Nyårskrönika 2011

Jag sitter i mitt föräldrahem och lyssnar på Gunnar Wiklunds Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad. Ni vet, Per-Martin Hambergs sextiotalsschlager som handlar om Östersund. Han skrev den när han bodde i Stockholm och led av hemlängtan. Jag känner mig lite sentimental. Om en stund ska jag sätta mig på tåget, som går igen nu när stormen bedarrat, och åka tillbaka till Stockholm. Jag borde inte känna någon större melankoli. Faktum är att det senaste året, det sjätte för mig i exil i huvudstaden, har varit det bästa året i mitt liv.

Om vi för en stund lägger Utøya, Alliansregeringen, Carl Bildt, SAPs fria fall, DJs som fyller Globen och annat elände som förpestat världen åt sidan kan jag på en personlig plan se tillbaka på en väldigt fint år. Inte sedan man var ett litet barn utan tidsuppfattning har ett år känts så långt. I bästa möjliga bemärkelse.

Jag arrangerade de väldigt lyckade Text & Musik-konserterna tillsammans med Matti, Anna, Magnus, Jonas, Patrik, Conny och alla de andra. Jag var med och styrde upp Jakob Hellmans turné med nya kompbandet Nerverna och Kajsa Grytts återkomstturné. Jag befann mig i periferin när det började lossna för vännerna i Caotico och Popterror. Jag och Robin höll i Club Corazon Stockholm och spelade skivor på Strand, Mosebacke, Debaser och Söders Hjärta.

Jag har varit i Helsingfors, London, Trondheim, Hulstfred, Oslo, Borlänge, Uppsala, Helsingborg, Malmö, Köpenhamn, Luleå och Umeå. Jag har besökt By:Larm, Umeå Open, Siesta, Hultsfred, Peace & Love, Rookie, Popaganda, Musikens Makt och naturligtvis Storjsöyran.

Jag har sett John Cale, Swans, Steve Reich, ESG, Morrissey, Pere Ubu, Roky Ericson, Wire, Dinosaur JR, Bob Dylan, Primal Scream, Arcade Fire, Fucked Up, Crystal Castles, MIA, bob hund, Jakob Hellman, Håkan Hellström, Kajsa Grytt, Mattias Alkberg, Skriet, The Strokes, Lykke Li, Tallest Man On Earth, Paper, Henrik Berggren, Raphael Saadiq, Veronica Maggio, Docenterna, Säkert, Cults, St Etienne, Niclas Frisk, Magnus Ekelund & Stålet, Raketen, Pascal, Neneh Cherry, Birgit Bidder, Parker Lewis och en massa annat jag glömt bort.

Jag lärde känna nya människor, fördjupade relationen med somliga medan andra gled ifrån en. Men så är det väl helt enkelt. Man blev kär och älskad tillbaka. Man blev tillsammans. Allt blev så bra. Om kometen kom nu vore det i sin ordning.

Topp Två ögonblicksbilder 2011:

1. Delad förstaplats: Jag och Linn i Helsingfors. Jag och Linn på Tennstopet. Jag och Linn på Djurgården. Jag och Linn på Södra Teatern. Jag och Linn på promenad runt Stora Essingen. Jag och Linn på Östersjön. Jag och Linn på julafton. Jag och Linn och hela Six Feet Under. Jag och Linn och alla SMS:en. Och ungefär tretusen till.

2. I logen på Storsjöteatern under Yran när hela Text & Musik-gäget sjöng Ja må han leva för mig. Inte för att jag fyllde år eller något men ändå. Man kan bli tårögd för mindre.

Inget år kan sammanfattas utan en lista på det skivor som berört mig mest. Det här är ju ändå en musikblogg. I alla fall vill jag inbilla mig att det finns ett syfte med den. En provisorisk lista publicerade jag i affekt redan för några veckor sedan. Men det här är den slutgiltiga.

Visst, majoriteten av artisterna är människor jag lärt känna privat eller professionellt. Men jag ser det snarare som en stor ynnest att kunna omge mig av så mycket talang än att det på något sätt skulle påverka mitt omdöme. Tvärtom ger den personliga relationen ibland ytterligare resonans till musikupplevelsen. Somliga har jag ju dessutom lärt känna från start av olika anledningar för att jag älskar vad de gör och identifierar mig med deras konst.

Nåväl. det som betydde mest för mig 2011:

1 Mattias Alkberg – Anarkist

2 Kajsa Grytt - En kvinna under påverkan

3 Skriet – Det beslutande organet

4 Fucked Up – David Comes To Life

5 Bob hund – Det överexponerade gömstället

6 Kurt Vile – Smoke Rings For My Halo

7 PJ Harvey – Let England Shake

8 Birgit Bidder – The Life home

9 Patrik Backlund – Is An Arsonist

10 Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg

Här har ni en lista med 50 låtar jag tyckt om 2011, och här har ni en mycket längre lista med en massa musik jag lyssnat på, eller menat att lyssna mer på än vad jag hunnit, under året.

Så det var det. Ses på andra sidan.

God Jul och all det där

Jag har egentligen inte så mycket emot sådana där samlingar av typen Absolute Christmas. Om det är någon gång det kan vara skönt att slippa tänka och bara ägna sig åt slentrianmässigt igenkännande är det julen. Men jag snickrade ändå ihop en jullista för ett tag sedan ändå för att roa mig själv. Det blev ganska bra, så här nedan har ni den.

The Falls No Xmas for John Quays fick inte vara med då den störde julefriden...

Kamratskap Rock önskar God Jul

Cyndi Lauper & The Hives– A Christmas Duel

Glasvegas – A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)

The Beach Boys – Auld Lang Syne (Alternate Take)

Ella Fitzgerald – Baby It'S Cold Outside

Chet Atkins – Blue Christmas

Darlene Love – Christmas (Baby Please Come Home)

Tom Petty And The Heartbreakers – Christmas All Over Again

Vince Guaraldi Trio – Christmastime Is Here - Vocal

Bing Crosby – Do You Hear What I Hear?

The Pogues – Fairytale of New York

The Ronettes – Frosty The Snowman

Anni-Frid Lyngstad – Gläns över sjö och strand

Judy Garland – Have Yourself A Merry Little Christmas - "Meet Me In St. Louis" Original Cast Album Version

Bob B Soxx & The Blue Jeans – Here Comes Santa Claus

Johnny Cash – I Heard The Bells On Christmas Day

The Ronettes – I Saw Mommy Kissing Santa Claus

Sufjan Stevens – Jingle Bells

Mats Paulson – Julstök

Nils Grevillius – Julsång (Cantique de Noël)

Arne Domnérus – Karl-Bertil Jonssons Julafton

Frank Sinatra – Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!

The Ramones – Merry Christmas (I Don't Want To Fight Tonight)

Slade – Merry Xmas Everybody

Nat King Cole – O Holy Night

The Crystals – Rudolph The Red-Nosed Reindeer

Bruce Springsteen & The E Street Band – Santa Claus Is Comin' To Town - Single Version

Carpenters – Sleigh Ride

Jenny Owen Youngs – Things We Don't Need Anymore

Weezer – We Wish You A Merry Christmas

Louis Amstrong – White Christmas

Darlene Love – Winter Wonderland

God jul på er.

I kväll vänder vi hem

Jaha. Då var det jul igen då. I dag beger jag mig hem till Östersund och stannar där i en vecka. Årets bästa vecka brukar det vara. Sedan är det tillbaks till Stockholmseländet igen.

Vi river igång vistelsen med Club Corazons traditionsenliga hemvändarkväll där vännerna i Popterror och Grande Roses lirar. Det blir nog superkul.

Jakob Hellman & Nerverna på vårturné 2012

Efter en miniturné i Stockholm, Göteborg och Malmö kan nu Jakob Hellman och hans nya kompband Nerverna presentera att de ger sig ut på både vårturné i hela Sverige 2012.

En av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister är tillbaka, backad av Mattias Alkbergs band Nerverna och med nya låtar i bagaget.

Jakob Hellman & Nerverna gjorde 8-10/12 en miniturné i Stockholm, Göteborg och Malmö. Med Nervernas lyhört svängiga spel och frontfigurens besjälade närvaro lät det fantastiskt bra. Klassiker som Hon har ett sätt, Tåg och Vackert Väder blandades med nytt material från artisten som hittills bara släppt det älskade debutalbumet från 1989.

Men det här var bara början. 2012 ger sig Jakob Hellman & Nerverna åter ut på turné.

Turnéschema våren 2012:

12/04 Malmö, Debaser
13/04 Borlänge, Bolanche
14/04 Norrköping, Dynamo
20/04 Uppsala, Katalin
21/04 Göteborg, Stadsteaterns Foajébar
27/04 Umeå, Scharinska Villan
28/04 Piteå. Studio Acusticum
04/05 Eskilstuna, Brasserie Le Grand
06/05 Stockholm, Södra Teatern

Kul va! Efter att ha spikat den här turnén som just gick till press tycker jag mig förtjäna julledigt. Det tar jag .... nu!

Etiopiensvenskarna. Domen föll idag

‎"Martin Schibbyes och Johan Perssons fall liknar Dawit Isaaks, men det finns en skillnad. Eftersom få i Sverige läst något av Dawit Isaak handlar kampen för hans frisläppande om yttrandefrihet som idé. Det kan de flesta skriva under på. Men när det gäller friheten att kritisera svenska makthavare blir yttrandefriheten farlig även här."
-Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter, 2011 12 21

I dag slog den Etiopiska domstolen fast att de svenska journalisterna Johan Persson och min Folket i Bild-kollega Martin Schibbye gjort sig skyldiga till terrorbrott i landet. Att de tog sig in i landet olovandes har duon erkänt sig skyldiga till. De var där för att på uppdrag av magasinet Filter granska svenska Lundingruppens affärer. Ett företag i vars styrelse Sveriges utrikesminister Carl Bildt suttit. En i allra högsta grad relevant graskning både ur svenskt och internationellt perspektiv.

För att kunna göra detta tog det sig in i Ogadenprovinsen tillsammans med gerillatrupper. Det är inget konstigt med det. Det är snarare journalistisk praxis i svårtillgängliga områden och krigszoner att nyttja de metoder som står till buds. Att det var ett riskabelt åtagande var Persson och Scibbye på det klara med när de planerade resan. Det betyder inte att de får skylla sig själva, det betyder att de var modiga och övertygade journalister värda vår vördnad och tacksamhet.

