Jag är Pete Best

I dag har det gått ett år sedan jag hoppade av Penny Century. Bandet jag döpte och levde med under många år. Det band som upptog merparten av min vakna tid att tänka på och spela med. Bandet vars musik betydde allt och som var det enda jag egentligen ville ägna mig åt. Det spelade ingen roll vilket skitjobb man harvade på med för att betala hyran, eller hur livet såg ut i övrigt, bara man hade bandet. Bandet som gav ens person konturer och riktning i tillvaron.

Jag lovande mig själv att Kamratskap Rock aldrig skulle bli forum för självömkan. Men det här blir det sista inlägget och jag känner att ämnet är tillräckligt relevant för att ha rätt att skriva om.

Ett år på dagen. Ett år av oro, avundsjuka, tro och tvivel. Det är svårt att greppa att det verkligen gått så många dagar. De har varit sig lika varanda en. Nu börjar alltså år två. Saknaden är konstant och har inte minskat i styrka. Egentligen handlar det inte om saknanden över att ha just ett fyrsträngat instrument hängande över sig dagarna i ända, men att få vara med. Få känna att man är någon och att man hör hemma någonstans. 

Jag saknar replokalen, rökpauserna, hänga i studion, diskutera låtidér och texter, bära instrument, stå på scen, affischera för spelningar. Jag älskade verkligen att hitta på. I ena studen fanns inte en låt och i nästa hade vi skapat en. Känslan det ger.

Jag saknar att gå omkring och nynna på Erik eller Kims låtutkast och komma på små textrader. Skriva ned dem på  papperslappar och foga samman dem till texter som ibland faktisk blev ganska bra.

Men det jag mest av allt känner att jag förlorat är känslan av att vara definerad, att ens person fått lite tydligare  kanterna i ett sammanhang. Att folk faktiskt kände igen en och visste vem man var. Att man dessutom blev identifierad som en av upphovsmännen bakom alldeles utmärkt musik gjorde ju inte saken sämre. Vem fan är jag nu? På sin höjd killen som var med i bandet.

Det gör ont att tänka på hur de andra lever vidare det liv som en gång var vårt tillsammans. Det är klart att det svider när det faktiskt börjar lyfta för bandet, att jag aldrig fick se frukten av slitet. Att vi går i så diametralt skilda riktningra. De får uppleva nya spännande saker, medan mitt liv bara antar ett alltmer monotont och själsdödande tempo.

Jag skulle göra vad som helst för att det skulle bli som förr. För att klockan skulle vridas ett år tillbaks. Eller bara att ödets lott skulle falla så att jag på nytt fick en chans. Att den gamle mannen minna vänner tagit in för att ersätta mig bryter höften i duschen eller något.

Men jag vet ju mycket väl att det aldrig blir så. Det gick inte många dagar från mitt avhopp till att jag insåg mitt misstag och bad dem ta mig tillbaks. Men jag har inte längre en plats hos dem.

Är det Penny Century jag saknar eller vittnar de här känslorna om någon annan brist i mig? Jag vet inte. Men jag vet att ingenting känns rätt längre och att skriva alla de här meningslösa textmassorna bara förstärker och understryker tomheten. Så nu får det räcka.

Lev väl

/Pontus Sillrén

Frida & David

För några år sedan var jag och Tove på Nalen och såg David Sandström och Frida Hyvönen spela tillsammans. Det var en bra kombination och de kompletterade varandra väl. Det kan mycket väl varit en av de finare konsertkvällar jag varit på.
Båda artisterna ligger mig nära hjärtat. Jag skulle gärna lura mig att det har något med den norrländska bakgrunden vi delar att göra och skriva något om hur landskapets karga skönhet satt sin prägel på musiken. Kanske en mening eller två om hur artisternas egensinnigheten bottnar i hembygdens avskildhet. Men det känns lite väl löjligt, så jag stannar vid att konstatera att båda spelat in utmärkta skivor som betyder en hel del för eder ödmjuke bloggare.
Och nu har de båda inom loppet av ett par dagar släppt varsitt nytt album. Det tackar vi för.

