Stöddemonstation för Ship to Gaza

Ship to Gazas frihetsflotta, Freedom Flotilla, har attackerats av israelisk militär. Tidigt i morse mördades minst 10 personer när hjälpsändingen med nödvändigheter till Gazas hårt prövade befolkning till varje pris skulle stoppas. Israel har visat att man inte skyr några medel, och att civila från alla länder kan bli militära mål om de sätter sig emot ockupation och blockader. Just därför ska vi visa att Ship to Gaza har ett brett stöd i Sverige.

Detta är en unik händelse att en humanitär hjälpsändning bemöts med militärmakt. Nationer, politiker och medborgare över hela världen protesterar och ställer Israel till svars. Ship to Gaza vädjar efter internationell solidaritet och manifestationer utanför Israels ambassader och konsultat. I flera europeiska städer kommer det hållas manifestationer under måndagen.

Den svenska regeringen måste fördöma Israels agerande och försvara rätten att segla på internationella vatten.Allt stöd åt Ship to Gaza!

Stockholm:
Solidaritetsmanifestation måndag 31 maj 18.00 på Sergels Torg.

Talare:

Lars Ohly, ordförande Vänsterpartiet
Per Gharton, fd Eu-Parlamentariker
Åsa Linderborg, Debattör och krönikör
Zaida Catalan, Miljöpartiet
Lise Berg, generalsekreterare för Amnesty
Carin Jämtin, oppositionsborgarråd Socialdemokraterna Stockholm
Peter Wiederud, Ordförade Kristna broderskapsrörelsen
Carlito (rappare) håller en kort acapella

Siesta 2010 -En sammanfattning

För andra året i rad tog jag mig ned till Hässleholm för Siestafestivalen. Även om 2009 var ett starkt år med bland annat Sonic Youth i programmet var det inget mot den här mäktiga uppsamlingen av undertecknats favoritband. Bear Quartet, Dinosaur Jr, Thåström, Ossler, bob hund, Matti Akberg. Ja, ni hör ju.

Jag var själv inblandad i bokningen av Thåström. Överenskommet var att vi skulle få stora scenen Fiesta för oss själva under torsdagen. Thåström fick själv välja vilka som skulle spela före honom och utforma scenproduktionen efter eget behag. Johnossi spelade precis som på vinterturnén strax före Pimme men det riktigt häftiga var att Ossler fick chansen att visa upp sin klaustrofobiska taggtrådsblues på en så stor scen med fantastiskt bra ljud. Thåströmteamet ställde upp med backline-, ljud- och ljustekniker och resultatet belv en för en så smal artist som Ossler unik inramning. En kulturgärning, konstaterade hans skivbolagsdirketör och mecenat. Jag är rätt stolt måste jag säga.

Thåström själv drog en stor, om något avvaktade, publik då han avrundade kvällen. Eftersom spelningen var både avslutningen på den mer än ett år långa turnén och sommarens enda spelning hade jag förväntat mig en oerhörd urladdning. Det var väldigt bra och stundtals djupt drabbande, men kanske inte riktigt så för ändamålet extra laddat. Dock snackar vi grader av femmor här. Värt att påpeka är hur den eviga kameleonten håller sig till en alltmer statisk låtlista. Förmodligen helt enkelt för att den fungerar väldigt bra. Ett dramaturgiskt mästerstycke med låtval som passar det bästa band han haft perfekt. Största stunderna var Aldrig Nånsin Komma Ner och den hjärtskärande Främling Överallt om hans pappa.

Strax efter Ossler svängde jag förbi Playa-scenen för att slänga ett öga på Dennis Lyxzén och hans Invasionen. Det var bra och catchy. Bäst var Kom Igen Lyxzén och extranummret, en cover på Alkbergs gamla anthem Fyllskalle (som några kompisar till mig förresten spelade i en skolaula när vi var typ 17-18, mellan all jazzfusion och gymnasiefunk. Jäkligt punkigt). Roligast var när Dennis sa att vi inte fick missa Deep Wound-trummisens nya grupp. Alltså det HC-band J Mascis i Dinosaur JR släppte en singel i början av åttiotalet. Misstänker att det skämtet kan ha gått över huvudet på somliga.

Apoprå Dinosaur JR så var indiemangelhjältarna imponerande bra. Inte alls så katastrofvingligt som förrförra året på Where The Action Is. J solade inspirerat och Lou Barlow lyckades förena rollen som världens slafsigaste bassist med att lira tight och med en väldig attack. Trummisen Murph var utbytt (dom säger sjukdom, jag säger bråk) mot en ung förmåga vid namn Kyle som höll ihop och drev på det hela snyggt. Bra på det hela taget.

Torsdagens höjdpunkt för mig var att få se The Bear Quartet relativt nykter för första gången sedan Trästock 2002. Jag vet inte om de överhuvudtaget spelat på en utomhusfestival sedan dess med allt besvär det innebär med bristande medhörning och dylikt. Helt uppenbart var i alla fall att de inte helt lyckades tygla låtarna från kommande Monty Python som ofta är avancerade historier som kräver ett fokus minsta teknikstrul kan vara förödande för. Spelningens häftigaste grej var att de innan de gick på, och senare mellan låtarna, spelade sekunder ur gamla BQ-dänor som Before The Trenches, Mom & Dad och It Only Takes A Flashlight To Create A Monster. Lite som en grimars till folk som helst av allt vill att de ska låta som om det fortfarande vore 1996. Tusen gånger heller dagens BQ som pressar sig själva, prövar gränser och faktiskt utforskar vad man kan göra med sin musik än något inställsamt för Swindienostalgiker(huga!). Orkar man inte lyssna och utmana sina referensramar en aning kan man faktiskt dra åt helvete.

Alkbergs egen spelning med Nerverna dagen efter var mer rakt på sak. Helt lysande hela vägen. Inte minst imponerade Jonas Teglund på sjukt fin ledgitarr. Alkberg har verkligen helt osannolikt många starka låtar att välja bland nu. Tänkt att det bara finns fyra skivor att ta ifrån. Det är mäktigt. Särskilt kul var att de repat in en cover på Conny Nimmersjös Regnet i Södertälje, från bob hund-gitarristens soloalbum. Han såg lite rörd ut, Conny. En lysande tappning för övrigt.

bob hund var också sinnesjukt bra. Det bandet blir inte äldre, det blir bättre. Se bara hur starkt de nyaste låtarna från färska Stumfilm EP står sig mot nittiotalsklassikerna. Eller för den delen hur de från fjolårets come back-platta helt sömlöst placerat sig som självklarheter i setet. Jag älskar hur de förenar underhållande charm med det där sublimalt obehagliga i text och musik. Att Tomas Öberg bara fortsätter komma på lika intelligenta som roliga ordvändingar gör inte det hela sämre. Som när han med anledning av ljudbestämmelser hotade att anmäla Hässleholms kommun för hets mot popgrupp.

Precis som bob hund har The Hives en extremt skicklig frontman och båda banden är erkänt bra på scen. Men där jyckarna gång på gång berör mig lämnar The Hives mig lite kyligare för varje gång jag ser dem. Det är klart att Fagerstagänget aldrig varit jordens mest substanstiella band, men det börjar eka lite väl tomt i den här trumman. Det slog mig först nu hur totalt renons deras musik är på mänskliga känslor. Det finns inte minsta kåthet eller längtan mellan riffen. För att vara rockens påstodda räddare finns det väldigt lite sex i deras musik.
Howlin Pelle går på som en paroadi på sig själv, och valet av Kalle Anka-mössorna måste helt enkelt vara valt för att förekomma kritik om Ankeborgsrock. Dom har egentligen mer gemensamt med en duktig jonglör eller stå upp-komiker än med musik som tar sig in i själen.
Anledningen att det här slår mig först nu är förmodligen att bandets brister blottas när deras strykor är på reträtt. För vad de är är ett rågrymt liveband. När de är om bäst på att förvalta den talangen märks inte de andra bristerna. Tyvärr höll The Hives inte ens som liveakt den här kvällen i Hässleholm. Dom kanske dragit varvet jorden runt en gång för mycket?

