Nio år sedan idag!

I dag är det nio år sedan Broder Daniel gjorde come back med premiärspelningen av Shoreline i Sen Kväll Med Luuk. Vi repade den kvällen. Jag minns inte om vi såg programmet i fritidsgården eller om vi sett det hemma när vi samlades i repan. Hursom var det inte helt lätt att göra något konstruktivt efter det uppträdanet. Inte för att man gjort det överhuvudtaget, men ja ni fattar,

The Concretes, Strand 27/11

Jag lyssnade väldigt mycket på The Concretes runt 2003, och vid tiden strax innan de gav ut sin första fullängdare. Särskilt gillade man Seems Fine-singeln med det utsökta titelspåret, BQ-covern Just Locals och låten Chico som hör till mina absoluta favoriter med bandet. När dom var som bäst var dom helt enkelt bäst. Victorias lika uttrycksfulla som sköra sång. Själva ljudbilden, reverbindränkt och vacker. Den kollektivitsiska gruppdynamiken var också sympatisk.
Den andra skivan gillade jag inte alls lika mycket. Den kändes för orkesterad och självmedveten. Med den hade ändå sina poänger och en handfull riktigt starka låtar.

Att de hämtade sig efter frontfiguren Victoria Bergsmans avhopp är i sig imponerande. Att de sedan för att markera sin position som aktiv grupp hastade ut ett nytt album bara ett år efter The Concretes In Color var nog mer nödvändigt än smart. Den skivan har jag aldrig riktigt greppat.
Det är först nu, tre år senare de hittat en ny identitet med platta WYWH (akronym för "wish you where here". Jag antar att Lisa Milberg tagit med sig det från England. Lite som när folk flyttar till London, jobbar på pub och börjar avsluta SMS med XOXO).
Låtarna på WYWH är en slags konturupplöst disco. Luddig i bästa möjliga bemärkelse. Dansmusik som inte går att dansa till, även om Maria Eriksson gör ett utmärkt jobb med att illustrera låtarnas potentiella danceability.
Mycket jag inte hajade på Popaganda i somras föll på plats i en mindre klubblokal. En klyscha visst, men det funkade helt enkelt bättre på Strand.

Fina melodier, melankoliska stämningar och en subtilt groove. Jag hade knäckt koden och var sjukt nöjd med det. Döm då av min besvikelse när de spelar Say Something New och jag inte kan låta bli att tycka att den gamla biten är så mycket bättre än allt det nya. En upplyftande känsla rann genom kroppen redan vid introt. Jag vill ju att framåtskridandet ska vara motiverat i reultatet, eller i alla fall att jag ska hålla jämna steg med band man gillar. Fan. Man vill ju inte bli någon jävla nostalgiker.
Innan man vet ordet av står man där och tycker att Bergsman sjöng så mycket mer nyanserat och med emotionellt djup där Milberg mest simulerar hennes uttryck. Det vore ju trist att tycka.

Bäst med kvällen var annars att bandet spelade redan 20.00. Sedan kunde man gå hem och slagga. Peeeerfekt.

Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon varit i

Racoon City ÖSD

Jag misstänker att parasitkrisen i Östersunds vatten är början på en Zombie-epidemi. Det börjar med magsjuka och slutar i jul med ett barikaderat Domus där hemvändare får kriga mot infekterade Östersundare. Spännande!
Frågan är i och för sig om det är någon större skillnad på en zombie-epidemi och en vanlig mellandagsafton på GIII? Hur som helst föredrar jag jordens undergång vilken dag i veckan som helst framför det här.

Nu: Femte The Walking Dead och tionde Boardwalk Empire.

Röd stjärna över Sveavägen

Sällan har Socialistiskt Forum känts så angläget som i år, i behovet av att konkret diskutera strategier och ideér i ljuset av ett valnederlag vars eko resonerar genom hela vänstern långt bortom den direkt berörda parlamentariska. Men också bara för att samlas och påminnas om att det faktiskt finns en progressiv rörelse i Sverige. Det är värmande att se alla obskyra gamla föreningar. Från åldrade kommunistpartier med hela organisationen samlad bakom bokbordet till moderna konspirationsteoretiker och Kafé 44-anarkister. Spanska inbördeskriget-nostalgikerna, de radikala bokförlagen, arbetarrörelsens arkivs förening. Etc (i dubbel bemärkelse)

Varje november samlas alla disparata beståndsdelarna av den svenska vänstern på ABF-huset för mångder av föresläningar och annat gött. Vanligtvis är programmet mycket mer varierat med inslag som guide till vild strejk, den tidiga arbetarörelsens konst och seminarier kring möjligheten för en fri press. I helgen var det ganska koncentrerat kring socialdemokratins, och i förlängningen hela vänsterns, förmåga att möta framtiden. Vilket ju är sunt och intressant. Lite tråkigt i längden kanske.
De flesta föreläsningar jag och Erik kryssat för missade vi på grund av att det var för mycket folk i lokalerna. Ett rätt glädjande nederlag! Lika kul när kaffet tog slut.

Men några kul grejer hörde vi Åsa Linderborg och Ali Esbati prata om. Den sistnämnde var iofs en del i en hysterisk tråkig panel. Men han är alltid bra.

