Jag är Pete Best

I dag har det gått ett år sedan jag hoppade av Penny Century. Bandet jag döpte och levde med under många år. Det band som upptog merparten av min vakna tid att tänka på och spela med. Bandet vars musik betydde allt och som var det enda jag egentligen ville ägna mig åt. Det spelade ingen roll vilket skitjobb man harvade på med för att betala hyran, eller hur livet såg ut i övrigt, bara man hade bandet. Bandet som gav ens person konturer och riktning i tillvaron.

Jag lovande mig själv att Kamratskap Rock aldrig skulle bli forum för självömkan. Men det här blir det sista inlägget och jag känner att ämnet är tillräckligt relevant för att ha rätt att skriva om.

Ett år på dagen. Ett år av oro, avundsjuka, tro och tvivel. Det är svårt att greppa att det verkligen gått så många dagar. De har varit sig lika varanda en. Nu börjar alltså år två. Saknaden är konstant och har inte minskat i styrka. Egentligen handlar det inte om saknanden över att ha just ett fyrsträngat instrument hängande över sig dagarna i ända, men att få vara med. Få känna att man är någon och att man hör hemma någonstans. 

Jag saknar replokalen, rökpauserna, hänga i studion, diskutera låtidér och texter, bära instrument, stå på scen, affischera för spelningar. Jag älskade verkligen att hitta på. I ena studen fanns inte en låt och i nästa hade vi skapat en. Känslan det ger.

Jag saknar att gå omkring och nynna på Erik eller Kims låtutkast och komma på små textrader. Skriva ned dem på  papperslappar och foga samman dem till texter som ibland faktisk blev ganska bra.

Men det jag mest av allt känner att jag förlorat är känslan av att vara definerad, att ens person fått lite tydligare  kanterna i ett sammanhang. Att folk faktiskt kände igen en och visste vem man var. Att man dessutom blev identifierad som en av upphovsmännen bakom alldeles utmärkt musik gjorde ju inte saken sämre. Vem fan är jag nu? På sin höjd killen som var med i bandet.

Det gör ont att tänka på hur de andra lever vidare det liv som en gång var vårt tillsammans. Det är klart att det svider när det faktiskt börjar lyfta för bandet, att jag aldrig fick se frukten av slitet. Att vi går i så diametralt skilda riktningra. De får uppleva nya spännande saker, medan mitt liv bara antar ett alltmer monotont och själsdödande tempo.

Jag skulle göra vad som helst för att det skulle bli som förr. För att klockan skulle vridas ett år tillbaks. Eller bara att ödets lott skulle falla så att jag på nytt fick en chans. Att den gamle mannen minna vänner tagit in för att ersätta mig bryter höften i duschen eller något.

Men jag vet ju mycket väl att det aldrig blir så. Det gick inte många dagar från mitt avhopp till att jag insåg mitt misstag och bad dem ta mig tillbaks. Men jag har inte längre en plats hos dem.

Är det Penny Century jag saknar eller vittnar de här känslorna om någon annan brist i mig? Jag vet inte. Men jag vet att ingenting känns rätt längre och att skriva alla de här meningslösa textmassorna bara förstärker och understryker tomheten. Så nu får det räcka.

Lev väl

/Pontus Sillrén

Frida & David

För några år sedan var jag och Tove på Nalen och såg David Sandström och Frida Hyvönen spela tillsammans. Det var en bra kombination och de kompletterade varandra väl. Det kan mycket väl varit en av de finare konsertkvällar jag varit på.
Båda artisterna ligger mig nära hjärtat. Jag skulle gärna lura mig att det har något med den norrländska bakgrunden vi delar att göra och skriva något om hur landskapets karga skönhet satt sin prägel på musiken. Kanske en mening eller två om hur artisternas egensinnigheten bottnar i hembygdens avskildhet. Men det känns lite väl löjligt, så jag stannar vid att konstatera att båda spelat in utmärkta skivor som betyder en hel del för eder ödmjuke bloggare.
Och nu har de båda inom loppet av ett par dagar släppt varsitt nytt album. Det tackar vi för.