Det var meningen att jag skulle vara på festivalen hela helgen men på grund av utmattning och ångest gav jag upp och åkte hem lördag morgon. Då hade jag skämt ut mig tillräckligt. Förlåt alla om jag var jobbig.
Tyvärr innebar det att jag missade Anna Von Hauswollff (igen!) och Familjen som nog var en uppleelse på hemmaplan. Synd.

Fredagslitan 28/5: Tema Siesta

Den här veckan gjorde jag det lätt för mig och snickrade ihop en lista baserad på Siestafestivalens program. Som bekant är jag för tillfället i skåne och ser på bra och mindre bra konserter. Samt dricker en och annan öl. Så mycket min dränerade budget tillåter i alla fall.

Nåväl. Då festivaler oftast inte är särskilt nyanserade tillställningar och trogen temat som jag är har jag valt att ösa igång med några riktigt grymma (och ytterst förutsägbara) dängor. Är ni inte bekanta med dem är det er det är fel på.

Vidare hade jag gärna haft med något från bob hunds nya EP Stumfil, men det finns inte på Spotify än. Det duger gott med Tinnutus i Hjärtat. Samma sak med BQ, men nya plattan Monty Python är inte ens släppt så där borde ni ha överseende.

Det får räcka. Lyssna istället.

Fredagslistan 28/5
Mattias Alkberg BD – Kamratskap Rock
The Hives – Hate To Say I Told You So
Johnossi – What's the Point
[ingenting] – Halleluja!
Ossler – Hela mitt liv
Per Egland – Merkurius Brinner
Dinosaur Jr. – Pieces
Danko Jones – First Date
Invasionen – Kom igen Lyxzen
Pascal – Tutti Frutti
Thåström – Kort biografi med litet testamente - Alternativ Mix
bob hund – Tinnitus I Hjärtat
Familjen – Det Snurrar I Min Skalle
Radio Dept– Heaven's On Fire
First Aid Kit – You're Not Coming Home Tonight
Anna Von Hausswolff – Pills
The Bear Quartet – Carry Your Weight


/Hälsningar från Hässleholm

Mot Skåne!

Det var en väldigt flängande hit och dit nu för tiden. Danmark förra veckan och nu bär det av till Hässleholm (nästan Danmark igen alltså) och Siestafestivalen. Jag var där förra året för att se Sonic Youth och gillade festivalen. Sympatisk och på en bra nivå. God smak nästan i klass med Yran.

I år ser jag fram emot att se The Bear Quartet, Mattias Alkberg, bob hund, Ossler, Dinosaur Jr och Thåström. Alla är ju riktiga Kamratskap Rock-favoriter. Annars ska jag försöka slänga ett öga på Anna Von Hausswolff, The Hives, Danko Jones, Familjen, Johnossi, [Ingenting], Per Egland och Built to Spill. Men allt som inte är svinhögt prioriterat lär man ju missa.

Jag är på resande fot till söndag kväll, så den här sidan hamnar i radioskugga ett tag. Förutom Fredagslistan som i vanlig ordning dyker upp i morgon. En fredag utan lista vill jag ju inte utsätta er för.

I kväll: Industri Royal & Grande Roses på Obaren

I kväll arrangerar jag ett litet kalas på Stureplan av alla ställen. Vännerna i Industri Royal och Grande Roses spelar. Här har ni lite mer info:

--------------------------------------------
Obaren
Onsdagen 26/5
21:00 Grande Roses
22:00 Industri Royal
DJ: Gustav Idhammar
Inträde: GRATIS!
--------------------------------------------

GRANDE ROSES
Den febriga rastlösheten. Den hjärtskärande melankolin. Det otyglade drivet. Där har ni tre skäl varför Grande Roses Say It To My Fervent Heart-EP är fullkomligt oumbärlig lyssning för vänner av glödande rock n roll med blödande countryhjärta. Det finns avsevärt fler.

Det tog hela tre år för bandet att färdigställa uppföljaren till den omtalade debuten Artic Heart. Livet kom helt enkelt emellan. När väl The Farm förra året anlände stod det utan tvivel att väntan varit väl värd. Som tur är behöver inte världen längta lika länge på nästa släpp. 28/4 ger Karlstad- och Östersundbördiga bandet ut den fem spår starka EP Say It To My Fervert Heart.

Från den mäktiga öppningen med A Place To Love och albumet igenom bjuder Grande Roses på en imponerande samling sånger i deras patenterade kombination av Roky Ericson, Neko Case och Union Carbide Productions. Americana med punkig nerv, eller rå rock n’ roll med högst känsloladdat anslag. Väl själv.

Grande Roses bana som band må ha varit lång och brokig, kantad av motgångar och prövningar. Men resultatet är en grupp som med enorm självklarhet producerar genuint angelägen musik för alla med ett hjärta som slår. Har ni inte redan upptäckt dem är det dags nu.

Göran Messelt Andersson
Johan Törnqvist
Erik Berg
Magnus Eklund
Emil Karlsson
--------------------------------------------

INDUSTRI ROYAL
Industri Royal bildades i Umeå år 2004 av Joel Dunkels. Han har ända sedan barnsben haft ett huvud lika fullt av New Wave som av napoleonkomplex och insåg att det näst bästa efter att invadera ett land är att starta ett band.

Industri Royal är inget vanligt rockband som man lätt kan placera i ett fack. De bor ihop som hippies, vill klä sig som dandys men går fram på scenen med samma intensitet som punkare. Bandet försöker vara episkt och minimalistiskt på samma gång, men i grund och botten handlar det om att göra råbra popmusik. Treminuterslåtar där olika infall och idéer får försöka trängas bäst fan de vill.

Debutalbumet "Tacky Skills" spelades in av Oskar Sandlund i David Sandströms studio på den västerbottniska vischan. Titeln är tänkt att illustrera motsatser och motsägelser i bandet: Att försöka få ihop alla idéer, inspirationer och riktningar - gamla som nya - i någonting enhetligt, modernt och typiskt för bandet. Fint och fult, högt och lågt - allt får samsas i bandets musik.

Om du avfärdar Industri Royal som ett fåfängt, smaklöst och populistiskt band så har du troligtvis rätt. De har ett storhetsvansinne som sätter dem i klistret bara de åker och handlar på Ica. För det Industri Royal gör, det gör de med passion.

Joel Dunkels
Erik Dunkels
Patrik Ågren
Jens Andersson
Erik Hörnsten

--------------------------------------------

Kom vettja!

Nytt med The Bear Quartet

Direkt efter att förra årets bästa album 89 färdigställts satte The Bear Quartet igång med uppföljaren. Ett år senare släpper bandet de fyra första smakproven från plattan som kommer att heta Monty Python. Precis som förra året kan ni lyssna på låtarna streamade och läsa texterna på en för ändamålet specialgjord sida. Gör det innnan låtarna försvinner om tio dagar.

Lyssna här.

