Mind the Gap

Strax pyser jag i väg till London med Industri Royal som ska spela på ett ställe som heter Pipeline i östra delen av staden. Själv ska jag leka turnéledare. Som tur är har vi fått förskottsbetalning, så jag behöver inte hantera kontanter. Det hade gått åt helvete.

Något annat som däremot med största sannolikhet kan gå åt helvete är flyget med RyanAir. Det går egentligen mot alla mina principer att nyttja ett så ljusskyggt och enligt uppgift arbetsrättsvidrigt flygbolag, och oddsen att vi får med oss instrumenten på planet är väl 50/50 på sin höjd. Men vad ska man göra när man inte direkt är stadd vid kassa.

Men det här kommer bli roligt. Mina vänner i The Small Screen Light Show agerar förband och lånar generöst nog ut lite backline. På plats sluter vi också upp med Kim, Julia, Martin och Astrid, den sistnämnda som bor i London och de tre första som åkt dit för ändamålet.

Om tid funnes skulle jag gärna göra lite andra saker än vänta under soundcheck och humpa backline. Till exempel svänga förbi på Rough Trade och Forbidden Planet. Eller bara knata runt lite. Och dricka öl förstås. Något säger mig att schemat kommer tillåta i alla fall det sista.

Jag har de senaste dagarna läst Johan Hakelius (en av få politiska meningsmotståndare jag verkligen respekterar) bok Döda vita män för att komma i stämning inför resan. Boken viger ett kaptiel var åt engelska excentriker under 1900-talet. Från älskvärda original som Stephen Tennant och Jeffrey Bernard till fascinerande fascistiledaren (karamelodikt-nivå på den alliterationen!) Sir Oswald Mosley. Bra bok, rekommenderas.

Avslutningsvis har en liten Londonlista också knåpats ihop för att höjan förväntningarna, lyssna här. Det här blir grymt.

Vi ses på botten av Themsen, lads.

Nya artister till Storsjöyran 2010

Elva nya akter till Storsjöyran. Som bekant diggar jag Skriet, så det är kul. Mycket peppad på Anna von Hausswolff och STOR också. Så här presenteras de nya akterna av Yran:

Teddybears
Sommaren 2009 dök det upp ett myller av svartvita klistermärken med ett tecknat björnhuvud runtom i Stockholm. Ryktet spreds snart att ett av 00-talets absolut populäraste band var på väg tillbaks. På Way Out West gjorde så Teddybears (som nu släppt suffixet STHLM) några veckor senare bejublad come back. Bandet som grammisbelönats för hitspäckade Rock'n'Roll Highschool, samarbetat med mängder av namnkunniga artister och gått igenom oräkneliga stilbyten var här igen. Den här gången iklädda Björnhuvuden.
Teddybears bjuder på en vild mix av funk, hiphop, ragga, gammal powerpop, krautrock, psykadelia, elektro, garage, symfonirock och dub. För att bara nämna några genrer. Att receptet fungerar utmärkt har vi fått otaliga bevis på, låtar som "Hey Boy", "Cobrastyle", ”Punkrocker”, "Yours To Keep" och förstås nya singeln Rocket Scientist som premiärspelades i Scandinavium på P3 Guld tidigare i år.
Till Storsjöyran utlovas en minst sagt spektakulär show.

Johnossi
Så fort Johnossi släppte lös singeln ”Whats the Point” under premiärspelningen på P3 Guld stod den utan tvivel att de garanterat skulle tillbaks till Yran redan ett år efter förra gången. Vem kan motstå en så fantastisk popdänga? Det glittrande gitarrljudet, Johns röst, Ossis hårdslående komp, texten… Låten gick direkt in som etta på Tracks och markerade en steget upp i en ny division för duon. En vårturné som förband till Thåström har dessutom sett till att bandet mött en ännu större publik. Välkommen tillbaks, Johnossi!

Elliot Murhpy (US)
Legendaren Elliot Murphy kommer till Yran. Long Island-sonen debuterade redan 1973, har släppt ett tjugotal album och fem romaner. Han är en kultfigur bland vänner av amerikansk rock med folkanslag och 60 år fyllda turnerar han fortfarande jorden runt och gör över 100 spelningar per år. Han är inte bara generationskamrat med kollegan Bruce Springsteen, utan också god vän med Bossen som gärna bjuder upp honom på scen när E-Street Band gästar Paris där Murphy bor sedan 20 år.
Elliot Murphy har de senaste åren blivit en inbiten Sverigevän och spelat i landet tre år på rad, spelningar som bokats av engagerade entusiaster snarare än etablerade turnébolag. Ett av årets guldkorn på Yran!

Oskar Linnros
Oskar "Kihlen" Linnros har en bakgrund i både Snook och Maskinen. Han har också agerat producent och kreativt bollplank till Veronica Maggio. Det är i trakterna kring den sistnämndas musik vi finner Oskars egen. Singeln ”Ack Sundbyberg” är utan tvekan en av årets bästa låtar, en snygg mix soul på svenska och modern hiphopproduktion. Smäktande stråkar och drivande trummor lyfte den nostalgiska lilla underverket till svindlande höjder.

Dream Evil
Med ett bandman lånat från Dios klasiska platta och albumtitlar som Dragonslayer, Evilized och The Book Of Heavy Metal råder det ingen tvekan om att det är riktigt grym power metal Dream Evil levererar. Samtliga album har fått lysande kritik och senaste alstret In the Night är inget undantag. Under snart tio år har Dream Evil gång på gång bevisat sig vara något av det strakaste vi har inom heavy/power metal.

STOR
Mixtapen Dikter ifrån bikten blev en jättesuccé. Nu är STOR äntligen tillbaka med den efterlängtade uppföljaren, "Nya Skolans Ledare". En försmak på vad han är kapabel till och ett bevis på att han tillhör den absoluta svenska hiphopeliten.
Efter att länge varit en del av gruppen Vendetta hamnade rapparen under The Salazar Brothers (Latin Kings) beskyddande vingar. Tillsammans med Mohammed Ali, Carlito och Mack Beats ingår han numera också i kollektivet Ayla som beskrivits som framtiden inom svensk hiphop.

Pascal
Med tredje albumet Orkanen närmar sig har den Gotländska trion Pascal tagit ett rejält steg. Och då ska man ha i åtanke att de föregående verken också följdes av närmast unisona hyllningskörer. De finns en ny kontroll i musiken, i själva ljuden. Nya nyanser och klanger kompletterar här bandets briljanta rockmangel.
Det är hotfullt, svängigt och smart med nerverna utanpå kroppen. Dansa eller gråta, det är frågan.

Skriet
”Kvar är bara hjärtat och skelettet“ textraden från det självbetitlade debutalbumet beskriver Skriets musik bra. Duon består av Isak Sundström från Pascal och regissören Jacob Frössén som gjorde den hyllade filmen om Olle Ljungström förra året. Passande nog låter Skriet lite som man kan föreställa sig att Ljungströms gamla band Reeperbahn skulle låta i dag, i en tid då genrers som post- och industrirock finns att låna av. Ett bländande mörker om ni kan föreställa er något sådant.

