Nästa vecka har det gått fem år sedan jag började skriva på Kamratskap Rock. Det här är inlägg nummer 896. I början var det mest inklippta texter från andra sammanhang (intervjuer, artiklar och recensioner) sedan blev det lite mer personliga texter en period, därefter förvandlades det till en renodlad musikblogg med spellistor och konsertrecensioner, en period blev det en del politiska inlägg och en annan var det ännu mer personligt. På den senaste tiden har det varit ohälsosamt mycket tråkiga pressmeddelanden från jobbet. Vilket leder mig in på en grej som hände igår.
Lång historia kort hade en kollega ett möte med en artist som berättade att han hört talas om mig och varit peppad på att jobba med mig, men tappade lusten av att googla mig och hamna här där jag i något inlägg raljerat över artisten ifråga. Det må väl vara hänt kan jag tycka. Jag är ju bara ärlig i allt jag skriver, gör det aldrig för effekt och om man inte får formulera och positionera sig tar meningen med livet sig en rejäl törn.
Samtidigt är Kamratskap Rock fem år och 896 inlägg vindlade av infall, humörsvängningar och faktiskt (tro det eller ej) en visst personlighetsutveckling. Så man kan i sanningens namn fråga sig vad man ska ta sig till med den här bloggen och om alla dessa miljoner tecken på något sätt skulle kunna komma att skada mig. Och om det i så fall rent av kan finnas en poäng med att ta den "skadan", att man står för något och inte bara är någon som glider med allt. En friktionslös människa. Som så mycket annat blir det en fråga om självrespekt och självbild.
Vilket i sin tur leder in mig på en annan grej. För några dagar sedan tog en kompis bort mig på Facebook med motiveringen att jag spred för mycket reklam. Det vill säga information om turnéer och konserter jag bokat. Jag är egentligen inte den som tar särskilt hårt på pseudohändelser som rör sociala medier. Samtidigt blev jag våldsamt äcklad av mig själv. Är det vad jag blivit? Någon jävla idiot som förpestar alla andras feed med spam? Eller som, ännu värre, slår sig för bröstet med vad man sysslar med. Hjälp!
Problemet är att mina privata intressen och det jag jobbar med tangerar varandra så ofta att det är svårt att veta vad som är charmig entusiasm och påträngande reklam. Sedan ska jag inte sticka under den berömda stolen med att jag är lite stolt över en del grejer jag håller på med. Men man ska ju för den skull inte trycka det in ansiktet på folk.
Min åtgärdsmodell får bli så här:
Inga mer pressmeddelanden här. Kamratskap Rock ska vara en fredad plats från jobb. Ska jag skriva jobbrelaterat får det vara i refererade dagboksform. I efterhand, så att det inte på något sätt liknar reklam. Jag ska också ställa in sökfunktionerna så att man inte kan hamna här via sökmotorer. För att inte undermedvetet påverkas av tanken på en läsare.
På Facebook (att jag ens skriver ett inlägg som berör "sociala medier"... Jösses, vad det här har spårat ur) får det komma ett litet event då och då, men främst ska jag vara en privatperson. En som drar skämt och mest bara är. Folk ska inte behöva tänka att man hela tiden är i en yrkesroll redo att sälja på dom något. Fy och blä för sånt.
Annars tuffar vi på som vanligt! Kamratskap Rock tar sikte mot guldklocka i bloggosfärens tjänst!
+kopiera.jpg)