I somras greps de av Etiopisk militär misstänka för terrorbrott. Rent löjeväckande bevis lades fram. Bland annat en uppenbart fabricerad film. De enda som tyckts kunna bevisas på normal juridisk väg var att de tagit sig in i landet illegalt. Ett enkelt konsulärt ärende ett mer drivet utrikesdepartement borde ha tagit itu med på en gång. Grips svenska journalister misstänka för terrorism i en praktiskt taget rättslös stat som satt i system att använda sitt domstolsväsende som verktyg i ett repressivt styre bör UD agera direkt. Ta upp det till EU- och FN-nivå. Bojkotta landet och bryta alla förbindelser omedelbart tills medborgarna är hemma och man slagit vakt om vikten av okränkbarheten i granskande journalistisk. Inte minst granskande av stängda stater som Etiopien. Inte minst av företag som Lundin Petroleum.

Så blev det inte. Istället viftade Carl Bildt bort Schibbye och Perssons journalistiska uppdrag som någon form om pojkaktig äventyrslystnad. Att ämnet för granskningen inte hade bråttom att agera är kanske inte särskilt överraskande. Att regeringen inte bad Bildt stiga undan och låta någon aningen mindre komprometterad person ta hans plats under den delikata processen är tyvärr heller inget att förvåas över. Desto mer upprörande är det hur lång tid det tog för etablerade medier att vakna och börja ägna sig åt aktiva påtryckningar mot regeringen. Allt tog för lång tid och nu kan det vara för sent.

Idag stod det klart att den Etiopiska domstolen, som i allt väsentligt är en förlängning av landets regering och går dess ärenden, bedömde Schibbye och Persson som skyliga till samtliga åtalspunkter. 27/12 slås omfattningen av domen fast. Åklagaren yrkar på minst 15 år. Det enda hoppet står till att vädja om nåd.

Det är en skandal hur lättvändigt Carl Bildt hanterat åtalet mot de båda journalisterna. Det är en tragedi att domen föll som den gjorde. Det här är en mörk dag för Martin Schibbye och Johan Perssons närstående som kan se sig svikna av en regering som inte förmått skydda varken yttrandefriheten eller sina medborgare från att dömas i en rättlöst charad till domstol. En mörk dag för journalistiken och demokratin.

Årets julklapp till mig själv.

STORSJÖYRAN BLIR TVÅ DAGAR – OCH FYRA!

Yran presenterar nu de första akterna inför festivalens tjugonionde år sedan starten 1983. Samtidigt som biljetterna släpps offentliggörs en rad nyheter.
Det första släppet bjuder på stora delar av den svenska artisteliten och flera heta nya namn:
Klar för Yran är Lars Winnerbäck, som kommer med ett nytt album i bagaget. Hans turné kommer att bli sommarens stora publikmagnet och spelningen på Yran blir den enda på våra breddgrader.

Till Yran kommer också Melissa Horn, som efter en lång vinterturné med bl a fyra (!) utsålda Cirkus i Stockholm nu gör en exklusiv festivalturné.

Apropå exklusiv; Jakob Hellman, en av svensk pophistorias mest älskade och saknade artister, gör en av sina sällsynta framträdanden på Yran.

Tant Strul tillhör den handfull artister som ändrat riktningen för svensk rockmusik. I sommar turnerar de för första gången sedan 1985 – och det är en sista gång. Spelningarna Tant Strul är få och noga utvalda. Yran är en.

Eldkvarn firar 40 år och till sommaren är det 25 år sedan bandet spelade på Yran första gången. Det celebrerar Plura och hans vänner med ett storstilat återbesök.

Till Yran kommer också en knippe av de just nu hetaste nya namnen – de sju multikonstnärerna i Den Svenska Björnstammen med sin monsterhit (tre platina) “Vart jag mig i världen vänder”, housescenes nya fixstjärnor DJ-duon Nause, dansante skåningen Panda Da Panda samt kritikerrosade indiefavoriterna Loney Dear och Deportees. De senare lyckades för ett par veckor sedan fylla Berns Salonger till bristningsgränsen två kvällar i rad.

Den populära dansscenen The Hacienda växer till festivalens tredje största scen och flyttar till Tuttifruttiscenens plats på Strandgatan, medan Tuttifruttiscenen blir en inomhusscen i Badhusparken.

KLUBBLAND – YRANS NYA FYRADAGARSKONCEPTDen största nyheten är att festivalen 2012 blir två dagar - och fyra! Resurserna från de tre tidigare festivalkvällarna koncentreras till två kvällar, fredag 27 juli och lördag 28 juli.
- På så vis kan vi lägga ännu mer krut på bokningarna. Två dagars festival gör det möjligt att verkligen satsa på att få till ett extra starkt program och göra ett ryck framåt, säger Storsjöyrans bokare Andréa Wiktorsson. Vi tror på att koncentrera snarare än blanda ut programmet. Nu har varje festivaldag förutsättningar att bli ännu matigare än tidigare, fortsätter hon.
Samtidigt lanserar Yran ett nytt koncept, Klubbland, onsdag 25 och torsdag 26 juli. På Storsjöteaterns tre scener, på Gamla Teatern, i Gamla Kyrkan, i ett cirkustält i Badhusparken och förhoppningsvis på Storsjöns två ångbåtar planerar Yran arrangera konserter som tematisereras i samklang med de olika spelställena. Gamla Kyrkan kan bli en fantastisk spelplats Loney Dears ljuva, smygande och stundtals sakrala musik, medan dansfesten Silent Disco tar plats i Badhusparkens cirkustält. I Badhusparken visar vi utomhusbio på storduk som en del i Klubblandskonceptet.
- Det kommer vara en mosaik av olika roliga upplevelser i nya sammanhang, allt för att använda så mycket av staden, vattnet och den miljö festivalen äger rum i, förklarar Andréa.
Tillträde till Klubblandsarrangemangen kommer att ingå i Yrans festivalpass. Antalet platser är dock begränsat.
Camping, tivoli, försäljning av alla de slag som hör festivalen till kommer att börja redan på onsdagen. Krogstråket drar i vanlig ordning igång veckan innan festivalen, fredag 20 juli.

Biljetter till Storsjöyran 2012 släpps idag, torsdag 15 december. Fram till 15 januari kan festivalpass utan camping köpas till rabatterat pris, 895 kr + förköpsavgift. Därefter höjspriset 100 kr. Biljetten säljs hos Ticnet, City Shop och landets alla ATG-ombud.

Tant Strul återförenas för sommarturné 2012!

Tant Strul återförenas! Sommarturné 2012! Jag skrev en liten presstext:

Tant Strul kan räkna sig till den handfull artister som ändrat riktning för svensk rockmusik. Som en av få som både skrivit in sig själv i svensk musikhistoria och skrivit om dess regelbok.

Att Kajsa Grytt, Liten Falkeholm, Malena Jönsson, Nike Markelius och Sebastian Öberg sommaren 2012 återförenas för sin första turné sedan de splittrades 1985 är därför inte bara en stor händelse utan en historisk.

När Tant Strul bildades mitt i punkvågens epicentrum 1980 var inte det mest utmärkande med gruppen att den bestod av kvinnor i en mansdominerad rockvärld. Det som var märkvärdigt med gruppen var i långt högre grad den skimrande vackra, poetiska och råa rockmusik de skapade. Musik som inte lät som något annat. Där generationskamraterna riktade sin ilska utåt grävde Tant Strul i psyket. Känslor av åtrå, ångest och längtan formulerades som ingen annanstans. Musiken vågade vara anspråksfull, naken och fullständigt uppriktig. Svänget och melodierna tog oväntade vändningar och förde lyssnaren in i en helt egen ljudvärld.

I en tid då mycket av den mest vitala, originella svenska musiken kommer från kvinnliga artister är det värt att påminna sig om hur Tant Struls övertygelse om sin egen vision slog upp dörrarna för generationerna som skulle komma. Lyssna på Tant Strul (1980), Amazon (1983) och Jag Önskar Dig (1984) och slås av hur vibrerande relevanta, rent unika de tre albumen fortfarande låter.

Tant Strul splittrades efter en spelning på Roskildefestvalens stora scen 1985. 2011 återförenades gruppen spontant på sångerskan Kajsa Grytts 50-årskalas. En gnista tändes och beslutet togs att spela ihop en sista sommar. Inget jubileum, ingen nostalgi. Bara ren lust att spela tillsammans. Att vara Tant Strul en sista gång.
Turnépremiär sker på Norrlandsoperan i Umeå och MADE-festivalen. Därefter väntar en handfull utvalda konserter och festivaler varav de tre första offentliggörs idag:

12/5 MADE, Umeå
2/6 Huddinge Festival, Stockholm
27/7 Storsjöyran, Östersund
(Fler datum tillkommer)

I kväll: Skriet på Södra Teatern

I kväll spelar Skriet på Södra Teatern. Även om det var väldigt fint på releasefesten i Årsta Folkets Hus härom veckan har jag på känn att det här kommer att bli ännu mer magiskt. Magiskt är ett tomt och meninglöst ord jag kan kosta på mig att använda då jag i fallet Skriet redan skämt ut mig med att strössla krystade adjektiv för att beskriva deras musik.
Man har svamlat om mörker och viktlöshet. Bevisat vilket trubbigt verktyg text är för att hantera musik och därmed den ena konstartens överlägsenhet gentemot den andra. Desto större potential till abstraktionsnivå, desto höre verkshöjd. Synd att man inte vet hur man gör musik utan får nöja sig med ord.

Kolla på videon ovan till en ny version av Skriets Oceandåren och förstå vad jag menar.

Innan Skriet spelar Promise & the Monster som jag menat att ta i tu med att lyssna in sedan 2007. Det här blir väl ett tillfälle gott som något.

I kväll: Jakob Hellman & Nerverna på Strand!

I går gjorde Jakob Hellman & Nerverna en oannonserad spelning som uppvärmning inför kvällens egentliga premiär på Strand. Direkt efter Magnus Ekelunds spelning gjorde bandet entré till ungefär halva lokalens överraskning och den andra halvans förtjusning över infriad förväntning.

De spelade bara några få låtar, men det som spelades lät fantastiskt. Som den nya låten i klippet ovan. Så som arbete tror jag att den heter och jag blir helt gråtmild av den. Hjärtskärande, skriver jag väl medveten om hur jag använder sönder det ordet och nyttjar det ändå. För det är just vad det är.

Lyssna på texten, hör hur han sjunger. Hur subtilt lyhört bandet lirar. Så otroligt bra. Som sagt är det bara uppvärmningen. Kommer man inte ikväll står det inte rätt till i huvudet. Eller så har man taskigt med deg. Eller är i fel landsände.
Jaja, kan ni borde ni komma.

Magnus Ekelund öppnar akustiskt 20.00 och vid 21.00 lirar Jakob Hellman & Nerverna. Väl mött och så vidare.

I kväll: Magnus Ekelund & Stålet på Södra Bar

Jag och Magnus Ekelund lärde känna varandra för typ åtta-nio år sedan när våra band spelade ihop i våra respektive hemstäder, Luleå och Östersund. Han var då med i minst sagt Broder Daniel-influerade St James och jag i det extremt pretentiösa art rock-bandet Shady Lane. Som jag sjöng i. Ja, jag vet...