Anna von Hausswolff
En röst. Två händer på pianotangenter. Att så enkla komponenter kan utgöra grunden för så sanslöst stor, drabbande oförutsägbar musik som den unga sångerskan Anna von Hausswolff skapar är inte mindre än häpnadsväckande. Diamanda Galás fria röst, Kate Bush egensinne och Frida Hyvönens elegans kan agera som referenspunkter. Men det är knappast tillräckligt. Samtliga som hört Annas Henryk Lipp-producerade låtar har mannagrant fallit pladask. Det kommer du också göra.

Monty
Med ett förkortat artistnamn är David ”Montt Mardié” Pagmar tillbaks i utmärkt form. Ni har garanterat hört honom på radio med purfärska singeln ”En till himmel” där han gästas av rapparen Lorentz från Lorentz M. Zackarias. Han väljer på nya albumet 2010 att sjunga på svenska och renodla sitt redan personliga poptilltal ytterligare. Storverk är att vänta.

Mixtapes & Cellmates
Mixtapes & Cellmates gjorde succé på Klubb Corazon tidigare i år. Nu är bandet tillbaks i Östersund för att med sin skramliga indie av klassiskt snitt ta Storsjöyran med storm. Omedelbar pop under lager av ljuvligt oväsen. Angeläget, självsäkert och melodiöst. Lysande helt enkelt.

Goodbye Sweet Dream - Nytt med Roky Ericson & Okkervil River!

Det plågade geniet Roky Ericson är en av få legendarer som verkligen förtjänar det epitetet. Tillsammans med 13th Floor Elevators definierade han psykedelian och den solokarriär han inledde på åttiotalet, efter att ha varit institutionaliserad stora delar av sjuttiotalet, är fylld av mästerliga rockdängor. Roky Ericson är helt enkelt en av de allra största.

Det är därför mycket glädjande att han är tillbaks med ett nytt album, och ännu roligare att trevliga Austinbandet Okkervil River agerar kompband. I producentstolen sitter dessutom bandets frontman Will Sheff.

Den låt som läckt ut, hjärtskärande "Goodbye Sweet Dream", låter fantastiskt bra och bjuder löfte om vad som måste bli ett av årets bästa album. Ladda ned den här.

Albumet True Love Cast Out All Evil, en passande hoppfull titel efter år i de psykiska sjukdomarnas klor, släpps i april i USA och i juni i Europa.

Tills dess tycker jag ni ska lyssna tills öronen blöder på det här och det här.

Tre gigg och en liten snöstorm

I kväll ska jag försöka mig på ett hat trick. Tre gigg, en kväll.

Först lirar Shout Out Louds på skivaffären Bengans kl 18. Det kan vara roligt att höra lite av det nya materialet. Dessutom är gratis gott.

Därefter har vi Temper Trap på Debaser Slussen. Jag var aldrig svinpeppad på det gigget när jag köpte biljetten, mer lite sugen på grund av mina kompisars intresse. Samkväm är ändå högst upp på priolistan. Nu är det slutsålt och ingen av mina tattare till kamrater har tagit sig för att skaffa en biljett. Jag får alltså gå för mig själv och kika. Men det är väl alltid någon som blir avundsjuk när man varit på något som sålt slut.

På Strand spelar briljante saxofonisten Jonas Kullhammar två set. Det andra har jag tagit reda på att det infaller efter 22.30. Alltså borde det gå att ta sig dit i tid. Kullhammar ser jag mest fram emot av det här spelningarna. Hans konsert härom året på Storsjöyran var helt lysande.

Det ska bli intressanta att se hur jag logistisk ska klara det här. Den senaste dagarna har Stockholm milt uttryckt haft problem med kollektivtrafiken på grund av snö och kyla. Vilket är lite lustigt eftersom det knappt är någon snö här, och definitivt ingen kyla. Hemma i Östersund var det - 37 i morse. Det ni.

"Snökaoset" har gett upphov till en del närmast komiska situationer. När jag kom till Fridhemsplan igår för att byta till Ettan stod det inte mindre än tre tomma bussar vid hållplatsen. Sedan dök det upp två till som tömdes på resenärer när chauffören skulle ha rast.

Alltså fem tomma bussar och några hundra frusna Stockholmare .

Det här är ett bevis gott som något på att det inte fungerar att lägga ut samhällsnyttiga funktioner på privata enteprenörer med omsättning som främsta prioritet.

Mitt sexpunktsprogram för att undvika fortsatta problem:

1.Förstatliga SLs verksamhet helt och släng ut alla profithungriga sopor till "entreprenörer"

2. Efter att genomfört 1: Mer offentliga medel till kollektivtrafiken

3. Gratis kollektivtrafik

4. Fler anställda inom kollektivtrafiken (jag har bestämt för mig att det råder någon slags arbetslöshetskris för tillfället)

5. Gör om Banverket och SJ / SL till samma myndighet.

6. Försök memorera att det snöar varje år och budgetera därefter.

Så. Jävla. Grymt

Pär Thörn
Land skall med lag byggas
Natur & Kultur
När poeten, romanförfattaren, performanceartisten och stundtals också ljudkonstnären Pär Thörn bjuder till uppläsningar har han med sig ett merchbord. Lite grann som vid en rockkonsert. Han säljer till exempel t-shirts med sitt eget ansikte på. Ett typiskt exempel på hur den kritikerhyllade Malmöiten sedan debuten, den 13 lösblad långa Brandpost Ett för tio år sedan, ständigt har gått sin egen väg. Lite vid sidan om. Hans adelsmärke har varit en torr, närapå byråkratiskt stel ton som i sin torra absurditet tvärt om blivit mycket rolig. Som en poesins Buster Keaton.

Böckerna Kändisar som jag har delat ut post till (2000), En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (2002), Inventeringen (2006), Mutationer av Anna-Greta Leijon (2007),
Din vän datamaskinen (2008) och Tidsstudiemannen (2008) har samtliga gått i en lika delar absurdistisk som torrt saklig stil. Han är också en innovation språkkonstnär som med briljant skärpa leker med flera nivåer parenteser, infogade textfragment och vilda experiment med slumptekniker.

Med Land skall med lag byggas (Karl XV:s valspråk, för övrigt) tar Pär Thörn författarskapet till sin spets. Det är en tunn liten bok i storformat, mycket strikt konstruerad. Varje uppslag består av fyra lika stora fält där varje sektion inleds med ”Det vill säga:”. Därefter kan det komma i princip vad som helst.
Tasteline-recept, dikter på Tintin-språket syldaviska, utdrag ur Wittgenstein och Håkan Nesser och fyra svartvita ateljéfoton av centerpartistiska riksdagsledamöter. Det är ett svindlande, förvirrande och underhållande system som avtäcker sig. Ett slags protokoll över samtiden helt i linje med Thörns tidigare författarskap, en balans mellan social samvetet och det rent encyklopediska.

Land skall med lag byggas är en snillrik och intressant lek med litterära traditioner i fiktionens yttermarker. Men den saknar på grund av sin strikta form mycket av Pär Thörns vanligtvis påtagliga berättarröst och därmed lite av charmen med de tidigare böckerna. Thörns ärende är främst den konceptuella poesins, han arbetar efter en tydlig metod helt enkelt för att se vad som händer. Han genomför dey noggrant och nyfiket, men ofta med ett resultat som inte blir tillräckligt engagerande i slutändan.