You You You You You You
We´re Not Gonna Make It
Lovers Goodbye
Doors

In the fall of 2010 Adrian Recordings will release The Bear Quartet's next album entitled "Monty Python". It will contain these 4 tracks and 5 more. Experience the band live at the following four shows:

2010-05-27 Siesta festivalen - Hässleholm (S)
2010-06-04 Strand - Stockholm (S)
2010-07-04 Roskildefestival - Roskilde (DK)
2010-07-31 Storsjöyran - Östersund (S)

You You You You You You

I get up; I get dressed, to lie down in darkness after a day of rest. Morning opens up. I’m out on the balcony, I eavesdrop and feel free. You. You who swam and also ran, you that I can stand, when I am with you. I get up; I get dressed, to lie down in darkness after a day of rest. When I am with you; everything weighs ten times less, fluent in all I do. Please. Please find it in your heart, because what set us apart is what will set us free.

w: Nuottaniemi, Alkberg m: Haapalainen, PerkovicWe´re Not Gonna Make It

We´re Not Gonna Make It

I’m on your side, your opinion’s mine. Well versed. Ice breaker. Stories slide frictionless by. Servile. Ice breaker. Lechery, everywhere lechery, we’re not gonna make it. Show won’t stop our places of rot. We’re not gonna make it. Under pressure the surface breaks. My well of bile. Ice maker. My number disintegrates, becomes pocket lint. Ice maker. Lechery, everywhere lechery, we’re not gonna make it. Show won’t stop our places of rot. We’re not gonna make it. I’m good to go. I went for broke. I am my coat. Eye opener. Lechery, everywhere lechery. Violence is the fabric. Lechery, everywhere lechery, we’re not gonna make it. Everywhere lechery. Repeat not fade: everywhere lechery. Repeat. Not. Fade.

w: Nuottaniemi m: HaapalainenLovers Goodbye

Lovers Goodbye

Lovers, goodbye. I’m a hater till I die. I piss into the headwind; I eat out of the dust bin. Are you insane, do you ever use your brain? Look into the mirror, recognise the horror. Get in the ring. In the octagon, get in. Before you fight the good fight you must learn to fight right. Take what you can, hand it over to a friend. Because the generous will get a piece of whatever comes next.

w: Alkberg m: Alkberg, HaapalainenDoors

Doors

Was a good friend. We got on well. None of that Yin and Yang. Just an infinite grey. We learned to understand. To play with and against. Settled down to stay in the surf. Bounding up like buddies. Call came today. Had a way of leaning on fences, cars. Workers hands. Nail polishing. Used to never really have much to do with others. In your sisters words. I recall the voices and the names. May 1st snow, a blackout, warm spring rains. The always-there and everything mundane. The weight of your hand. All that disappeared. Settled down to stay in the surf. Bounding up like buddies. Call came today. Night time will rise up from the ground. It’s not from above. Opens like a mouth.

w: Nuottaniemi m: Haapalainen, Perkovic

Wilco, Cirkus 23/5

Wilco är förmodligen världens bästa band. Kanske inte nödvändigtvis i bemärkelsen det som berör mig personligen mest, eller som i någon mening känns som mitt band. Men allt annat man skulle kunna kräva av en rockgrupp i absolut elitnivå är på plats. Det klassiska, självklara låtskrivandet korsat med frisläppt experimentlusta. Virtuos skicklighet som aldrig tar fokus från det primära, att skapa svindlande vacker musik. Wilco har gjort varvet runt från traditionellt rockband via konstmusik och tillbaks, fast med erfarenheterna från de experimentella utflykterna intakta. Bandets sjukt höga musikaliska kapacitet, personifierat i den sanslöse gitarristen Nels Cline, ger dem en bred palett av nyanser att bygga sitt uttryck på.

Spelningen på Cirkus i går var lång, närmast episk, och helt i linje med Wilcos allmänt mäktiga uppenbarelse. Med det här bandet räcker det inte med en timmes konsert, inte när settet väller över av gudabenådad inspiration, överrasakande vändningar och långa instrumentala utsvävningar som verkligen tar andan ur en. Jag kan i teorin hålla mig skeptisk till progrocktendenser som utdragna stämsolon och dueller, men i Wilcos värld känns alla betåndsdelarna djupt motiverade. Amerikanernas uttryck är lika självklart när de spelar kaotiskt ovädersrock som bedårande ballader. Eller gör både och i samma låt som i vackra Via Chicago vilken med briljant chockeffekt avbryts med några takter atonalt inferno.

I bakfullt och slitet skick var att stå upp i flera timmar egentligen inget jag var särksilt upplagd för, därför är det finast möjliga betyg att bandet höll min uppmärksamhet levande under hela konserten när man egentligen ville krypa ihop i fosterställning och feberfrossa. Det kanske känns som en drastisk sak att säga, men det här kan mycket väl vara en av de tio bästa spelningar jag någonsin sätt.

Finast var allt från den älskade genombrottsplattan Yankee Hotell Foxtrot (I´m the man who loves you, Heavy Metal Drummer, I´m trying to break your heart, War on war, Pot Kettle Black och en underskön Jesus Etc med imponerande tonsäker publikkör) men Impossible Germany, Either Way, Hate it Here, Walken, On and On and On, Hummingbirds, Handshake Drugs, I´m a wheel, You never know, I´ll fight, Sunny Feeling, och ovan nämnda Via Chicago var alla extrema gåshudsmoment. Lite synd att dom inte spelade utsökta Feist-duetten You & I från senaste skivan Wilco (The Album) bara.

Två tummar upp från Kamratskap Rock.

I kväll: Ulf Stureson

I kväll spelar Ulf Stureson på Bonden Bar. Det ser jag verkligen fram emot. Jag har satt ihop en lista på låtar jag hemskt gärna vill höra. Eventuellt blir det pappskyltar med låttitlar också, ni vet som folk brukar hålla upp på Bruce Springsteen-konserter. Listan fungerar som en föredömlig Stureson För dummies också.

Ulf Stureson:
Beroende
Pärlor För Svin
Allt Jag Ville Säja
Sommarbarn
I Dåligt Skick
John
Klant
Du Är Min Vän
I Morron Börjar Livet
Gjorda För Varann
Den Bästa Av Världar
Lugn & Långsam
Friheten
Ett Kort
Ett Kort
Lilla Ängel
En Annorlunda Värld
Jag Hoppas
I Overkligheten
Min Syster

Det blir bra.

Fredagslistan 21/5

Veckans bästa dag är här igen och med den en ny Fredagslista. Den tionde i serien. Förra gången låg tungt fokus på det förgågna. Den här veckans uppsättning blir det mer kontemporärt lagd. Nästan bara nytt, men en hel del lite äldre Ulf Stureson-låtar också.

Fredagslistan 21/5

Ulf Stureson – John
Docenterna – Du Är Värd Mig
Johan Borgert & Holy Madre – Nu ska du ha feedback
Masshysteri – Låt Dom Hata Oss
Johnossi – Dead End
Grande Roses – A Place To Love
Band of Horses – Compliments
Teenage Fanclub – Baby Lee
The Tallest Man On Earth – Burden of Tomorrow
Ulf Stureson – Ett Kort
Angus & Julia Stone – Big Jet Plane - radio edit
Shout Out Louds – 1999
The National – Anyone’s Ghost
LCD Soundsystem – All I Want
The Fall – Bury
Familjen – Det Var Jag
Stornoway – I Saw You Blink
Tracey Thorn – Oh! The Divorces
Ulf Stureson – Lugn & Långsam

Vi börjar med tre upptakter. Bokstavligt talat alltså.

Först ut är Ulf Sturesons makalösa John från senaste plattan Beroende. Stureson spelar i morgon på klubben Last Waltz på Bonden Bar. Jag har inte sett honom sedan han spelade med Matti Alkberg på Debaser Slussen julen 2007 (?) så det ska bli kul. Med risk att bli tjatig vill jag understryka att han är en av de största genierna i landet och tragiskt förbisedd. För att fira honom innehåller listan två till låtar ur hans grymma katalog. I mitten hittar ni den hjärtskärande Ett Kort som skulle passa in fint på John Holms Sordin och i slutet Lugn & Långsam, en av hans mest hoppfulla låtar. Båda från skivan Allt Jag Ville Säga.

