Ny gratis låt med Eldkvarn

Det är intressant det här med hur otroligt trött man är hela tiden. Oavsett i hur kristlig tid man går till sängs och oavsett hur (hyfsat) ren man håller kroppen från farligheter nu förtiden.
I morse piggnade man i alla fall till lite av att i rulltrappan från underjorden mötas av en bild på farbröderna i Eldkvarn med löftet om en helt ny inspelning för nedladdning.
Det var SL själva som bjöd på musik, en del av någonn slags miljörelaterad kampanj. Man skulle skicka ett SMS med namnet på den artist vars låt man önskade få nedladdad för att få den rakt ned i telefonen.
Nu har ju jag en på tok för gamaldags mobiltelefon för att kunna ladda ned grejer, eller ens lyssna på musik i den för den delen. Så jag fick vända mig till SLs hemsida där det gick lika bra.

Nu var det inte direkt någon rykade färsk dänga som Norrköpings bästa band levererat. Vi fick en nyinspelning av 3:ans Spårsvagn Genom Ljuva Livet från 1981, i vad som måset vara ännu en Jari Happalainen-produktion. Plura sjunger inte med samma jublande övertygelse som på det mästerliga originalet, men 2009 års tappning är en lite mer nyanserad variant som helt klart har sin charm. Den varma, färgstarka, och lite lätt ihåliga ljudbilden känns igen från senaste plattan Hunger Hotell. Må hända spelades den in under samma session?
Värt att notera är att det inte rör sig om en studioinspelning av den version av 3:ans Spårsvagn som ofta spelats live de senaste åren, den som börjar lugn med körer och någonslags indiansång från Plura. Det är i och för sig också riktigt bra och återfinns på liveplattan Svart Gigg.
Det om det.

Förutom Eldkvarns alster har också Marit Bergman, Magnus Carlsson, Amanda Jenssen och Name The Pet bidragit med låtar till kampanjen. Dessutom har Jonas Hassen Khemiri läst i en novell samt Jesper Waldersten och Ernst Billgren målat tavlor man kan ladda ned. Den sistnämnda pryder det här inlägget.
Weeping Willows-Magnus har spelat in en fin tolkning av Karl Bertil Jonsson 14 År tillsammans med The Moon Ray Quintet. Den rekommenderar jag också.
Amanda Jenssens kabaretpop förstår jag mig inte riktigt på och Marit Bergman har bara orkat spela in en ganska blek akustisk tolkning av singeln Out on The Piers.
Då imponerar Hanna Brandéns alter ego Name The Pet desto mer. Hennes helt nya singel heter Falling. Låt er inte luras av titeln varannan motbjudande post grunge-låt delar. Det här är riktigt trevlig, lättsmält pop med en riktigt effektiv refräng. Hennes bästa hitills.

Årets låt. Lätt.

Ännu en Florence och inte ett enda Mayhem

Helgen som gick passade jag på att spendera i Östersund. Igen. Det är kanske nästan lika bra att flytta hem om man ska flänga fram och tillbaks på det här viset.
Hursomhelst var det ännu en upplaga av Klubb Corazon som vankades, det här gången med Florence Valentin på scen. Det var uppskattningsvis den tionde gången jag såg Love Antell o Co i år (Umeå Open, Storsjöyran, WTAI, Förband till Glasvegas, FIB-fest, 2 gånger i Kungsträdgården, Debaser Medis, Popanganda, releasefesten för Imperietboxen) och om det finns det väl inte så mycket att tillägga. Det var bra och så där. Sympatiskt och svängigt.

Kvällens efterfesten finns för kommande generationer bevarad här och här. Musik och våld.

Mitt egentliga mål med att åka norrut var att se Mayhem spela på Gamla Tingshuset. Bara det enkla faktum att det legendariska black metal-bandet skulle uppträda på stans lilla Musik Forum-scen (kapacitet typ 215) gjorde gigget på förhand till en av årets händelser.
Till mitt stora förtret ställde de in på grund av dålig försäljning (!). Visst, man kan trösta sig med att rapporterna från gigget i Stockholm gjorde gällande att bandet inte låter fullt så onda som i sin krafts dagar. Men ändå.
In stället lirade lokala Aeon, som agerade förband till Mayhem på turnén, själva huvudakt. Det var länge sedan jag såg dem, så det var ganska intressant. Framförallt kul att besöka Tingshuset för första gången på sjukt länge. Rökmaskinsdoften från 1995 hänger som vanligt kvar i luften. Det känns också betryggande att en ny generation små punkkids hänger framme vid scenen. Sådant värmer.

Det här veckan bli det kanske Fever Ray på Cirkus och definitivt Taken By Trees på Kägelbanan. Det finns onekligen en viss poäng med att bo här nere ändå...

Death of a CEO

I dag är det inte bara löning, idag släpps också Kommuns första skiva, "Death of a CEO".

