She & Him
Volume One
Vår tid är knappt värdig M Ward. Jag kan ibland känna en ganska löjlig tacksamhet för att verka i samma dagar som den mannen. Ingen annan skriver sånger av en så tung tidslös kvalité än han, ingen sjunger med en så unikt vacker röst. Man rukar få söka sig till harry Smiths Anthology of American Music eller det sena femtiotalets riktigt känsloladdade popsångare för att hitta ett lika drabbade sentiment i låtskrivandet.
Här har han under namnet She & Him slagit sig samman med skådespelerskan Zooey Deaschanel (ni vet storasystern i Almost Famous som lämnar en koffert med classic rock till sin rockskribetaspirerande lillebror) som visar sig vara en sångerska av rang. Tillsammans får de till en bedårande samling poplåtar ur den gamla skolan. Lite som en yngre, mindre intellektuell Jenny Lewis. Förutom Deschanells original kompositioner innehåller skivan också två ganska onödiga covers (Beatles ”I Should have known better” och Miracles ”You really got a hold of me”), men om något så är de valen helt i linje med debutens sympatiskt opretiantiösa anslag.
Jag tycker mycket om She & Hims första skiva och rekommenderar den varmt, inte minst den utsökta ”Sweet Darling” som jag på stående fot utser till årets låt. Så där ja.
-PS

Brian Jonestown Massacre
My Bloody Underground
Brian Jonestown Massacres omfattande gärning i musikvärldens periferi har sedan början på nittiotalet innhållit en hel del lån från rockhistorien. Senaste plattans titel är kombination av Velvet Underground och My Bloody Valentines namn och de referenserna är inte alls missvisande. Men den här skivan är så mycket mer än en pastich på den alternativa rockhistoriens stora. En monotont hypnotiserande vägg av ljud som oroligt kränger fram och tillbaka, som ett groggy odjur. Hotfull och tung men samtidigt frånvarande, vacklande som om hela ljudbygget är på väg att implodera när som helst.
”Bring me the head of Paul McCartney on Heather Mills wooden peg” öppnar skivan med ett sinistert groove som sätter tonen för resten av albumet.
Inom ramarna för skräckinjagande drönrock hinner bandet emellertid ta ut svängarna en del. ”Yeah, Yeah” är självsäker rock n´roll, ”Ljosmyndir” svävande spöklik, ”Golden-Frost” desperat driven och ”Black hole symphony” är musik vänd ut och in till tio minuter suggestivt muller.
Att lyssna igenom My Bloody Underground är ingen lätt uppgift om man är van att få sina kickar av treminuterspop. Men om du är redo för 125 minuter neddrogad helvetesfärd genom Anton Newcombs skadade psyke är den här plattan verkligen att rekomendera.
-PS

Fleet Foxes Fleet Foxes
Fleet Foxes lyckas på sin debut imponerande väl förena det lantligt jordnära med en sakralt vacker atmosfär. Det är ungefär så långt jag kommer om jag skulle ge mig på att förklara varför det här är himmla bra och något ni inte under några som helst omständigheter får missa.
Jag skulle kunna fortsätta med lite referensdroppande så ni hajar vartåt det barkar: Lite urgamal amerikanska folktradition och ganska mycket av det där ljuden som uppstod i skarven mellan sextio- och sjuttiotal när hippiesarna lämnade storstädernas psykadeliska konsthappenings för stugor i skogen. Typ CSNY, Zeppelins mer nedtonade stunder eller Crosbys makalösa första soloskiva.
Den här samlingen sånger känns så självklar och evigt vacker att det känns förmätet att försöka göra den rättvisa i text. Man påminns när man försöker få rätsida på den sinnestämmning det här bandet försätter en i rent av om det futila i att överföra sin upplevelse av skivor i skrivt. Som Elvis Costello sa, ”Att skriva om musik är som att dansa till arkitektur”. Lyssna på ”Your Protecor”, mer övertalning torde vara överflödig.
-PS

MGMT
Oracular Spectacular

Medan den här bloggen har legat i träda har er ödmjuke ciceron i den snårskog som är den goda smaken haft fullt upp. Inte minst med att digga den här skivan. MGMT, eller Managment, har fått till en alldeles utmärkt färgstark platta. Bästa av allt är anthem-rykarna ”Kids” och den makalösa ”Time to Pretend”. Två låtar som i början lätt överskuggar resten av skivan eftersom man gärna hoppas fram till just de spåren om och om igen.
Men alltefersom vecklar en mångfacceterad och otroligt svängig ljudvärld ut sig framför lyssnaren.
Första låten ”Electric Feel” spelas en del på radio just nu och hör helt klart till plattans finaste stunder, men dit hör också ”The Handshakes” driv (vissel-outrot!), mäktiga ”Weekend wars”, storslagna Of Moons, Birds & Monstersoch den oväntande balladen ”Pieces of what”. Allt håller egentligen väldigt hög nivå.
Nyskapande ljudbilder, refränger som manar knutna nävar ur fickor upp i luften och en befriande infallsrikhet konstituerar årets mest givande lyssning.
-PS

En svensk klassiker: Musik För Miljonärer

I våras åkte jag hem till Östersund för att sälja en bit till av min själ för ett knäck som frilans till en turistbroschyr. Ett välkommet avbrott från en Stockholmsvistelse som kändes allt mer dyster och hopplös. Jag bodde i en källare, hade just fått kicken från min andra timanställning på ett halvår och det började sakta men säkert gå upp för mig att mitt band inte ville ha mig tillbaka.
Reklambyrån som gjorde broschyren på uppdrag av turistbyrån betalade resan och hyfsat arvode så det var helt i sin ordning.
Inlandet susade förbi som det brukar och kaffet i restaurangvagnen smakade som vanligt.
I Östersund var det fortfarande vinter. I alla fall föreställer jag mig att snön fortfarande låg kvar när jag klev ut på perrongen.
Jag hade inga större förväntningar. Göra de intervjuer som skulle göras, skriva de texter som skulle skrivas. Sedan ligga på soffan i föräldrahemmet och lyssna på farsans skivor resten av tiden. Ungefär så.
Jag kom upp på torsdagen och började jobba direkt följande dag. På lunchen sneddade jag över Stortorget, passerade den sjungande statykören och svängde in på Skivhörnan.
Patrik Backlund bakom disken informerade efter ett trevligt återseende om att Eldkvarn skulle göra en mer eller mindre oannonserad spelning i stan samma kväll.
Det satte hela hemfärden i ett helt nytt ljus.

