthaverskan på Debaser Medis på lördag. Sedan bär det av norrut för tre veckor semester. Kan knappt bärja mig.
Snart kommer min lista över årets bästa skivor att publiceras här. Den tar ett jävla tag att skriva. Inte för att det är svårt att bestämma sig (det är det nämligen inte alls) utan för att jag försöker formulera varför just de plattorna är bäst. Det är ju helt meningslöst med en lista med bara en massa namn på. Jaja.
Ny BQ-singel
Det är ju inte riktigt meningen att det här skulle bli en temablogg om The Bear Quartet. Men å andra sidan var det väl inte meningen att det skulle bli något alls. Så vi kör vidare med ännu ett BQ-relaterat inlägg.
I helgen spelade bandet låtarna från mästerverket 89 för sista gången. Det skedde på Kulturens Hus i Luleå, något som är särskilt anmärkningsvärt då BQ inte spelat i hemstaden på tio år.
I samma veva släpptes också en ny singel från den ovan nämna skivan. Carry Your Weight är en av mina favoriter från 89. Här återfinns den tillsammans med en handfull tolkingar. Främsta ögonbrynshöjaren är nog gamle skojaren och geniet MA Numminens version. VEDs är också sjukt fin.
I helgen spelade bandet låtarna från mästerverket 89 för sista gången. Det skedde på Kulturens Hus i Luleå, något som är särskilt anmärkningsvärt då BQ inte spelat i hemstaden på tio år.
I samma veva släpptes också en ny singel från den ovan nämna skivan. Carry Your Weight är en av mina favoriter från 89. Här återfinns den tillsammans med en handfull tolkingar. Främsta ögonbrynshöjaren är nog gamle skojaren och geniet MA Numminens version. VEDs är också sjukt fin.
Adrian Recordings låter meddela:
1• Carry Your Weight (The Bear Quartet original Single version)
”Carry Your Weight” ligger näst sist på albumet och lurar utan att pocka allt för mycket på uppmärksamheten, men taget ur sitt sammanhang framträder den som en kandidat för både rökels- hit och dansbandskamp-kandidat. En bra låt trancenderar alla genrer.
• Carry Your Weight (M.A. Numminen cover version)
Ja det är sant. Vi har teamat upp den svenk/finska legenden med våra svensk/finska legender i the Bear Quartet. Mannen mest känd för att tonsätta Wittgenstein Tractatus och en låt om en gummiboll, har tillsammans med sin vapendragare Pedro, skapat något helt unikt. Lyssna och lär, ungdomar.
• Carry Your Weight (Strange Maps Remix)
Petter Granberg spelar I det förträffliga bandet park Hotel, men hans upptäcktsfärder tar honom mer och mer bort från intrampade spår. Som Strange Maps gör han fantastisk åka-i-baksätet-på-bilen-disco. I denna remix tar han verkligen fram de långa vägarna i Norrland, men blandar upp det med en hygglig dos amerikansk stäpp och Brooklynpop.
• Carry Your Weight (VED-remix)
I Malmö börjar det så smått skapas en scen helt olikt något vi sett tidigare. Det handlar om disco med övernaturliga krafter. Krafter sprungna ut klubbar som Klubb Kristallen och Stephen Hawkins och bolag som Lugnet och Psycic Malmö. Ett av de bästa banden är VED. Här levererar de en urskogsdoftande, sankmarksfarlig remix att sova dåligt till.
1• Carry Your Weight (The Bear Quartet original Single version)
”Carry Your Weight” ligger näst sist på albumet och lurar utan att pocka allt för mycket på uppmärksamheten, men taget ur sitt sammanhang framträder den som en kandidat för både rökels- hit och dansbandskamp-kandidat. En bra låt trancenderar alla genrer.
• Carry Your Weight (M.A. Numminen cover version)
Ja det är sant. Vi har teamat upp den svenk/finska legenden med våra svensk/finska legender i the Bear Quartet. Mannen mest känd för att tonsätta Wittgenstein Tractatus och en låt om en gummiboll, har tillsammans med sin vapendragare Pedro, skapat något helt unikt. Lyssna och lär, ungdomar.
• Carry Your Weight (Strange Maps Remix)
Petter Granberg spelar I det förträffliga bandet park Hotel, men hans upptäcktsfärder tar honom mer och mer bort från intrampade spår. Som Strange Maps gör han fantastisk åka-i-baksätet-på-bilen-disco. I denna remix tar han verkligen fram de långa vägarna i Norrland, men blandar upp det med en hygglig dos amerikansk stäpp och Brooklynpop.