Jag hade förmånen att få lyssna in mig på ett gäng råmixade spår redan i somras och har således haft tid att bygga upp en rejäl pepp. Det färdiga materialet låter otroligt mycket bättre, vilket inte säger lite eftersom jag var väldigt förtjust i de första utkasten också.

Kommun är det engelskspråkiga band som fötts ur Vapnet, Sibiria och Hospitalet. Det består av Erik (Sibiria), Martin (Vapnet, Sibiria) och Martin (Vapnet, Sibiria och Hospitalet). Dessutom spelar Johan (Hospitalet) trummor. Så hela Sibiria och hela Hospitelt ryms i Kommun. Hela Vapnet också för den delen, om man fortfarande räknar Martin & Martin som den egentliga kärnan i det bandet.

Kommun gör alltså en omvänd Norlin och lämnar sitt signum modersmålet för engelskan, lite grand som Hardy Nilsson back in the day när de hade sitt anglofila alterego Tommy 16. Vän av ordning kan då fråga sig varför Kommun väljer ett svenskt bandnamn? Håll käften, svarar man då.

Albumet ligger sin helhet helhet att avnjuta här. Mina personliga favoriter är I don´t say anything, Death of a CEO, Your Lover From Berlin och All the cake.

Swindie, schlager och sextiotalspop. Lite spännade extrainstrument, genomgående bra texter och upplyftande refränger. Kamratskap Rock ger tummen upp.

Markus Krunegård på Södra Teatern: En sammanfattning

De två senaste kvällarnas föreställningar på Södra Teatern då Markus Krunegård spelat sina två nya album i sin helhet har varit en kul och annorlunda upplevelse.
När man slog sig ned på sin plats låg där programblad skrivna av kvällens huvudperson.


Kväll 1 löd det så här:
"Kära du. På den tiden då jag hade ro att lyssna igenom en skiva i sin helhet brukade det innebära att jag gick ned i puls, diskade somnade. Konsertbesök är ofta motsatsen att gå från lugnet till ivern.
Dagens show är ett uruppförande av skivan "Prinsen av Peking". 1:a till sista låt.
Diska eller dansa?
Hur som helst är jag o mina kamrater väldigt glada att du är här o deltar i detta jippo. I det lilla är det stort att få ge er 414 personer denna unika konsert.
Nu och aldrig igen."

Kväll 2:

"Grattis! Du skall idag 2009-11-24 få se och höra den längre, mastigare av mina två skivor uruppföras på scenen framför dig. `Lev som en gris dö som en hund´ melodi 1 till 14. Klockan 20 till 21. Kanske.
Jag hoppas detta skall göra slutet av den bedrövliga månaden november finare för oss 414 + 5 som står längts fram i historien. Varmt välkommen hit till Sveriges snyggaste/porrigaste konsertlokal o denna unika konsert.
I dag och aldrig igen."

Programbladet innehöll också förstås låtlistan, så utrymme för överaskningar var minimalt. Och definitivt för trångt för att släppa igenom en viss Vampyr-låt.

Efter den första föreställningen blev bandet inklappade, men Krunegård förklarande att de inte gärna kunde spela något mer eftersom skivan var slut där. Extranummer hade förstört konsekvensen. Det var bra gjort.

Båda kvällarna gästades av lite blandat löst folk. Mauro Scocco på kompgitarr, Laakso-Lars på percussion, Those Dancing Days på kör osv.

Ljussättningen var mycket fin och materialet från de båda plattorna växte verkligen i formatet. Skönt att bara sitta ned och lyssna igenom låtarna. Den rosenbladsliknande konfettin som singlade ned under konserternas avslutningar var rent av ett ganska vacker inslag.

Som vanligt excellerade Markus Krunegård i mellansnack. Här blev det en förlängning av föreställningskonceptet då han förklarade bakgrunden till en del låtar, eller fritt accosierade med den aktuella låten som utgångspunkt. Roligt och trevligt på det hela taget.

Sammanfattningvis vill jag nog ge "Prinsen av Peking"-föreställningen en extra stjärna i kanten. Den kammar fem 5/5 medan det mer bångstyriga syskonet "Lev som en gris..." får nöja sig med 4/5. Då var det sagt.

Augustpriset

Inte för att det direkt skulle förta den makalösa läsupplevelsen om boken blev utan pris, men nog håller man tummarna för De fattiga i Lodz alltid. Fast å andra sidan har det där priset förlorat all trovärdighet sedan Åsa Linderborg inte fick det för Mig äger ingen. Vi får se om några timmar.

................EDIT.................

Boken vann priset i den skönlitterära kategorin! Hade jag tippat istället för att önskat hade jag kunnat skryta nu.

I kväll & i morgon: Markus Krunegård

Både i kväll och i morgon kväll spelar Markus Krunegård på Södra Teatern. Tidigare i höst släppte han syskonalbumen Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund som följde upp framgångarna med solodebuten Markusevangeliet. Tanken med konserterna på Södra Teatern är att spela de båda albumen rakt av en varsin kväll.