En av de saker jag grämer mig över här i livet (det börjar bli en del) är att jag aldrig såg Refused stå på en scen. Jag var visserligen tolv bast när de lade av. Men ändå. Det hade varit något att berätta för barnbarnen, det.
Så när David Sandström (bandets trummis och drivande kraft tillsammans med Dennis Lyxén ) kom till Östersund och Gamla Tingshuset för en konsert var det inte annat än att knata dit.

I och för sig så var jag ju där jämt ändå då den här historien tilldrar sig. Det vill säga för typ fem år sedan när David Sandström Overdrives första skiva just hade kommit ut, den med behändiga namnet The Dominant Need Of The Needy Is To Be Needed .
Jag minns inte vad jag förväntade mig av spelningen, men var det HC jag trodde mig ha att vänta skulle jag bli överraskad.
Med kompbandet som skulle komma att kalla sig Overdrive bakom sig, levererade Sandström tight, stökigt driven rock.

Rock rakt uppochned utan prefix hit eller dit. Långa, välskrivna texter till ett gäng utmärkta låtar med rakbladsvassa Cocain In Your Cola och Candysucks (Marit Bergmans gamla band, ni minns) Kill Your Boyfriend i spetsen. Prima.

Uppföljaren Go Down! kom några år senare och var faktiskt strået vassare. Den visade upp en förfinad popsensibilitet.

Here´s For Summer blev nästan en hit, Crotch Of Saturday Night och Fatville Treaty svängde rejält och fina Sunday Coffe är mig fortfarande mycket kär.
Nu har alltså tredje plattan med det här bandet kommit. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte riktigt umgåtts med skivan så mycket som den förtjänar innan man ger sitt omdöme.
Men jag vågar ändå påstå att Pigs Lose är en alldeles utmärkt skiva. Käftsmällen Not a Good Boy och fina Lisa Lisa står sig i nuläget som givna favoriter. Men också Allstar Team och The Zig Zag Years pockar på min uppmärksamhet.
Vad nu allt det här rabblandet av låttitlar egentligen ger dig, käre läsare. Lyssna själv för fan, som det brukar stå i punk fanzines.

Jag var och såg David Sandström Overdrive i förra veckan på Fritz Corner (i nyöpnade Lilla Hotellbaren). Merparten av låtmaterialet kom från Pigs lose och lät riktigt bra. Jag kunde med belåtenhet konstatera hur mitt sällskap gick från avvaktande skeptisk till positivt noddande under gigget. Tyvärr var det så smockfullt i lokalen, som dessutom är långsmal med låg scen, att det var lite svårt att se annat än Sandströms flint. Bandet var i alla fall grymt och huvudpersonens mellansnack lika infallsrikt som alltid. Om jag inte hade världens sämsta minne skulle jag gärna återgett en eller annan anekdot han drog, men nu är det som det är.

Med David Sandström rekommenderar jag också den såkallade morfar-skivan ” Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag ”. Ett mycket ambitiöst konceptalbum om hans morfars självmord och om den värld som var västerbottens bruksorter. Som om Sara Lidman spelat in en postrockskiva, för att göra en lika vulgär som orättvis jämförelse. Den skivan hittar ni för gratis nedladdning här.