• Carry Your Weight (VED-remix)
I Malmö börjar det så smått skapas en scen helt olikt något vi sett tidigare. Det handlar om disco med övernaturliga krafter. Krafter sprungna ut klubbar som Klubb Kristallen och Stephen Hawkins och bolag som Lugnet och Psycic Malmö. Ett av de bästa banden är VED. Här levererar de en urskogsdoftande, sankmarksfarlig remix att sova dåligt till.
torsdag 10 december 2009
Klubb Corazon i avisen
Morgan o Co är intervjuade i dagens upplaga av Österunds Posten om den pågående succén med Klubb Corazon i Storsjöteaterns Studioscen. Jag håller med om att Henry Chapman var en höjdare i klubbens historia.
onsdag 9 december 2009
måndag 7 december 2009
BQ till Grammisjuryn
"Tack men nej tack. Vi avsäger oss nomineringen, vi vill inte ha med Er att göra. Hoppas Ni respekterar detta. Vi tycker att en ursäkt vore på sin plats. Säg förlåt.
-Vänligen, The Bear Quartet".
Grymt.
Sedan utbört också en liten debatt på DNs hemsida. Mycket roligt.
Kan ju vara på sin plats att påminna om det lite mer utförliga brev skom skrevs när Mattias Alkberg BD blev nominerade till samma gala 2004. Jag minns att jag fick kalla kårar av välbehag när jag läste det här:
"Att Grammisjuryns trappor inte går ända upp kan man lätt räkna ut. Att nominera Mattias Alkberg BD i kategorin Årets pop manlig är antingen korkat eller chauvinistiskt. Mattias Alkberg BD är en grupp. Hur det kan ha undgått någon är ett mysterium, speciellt om denne någon på fullaste allvar är beredd att dela ut ett pris till oss. Alternativet är att vi skulle vara en manlig grupp. Det är vi inte. Vi har inte specifikt manliga låtar, inte heller riktar vi oss till en specifikt manlig publik. Vi tycker till och med att musik som görs inom sådana parametrar är helt ointressant och kan dra åt helvete.
Det som irriterar oss, Mattias Alkberg BD, mest är ändå hur någon kan tro att vi skulle acceptera detta utan att reagera. I den musik vi gör finns ingenting som säger att vi skulle vilja ha med den imperialistiska industri som Grammisgalan representerar att göra. Vi är om något en reaktion mot den kultursynen, den som behandlar musik som en handelsvara, och artister och musikälskare som lallande idioter.
Vi förstår att vi är nominerade för att skänka något slags alibi till den här galan. Glöm det. Vi är inte intresserade. Har vi tilltalat någon i den här ruttna branschen som tycker att vi borde betala en massa pengar så att de kan klappa oss nedlåtande på huvet så ber vi om ursäkt. Det var inte meningen. Vi gjorde inte Tunaskolan för er. Vi gjorde den trots er. Vi gjorde den mer eller mindre mot er.
Kanske kan man tävla i musik, det är en annan diskussion, antagligen kan man det inte. Självklart är det roligt att bli uppskattad och om andra tycker det känns trevligt att bli nominerade så är det roligt för dem. Vi unnar vem som helst att bli glad över vad de nu kan tänkas bli glada av. Men blanda inte in oss. För vad det till syvende och sist handlar om är att vi känner oss aningen äcklade av det här. Vi vill inte ha med den världen att göra.
Vi avböjer den här nomineringen. Ni kan behålla er skit för er själva."
-Vänligen, The Bear Quartet".
Grymt.
Sedan utbört också en liten debatt på DNs hemsida. Mycket roligt.
Kan ju vara på sin plats att påminna om det lite mer utförliga brev skom skrevs när Mattias Alkberg BD blev nominerade till samma gala 2004. Jag minns att jag fick kalla kårar av välbehag när jag läste det här:
"Att Grammisjuryns trappor inte går ända upp kan man lätt räkna ut. Att nominera Mattias Alkberg BD i kategorin Årets pop manlig är antingen korkat eller chauvinistiskt. Mattias Alkberg BD är en grupp. Hur det kan ha undgått någon är ett mysterium, speciellt om denne någon på fullaste allvar är beredd att dela ut ett pris till oss. Alternativet är att vi skulle vara en manlig grupp. Det är vi inte. Vi har inte specifikt manliga låtar, inte heller riktar vi oss till en specifikt manlig publik. Vi tycker till och med att musik som görs inom sådana parametrar är helt ointressant och kan dra åt helvete.