Jag kändisspottade också Joesfin Brink, Göran Grieder, Dror Feiler och Mattias Gardell. Tyvärr ingen Myrdal. Jävligt synd.

Med mig hem fick jag följande böcker:

Imperiet - Michael Hardt & Antonio Negri

The Angry Brigade: A History of Britain's First Urban Guerilla Group - Gordon Carr

Blekingegadeligan 1 - Peter Øvig Knudsen

/P

Helgen v. 47

I kväll vankas den näst sista Club Corazon på Söders Hjärta med gästen Kristofer Hedlund. Jag har det bästa setet, det första mellan nio och tio. Då får man vara i fred och kan spela lite vad man vill. Inte för att jag inte gör det annars, men ni fattar vad jag menar.

Det är också praktiskt att jag spelar så tidigt då jag ämnar göra kväll rätt tidigt. Det är nämligen dags för årets höjdpunkt, Socialistisk Forum på ABF-huset. Fy fan vad gött. Jag ska vara där

från arla morgonstund till tidig kväll. Det blir femte året jag och Erik går på lite halvtråkiga föreläsningar, smyger på Jan Myrdal och upptäcker att kommunistceller man trodde dog ut 1971 fortfarande är aktiva och hittas vid ett dammigt bokbord. Jag älskar Socialistiskt Forum.

I år när vänstern befinner sig i en rätt akut kris kanske till och med diskussionerna utmynnar i något konstruktivt. Garanterat lärorikt i alla fall

Programmet hittar ni här. Återkommer med en redogörelse.

I morgon lirar The Concretes på Strand. Det ska jag nog se. Bra helg alltså!

TXR!

Jag hittade en gammal mapp med låttexter. Jag var väl 17-18 bast när jag skrev dom. De innehåller en del otympligheter jag hade arbetat bort idag. Något i den stilen. Eller varför ha förbehåll. Det är väl vad det är, och här är de:

Apartment

When they kicked in your front door,

it had been quite a while since someone came around
Yellowed pictures brings me back your face

I will most likely never leave this place
We lead such a quiet life around here

You told me to close my eyes and I did
When I opened them your hands were still
covering my face

I became a stranger in my own house
I though I was growing up but I was just
turning away

We were told to get out of here
there´s nothing left for us and a
dying town is no place to come of age

You told me to close my eyes and I did
When I opened them your hands were still
covering my face

You can leave home, but never move away
I can´t take that your scent is slowly
leaving my clothes
Just like the memory of my mothers eyes

(det roliga med den här är att låten var typ två minuter lång. Mycket ord på kort tid)

Season of Mist
We drove through blizzering snow
I tried to warm my hands on a cigarette lighter
I tried to see through the frost bitten windows
Some beloved song made its way
through the fucked up carstereo
And how it all seemed like a fitting picture
for what things had come to

No one told us how to spend our days
on the winters edge
No one told us we were gonna get
stuck in a season of mists

You close your eyes
like super8-snapshots, memories of
balconies at some strangers place
How the smoke made its way up to the roof
Some beloved song made its way
through the cracked up stereo
Your friends are inside dancing wasted
trying to keep it all away

No one told us how to spend our days
on the winters edge
No one told us we were gonna get
stuck in a season of mists

And if we would ride to our death tonight
night, I want you to know that
You´re not your father
You´re not your depts
I want you to know that
Your sister loves you
Your friends cares
and you´re not your fears

Too bitter to be Charming

You have a tendency to lean towards recollection
Lack of ambition earns the pastyour affection
I know those who tell you to live for the day
are the ones that who get to make their own choices

But if your life has contained
so much love and beauty
worth to be looked back upon
why not embrace what could be?

I am familiar with your latest disbelief
After all, I´m the one who listens
And what´s most alarming, your idea of
being to bitter to be charming

But if your life has contained
so much love and beauty
worth to be looked back upon
why not embrace what could be?

Feel like more than one of a kind
What you look for is what you find
Maybe it´s not all that bad if
your kids turn out a bit like you
Count on her to stay
or keep waiting for the day

En namnlös rackare.

I am the guilt pumping through your vains
I am the sleeve that never wears your heart
I am the lack of focus in your drunken head
I am the lingering feeling when you´ve gone to bed

I am all your weary days to come

I am the telephone call you never make
I am the question of how much one could take
I am the chords you strum
and the words you hum
I am the emptiness of
each passing days sum

I am all your weary days to come

I am an early mornings smell of cut grass

I am the paint slowly drying in the sun
I am the things you thought you´d never lack
I´m the sudden heart attack

Our Cancer Year

Calendar sheets tumble down like
autumn leaves tumble, tumble like tumbling dice
Is it merely vain to wish to be more
than just a shadow on a wall?

Let´s drink to one last toast as
lights go out or fade to dim
Fate act on a mere whim, who to take
and who to spare as we get through
our cancer year

Nothing happens at the same rate that
everything changes
We fill our souls with addictions just
so that at least one expectation could
be held high

Let´s drink to one last toast as
lights go out or fade to dim
Fate act on a mere whim, who to take
and who to spare as we get through
our cancer year

(Den här översatte Hospitalet till svenska. Det är ju smickrande!)