En av de saker jag grämer mig över här i livet (det börjar bli en del) är att jag aldrig såg Refused stå på en scen. Jag var visserligen tolv bast när de lade av. Men ändå. Det hade varit något att berätta för barnbarnen, det.
Så när David Sandström (bandets trummis och drivande kraft tillsammans med Dennis Lyxén ) kom till Östersund och Gamla Tingshuset för en konsert var det inte annat än att knata dit.

I och för sig så var jag ju där jämt ändå då den här historien tilldrar sig. Det vill säga för typ fem år sedan när David Sandström Overdrives första skiva just hade kommit ut, den med behändiga namnet The Dominant Need Of The Needy Is To Be Needed .
Jag minns inte vad jag förväntade mig av spelningen, men var det HC jag trodde mig ha att vänta skulle jag bli överraskad.
Med kompbandet som skulle komma att kalla sig Overdrive bakom sig, levererade Sandström tight, stökigt driven rock.

Rock rakt uppochned utan prefix hit eller dit. Långa, välskrivna texter till ett gäng utmärkta låtar med rakbladsvassa Cocain In Your Cola och Candysucks (Marit Bergmans gamla band, ni minns) Kill Your Boyfriend i spetsen. Prima.

Uppföljaren Go Down! kom några år senare och var faktiskt strået vassare. Den visade upp en förfinad popsensibilitet.

Here´s For Summer blev nästan en hit, Crotch Of Saturday Night och Fatville Treaty svängde rejält och fina Sunday Coffe är mig fortfarande mycket kär.
Nu har alltså tredje plattan med det här bandet kommit. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte riktigt umgåtts med skivan så mycket som den förtjänar innan man ger sitt omdöme.
Men jag vågar ändå påstå att Pigs Lose är en alldeles utmärkt skiva. Käftsmällen Not a Good Boy och fina Lisa Lisa står sig i nuläget som givna favoriter. Men också Allstar Team och The Zig Zag Years pockar på min uppmärksamhet.
Vad nu allt det här rabblandet av låttitlar egentligen ger dig, käre läsare. Lyssna själv för fan, som det brukar stå i punk fanzines.

Jag var och såg David Sandström Overdrive i förra veckan på Fritz Corner (i nyöpnade Lilla Hotellbaren). Merparten av låtmaterialet kom från Pigs lose och lät riktigt bra. Jag kunde med belåtenhet konstatera hur mitt sällskap gick från avvaktande skeptisk till positivt noddande under gigget. Tyvärr var det så smockfullt i lokalen, som dessutom är långsmal med låg scen, att det var lite svårt att se annat än Sandströms flint. Bandet var i alla fall grymt och huvudpersonens mellansnack lika infallsrikt som alltid. Om jag inte hade världens sämsta minne skulle jag gärna återgett en eller annan anekdot han drog, men nu är det som det är.

Med David Sandström rekommenderar jag också den såkallade morfar-skivan ” Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag ”. Ett mycket ambitiöst konceptalbum om hans morfars självmord och om den värld som var västerbottens bruksorter. Som om Sara Lidman spelat in en postrockskiva, för att göra en lika vulgär som orättvis jämförelse. Den skivan hittar ni för gratis nedladdning här.

Över till Frida. Redan när jag hörde Drive My Friend för första gången kände jag direkt att det var något alldeles unikt som strömmade ut genom högtalarna. Debutplattan ”Until Death Comes” står sig som en av 2000-talets riktigt stora stunder. Jag är helt fascinerad av Frida Hyvönen. Rösten som spänner över bredare känsloregister än någon annans, det sofistikerade textförfattandet och lyhörda pinaospelandet. Hennes musik är så laddad med skörhet och kraft om vart annat att det egentligen skulle räcka med ett album per årtionde för att hinna smälta.
Nu har det tredje anlänt (eller andra om man räknar bort musiken till Pudelföreställningen som går under Frida Gives You-seriens flagg). Det heter Silence is Wild.
Som sist sitter Jari Happalainen och tjurar i producentstolen. Skivans arrangemang är bra mycket mer utvecklade än vad förstlingsverkets spartanska ljudbild tillät. Men i grunden är det samma Hyvönenska tilltal som sätter sin prägel på låtarna.
Just eftersom Fridas talang är av en sådan unik karaktär är det lätt hänt att när man börjar famla efter liknelser och referenspunkter faller de ganska platt i ambitionen att beskriva hennes musik. Så jag låter bli.