I kväll har Docenterna sin första officiella spelning med det nya låtarna från EPn Vanligt Folk . Det blir på Pluto i Gröndal och i den bästa av världar hade deras arvtagare i Industri Royal agerat förband. I väntan på att Spotify fixar upp nya låtarna får ni hålla till godo med dängan Du Är Värd Mig från bandets förra platta Sverige Varken Ser Eller Hör. Explosivt.

Johan Borgert & Holy Madres nya skiva Nu Är Jag Ett As har spelats friskt hemma hos mig sedan den kom. Den kunde lika gärna ha representerats av låtarna Romeo, Smalfilm, Hot om Sex eller titelspåret. Men det här med upptakter blev lite av en fix idé, så valet föll på Nu Ska Du Ha Feedback. Vilket inte gör så mycket då låten är rågrym. Catchy, smart och med ett för poplåtar befriande ovanligt tema.

Masshysteris självbetitalde andra album är förmodligen årets bästa skiva. Därom kan man inte orda så mycket mer. Låt Dom Hata oss har en lite Broder Daniel-aktig gitarrslinga och textämne som också påminner om det odöliga Göteborgsbandet. Det ger Kamratskap Rock tummen upp till. Johnossis Mavericks är å sin sida en lite överskattat skiva har jag kommit fram till (resultat av analys eller obstinat läggning, kommer vi någonsin få veta?). Men den har några riktigt imponerande höjdpunkter. Som Dead End.

Band of Horses och The National har jag mer eller mindre tvingat mig själv att förstå. Den förstnämnda är för mig fortfarande ett ganska tråkigt band som ibland blixtar till med riktigt bra låtar, som här med Compliments. The National får jag däremot nästan lite ångest över att jag ignorerat. Herre jösses vad bra deras nya skiva är! Inte minst Anyones Ghost.

Veckans varmaste rekommendation går till Grande Roses som nyligen släppte sin tredje EP Say It To My Fervert Heart. Med tanke på hur sanslöst mäktig A Place To Love är vore det märkligt om inte fler upptäcker det här bandet snart. En större lyssnarskara ösnkar jag också syskonduon Angus & Julia Stone vars lysande nya singel jag blev tipsad om i Per Bjurmans krönika i Aftonbladet. Jag gillar honom, det har jag alltid gjort. Och han brukar gilla sådant jag tycker om. Här stämde det helt.

The Fall fortsätter efter trettio år att ge ut sprakade vitala plattor lika präglade av bandets ständiga föränderlighet som av Mark E Smiths orubbligt unika karaktär. Från nya plattan Your Future Our Clutter kommer här Bury. En nagel i ögat på den här annars ganska välkammade poplistan.

Där Mark E Smith bara fortsätter producera nya skivor bestämmer sig James Murphy i LCD Soudstystem att lägga ned. This Is Happening är New York-hipsterns sista album, enligt egen utsago. Synd då LCD Soundsystem var den enda av alla banden i punkfunk vågen runt millennieskiftet som hade ett längre existensberättigande än tio minuter.

Tidigare i veckan offentliggjordes det att Storsjöyran bokat Teenage Fanclub, vilket såklart är väldigt roligt. Särskilt då Baby Lee, första singeln från kommande Shadows låter så bra.
Lika Yranaktuella Familjens andra album är ute nu och även om jag inte hunnit sätta mig in i det riktigt än står låten Det Var Jag ut där den ligger lite undagskymd mot slutet.

Tallest Man On Earths The Wild Hunt förtjänar ett eget inlägg. Jag håller på att skriva det i huvudet, gärna när man promenerar med plattan i hörlurar. Så vi lämnar det tills vidare.
Tracey Thorn från Anything But The Girl har spelat in en ny skiva där hon i singeln Oh, The Divorces sjunger lite om Jens Lekman ( "Oh Jens, oh Jens/Your songs seem to look through a different lens/You're still so young/Love just ends just as easy as it's begun") Samme indiecrooner gästar också i duett på ett annat inte lika bra spår.

Kommentarsfältet på mabd.se är ett utmärkt ställe att bli tipsad om bra musik i min smak. Jag brukar oftast bara följa diskussionerna lite på distans, det är en rätt sammasvetsad grupp som emigrerat från den gamla Bear Quartet-gästboken som skriver det mesta. Jag var ju i och för sig med på den tiden också, men det är skönt att vara lite på sitt hörn. Som i resten av livet.
Hursom, en trevlig upptäckt var det för mig helt okända popbandet Stornoway. Kanske lite töntigt, men på rätt sida av bra.

Shout Out Louds 1999 var inget jag fastande för först, men för några dagar sedan slog det mig hur bra den är. Nyckeln låg i insikten om hur kul det måste varit att repa in den. Arra det monotona drivet, lägga till och ta bort. Bygga upp smart. Strukturera och känna hur allt faller på plats. Ibland hjälper det att vrida perspektiven en aning. Nu är den väldigt kul att lyssna på. Jävla i min låda vad jag skulle vilja repa igen. Någon gång startar väl livet igen antar jag.

Mot Danmark

Nu bär det av till Danmark för en blixtvisit på SPOT-festivalen, en ganska stor pryl som arrangeras av Dansk Rock Samråd med syfte att lyfta fram den inhemska musiken.
Jag tror jag gillar Danmark. Om vi bortser från det där med främlingsfientligheten då förstås. Jag har bara varit där en gång och då var jag strandad på Kastrup med Industri Royal på väg till London. Nu blir det i alla fall en flera timmar lång vistelse.

Det här vet jag om dansk musik:

Redan exilengelsmännen i legendriska sextiotalspopparna The Red Squares insåg att det enda rätta var att emigrera till den röda korvens land. Så tidigt som på 50-talet dök Shadows-inspirerade grupper som The Cliffters och The Rocking Ghosts upp. På sextiotalet slog folkrockarna i Steppeulvene (inte att förväxla med generationskamraterna i Kanadensiska Steppenwolf, även om båda bandet tagit sina namn ifrån Herman Hesses bok) igenom stort.

Också Danmark hade sin version av den politiskt medvetna (eller korrekta beroende på hur man ser det) vågen av proggband på sjuttiotalet. Grupper som Jomfru Ane Band och Røde Mor marscherade under fanorna.

Men sjuttiotalets stora hjälte var utan tvekan Kim Larsen som först med bandet Gasoline och sedan under eget namn blev Danmarks främsta rockartist. Genom bland annat samarbete med Mats Ronander slog Larsen även igenom på andra sidan Öresund, något få Danska artister tyvärr kunde stoltsera med vid tidpunkten.

Åttiotalet såg en våg av popakter som populära Sneakers, Anne Linnet, Sebastian och Lis Sørensen. Dessutom kunde en hel del punkinfluenser skönjas i soundet hos band som Miss B. Haven, TV-2, Sort Sol och Kliché.

Nittiotalets stora namn var ju utan tvekan Aqua. Förrförra årtiondet bjöd dock också på en hel del gitarrdriven musik. Såsom Dizzy Mizz Lizzy, Kashmir och Psyched Up Janis.

Men tjugohundratalet som är nog ändå den riktiga guldåldern för dansk rock. I alla fall tycker danskarna det själva. Sedan millenniumskiftet har internationellt omtalade band som The Raveonettes, Saybia och Mew slagit igenom.


Andra saker jag vet om Danmark:

-Danmarks närmaste grannland är Legoland

-Danmark har världens äldsta flagga.

-Hamlet, Simon Spies, Tycho Brahme och Kristian Den Gode (hos oss mer känd som Kristian Tyrann) var danskar

-Kalle Anka heter Anders And i Danmark

-Svenska konstnärer flyttar gärna till Köpenhamn om de tycker att Amsterdam är för långt bort

-Danskar gillar att röka cigaretter och dricka öl. Det är bra

-Danskar gillar inte invandrare. Det är inte bra.