Den löst sammansatta, associativa formen kan kanske betraktas som en kommentar till samtidens rastlöshet och hypnotiska informationsflöde. Staplade associationer, information utan syfte som snarare förvirrar än förklarar. Eller så nöjer man sig med att betrakta boken som en absurd lek med ord och litterär form. Det räcker rätt lång det med.

-Pontus Sillrén

Recensionen publiceras i nästa nummer av Folket i Bild / Kulturfront

Att rocka Roxen

Om några timmar bär det av till Linköping tillsammans med Industri Royal. Klubben heter Din Mamma och platsen är Nationernas Hus. 50 pickadoler kostar det.
Det bästa är att Östersundarna i Kommun också spelar, alltså engelskspråkiga Sibiria. Jag vet inte vilka förutom Erik, Martin och Martin som kommer att utgöra gruppen ikväll, men återfinns Autsiterna-PO på bas, Laakso-David på synth och flitige Kamratskap Rock-kommenteraren Hospitalet-Johan på trummor är det ju trevligt. Bra folk.

Ebba Grön + Grisen Skriker = Farsta

Som vän av svensk punk blir man så klart lite varm i hjärtat när man upptäcker att Ebba Grön-Gurra har bildad band med ett gäng gamla Grisen Skriker-medlemmar. Farsta kallar de sig, briljant nog, och har lagt upp tre demos på sin myspace-sida.

Jag tycker det låter bra och löftesrikt, även om det än kanske är mer spännande än riktigt bra. Aldrig Ångrat låter som Babylon Blues och Reeperbahn. Den är bäst. Lyssna här.

Trist nog har bandet, precis som Tallest Man On Earth, valt att förlägga gigg när undertecknat är utrikes. Så kan det gå.

De lirar på Pluto i Gröndal 25/2.

Nytt från Tallest Man On Earth

The Tallest Man On Earth nämndes redan i ett av de allra första inläggen här på Kamratskap Rock. Det femte närmare bestämt. Jag tyckte mycket om den drömska folkmusik han visade upp på den självbetitlade debut-EPn och fullängdaren Shallow Grave var ett av 2008 års bästa album, och glädjs därför åt nyheten att han 13/4 släpper nya plattan The Wild Hunt. Det blir nog grymt. Den nya låten King of Spain som ligger på hans myspace lovar i alla fall gott.

För er som inte leker turnéledare i England då kan jag tipsa att Tallest man on earth spelar på Debaser Slussen 26/2.

Några TTMOE minnen: Den magiska spelningen inne på lilla Intiman på Storsjöyran 2008. Gigget 2007 på Plaza i Östersund då en tjej fick ett epileptiskt anfall bredvid mig. Turnén i Norge då Martin hade köpt EPn på Skivhörnan och tvingade oss att lyssna nonstop på den i bilen medan Tröndelags vidder susade förbi utanför. Vackrare än så blir det inte.

Hör gärna av er om ni har någon bra lösning för det här med tidsresor.

2006 Revisited

I går innan Ebba Forsbergs konsert värmde jag medkollegorna Lindberg och Larsson upp på Carmen, av alla ställen. På något sätt gled samtalet in på den franska musikbloggen Absolut Noise som är held dedikerad svensk, smal musik. Snubben som driver den har en helt extrem koll. Dessutom är han ett BQ-fan, så för fyra-fem år sedan hade vi lite kontakt.

Jag hade helt glömt bort det, men jag blev faktiskt intervjuad av Absolut Noise 2006. Ganska rolig läsning på det hela taget.
Mest imponerad blir jag av att jag utrycker mig så väl på engelska (för att inte nämna franska!). Inte perfekt eller något, men nu för tiden kan jag fan knappt konstruera engelska meningar. Något som blev påfrestande tydligt när våra brittiska vänner i The Small Screen Light Show var på besök i Sverige nyligen.
Livet var på det hela taget oerhört mycket bättre för fyra, fem, sex år sedan. Men det vänder väl någon gång. Eller hur.

Jaja, här är intervjun i alla fall.



Penny Century are fun, catchy and huge fans of the Bear Quartet just like I am. I already said how good they were here. They have just released three new songs. Listen two of them in Absolut Noise and then check the last one on their MySpace. Oh, and read Pontus' answers to the questions I asked him. This guy seems to be so not typicaly Swedish, so not "lagom" (a specific Swedish word to define something in between, not black nor white, not hot nor cold, etc. ).


Who are you guys ? Where are you from ? When did you form the band ? How did you meet ?
Penny Century is Julia Erik Kim Martin and Pontus (me). All of us grew up in northern small town Ostersund. Ostersund happens to be place in Sweden that is furthest away from any other town. We were friends and friends playing together long before we took the name Penny Century. But we´ve been calling ourselves that since 2004, I think.
The guys know each other from early childhood. Erik and Kim lived on an island i Ostersunds Great Lake and found one another in first grade. They picked up guitars and started playing Beatles-songs pretty much instantly.
Martin and Pontus met in kindergarden. Julia went to their highschool, but being one year younger she didn´t really know them back then. They all got together playing at the same venues with different bands and became the best of friends in college.

What did you do before to form the band? Have you been part of other bands?
Everyone but Julia has been in a number of groups before this one. Most notable is Erik and Kim´s band Archer.

Do you manage to live with your music or do you have some dayjobs ?
Most of us are roadworkers by day.

There is another Swedish music artist named “Penny Century” like you. What this fuss is all about ? Will you keep the name ? Will he drop his ?
Heh, he actually offered to change his name a couple of years back. But being the arrogant bastards we are we never really saw it as a problem and ignored his proposal. Then people started to talk a lot about us and we got some big gigs. So to avoid confusion he dropped his moniker.

Penny Century is the name of the first Bear Quartet album. What do you like in this band ? Which of their albums do you prefer ?
Let´s try to keep this answer short. We admire Bear Quartet a lot. All of us has listen to them since the dawn of time (our early teens that is). Angry Brigade, Gay Icon, Personality Crisis, Moby Dick, Holy Holy, Ny Vag, My War [AbsNoise : these are several Bear Quartet albums names] were all with us for a long time. In quoted lyrics, in the speakers at parties, on mixtapes. In mentality, artistic and politic senses Bear Quaret suited us really good. It was nice to have their music when growing up.

How would you define your sound ?
Songs of beauty and hope, of love, longing and loss. Catchy choruses, jangly guitars and soaring melodies. Bittersweet, melancholy, energetic, sentimental,yearning, literate, loud, gentle, passionate, fast and slow

Is there anything special in your band compare to some others ?
The most striking feature of our music is, naturaly, Julias mesmerising vocals. We also have two extremely talented songwriters in Erik and Kim, and fine lyricists in Erik and me. Songwriting is a fascinating craft we aim to fully master some day. That sets us apart from a lot of groups who barely can get a decent song down.

What do you think of the Swedish rock scene ? Any bands you feel close to ?
There is hardly a homogeneous scene in Sweden, rather just a large amout of different bands. Sweden being the small country it is becomes quite a lively and creative place with all these groups popping up. There´s a lot of festivals around the country, places to play and clubs in the bigger cities. It´s encouraging to see that many of the most popular bands in Sweden are Swedish. But there are so much shit too : uninspired bands and commercial bores thrive over here as well.
Apart from the Bear Quartet we feel close to: Eldkvarn, Autisterna, The Concretes, Jens Lekman, Hakan Hellström, Jakob Hellman, David Sandstrom, Frida Hyvonen, Silverbullit and Mando Diao among others.