Det tycker jag är en rätt kul idé och ser fram emot att se hur det fungerar i sitt genomförande. Dessutom har jag inte riktigt hunnit lyssna in mig så intensivt på någon av de båda plattorna, så det här blir ju ett utmärkt tillfälle att komma i kapp.

På senare tid tycks fler och fler i min bakantskapskrets ha utvecklat någon slags aversion mot den gode Krunegård av någon anledning. Det mumlas om att han skriver låtar för mycket på slentrian och monotont pratar fram sina texter. Texter som mer och mer monotont återkommer till de ämnen debuten så förtjänstfullt berörde.

Det kan ju förstås rör sig om det gamla "destu större destu sämre"-syndromet, men med tanke på det här så borde väl folk vara redo att åter sluta Krukan till sina hjärtan.

Det bli mycket Södra Teatern den här veckan. Efter Mackanmarathon tar en drös konserter som mitt jobb arrangerar med Anna Ternheim vid. Därefter bär det av hem igen för Florence Valentin på Klubb Corazon och Mayhem på Ga Tinghuset. Utmärkt.

2 år

Två år i dag då. 

Jaha, liksom. 

Samma gamla skit. Bara lite mer ensam och isolerad hela tiden.

Helvete.

Esset är död

Stig Larsson, min favoritförfattare, idol och granne på Lilla Essingen, har förlorat sin älskade katt Esset. I en mycket fin text på Expressens kultursidor skriver han om sorg, åldrande och död. Tankar ur en allmänmänskligt perspektiv som utlösts av slutet på en tjugoårig vänskap mellan en man och hans katt.

Esset blev rikskänd när han 2003 sprang bort och Stig Larsson vädjade till Expressens läsare om att hjälpa till att hitta honom. Katten återfanns och levde i ytterligare sex år.

Jag brukade rätt ofta träffa en gamal svart katt utanför min port som mycket väl kunde ha varit gamle Esset. Fast det finns ju många svarta katter som stryker omkring i soporna på Essingen.

Stig Larssons text om saknanden efter katten är verkligen hjärtskärande fint skriven. Jag har alltid gillat tanken på Stig och hans katt, en trevlig kontrast till hans annars ganska stränga framtoning.

"Livet blir mindre och mindre. Och till slut – kanske, vad vet jag? – är det inte ens särskilt svårt att dö.

Och för egen del måste jag säga att det långsamma, ytterligt långsamma nedtonandet av Essets livskrafter, i alla fall gjorde det möjligt för mig att ställa mig in på att jag skulle överleva honom. Under alla dessa år tillsammans förträngde jag att han en gång skulle dö.

Tanken gjorde helt enkelt för ont. Och jag tycker avgjort att det är dumt att må sämre än vad nöden kräver.

Sista halvåret var hans syn så dålig att jag var tvungen att dra ut sängdynan några centimeter från väggen. Därigenom uppstod en glipa mellan dyna och vägg. Så länge som han följde den rännan, visste han att han snart närmade sig sängens kortända. Försiktigt trevade han sig fram. Och när han närmade sig slutet, tassen viftade för några sekunder i luft, var han klar över att här, här kan jag hoppa ner. Djupt, så djupt det bara gick, sträckte han ner sitt huvud.

Helt blind blev han aldrig, men han kanske såg fyra, fem centimeter. Plofs så åkte han ner på golvet – under husses uppmuntrande ord:

”Husses lille kämpe. Titta, det gick ju bra.” "

Årets mest bisarra kombo

Den här damp just ned i elektroniska brevlådan från turnébolaget SSG Managment. Jag har allvarligt talat väldigt svårt att föreställa mig en mer apart kombination av artister.

För övrigt är peppen på topp inför nästa veckas gigg med Mayhem i Östersund. Det blir stort.

I kväll: Yo La Tengo

De flesta band jag verkligen älskar befinner sig i ett tydlig sammanhang som förstärker och understryker det jag gillar med dem. Utan Velvet Undergrounds värld och mytologi skulle de inte vara sämre, men de bra blir ännu bättre i sitt kontext. Samma sak med The Clash eller Sonic Youth. Försök bända loss biografin ur upplevelsen av att lyssna på och relatera till The Beatles och se hur bra det går.

Allt det jag skrivit om här bottnar lika mycket i biografi och sammanhang som musik. Se bara på den sensate tiden; Moe Tucker, Sun Ra, Kajsa Grytt osv.

Det är klart enormt mycket passerar förbi som man tycker är grymt utan att sätta sig in i artistens hela verklighet och bakgrund. Men vi snackar här om alltså om sådant jag verkligen håller nära hjärtat.

Yo La Tengo är ett intressant fall eftersom det förmodligen är det favoritband jag vet allra minst om. Det är klart, jag vet att de kommer från lilla Hoboken i New Jersey och att de bildades av äkta paret Georgia Hubley och Ira Kaplan i mitten av åttiotalet. I mitt huvud utspelar sig deras musik alltid i sömninga amerikanska småstäder eller förorter.