Det var kul. Jag ska fan se om jag har kvar några fler i den här datorn. Kanske några lite senare skapelser.

Popterrorism

Det här är ett sjukt roligt klipp. Dels är det en trevlig popdänga mina kompisar i Popterror knåpat ihop, men mest uppskattar jag bandets karaktäristiska gubbgnabb efteråt. Och valet av lokal. Hammocksessions går ut på att olika band och musiker filmas på platser de själva valt. I det här fallet IKSU-hallen i Umeå. Volleyboll är en ganska humoristisk sport tycker jag. Att sedan motivera valet med att man gillar "sand och bollar och sådär" och "utomlands" är fan skitroligt. Lite gubbuttryck som "på den vägen är det" hinner de med också. Trummisens voice over i början är också briljant. Tyvärr framgår det inte riktigt att min Corazon-kollega Munspels-Robin får en volleyboll i skallen och det är riktigt synd att ett brandtal om folkhälsan klipptes bort.

Mozarts Requiem de svamlar om är alltså ett projekt musikesteterna gjorde på Palmcrantzskolan när vi gick i trean på gymnasiet. Jag gick inte musik själv, men hängde så mycket med de som gjorde det på dagarna att jag lika gärna kunde ha gått i deras klass. Samma människor som man umgås med nuförtiden förresten. Gubbarna ovan, Backlund, Penny Century, Bedroom Eyes osv. Än i dag kan man träffa musiklärare som är helt övertygade om att jag gick i deras klass. Lite kul.

Undrar om någon annan reflekterat över det märkliga i att kalla det Hammock Sessions när det uppenbarligen är en hängmatta de spelar i? Hm.
Icke förty sympatiskt koncept.
Ni kan passa på att kika på Hammock Sessions med lite andra homies till undertecknat:
Industri Royal.

&

Docenterna

Väl mött.

Politx

I gästboken på mabd.se pågår en liten politisk diskussion. Det händer då och då. Jag har inte så mycket att bidra med så jag läser mest passivt. De som skiver där är smarta och duktiga på att formulera sig, så det är bäst att ligga lågt om man är ett enkelt bloggmongo.
Egentligen handlar diskussionen om konst kontra politik, typ. Den konstärliga friheten i kontrast till den politiska konstens eventuella ansvar. Men veteransignaturen Gummo skrev några rader om ung slentrianvänster som haromierade väl med lite sådant jag grubblat på. Så jag skrev ett inlägg man lika gärna kan ha med här också:

Det där med slentrianvänster kan man inte låta bli att känna sig lite träffad av. I alla fall gummos definition ovan. Jag är ganska ung och skulle placera mig till vänster på den politiska kartan.
Jag tror på progressiv beskattning, fördelningspolitik, en stark offentlig sektor, arbetslösbekämpning före inflationsdito, trygghet i arbetslivet och sådant. Jag betalar min fackavgift, arbetar vitt och är glad att jag är i position att ens kunna göra sådant. Jag är ganska hel och ren och kastar inte så mycket sten (ett rim!). Man gör sig då och då skyldig till generalisteringar när man diskuterar och jag har definitivt sällan grundmurat stöd i statistik eller forskning för mina ställningstaganden.
I den meningen är man kanske slentrianvänster. Går på någon nedärvd grunduppfattning i det flesta frågor. Man läser tidningen, man läser böcker, man försöker förstå. Det är svårt att själv se var ställningstagande som identitetsbygge slutar och övertygelse till följd av noggrann samhällsanalys tar vid. I värsta fall går man omkring som en idiot och är rent destruktiv för en vettig samhällsutveckling med sina fåniga låssasåsikter.
Jag har veklingen våldsamma komplex för att bristande bildning, man vet ju aldrig var luckorna är. Frågan är om det kanske är bäst att knipa käft. Det är så lätt att tro att man har förstått någonting. Middagsdiskussionerna när man var liten, böckerna man läste när man blev lite äldre och de egna mötena med en verklighet av arbetslöshet, bostadsbrist och iskall byråkrati räcker knappast för en kvalificerad analys av samhällsförhållanden.
Jag funderar lite på det där ibland. Min vilja att forma en åsikt och att förstå kontra den faktiska oförmågan i att det att man inte har verktygen. Det är ju frustrerande. Men hellre frustration än att inta slentrianvästerns position antar jag

Treårsdagen

I dag har det gått precis tre år sedan jag tog det idiotiska beslutet att hoppa av Penny Century, bandet jag var med och startade och som fortfarande är det bästa och viktigaste jag varit med om. Jag hade egentligen inte tänkt göra någon grej av det, ältandet var patetiskt redan för två år sedan. Men sedan läste jag för första gången sedan jag skickade det brevet där jag presenterade mitt beslut för de andra. I kontrast till den röriga, förvirrade och ångestladdade tid som följde avhoppet präglas brevet till min förvåning av en väldigt balanserad och konstaterande ton. Moget liksom. Det låter nästan som att jag hade rätt.