Att följa med på den svindlande vackra resa som det är att lyssna sig igenom det förkrossande vackra Dirty Dancing motsätter sig beskrivning, i alla fall av någon med min måttliga begåvning.
Det är ganska vågat att öppna så starkt som hon gör med den låten. Det ska mycket till för att en svagsint lyssnare som undertecknat inte ska fastna och bara köra den om och om igen.
Men hon lyckas. Silence Is Wild igenom lyckas hon radda upp den ena låten skönare och mer intagande än den andra.
Dessutom körar en rad hjältar som Markus Krunegård, Lovisa Nyström (Säkert! och Two White Horses) och… David Sandström.

Om ni ursäktar mig sätter jag punkt där. Jag har två mycket fina nya album som kräver min uppmärksamhet en stund

Epatraktorland

När vi ändå är inne på gamla Wilmer X-medlemmar kan jag inte låta bli att slå ett slag för Tomas Holsts utmärkta soloalbum Epatraktorland från 1993.
En bortglömd skatt fylld med fina låtar. Visserligen bra mycket närmare Wilmer än Pelle Osslers skivor, men med en nostalgisk ton jag finner mycket tilltalade. Som den vemodiga barndomsskildringen Silverpilen eller drivna power pop-hitten Ensam Hem.

Att Holst fick till en riktigt bra soloplatta är förstås ingen överraskning då han skrivit odödliga dängor som Vem Är Den Flickan till Wilmer X och Flickorna På Taket (som råkar vara den bästa svenska poplåten alla kategorier) till Kommisarie Roy.
Jag har ingen aning om det går att få tag på den här skivan fortfarande eller hur det i så fall skulle gå till. Själv hittade jag den i skivdrivorna från förr på Storsjöyrans kontor.
Men ni kan ju alltid bära med er tipset i bakhuvudet om ni råkar stå och bläddra i någon dammigskivback. Eller var man nu får tag på sin musik i dessa dagar.

En svängig mardröm

Häromdagen var jag ute och fiskade i södra skärgården. Fångade en sik lite oväntat. Sedan började det snöa.

Med det sagt är det bara att konstatera att det här skitåret lider mot sitt barmhärtiga slut. Det är ju bra. Något som också är bra är att det kommit som många utmärkta skivor nu på slutspurten av nådens år 2008. Osslers nya till exempel.

Ett Brus är Pelle Osslers femte soloskiva och hans bästa. Jag har lyssnat uppmärksamt på allt som rymt från karlns skygga ljudvärld sedan matiga dubbeln Desorienterad från 2001. Genomgående har musiken på det här skivorna präglats av en tung, dyster känsla som balanserar mellan smärfylld ångest och upplyftande skönhet.
Ganska långt ifrån moderbandet Wilmer Xs party-rock n roll alltså. Jag gillar Wilmer också, det var ju mitt första favoritband när jag var 4-5 år och tyckte omslaget till Teknikens under (där bandet poserar runt någon slags röd maskin eller värmepanna) var det tuffaste jag sett. För Dum För Pop, Ett Och Ett Blir Två Men Blir Tre När Vi Blir Ett och Vem är den flickan är fullpoängare hela högen.

Men det känns som om Nisse och Pelle gör musik av helt olika anledningar. Nisse Hellberg är helt enkelt den skivsamlande popnörden, låtskrivaresset. I Osslers fall är det svårare att spåra var musiken kommer ifrån. Det känns som om det i hans huvud finns en hel värld av bilder och klanger som skivorna erbjuder en glimt av. En kall och rå värld, men ändå mräkligt lockande.