Över till Frida. Redan när jag hörde Drive My Friend för första gången kände jag direkt att det var något alldeles unikt som strömmade ut genom högtalarna. Debutplattan ”Until Death Comes” står sig som en av 2000-talets riktigt stora stunder. Jag är helt fascinerad av Frida Hyvönen. Rösten som spänner över bredare känsloregister än någon annans, det sofistikerade textförfattandet och lyhörda pinaospelandet. Hennes musik är så laddad med skörhet och kraft om vart annat att det egentligen skulle räcka med ett album per årtionde för att hinna smälta.
Nu har det tredje anlänt (eller andra om man räknar bort musiken till Pudelföreställningen som går under Frida Gives You-seriens flagg). Det heter Silence is Wild.
Som sist sitter Jari Happalainen och tjurar i producentstolen. Skivans arrangemang är bra mycket mer utvecklade än vad förstlingsverkets spartanska ljudbild tillät. Men i grunden är det samma Hyvönenska tilltal som sätter sin prägel på låtarna.
Just eftersom Fridas talang är av en sådan unik karaktär är det lätt hänt att när man börjar famla efter liknelser och referenspunkter faller de ganska platt i ambitionen att beskriva hennes musik. Så jag låter bli.

Att följa med på den svindlande vackra resa som det är att lyssna sig igenom det förkrossande vackra Dirty Dancing motsätter sig beskrivning, i alla fall av någon med min måttliga begåvning.
Det är ganska vågat att öppna så starkt som hon gör med den låten. Det ska mycket till för att en svagsint lyssnare som undertecknat inte ska fastna och bara köra den om och om igen.
Men hon lyckas. Silence Is Wild igenom lyckas hon radda upp den ena låten skönare och mer intagande än den andra.
Dessutom körar en rad hjältar som Markus Krunegård, Lovisa Nyström (Säkert! och Two White Horses) och… David Sandström.

Om ni ursäktar mig sätter jag punkt där. Jag har två mycket fina nya album som kräver min uppmärksamhet en stund

Epatraktorland

När vi ändå är inne på gamla Wilmer X-medlemmar kan jag inte låta bli att slå ett slag för Tomas Holsts utmärkta soloalbum Epatraktorland från 1993.
En bortglömd skatt fylld med fina låtar. Visserligen bra mycket närmare Wilmer än Pelle Osslers skivor, men med en nostalgisk ton jag finner mycket tilltalade. Som den vemodiga barndomsskildringen Silverpilen eller drivna power pop-hitten Ensam Hem.

Att Holst fick till en riktigt bra soloplatta är förstås ingen överraskning då han skrivit odödliga dängor som Vem Är Den Flickan till Wilmer X och Flickorna På Taket (som råkar vara den bästa svenska poplåten alla kategorier) till Kommisarie Roy.
Jag har ingen aning om det går att få tag på den här skivan fortfarande eller hur det i så fall skulle gå till. Själv hittade jag den i skivdrivorna från förr på Storsjöyrans kontor.
Men ni kan ju alltid bära med er tipset i bakhuvudet om ni råkar stå och bläddra i någon dammigskivback. Eller var man nu får tag på sin musik i dessa dagar.

En svängig mardröm

Häromdagen var jag ute och fiskade i södra skärgården. Fångade en sik lite oväntat. Sedan började det snöa.

Med det sagt är det bara att konstatera att det här skitåret lider mot sitt barmhärtiga slut. Det är ju bra. Något som också är bra är att det kommit som många utmärkta skivor nu på slutspurten av nådens år 2008. Osslers nya till exempel.

Ett Brus är Pelle Osslers femte soloskiva och hans bästa. Jag har lyssnat uppmärksamt på allt som rymt från karlns skygga ljudvärld sedan matiga dubbeln Desorienterad från 2001. Genomgående har musiken på det här skivorna präglats av en tung, dyster känsla som balanserar mellan smärfylld ångest och upplyftande skönhet.
Ganska långt ifrån moderbandet Wilmer Xs party-rock n roll alltså. Jag gillar Wilmer också, det var ju mitt första favoritband när jag var 4-5 år och tyckte omslaget till Teknikens under (där bandet poserar runt någon slags röd maskin eller värmepanna) var det tuffaste jag sett. För Dum För Pop, Ett Och Ett Blir Två Men Blir Tre När Vi Blir Ett och Vem är den flickan är fullpoängare hela högen.