Det som irriterar oss, Mattias Alkberg BD, mest är ändå hur någon kan tro att vi skulle acceptera detta utan att reagera. I den musik vi gör finns ingenting som säger att vi skulle vilja ha med den imperialistiska industri som Grammisgalan representerar att göra. Vi är om något en reaktion mot den kultursynen, den som behandlar musik som en handelsvara, och artister och musikälskare som lallande idioter.
Vi förstår att vi är nominerade för att skänka något slags alibi till den här galan. Glöm det. Vi är inte intresserade. Har vi tilltalat någon i den här ruttna branschen som tycker att vi borde betala en massa pengar så att de kan klappa oss nedlåtande på huvet så ber vi om ursäkt. Det var inte meningen. Vi gjorde inte Tunaskolan för er. Vi gjorde den trots er. Vi gjorde den mer eller mindre mot er.
Kanske kan man tävla i musik, det är en annan diskussion, antagligen kan man det inte. Självklart är det roligt att bli uppskattad och om andra tycker det känns trevligt att bli nominerade så är det roligt för dem. Vi unnar vem som helst att bli glad över vad de nu kan tänkas bli glada av. Men blanda inte in oss. För vad det till syvende och sist handlar om är att vi känner oss aningen äcklade av det här. Vi vill inte ha med den världen att göra.
Vi avböjer den här nomineringen. Ni kan behålla er skit för er själva."
Taken By Trees, Kägelbanan 6/12
De vore lätt att anklaga Victoria Bergsman för exotism för Taken By Trees orientaliskt färgade ljudbild och estetik. Jag föredrar att se det som ett föredömligt växling av perspektiv från allenarådande angolamerikanska harmonier till en annorlunda klangvärld. Den sufiinspierande musiken har en mysitisk atomsfär som perfekt passar hennes undfallande sångstil och suggestiva låtskrivande. Det som lätt kunde ha blivit en lättköpt exotisk fond till Victorias sång smälter istället ihop med hennes utryck till ett rent magisk musik.
Skivan East of Eden spelades in i Pakistan med lokala musiker ur den religiösa sufitraditionen. Med efterbehandling i en svensk studio blev resultatet en hänförande vacker samling sånger. Vaggande hypnotisk, med ett mystisk skimmer över sig.
Det komplicerade tillkomstförutsättningarna borgade inte dirket för en smärtfri överföring till konsertsammanhang. Så när det vankades livepremiär på Kägelbanan i Stockholm var Kamratskap Rock naturligvis på plats.
Sufimusikerna har bakom instrumenten bytts ut mot en rad namnkunniga svenskar som lyckas bevara ljudbilden mer eller mindre intakt. Den forna Concretes-sångerskan har aldrig varit någon större estradör, så det bjuds inte direkt på en scenshow. Tack och lov.
Vad man däremot slås av är hur mycket man saknat att se henne längst fram på scenen med armarna längs sidorna, alternativt med båda händerna i ett fast grepp runt mikrofonen. Alltså den gamla Concretes-posen. Victoria tycks faktsikt vara ovanligt bekväm på scen (särskilt i förhållande till spelningen på Södra Teatern efter förra Taken By Trees-skivan), trots missödet med filmen som skulle ha spelats bakom henne.
Vad man däremot slås av är hur mycket man saknat att se henne längst fram på scenen med armarna längs sidorna, alternativt med båda händerna i ett fast grepp runt mikrofonen. Alltså den gamla Concretes-posen. Victoria tycks faktsikt vara ovanligt bekväm på scen (särskilt i förhållande till spelningen på Södra Teatern efter förra Taken By Trees-skivan), trots missödet med filmen som skulle ha spelats bakom henne.
Det slutar aldrig att fascinera mig hur hennes monotona sångläge kan vara så laddad med känslor och uttryck som den är.
En jättebra konsert så där på söndagskvällen.
torsdag 3 december 2009
THE BEAR QUARTET TILL STORSJÖYRAN
I dag släpper Storsjöyran sina första artister till sommaren 2010. Bland de sju utmärker sig ett visst Luleåband. Nämligen The Bear Quartet.
Kamratskap Rocks favoritband kommer till favoritfestivalen i favoritstaden. Senast det hände var 1997. Kan knappast bli bättre.
Det firar vi med att lyssna på den här låten, 14 minuter och 24 sekunder in i den närmare bestämt. Där slår BQ alla rekord i inspelad skönhet.