-Sverige tog emot Danmark på Råsunda midsommarhelgen 1945 när landslagutbytet mellan de nordiska länderna återupptogs efter andra världskrigets slut. Tillställningen inför drygt 35 000 åskådare präglades av stark förbrödning, men till sist med tio minuter kvar avgjorde svenskarna matchen då Erik "Lill-Mulle" Holmqvist säkert satte 2-1-bollen i nät.

Något sådant.

bob hund - Stumfilm

Jag hade till för en vacka sedan ingen aning om att bob hund skulle släppa en ny EP. En förbannat trevligt överaskning, måste jag säga. Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk var en av förra årets bästa plattor i min bok och en värdig återkomst för det här helt unika bandet. Precis som det albumet visar den nya EPn Stumfilm upp ett bob hund där allt är som vanligt fast ändå helt annorlunda. Lekfull kraut och post punk invävt i en drömsk ljudbild, en slags sorgsen surrealism.

Bäst är än så länge Festen Är Över som ni kan se i videon ovan. Avslutande Lögndetektorn är också väldigt fin. Äh, alltihop är lysande. När jag väl lyssnat in mig på Tomas Öbergs texter mer noggrant kan Stumfilm nog utveckla sig till en av årets plattor.
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte längtar efter bob hunds spelning på Siesta nästa vecka men det gör jag, tror jag.

bob hund
Smalfilm

1. Leker krig
2. Festen är över
3. Omringad av hjälp
4. Lögndetektorn

Köp den på Klicktrack.

Me Cheeta

Om det inte vore för den ömsom pulserande ömsom blixtrande huvudvärken (är det hjärntumören som kommit till sist?) skulle jag skriva ett långt och entusiastiskt inlägg om det väldigt roliga och begåvade låtsasbiografin Me Cheeta, om Tarzans sidekick -den vita dukens mest kända apa och enligt myten jordens äldsta primat. Jag nöjer mig med konstatera att den var helt briljant.

Jag plockade åt mig boken där den stod omringad av deckare vid kassan på ICA mest på grund av den lustiga premissen apa som skriver självbiografi. Den visade sig vara mycket mer. En lysande parodi på kändisbiografier i allmänhet, och skådisditon i synnerhet, med perfekt kalibrerad ton. En bitsk satir över Hollywood som i sin levande gestalning samtidgt blir ganska rörande, rent poetisk på sina ställen.

Mycket underhållande, rekommenderas varmt. Läs också gärna den här oerhört intressanta artikeln om verklighetens Cheeta och djungeln av lögner kring apans verkliga identitet (!)

I kväll skulle jag ha sett The Slits på Strand men det har jag inte råd med. Det blir tvättstugan och Göran Häggs Mussolini-biografi i stället.

Teenage Fanclub till Storsjöyran!

Bokningen av Teenage Fanlcub blev bekräftad i förra veckan, precis innan jag åkte hem till Östersund för en långhelg i rehabiliteringsyfte. Gud så bra det kändes, både det klockrena bokningen och lite vila. I dag offentligörs spelningen. Teenage Fanclub kommer att spela i Badhusparken fredag 30/8. Det är stort. "BÄSTA YRANBOKNINGEN NÅGONSIN", utbrast min kamrat Jonas Jonsson i Bedroom Eyes SMS-ledes.

Jag skrev en liten text till pressmeddelandet:

Teenage Fanclub (UK)
Vi kan med glädje och stolthet presentera en av pophistoriens finaste band. Teenage Fanclub förvaltar en ädel musiktradition och är på samma gång förebilder för otaliga popband världen över. Den skotska gruppen har sedan debuten i början av nittiotalet med sina överjordiska melodier, stämmor och hittiga refränger säkrat en plats som ett av popmusikens mest älskade och respekterade indieband. Mitt i grungevågen slog bandet igenom med sitt geniala popsnickrande inspirerat av klassiska band som Byrds, Big Star och The Beatles.

Någonstans där ligger nog hemligheten, att Teenage Fanclub är lika mycket fans som stjärnor själva. Något musikälskare och kritiker verkligen kunde relatera till. Ett band av fans för fans helt enkelt. Byggt på den stora kärleken till en liten poplåt.Teenage Fanclub har blivit något av skyddsänglar för den skotska popscenen och hjälpt många grupper framåt. Belle & Sebastian är ett av många band som står i tacksamhets skuld till dem. Det här kommer bli en av de klassiska Yranspelningarna.

Den 24 maj släpper Teenage Fanclub nya singeln "Baby Lee". Därefter är det dags för albumet "Shadows"

Lyssnar in er gör ni med fördel via den utmärkta samlingsplattan Four Thousand, Seven Hundred and Seventy seconds; A Shortcut to Teenage Fanclub

Fredagslistan 14/5

Jag har i vedkan tagit mig igenom Simon Reynolds 752 sidor tjocka Rip It Up And Start Again. Boken är en lika kärleksfullt dedikerad som intellektuellt väldisponerad genomgång av postpunkåren mellan 1978 och 1985. Den trogne läsaren vet redan att jag är ganska förtjust i musiken från den här skarven mellan 70- och 80-tal, såväl den amerikanska hardcore-rörelsen som den Brittiska experimentella scenen i svallvågorna efter att den ursprungliga punkvågen snabbt brunnit ut och förvandlats till en parodi på sig själv.
På många sätt är Reynolds bok för mig en förlängning och fördjupning av Micahel Azzerads fantastiska Our Band Could Be Your Life som jag läste tidigare i år. Precis som i fallet efter att ha läst den boken har jag fastnat i atr bara lyssna på band från Rip It Up And Start Again. Där av Fredagslistans utformning den här veckan.

Fredagslistan 14/5. Lyssna här.
Colin Newman – & Jury
Wire – Ex Lion Tamer
Gang Of Four – Natural's Not In It
Killing Joke – Requiem (Single Version)
Talking Heads – Psycho Killer
Public Image Limited – Public Image
Black Flag – Slip It In
Magazine – Shot By Both Sides
The Slits – Typical Girls
The Pop Group – She Is Beyond Good And Evil
Young Marble Giants – Final Day - Taken From The Final Day Single
Sonic Youth – Death Valley '69
Lydia Lunch – Orphans
Lydia Lunch – Frankie Teardrop
Suicide – Ghost Rider
The Fall – 50 Year Old Man
Joy Division – The Eternal - 2007 Re-mastered Album Version
Swans – Red Velvet Corridor

Två band markerarade tydligt övergången från punk till postpunk. Dels Howard Devoto som avhoppade av från Buzzcocks för att bilda långt mer äventyrliga och intellektuellt lagda Magazine. Dels Public Image Ltd bandet John Lydon bildande efter att Sex Pistols imploderade. Mer musikaliskt intressant, laddat med koncepttankar och influenser samt drivet av en vilja att utveckla musiken fjärran punkens i grunden ganska reaktionära ideal, alltsåmer eller mindre definitionen av postpunk. Låten Public Image (där Lydon tar tillbaks sin offentliga person ur händerna på tidigare managern Malcom McLarens klor) kommer från bandets debut, men det är egentligen den monumentala Metal Box ni ska börja med.

Wire var med redan på förra listan med den lättillgängliga poppen på singeln Outdoor Minor, här representeras de med en mer typiskt exempel på bandets korthuggna konstpunk. Sångaren Colin Newman ägnade sig efter att bandet splittrats åt en solokarriär då han gav ut eklektiska skivor med skevt vriden pop, som den helt fantastiska & Jury från solodebuten. Hans musik fanns faktiskt också med i en scen i När Lammen Tystnar.