Sedan sprang man på honom då och då. En gång när han på när han skulle mönstra till lumpen i Östersund. Ingen av oss bedömdes som material för det militära. Hans anledning vet inget om, min vara att jag enligt psykologen hade problem med auktoriteter. Något jag såklart är omåttligt stolt över. Märkligt att de ens bemödade sig att motivera frisedeln, så få som de tar in nuförtiden. Jag fick något att skryta om i alla fall.

En annan gång var Magnus på Yran för att se sin idol Jakob Hellman som gjorde ett soloframträdande. När kan det ha varit? 2004?
Därefter gick det många år. Han hördes på radio med sitt nya projekt Elmo en hel del runt 2005-2006. Mitt band Penny Century släppte sitt debutalbum och turnérade. Flyttade till Stockholm. Sedan gick det mesta åt helvete. För mig definitivt, och för Magnus på sitt håll också som jag förstår det. Popkarriären tog aldrig fart och han flyttade hem till norr efter ett tag i Göteborg.

Så sent som förra året någon gång korsades våra vägar igen. Vi hade helt enkelt på varsitt håll lärt känna lite samma människor. Magnus hade börjat skriva låtar på svenska och spela med bandet Stålet. I somras kom plattan Svart Flagg och han var en del av mitt och Mattis Text & Musik-projekt. Han släppte också singeln Utan Er, en duett med ingen mindre än ovan nämnda Jakob Hellman.


Under 2011 har han hållit igång sin blogg först på Norrbotten Kurirens hemsida och sedan på Djungeltrumman. Särkilt videobloggarna, vloggarna, har blivit väldigt populära. Det är nästan som att han vuxit till en slags humorikon bland somliga av mina bekanta.

I kväll spelar han på gamla goda Club King Kong. Södra bar är platsen och tiden runt nio-tio. Helt gratis är det.

Och jag vågar utlova en liten överraskning...

Markus Krunegård spelar, jag bokar.

Markus Krunegård släpper i vinter en ny skiva. Det ser jag fram emot. Det ska bli intressant att se hur han följer upp dubbelgiven med de två album som släpptes samtidigt 2010. Extra kul är det att jag numer bokar honom.

Samma vecka som albumsläpp gör vi några spelningar, varav en på Umeå Open. Sedan tidigare har jag också fått in Anna Ternheim i festivalens program för 2012. Så det blir ovanligt trevligt att i vanlig ordning åka upp till Sveriges bästa inomhusfestival i mars.

Det första livstecknet från Markus blir på P3 Guld där han kommer spela singeln Everybody Hurts för första gången. En riktig höjdare kan jag meddela.

Tidigare idag gjorde vi ett pressmeddelande om albumet, P3 Guld och spelningarna kring albumsläpp. Det avslutades med det här hälsningen som Markus själv förtfattat:

-----------------------------------------------
Från Markus Krunegård:
- det var länge sen
- ja
- förlåt att ja inte svarade
- visst
- det har varit lite mkt
- ok

och som fågel fenix ur askan är jag tillbaks på internet efter att ha tagit livet av mig på facebook

28/3, jag hade hoppats på fiskarna, jag brukar gå bra ihop med dom men skivan blir en vädur

Hej

det är som att välja meddelande på svararen, det tar lång tid, det är svårt,
låter jag sådär jävla glad?
man blir självmedveten i text oxå när man vet att det ska upp o stå för sig själv utan rösten.
man, jag.

För att slippa liknande återvändsgränder i musiken, för att ö h taget göra musik behövs ämnen.
jag samlar på dom, väntar på dom, ibland letar jag efter dom, bra ämnen blir lätt texter o förutom text består
u det jag kommit att syssla med endast av, ackord, attityd och melodi.
Ämnena blir sånger, sen listas dom.
i huvet
på papper
i datorn
i telefonen
i bokstavsordning
i rangordning

jag ställer liknande kandidater mot varandra, dödar darlings, hejjar på outsiders osv
såhär 30 månader senare är så titlarna klara och under förevigande.

Att delge titlarna här o nu törs jag inte men dessa kom inte med

"Johan"
"Ögon överallt"
"Sverige & Snö"
"Finspångsbruk"
"Napoleon"
"Yodiladieio"

En sång som överlevt alla kval är "Everybody hurts",
Den hette först, "Änglar finns bara i snö", sen "Livet utan refränger", men "Everybody hurts" blev det, för så är det ju.
en helt vanlig uppväxtskildring / generationsroman på 3minuter.

"Everybody hurts" kommer att uruppföras på P3 Guld den 21/1 o när den klingat ut i radio / TV kommer den finnas på iTunes, tack tekniken.

Andra datum jag ser fram emot nästa år är 29 & 31 mars då jag o mina vänner i tur o ordning spelar:

29 Mars Stockholm, Kägelbanan
31Mars Umeå, Umeå Open

nu vaknar grannarna ovanpå.
Men vi var väl klara för nu, vi har catchat up med varandra o det kommer vara mindre stelt nästa gång.
Vi ses.
mvh Markus

Kamratskap rock förundras över Sonic

Under lunchen (en Felix Pasta Alfredo tillagad med den omsorg måltiden bara kan förses med av en microvågsugn) bläddrade jag i nya numret av musiktidningen Sonic. Jag gillat Sonic rent allmänt. Tonen är ganska välkomnande och öppen. Långt ifrån till exempel Nöjesguidens iskalla von oben-attityd. Vissa texter är kanske lite pretentiöst formulerade, inte minst bland recenionerna, men oftast är tidningen läsvärd och uppenbart driven av ett genuint intresse snarare än av initiering som livstilamarkör.

Idag gjorde tidningen mig tyvärr väldigt besviken. Det var dags för den årliga sammanfattningen av årets 25 bästa album. Den första ögonbrynshöjaren var att vi redan var framme vid sammafattningen av året. Den andra att skivan som i min värld utan tvekan är årets bästa inte ens var med på listan.
Låt mig förtydliga: Mattias Alkbergs mästerverk Anarkist var inte, som jag annars utgått ifrån, självskriven etta. Den hade inte ens förärats en plats på topp tjugofem enligt Sonics redaktion. Den här rörande, intelligenta skivan med fler ingångar och bottnar än några andra samtida svenska album räknades inte över huvud taget till årets bästa.

2004 korades Tunaskolan, Mattias Alkbergs första skivan vid sidan av The Bear Quartet, till årets bästa av samma tidning. I ärlighetens namn har hans musik inte varit i den musiknintresserade allmänhetens blickfång på samma sätt sedan dess. Fantastiska skivor som Jag ska bli en bättre vän, Ditt hjärta är en stjärna och Nerverna fick fina recensioner och älskades av en hård kärngrupp. Men det där extra rycket av att vara i epicentrum, att attrahera lyssnare som inte skulle hittat fram av sig själva har saknats lite. Tills nu.

Men med tanke på Anarkists stora mediala genomslag, mycket tackvare den begåvade pakteteringen som hälften skiva hälften bok, kändes det verkligen som att det var dags för upprättelse. Att det hela gått varvet runt och folk fattat vad som är bäst.
Det vore förmätet att påstå att jag sitter inne på någon slags sanning i den här frågan. Däremot infinner sig en liten känsla av ensamhet i kontrasten mellan deras bild av vad som är viktigt och min. Varför min skulle vara mindre värd av att inte bekräftas av en musiktidningsredaktion kan jag inte svara på. Det är förmodligen inte det jag menar heller.

Mer att man lite förundrat tittar på en värld man inte förstår och undrar hur det blev så här.


Så här ska det se ut egentligen.

Årets 25 bästa album enligt Kamratskap Rock:

1 Mattias Alkberg – Anarkist
2 Fucked Up – David Comes To Life
2 Skriet – Det beslutande organet
3 Kajsa Grytt – En kvinna under påverkan
4 Bob hund – Det överexponerade gömstället
5 Kurt Vile – Smoke Rings For My Halo
6 PJ Harvey – Let England Shake
7 Wilco – The Whole Love
8 Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
9 Birgit Bidder – The Life home
10 My Morning Jacket – Circutial
11 Patrik Backlund – Is An Arsonist
12 Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg
13 Graveyard –Hisingen Blues
14 Veronica Maggio – Satan i gatan
15 Feist – Metals
16 Tonbruket – Dig it to the end
17 Dirty Beaches – Badlands
18 Destroyer – Kaputt
19 Mogwai – Hardcore Will Never Die, But You Will
20 Thurston Moore – Demolished Thoughts
21 Lykke Li – Wounded Rhymes
22 Paper – Mischmasch
23 J Mascis – Several Shades of Why
24 Parker Lewis –Pengar och leenden
25 Pascal / Mattias Alkberg – Allt Det här

I exakt den ordningen

Hedersomnämnande: Autisterna, Crystal Castles, David Lynch, Docenterna, Gillian Welch, A Heavy Feather, Loney Dear, iceage, Little Dragon, Nick Lowe, Riddarna, Stephen Malkmus & The Jicks, Terakraft, Vaccines, Woods, War on Drugs, Samling Syket och Kriget.

Söndagslåten; Patrik Backlund - I know I disappear

Socialistiskt Forum 2011

I dag fyller Socialistiskt Forum på ABF-huset tio år. I alla fall sex av dom åren har man varit med. Tittat på bokbord från ljusskygga celler med bortglömda bokstavsförkortningar eller roliga förlag. Sett en massa intressanta föresläsningar och inte ens kommit in på ännu fler. Det är alltid roligt att se hur mycket folk det kommer på arrangemanget och känna av en vibrerande atmosfär som kanske inte direkt genomsyrar vänstern i övrigt.