Jag vet också att de släppt en lång rad plattor där de rört sig från typisk indieoväsen via experimentella ljudlandskap till dagens eklektiska mosaik av stilar.

Men på det hela taget har jag aldrig brytt mig om att på allvar sätta mig in i bandets bakgrund.

Antingen beror det på att jag vill låta det romatiska skimmer av mystik som ligger över deras bästa musik vara. Eller helt enkelt att de är ganska tråkiga.

Det tjatas rätt mycket när det kommer till det här bandet om deras förmåga att skapa skivsamlarpop som hej vilt blandar infulenser och referenser. Det är absolut en sida av gruppen, bandet som ställer upp i välgörhetskonserter för oberoende radiostationer och live tar in önskemål på låtar de omdeldebart kan riva av.

Men det Yo la Tengo jag tycker bästa om är tvärtom bandet som är extremt konsekveta. Som målar samma motiv om och om igen, fast med en lätt korrigerad palett av nyanser varje gång. Den sidan av bandet är tydligast exemplifierad på de båda systerskivorna Summer Sun och And The Nothing Turned Itself Inside Out.

Här skapar de (i kontrast till lek med genrer och sånt tjafs) en helt egen outsägligt vaker ljudvärld som nästan tvingar mig att använda slitna adjektiv som vemodig eller hoppfull. Kanske till och med kapitulera helt och svika principen att aldrig någonsin jämföra musik med årstider (sensommar/höst) eller tid på dygnet (eftermiddag).

De här skivorna betyder mycket för mig och jag kan räkna upp otaliga minnesbilder som är tonsatta med Yo La Tengos musik. Men det låter jag bli.

I kväll spelar det här djupt älskvärda bandet i Stockholm, på Kägelbanan närmare bestämt. Det blir nog bra.

PSL-prat med: Mattias Alkberg

Lånat från SVTs musikblogg PSL. Håller tummarna för att det är lugnt.

El Perro Del Mar - Change of Heart

Rätt ny video. Otäckt bra.

Helgen som gick

Bra helg i sammanfattning

Mat: Rendevouz, Clarion Stockholms hotellfrukost, Bistro Ruby och Rudolfino. Jag är nu fet.
Rendevouz var farsans stamhak när han bodde i storstan på sjuttiotalet. Han brukade ha en egen burk jämtländsk hjortronsylt i ställets skafferi. Då är man fan stammis.

Utställning: Salvador Dali på Moderna. Är det på grund av uttjatning Dalis sympatier för Franco inte nämns i den annars så uttömmande utställningen? Föredrar forfarande Magritte.

Film: Upp! och Funny People. Båda var bra. Den förstnämnda sågs med 3D-glasögon. Lite fräckt sådär.
Un Chien Andalou passade jag också på att se på Moderna, för första gången sedan min lika misslyckade som korta sejour på Filmvetskapliga fakulteten. Rolig rulle.

Musik - Last Waltz på Bonden. Sam the Ham spelade skivor.

På det hela taget en sund helg. Sovit bra, men inte för mycket. Tagit det lugnt. Till sist börjat läsa Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, efter den väntar Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz som jag är väldigt peppad på. Den blir tågläsning på väg hem till Östersund på torsdag.

Joel Alme - You will only get i once

I kväll: Storsjöyran på Berns

Nu är det dags att dra i väg till Berns salonger, nattklubben 2.35:22 närmare bestämt, för Storsjöyrans lilla kalas där. Det ska firas såväl den gågna succeupplagan av Yran som att vi fått uppdraget att arrangera Vinterfestivalen i Östersund.

Vi bjuder er 160 själar som OSA:de i tid på dricka, tilltugg, musik och ett fräckt bildspel eller två på nattklubbens skärmar.
Jens Lagergren och Kristoffer Hedlund vänder skivor (eller hade i alla fall gjort det om det inte var CD de spelade)

Det ni.

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce

Baksidorna rapporterar att någon ambitiös lirare har gett sig i kast med att lägga ut gamla nummer av stilbildande tidskriften POP på internet. Ett upphovsrättsligt något tvivelaktigt tilltag, men vem bryr sig när man får chansen att läsa artiklar som den Terry Ericson gjorde om Broder Daniel inför släppet av bandets andra skiva.

För egen del blev det första nummer av POP jag köpte också det sista som kom ut. Alltså den med Bobby Gillespie på omslaget (rättare sagt, ett av numren med Gillespie på omslaget) där redaktionen listade de hundra bästa poplåtarna från oberoende skivbolag. Jag var tretton då så den listan har nog haft otäckt stort inflytande på min musiksmak.Dessutom innehöll den blaskan en riktigt fin intervju med Moe Tucker som jag har för mig att Madeleine Levy skrev. Jag älskar Moe Tucker.