Do you read mp3blogs ? Your opinion about them ?
Some of us do. It´s nice to find new music and read what people think of it.

Your plans in the next future ? Is an album planned ?
Well, we would love to record an full length album and truly realize some of our musical ambitions. But we´re sort of poor and can´t afford to record an entire album. Maybe it´s time for a Penny Century-aid...

What were you doing before to answer those questions ?
Enjoying a cold beer, after a hard day of work, in the gentle glow of a tv-set. Until a right wing asshole showed up on screen and started lying his guts out. It´s election time in Sweden, you know...


Pour mes compatriotes français :

Penny Century sont des gars funs, abordables et fans absolus du Bear Quartet tout comme moi. J'ai déjà raconté ici tout le bien que je pensais d'eux. Ils viennent juste de pondre trois nouvelles chansons. Je vous en propose deux. Ecoutez donc la troisième sur leur MySpace. Oh, pensez aussi à lire les réponses de Pontus aux quelques questions que je lui ai posées. Ce mec n'est pas franchement un Suédois typique : il n'est pas du tout "lagom" (un terme suédois spécifique pour définir quelquechose de ni chaud ni froid, ni noir ni blanc, etc.).

Vous êtes qui les gars ? D'où venez-vous ? Quand avez-vous lancé le groupe ? Comment vous êtes vous rencontrés ?
Penny Century c'est Julia, Erik, Kim, Martin et Pontus (moi). Nous avons tous grandi à Ostersund, une petite ville du nord de la Suède qui se trouve être le plus loin possible de toute autre ville. Nous étions amis et jouions de la musique ensemble bien avant de nous appeler Penny Century. Je crois que nous avons opté pour ce nom en 2004.
Nous nous connaissons depuis notre plus tendre enfance. Erik et Kim habitaient tous les deux sur l'île d'Ostersund Great Lake et se sont rencontrés à l'école. Ils se sont mis à jouer des chansons style Beatles quasiment instantanément.
Martin et Pontus se sont rencontrés à la crêche. Julia allait à leur lycée, mais elle était un an plus jeune donc elle ne les connaissait pas vraiment à l'époque. Ils se sont rencontrés en se retrouvant aux mêmes concerts et sont devenus vraiment amis à l'université.

Vous faisiez quoi avant de former le groupe ? Vous faisiez parti d'autres groupes ?
Tout le monde sauf Julia a fait parti de plusieurs groupes avant celui-ci. Le plus marquant reste Archer, le groupe d'Erik et Kim.

Vous vivez de votre musique ou vous avez un boulot par ailleurs ?
La plupart d'entre nous bossent sur des chantiers le jour. [AbsNoise : ils sont "roadworkers"]

Il existe un autre artiste suédois du nom de “Penny Century”. C'est quoi cette histoire ?
Eh bien, en fait il a proposé de changé son nom il y a deux ou trois ans. Mais les batards arrogants que nous sommes n'avons jamais réellement considéré cela comme un problème et nous avons ignoré sa proposition. Par la suite les gens ont commencé à beaucoup parler de nous et nous avons eu de gros concerts. Alors pour éviter la confusion il a changé de nom.

Penny Century est le nom du premier album du Bear Quartet. Qu'est-ce que vous aimé dans ce groupe ? Lequel de leurs albums préférez-vous ?
Essayons d'être concis. Nous admirons énormément le Bear Quartet. Nous écoutons tous leur musique depuis la nuit des temps (c'est à dire depuis le début de notre adolescence). Angry Brigade, Gay Icon, Personality Crisis, Moby Dick, Holy Holy, Ny Vag, My War [AbsNoise : ce sont les noms de plusieurs albums du Bear Quartet] nous accompagnent depuis longtemps ; sous forme de citations, lors de soirées, sur cassettes. Mentalement, artistiquement et politiquement le Bear Quartet nous convient tout à fait. Ce fut bon d'avoir leur musique lorsque nous avons grandi.

Comment définiriez-vous votre son ?
Des chansons de beauté et d'espoir, d'amour, de nostalgie et de perte. Des refrains accrocheurs, des guitares bondissantes et des mélodies dynamiques. Délicat, mélancolique, énergique, sentimental, qui provoque l'envie, cultivé, puissant, gentil, passionnée rapide et lent.

Il y a-t-il quelquechose de spécial dans votre groupe par rapport aux autres ?
La chose la plus frappante dans notre musique est évidemment la voix hypnotique de Julia. Nous disposons également de deux extrêmement talentueux compositeurs de musique (Erik et Kim) et de bons paroliers (Erik et moi). Le "songwriting" [AbsNoise : la composition d'une chanson] est un art que nous espérons maitriser totalement un jour. Tout ceci nous différencie de tous ces nombreux groupes incapables de produire une chanson décente.

Vous pensez quoi de la scène rock suédoise ? Des groupes dont vous vous sentez proches ?
Il n'y a pas vraiment de scène homogène en Suède, il existe plutôt un grand nombre de différents groupes. Malgré sa petite taille, la Suède est devenue un endroit plutôt vivant et créatif avec tout un tas de groupes qui ne cessent de se former. Il y a beaucoup de festivals partout dans le pays et d'endroits où jouer ou de salles de concert dans les grandes villes. C'est encourageant de voir que la plupart des groupes les plus populaires en Suède sont suédois. Mais il y a aussi beaucoup de merdes, de groupes sans aucune inspiration et des groupes ennuyeux et commerciaux qui fleurissent ici également.
A part le Bear Quartet, nous nous sentons proches de : Eldkvarn, Autisterna, The Concretes, Jens Lekman, Hakan Hellstrom, Jakob Hellman, David Sandstrom, Frida Hyvonen, Silverbullit et des Mando Diao entre autres.

Vous lisez des mp3blogs ? Vous en pensez quoi ?
Certains d'entre nous en lisent. C'est sympa de découvrir de la nouvelle musique et de lire ce que les gens en pensent.

Un mot sur votre futur ? Un album de prévu ?
Et bien, nous aimerons beaucoup enregistrer un album complet et réaliser vraiment certaines de nos ambitions musicales. Mais nous sommes plutôt pauvres et nous ne pouvons pas nous offrir l'enregistrement d'un album complet. Il est peut-être temps d'un Penny Centurython...

Qu'étais-tu en train de faire juste avant de répondre à ces questions ?
Je profitais d'une bière fraîche en regardant la télé, après une dure journée de boulot. Et puis un connard de droite est apparu sur l'écran et a commencé à débiter ses conneries. On est en pleine campagne électorale en Suède, tu sais...

I kväll: Ebba Forsberg (igen)

Ikväll ska jag se Ebba Forsberg på Södra Teatern. Det var väldigt bra i höstas på Göta Lejon, så det lär ju vara minst lika bra nu. Så mycket mer om det finns det inte att säga.

Lyssna på True Love, vettja.

.....

Edit: Ja, det var bra.

Industri Royal i Åre

På fredag ska jag leka turnéledare med Umeågossarna. Vi ska till Linköping. Det kan gå hur som helst. Så här såg det ut efter förra gigget.