Det är klart att jag idag skulle vilja komma tillbaks lika mycket som när jag efter bara en vecka ångrade mig och gick från avhoppad till sparkad. Men det var för sent då och det kommer fortsätta vara sent. Märkligt nog är det här treåriga brevet nästan lite hoppingivande. Livet är helt okej. Något ska man nog hitta på att pyssla med vad det lider.

Så här löd det:.

From: pontussillren@hotmail.com

To:
CC:
Subject: Mitt beslut
Date: Wed, 21 Nov 2007 21:47:54 +0100

Jag har beslutat mig för att hoppa av bandet.
Som ni vet har det länge varit en känsla av ovisshet kring det vi håller på med. Som jag ser det kan det komma sig av:
1. Alla tror inte lika mycket på bandet och vår musik. Vissa känner sig osäkra på om det här är vad man vill hålla på med. Därför befinner sig gruppen i limbo
eller:
2. Det gror ett missnöje i gruppen över att vi inte når vår potential på grund av att vissa inte håller måttet. Man blir frustrerad över att oförmåga hämmar vad man själv vill åstakomma.

Först och främst anser jag mig själva ha varit en tillgång för bandet. Både som allmän drivkraft och textförfattare. Jag vägrar känna mig som en belastning. Men om jag varit det ber jag om ursäkt.

Vidare tänker jag inte utlämna mig åt någon annans infall. Jag tänker inte sitta och oroligt bita på naglarna i väntan på vad som ska hända med bandet.
Därför tar jag själv kontroll över mitt liv och slutar .

Genom att själv hoppa av besparar jag mig obehagliga överaskningar i framtiden och er andra obekväma beslut vi svansat runt för länge.

För mig är det här något positivt. Om det är så att man är för kass för att spela i band vore det ju bara självbedrägeri att fortsätta.
Dessutom har min lycka alldeles för länge varit för tätt sammankopplad med hur det går för bandet och hur våra framtidsutsikter ser ut.
Jag har ibland känt att jag skulle vara farligt nära total identitetslöshet utan bandet, och det är ju inte helt sunt.

Så nu slutar jag och tänker få styr på mitt liv på egen hand.

Det här är inte ämne för disskution.
Jag vill inte bli övertalad.
Jag vill inte ha förändring
Det här är bara jag som slutar.

Lycka till

Peace out skjut en austronaut.
/P

Så kan det låta.

Penny Century har förresten just släppt en ny låt. Den hittar ni till exempel här.

En kväll på tvärbanan

I kväll ska Corazon STHLM för första gången spela skivor utanför Söders Hjärtas trygga bar. Vi gör gemensam sak med Cosy Den-Mattias på Pluto i kväll.
Eller Corazon och Corazon. Robin fick frågan och i den info som gått ut står det Popterror som DJ. Hans band alltså. Men jag får i alla fall vara med på ett hörn. Det är ju lite min lott i livet, så jag klagar inte.
Jag ska spela dängor med Raketen (Mer & Mer!), Kommisarie Roy (Flickorna på taket!), Kriminella Gitarrer (Vårdad klädsel!), Kajsa Grytt (Allt faller!), Ulf Stureson (Álla nätterna sen!), Paddington DC (Hembygd!), Hospitalet ( Kvävd av kött!) och Franke (Skinnad!). Och en massa annat. Dessutom får man röka inomhus. Guldstjärna i kanten på det.

Banden och kvällen i övrigt som spelar som Pluto presenterar det hela:

FULMAKTEN7 (gbg)
Bandnamnet är ändrat från Fulmakten till Fulmakten7 men hypen kvarstår. De har beskrivits som ett av de intressantaste livebanden Sverige har producerat på mycket länge och gjorde en av de mest uppskattade spelningarna på Way out West i somras, sedan dess har de hunnit släppa debutalbumet "Karunegala" på Luxury, som tidigare släppt artister som Skansros och Makthaverskan. De är upplyftande, en krafturladdning på scen som troligtvis kommer läggas till på din "bästa spelningar 2010-lista".
http://www.myspace.com/fulmakten

FAMNEN
Famnens musik rör sig mellan tid och rum och är allt ifrån en avtändning under den stekheta solen i Saharas öken till en fest som kunde ha utspelat sig i en Scifi-film. En sak är säker, de erövrar alltid hjärtan vart de än spelar.
http://gantrack2.com/t/l/99295/DaCBJYZy/

PRINS EUGEN
"Det går inte att undgå deras slagkraftighet och euforin de skänker, ni har inte råd att missa det!"
Vid första anblicken kan allt verka vara kolsvart. Att sjunka som ett ankare, den säkra vägen ner, en förlorares flykt genom Captain Morgan-dimma. Men saken är den att prinsen tecknar bäst i svart och vitt, svart som natten som fåglarna flyr ifrån. Vitt som vackraste snöfall i vilket gatorna blir till oskrivna blad. Gråskalan är vardagen, töcken av jobb, morgonkaffe, studieskulder och repris-tv som inte gör sig i ord. Och vad skulle det tjäna till? Det är i ytterligheterna vi verkligen lever, i svartaste svart och vitaste vitt.
http://www.myspace.com/prinseugen

DJ´s

Mattias Jansson (Cosy Den)
Mattias har anordnat indieklubben Cosy Den i snart sju år och är sedan 2008 stationerad i Stockholm. Efter sitt senaste dj-set på vägen i Göteborg, lovade mattias att minst 50% av låtarna skulle vara sådana han aldrig spelat ute. Vi kan nog ändå förvänta oss att höra Hydroplane, Dr Higgins, Moldy Peaches och (förstås) Bear Quartet.
Utöver detta kommer Popterror och Lizette bjuda på postrock, postpunk, 80´s, indie, electropop som sätter dansgolvet i gung.