Men det känns som om Nisse och Pelle gör musik av helt olika anledningar. Nisse Hellberg är helt enkelt den skivsamlande popnörden, låtskrivaresset. I Osslers fall är det svårare att spåra var musiken kommer ifrån. Det känns som om det i hans huvud finns en hel värld av bilder och klanger som skivorna erbjuder en glimt av. En kall och rå värld, men ändå mräkligt lockande.

En östeuropeisk blues. Sönderbombade hus. Flyktingar i gummiflottar på östersjön. Höghus, låghus, dårhus. Olsslers musik är vacker på samma sätt som en riktigt nedgånget kvarter man ångar att man förvillat sig till.

Inspelad i legendariska Hansa i Berlin har skivan fått studions karaktäristiska rymd i ljudbilden. Inte bara något futtigt reverb utan en stor mäktig rumsklang som förstorar och förstärker alla ljud, inte bara lägger lite eko på dem. De vassa, gnisslande gitarrerna, de hypnotiska basgångarna. Så till att bröja med låter Ett Brus rent ljudmässigt helt lysande och är en ren njutning att dyka ned i. Sedan har Ossler också på själva låtskrivarsidan verkligen förfinat sitt hatverk till det yttersta.

Förra skivan Krank var det årets kanske allra starkaste med låtar som den svängiga mardrömmen (om ni kan föreställa er något sådant) Svartvattenfeber och hjärtskärande Luften är Fri. Det här är ännu bättre. Ett litet mästerverk på min ära.
Att Ossler inte är mer framgångsrik är lika absurt som logiskt. Kanske blir det dock ändring på det i och med släppet av Ett Brus. Skivan har mötts av enhälliga hyllningskörer och faktiskt blivit lite omskriven för en gångs skull. Med all rätt då den verkligen är något helt i sin egen klass.

Det är en gastkramande, känlsomässigt utmattande samling låtar. Men, och här kommer skivans tvist. Musiken kan bara genom ett ackordbyte lyfta på ett väldigt intressant sätt. Som om den strävade efter något ljusare, hoppfullare. Som att vara på väg att frysa ihjäl och plötsligt känna hur hela kroppen fylls av värme.

Ett Brus är krävande och givande lyssning på det där sättet som bara något riktight speciellt kan vara. Men efteråt gör man nog bäst i att lyssna igenom Håkan Hellströms diskografi några gånger för att balansera psyket en aning.

/ps: Om ni tagit er ned hit och inte avbrutit läsningen av det här inlägget någonstans i mitten för att rusa iväg och skaffa Ett Brus behöver ni kanske ytterligare övertygelse. Lyssna här. Är ni ändå i lyssnar tagen tycker jag ni kan slänga ett öra åt Christian Gabels (trummis till Ossler, Thåström och Bob Hund) soloprojekt 1900 . Väldigt, väldigt bra instrumentalmusik man nog måste vara lite rubbad för att inte bli rörd av. Satie-pianon, klockspelarbrus och lite blås. Mmm.

Blödare

Mattias Alkberg, mannen som skrev låten den här sidan delar namn med har i dag lagt upp en ny bit på sin hemsida. Den heter "Blödare" och är det första livstecknet (om vi bortser från det flitiga gästboksskrivandet på mabd.se) sedan MABD lades ned tidigare i år.

Den är fin och återfinns här.

Välkommen till Hunger Hotell

Eldkvarn har släppt första smakprovet från kommande albumet Hunger Hotell på sin myspace, en makalös liten hit som delar plattans titel.
I linje med lanseringen av förra skivan Svart Blogg har en hemsida lagts upp som också den går under namnet Hunger Hotell. Som sist levererar Plura där dagligen välskrivna texter inför albumsläppet. Den här gången tycks inläggen ha en mer absurd, humoristisk ton än Svart Bloggs självbiografiska material. De som samlades i Resa Genom Ensamheten, ni vet.
Dessutom får vi lite bilder, videoklipp och möjlihet att förbeställa plattan. Något jag utgår ifrån att ni redan gjort.