Den mest omistliga artikeln som ligger uppe ännu är helt klart Lennart Perssons lysande text om Jeffrey Lee Pierce från Gun Glub. Jag har i och för sig lite svårt för rockjournalistklyschan att bluesmäns levandsöden är det mest genuina man kan skriva om. Men här använder Persson Leadbellys liv som resonansbotten till en dödsruna över Pierce med lysande effekt. Läs den här.

Och medan ni läser artikeln föreslår (eller snarare kräver) jag att ni lyssnar på Gun Clubs näst bästa skiva Miami.

Vi ser fram emot fler gamla POP-artiklar av skribenter som Andres Lokko, Fredrik Strage, Madeleine Levy, Kjell Häglund, Jan Gradvall och Per Bjurman.

Världens bästa låt

På bussen hem igår kom jag på att världens bästa låt nog är Big Blacks Kerosene. Jag känner mig rätt säker på det.

2010 ska jag ställa upp i Idol påTV4 och sjunga Kerosene på temat Världens bästa låt. Det vore något det.

Hade jag några som helst interaktiva anspråk med det här skulle jag här fråga er vad ni tycker. Tur då att jag inte har det.

En släkting i avisen

I dag är en avlägsen släkting till mig med i Länstidningen i Östersund. 74-åriga Göta som bor i ett aldrig renoverat 1800-talshus i Ragunda.
I samma hus växte min farmors mor upp. Hennes far köpte det av ett skogsbolag i mitten av artonhundratalet. Och sedan dess har det alltså inte föändrats särskilt mycket. Kvinnan som bor i huset nu var gift med en kusin till min Farmor, så tekniskt sett är vi inte släkt. Vilket är lite skönt eftersom det hade avrit så sjukt krångligt att räkna ut hur allt hänger ihop. Fascinerande hur som helst.
http://ltz.se/nyheter/ragunda/1.1512909

D.Lissvik - B2. From 7 Trx + Intermission

"Muren föll och jag gick sönder"

I dag är ett tjugo år sedan Berlinmuren föll. Åsa Linderborg skriver årets bästa artikel på ämnet i Aftonbaldet under rubriken "Muren föll och jag gick sönder". Så fantastiskt välskrivet.


Personlig närvaroskänsla:

"Jag förstod tidigt på våren 1989 att något var på väg att hända. Frågan var bara vad.
Jag var representant för Kommunistisk Ungdom – VPK:s ungdomsförbund, det som i dag heter Ung Vänster – på de ungerska ungkommunisternas kongress i Budapest. Kongressdelegaterna hade var sin voteringsskylt där det på den ena sidan stod ”Ja” och på den andra sidan ”Nej”. De bestämde även hur länge var och en fick tala. Alla hade tre minuter på sig innan de ödesmättade skyltarna kom upp som avgjorde om man fick fortsätta eller var tvungen att sätta sig.

Skyltarna åkte upp och ner under rätt god stämning – också när den nyligen pensionerade partiordföranden Janos Kádar framförde en senior hälsning till den socialistiska folkrepublikens pionjärer. Den gamle mannen skulle naturligtvis få prata så länge han ville, men efter tre minuter höjdes ett par Nej-skyltar som tillhörde den opposition som ville reformera det förstelnade landet. Snart följde fler efter. Kádar var kanske den tröttaste och hyggligaste av alla öststatsledare och han insåg att tiden var utmätt även för honom. Resignerat höjde han armen och önskade lycka till.

Konventionen förbjöd att jag deltog i oppositionens segeryra, men den natten var jag hänryckt av insikten att allt föråldrat kan rivas och fördrivas.
Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman."

Knivskarp analys:

"När Sovjet kollapsade började de västerländska välfärdssystemen spricka sönder, även om ett folkligt motstånd lagt vissa hinder i vägen, eftersom en global maktförskjutning följde på murens fall. Existensen av Sovjetunionen, en alternativ samhällsmodell, bidrog till att sätta tryck bakom den västerländska arbetarrörelsens reformkrav.
Under 1900-talets första hälft ledde de ekonomiska kriserna och världskrigen till antikapitalistiska stämningar, som fick näring av det sovjetiska projektet. Kapitalismen tvingades därför reformera sig till oigenkännlighet. Ännu i början av 60-talet trodde bedömare i väst att Sovjet skulle hinna ifatt och gå förbi de kapitalistiska ländernas ekonomier. När muren föll kunde borgerligheten – som började rulla upp skjortärmarna när Thatcher och Reagan tillträdde – gå till en formidabel motoffensiv mot allt som stavades jämlikhet.

Nu skulle inte bara de Moskvatrogna skämmas – den rivna muren kastade skuggor över alla som på något vis trodde på solidaritet och rättvisa. Fördelningspolitik blev ett ord som knöts till öststatsförtryck. Ernst Wigforss jämfördes med Stalin, makarna Myrdal med Hitler. Folkhemmet blev ett besudlat ord som nämndes i sammanhang som Auschwitz."