Ny låt med Robyn

Tänk att det gått ett halvt jävla decennium sedan Robyn släppte det självbetitlade album som förvandlade henne från hurtigt käck discotjej till extremt hipp konceptartist med fullkomligt orubblig cred i så gott som alla läger.

I ett allt hetsigare musikklimat är det klart sympatiskt att hon fortsatt jobba med samma album år efter år. Varför skynda vidare när man skapat något att vara väldigt nöjd med? Mycket riktigt har samma skiva sakta men säkert vunnit mark i nya länder. Ett tecken på såväl hur pass spetsmodern plattans produktion var, som hur originell den fortfarande framstår.

När jag gick sista året på gymnasiet var skivan populär. När jag turnerade i England två år senare hade den med hjälp av singeln With Every Heartbeat blivit poppis där. Och så vidare.

Men man kan samtidigt inte låta bli att fråga sig varför det inte blivit mer musik? Var albumet till så stor grad en produkt av de samarbeten med andra artister och producenter som var aktuella vid tidpunkten? Finns inte idéerna? Det är lätt hänt att det börjar likna luftslott om det enda det pratas om är hur uppskriven och omtalad Robyn är i USA och England, inte för vad.

Stil, visst. Ett fem år gammalt album, visst. Men sedan då?

Det är kanske kul att en gång om året göra exklusiva spelningar på Way Out West och hemliga framträdande på P3 Guld . Men någon gång kanske det blir upp till bevis på riktigt?

Nu har en låt från den kommande nya albumet dykt upp på interwebben. Hur det låter? Jättebra faktiskt. Hon har enligt uppgift arbetat med producenten/DJn Diplo och plattan släpps senare i år.

Första samkprovet, No Hassle, hittar ni här.

Wes Andersons The Amazing Mr Spider-Man

Hohoho.

Dinosaur JR till Siesta!

Det måste ändå betraktas som klart värt att påpeka hur kul det är att Dinosaur JR kommer till Siesta! i Hässleholm i maj. Slackerlegendarerna toppade släppet festivalen gjorde i förra veckan och jag är mer än nöjd. Jag skulle ändå dit då Thåström gör sin enda sommarspelning på festivalen, han har stora scenen för sig själv på torsdagen och valt ut förband efter egen smak.

Dinosaur JR bjöd i och för sig på kanske den sämsta spelning jag sett på Where The Action Is 2008, men vad gör det. De kommer alltid vara ett av världens bästa band.

Siesta! äger rum 27-29/5.

Grand Archives, Kägelbanan 14/2

Jag tycker egentligen att förband ska behandlas med den största respekt. Det är höjden av arrogans att ignorera ett litet band som har fått chansen att synas ute, kanske den enda chansen de får. Men i bland prövas fan mitt tålamod.

Under helgen har jag varit krasslig och knappt lämnat lägenheten. Jag har plöjt Lennart Perssons bok om Pet Sounds historia, lyssnat på Sun O))) och läst serier (Mark Millars tappning av Fanastiska Fyran!). Så det tog emot att över huvudtaget gå utanför dörren. Men vankas Grand Archives-konsert så är det bara att bita ihop.
Döm då av min frustration när jag var tvungen att stå ut med ett riktigt, riktigt segt förband innan man fått se vad man kom för och kunde åka hem. Förbandet utgjordes av en duo som spelade den slags lågmälda, men progressivt arrangerade, genre som jag tror går under den motbjudande beteckningen sadcore. Tatuerade grungelirare med två elgitarrer alltså.
Mycket segt. Sångerskan körade lite med huvudakten, och det är den enda rimliga anledningen jag kan tänka mig för att de där soporna skulle få åka med i turnébussen. Grungen verkar fortfarande ligga som en vår filt över stackars Seattle.

Grand Archives själva var en helt annan historia. Jättebra faktiskt. De har en hel del utmärkta låtar att välja bland från sina två album och stämmorna satt som en smäck. Till skillnad från genremässigt besläktande flanelltomtarna i Midlake som jag såg för en vecka sedan var konserten både lite mer dynamiskt upplagd och atmosfären mer avslappnad.
Gitarristen passade, så här på Alla hjärtans dag, på att till sina bandkamraters förvåning avslöja att ha just firat till sin flickvän hemma i staterna. Det var ju fint.
Den familjära, spontana tonen var talande för hela konserten. Ingen livsavgörande upplvelse direkt, men en trevlig avslutning på min serie söndagskonserter.

Amerikanska Grand Archives är en utrytrargrupp ur Band of Horses. Jag tycker personligen att Band of Horses är ett av senare års mest överskattade band och minns nästan ingenting av deras spelning på Accelerator härom året. Det enda jag kommer ihåg är att basisten i truckerkeps såg lite ut som Sylen i Totalt Jävla Mörker. Om minnesluckan sedan beror på besrusningsgrad eller mördande ointresse vid tillfället låter jag stå osagt.
Men Grand Archives tycker jag verkligen om. Det där anspråkslösa, nästan optimistiska anslaget känns väldigt välkommet. Kamratskap Rock ger tummen upp.

Rick O'Shay

Att jag först i nådens år 2010 hajar ordvitsen med gamle Fantomen-serien Rick O´Shays namn måste ju vara det slutgiltiga beviset på att jag befinner mig långt under vad som kan betraktas som normal begåvning. Nästan som när jag kom på varför container heter container. Inte bra.

Nu går jag och ser Grand Archives i stället.

FLESHTONES!

Det är lite synd att jag varit så generös med goda omdömen i de senaste texterna här på Kamratskap Rock. Superlativen borde sparats för att ge rättmätig tyngd åt konstaterandet att gårdagens konsert med The Fleshtones ta mig fan var det bästa jag sett på en scen.

Det legendariska garagerockarna från New York agerar under helgen navet i något som kallas Super Rock Weekend på Kägelbanan. I går delade de scen med The Nomads och en radda mindre band i samma genre. Dessutom visades den fullkomligt briljant betitlade dokumentären Pardon Us For Livving, But The Graveyard Is Full om Fleshtones.

Nomads har man ju sett förr och de gör vad de brukar, levererar den hårt drivna rock 'n' roll som gjort deras namn respekterat i garagerockkretsar över hela världen. Ärligt talat var det främst dem jag såg fram emot att se, då jag bara kände till Fleshtones ryktesvägen. Nomads var som väntat grymma och de svider riktigt illa att jag missade när de kompade Roky Ericson på Peace & Love härom året.

Gubbarna och tanten i förbandet Stupidity var en trevlig överraskning. Sångaren såg lite ut som Mark E Smith, den korpulente klaviaturisten använde sina knän som synthstativ och den stenhårda basisten var nog inte bara jämngammal med Kim Gordon, hon såg nästa lika häftig ut.

Det finns en entusiasm i garagescenen jag verkligen imponeras av. Alla de här pyttesmå banden som harvar på och lirar rå, psykotisk rock med samma passion som tonåringar trots att de närmar sig pensionsålder. Egentligen är det ju mycket häftigare än alla unga läderjacksposörer. Dessutom har scenen globala förgreningar där folk hjälper varandra, drar ihop spelningar och byter singlar. Något jag misstänker att Super Rock Weekend är ett resultat av.