KULTURFÖRENINGEN PLUTO
LÖVHOLMSVÄGEN 20
T-BANA LILJEHOLMEN, TVÄRBANA TREKANTEN
http://gantrack2.com/t/l/99296/DaCBJYZy/

(S)lutet på en epok ?

Det var en lika liten överaskning att (s) gjorde sitt sämsta val sedan allmän rösträtt införts som att Mona Sahlin i dess eftersvall valt att avsluta sitt partiledarskap efter att haft ämbetet kortast period i partiets historia.

Jag har socialdemokrati i blodet. Även om mina personliga åsikter tenderar att ligga långt till vänster om dagens partiprogram roterar mitt värdesystem alltjämt kring en socialdemokratisk axel. Jag har aldrig haft behovet att göra uppror mot en borgerlig uppväxt med att bli reclaim the streets-anakist. Jag kommer heller inte från en bakgrund där intellektuellt intresse format ens ideologiska kompass. Den enskilt största politiska influensen i mitt liv är min farmor. Hon jobbade på LM Ericsons löpande band i Östersund när hon blev politisk aktiv som enda kvinnliga ombud i den lokala Metallavdelningen. Hon var också ensamstående mamma med en ganska tuff uppväxt bakom sig. I Palmes sista Första Maj-tåg var hon fanbärare. Jag föddes på den siste store socialdemokratiske ledarens begrevningsdag och bär hans förnamn som mellannamn.

Hennes bokhyllor var fylld med August Palm, Ernst Wiggfors, Ivar Lo, Vilhelm Moberg, Kata Dalström, Maynard Keynes, Moa Martinsson, Martin Koch och Erlanders självbiografi i nio band.

Alltså bryr man sig trots allt ganska mycket om vad som händer med partiet. Dels ur ett rent sentimentalt perspeketiv och dels för att vi rent krasst behöver den socialdemokratiska monoliten som en sista stoppkloss mot den globala nyliberalismen. Tyvärr är (s) i dag helt renons på ideoligisk innehåll och riktning. Det är länge sedan de övergav visoner för rent förvaltande och de har vridits högerut i takt med att kontakten med löntagarnas verklighet blivit allt mer avlägsen.

Det var en lika liten överaskning att (s) gjorde sitt sämsta val sedan allmän rösträtt inrättats som att Mona Sahlin i dess eftersvall valt att avsluta sitt partiledarskap efter att haft uppdraget kortast period i partiets historia. Nederlaget är naturligtvis inte hennes fel. Den analysen är lika småsint som korkad. (s) attraherar allt färre väljare på grund av att de i bästa fall framstår som ett förvaltningsparti dränerat på ideologi och i sämsta som ett Moderaterna Light. Att som Landstingsrådet Ilija Batljan göra tolkningen att det brister i förmågan att tillgodose behov för övre medelklassen i storstäderna är ungefär så fel man kan tänka. Om (s) ska ha något existensberättigande överhuvudtaget ska det vara som representant för löntagarna, som förespråkare för en stark offentlig sektor och som en fördelningspolitikens förkämpe. Inte som Batljan kalla förmögenhetsskatt "pervers". Är det något som är perverst är det hur en folkrörelse shanghajats människor som honom.

"Vi förde fel politik" verkar vara den rådande uppfattningen i de socialdemokratiska leden. Som om politik handlade om någon checklista där olika intressegrupper ska bockas av, och inte om viljan till förändring. Det är tragiskt att se hur auktoritärt partiet verkligen är i sin natur när de för första gången fick en ordförande med ambitionen att försöka leda mindre toppstyrt. Hur allt föll samman. Jag tror snarare att det bristande stöd Sahlin visade sig ha efter att ha ställt sin plats till förfogande bottnar i en ledarfilosofi som rimmande illa med partiets struktur. Mona Sahlins avhopp är det slutgiltiga symbolen för att partiet ruttnat söder inomfrån. Det är inte bara att damma av sig och tuffa vidare med nya valsegrar i sikte. De vägval de tar nu kommer definitivt avgöra om den socialdemokratiska eran är över.

Den groteskt överskattade Margot Wallström är lika populär som hon är ointresserad av partiledareposten. Övervakningsivraren Tomas Bodström sitter inte ens i riksdagen, så vi förhoppningvis andas ut då han knappast är aktuell. Nuder är tyvärr inte helt osannolik, den koppling till Göran Persson som tidigare varit ett ok kan bli en tillgång nu. Östros har ingen retorisk förmåga alls och karisma som ett A4-ark. Inte partiledarmaterial.
Sven-Erik Österberg är omtyckt i alla fallanger av partiet, vilket ju är vad som räknas om man ska hålla ihop det hela. Inte vad den Bodström- och Wallström-kramande allmänheten tycker. En kompetent och strävsamt sympatisk gubbe. Men knappst en förnyare av rang.