Optimistisk framtidstro:

"Det kommer en ny vänster. En som är född på 90-talet, efter Berlinmurens fall, som är för ung för att tvingas ta ansvar för Sovjetsystemet. En vänster som växer upp med kolonialkrigen i Irak, Afghanistan och Gaza, som ser hur politikerna abdikerat för en marknadsekonomi som skapar sådana klassklyftor att samhället rämnar mitt itu. Som ser hur dödsängeln IMF far över världen, och hur en förment europeisk gemenskap stänger sina gränser för folk som jagas av fattigdom eller vapen tillverkade i väst. En vänster som får kämpa mot en borgerlig offentlighet som i demokratins namn systematiskt dagtingar med yttrandefriheten.

Även det är en vänster som kommer att gå fel, som får uppleva besvikelser och bakslag – för att inte tala om motstånd – men som i trots och längtan inte kan göra annat än att organisera sig för en ny tid."


Mycket, mycket bra. Läs hela texten här

Farsans dag

Anvisningar till firande av fars dag
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Far hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Han bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Han hedras med blommor och en liten gåva.
4. Honom beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete under den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där mor i huset medverkar. Något vackert läses upp utantill, och hjärtats tack bringas Far, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig Fars förlåtelse för ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Far sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.
6. Frånvarande barn hälsa far med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för fars dag.

Farsan får nöja sig med en Spotify-spelista jag knåpat i hop . Ungefär hälften sådant jag vet han gillar och hälften sådant han borde uppskatta.
Dagen till ära får ni också ta del av den lilla presenten:

Ägarskifte i Storsjöyran

Pressmedelande:

Ägarskifte i Storsjöyran
Storsjöyran Evenemang AB genomför ett ägarskifte. Tre av grundarna lämnar nu bolaget. Thomas Persson, Bengt Magnusson och Lasse Lindqvist har varit med sedan starten 1982 och säljer nu sina andelar till Galej AB.

Bakom Galej AB står Andréa Wiktorsson, Stefan Kauppi, Janne Carlsson, Lasse Hult, Bengt Eriksson och Lasse Sillrén. Alla är sedan tidigare delägare i Yranbolaget och flertalet arbetar på Yran.

Säljare och köpare kommer att fira överenskommelsen genom att äta släckt kalk på Ulla och Oves.

Den sista meningen är humor av Lasse O`Månsson-klass. King.

I kväll: SKRIET

Till min förskräckelse upptäckte jag i morse att jag i går kväll missade en extrainsatt konsert med Mattias Alkberg på svartklubben Pluto i Gröndal. Nu hade jag det mycket trevligt sällskap hemma hos mig den kvällen, så jag hade förmodligen valt bort konserten ändå. Men ändå, att missa något man inte vet att man missar är aldrig kul.

Jag tröstar mig med att i kväll gå till samma ställe och se fantastiska SKRIET spela. Dessutom lirar Stella Rocket som till min förvåning fortfarande finns. Deras låt Animals var en ständigt återkommande inslag på mitt kompisgängs CDr-skivor Dansjävlarna (vol. 1-27) som vi på gymnasiet hade med oss när vi våldsgästade fester och bytte ut värdens musik. Tyvärr kapade min MP3a av några sekunder på slutet av låten. Så i kväll blir det väl första gången jag hör hela dängan Om de kör den förstås.

För övrigt anser jag att Makthaverskans debutalbum är en rasande rågrym och att Alkberg omedelbart måste spela in låten om min hemstad Östersund som han lirade på Debaser Slussen i förrgår. Självklart med Bo Ek på My Bloody Valentine-gura.

FIB-fest och nyutgåva av IB-numret

Med anledning av debaclet kring Jan Guillous kontakt med KGB på sjuttiotalet har Folket i Bild / Kulturfront valt att publicera hela reportaget då han avslöjade sveriges hemliga, åskitsregistrerande underrättelsetjänst IB. Mycket berömvärt initiantiv.

IB-reportaget kommer att följa med novembernumret av FIB som bilaga i fascimil. 18 sidor spionhistoria som påminner om hur betydelsefullt avslöjandet varit för Sveriges självbild, inrikespolitik och grävande journalistik.

Ni kan kika på digitalt bearbetade sidor ur reportaget här.

När den 12/11 kommit ur tryckpressarna är det släppfest på baren KGB (humorn i det är ju rätt oemotståndlig!). På scen står utmärkta popbandet Parker Lewis.

Problemet är att det krockar med Yran-grejen på Berns. Som ni kanske vet om ni brukar läsa här jobbar jag en del med FIB så det blir en intressant lojalitetskonflikt här.

Så är det.

Weeeeeeeeeeezer!

Och man får skivan på köpet!

Yran på Berns

Nästa tordag har gör Storsjöyran ett litet nedslag i huvudstaden, på Berns närmare bestämt. Vi tar nattklubben 2.35:1 i besittning för att fira framgångarna i somras och umgås med vänner och kollegor som inte bor i Östersund. Jens lagergren spelar skivor och Kristoffer Hedlund har gjort ett fräckt bildspel med livebilder från festivalen som visas på 2.35:1sbildskärmar.