En östeuropeisk blues. Sönderbombade hus. Flyktingar i gummiflottar på östersjön. Höghus, låghus, dårhus. Olsslers musik är vacker på samma sätt som en riktigt nedgånget kvarter man ångar att man förvillat sig till.

Inspelad i legendariska Hansa i Berlin har skivan fått studions karaktäristiska rymd i ljudbilden. Inte bara något futtigt reverb utan en stor mäktig rumsklang som förstorar och förstärker alla ljud, inte bara lägger lite eko på dem. De vassa, gnisslande gitarrerna, de hypnotiska basgångarna. Så till att bröja med låter Ett Brus rent ljudmässigt helt lysande och är en ren njutning att dyka ned i. Sedan har Ossler också på själva låtskrivarsidan verkligen förfinat sitt hatverk till det yttersta.

Förra skivan Krank var det årets kanske allra starkaste med låtar som den svängiga mardrömmen (om ni kan föreställa er något sådant) Svartvattenfeber och hjärtskärande Luften är Fri. Det här är ännu bättre. Ett litet mästerverk på min ära.
Att Ossler inte är mer framgångsrik är lika absurt som logiskt. Kanske blir det dock ändring på det i och med släppet av Ett Brus. Skivan har mötts av enhälliga hyllningskörer och faktiskt blivit lite omskriven för en gångs skull. Med all rätt då den verkligen är något helt i sin egen klass.

Det är en gastkramande, känlsomässigt utmattande samling låtar. Men, och här kommer skivans tvist. Musiken kan bara genom ett ackordbyte lyfta på ett väldigt intressant sätt. Som om den strävade efter något ljusare, hoppfullare. Som att vara på väg att frysa ihjäl och plötsligt känna hur hela kroppen fylls av värme.

Ett Brus är krävande och givande lyssning på det där sättet som bara något riktight speciellt kan vara. Men efteråt gör man nog bäst i att lyssna igenom Håkan Hellströms diskografi några gånger för att balansera psyket en aning.

/ps: Om ni tagit er ned hit och inte avbrutit läsningen av det här inlägget någonstans i mitten för att rusa iväg och skaffa Ett Brus behöver ni kanske ytterligare övertygelse. Lyssna här. Är ni ändå i lyssnar tagen tycker jag ni kan slänga ett öra åt Christian Gabels (trummis till Ossler, Thåström och Bob Hund) soloprojekt 1900 . Väldigt, väldigt bra instrumentalmusik man nog måste vara lite rubbad för att inte bli rörd av. Satie-pianon, klockspelarbrus och lite blås. Mmm.

Blödare

Mattias Alkberg, mannen som skrev låten den här sidan delar namn med har i dag lagt upp en ny bit på sin hemsida. Den heter "Blödare" och är det första livstecknet (om vi bortser från det flitiga gästboksskrivandet på mabd.se) sedan MABD lades ned tidigare i år.

Den är fin och återfinns här.

Välkommen till Hunger Hotell

Eldkvarn har släppt första smakprovet från kommande albumet Hunger Hotell på sin myspace, en makalös liten hit som delar plattans titel.
I linje med lanseringen av förra skivan Svart Blogg har en hemsida lagts upp som också den går under namnet Hunger Hotell. Som sist levererar Plura där dagligen välskrivna texter inför albumsläppet. Den här gången tycks inläggen ha en mer absurd, humoristisk ton än Svart Bloggs självbiografiska material. De som samlades i Resa Genom Ensamheten, ni vet.
Dessutom får vi lite bilder, videoklipp och möjlihet att förbeställa plattan. Något jag utgår ifrån att ni redan gjort.