Vart ska jag börja för att förklara hur grymma Fleshtones var? Så här. Jag är inte mycket av en dansare. Jag lider av lite för mycket självmedvetenhet för det. Men i går gick det inte att låta bli.

Banden inledde gigget med att på rad paradera genom publiken fram till scenen (ett trick de kört på i trettio år och ursprungligen snodde från Sun Ra och hans Arkestra). Vad som sedan följde var en svettigt, svängig och fantastisk underhållande fest. Kul helt enkelt.

Peter Zarembas utspel får Howlin Pelles rörelsemönster att likna Vic Chessnuts (ok, det kanske var lite smaklöst). Så vilt och fritt och vansinnigt. Efteråt var jag fullkomligt utmattad och sov till tre i dag.

Visst, det kan betraktas som imponerade att The Fleshtones i år efter år håller ihop och turnerar. Fast så länge de är så här oerhört bra är det bara deras förbannade skyldighet att fortsätta finnas. Världen vore en betydligt tristare plats utan dem.

Storsjöyran 2010 börjar ta form

N*E*R*D (US)
Lars Winnerbäck
kent
Robert Broberg
Markus Krunegård
Maskinen
The Bear Quartet
Melissa Horn
[ingenting]
Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir
Hoffmaestro & Chraa
Jeanette Lindström
Joel Alme
Avatar
Makthaverskan
Industri Royal

Med N.E.R.D på plats som årets stora internationella dragplåster börjar Storsjöyran 2010 ta form. Känns rätt bra. Personligen ser jag mest fram emot BQ, [ingenting], Makthaverskan, Jenny Wilson, Joel Alme och Industri Royal. Så här långt alltså...

Orkanen Närmar Sig

Vad glad man blir när ett band man verkligen vill ska vara bra äntligen infriar sin potential. Jag har varit lite skeptisk till Gotländska trion Pascal. Deras monotona bluesmangel har alltid på pappret känts som en bra idé, men skriken har ekat tomt och jag har inte kunnat låta bli att få lite kejsarens nya kläder-vibbar av hela prylen.

Med Orkanen närmar sig är alla tvivel borta. Den nerviga ångestattackerna känns mer panikartat angelägna än manierade. Samtidigt finns en ny kontroll i musiken, i ljuden. Nya nyanser och klanger.

Man skulle säkert kunna påstå att sångaren Isak Sundströms tid i sidoprojektet Skriet satt sitt avtryck i Pascals musik. Men det är nog att göra det lite väl enkelt för sig. Pascal är ett band, och jag kan lika gärna tänka mig att det var en redan befintlig utvecklingskurva i deras replokal som möjliggjorde Skriet och inte tvärtom.

Hur som helst är det här jättebra. Det är hotfullt, svängigt och smart. Nerverna utanpå kroppen. Basljudet! Isaks röst! Stämmorna! Sin absoluta topp når plattan på mästerliga Måne Över Fårösund. Dansa, Nyår och titelspåret är också extra prima. Och de stegrande gitarrerna på avslutande Tyst här i mörkret, förstås.

Jag gillar det där att Pascal som verkar vara ett så snällt och trevlig gäng lyckas låta så taggigt aggresiva och neurotiska. Det är en intressant kontrast.

Lyssna och köp här.

I took my lucky break and broke it in two

Två oerhört fina varianter av samma låt. Bäst på varsitt sätt. Den geniala öppningsraden är förresten lånad från Paul McCartneys Too Many People.

Nollor & Nördar

Jag läser ganska lite bloggar. Hinner inte. Dessutom känner jag mig rätt säker på att de flesta innehåller samma slags onödiga svammel som min egen, och då kan man lika gärna låta bli. Bland få undantagen finns Baksidorna. Av någon anledning kunde man där för några dagar sedan hitta ett litet inlägg om den tio år gamla TV-Serien Freaks & Geeks, eller Nollor och Nördar som den hette på svenska.

Jag minns att jag tyckte om serien när den gick på Femman runt sekelskiftet och bestämde mig för att se om den. Efter att ha plöjt alla arton avsnitten, tre om dagen, kan jag bara konstatera att den inte var bra. Det var en helt otrolig serie.

Nollor och Nördar utspelar sig mellan 1980 och 1981. Serien handlar om de båda tonåriga syskonen Lindsay och Sam Weir och deras respektive gäng, freaksen och geeksen. Det är en omsorgsullt berättad historia om uppväxt, tillhörighet, social förändring och klass. Att se den i ett svep underströk verkligen hur briljant berättad och konstruerad serien är. Något såväl den amerikanska publiken som TV-bolaget NBC uppenbarligen missade då serien lades ned på grund av dåliga tittarsiffror. När tre avsnitt dessutom fanns kvar att visa.

Det finns inte en karaktär i serien som inte är noggrant genomtänkt och djupt trovärdigt skriven. Inte ens de som vid första anblick kan te sig som karikerade bakgrundsfigurer är annat än ytterst mångbottnade och älskvärda. Varenda en. Serien fördjupar sig i karaktärerna eftersom, precis som hur man i verkligheten förstår nyanser och bottnar i människor ju längre man känner dem.

Rent estetiskt är serien också en njutning med sin ambitiösa skildring av samtiden i skarven mellan sjuttio och åttiotal. Varje scen är fylld med trovärdig samspel de oprövade skådelspelarna emellan. Det är roligt, rörande och engagerande från början till slut.

Nollor & Nördar producerades av Judd Apatow som senare haft framgångar med filmer som Superbad och Funny People, där många av skådelspelarna ur Nollor & Nördars ensemble återanvänds. Vissa av dem, som James Franco, Seth Rogen och Jason Segel har blivit ganska stora de sensate åren. Men det är Nollor & Nördar som är mästervekret.

Se om den och så förstår ni vad jag menar.

Till vildingarnas land

Please don't go - I'll eat you up, I love you so.

Till Vildingarnas Land är något av det mest rörande jag någonsin sett. Spike Jonze har filmatiserats Maurice Sendaks klassiska lilla barnbok med fullkomligt hänförande resultat.

Historien går ut på att den dampige lille pojken Max efter ett bråk med sin mamma rymmer hemifrån och hamnar i ett märkligt land där han blir kung över ett gäng håriga monster.
Den korta vignetten i innan Max rymmer hemifrån fungerar som en resonansbotten till resten av filmen. Känslor och situationer från den korta inledningen ekar genom berättelsen, bearbetade som i en dröm. Drömsk är ett talade ord för Till Vildingarnas Land.

Filmen lyckas beskriva känslan av att vara liten. Alla osorterade kaotiska känslor, att känna sig sidosatt. Jag vet få filmer som så insiktfullt och kärleksfullt skildrar barndom (inte uppväxten, utan barndomen i sig) som Till Vildingarnas Land. Filmen är sprängfylld med rörande små detaljer och repliker.

Själva Vildingarna är egentligen värda en text för sig. De bär vanliga personnamn som Carol, Ira, Douglas och Judith. De må vara hungriga monster, men också väl utmejslade karaktärer med tvivel, ensamhet, längtan och kärlekstörst.
Mina favoriter är pessimisten Judith och den komplicerade Carol som ges perfekt röst av James "Tony Soprano" Gandolfini. Valet av röstskådelserare kunde inte gjort bättre. Precis som med Soprano lyckas Gandolfini balansera tvära kast mellan älskvärd buffel och drastiskt hotfull.