Kom dit vettja, vi kanske bjude rpå en öl eller två.

Storsjöyran i storstan

Berns 2.35:1

torsdag 12/11

kl 18.30-22

OSA på yran@torsjoyran.se

Sun Ra- Nuclear War

Magi från yttre rymden!

Mattias Alkberg & Åsa Linderborg

När jag knegat klart idag (om man nu kan kalla prata i telefon, tänka, räkna och skriva för ett jobb) väntar en kväll som gjord för mig.
Mina favoriter Åsa Linderborg och Mattias Alkberg uppträder båda i olika former. Åsa sitter i en panel på Pet Sounds Bar klockan åtta och snackar politix på den nya klubben Popvänstern. Matti sjunger och spelar på Debaser Slussen klockan halv tio.

Den här Popvänsterprylen känner jag mig egentligen lite kluven inför. Först och främst är det initierat av Uje Brandelius -Vänsterpartiets pressekreterare som också sjunger i världens allra sämsta band, Doktor Kosmos. Det bandet symboliserar perfekt varför jag i tonåren skydde tanken på ungdomsförbund värre än någon slags mutation av pest och kolera. Den där fruktansvärda kombinationen av proggig självbelåtenhet och studentikos humor får det verkligen att vända sig i magen på mig. En världsbild totalt befriad från tvivel och ångset är rätt svår att relatera till om allt man själv ser i politiska frågor är just tvivel och ångest.

Det är absolut en berömvärd idé att skapa ett annorlunda rum för samtal om samhällsfrågor, och att kombinera det med pop och öl är så klart ett plus. Men det är mycket med Popvänstern som ger mig olustkänslor. Namnet till exempel. Det stinker självmedveten Södermalmsironi på ett mycket obehagligt sätt.
Jag känner verkligen på mig att jag kommer bli förbannad på minst sju idioter. Men å andra sidan ska Åsa Linderborg prata och det hon säger brukar ju alltid vara vasst, klok och bra på alla sätt.

Kvällens ämnen låter också intressant:

"Hur mår den svenska vänstern? Vad finns bortom folkhemsnostalgin? Vilka vänstervisioner finns förutom att vara snäll mot sjuka och arbetslösa? Hur tacklar den svenska vänstern Reinfeldts arbetarpartimaskerad? Vad ska vänstern göra när arbetarklassen röstar rasistiskt? Är sossar vänster? Och exakt hur länge ska vi behöva vänta på revolutionen?"

Dessutom spelar Love Antell från Florence Valentin skivor (betyder det att beefen mellan honom och Brandelius är över?).

Så det blir väl till att knata dit.

Pet Sounds Bar
Popvänsterpanelen pratar kl 20
Åldersgräns: 18 år
Inträde: Gratis

I Kväll: Ebba Forsberg

I den rikt illustrerade Eldkvarn-boken ”Den stora landsvägen” finns en bild som särskilt fastnar på näthinnan. En stämningsfull ögonblicksskildring från Cirkus Broadway-turnén. Med på turnén var stora delar av Sveriges artistelit och på bilden poserar giganter som Plura och Thåström.
Och Ebba Forsberg. Lite i bakgrunden, men med en så stark karisma att hon ändå blir bildens centralgestalt. Och det säger inte lite i det sällskapet.

Det är ofta i bakgrunden man finner Ebba. Hon har körat och turnerat med Eldkvarn, PeterLeMarc och Ulf Lundell. Och spelat dragspel i Traste Lindéns Kvintett. Men alla som kan sin svenska pophistoria vet att hon är kapabel till långt mer än att förgylla andra artisters låtar med himmelska körer. Något hon med all önskvärd tydlighet visat påsina fyra fullkomligt makalösa album.
Det självbetitlade tredje albumet är utan tvekan hennes mästerverk. En tät, laddad skiva som aldrig undviker svåra teman och känslor.
Eller som Lennart Persson skrev 2006:

"De få orden är laddade med så mycket inlevelse och närhet att allt annathade känts överlastat och onödigt. Forsberg sjunger dem som om hennes liv hänger pådem. Och hon naglar fast känslorna med obarmhärtig effektivitet. Men med små, smånubb istället för grova spikar. Jag har svårt att tro att det kommer någon bättre, merinnehållsrik skiva i år.”

När jag bodde hemma i Östersund spelade mina föräldrar ofta hennes fina skiva True Love från 2001. Nästan dagligen känns det som. Jag levde länge i villfarelsen att Ebba Forsberg var en mycket större artist (i bemärkelsen känd) än hon egentligen är. Helt sjukt egentligen att man inte typ bygger kapell till hennes ära.

I kväll spelar hon på Göta Lejon som andra konserten på turnén som följde en utmärkta skivan Ta Min Vals där hon i Mikael Wiehes översättningar tolkade Leonard Cohen. Jag har min biljett i tryggt förvar. Hoppas hon spelar lite bitar ur sin egen låtskatt också. Som till exempel Walking on Water

I kväll: Taxi, Taxi!