När vi väl är inne på Kungarna Från Broadway måste jag bara påpeka att praktverket Texter & Historier Från Den Stora Landsvägen är ute, och i den stund den dök upp bokhandelshyllorna blev ett måste i var mans hem.
Boken är en rikt illustrerad genomgång av Eldkvarns karriär upplagt på det mest omsorgsfulla och genomtänkta vis man kan föreställa sig. Varje skiva tillägnas en lång text skriven av någon som antingen hade ett finger med i inspelningen eller på något annat sätt har en relation till det. Namn som Andres Lokko, Kjell Andersson, Bodil Malmsten, Jari Happalainen, Håkan Hellström, Mauro Scocco, Kajsa Grytt och Sophie Zelmani signerar varsin text och bidrar till att sammanställa en mycket läsvärt och infallsrik skildring av Eldkvarns verk.
Framför allt är det dock bröderna Jonssons egna texter, om några utvalda låtar per skiva, som gör Den Stora Landsvägen till oumbärlig läsning. De hundra sångerna som avhandlas ger tillsammans en fin mosaik över såväl brödernas låtskrivande som deras personliga biografier.

Som om det inte vore nog innehåller boken också en hel del av Pluras teckningar och målningar. En sympatisk samling sällsamt naivistiska tavlor som på egen hand skulle ha utgjort en nog så intressant bok.


Hunger Hotell släpps 26/11. Den Stora Landsvägen och Resa Genom Ensamheten finns i bokhandeln. Missa heller inte Eldkvarns julkonsert på Berns 17/12.

Triss i ess

Efter att jag i ett tidigare inlägg kallade The Clash för mitt tredje favoritband har kraven på en topp-trelista formligen vällt in. Näe, det är klart det inte har. Men det kan ju vara kul att skriva ändå. Vi börjar bakifrån:

3. The Clash
Innan högstadiet hade jag inget vidare utvecklat musiköra. Eller engagemang över huvud taget. Första veckan i den nya skolan fick vi i uppdrag av musikläraren att till nästa lektion ta med vår favoritskiva och spela upp den för klassen. Det pedagogiska värdet i det kan kanske diskuteras. Ännu märkligare blev det hela när det visade sig att elevernas val skulle sammanställas till en lista över värdens bästa låtar. Hur personliga val skulle översättas till någon slags allmängiltig lista framgick inte. Jag behöver kanske inte påpeka att min lärare var dum i huvudet.

Men något gott kom i alla fall ur uppdraget. Jag gick hem med ont i magen och fruktade klasskamraternas straff som utan tvekan skulle komma om man valde fel. Själv hade jag ingen aning. Visst, min farsa jobbade på en festival och jag hade växt upp i ett hem belamrat med skivor. Jag kunde nog varje Beatles-låt utantill innan jag kunde skriva. Men i fallet med det bandet var det lika mycket historien om dem som musiken i sig som var viktig.
Så jag skulle alltså under redovisningen uppvisa en total brist på det breda musikintresse jag trodde alla normala tolvåringar hade. I ren desperation övervägde jag först att lösa det hela med att gå i sjön, men satte mig sedan på golvet framför husets kantstötta vinylsamling och försökte hitta något att spela.

Det gick inte många sekunder från det att jag släppte nålen över den snurrande plastbiten och introt till London Calling strömmande ur högtalarna till att jag visste vad jag skulle göra med mitt liv. På allvar. Kraften i musiken, Strummers röst, den mångfacceterade samlingen låtar, texterna…
Om jag valde att spela upp det här skulle det inte betyda någonting vad någon annan tyckte. Antingen skulle alla andra uppleva det lika starkt som jag och världen bli avsevärt mycket bättre, eller så skulle de inte fatta och då var det ändå jag som hade rätt. Så säker som jag var på den saken hade jag aldrig varit på något.

Därefter startades det snart band och jag skulle komma att spendera det kommande decenniet i fuktskadade replokaler och på scener som luktade gammal rökmaskins rök.

The Clash har varit en konstant i livet vars rika låtkatalog erbjuder oräkneliga ingångar och som aldrig upphör vara belönande lyssning. I början var det London Calling och den amerikanska utgåvan av den första plattan som var viktigast. Sedan kom en lång Sandinista/Combat Rock-period. På senare år har jag till och med förlikat mig med den bespottade svanesången Cut The Crap.

Med sitt politiska patos, genomtänkta estetik och lika kompromisslösa som orädda låtskrivande är och förblir The Clash världens bästa rockband.

Vad som hände med världens bästa låt-omröstningen? Med överväldigande majoritet vann Freestyler med Boomfunk MCs.