Kom dit vettja! Det är helt gratis och mycket intressant.
Här har ni programmet.
Det här ska jag föröka se:

10.00 - 11.00 Z-salen, våning 1
INDIENS GLÖMDA KRIG
I Indiens ”röda bälte” kämpar de revolutionära naxaliterna tillsammans med ursprungsbefolkningen,
adivasis, och kastlösa, daliter, mot multinationella bolags exploatering av deras områden. Naxaliternas gerillaarmé bjuder hårt motstånd och den indiska regeringen har mobiliserat minst 150 000 man i vapen för att besegra dem. I Indien är striderna förstasidesstoff i de stora tidningarna, i Väst är det så gott som tyst. Naxaliterna är det största hotet mot den indiska staten säger landets premiärminister. Vad utspelar sig i de vidsträckta djungelområdena?
Kan Naxaliterna segra? Vad bör man tänka på i solidaritetsarbetet?
Medverkande: Jan Myrdal, skriftställare, aktuell med boken Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig.
Arr: Leopard förlag och Indiensolidaritet

11.15 - 12.30 Katasalen, våning 1
HAR VI RÅD ATT TÄNKA?
Samtal om Arbetarrörelsens behov av opinionsbildning och tankesmedjor. Släppseminarium för Tidens nya temanummer. Medverkande: Göran Greider, poet och chefredaktör för Dala-Demokraten, Kerstin Alnebratt, ny ordförande för Arbetarrörelsens tankesmedja, Daniel Lind, chefsekonom Unionen, och Lena Sommestad, S-kvinnor. Samtalsledare: Daniel Suhonen, chefredaktör för Tiden, leder samtalet.
Arr: Tiden, Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm

12.30 - 13.45 Beskowsalen, våning 3
ARBETARRÖRELSENS STRATEGIER MOT HÖGERPOPULISM
Högerpopulistiska partier och idéer har vuxit sig starkare och vunnit anhängare
bland traditionellt socialdemokratiska väljare. Kritiker menar att debatten har förskjutits bort från klasspolitik, mot en mer socio-kulturell dimension av politiken, och att detta har lämnat fältet öppet för högerpopulistiska krafter. Hur ska arbetarrörelsen återskapa en tydlig höger-vänsterdimension i politiken?
Vad kan man göra lokalt och ute på arbetsplatserna? Vilket ansvar har skolorna
för att motverka högerextremism? Välkommen till ett samtal om några av vår samtids mest brännande frågor.
Medverkande: Alexander Bengtsson, Expo, och Peter Weiderud, förbundsordförande
för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lisa Björck, Svenska Transportarbetareförbundet. Samtalsledare: Josefin Hägglund, Libertas
Arr: SSU och S-studenter

ELLER

12.45 - 13.45 Palmesalen, våning 1
NYLIBERALISMEN ETT FIASKO
Nyliberalismen som de senaste decennierna dominerat den globala ideologin och politisk praxis gav löften: högre tillväxt, ökad sysselsättning, ökad frihet. Men hur har det gått? Och vad säger nu vänstern och vad är vänsterns och socialdemokratins svar?
Medverkande: Göran Greider och Carl Tham
Arr: Stockholms Socialdemokratiska Arbetarekommun, KSF och ABF Stockholm

14.00 - 15.00 Husarö, våning 3
VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN
Niklas Nåsander talar utifrån sin bok, som nyligen givits ut i pocket, om Olov Lagercrantz som i år skulle ha fyllt 100 år. Lagercrantz var verksam mellan åren 1938 och 1993.
Arr: Karneval förlag och ABF Stockholm

14.00 - 15.00 Husarö, våning 3
VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN
Niklas Nåsander talar utifrån sin bok, som nyligen givits ut i pocket, om Olov Lagercrantz som i år skulle ha fyllt 100 år. Lagercrantz var verksam mellan åren 1938 och 1993.
Arr: Karneval förlag och ABF Stockholm

15.00 - 16.00 Erlanderrummet, våning 1
MARX KRITIKBEGREPP
Vad är det specifika med Marx kritikbegrepp? Även om vår tid utmärks av en mångfald av kritiska ansatser (intersektionalitet, genealogi, queer, dekonstruktion,
etc.) är det fortfarande något särskilt med Marx. I anknytning till Fronesis nya nummer om kritik (nr 36-37), lyfter vi fram Marx bidrag till samhällskritiken och diskuterar värdet av detta. Medverkande: Magnus Hörnqvist, kriminolog, samt andra skribenter från Fronesis nr 36-37
Arr: Tidskriften Fronesis

15.30 - 16.30 Sandlersalen, våning 1
ETT NYTT SOCIALDEMOKRATISKT PARTIPROGRAM
Medverkande: Anne-Marie Lindgren, som medverkat i framtagandet av flera tidigare, inklusive nuvarande, partiprogram, Peter Persson, riksdagsledamot, ledamot av Socialdemokraternas programkommission, Laila Naraghi, S-debattör
och verksam i Palmecentret, Daniel Johansson, förbundsstyrelseledamot S-studenter. Samtalsledare: Tommy Svensson, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Arr: Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm.

16.30-18.00 Z-salen, våning 1
SATIR OCH OPINION
De senaste åren har vänstersatiren kommit tillbaks på bred front och ett flertal av dagens största serieskapare har debuterat i vänstertidningar. Samtidigt som serietidskriften och förlaget Galago agerar allt mer radikalt så växer också intresset
för seriekonsten i stort. Opinionsbildarna på Alliansfritt Sverige använder
även de till stor del humor för att sprida sina budskap. Är det så att vänstern
äntligen har tröttnat på att vara tråkig? Varför har den alls upplevts som tråkig? Och går det att gå för långt med humorn som politisk strategi?
Medverkande: Johannes Klenell, redaktör Galago, Liv Strömquist, serieskapare och medlem i Tankesmedjan i P3, Sara Granér, serieskapare, Kawa Zolfagary, Alliansfritt Sverige, Rebecka Ahlberg, Galago och Dagens Konflikt, samtalar med Martin Halldin, redaktör på ETC. Arr: Galago

Zelmani, Cherry & Frisk

Hej, du din stackars försummade blogg. Nu ska du få veta vad jag varit på för musikaliska äventyr den senaste tiden.

I tisdags såg jag Sophie Zelmani på Rival. Hon testade nytt meatrial från skivan Soul som kommer nästa vecka. Den dokumenterat skygga artisten visade inte upp någon större scenskräck utan bad publiken att önska låtar när det var dags för extranummer. Låtar hon inte kunde längre visade det sig efter att ha testat några ackord. Det var rätt trevligt. Lite väl sobert för min smak under så lång tid som konserten var. Men onekligen kvalitativt. Fint med projektionerna av dystra vägar filmade genom bilrutor bakom bandet.

I går såg jag Neneh Chryy och the Thing, eller The Cherry Thing som den legandariska sångerskan kallar sitt projekt med Mats Gustavssons frijazzkombo. Det var Strand 3-årskalas (går tiden fort eller långsamt? Svårt att bestämma mig) och konserten var riktigt bra. Bland annat tolkade dom Iggy & Stooges Dirt mycket tufft.

I morgon ska jag se gitarrhjälten Niclas Frisk och hans nya band (eller koncept kanske snarare?) Chinatown spela på Bryggarsalen i sin akustiska sättning Acoustic Deli. Det kan nog bli trevligt. Jag har alltid gillar Frisks röst och spelstil, från när man lyssnade på Atomic Swing som liten via Sweet Chariots fram till idag.

På måndag ska jag gå på Augustprisutdelningen på Konserthuset. Det ser jag fram emot!
Life is life och så vidare.

Bob Hund - Harduingetmankandansatill?

Ny video! Ny låt!

Söndagslåten: Mattias Alkberg - Allt är drömt

I kväll: John Cale!

Jag kan knappt tro att det här är sant. Jag ska se John Cale ikväll. En av Velvet Undergrounds grundare och därför per definition en av de viktigaste människorna i mitt liv. I alla fall av sådana man inte känner.

Jag har bockat av Iggy Pop, Patti Smith, Paul McCartney, Bob Dylan, Sonic Youth, Pixies, Neil Young, Pere Ubu Roky Ericson, osv. John Lennon och Joe Strummer kommer man ju aldrig få se i verkligheten. Så kvar på listan över de riktigt stora är Scott Walker, Brian Eno, Jonathan Richman och Mark E Smith. Samt förstås de överlevande medlemmarna av Velvet Underground, det vid sidan av Beatles och Bear Quartet största bandet för mig.

Det känns bra att surknulen Lou Reed inte blev den första från Velvets jag ser på scen. Den perversa njutning han verkar finna i att vara medvetet dålig tog sig senast rent groteska uttryck med Metallica-samarbetet Lulu. Men redan tidigare verkar han mest varit tråkig och platt live. Jag hade en biljett till konserten i Stockholm då han spelade hela Berlin för en massa år sedan, men kunde inte åka från Östersund. Det hade i alla fall potantial att bli bra. Annars känns det mest som upplagt för en besvikelse.

Med John Cale är det en helt annan sak. Jag har svindlande stora förväntningar på kvällens konsert. Lyssna bara på den här EPn från i år och häpna över hur grymt bra han fortfarande är. Varför han nu skulle ha anledning att tvivla på att eleganten från Wales skulle svikta i sitt subtila, vackra, ödesmättade uttryck.

Jag har laddat med att lyssna på Paris 1919 om och om igen, läsa Velvet-kapitlet i Please Kill Me och mer eller mindre leva med Peel Slowly And See-boxen.
Så här spänd av förhoppningar inför en spelning har jag inte varit sedan The Bear Quartet på Nalen 2006.

Nytt jobb, fast samma.

Hej dagboken !

I förra veckan vick jag en ny befattning på samma arbetsplats. På United Stage har vi systemet att alla bokar alla artister i vårt stall och fördelningen istället är på vilka arrangörer man pratar med. Men varje artist har också en specifik ansvarig agent, ibland också manager, eller projektledare som vi kallar det som har det övergripande ansvaret. Att lägga upp stragegier, representera artisten osv. Agenterna har mandat att plocka upp nya akter.

Vi har haft fyra agenter och två renodlade bokare, det vill säga jag själv och själjchefen. Men sedan en vecka har jag fått befordran till agentposition. Jag var lite tveksam över att ta på mig mer ansvar, men frestelsen att få portionera ut sin tid mer på sådant man verkligen vill göra och ha kontroll över projekt man har en tydlig idé med vann över lathetsinstikten. Så nu är jag agent. Ni kan se på mig lite som Ari Gold, fast vallon istället för jude.

Just nu håller jag mest på med den här, den här och den här. Jag har också lite roliga idéer på mer avslutade projekt under 2012 som det kanske blir något av. Vi får se.

I går hade vi kalas på kontoret för skivbolagen. Det var ganska trevligt, men jag hatar verkligen att mingla. Det värsta jag vet. Eller topp tjugo i alla fall.
I dag har jag ont i huvudet. Som tur är fanns det snacks kvar man kunde äta till fruskost.

Nåväl. Nog om mig.

C-60 med Kamratskap Rock

Jag skriver och läser under signaturen P ganska mycket i Mattias Alkbergs gästbok på mabd.se.
I förra veckan hade jag dock så mycket jobb att jag knapp han följa med i vad som skrevs i gästboken. Just då lanserades idén att göra blandband, C-60, i Spotify med en timme urval av några av världens bästa bands musik. Bara de bästa låtarna, men samtidigt fånga alla aspekter av gruppens musik. Sonic Youth, Velvet Underground och the Clash var några av dom vi skulle ge oss på. De tre kände jag att jag kunde tillräckligt väl för att få vara med och leka. Velvets var svårast. Sonic Youth lättast. The Clash blev enklare när jag helt sonika valde bort den tidiga 77-punken i bandets katalog. Det ska ju vara en välkomponerat och lyssningsvärt blandband också.