Det är också ett genidrag att använda sig av stora dockor, och inte CGI-animation. Karaktärena ser mer levande ut och filmen får ett väldigt intressant, lite gammaldags utseende.

Karen O från Yeah Yeah Yeahs har skrivit filmens soundtrack vars lite flackande, fragmentraiska melankoli korsat med en barnslig uppsluppenhet passar berättelsen utmärkt. Jag har inte haft någon koll på Yeah Yeah Yeahs sedan de släppte den första EPn med Art Star och Bang på (med undantag för den briljanta Maps som jag snubblande över via Arcade Fires tolkning). Kanske dags att ge dem en chans?

Midlake, 7/2 Debaser Medis

När jag var liten (säg, 7-8 år) var jag riktigt nere med medeltiden. Som tur var kom jag över den faiblessen med åren. Om man inte räddats av punken kanske jag lajvat idag. Hemska tanke.
På amerikanska indiefolkbandet Midlakes nya album The Courage of Others kan man skönja en hel del influenser från en medeltida klangvärld. Det är inte alls så hemskt som det låter.
Faktum är att jag tycker det är rätt sympatisk med att folkband som orkar leta sig längre bakåt än till Bob Dylan.

Det fyra år gamla genombrottsalbumet The Trials of Van Occupanther är inte bara ett utmärkt album i egen rätt, utan också ett anmärkningsvärt betydande verk för mängder av följande band och artister som Fleet Foxes, Grizzly Bear och Bon Iver. Helt klart tongivande för hur den senare hälften av 00-talets indieband låtit. På gott och ont.
Jag kan verkligen spy på den där skickligt musicerande, perfekt stämsjungande vågen av band. Så kontrollerat och självmedvetet. Tacka vet jag lite slarv.
Men Midlake är väldigt bra. Gedigen kavlité kan ju ha ett underhållingsvärde i sig. De blandar sömlöst americana och välproducerad 70-talsrock a la Fleetwood Mac med de ovan nämnda medeltidsklangerna.

Den långa frånvaron sedan förra albumet tycks inte påverkat bandets dragningskraft nämnvärt. Efter att ha sålt ut Debaser Slussen flyttades konserten till det större Debaser Medis som snart också var slutsålt. Trångt värre blev det, kan jag meddela.

Thåström, Annexet 5/2

I helgen höll Joakim Thåström under två kvällar hov inför utsålda Annexet. Han är inte bara större än någonsin, han är också på toppen av sin kreativa förmåga. Jag har tjatat om det förut men det tål att upprepas. Bandet han spelat med de senaste åren är fullkomligt exceptionellt. Det känns faktiskt mer och mer som just ett band än en soloartist med komp. Dessutom är det ingen tvekan om att en viss herre på högerflanken har haft ett avgörande inflytande på musikens riktning.

Pelle Osslers gitarr leder låtarna och sätter tonen för den stämningsladdade, suggestiva atmosfären. Explosionerna blir allt färre, låtarna lutar alltmer åt täta ljudbyggen än utlevande rock. Till och med ett gamalt anthem som Du Ska Va President förvandlas till en nervigt återhållen historia.

Konserten avtecknar sig snarare som en sammanhållen, spännande ljudvärld där låtarna binds ihop till en fascinerande helhet än som en radda stapalde rocklåtar. Att Thåström själv är landets främsta sångare med en glöd och karisma som få behöver jag knappast påpeka.

Bäst var en hjärtskärande FanFanFan, en bombastisk Aldrig Någosin Komma ned, en intima ..som eld och inte minst en välkommen come back i setlistan för Rock´n´roll e död

Så här såg låtlistan ut:
Tillbaka till Trehörnsgatan
Miss Huddinge -72
Ingen sjunger blues som JLP
Alla vill till himlen
Kärlek är för dom
Linnéa
Släpp aldrig in dom
Indiansommar
Keops pyramid
Främling överallt
Aldrig nånsin komma ner
Alex Landquist park
Rock´n´roll e död
Kort Biografi med litet testamente
Ungefär så här
FanFanFan
-----------------------------------
...som eld
Bara när jag blundar
Du ska va president
----------------------------------
Långtbort

Duon Johnossi agerade förband och gjorde det med bravur. Jag har väl aldrig brytt mig så hemskt mycket om dem tidigare, på sin höjd noterat att de har en del P3-dängor och ett ständigt växande följe fans. Den nya singeln What's The Point (som rusade dirket in som Tracks etta) visar upp en mer melodisk sida av bandet. Den är visserligen jättebra, men jag föredrar dem när de ägnar sig åt mer monotont manglande. I de stunderna uppstår en Gun Club-minnande mani jag förstår att kvällens huvudakt attraheras av.

Is it friday?

Ikväll knatar jag, Martin, Robin och Micaela till Annextet för att se den första av Thåströms två spelningar där. Johnossi agerar förband. Rapport återfinns här i morgon.

På lördag har Larsson inflyytingsfest i Midsommarkransen. Samma kväll har Club King Kong sin sista afton på Sjöhästen i Hornstull. Det vill man ju inte missa.

Helgen avslutas på ett utsålt Debaser Medis där Midlake spelar tillsammans med First aid Kit. Prima liv.

Det lär knappast undgått någon som läser Kamratskap Rock (om det nu finns någon sådan) att jag den senaste tiden förkovrat med i det tidiga 80-talets underjordiska punkscen i allmänhet och banden som berörs i boken Our band Coould Be Your Life i synnerhet. Inspirerad av boken knåpade jag ihop en lista med grymma låtar.
Den är egentligen gjord som en födelsedagspresent till den gode kamrat Patrik Backlund som fyllde år i går. Men den fungerar lika bra som fredagslista!

Men ärligt talat varför finns varken Zen Arcade eller något alls ur Minor Threats diskografi på Spotify? Spotify är sämst.

Mission of Burma - Academy Fight Song

Nu har jag läst Mission of Burma-kaptilet i Our Band Could Be Your Life.Vilket vanissingt underskattat band. VS och Signals, Calls and Marches är verkligen helt oantastliga. Intelektuellt och aggresivt. Brutalt och subtilt.
En stor del av senare generationers alternativrocks vokabulär är tydligt lånad från Burma, men deras främst arv är musiken i sig. Kraften, övertygelsen.
Naturligtvis var de i princip helt ignorerade av sin samtid.

När Mission of Burma spelade under sin första omgång (de återförenades för några år sedan) existerade ännu inte den infrastrukur av bokare, fanzines och spelställen som skulle hålla deras efterföljare under armarna. Men de kämpade på. Lirade för folk som inte fattade. Reste absurt långa resor för usla giggs. Och skapade helt unik musik förstås.

Många band i den tidiga amerikanska punkvågen baserade sitt uttryck på 60-talsikoner som Phil Spector eller Nuggets-bandens garagerock. Det var bog så revolutionerade att spela okomplicerad, direkt pop med distpedalen i botten i en tid av arenarock och konceptalbum.
Men Mission of Burma var ett helt annat djur. Det stöttiga riffen, drivande basgångarna, tape-looparna, sångstilen. Ämnena för låtarna berörde konst, politik och psykologi på ett akademiskt samtidigt som musikens köttiga attack jordade låtarna. Egentligen fanns den enda likheten på andra sidan atlanten där The Fall och Gang of Four experimenterade i samma territorier. Fast det var nog ganska omdevtetna om varandra.