2. Eldkvarn
Jag är på det hela taget svag för svenskspråkig musik. Det kanske har med min rastlösa natur att göra, att jag uppskattar hur texter på mitt eget språk når fram fortare. Att nyanser i språket och ordvalens valör dessutom blir mer påtaglig på svenska säger sig själv. Alltså blir det en mer givande lyssning. Jag är av den fasta uppfattningen att det bara finns ett enda svenskt band som är riktigt, riktigt bra på att skriva engelska texter. Och de ligger på förstaplatsen på den här listan.

Eldkvarns karriär har varit lång och ojämn. Men det är en stor del av charmen. Att samma band skrivit låtarna på Pantad & Såld och Kungarna Från Broadway, eller på Ny Klubb och Svart Blogg är rätt fascinerande.
Plura är ett unikum i svenskt musikliv. Ingen annan når upp till hans oerhörda pondus, besjälade sångröst och talang som textförfattare. Självklart har karln sedan många år ett par återkommande teman som varieras i oändlighet. Men när pusselbitarna väl faller på plats blir sångerna aldrig annat än makalösa. Och med så många skivor bakom sig har det blivit en hel del fantastiska sånger. Fler än någon annan svensk skrivit skulle jag kunna drista mig att påstå.

En bekant med mer modern smak lackade för några månader ur på min fixering vid Eldkvarn. Och visst, hur kan jag som 22-åring relatera till 60-åriga Pluras självbiografiska texter kan man kanske fråga sig. Att jag dessutom tycker att Eldkvarn ger mig mer och mer ju mer livserfranhet deras musik andas har varit svårt att förklara för den som inte vill lyssna.
Men som tur var fick jag känslan av att älska Eldkvarn beskriven för mig av Håkan Hellström som i den nyutkommna boken “Texter Och Historier Från Den Långa Landsvägen- Plura & Eldkvarn” skriver:
“Jag hade inte upplevt någonting av det Plura sjöng om på Himmelska Dagar, ändå läste jag in mig i varenda låt. Hela livet låg framför men Eldkvarn hade redan gjort mig nostalgisk. (…) Plura släppte in mig i en värld, en saga, precis som Evert Taube gjorde –nattklubbar, världsomseglingar, trubbel, figurer, kärleksaffärer. Och jag önskade att det Plura och Evert sjöng om skulle vara på riktigt, att det skulle vara sant. Jag önskade mer än allt annat att det skulle vara så. Nu vet jag. Som alla stora berättelser, fantasier, musik och konst som nått hjärtat- det är sant. Det har bara inte hänt än”.

Det räcker nog så.


1. The Bear Quartet
Till sist bandet som betytt allra mest för mig. Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om huruvida Bear Quartet, eller BQ som vi initierade kallar dem, är världens bästa band eller inte. Det är mitt favoritband och det räcker. Ingen annan popgrupp har så perfekt fungerat i samklang med mig om min person.

Jag älskar The Bear Quartets unika kombination av skörhet och vrede. Den politiska indignationen och emotionella laddningen. Ofta tjatas det om att deras främsta kvalité skulle vara förmågan att ständigt byta skepnad och utmana sina lyssnare. Mig har Bear Quartet aldrig utmanat det minsta. Allt jag hört med dem har känts helt självklart och bottnat i mig på djupast möjliga sätt.
Jag tycker mig se en rödtråd genom allt de gjort. Från balladerna på Personality Crisis till krautexcesserna på Ny Våg bär musiken ett självklart drag av The Bear Quartets omisskännliga karaktär.
En genomgående tendens i låtarna är empati. Låtar som Number, I´m Still Her och Open the Door Open fullkomligt sjuder av medmänsklighet. Det kan ju ta sig utryck på olika sätt. Som ilskan i His Spine eller All Your Life, men fundamenten är alltid värme. Visserligen en ganska butter, norrländsk sådan. Men den är väl den sorten man kan relatera till.
Jag erkänner välvilligt att det är den senare halva av bandets tjugoåriga karriär som jag föredrar. Jag lyssnar faktiskt rätt sällan på de första plattorna men från Moby Dick och framåt är allt lysande. Pesonality Crisis, My War, Gay Icon, Ny Våg, Angry Brigade, Saturday Night, Enternity Now. Allt är bra, fast så klart på galet olika sätt sinsemellan.