Eldkvarn är ett av mina absoluta favoritband. Jag fattar väl själv att det är ett mer än lovligt klyschigt val av favoritband för en ung man med skribentamibtioner och Dylanaffischer på väggen. Men vi är alla så otroligt mycket mindre originella än vi tror att vi är så det gör inget.
Plura och hans mannar står bakom den mest imponerande låtskatten i svensk rockhistoria. Kanske inte så konstigt eftersom de hållit på så länge, snart fyrtio år om man räknar tiden som Piska Mig Hårt.
Från svindlande höjder (Alice, Kungarna från Broadway, 3:ans spårvagn genom ljuva livet osv.) till katastrofala missar (Ny Klubb) har bandet bara fortsatt och fortsatt och på något sätt lyckas bli både en institution och ständigt sökande.
För mig och mina vänner har Eldkvarn, och då främst de två senaste plattorna, blivit något av ett soundtrack till livet. Lite lustigt kanske att just bandets senare verk, på toppen av livserfarenheten, så starkt påverkar ett ungt gäng som vårt.
Men sedan är vi rätt lillgamla och sentimentala av naturen också…

En annan av mina absoluta favoriter i Eldkvarns katalog, och kanske deras allra största klassiker, befinner sig i andra sidan av spektrumet.
”Musik för miljonärer” var bandets genombrottsplatta och innehåller ung, hetsig New Wave-rock som lämnade sjuttiotalets sömniga progg bakom sig i ett dammoln.
”Skyldig” är en oersättlig öppnare där Plura spottar ur sig texten med energisk precision. Svetten fortsätter att flyga om plattan under ”Fula Pojkar” och någonstans vid ”Nere på klubben” får skivspelarnålen spel och studsar av skivan i ren extas.
Det man ska ha i åtanke med den här plattan är att de inte är några nybörjare som fäst musiken på band. Även om man gärna föreställer sig att det är ett ungt band hungriga på sitt första inspelningstillfälle som sliter i strängarna och bankar på trummorna som om det inte fanns någon morgondag.
Eldkvarn hade harvat på i nästan tio år. De hade sprungit med gitarrerna mellan husen i Norrköping, levt i kollektiv utanför Stockholm, släppt en platta som Piska mig hårt, förlorat gitarristen Carla och fått honom tillbaks.
Inspirerade av den nya vågen smart, driven pop med Elvis Costello och The Clash som portalfigurer, spelade de in ett monster till platta fylld av passion och energi.
”Musik för miljonärer” är en sådan där skiva som påverkar lyssnaren (i alla fall om lyssnaren är jag) rent fysiskt. Hjärtat slår fortare, sen ännu lite fortare.
Pluras textskrivande hade fortfarande inte antagit den självbiografiska karaktär som senare skulle bli typisk för hans låtar och ingen av den pondus åren skulle ge dem fanns med på plattan.
Men det var startskottet för en magnifik karriär.

28 år senare står jag inne på GIII Plaza i Östersund och väntar. En handfull själar har sökt sig till lokalen som vanligtvis huserar dansband, företagsfester och det på mindre orter obligatoriska hembräntdiskoteket. Uppskattningsvis är vi kanske 30 pers av olika åldrar som står framför scenen. Det är alltså inte särskilt många som sökt sig hit, delvis på grund av att konserten med undantag för ett par affischer i anslutning till krogen är helt oannonserad. Förmodligen har de gjort en oplanerad avstickare under pågående turné, något Eldkvarn alltid är ute på.

Spelningen är magnifik.
Från den suggestiva inledningen med titelspåret från förra årets ”Svart Blogg” och vidare visar Plura, Carla, Werner, Tony och Claes inte upp något annat än ren oförfalskad spelglädje.
Låtlistan innehåller inte en mindre bra låt, men det är ju inte så konstigt med tanke på hur lång tid de har haft på sig att bygga upp en ansenlig katalog.
Vad som är förbluffande är med vilken inlevelse och attack de presenterar låt efter låt. Werner hamrar livet ur skinnen, Carlas strängar glöder och för Tony blir det så mycket att han måste gå ut för rökpaus under en av de lugnare låtarna.
Sedan har vi den store romantikern till frontare. Den här Obelix-minnande giganten i indianflätor som sjunger med mer glöd och gestaltningsförmåga än någon annan svensk sångare kan uppbåda.
Allt det här för en oannonserad spelning inför en nästan tom lokal.
Just den här kvällen hade de känslan på sin sida. De gick upp i musiken.

Eldkvarn är en konstant i en föränderlig värld. Inte i bemärkelsen att de alltid är bra eller alltid är framgångsrika. Tvärtom är det själva grejen med det här bandet att de alltid fortsätter, oavsett toppar och dalar längsmed vägen. De kommer alltid ut på andra sidan.
Det är en mycket förtröstansfull känsla.
På trottoaren utanför känner jag mig lite lättare om hjärtat.

Nu kör vi igen

Nog sagt