Av bara farten gjorde jag tre Thåström-listor också. En solo, en Imperiet och en Ebba Grön. Samt, viktigast av allt, en med The Bear Quartet. Fy fan vad bäst dom var. Eller är.

Spotifys räkneverk är inte så tillförlitligt, det diffar rätt friskt på när man nått upp till en timme. Så vissa listor är längre och vissa kortare än den konceptuellt föreskrivna timmen. Det får ni leva med.

KAMRATSKAP ROCK C-60:
The Velvet Underground
Sonic Youth
The Clash
The Bear Quartet
Ebba Grön
Imperiet
Thåström

En tradition i gästboken är att pyssla ihop månatliga blandband som också följer C-60-principen. Jag har varken tillräcklig encyklopedisk kunskap eller koll på allt nytt för att kunna göra ett bra blandband varje månad. Men nu i November fick jag till ett i alla fall:

Pontus C-60, November 2011

Opeth – Heritage
Matti Bye – Elephant & Castle I
Mogwai – Get To France
Skriet – Det beslutande organet
Kurt Vile – On Tour
The War On Drugs – Brothers
John Cale – Whaddya Mean By That
Fucked Up – Let Her Rest
Samling – Dra täcket över huvudet
bob hund – Stanna Klocka Stanna
Eldkvarn - Den sorgliga orkestern
A Heavy Feather – Doomsday Afternoon
Loney Dear – Name
John Maus – Street Light
Dirty Beaches – Lord Knows Best
PJ Harvey – Written On The Forehead
Tom Waits – Back In The Crowd
The Velvet Underground – Sad Song - Demo Version


Nog om mig.

Fucked Up, Stockholm levererar och Nerverna turnérar

I bland är man nästan glad att man bor i Stockholm. Hela förra veckan var fylld med bra grejer. Anna Ternheim på Södra Teatern samt Birgit Bidder, Patrik Backlund och Kajsa Grytt på Strand till exempel. Och det vara bara spelningar jag själv var inblandad på ett eller annat sätt i bokningen av.

På fredagen var det den värsta överladdningen av bra konserter man kunde ha gått på jag varit med om. Bob Dylan spelade i Globen. Skriet, Katharina Nutall och Riddarna spelade alla på Novotons skivbolagskväll på Debaser Medis. Ebba Forsberg spelade på Södra Teatern. Bon Iver spelade på Annexet. Nu är jag i och för sig inte så överdrivet förtjust i den sistnämnda. Men han får vara med för att symbolisera mångfalden i utbuddet.

Mitt val var enkelt. Det föll på Fucked Up på Debaser Slussen. Kanadensarna har med David Comes To Life skapat en av årets bästa skivor. Hardcore. Euforisk, livsbejakande, våldsam, upplyftande. Ett helt fantastiskt temaalbum. Det grämde mig att jag missade deras spelning på Way Out West pga att man var i fel landsände. Så jag hade länge sett fram emot att se gigget på Slussen.

Det var grymt bra. Inte en död sekund. Damian Abraham, den hårige jätten till sångare, kastade sina kläder och sig själv ut i publiken redan i andra låten. Han sjung en bit från toaletten efter att publiken öppnat sig som röda havet för honom och (för att slänga sig med en lite klyscha) gav verkligen allt genom hela spelningen.

I Fucked Ups fall innebär "allt" att man ger passinerad sång, stenhårt mangel, glittrande melodier och harmonier samt avslappat sympatiskt mellansnack. Stämningen var varm och inbjudande. Efter att ha slängt sig in i mosh piten var man rejält svettig. Så utmattad har jag nog inte varit efter en spelning sedan tonårens punkgiggs på Tingshuset i Östersund. Eller i alla fall efter Dinosaur JR i våras då jag var på väg att få en hjärtattack.

Sammanfattningsvis var det den roligaste spelning jag varit på på länge. Och rent kvalitativt faktiskt en av de allra bästa. Topp tio. Så känns det nu i alla fall, när man sitter och skriver i sin nya Fucked Up-tröja. Och det är väl den känslan som räknas.

Det vore synd om ryktena att de ska lägga ner stämmer. Men i så fall har man i alla fall fått skaka hand emd Damian i pissoaren och tacka för ett grymt gigg. Alltid något att skryta om för barnbarnen.

Parentes: Innan Fucked Up såg jag Ebba Forsbergs sobra vuxenrock på Södra Teatern. Det blev minst sagt en brutal kontrast. Slut parentes.

All heder till allt annat som hände i Stockholm samma kväll, men var det någonstans jag hade velat vara så var det hemma i Östersund på Club Corazon där Mattias Alkberg och Magnus Ekelund spelade. Satan i helvete vad roligt och bra det verkar ha varit. Men man fick i alla fall ta del av turnén på distans:

Söndagslåten: Hospitalet - Det var då

I kväll: Kajsa Grytt på Strand

Också ikväll är den en spelning på Strand som jag bokat. Kajsa Grytt med vad som blir lite av finalen på årets lyckade turné efter den fantastiska skivan En kvinna under påverkan och självbiografin Boken om mig själv.

Lite info:

Kajsa Grytt
I april släpptes Kajsa Grytts album En kvinna under påverkan. Det hyllades av kritiker och följdes av en lång sommarturné. Skivsläppet firades på Hornstull Strand. Där väljer Kajsa Grytt att sluta cirkeln runda av det framgångsrika året.

Kajsa Grytts femte soloalbum En kvinna under påverkan markerade en ny fas i hennes långa karriär. Den Jari Haapalainen-producerade musikens sprudlande vitala ljudbild möttes av stående ovationer från kritikerkåren och påminde om varför Grytt hör till landets mest respekterade artister. Från tiden i legendariska punkbandet Tant Strul, via den framgångsrika duon Kajsa & Malena till solokarriären har Kajsa Grytts artisteri har präglats av djup integritet och kompromisslöshet som inspirerat oräkneliga artister de senaste 30 åren.

2011 har varit ett intensivt år för Kajsa Grytt. Hon har inte bara släppt sitt nya album utan också självbiografin Boken om mig själv som uppmärksammades stort för sin uppriktiga skildring av liv och konstnärskap. Att hon var tillbaks med besked märktes inte minst på sommarens festivaler där hon var ett givet islag i så gott som alla program. Peace & Love, Hultsfred, Putte i Parken, Storsjöyran, Trästockfestivalen, Musikens Makt, Göteborgs Kulturkalas och många fler. Lägg på en hel drös klubbspelningar och sommarens turnédatum landade på nära trettio. Hon var också en del av Mattias Alkbergs minifestival Text & Musik med artister som Pascal, Ulf Stureson och bob hunds Conny Nimmersjö.

Det har alltså hänt en hel del sedan releasefesten i Strands fullsmockade matsal. Nu tar hon med sig sitt briljanta band (med musiker som brukar spela med Markus Krunegård och Jari Haapalainen på gitarr) för att sluta årets cirkel på Strand, den här gången i klubben. På hemmaplan helt enkelt.

Förband är Into the Woods som består av Sara Wilson, Niklas Korssell och Marcus Holmberg.

På scen 20.30. 18 år. 19-01

120 kr + avgifter/140 kr i dörren

I kväll: Birgit Bidder

I kväll spelar mina vänner Birgit Bidder och Patrik Backlund på Strand. Patrik har också emd min gamla bandkamrat Julia Hanberg på scen.
En spelning jag bokat och affischerat som en galning för. Hoppas det kommer mycket folk. Kvalitativt blir det garanterat top notch, det vet man på förhand.

Lite info:


Birgit BidderAktuell med hösttturné och debutalbumet ”The Life Home”.
Det har varit en händelserik vår och sommar för Birgit Bidder som i mars släppte sitt debutalbum ”The Life Home” på det egna bolaget Kerstin Records.
Därefter följde en fantastisk förbandsturné med Katie Melua som varvades med gästinhopp och duetter tillsammans med bl.a. Docenterna, Kajsa Grytt, Ison & Fille och Mattias Alkberg.

Birgit har gästat TV4 Nyhetsmorgon, hennes musik har hörts i tv-serien Private Practice, singeln ”Coming Down” har snurrat på radio över hela landet, och öppnat för Rebecka Törnqvist på hennes vårturné.

Sommaren startade Birgit Bidder på Peace & Love och forsatte sedan med en konsert på Kulturhusets Tak i Stockholm.

Därefter följde festivalerna Storsjöyran, Text & Musik och Musikens Makt, både under eget namn och med svenska bandet Raketen. Konserterna spelades in av P3 Live och planeras att sändas under hösten.

Nu är Birgit Bidder aktuell med en klubbturné i Sverige och den 2/11 gör hon höstens enda Stockholmsspelning på Hornstull Strand.

Hela turnélistan finns på hemsidan birgitbidder.com
tv4play.se

Patrik BacklundPatrik Backlund släppte sitt debutalbum Patrik Backlund Is An Arsonist i en liten vinylupplaga tidigare i år. Det är ännu inte många som upptäckt hans musik, men de som gjort det är rörande överens om att det något riktigt stort 25-årigen skapat. Musiken rör sig i trakterna kring Neutral Milk Hotell, Guided by Voices och Paul Westerberg. Om man måste hitta referenser.

patrikbacklund.com

19.00 – 00.00.
18 år. 100 kr.
20.00 Patrik Backlund
21.00 Birgitt Bidder

Jakob Hellman & Nerverna på turné!

Det här är näst efter Text & Musik det jag är mest stolt över att ha fått ihop. Det blev så bra när Jakob spelade med Jonas, Christian och Emil i somras att vi inte kunde låta bli att göra om det. Jag bokade tre datum på en dag och det ser ut att bli mer i vår. I dag fick vi ut med turnén och fick bra med press på en gång.

Mycket generöst av Matti att låta dom använda namnet Nerverna. Jag gillar tanken om gruppen lite som ett The Band, ett band i sig som behåller sin identitet bakom olika sångare.

Tänk att jag skulle jobba med Jakob Hellman, en artist som varit i mitt liv sedan jag var tre år gammal...

Den snygga affischen ovan har Massysteris Erik Viklund fotat och formgivit. Bara en sådan sak.
Själv skrev jag en liten presstext. Den blev inte fantastisk, men funktionsduglig. Så här:

Jakob Hellman & Nerverna gör tre exklusiva konserter
En av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister. Backad av ett nytt band är Jakob Hellman äntligen tillbaka.

Med sitt enda album "...och stora havet" skrev Jakob Hellman både om spelreglerna för svensk pop och in sig själv i historieböckerna. Albumet listas om och om igen som det bästa någonsin när landets musikhistoria ska sammanfattas.Trots den korta karr...iären är Jakob Hellman en av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister.