Gang Of Four var med sin stenhårt politiska postpunkfunk ett av det bästa, viktigaste och mest inflytelserika banden under de här åren. Tyvärr inspirerade de också både världens kanske sämsta band Red Hot Chili Peppers (som gitarristen Andy Gill omdömeslöst nog förlöste genom att producera bandets debut) och den råtrista discopunkscenen som uppstod för några år sedan med helt meninglösa band som The Rapture och !!! i spetsen. Men det tycker jag inte vi ska hålla emot dem.

Apropå sämre efterföljare kan väl ingen lyssna på The XX utan att slås av hur sjukt lik hela ljudbilden är det Young Marble Giants skapade på sitt epokgörande album Colossal Youth? De den viskade sången, sparsmakade arrangemangen, dämpade gitarrerna. Något som också visas upp på den obehagliga singeln Final Day. En briljant låt som faktiskt inte var med på albumet.

Joy Division svävande över post punken som ett ständigt närvarande väsen att jämföra sig med, eller i bästa fall åtminstone se upp till. Både under sin aktiva tid och kanske ännu mer efter Ian Curtis självmord var bandet totalt avgörande för scenens utveckling. Det är inte helt lätt att välja en låt från bandets i två fläckfria mästerverk till album. Men den här remastrade varianten av den majestätiska undergångshymnen The Eternal från Closer låter så fruktansvärt bra, så magiskt glasklar att valet ändå blev lätt. Och då är jag ingen större vän av remasterindustrin. 

Killing Joke är ett typisk exempel på en band som bara kunde uppstå efter Joy Division. Där de saknar Manchesterbandets subtila tilltal kompenserar de itsället med att tvärt om dra åt metal. Något som ibland förstärkte de redan fascistoida tendenserna i deras musik till tveksamma proportioner. Men de gjorde också en hel del hänförande mäktig musik. Lyssna bara på den grymma (i båda meningar av ordet) Requiem.

Skulle postpunkens experimentanda, intelligens och kompromisslöshet förkroppsligas i ett band så är det The Fall, och i ensam person självklart ende ständige medlemmen Mark E Smith. Det mäktigaste och mest långlivade av alla de här grupperna. Just eftersom bandet med god vigör fortfarande håller på och med manisk intensitet släpper nya imponerande skivor får de på Fredagslistan representeras med en ganska aktuell låt. Det 11 minuter långa eposet 50 Year Old Man från 2008 års Imperial Wax Solvent. Låten Mark E Smith väntat hela sitt liv på att kunna skriva. "I´m a 50 year old man and I like it / I´m A 50 year old man, what are you gonna do about it?".

Det är mycket Brittiskt på listan, men andra sidan atlanten är representerad med låtar som inte direkt låter jänkarna skämmas. Talking Heads nervösa konstskolefunk till exempel. Eller Black Flags Slip It In, från plattan med samma namn, där Greg Ginn & CO börjat tänja på hardcorens hårt hålla gränser. Bara en sådan sak som att dängan är hela 6 minuter lång!

Lydia Lunch tar rekord på Fredagslistan med hela tre låtar. En med Teenage Jesus & The Jerks, en med Sonic Youth och en cover på Suicides mardrömslika Frankie Teardrop. 

Suicide hade egentligen hållit på för länge för att räknas till post punken, men är å andra sidan perfekta exempel på den attityd som präglade scenen. De får vara med som skyddshelgon helt enkelt. Ghost Rider har nyligen aktualiserats lite grann som samplad grund till M.I.As Born Free.

Vi avslutar med en eteriskt svävande oljudssymfoni av Sonic Youth själsfränder i Swans. Red Velvet Corridor är  vacker, närapå kontemplativt ambient. Långt ifrån det brutala oväsen bandets skapande i början av 80-talet och som enligt myten fick publiken att kräkas. Låten kommer ifrån bandets sista album (innan de återbildades alltså) Music From The Blind, ett ambitiöst dubbelalbum. 

Det är ett hårt liv, men någon måste leva det

Jisses jösses vilken lång helg. Man knäcker första biran en minut efter arbetsdagens slut på fredagen. Helt plötsligt är det söndagkväll och man har knappt sovit på två dygn. Och definitivt inte varit hemma. Väldigt roligt har det i alla fall varit. Mat, öl och skämt i stora mängder. Vad mer behöver man som en enkel man med enkla vanor?

Jag lyckades missa båda konserterna med JJ och Brian Jonestown Massacre. Den förstnämnda kändes som ett rätt säkert kort då vi förfestade hos Julia i Hornstull med krypavstånd till spelstället. Tyvärr tog vi oss inte ut förrän 01.20 (!) och missade såklart gigget. I fallet Brian Jonestown Massacre var jag långt mer peppad på att se spelningen, så jag lyckades tvinga ut kamraterna redan vid niotiden. Eller, ja. Tio kanske. Vi hade tydligen underskattat amerikanernas dragningskraft då Debaser Slussen redan när vi kom var helt full. En halvtimmes pliktskyldigt väntande i kön senare gav vi upp och knatade därifrån. Lite synd.

Men man vill inte gärna göra er trogna läsare besvikna, så jag tänkte helt enkelt att jag hittar på två recesioner av de här spelningarna jag inte var på. Håll till godo.

JJ, Strand 7/5
Kön ringlade sig lång utan för Hornstull Strand, eller bara Strand i folkmun. Hypen kring allt Tough Alliance-relaterat håller i sig. Om man dessutom tar till det hippa greppet att döpa sitt band till någon med dubbla konsonanter (det nya bestämd form) är man så gott som hemma. Det är hipsterfavoriterna i JJ ett bra exempel på. När den halvmystiska duon spelade på Landet för ett tag sedan var hela Telefonplan fullpackad med folk som bar glasögon med oslipat glas och hade Nöjesguiden under armen. Om en napalm då släppts utanför Konstfack skulle vi inte ha några fler reklamare och frilansjournalister.
JJ är tydligen fortfarande rätt hippt, och det är lugnt med mig då det bandet faktiskt levererar är helt okej popmusik. Spelningen riskerade att bli riktigt tråkigt då duon inte direkt är det mest underhållande liveakt man kan tänka sig. Men det vägs upp av snygga projektioner och en genomtänkt scenlösning. Bandets sofistikerade ljudbild hade dock mått bra av en mer lyhörd mix. Vid sista låten stage divar min kompis Erik efter att ha sprungit fram till mikrofonen och skrikit "Sacco and Vanzetti dog inte förgäves!". Han blev så klart utslängd.

Brian Jonestown Massacre, Debaser Slussen 8/5
Anton Newcombe och hans mannar har under sin tjugoåriga karriär gjort sig känd för kaotiska spelningar triggade av frontfigurens minst sagt lynniga humör. Bandet är lika konsekventa i sin förmåga att konstat förstöra för sig själv som för Newcombes väldigt strikta bild av vad rock 'n' roll ska vara. Rakt, monotont mangel med hotfullt riffande gitarrer som stundtals sjunker ner i en psykedlisk mardömsvärld. Sist jag såg bandet spårade allt ur i interna bråk som innan allt kapsejsade bidrog till en lysade nervig spänning under konserten.
Lördagens spelning var av ett helt annat slag. Anton Newcombe var på strålande humör och verkade riktigt nykter. Han underhöll publiken med långa, uppenbart inrepade, mellansnack där han uppmanade oss att välja glädjen och växa i mötet med andra människor. Han utstrålande ro och medmänsklig värme. Det till stora delar nyrekryterade bandet var ytterst kompetenta och skapade ett nyanserat och moget sväng med många skickliga uppvisningar i virtuos spelglädje. Hälften av intäkterna gick till världsnaturfonden och vid kvällens slut skakade Anton Newcombe och tamburinisten Joel Gion alla besökares händer vid utgången. När jag lämnade lokalen upptäckte jag att det i handskaningen överlämnats en liten lapp, som från en lyckokaka. På den stod det "Jag är varje dag värd att känna glädje och kärlek".