Vissa artister skriver låtar så täta och mäktiga att man fastnar på något spår och får svårt att ta sig vidarei diskografin. Lite så var det länge för mig med Mission of Burma. Vilket är synd då inte minst VS är en skiva som gjord att anvjuta i sin ljuvliga helhet.

History Lesson Part II - Minutemen

Jag läser kapitlet om Minutemen i Our Band Could Be Your Life, det var för övrigt från låten ovan bokens titel kom. Gud vad bra det är. En rörande, inspirerande historia om kompromisslöshet och orädd kreativitet som väg ut. Få band förenade patos, poesi och punk så väl som Minutemen.

History Lesson Part II är deras historia på två minuter. En liten historia om vänskap. Hänga, lyssna på punk, spela gitarr, gå runt planlöst. D Boone och Mike Watt. Vackert.

our band could be your life
real names'd be proof
me and mike watt played for years
punk rock changed our lives

we learned punk rock in hollywood
drove up from pedro
we were fucking corndogs
we'd go drink and pogo

mr. narrator
this is bob dylan to me
my story could be his songs
i'm his soldier child

our band is scientist rock
but i was e. bloom and richard hell,
joe strummer, and john doe
me and mike watt, playing guitar

Läs lite om texten här.

Tänk allt D Boone kunde ha gjort om han fått leva. Tänk allt han hann göra under sitt korta liv. Geni.

Karin Ström - Hon som älskade dig

Jag gillar verkligen det här. Fast jag har ingen aning om varför riktigt. Det där uppskattar jag, när ens smak överaskar en. Men det är en trevlig bit, därom råder inget tvivel. Schysst med den svala sången och lite taffliga elektroniska musiken. Lite lojt på ett bra sätt. Det högstämt gymnasiala texterna är 80-talspretto på precis det sympatiska sättet jag skrev om häromdagen. Sedan påminner rösten om en viss Kajsa också. Då är det bra.

Videon påminner mig om varför man ändå älskar den här staden så oerhört mycket. Det är till och med så att man tvekar på att flytta hem 2015.

En vecka senare

Rödsprängda ögon, bronkithosta och en malande huvudvärk. Där har ni resultatet av den gånga veckans hektiska tempo för undertecknat. Så kan det gå.

En liten summering:

Måndag
Såg Vägen. Rätt bra. Se pretentiös recension i förra inlägget.

Tisdag
Såg Avatar. Det är verkligen en smurf hits-tappning av Pochahontas. Banal intrig, ytliga karaktärer och en klichétyngd sensmoral präglad av fånig new age-filosofi. Men den såg sjukt häftig ut, och man kan ju förlåta en film det mesta om det paketeras trovärdigt. Är det något Avatar med bravur lyckas med är det att skapa en egen värld. Men lite Cosmonova-varning blir det ju.

Onsdag
Luger visade upp lite nya akter på Lilla Hotellbaren. Invasionen var bra, men mest imponerade Anna Von Hausswolff. Vilken röst!

Torsdag
Späckad dag med möten från 08.00 till 18.30. På kvällen showcaset Artister 2010 med bokningsbolagen United Stage, Live nation, Luger, Blixten o Co, Headstomp och 2Entertain. Shout Out Louds var nog bäst. Joel Alme och Nikola Sarcevic var också bra.

Fredag
Sov i mitt konferensrum. Åt hotellfruktost. Lysande.
På kvällen var det meningen att vi skulle gå på Manifestgalan (de oberoende skivbolagens motsvarighet till Grammis) på Nalen. Tyvärr förfestade vi till kl 01.00, så det gick ju bort. Trevligt var det i alla fall. Och jag fick lite serier av Galago-Petter som han snott åt sig på redaktionen. Däribland Husfrid av Alison Bechdel, som verkar mycket bra.

Lördag
Fläskpannkaka i Sundbyberg, tre liter vin och releasespelning i Södra Teaterns bar med rapparen Stor som Erik diggar. Det var riktigt jävla bra faktiskt. Kanske det bästa i den här musiktäta veckan.

Söndag
Roliga youtube-klipp i Årsta och hipsterkonsert på kvällen. Vi såg Local Natives på ett utsålt Debaser Slussen, och det var väl rätt bra. Men det känns nästan lite cyniskt beräknande hur de täcker in influenser från de senaste årens stora indiehypar, som Fleet Foxes, Arcade Fire och Grizzly Bear. Typ som deras hipsterkorrekta frisyrer med snagg på sidorna och over sizade tröjor. Men vad gör det när de har låtar som Airplanes, Warning Sign, Sun Hands och Who Knows Who Cares?
På det hela taget har jag en plan i vår på att se lite sådana där hippa band jag annars skulle avfärdat för sakens skull. Kan ju vara intressant.

Tyvärr missade jag Henrys Rollins spoken word-föreställning på Södra Teatern i går. Det hade varit kul att se. Vi tröstar oss med att lyssna på det här och läsa det här.

Vägen

I förra veckan såg jag Vägen, filmen med Viggo Mortensen i huvudrollen efter Cormac McCarthys postapokalyptiska mästerverk.

Ett givet problem med en filmatisering av en så pass mångbottnad och mystisk bok är givetvis att berättelsen blir så konkret, givetvis på det abstrakta kvaliteérnas bekostnad. Det är klart att man kan betrakta historien som existentiell metaforik ändå, men bildberättande sätter absolut begräsningar litteraturen inte har. Som när karaktären Anton Chigurh förlorade lite av sin övernaturliga, symboliska kraft i filmatiseringen av McCarthys No Country For Old Men.

I filmen Vägen nämns, precis som i boken, aldrig vad som orsakat världens undergång. Det är bra då jag inte direkt uppfattat klimatalarmism som Cormac McCarthys primära ärende, eller för den delen kärnvapenskräck som filmens budskap skulle tolkats för trettio år sedan.

Snarare handlar det om en meditation över tillvarons villkor med kärleken, och moraliska regelverk, som meningsskapare i en värld som förlorat all mening.

Viggo Mortensen är bra för det mesta. Men jag har alltid känt av en slags självtillräcklighet, en välbalanserad självklarhet i hans skådespel som skapat en sval utstrålning som på pappret rimmar inte passar så väl med huvudpersonens desperata kamp för sin och sonens överlevnad i det öde landskapet. Men shit vad bra han var! Oerhört impoerande. Engangerande och trovärdig. Han som spelade barnet var också riktigt bra, och deras samspel fullkomligt lysande
Däremot är jag lite skeptisk till de sentimentala återblickarna till världen innan katstrofen. Charlize Theron är ju alltid grym, så det var synd att hon skulle behöva spela den ganska meningslösa rollen som den förlorade Modern. Jag fattar tanken, men det kändes bara konstruerat. Tyvärr.

På det hela taget en fin film med vackra undergångsmiljöer, stillsamma landskap täckta i aska. Men jag säger som kamrat Eriks gamla bokmärke från Östersunds bibliotek -film är bättre på bok.