2011 började det hända saker. Under våren släpptes singeln "Utan Er", en duett med artisten Magnus Ekelund. Klassisk Hellmanpop som uppmärksammades stort på en mängd musikbloggar. Var den förlorade sonen på väg tillbaks?
Senare den sommaren uppträdde han på festivalen Musikens Makt i Luleå och på Gröna Lund i Stockholm kompad av Mattias Alkbergs kompband Nerverna. I mötet mellan det unga bandet och den legendariske artisten uppstod omedelbart kemi. Låtar han jobbat med länge började ta form och viljan att spela live med band föddes på nytt.

Äntligen är en av de stora poppoeterna tillbaka med ett riktigt vasst band i ryggen. I december gör Jakob Hellman & Nerverna tre exklusiva konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö som smakprov på vad som komma skall.

08/12 Stockholm, Strand
09/12 Göteborg, Sticky Fingers
10/12 Malmö, Babel

Support: Magnus Ekelund

Rookie 2011

Ja, i helgen var man alltså på Rookiefestivalen I Hultsfred. Satt i en panel (det gick ganska bra), såg lite band och träffade folk. Rookie arrangeras av eleverna på Rockcitys Musik & Event-utbildning och har fokus på nya, oetablerade band. Det är lite kul med att sådant arrangemang som inte utgår från branschen och dess lanseringsplaner som ByLarm i Oslo och Spot i Århus utan bottnar i kidsen och vad det själva tror på. Eller vill se.

Det är mycket facinerande. Sådant som växer upp av sig själv och slår rot bland tonåringar, opåverkade av branschorkestrerade trender. Därmed inte sagt att allt är bra. Det var mycket dassiga elektrogrejer jag verkligen inte förstod mig på. Och festivalens stora dragplåster Kapten Röd är väl heller inte direkt min kopp te.

Men det var trevligt på det hela taget. Lisse Dancefloor Disaster var rätt fräna. NewKid är ett intressant fall. En pretty boy som sjunger smörigt playback. Egentligen ingen skillnad alls från Eric Saade, men med några enkla grepp och kulturella markeringar blir han creddig och hipp istället för folklig. Tänk vad rätt läderjacka och typsnitt i artistnamnets logga kan göra.

Ismen från Östersund spelade och drog jättemycket folk som entusiastiskt hoppade till deras aningen vulgära tezxter. Inte min grej alls, men kul att de fortfarande bubblar där precis under ytan. Ska bli spännande att se vad som händer.

Vad som hände på Studion 28 oktober 2011

MIn kompis Jerry Boman råkade ut för något riktigt obehagligt i helgen. Att krogvakter är ett kroniskt maktmissbrukade släkte är en gamal sanning (jag har själv brutit två händer i sammandrabbningar med köttnackarna) men det här var en ovanligt otäck historia. Som dessutom drabbar en så genuint snäll och harmlös person som Jerry. En musikentusiast som bara gillar att gå ut. Det här är hans historia. Såg någon nått kan ni kanske hjälpa till, om inte annat är det en sedelärande berättelse om hur det går till i Stockholms nattliv. Hoppas asen åker dit och att incidenten inte kommer i vägen för att Jerry också i fortsättningen ska våga röra sig fritt på klubbar och konserter.

Nåvä:

Vad som hände på Studion 28 oktober 2011
Innan du läser:
Om någon av mina vänner som var på plats på Kulturhuset såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar.

Det här är en väldigt lång text, jag hoppas du för min skull orkar läsa. Det är viktigt.

Klockan är ca 02:40 frdagen den 28 oktober när jag och Maja står i baren på Studion på Kulturhuset. Vi diskuterar, och jag ska vara helt ärlig, vi kanske inte har haft den bästa kvällen. Blir lätt så med två passionerade människor med känslorna på utsidan. Men vi bråkar absolut inte. Vi pratar.

En kille i grå tröja kommer och ställer sig mellan mig och Maja, lite på sidan. Maja har då flyttat sig så hon så att säga står utanför baren och jag vid, killen står med sidan mot mig och vänd mot Maja. Han börjar prata med henne, samtidigt som han tar upp sin mobil lutar han sig när för att prata i hennes öra. Jag tycker det är lite oförskämt att bara bryta sig in så där och avbryta vårt samtal så jag säger det till killen. "-Ursäkta vi snackar här kan nu gå?". Ingen reaktion. Jag försöker igen men inget händer. Då ta jag tag i killen och säger verkligen till "Alltså, gå snälla vi snackade här, jag och min flickvän".

Då vänder sig killen om väldigt hastigt, lägger ner mobilen och flyger på mig, greppar tag i mig. Bakifrån kommer samtidigt ytterligare en person som jag inte ser, denne person bänder upp min vänsterarm väldigt kraftigt. Jag skriker "Sluta, vad gör ni?". Jag är i detta läge helt i chock, förstår inte alls vad som händer. Jag är livrädd, två personer håller mig stenhårt, det gör enormt ont i vänsterarmen. Jag försöker slingra mig ur, jag förstår ju inte vilka de här två är.

Då kommer två vakter rusande, dessa ser jag att de är vakter på deras klädsel och deras bricka. Jag tror för en sekund att de ska plocka bort dem som gör mig illa, men i stället greppar de här två tag om mig ännu hårdare. Jag gripas av total panik. Jag förstår inte var våldet kommer i från, vad jag gjort eller vad som händer. Någon skriker "Nu åker du fan ut!". Då fattar jag, alla fyra som håller mig är vakter. Även killen i grå tröja är någon form av vakt. Han har dock ingen bricka på sig och personen som står bakom mig har jag ännu inte sett, men jag antar då att de också är en vakt av något slag.

Jag försöker i mitt panikartade tillstånd säga till dem "Okej okej, vi går ut". De fortsätter bända upp mina armar på ryggen, det gör extremt ont och jag drabbas ännu en gång av panik, jag står inte ut med smärtan trots att jag anser mig vara en rätt tålig person. Det värker som vänster axel är ur led, jag försöker ta mig ur detta grepp samtidigt som jag säger"Sluta, jag ska gå, sluta". När vi närmar oss foajen ansluter ytterligare en vakt, han har gulröd mössa av något slag, det hinner jag se i ögonvrån innan han skriker "Nu ger vi den jävlen!" eller något liknade.

De numera fem vakterna knuffar mig framför mig och trycker mig med full kraft rakt in i de glasväggarna som omger foajen på Kulturhuset. Jag tar smällen med ansiktet, eller rättare sagt höger kind. Fyra vakter håller mig och vakten med mössan sätter handklov på min vänster handled. Jag frågar vad han håller på, varför gör han så. Hans svar blir att han väldigt hastigt och kraftigt drar i den andra handkloven så min vänster arm far upp bak på ryggen.

Det gör ondare än något annat jag upplevt, jag ska inte säga att jag är nära att svimma men chocken och hela situationen gör mig svag. Sedan sätter de handklov på andra armen, jag har nu båda armarna låst bakom min rygg och är helt försvarslös. Någon säger "Ta in honom i rummet". Här får jag ytterligare panik, jag vet inte vad Rummet är och med vaktens ord om "Nu ger vi den jävlen!" ringade i öronen ser jag det värsta framför mig. Att jag ska hamna i ett rum med fem aggressiva vakter helt försvarslös med händerna bakom ryggen.

Rummet visar sig dock bara vara bakom glasväggen, en person tar fram en stol som jag ska sitta på varpå en av vakterna skriker "Nej för fan, den jävlen ska sitta på golvet". De tvingar ner mig på golvet, min vänsteraxel som gör enormt ont slår i väggen.
Där sitter jag, mot väggen, med handklovar och en axel som jag tror är ur led. Jag ber om att få sitta på något annat sätt eftersom det gör väldigt ont, jag påpekar att jag inte precis kan göra något eftersom jag har händerna bakom ryggen. En vakt väser tillbaka "Du, håller du inte käften kan vi lägga dig ner på mage och då blir det svårt att andas som du vet". Eftersom jag är rätt insatt i diverse historier om gripanden via mitt jobb vet jag precis vad som kan hända när man ligger på mage med handklovar. Det går inte att andas.
Där och då upplever jag den värsta ångesten i mitt liv, jag har våldsamt blivit omhändertagen av fem vakter, fått handklovar för första gången i mitt liv och nu uttalar en person som står över mig i maktförhålladet, både som vakt men även eftersom jag sitter ner och med händerna bakom ryggen, denne person uttalar ett i det närmaste dödshot. Jag blir fruktansvärt rädd.

En vakt kommer in och skriver rapport bredvid mig, det är samma person i den gråa tröjan. Fortfarande utan bricka. Dock ser jag att det på hans rygg står "Security". Trycket ser väldigt amatörmässigt ut. (jag vet inte om det är rädslan, chocken eller något annat, men jag ler lite åt mig själv där att jag trots situationen lägger märke till bra eller dåligt tröjtryck). Jag frågar honom vad som hände, varför jag sitter där, vad jag egentligen gjort. Han svarar inte. Jag frågar igen, jag vill veta, jag känner mig extremt utsatt och greppar hamnstrån efter någon förklaring.
Utanför har jag sett några andra vakter samtala, det är alltså glasväggar så jag ser vad som händer men hör inget. Bland annat ser jag en vakt, en stor reslig man drygt två meter med rakad skalle, plötsligt gå i väg. Han kommer senare tillbaka med en påse med is i och har den runt sin arm. Han kommer in i rummet, säger inget, visar bara upp påsen mot mig samtidigt som en elak blick kommer, han går fram till personen som skriver. Jag frågar varför han lindat in handen i is, han menar väl inte att jag har skadat honom? Blicken jag får tillbaka säger att han menar det. Jag är helt hjälplös, känner att historier hittas på samtidigt som jag sitter där på golvet. Jag frågar igen vad personen skriver, vad jag gjort och varför jag sitter där. Inget svar.

Personen som skriver reser sig upp, går till dörren och säger "Jag kan fan inte sitta här inne, han vägrar hålla käften". Personen går, in kommer istället en annan vakt och ställer sig en bit bort. Jag frågar honom om vad som kommer hända nu. "Polisen kommer hämta dig".Jag tänker att det är skönt, då kommer allt reda ut sig och att det bara är ett missförstånd, att polisen kommer inse att vakterna gjort fel och släppa mig.
Utanför ser jag den reslige vakten med rakad skalle utan ispåse. Han verkar inte speciellt bekymrad över sin hand längre, bär runt på diverse saker fram och tillbaka i entrén.

När det gått väldigt lång tid, klubben har stängt för länge sedan, jag hinner se alla mina som jobbat under kvällen och Maja försvinna ut genom entrén utan att se mig. Skriker på Maja men hon hör inte, jag tror såklart att hon tänker att jag blev utslängd. Ytterligare tid går och all personal börjar gå hem, jag frågar då om inte polisen ska komma. Vakten: "Det får vi hoppas för din skull, vi kan ju puckla på dig här och ingen kommer se något eftersom alla gått hem".
Nu upplever jag verklig dödsångest, jag ställer in mig på att bli misshandlad av vakterna, med händerna bakom ryggen. Jag kan knappt andas och känner nästan att jag svimmar. Ser mig omkring och märker att det som han säger bara är vakter där.