Nyligen släppte systrarna Johanna och Miriam Behran i Taxi, Taxi! äntligen sitt första album Still standing at your back door, flera år efter debut-EPn som i sin tur följde de två magiska spåren på myspace som från första början spred ordet om duons rent unika begåvning.
I kväll spelar de på Debaser Slussen. Jag har inte sett dem på scen sedan de spelade på Storsjöyran 2007, så det ska bli intressant att se hur de förvaltat sin låtskrivartalang och vackra stämsång. Med lite tur är det ingen skilnad alls, då det var mer eller mindre perfekt redan då.

Taxi, Taxi!
Debaser Slussen
21:30
80 Spänn

Jag, Luba, Pipo & Carmen

I kväll stänger vi av TV, I-Tunes och alla andra distraktioner. Min kväll tillhör Palomar - The Heartbreak Soup Stories av Gilbert Hernandez. Den här stora volymen samlar hela första historien om den sydamerikanska byn Palomar med dess rika ensamble av älskvärda karaktärer och gripande livsöden.

Även om de ursprungliga Love & Rockets-albumen där bröderna Hernandez respektive världar delade på utrymmet har sin charm så föredrar jag nog att läsa dem helt separat och verkligen sjunka in i berättelsen.

Jag är väl egentligen mer ett fan av Jaime Hernandez del av det här tecknade livsverket, det är ju trots allt där Maggie, Hopey, Ray och Penny Century bor. Men jävlar i helvete vad bra Palomar-historierna är. De är på sätt och vis en ännu mer imponerade litterärt bygge då de, utan att någonsin svikta i trovärdighet, utspelar sig under så lång tid och känns så minutiöst väl planerade. Alla taffligt självbiografiska struntserier kan ta och gå i sjön. Det här är biets knän.

Nyligen kom Luba, en till 500 sidig volym som fortsätter krönikan över Palomar. Så min tanke är att läsa igenom allt det gamla igen så man är i kapp när tillräckligt med slantar sparats ihop för att skaffa också den.

Fire!

Det här är en fantastisk skiva. Enastående faktiskt. Den monumetale saxofonisten Mats Gustafsson lirar krautig noisejazz tillsammans med folk från Wildbirds & Peacedrums och Tape. De kallar sig Fire!
Det grämer mig mycket att jag missade deras spelning på Strand i tisdags. Särskilt då den enkla anledningen till att jag sumpade det var att jag trodde det var i morgon. Så kan det gå.

Vi tröstar oss med att läsa Annika Flynners utmärkta redogörelse för konserten här och lyssnar på albumet You Liked Me Five Minutes Ago här.

Taken By Trees - My Boys

Det här ska jag se på Kägelbanan 6/12. Mmm.

En filmhelg

Förutom konserter och umgänge med halva Östersund bjöd helgen på en del prima filmupplevelser. Kort sammanfattning:

-Zombieland. Bra. Det är kul med zombies. Inte minst i ovanliga genren feelgoodskräck. Särskild stjärna i kanten för Bill Murrays cameo som sig själv. Detvar svårt att tro att den här sortens film skulle kunna bli så mycket bättre än mästerverket Shaun of the Dead, men efter att ha sett filmen är det bara att konstatera att den kom bra nära.

- Capitalism - A Love Story. Nya Michael Moore filmen var omskakande och uppviglande. Man blev lack och less omvart annat. Filmens slutsats att vi helt enkelt måste avskaffa kapitalismen var tillfredställande drastisk.
På sätt och vi är det här samma film som den tjugo år gamla debuten Roger & Me, fast berättad ur ett mycket vidare perspektiv och med ett större synliggörande helhetsgrepp på destruktiva strukturer.
I sina mörkaste stunder var den nästan smärtsamt uppgiven men det vägdes upp av en mer handfast tanke om hur vi faktiskt tillsammans kan bryta mönster än vad Moores filmer brukar erbjuda.

-Zack & Mirri Make a Prono. Kevin Smiths har gjort sig skyldig till en stadigt nedåtgående spirall av dynga sedan den sympatiska debuten med Clerks på nittiotalet. Desto trevligare att det här är en så kvick och charmig film med tonvikt på värme snarare än råhet. Rekommenderas.

-(500) Days of Summer. Helgens höjdpunkt och stora överraskning. Visst, bara att Zooey Deschanel spelar titelrollen räcker för att få två tummar upp av undertecknat. Men det här är faktsikt en rakt igenom väldigt bra film. Ett fyndigt ickekronologisk berättargrepp leder oss genom den här fina och rörande romantisk komedin. Framför allt är den helt befriad från amerikanska indiekomediers lika obligatoriska som motbjudanade "quirky"-tendenser. Till och med den allsvetande voice-overn (som jag generellt har sjukt svårt för) känns motiverad och i samklang med berättelsen. Ett litet storverk i all enkelhet.