Tio år sedan idag!

Fredagslistan 7/8

Så då har helt plötsligt en arbetsvecka till gått. Ett steg närmare döden och allt det där. Närå, här vilar inga ledsamheter. Tvärtom kan vi glädjas åt ännu en Fredagslista. Till skillnad från förra veckans (relativt) tematisk hållna 1:a maj-lista har vi här att göra med en ganska disparant samling. I vanlig ordningen en hel del brittiskt åttiotal, några gamla favoriter och ett gäng purfärska melodier nyligen nedplockade från idévärlden.

Så här ser den ut. Och ni lyssnar här:

The Style Council – Shout To The Top
Paul Weller – No Tears To Cry
Kate Nash – Paris
Wire – Outdoor Miner
Billy Bragg – She's Got A New Spell
The Go-Betweens – Streets Of Your Town
Echo And The Bunnymen – The Killing Moon
The Chameleons – View From A Hill
The Jayhawks – Blue
She & Him – Sweet Darlin'
Rilo Kiley – It's A Hit
The New Pornographers – Crash Years
Wilco – You Never Know
The Hold Steady – The Sweet Part Of The City
Johnossi – Mavericks
Noah And The Whale – Blue Skies
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Home
Karen O And The Kids – All Is Love
Anna Von Hausswolff – Track Of Time

Vi börjar med lite klassikt elegant soulpunk med Paul Wellers The Style Council, världens kanske snyggast klädda band som bildades efter att The Jam stagnerat. Vi fortsätter med en helt ny Weller från modfaderns nya album Wake Up The Nation. Det finns mycket bra att hämta från 52-åringens imponerade vitala album men den Motown-stompiga No Tears To Cry är min absoluta favorit. Just nu i alla fall.

Unga Londonsångerskan Kate Nashs debutsingel Foundations från 2007 golvade mig totalt när den kom och den spelades över allt när vi turnérade i England och Skottland. Hon hade svårt att hålla samma nivå av oemotsåndlig charm, intelligens, cynism och humor på resten av sin första platta. Men det kan man ju förstå då den lilla relationsdramat Foundations var en så lysande poplåt. Lite samma styrkeförhållande tycker jag det är mellan den sprudlande ilskna öppningspåret Paris från hennes helt nya album My Best Friend Is You. Jag tycker hemskt mycket om den.

Jag håller just nu på att läsa Simon Reynolds Rip It Up And Start Again, en imponerande ingående skildring av Post punk-åren 1978-1984. Wire är både ett av centralbanden i den scenen och en av mina peronliga favoriter. Outdoor Minor, som till och med nästan blev en hit, är men sin lysande melodi och fluffiga arrangemang kanske det minst representativa man kan hitta för bandets annars hårt minimalitiska dada-punk. Men icke desto mindre en helt fantastisk låt. Här i den längre (!) singelversionen.

Billy Braggs album Workers Playtime upptäckte jag när jag satte samman 1a maj-listan förra veckan. Verkligen ett helgjutet album. Den 60-talsklingande She's Got A New Spell är ett bra exempel på agitpopsångarens romantiska sida.
Romantiskt är bara förnamnet för The Go-Betweens från början till slut helt oklanderliga 16 Lovers Lane från 1988. Antingen börjar man babbla om det Australiska bandets monumentala storhet och slutar aldrig eller så låter man bli. Just nu tror jag att jag låter bli. Lyssna och förstå.

Listan fortsätter på 80-tal. Jag har i typ tio år funderat på att börja lyssna på Echo & The Bunnymen på allvar, men aldrig kommit längre än till bandets överlägset mest kända låt The Killing Moon. Men den är ju förstås briljant. The Chameleons var ett Manchesterband som trettio år efter att de bildades i princip är helt bortglömda. Vilket är synd då de kunde skapa hypnotiska mästerverk som en oändligt melankoliska View From a Hill. Tack till Kim för tipset.

The Jayhawks är ett av min farsas favoritband. De har spelat på Yran i olika konstellationer flera gånger och funnits i bakgrunden i mitt liv så länge att det är lätt att glömma vilket makalöst litet band de var. Inte minst Blue som rör sig uppe på Gram Parson-nivå. Fast korsat med nittiotalspop. Utsökt.

Sweet Darlin, It´s a Hit och Crash Years, sjungs av mina tre samtida favoritsångerskor. Den förstnämnda av Zooey Deschanel i She & Him som jag skrev om tidigare i veckan. Nummer två av den store Jenny Lewis i Rilo Kiley. It´s a Hit var min första kontakt med det grymma, riktigt begåvande bandet. Och ännu viktigare, med Jenny Lewis röst och textskrivande. Neko Case tar sig an ledsången i Kanadeniska supergruppen The New Porographers nya dänga The Crash Years. En prima återkomst från ett väldigt kul band. Jag gillar särkilt de drivande celloriffen.

23/5 spelar Wilco på Cirkus i Stockholm. Det ska bli mäktigt att äntligen se bandet jag håller som ett av världen idag bästa och som var en av få konstanter för mig under hela det förra decenniet. Särkilt åren efter Yankee Hotell Foxtrot var de ett viktigt band för mig. Fjolårets självbetitalde album är på min ära nästan lika bra och markerade en återgång till rakare poplåtar efter två albums utflykter i Jim O´Rourke-land. Inte för att det ena skulle vara bättre en det andra. You Never Know är hur som helst en av höjdpunkterna på plattan

The Hold Steady har med sin mix av Springsteen, Husker Du och Replacements alltid lovat mycket men fallit lite på mållinjen. Några schyssta låtar på varje platta, men ofta väl svultisgt och lite fantasilöst i längden. Återstår att se om deras nya skiva tar dem över tröskeln. Utom tvivel står i alla fall att det i vanligt ordning finns ett gäng rikitgt fina bitar att hämta. Som till The Sweet Part of The City, till exempel.

Om den genomgående tendensen på Johnossis tredje platta Mavericks är att de blivit tyngre, större och lagt sig till med en brutalare attack är titelspåret ett trevligt avbrott. Den till stora delar akustiska låten ekar helt oväntat Tallest Man On Earth och lite Jose Gonzales. Sedan brakar det loss, förstås.

När jag var lite yngre och lite mer obstinat skulle jag aldrig lyssnat på något som Noah & The Whale eller Edward Sharpe & Magic Zeros. Uppskriven och vida omtyckt "alternaiv" pop som på det hela taget är väldigt välkammad och inte direkt sticker någon i öronen. Tur då att man mognat en aning och kan uppskatta de här mycket fina poplåtarna.

Vi avslutar veckans lista med två av de bästa den här gången. Jag har fortfarande inte rikigt kommit över hur sjukt bra Yeah Yeah Yeahs-sångerskan Karen Os soundtrack till filmen Where The Wild Things Are är. Jag älskar den röriga, lite fragemtariska produktionen. Det oroliga och lekfulla, sorgsna och uppsluppna på samma gång. Daniel Johnston covern Worried Shoes är egentligen min favorit, men originalkompositionen All Is Love är också rätt makalös.
Sist ut är i veckan albumdebuterande Anna Von Hausswolff (Radium-mannen CM von Hausswolffs dotter för övrigt) med den fullkomligt hjärtskärande vackra Track of Time. Vilken röst, vilket uttryck! Hon spelar på Södra Teatern på onsdag. Det måste jag se. Annars blir det först på Storsjöyran.

Några timmar till helg.Hipstergigg ikväll på Strand med JJ och den sedan länge efterlängtadekonserten med geniala kaosbandet Brian Jonestown Massacre på Debaser Slussen på lördag. Nästa vecka blir den en långt mer svårlyssnad lista, vill jag lova.