Så här i efterhand kan jag knappt beskriva vad jag känner, ser framför mig hur de slår och sparkar, slänger ut mig på gatan och låter mig ligga. Jag är helt inställd på att få stryk och jag tänker på Maja, var hon blev av, att hon inte vet något alls var jag är. Jag tänker på min vänner som inte heller vet, och att alla kommer få veta i morgon…

Efter vad som känns som en evighet kommer tillslut polisen, jag ser de två gå in och börjar förhöra vakterna. Alla pratar och pekar in mot lokalen. Det håller på en rätt bra stund. Tillslut kommer de två poliserna in till mig, säger inte ett ord, frågar inte hur jag mår. De försöker lyfta upp mig, jag skriker efter som det gör fruktansvärt om i axeln. De hjälper mig upp och vi går ut mot polisbilen, en stor piket. Jag får sätta mig därbak och jag ber om att få sätta mig lite på sidan eftersom axen gör så ont. Båda två tycker det är ok, och den polis som sitter därbak erbjuder sig att hålla mig så jag kan sitta lite bättre.

Vi åker till häktet på Kungsholmen. Jag vet fortfarande inte varför jag sitter där med handklovar, det hela är extremt overkligt. När vi anländer till häktets källare och jag går ut ser poliserna att jag har extremt ont, de samtalar och säger sedan "-Du är en rätt snäll kille va? Vi gör så här, vi ser att du har väldigt ont och vi får egentligen inte göra så här men vi tar av dig ena handkloven så du kan räta ut armen." Det är extremt snällt gjort. Vi åker upp, jag får lämna in mina saker och jag hamnar i en cell. Min arm gör extremt ont, jag ber om en läkare men får ett barskt svar att det inte finns och att jag ska lägga mig. Som sagt, jag vet fortfarande inte varför jag sitter där jag sitter. Efter en massa tjat får jag två värktabletter.

Det blir noll sömn och när jag under natten går på toaletten frågar jag när jag får prata med någon så kollar de varför jag sitter. "LOB plus Brott" står det. Jag får en chock. Vad är det för brott? Det låter så allvarligt. Häktespersonalen vet inget.

Efter vad som är en evighet, närmaste bestämt lite mer än den lagliga tiden man får hållas i häkte utan att veta vad man gjort, åtta och en halv timme får jag tillslut prata med en polis. Han berättar att vakterna anmält mig för… håll i en nu: Slagit en vakt i ansiktet två gånger, "knäckt" en annan vakts finger, våldsamt motstånd, m.m.

Jag håller på att falla av stolen. Bokstavligen. Polisen tar tag i mig och frågar hur det är. Jag darrar, kan inte kontrollera min kropp. "Slagit en vakt i ansiktet. Två gånger?" Jag förstår inte. Jag har inte gjort något, hur skulle det gått till? Polisen säger att jag gjorde motstånd och slingrade mig loss och fick väl in något slag. Jag vet inte vad jag ska tro. De var fyra mot en. Skulle jag lyckats ta mig loss, rikta slag mot ansiktet. Träffa två gånger. Hur skulle det gå till? Jag känner hur marken försvinner. Resten av förhöret är som i dimma, jag berättar min historia, flera gånger. Precis som jag har skrivit ner den här.


Det var så här jag upplevde situationen, vakterna har tydligen upplevt något helt annat. Enligt dem är jag en person som både misshandlar, stark nog att stå emot fyra vakter och samtidigt "knäcka" fingret på en person som är drygt två meter lång och enormt stark. Ursäkta mitt lustiga sinne här men, det där är väldigt magiskt av en popkille med smala armar som kallar runt två armhävningar i rad.

Jag har aldrig någonsin varit med om något liknade.

Summa:
Jag har anmält vakterna för misshandel och övervåld. Min axel värker enormt, jag har blåmärken på vänster arm efter tre förmodat fingar (dvs någon har greppat armen extremt hårt), jag har en svullen handled på vänster arm efter att vakten drog i handkloven och jag har skrapsår på samma handled. Om axeln blir bra vet jag inte nu, om det inte gått över om en vecka kan någon muskel skadats, det vet jag först då. Mina fysiska skador är dokumenterad på SÖS av läkare.

Mina psykiska skador vet jag ännu inte så mycket om, i natt sov jag några timmar och hade mardrömmar. Just nu känner jag en extrem rädsla för att gå ut. Maja har lovat följa med och hålla mig i handen, jag ska försöka gå ut igen rätt fort för att det inte ska byggas upp något som jag inte vill ska finnas. Men om jag beter mig konstigt den närmaste tiden när jag är ute få förstår ni varför, jag kanske kommer lämna stället tidigare än jag tänkt och jag kanske kommer vara lite avvaktande mot vakterna. (99% av vakterna på de ställena jag besöker är väldigt bra, jag fattar att de måste vara lite baska i bland för att få ordning, det är helt ok. Sprid gärna detta till vakter ni känner)

Jag som ofta "jobbar" ute vet precis hur vakternas jobb ser ut, det är inte utan en stor respekt som jag ser på dem att dem kväll efter kväll står ut med en massa jobbiga människor. De får även ta hand om ledsna/sårade/galna/tokiga och allmänt störiga personer. Och det är just därför jag beundrar de som klarar jobbet. De som inte klarar jobbet, som faller ut mot personer direkt och sedan eskalerar våldet när en person befinner sig i chock har jag dock inte så mycket övers för. Jag tycker en vakt ska vara bara på att bedöma situationen, försöka lugna ner personen och förstå att ett gripande av en vakt kan vara väldigt dramatiskt. Att man kanske reagerar på just mitt sätt, man vill bara därifrån.


Om någon av mina vänner var på plats och såg något, berätta vad du såg för polisen. Eller var du bara på plats och såg mig under kvällen, berätta för dem vem jag är och hur jag fungerar. Jag är inte en ängel men att slå en vakt i ansiktet två gånger med berått mod är inte jag. Inte heller att "knäcka" någons fingrar.

Mvh
Jerry Boman
30 oktober 2011

Söndagslåten: Anna Ternheim - Walking Aimlessly

Hultsfred MITT I VINTERN!

Nej, vinter är det ju inte. Men en ovan säsong för en annan att besöka den småländska rockmetropolen.

Just på spelstället Metropol är det i helgen Rookiefestivalen för tionde (eller om det är elfte) gången. Festivalen med oetablerade och småhajpade band som arrangeras av de som går musikbranschutbildningen här i byn.

Jag började dagen med att vara en hårsmån ifrån att missa tåget. Sedan gjorde jag samma sak när det var dags att byta i Linköping. Sedan dog telefonen så jag kunde inte kontakta Putte (Svensson, en av grundarna av gamla Hultsfredfestivalen) när jag kom fram. Lösningen blev att låna luren på turistförmedlingen. Dom hade så klart numret uppskrivet.

Det är ganska mysigt, Hultsfred i höstskrud. Hotell Hulingens restaurang öppnade inte förrän sex, så jag kunde tyvärr inte ge mig själv en välkomstöl där. Men man hann kolla på en liten marknad, kika in på Konsum samt ta en kaffe och bulle på ett konditori.

Parentes: När jag var liten var det en tjej på mitt dagis som inte fixade att säga mitt namn så hon kallade mig för Konsum istället. Det är ju jättefint! Min förstfödde ska heta Konsum. I alla fall i mellannamn. Slutparentes.

Det är väldigt lite av de som spelar jag har koll på. Newkid, Lissie Dancefloor Disaster, Kapten Röd och Ismen från min hemstad Östersund närmare bestämt. Men det är väl lite av poängen, att det är nytt och oprövat.

I morgon hoppas jag hinna titta in på Svensk Rockarkiv och granska deras samlingar av skivor och memorabilia. Jag ska också sitta i en expertpanel med representanter från olika delar av musikbranschen. Hur gick det till? Ja, jävlar.

En kulturgärning

Häromdagen publicerade Östersundposten den kanske bästa rubriken i världshistorien, Handgranaterna tillhörde nazizombier .
Det var överbliven rekivisita från den tio år gamla filminspelningen Terror i Rock N Roll Önsjön. En riktig klassiker.

Jag behövde inte fundera länge på hur man skulle gå till väga för att se om mästerverket tills någon vänlig själ laddade upp hela härligheten på Youtube.

Har ni sett den, se om. Har ni inte, njut av förstagångsupplevelsen.

Moderaternas svarta bok:

Jag blir snarare road än upprörd över de "nya" moderaternas arroganta historielöshet när partisekreterae Sofia Arkelsten i DN på fullt allvar påstår att hennes parti var drivande i frågan om allmän rösträtt. Men Arkelsten kanske borde läsa på lite. Trist om hon går omkring och tror att hon är partisekreterare för ett parti som inte aktivt motarbetat demokrati så gott de kunnat.

Vi drar den här igen. Moderaternas Svarta Bok:

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.

• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

• 1927: Nej till folkskolereform.

• 1931: Nej til sjukkassan.

• 1933: Nej till beredskapsarbete.

• 1934: Nej till a–kassa.

• 1935: Nej till höjda folkpensioner.

• 1938: Nej till två veckors semester.

• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.

• 1946: Nej till fria skolmåltider.

• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.

• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.

• 1951: Nej till tre veckors semester.

• 1953: Nej till fri sjukvård.

• 1959: Nej till ATP.

• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.

• 1963: Nej till fyra veckors semester.

• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.

• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.

• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.

• 1976: Nej till femte semesterveckan.

• 1983: Nej till löntagarfonderna.

• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.

• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.

• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.

• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.

• 2006: Nej till gröna jobb.

• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.

• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.

• 2006: Nej till höjd a- kassa.

• 2006: Ja till sänkt a-kassa.

• 2006: Nej till höjd sjukersättning.

• 2007: Ja till sänkt sjukersättning

Magnus Ekelund & Stålet - Din jobbigaste vän

Åh, vas fint. Man blir helt mör i huvudet.

Söndagslåten: Pulpa - Min Kniv

Pulpa - Min Kniv from Kristofer Hedlund on Vimeo.

Expropriera Facebook

På dagarna sitter jag framför en dator nästan jämt. Sedan jag blev kontorsanställd har mitt Facebook-användande som tidigare var ganska sparsamt exploderat. Blivit en del av vardagen. Jag säger inte att jag försummar mina plikter och har något slags maniskt förhållande till sidan, mer att man är inloggad vid sidan av rätt mycket. Man kollar lite, skriver något, pratar med någon. Om man var lagt åt det hållet skulle man kunna hävda att det rent av kan användas som ett arbetsverktyg. Jag kan hålla koll, skapa kontakter och följa vad konkureterna sysslar med. Men vad fan tror ni om mig, ser jag ut som en skribent på Metros sidor för karriärstips?