I andra änden av spektrat har vi Stockholms arbetarkommuns ordförande Veronica Palm. Ung, kvinna och vänsterorienterad. Men lite bristande i partiförankring. Lite minsitererfaranhet vore inte helt fel heller. Något som direktdiskvalificerar SSU-ledaren Jytte Guteland. Ingen SSU-ordförande har någonsin gått direkt till partiledarposten. Faktum är att Ingvar Karlsson är den enda Ordförande genom historien som har en bakgrund som SSU-topp.

Personligen skulle jag vilja lyfta fram Södertäljes Anders Lago. Jag gillar honom och alla som gör en så okonventionell grej som att ta in fler flyktingar från Irak i sin lilla kommun än hela Nordamerika förtjänar respekt. Han är dessutom internationell aktad och har föreläst om integration i USA. En dark horse. Skulle ge upphov till roliga debatter med SD i plenisalen om inte annat.

Lago och Palm i delat ordförandeskap är mitt val. Den sistnämnda har dessutom ett efternamn som ger kårar av välbehag för en arbetarrörelsenostalgiker som undertecknat.

Håkan Hellström, Hovet 13/11

Det är i slutet det händer. Efter en episk kavalkad av fantastiska låtar tar Håkan Hellström det stora språnget och jag går sönder. På bildskärmarna visas under Känn ingen sorg för mig Göteborg bilder från hans genombrottsår och under River en vacker dröm räknar skärmarna ned år för år med bilder från det decennium som gått. Som på en split screen i mig spelas mitt liv upp parallelt.

2000 var jag fjorton år. Nu är jag tjugofyra. Det har hänt så oerhört mycket. Det är så mycket som drabbar en. Ni fattar vad för slags minnesbilder jag snackar om. Det skulle kännas patetiskt att rabbla. Håkan Hellström har varit med under exakt hela min uppväxt från barn till någorlunda vuxen. Och ännu viktigare, min uppväxt med mina vänner. Hans musik, det eviga soundtracket till tillvaron, väcker i sig minnen. Ju äldre vi blivit förstår man också precis hur mycket det är våra liv han sjungit om. Hur mycket som inte ens hänt när man hörde låtarna första gången, som de skulle komma att gestalta. Eller hur de i efterhand fått en att förstå.

Det finns inte så mycket mer att säga om det här konserten. Eller, det är klart det gör. Men min hjärna stängde av sig någon gång under första halvan av konserten. Rättare sagt exakt vid min favoritlåt Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din .
Jag analyserade inte, tänkte inte på något annat, irriterade mig inte på något ovidkommande. Även om man säkert kunde stört sig på en så stor lokals oifrånkomliga separation av ljud som klär låtarna i onödig arenakostym, eller på att livebandets E-Street-manér inte kommer i närheten av studioinspelningarnas elegans och subtilitet. Jag gjorde inte det. Jag bara lyssnade och tittade.
Det är riktigt stort. Att inte tvångsmässigt sitta och tänka på vad man tycker, eller hur man efteråt ska formulera sig om konserten. Bara lyssna.

Jag och Tove fick uppleva en av de mest känslomässigt omtumlade konserter jag någonsin har varit på. Det enda som saknades var Kim, Erik, Julia, Martin, Helene, Frida, Patrik, Markus, Gustav, Christoffer, Obbe. Och alla andra. Dom där jag kommer ifrån

HÅKAN HELLSTRÖM, HOVET
Dom där jag kommer ifrån
Kom igen Lena
Saknade te havs
13
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Mitt Gullbergs kaj paradis
Klubbland
Jag vet vilken dy hon varit i
Hurricane Gilbert
Jag har varit i alla städer
Magiskt, men tragiskt
Shelley
Gårdakvarnar och skit
Tro och tvivel
Ramlar
En midsommarnattsdröm
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
Nu kan du få mig så lätt
För en lång lång tid
Känn ingen sorg för mig Göteborg
River en vacker dröm
Du är snart där
Vi två, 17 år

Jag gjorde en Spotifylista av gigget ni hittar här.


/P

I kväll: Corazon STHLM # 5!

"Ingen festival har bättre eftersväng än Storsjöyran" kostaterade Aftonbladets Markus Larsson i somras i tidningens festivalblogg och avslutade med "Bara i Östersund, barn, bara i Östersund". Kanske det. Men fredag 12/11 bjuder Club Corazon STHLM på en liten del av de legendariska efterfesterna med DJ Jens Lagergren, känd som bassist i DUNDERTÅGET och HELLO SAFERIDE.

Club Corazon STHLM tuffar vidare och siktar på att toppa den förträffliga fjärde kvällen med en ännu bättre femte. Det blir den finaste rock n roll, gubbsväng och färskpop ni kan tänka er.

Bakom skivspelarna står förutom Jens Lagergren som vanligt residenterna Robin Ejnebrand (Popterror) och Pontus Sillrén (Storsjöyran).

CLUB CORAZON STHLM # 5
SÖDERS HJÄRTA (Mariatorget)
21-01
Inträde: Gratis!