När vi väl är inne på Kungarna Från Broadway måste jag bara påpeka att praktverket Texter & Historier Från Den Stora Landsvägen är ute, och i den stund den dök upp bokhandelshyllorna blev ett måste i var mans hem.
Boken är en rikt illustrerad genomgång av Eldkvarns karriär upplagt på det mest omsorgsfulla och genomtänkta vis man kan föreställa sig. Varje skiva tillägnas en lång text skriven av någon som antingen hade ett finger med i inspelningen eller på något annat sätt har en relation till det. Namn som Andres Lokko, Kjell Andersson, Bodil Malmsten, Jari Happalainen, Håkan Hellström, Mauro Scocco, Kajsa Grytt och Sophie Zelmani signerar varsin text och bidrar till att sammanställa en mycket läsvärt och infallsrik skildring av Eldkvarns verk.
Framför allt är det dock bröderna Jonssons egna texter, om några utvalda låtar per skiva, som gör Den Stora Landsvägen till oumbärlig läsning. De hundra sångerna som avhandlas ger tillsammans en fin mosaik över såväl brödernas låtskrivande som deras personliga biografier.

Som om det inte vore nog innehåller boken också en hel del av Pluras teckningar och målningar. En sympatisk samling sällsamt naivistiska tavlor som på egen hand skulle ha utgjort en nog så intressant bok.


Hunger Hotell släpps 26/11. Den Stora Landsvägen och Resa Genom Ensamheten finns i bokhandeln. Missa heller inte Eldkvarns julkonsert på Berns 17/12.

Triss i ess

Efter att jag i ett tidigare inlägg kallade The Clash för mitt tredje favoritband har kraven på en topp-trelista formligen vällt in. Näe, det är klart det inte har. Men det kan ju vara kul att skriva ändå. Vi börjar bakifrån:

3. The Clash
Innan högstadiet hade jag inget vidare utvecklat musiköra. Eller engagemang över huvud taget. Första veckan i den nya skolan fick vi i uppdrag av musikläraren att till nästa lektion ta med vår favoritskiva och spela upp den för klassen. Det pedagogiska värdet i det kan kanske diskuteras. Ännu märkligare blev det hela när det visade sig att elevernas val skulle sammanställas till en lista över värdens bästa låtar. Hur personliga val skulle översättas till någon slags allmängiltig lista framgick inte. Jag behöver kanske inte påpeka att min lärare var dum i huvudet.

Men något gott kom i alla fall ur uppdraget. Jag gick hem med ont i magen och fruktade klasskamraternas straff som utan tvekan skulle komma om man valde fel. Själv hade jag ingen aning. Visst, min farsa jobbade på en festival och jag hade växt upp i ett hem belamrat med skivor. Jag kunde nog varje Beatles-låt utantill innan jag kunde skriva. Men i fallet med det bandet var det lika mycket historien om dem som musiken i sig som var viktig.
Så jag skulle alltså under redovisningen uppvisa en total brist på det breda musikintresse jag trodde alla normala tolvåringar hade. I ren desperation övervägde jag först att lösa det hela med att gå i sjön, men satte mig sedan på golvet framför husets kantstötta vinylsamling och försökte hitta något att spela.

Det gick inte många sekunder från det att jag släppte nålen över den snurrande plastbiten och introt till London Calling strömmande ur högtalarna till att jag visste vad jag skulle göra med mitt liv. På allvar. Kraften i musiken, Strummers röst, den mångfacceterade samlingen låtar, texterna…
Om jag valde att spela upp det här skulle det inte betyda någonting vad någon annan tyckte. Antingen skulle alla andra uppleva det lika starkt som jag och världen bli avsevärt mycket bättre, eller så skulle de inte fatta och då var det ändå jag som hade rätt. Så säker som jag var på den saken hade jag aldrig varit på något.

Därefter startades det snart band och jag skulle komma att spendera det kommande decenniet i fuktskadade replokaler och på scener som luktade gammal rökmaskins rök.