De övriga i släppet är:
Lars Winnerbäck
Robert Broberg
Markus Krunegård
[Ingenting]
Hoffmaestro & Chraa
Makthaverskan
Mer info www.storsjoyran.se
onsdag 2 december 2009
Bored to Death
De senaste kvällarna har jag tagit mig igenom den första säsongen av HBOs nya komediserie Bored To Death. Tanken var att ta det lugnt och se ett avsnitt i veckan, eller i alla fall med några dagars mellanrum. Efter att ha avnjutit den första episoden ville man verkligen dra ut på det så länge som möjligt, särskilt då det bara finns åtta inspelade avsnitt. Självklart höll inte den planen länge.
Bored To Death handlar om en ung författare som kämpar med sin andra roman. Efter att ha blvit dumpad av sin flickvän (på grund av sitt aningen osunda intag av gräs och vitt vin) ger han sig in på en ny sidokarriär som privatdetektiv. Serien är skriven av Jonathan Ames, vars namn delas av huvudrollsinnehavaren i skådelspelaren Jason Schwartzmans skepnad. Schwartzman känner ni igen från rollen som Max Fischer i Wes Anderssons mästerverk Rushmore och i samma regissörs inte lika lyckade The Darjeeling Limited.
Bored To Death filmspråk och rytm är klart besläktad med Wes Anderssons, fast med en mindre utstuderad scenografi och befriad från den plågsamt påtagliga självmetvetenhet som präglat Anderssons senare verk.
Den här är en oerhört trevlig blandning av parodi på film noir och den mest cyniska romatiska komedin man kan föreställa sig. Som film noir i snällt dagsljus där genrens konventioner framstår i all sin fånighet.
I centrum står en rad i självupptagna och mer eller mindre deprimerade karaktärer, som trots sina mindre sympatiska drag är rätt älskvärda. Bland de återkommande figurerna har vi Jonathans bäste vän, den självhatande serietecknaren Ray och den fascinerade festprissen och tidningsmogulen George spelad av Ted Danson (Skål, Curb Your Enthusiasm).
Allihop är förvuxna barn som hanterar sin vilsenhet och ångest genom konstnärliga pretentioner och kvasifilosofiska diskussioner. Dessutom passerar en lång rad udda figurer förbi i revy.
Varje avsnitt bygger på att Jonathan Ames blir anlitad som privtadetektiv, oftast med för hans privatliv rätt katastrofala följder. De kluriga intrigerna och välskrivna karaktärerna är egentligen mest ramverk för den fullkomligt lysande dialogen. Replikerna levereras med utsökt timing och en avslagen ton som passar perfekt med seriens lite sävliga tempo.
Det är konsekvent repilkskiften snarare än situationer som är den stora behållningen. Här följer ett gäng favorit repliker, men tänk på att humorn ofta ligger i att det just är den karaktären som säger repilken.
Jonathan: I can help people.
Ray: Are you delusional?
Jim Jarmusch: So I really loved your novel. Dark, funny, perverted, beautiful. You must really suffer from the terrifying clarity of your vision.
Jonathan: Thank you. I do suffer. Thank you.
Jonathan: 'I love you more than you know. Jonathan.'
Suzanne: That was a nice note. But you don't have to read your name in the end.
Jonathan: I know. I'm very literal-minded. You know that
Dr. Worth: (till Jonathan) Lives don't change. We simply become more comfortable with our core misery, which is a form of happiness.
Jonathan: Oh my God, what the hell happened to your lip? You were stung by a bee?
George: Yes. A bee with herpes.
Leah: That's a big word for you, you read it in one of your Comic Books?
Ray: No, I read it in my diary.
Jonathan: I still like the way pot makes me think - maybe it's healthy.
Suzanne: Pot is not healthy.
Jonathan: They give it to cancer patients.
Suzanne: You don't have cancer.
Jonathan: Not yet...
Ray: When I'm with her, I'm going to eat vegan, but when I'm not with her, I'm going to eat like an American.
Jonathan: I've always been intrigued by Stockholm Syndrome. Make me think of my childhood.
Jonathan: I'm not good with anger, I go straight to depression
Så sammanfattingvis en bra serie fylld med minnesvärda moment. Kamratskap Rock ger tummen upp.
tisdag 1 december 2009
Mattias Alkberg - Jag är en Antenn (Remix)
Video av Promenader och utflykter, remix av Herr Terr.
Ni kan också lyssna på Mattis briljanta krönika i P1s program Nya Vågen som sändes tidigare idag. Här hittar ni den, hoppa fram till typ 23:40.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