Cornelis

I dag har Amir Chamdins film om Cornelis Vreeswjik, som bär vissångarens förnamn, premiär. Huvudrollen görs av en porträttlik Hans-Erik Dyvik Husby, mer känd som Turbonegros frontfigur Hank Von Helvete. Eftersom bokningsbolaget jag jobbar på har slängt ihop hans konserthusturné i vår med musiken från filmen var vi bjudna på förhandsvisning i tisdags.

Filmen var helt okej, men som många recensenter påpekat lyckas den varken föra oss närmare Vreeswjik som person eller sätta hans artisteri i ett större sammanhang. Däremot är den en helt hänförande vacker film vars omsorgsfullt återskapade Stockholmsmiljöer från 60- och 70-tal närmast har en huvudroll i filmen. Chamdin är en större estet än vad han är skicklig på att bygga ett narrativ. Filmen tar för stort grepp samtidigt som den inte går på botten med något. Jag hade gärna sett att den var en timme längre så karaktärerna verkligen fått breda ut sig.

David Denick är fantastisk bra som en surmulen Fred Åkerström. Malin Crépin och Helena af Sandeberg spelar fru ett och två respektive kunde gärna fått några fler bottnar. Rent bissart är att skånske komikern Johan Glas spelar Sveriges John Hammond, urstockholmaren Ander burman på Metronome. Jävligt märkligt val.
Dyvik Husby är i början tevande i huvudrollen, men ju längre filmen kommer i biopicens obligatoriska "mörka period" desto bättre blir han. På sina ställen är han helt magnetisk. Och även om hans röst är ganska olik Cornelis egen ger han låtarna rätt anslag och tyngd. Får han utveckla sin personliga ingång i materialet i vår kan turnén bli riktigt bra.

Filmen påminner också om hur sjukt bra Turbonegro var när de var som bäst. Tack för det.

Johnossi, Cirkus 8/11

Jag är fortfarande lite skärrad över hur bra Håkan Hellström var för snart en vecka sedan. Allt annat tappar lite färg i jämförelse. Jag ska, jag ska, jag ska se karln på Hovet på lördag. Och finalen i Svenska Cupen på Söderstadion förstås samma dag. Lägg på Club Corazon # 5 på fredagen och du har en bra helg. Men än är det ett tag kvar.

I söndags hade jag hemskt gärna sett Neubauten på Cirkus, men det tillät helt enkelt inte bankkontot. (I skrivande stund har jag bara 200 spänn att klara mig på till 25:e. Nudeldiet, inget snack). I samma lokal lirade i går Johnossi. Det var helt ok. När det får till kraften och trycket i sina dynamiska små låtar är det riktigt bra. Imponerande produktion som med enkla medel förstärkte upplevelsen. Om något förtogs tempot en aning av gitarrbytena. Hade de haft backlinetekniker närmre till hands hade gigget flytit på bättre. Det är verkligen ett band som tjänar på att mangla på utan avbrott.

Efter spelningen gick brandlarmet. De hundratal besökare som var kvar i lokalen fick evakueras. Likaså bandet vars sångare stod i duschen. John fick skriva autografer i morgonrock utanför Cirkus i höstrusket. Det tycker jag var lite kul.

I Kväll: Håkan Hellström!

Jag har ikväll förmånen att se Håkan Hellström spela sin nya, helt magiska skiva 2 Steg Från Paradise. Han kommer att för inbjudna göra ett exklusivt gigg på Tyrol ute på Djurgården. Antar att det blir lite av ett genrep inför premiären på Scandinavium i Göteborg på Lördag. Det är roligt, dels eftersom jag inte har råd att gå på den riktiga spelningen i Stockholm nästa vecka och dels eftersom man får chansen att se honom i en mycket mindre lokal än vad som är brukligt för en artist på hans nivå. Utan middagsbord skulle jag tippa att man kan få in sisådär 800 pers på Tyrol. Att jämföra med Hovets 10 000 alltså.

Håkan Hellström sjätte album 2 Steg Från Paradise är verkligen en underbar skiva. Jag älskar att hela ljudbilden är så skev och fragmenterad. Stökig och vacker. Stämmorna och svänget, de små detaljerna i bakgrunden som skapar en levande organisk känsla. Jag tyckte verkligen om föregångaren För sent för Edelweis. Men det här är bättre. Den kvalificerar sig som Hellströms näst bästa efter Ett kolikbarns bekännelser. Just nu alltså. Kolikbarnet har ju fem års försprång, så Paradise kan mycket väl bli den som betyder mest för mig bland min generations viktigaste artists skivor.

Jag vet vilken dy hon varit i, 2 Steg från Paradise, Dom där jag kommer ifrån, Saknade till havs, den lika episka som hjärtskärande avslutaren Du är snart där med George Harrison-gitarrerna.

Gåshudsmomenten är fler än jag kan räkna upp. Och ikväll får man se det på scen.

Jag känner mig lyckligt lottad att få se det här. Samtidigt ser jag verkligen fram emot att se Hellström på en offentligt konsert Med alla andra. Det är ju trots allt som samlande kraft av och uttolkare för min genration, en av väldigt få, han är viktigast. Något säger mig att det händer i sommar.