The Clash har varit en konstant i livet vars rika låtkatalog erbjuder oräkneliga ingångar och som aldrig upphör vara belönande lyssning. I början var det London Calling och den amerikanska utgåvan av den första plattan som var viktigast. Sedan kom en lång Sandinista/Combat Rock-period. På senare år har jag till och med förlikat mig med den bespottade svanesången Cut The Crap.

Med sitt politiska patos, genomtänkta estetik och lika kompromisslösa som orädda låtskrivande är och förblir The Clash världens bästa rockband.

Vad som hände med världens bästa låt-omröstningen? Med överväldigande majoritet vann Freestyler med Boomfunk MCs.



2. Eldkvarn
Jag är på det hela taget svag för svenskspråkig musik. Det kanske har med min rastlösa natur att göra, att jag uppskattar hur texter på mitt eget språk når fram fortare. Att nyanser i språket och ordvalens valör dessutom blir mer påtaglig på svenska säger sig själv. Alltså blir det en mer givande lyssning. Jag är av den fasta uppfattningen att det bara finns ett enda svenskt band som är riktigt, riktigt bra på att skriva engelska texter. Och de ligger på förstaplatsen på den här listan.

Eldkvarns karriär har varit lång och ojämn. Men det är en stor del av charmen. Att samma band skrivit låtarna på Pantad & Såld och Kungarna Från Broadway, eller på Ny Klubb och Svart Blogg är rätt fascinerande.
Plura är ett unikum i svenskt musikliv. Ingen annan når upp till hans oerhörda pondus, besjälade sångröst och talang som textförfattare. Självklart har karln sedan många år ett par återkommande teman som varieras i oändlighet. Men när pusselbitarna väl faller på plats blir sångerna aldrig annat än makalösa. Och med så många skivor bakom sig har det blivit en hel del fantastiska sånger. Fler än någon annan svensk skrivit skulle jag kunna drista mig att påstå.

En bekant med mer modern smak lackade för några månader ur på min fixering vid Eldkvarn. Och visst, hur kan jag som 22-åring relatera till 60-åriga Pluras självbiografiska texter kan man kanske fråga sig. Att jag dessutom tycker att Eldkvarn ger mig mer och mer ju mer livserfranhet deras musik andas har varit svårt att förklara för den som inte vill lyssna.
Men som tur var fick jag känslan av att älska Eldkvarn beskriven för mig av Håkan Hellström som i den nyutkommna boken “Texter Och Historier Från Den Långa Landsvägen- Plura & Eldkvarn” skriver:
“Jag hade inte upplevt någonting av det Plura sjöng om på Himmelska Dagar, ändå läste jag in mig i varenda låt. Hela livet låg framför men Eldkvarn hade redan gjort mig nostalgisk. (…) Plura släppte in mig i en värld, en saga, precis som Evert Taube gjorde –nattklubbar, världsomseglingar, trubbel, figurer, kärleksaffärer. Och jag önskade att det Plura och Evert sjöng om skulle vara på riktigt, att det skulle vara sant. Jag önskade mer än allt annat att det skulle vara så. Nu vet jag. Som alla stora berättelser, fantasier, musik och konst som nått hjärtat- det är sant. Det har bara inte hänt än”.

Det räcker nog så.


1. The Bear Quartet
Till sist bandet som betytt allra mest för mig. Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om huruvida Bear Quartet, eller BQ som vi initierade kallar dem, är världens bästa band eller inte. Det är mitt favoritband och det räcker. Ingen annan popgrupp har så perfekt fungerat i samklang med mig om min person.