Marknadsavföring & Chansering

The Ark släpper sin nya skiva In Full Regalia som bilaga till ett magasin. På så vis kommer man inte bara åt bokmomsen på 6 % och kan sälja albumet för konkurrenskraftiga 99 :-, utan kan också använda sig av ett distributionsnät långt överlägset de försvinnande få skivaffärer det annars skulle ha sålts i. Dessutom innebär det nya greppet lika omedelbar som obetalbar medial uppmärksamhet.

Så långt är jag med. Men herregud vad less jag är på den medialogiken. Den här maniska fixeringen vid marknadsföringsplaner och lanseringar. Hur många artiklar ska vi behöva läsa om band som spelat på pratshower i USA eller spelat in en platta med en internationellt namnkunnig producent? Vari ligger egenvärdet i sådant? Jag förstår att det ur journalistiskt perspektiv är tacksamma vinklingar och ingångar i texten, men hur står man ut som artist?
På en viss nivå är allt det praktiska kring lasering, struktur och promotion naturligtvis ett nödvändigt ont för band. Men borde inte det maskineriet få tuffa på i bakgrunden istället för att ligga i fokus? Som om det intressanta är hur lanseringen går till och hur långt dem kommit snarare än vad det är som lanseras och varför.

Vem bryr sig om att Erik Hassle har flyttat till London för att vara nära det stora skivbolaget som skrivit kontrakt med honom? Vem orkar läsa Robyns twitter (fråga mig inte hur jag ens vet vad det är) om hur hon är ute och "gör promotion". Jag har inget principiellt emot att allt det där industriella existerar, att det finns kompetenta människor som hjälper artister att nå ut och arbeta med musiken. Men det äcklar mig när lanseringen och de kommersiella landvinningarna blir det primära.

Det har ingenting med musik, med konst att göra. Jag skiter i om den nya skivan innebär ett genombrott, eller om det ska turnéras i Amerikat, eller om plattan lanseras i form av en jävla pergamentsrulle. Är musiken på egna premisser så ointressant att diskutera? Jag spyr på hela skiten. Ut ur mitt liv, tack.

Vad kritik anbelangar

Jag får akut ångest av Nöjesguiden. Det är inte särskilt konstigt då hela gratistidningens raison d'etre är att få sådana som jag, vi som är för fula för vimmelfoton och för korkade för universitet, att inse hur värdelösa vi är. Aldrig känner man sig så liten och utanför som i insikten om hur långt man är ifrån Nöjesguidens värld av hipphet och koll. Det vore lätt att säga att man inte bryr sig, men det gör man ju ändå. Lite grann. Tillräckligt för att få akut ångest vid ströläsning.

Men det senaste nummret var en trevlig överraskning. Temat var kritik, en granskning av svenska mediers avsaknad av seriös sådan närmare bestämt. Jag kunde inte hålla med mer.

En vanlig kvasiåsikt är att det är för mycket tyckande nuförtiden, men det är ju den totala bristen på underbyggda åsikter som är problemet. Bloggar och sociala medier gör inte kritiken utagerad tvärtom blir behovet av vägledning och ingående analys ännu större i ett massivt informationsbrus. Vi behöver starka kritiska auktoriteter som beläst och engangerat problematierar konst. Det är avgörande för såväl konstens överlevnad och bevarade relevans som för den krassa konsumentvägledningens skull. Inte minst när det kommer till musik där snabbkonsumtionen inte bara är en farsot hos lyssnarna utan också hos den kår som är avlönad att granska och placera musiken i en kontext, att skapa diskurs

Intellektualisering av konst är för mig en del av upplevelse som är helt omöjlig att separera, lika viktig som den rent emotionella aspekten av att lyssna på till exempel en grym dänga. Problemet idag är att all kritik som förs utanför de utdöende kultursidorna mer liknar referat. Vad artisten i fråga gjort tidigare och hur det nya relaterar till det aktuella, samt vilka andra akter det händelsevis liknar. Påfallande ofta drivs recensenten, framförallt på kvällstidningarna, av en ganska underhållande formuleringsiver med lustiga ordvistar som främsta kännetecken. Men det har ju inte har så mycket med allvarligt menad kritik att göra.

Den demokaratisering av det skrivna ordet som internets explosion inneburit är såklart en del av problemet. Bara för att du kan trycka ner tangenterna betyder det inte att du kan skriva. Bara för att du gillar en platta betyder inte det att du är lämpad att avgöra dess kvaliteter. Men det är inte bara bloggar som den här som bär ansvaret. Även i tryckt press blir allting dummare. Påläst och kunnig analys är i princip helt åsidosatt till förmån för hjärndött kåserande. Ansvaret blir allt större för kompetent inteligentia att agera motvikt till tomma förutsägbara texter.

Det här låter elitistiskt, och det kanske det är. Jag är av den bestämda uppfattningen att begåvade skribenter som är väl pålästa och kunniga är bättre rustade att föra disskussionen om ett verks kvalitet. Olika grader av kvalitet existerar, jag köper inte någon relativistisk bullshit på den punkten. Däremot kan det ur olika perspektiv belysas och därigenom nå en större förståelse om vad den evetuella kvailteten består i. Det är en behandling jag tycker att popmusik förtjänar i långt större utsräckning än den får idag.

Jag är fullt medveten om att den här sidans ofta grunda eller obefintliga åsiktsformulering är en del av problemet, av den eskalerande dumheten. Så 1-0 Nöjesguiden-Kamratskap Rock, helt enkelt. Lite grubblerier så här på eftermiddagen.

She & Him, Kägelbanan 3/5

Kägelbanan var i går kväll helt utsåld. Varför vet jag inte riktigt. Förmodligen har duon She & Him haft med en låt i någon quirky indiefilm. De förtjänar helt klart en stor publik. Zooey Deschanel och M Ward spelar klassiskt okomplicerad pop som på samma gång är högst sofistikerad. Snygga arrangemnag och melodier som från första till sista ton känns givna, som om dem alltid funnits och väntat på att någon skulle plocka ned dem.

Band som She & Him bevisar att pophistorien inte är linjärt strukturerad, där varje framsteg diskvalificerar föregående epoks relevans, utan att paletten bara blir rikare. Det är klart att det inte finns något sämre än när band lirar oldies med nostalgin som ändamål men om man som Zooey Deschanel råkat hitta ett gammaldags uttryck som är i total samklang med ens talang och förmåga som låtskrivare är det ju utmärkt. Hon kan verkligen det här med att skriva bitterljuva popsånger i den hänförande anspråkslöshetens skola.
M Ward ås in sida är ett totalt unikum i sin samtid. En exeptionell talang vars tre senaste skivor jag håller mycket högt. Han har förmågan att förflytta lyssnarens sinnestämning totalt bara genom att öppna munnen. Dessutom är han en låtskrivare och gitarrist av rang. Det är därför så roligt att hans roll i She & Him är så undangömd. Han står mest i sitt hört och harvar lite ackord. Lägger någon stämma här och där. Tar det lugnt.
She & Him är helt Zooey Deschanells show. Det känns nästan som att Ward mest är med som moraliskt stöd, det var ju han som från första början uppmuntrade Deschanel att spela upp sina låtar. Snart kanske det är dags för henne att lämna både skådespelarkarriären och duokonceptet för att på egen hand göra det hon gör bäst, lysande poplåtar. Om man tänker bort att hon är lite av en light-variant av Jenny Lewis är hon rätt grym.

Patrik Backlund - Run Son Run

Den här videon till Patrik Backlunds "Run Son Run" spelades in av Kristoffer Hedlund i höstas i den kungliga huvudstaden. Några av mina absoluta favoritmänniskor är med. Själv skymtar jag förbi som hastigast också. Man har allt haft det bra, ändå.