........................................................Edit.......................................................

Ja, det var magiskt. Han spelade i två timmar och fyrtio minuter. Jag och Tove stod på en balkong i höjd med scenen, kanske tre-fyra meter från bandet. Jag har aldrig sett Hellström live så nära. Det var stort.
Blaskan skrev några rader (och köpte loss bilder artisten uttrycklingen bad publiken att inte ta). Läs här . Tydligen var Gry Forssell, Adam Alsing, Fredrik Wikingsson och ”Alcazar”-sångerskan Lina Hedlund med pojkvännen Nassim al Fakir på plats. Där ser man.

Kort bio

Hej Bloggen!
Jag har en kompis som alltid lyckas hitta någon borttappad hundring bakom bokhyllan, i soffan eller under madrassen. Jag har sällan samma tur själv (min tur går åt till att hålla mig någorlunda frisk trots osunt leverne) så döm av min förvåning när jag hittade ett biopresentkort i går. Ett av ny modell, en sådan där laddningsbar. Med en påskkyckling på. Om det händelsevis skulle finns en biljett på kortet tror jag det blir biograf ikväll för en annan.
Jag firar nämligen två år som ickearbetslös i dag, och det tarvar ju lite party. Särskilt om man kan skämma bort sig själv trots tomt bankkonto med presentkort. Det kan bli Woody Allens nya, Sophia Coppolas nya eller kanske Wallstreet II. Är heller inte helt oäven att se Himlen är oskyldig blå, Due Date eller Scott Pilgrim VS The World. Hade jag inte redan sett The Social Network hade valet lätt hamnat på den.

Såg förresten första avsnittet av The Walking Dead i går. "Sjukt bra" är min djupgående analys. Boardwalk Empire är också fett, följer det flitigt.

Nog om mig.

Avlägger rapport

Hej Bloggen!

I dag är det måndag. En dag som knappt kvalar in på topp sju i veckan. Hårt liv, men någon måste leva det. Jag har städat mitt skrivbord i tre timmar och svarat på gravt ångestframkallade mail. Efter lunch ska jag ta itu med allt man skjutit upp för länge. Eller kanske imorgon. På måndagar ska man inte ställa för höga krav på sig själv.

Helgen var desto bättre. I fredags hade vi den rent publikt bästa Club Corazon sedan premiären. jag hade första passet bakom skivspelarna i två timmar och höll mig någorlunda nykter under tiden, vilket resulterade i ett helt okej litet set. Första timmen var uteslutade svenskspråkig. Det är kul med begränsingar och ramar, kan jag tycka.

På lördagen gjorde jag ett litet fynd på en loppis. Nämligen Bonniers Rocklexikon från 1993, min grundutbildning som jag en gång i tiden plöjde från pärm till pärm. Bokstavligt talat alltså. Nu står den tryggt bakom mig på kontoret. Referenslitteratur nära till hands.

Lördagskvällen bjöd på 40-årskalas. Min Storsjöyrankollega Samuel From var kvällens jubilar och festen hölls på Berns där han jobbar. Jag går egentligen av princip aldrig dit på grund av SACs pågående blockaden till följd av hur Berns ägare behandlar sina städare. Men Samuel är min vän och så länge jag inte köpte något där antar jag att min närvaro i lokalerna inte gör så mycket. Förjävla fint ställe. Synd att det ska vara som det är.

Snackade lite med strejkvakterna efteråt. Bland annat om motmanifestationen Berns ägare och Svenskt Näringsliv hade för några veckor sedan. En fest under Salongernas kristallkronor för att markera mot enkla krav på kollekitvavtal och rimliga anställningsformer. Det är fan helt, sjukt som Love Antell skulle ha sagt. Jag hoppas världen blir bättre snart.

Efter det slöt jag upp på Lilla Hotellbaren för att välkomna en vän som just kommit hem från krigstjänstgöring i norra Afganistan. Väldigt intressant att lyssna på historierna därifrån. Jag är verkligen inte ensidigt för att vi ska dra oss ur en så komplex och laddad situation. Med det sagt tycker jag det var starkt av Ohly att vägra kompromissa i en fråga han helt enkelt inte kunde bli överens med de andra partierna om. Det är uppenbart att den nuvarande stragegin inte fungerar eftersom våldet eskalerar, men att överge Afganistan totalt rimmar i min bok illa med internationell solideritet. Det gäller bara att inte landa i kolonial ockupation som underblåser extremgruppernas rekrytering av nya pigga terrositer. Men, men. Vad fan vet jag.

Apropå Lilla Hotellbaren fyller den idag två år i sin nuvarande form. Jag har sett mycket bra där sedan 2008. AC4, Park Hotell, Bedroom Eyes, Masshysteri, David Sandström, Invasionen, Anna Von Hausswolff och mer därtill. Ikväll spelar Daniel Adams-Ray och Andreas Tilliander. Det hade jag tänkt slänga ett öga på.

Ja, så där blir det om man bara skriver en text från början till slut utan att varken gå igenom den i efterhand eller tänka ut den innan. Stackars dig som just läste den. Nu blir det lunch.