Jag älskar The Bear Quartets unika kombination av skörhet och vrede. Den politiska indignationen och emotionella laddningen. Ofta tjatas det om att deras främsta kvalité skulle vara förmågan att ständigt byta skepnad och utmana sina lyssnare. Mig har Bear Quartet aldrig utmanat det minsta. Allt jag hört med dem har känts helt självklart och bottnat i mig på djupast möjliga sätt.
Jag tycker mig se en rödtråd genom allt de gjort. Från balladerna på Personality Crisis till krautexcesserna på Ny Våg bär musiken ett självklart drag av The Bear Quartets omisskännliga karaktär.
En genomgående tendens i låtarna är empati. Låtar som Number, I´m Still Her och Open the Door Open fullkomligt sjuder av medmänsklighet. Det kan ju ta sig utryck på olika sätt. Som ilskan i His Spine eller All Your Life, men fundamenten är alltid värme. Visserligen en ganska butter, norrländsk sådan. Men den är väl den sorten man kan relatera till.
Jag erkänner välvilligt att det är den senare halva av bandets tjugoåriga karriär som jag föredrar. Jag lyssnar faktiskt rätt sällan på de första plattorna men från Moby Dick och framåt är allt lysande. Pesonality Crisis, My War, Gay Icon, Ny Våg, Angry Brigade, Saturday Night, Enternity Now. Allt är bra, fast så klart på galet olika sätt sinsemellan.

Peter Nuottaniemi och Mattias Alkberg är utan tvekan Sveriges bästa låttextförfattare, något som genom åren lätt blivit en något av en förutfattad sanning folk lägger sig till med för att man ska tycka det. Men faktum är att deras välformulerade, rörande och faktiskt ganska ofta roliga texter står i en klass för sig. Bilder i mitt huvud från texterna till låtar som I Had a Job eller Put Me Back Together kommer aldrig lämna mig.
På det hela taget är The Bear Quartet ett band med överflöd av begåvning i sina led.
Låtskrivaren och gitarrvirtuosen Jari Happalainen som på senare år blivit en av sveriges främsta producenter och spelat in i princip alla bra svenska skivor. Calle Olsson, som förutom att spela synth och piano i bandet också bidrar med en hel del makalösa låtar till såväl BQ som egna projekten Paddington DC och Paper. Och så har de förstås världens häftigaste trummis, Jejo Percovic.
Tillsammans skapar de skiva efter skiva sanslöst vacker, hård, ärlig och djupt respektingivande musik vars totala brist på framgång är lika absurd som logisk.

Jag och mina kompisar hade Bear Quartet som gemensamt soundtrack under många år. Hur många gånger dök vi inte upp oinbjudna på någon fest och bytte ut värdens musik mot Be a Stranger på högsta volym? Eller sjungit Mom & Dad i fyllekör, eller bråkat om vilken bästa plattan är?
Jag döpte mitt band efter Bear Quartets första skiva och den här bloggen efter en låt från Mattias Alkbers andra skiva med sidoprojektet MABD. Vi drev ett tag en klubb i Östersund döpt efter en annan MABD-låt, Ta Helg. Och så vidare.
Att ha med sig det här bandets integritet och sånger genom livet har betytt mycket.

Mogwai , Cirkus 4/11

Det är svårt det här med post rock. De suggestiva stämningarna och intagande ljudbilderna kan verkligen ta andan ur en, för att inte nämna den rent fysiska råstyrka musiken ibland uppnår. Men lika ofta tär post rock på min ömtåliga koncentrationsförmåga. De långa, komplexa låtstrukturerna som en gång i tiden syftade till att rekonstruera rockmusiken har blivit till en ny, högst förutsägbar kliché. Det känns ibland som att samma dynamik och harmonier och har återanvänds sedan 1995. Värst av allt är de här bandens, eller kanske ännu mer deras fans överlägsna, akademiska förhållningssätt till musik.