Nä, istället för att motivera mitt användande av sidan med nyttoskäl växer självföraktet i det faktum att man är sämst på att hålla en rak linje i sina övertygelser. Facebook är ett enormt stort, vidrigt företag som kartlägger våra intressen och åsikter för att perfekt kunna sälja in riktad annonsering och närmast sublimalt påverka användaren. Jag blir sällan träffad av förnumstiga plattityder, men maximen "Vi är inte Facebooks kunder, vi är deras vara" är så väldigt träffande att man bara nickar med öppen mun.

Jag vill inte vara en vara. jag vill inte definieras av konsumtion. Jag är medveten om att det är svårt att komma runt en sådan enkel sak som de grundvallar vårt samhälle vilar på. Men man kan ju i alla fall försöka undvika att själv aktivt göra det hela värre, som ett flitigt Facebook-användande ofrånkomligt gör.

Å andra sidan är det så roligt. Jag har svårt att relatera till "samtidsspanande" krönikörer som ska fånga tidens anda och exemplifierar sina vänners statusuppdateringar med att de skriver om vad de äter, när de tränar eller plockar svamp. Jag har på fullt allvar nästan ingen kompis som skriver den sortens livsstilsstatusar. Jag har sett den ökända raden "Man kunde må sämre" max fem gånger de här åren. I mitt lilla hörn av världen är folk mest roliga, arga och beter sig som de gör mest annars. Jag kan enkelt och okomplicerat kommunicera med vänner som bor långt bort, sådana som man kanske inte har något särskilt att säga till med vill småprata med ändå. Anspråkslöst sådär.

Till saken hör att jag aldrig ägnat mig åt communitys överhuvudtaget tidigare i livet. Till och med min gymnasieskolas interna nät Z-Online ansåg jag vara lite otäckt integritetskränkande. Men nu tycker jag bara det är så roligt att enkelt hänga med folk på Facebook. Skämta och bråka. Men det är väl just det som är kruxet. Man låter den lockelsen och känslan av att det är något privat man ägnar sig åt överskugga det faktum att man själv är en inkomstbringande kugge i ett motbjudande maskineri. Jag skulle vara mycket mer till freds med det hela om sidan var stalig. Att staten istället för att multinationellt företag administrerade Facebook och rådde över våra personuppgifter. Att Facebook dessutom tagit på sig en obehaglig roll som censor helt utan demokratiskt mandat att göra det förstärker den uppfattningen.

Så det är helt enkelt min lösning: expropriera Facebook. Om medborgarna ska leva sina liv på sidan och dela sina personuppgifter där krävs det en administratör som både kan ta ansvar och stå till svars. Storföretag är rättslösa monster i vars händer vi inte kan lägga våra liv. I takt med att internet gått ifrån sin ursprunliga, anarkistiska form av fri inromation till att vara en plattform för en handfull varumärken (Youtube, Facebook, Twitter etc) med vinstdrivande motiv krävs samhälliga insater för att värna medborgarnas personliga integritet. Alltså: staten, det vill säga vi som bor i landet och den statsapparat vi valt att förvalta det åt oss, måste ta kontrollen. Hur exakt det här skulle gå till överlämnar jag till någon som jobbar lite mindre utifrån rena känsloargument.

Jag lever gärna en liten del av mitt liv på Internet, men inte om det innebär att jag med min digitala närvaro gynnar något multissvin på andra sidan atlanten.
Eller så är jag bara sur för att Luleå snodde de arbetstillfällena som kom med Facebooks serverhallar från Östersund. Det är en jävla labyrint det här, livet.

Svartsyntes

Jag har fastnat totalt. Jag känner inte igen mig alls i var jag är och vad jag gör. Jag förstår inte varför jag, som påstår mig värna så mycket om mina ideal och integritet, sitter och håller på som jag gör. Det flesta lever så klart med kompromisser. Alla. Men i mitt jobb kan det jag gör ofta bli rena skrattspegeln för vad jag tror på och vill vara. Saker jag representerar och situationer man hamnar i som rentav äcklar mig. Jag har helt enkelt sålt mig.

Jag blir helt tokig av känslan att man aldrig gör någonting av relevans i livet. Något sant. Jag vet inte ens var jag skulle börja. Jag vet inte om jag kan längre. Jag tyckte så mycket om att hålla på med musik och ingå i ett kollektiv. Nu representerar jag andra som får ägna sig ut sin konst (i varierande verkshöjdsgrad..) och sitt uttryck. Det blir en sådan våldsam kontrast till att jag inte gör något. Jag har aldrig haft som ambition att jobba med det jag gör, att vara på den här sidan av bordet. Jag har bara hamnat här. Men ju längre jag stannar desto mer blir konsekvenserna mitt eget ansvar. Antar att det redan är det.

Jag känner mig helt värdelös och långsamt ruttnade inifrån. Jag gjorde något vettigt och meningsfullt mellan 2004 och 2007. Det är tre små år. Sedan dess har man mest ägnat sig åt att vara full två-fyra gånger i veckan och vänta på att tiden ska gå. Tills man landar någon annanstans, kommer på något nytt. Men faktum är att verktygen rostar och jag inte ens är den person som var med i ett band, skrev texter och gjorde något som var värt någonting längre. Jag är någon annan som jag inte vet vem det är eller vad den personen går ut på. Inte helt säker på att jag vill ta reda på det heller.

Jag hatar den här känslan av bråddjupt gap mellan vad man var (skulle kunna ha blivit) och det man är. Och hatar jag den här jävla staden och alla vidriga människor som befolkar den. Bostadsrättsomvandlingar, gentrifiering och moderater. Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Att bli en av dom eller att lura mig själv att jag fortfarande står för något jag inte längre kan göra. Jag måste göra något radikalt snart.

Varför skrev jag det här egentligen? Jag är säkert bara hungrig. Ta ingen notis om mig.

I dag börjar rättegången

I dag inleds rättwegången mot de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien.

Jag känner inte Johan Persson. Martin Schibbye däremot har jag haft förmånen att arbeta med när han var min redaktör på Folket i Bild. Jag kan därför med bestämdhet avfärda att de två svenskarna som sitter fängslade i Etiopien skulle vara något annat än högst seriösa journalister med ett mycket allvarligt uppdrag. Långt ifrån den Etiopiska regimens bild av äventyrslystna terroristsympatisörer, en bild som tyvärr delas av vår utrikesminister Carl Bildt. En man vars motivation att agera för journalisternas frigivade inte är det största då han i egenskap av före detta styrelseledamot i Lundin Petroleum var ämne för deras granskning i regionen.

Familjen Lundins företag har gjort det till sin affärsmodell att exploatera olja och mineraler regioner där deras konkurrenter inte vågar ge sig in. Vi talar alltså om en diktaur där ett hänsynlöst förtag i kolonial tradition, enligt otaliga vittnesmål, våldfört sig på lokalbefolkningen och där journalistisk granksning av förhållandena är förbjuden.

Låter inte det som precis vad som borde undersökas av fri press? Det tyckte i alla fall Johan Persson och Martin Schibbye som modigt gjorde vad få av deras kollegor skulle vågat. För sanningen och demokratins skull.

Sanning och demokrati är dock inget som står särskilt högt på varken den Etiopiska regimens eller den svenska Alliansregeringens agenda. De förstnämnda fängslar journalisterna och istället för att som praxis är utvisa, och möjligen bötfälla, Persson och Schibbye åtalades de enligt landets terrorlagar för samröre med rebellgrupper. I det sistnämndas fall tyckte tydligen inte den svenska regeringen, representerade av Carl Bildt, att så här allvarliga frågor var värda att ta tag på något större allvar. Snarare att de två journalisterna borde kikat på UDs rekommendationer avstått från att resa. Som om de var två vanliga turister och inte reportrar med ett uppdrag. Den här undermåliga synen på journalistiken och dess roll för global sanning och rättvisa är inte värdig Sverige och miskrediterar inte bara den uppenbart jävige Bildt utan hela den Svenska regeringen. Det är inte värdigt något demokratiskt land. det är en skandal.

Att påstå att de för skylla sig själva då de tog sig in illegalt i landet är inte ett giltigt argument. Visst, om straffet stod i partitet till brottet. Men nu handlar det om upp till fyrtio års fängelse för att ha utfört seriöst journalistiskt arbete. Med en rättegång som bygger på fabricerade bevis och en terrorlagstiftning som finns till av uteslutande repressiva skäl. För att kväsa opposition, för att skrämma journalister.

Att påstå att vi kränker Etiopiens suveränitet genom att påverka utfallet av åtalet är inte heller ett giltigt argument. Etiopien är inte en rättsstat utan en diktatur där domstolarna och deras ämbetsmän tillsätts av staten och för statens talan. Vill den Etiopiska regimen få Martin Schibbye och Johan Persson fällda för att statuera exempel kommer de få det. Enda möjligheten internationell press på landet. Indragna bistånd och skarpt avståndstagande borde förväntas av alla demokratiska stater som ser yttrandefrihetens okräkbarhet som något heligt.

Att förklara UDs undfallenhet i frågan med tyst diplomati och delikata förhandlingar duger inte. Det här är en så stor fråga att det måste föras upp på högsta priortitetsordning. Carl Bildt skulle ha uttalat sig direkt. han skulle ha fördömt den folkrättsvidriga arresteringen och fått de svenska medborgarna frigivna samma dag som de fängslats. Eller ännu hellre insett sin komprometterande situation som ämne för granskningen och överlämnat ärendet till någon annan.

Av den här mardörmssituationen har vi lärt oss tre saker.

-Oberoende svenska journalister kan inte lita på att beskyddas av Sverige när de granskar diktaturer och multionationella företags verksamhet. Även om de har med FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna i ryggen.

-Svenska medier vågar inte ta i så här infekterade frågor utan förpassar dem till kultursidorna tills det är försent och man har en tragedi att skriva om istället.

-Carl Bildts roll som utrikesminister är helt ohållbar. Innan hans förehavanden i Lundin Oil granskats till botten har han inget i en regering att göra. Det är Bildts ljuskygga oljemiljoner som ska stå inför rätta, inte två journalister som gjort det jobb vi som värnar demokrati och sanning förväntar sig av dem.

Just nu känner jag bara en djup sorg över världen, makten och korruptionen. Två duktiga journalister sitter i ett farligt, kallt fängelse med hotet om livstids fängelse hängande över sig. En utrikesminister sitter i Skavlans myssoffa och ljuger utan att blinka.

Frige Schibbye och Persson. Avgå Bildt.