Med det sagt är det kanske på sin plats att understryka att jag ändå tycker mycket om många skivor som kommit ur genren. Slints enda fullängdare Spiderland är en av mina stora favoriter med sina bäcksvarta, obehagligt fragmenterade låtar. Good Speed You! Black Emperor har gjort hur mycket oändligt vacker musik som helst och till och med Sigur Rós, ett av världshistoriens mest pretentiösa band, har letat sig in i mitt punkhjärta.
Och sedan har vi Mogwai. Ett band med en mer anspråkslös framtoning än många andra i deras skrå. Ett band som balanserar låtarnas gravallvar med roliga titlar och en skotskt avslappnad attityd. Alla som sett dokumentären som följde med förra plattan Mr. Beast vet vad jag menar.
Mogwai är ett sympatisk band som är svårt att inte gilla. Personligen tycker jag bäst om dem när de manglar på så hårt de bara kan. Som i Glasgow Mega Snake.
Konserten på Cirkus byggs sakta men säkert upp mot de crescendo i alla fall jag väntar på. Fram till extranumrens hämningslösa brutalitet får vi följa med på en resa genom sofistikerade låtbyggen, dova basriff och vackert stegrande gitarrer.

På Ciruks kommer musiken också till sin rätt på ett värdigt sätt då ljudet är av allra finaste klass. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin varit på en spelning med så pass fulländat ljud. Glasklart definierat och läckert panorerat. Man befann sig mitt i ljudebilden på ett väldigt ovanligt sätt, ibland kändes det som om ljudet kom ovanifrån, ibland bakifrån.
Ett klapp på axeln till ljudteknikern.

Okkervil River Debaser Medis 30/10

Jag har egentligen inget större problem med att göra saker ensam. Gå på bio är till exempel en ganska överskattad aktivitet att göra i sällskap.
Se konserter mol alena är jag däremot lite obekväm med. Det har visserligen hänt hur många gånger som helst , men varje gång infinner sig den där frustrerande känslan av att inte kunna kommentera det som händer på scenen. Det mesta som händer på en scen är faktiskt värd att notera eller skämta om.
I förra veckan var jag och såg Okkervil River på Debaser Medis för mig själv. Ett resultat av att de flesta jag känner spenderar sina vardagskvällar i replokale.
Faktum är att jag vägde-på-ena-foten/vägde-på-andra-foten ovanligt lite under spelningen. Ett mycket gott betyg. Det blev en ganska lång men konstant underhållande uppvisning i skickligt låtskrivande och passionerat framförande.

Nu har jag inte detaljgranskat Okkevril River texter, men jag får en känsla av att de är bra. Sångaren sjunger de stora sjoken text med den sortens inlevelse som bara infinner sig när det är en historia som ska berättas. Det finns säkert någon term för den här narrativa sångstilen, men i brist på annat får ni väl bara försöka föreställa er vad jag menar. Några strofer här och där plockar man upp, och de låter klart lovande. Jag gillar låttitlarna också. Så i mån av tid är det väl bara att förkovra sig i texthäftena till The Stand Ins och The Stage Names.

Bäst med spelningen var bandets driv. Inte ens i balladerna lyckades de dra ned på tempot. Gitarristen Lauren Gurgiolo från the Dialtones imponerade stort. Med sin briljanta spelstil lyckades hon både fylla i luckor i ljudbilden och sticka ut med vassa små riff. Sparsmakat och snyggt broderade hon under stor koncentration ut riktigt fina mönster.

Klart sämst med kvällen var den där jävla idioten som stod bredvid mig och som med stor entusiasm klappade händerna så fel att man misstänkte att han kanske egentligen ackompanjerade någon helt annan låt, i hörlurar eller så. Det roliga med det var att han efter ett par klapp insåg att kommit in fel och stannade upp som om han skämdes lite, bara för att några takter senare upprepa proceduren. Kul.

Så varför skrev jag då det här inlägget en vecka efter konserten? Självklart är det diciplinångesten som spökar igen. Jag kanske borde börja fota dagens outfit i min icke existerande helkroppsspegel för att publicera lite oftare…
Gör man inte rätt för sig är man inte värd ett skit. Det gäller på alla nivåer.

I morgon hade det burit av till My Morning Jacket på Berns om det inte ställts in på grund av att Jim James gått och stukat foten eller liknande.

Ja, ja.
Fred och lugn inatt i mänskoland kamrater.

/p