Peter Nuottaniemi och Mattias Alkberg är utan tvekan Sveriges bästa låttextförfattare, något som genom åren lätt blivit en något av en förutfattad sanning folk lägger sig till med för att man ska tycka det. Men faktum är att deras välformulerade, rörande och faktiskt ganska ofta roliga texter står i en klass för sig. Bilder i mitt huvud från texterna till låtar som I Had a Job eller Put Me Back Together kommer aldrig lämna mig.
På det hela taget är The Bear Quartet ett band med överflöd av begåvning i sina led.
Låtskrivaren och gitarrvirtuosen Jari Happalainen som på senare år blivit en av sveriges främsta producenter och spelat in i princip alla bra svenska skivor. Calle Olsson, som förutom att spela synth och piano i bandet också bidrar med en hel del makalösa låtar till såväl BQ som egna projekten Paddington DC och Paper. Och så har de förstås världens häftigaste trummis, Jejo Percovic.
Tillsammans skapar de skiva efter skiva sanslöst vacker, hård, ärlig och djupt respektingivande musik vars totala brist på framgång är lika absurd som logisk.

Jag och mina kompisar hade Bear Quartet som gemensamt soundtrack under många år. Hur många gånger dök vi inte upp oinbjudna på någon fest och bytte ut värdens musik mot Be a Stranger på högsta volym? Eller sjungit Mom & Dad i fyllekör, eller bråkat om vilken bästa plattan är?
Jag döpte mitt band efter Bear Quartets första skiva och den här bloggen efter en låt från Mattias Alkbers andra skiva med sidoprojektet MABD. Vi drev ett tag en klubb i Östersund döpt efter en annan MABD-låt, Ta Helg. Och så vidare.
Att ha med sig det här bandets integritet och sånger genom livet har betytt mycket.

Mogwai , Cirkus 4/11

Det är svårt det här med post rock. De suggestiva stämningarna och intagande ljudbilderna kan verkligen ta andan ur en, för att inte nämna den rent fysiska råstyrka musiken ibland uppnår. Men lika ofta tär post rock på min ömtåliga koncentrationsförmåga. De långa, komplexa låtstrukturerna som en gång i tiden syftade till att rekonstruera rockmusiken har blivit till en ny, högst förutsägbar kliché. Det känns ibland som att samma dynamik och harmonier och har återanvänds sedan 1995. Värst av allt är de här bandens, eller kanske ännu mer deras fans överlägsna, akademiska förhållningssätt till musik.

Med det sagt är det kanske på sin plats att understryka att jag ändå tycker mycket om många skivor som kommit ur genren. Slints enda fullängdare Spiderland är en av mina stora favoriter med sina bäcksvarta, obehagligt fragmenterade låtar. Good Speed You! Black Emperor har gjort hur mycket oändligt vacker musik som helst och till och med Sigur Rós, ett av världshistoriens mest pretentiösa band, har letat sig in i mitt punkhjärta.
Och sedan har vi Mogwai. Ett band med en mer anspråkslös framtoning än många andra i deras skrå. Ett band som balanserar låtarnas gravallvar med roliga titlar och en skotskt avslappnad attityd. Alla som sett dokumentären som följde med förra plattan Mr. Beast vet vad jag menar.
Mogwai är ett sympatisk band som är svårt att inte gilla. Personligen tycker jag bäst om dem när de manglar på så hårt de bara kan. Som i Glasgow Mega Snake.
Konserten på Cirkus byggs sakta men säkert upp mot de crescendo i alla fall jag väntar på. Fram till extranumrens hämningslösa brutalitet får vi följa med på en resa genom sofistikerade låtbyggen, dova basriff och vackert stegrande gitarrer.

På Ciruks kommer musiken också till sin rätt på ett värdigt sätt då ljudet är av allra finaste klass. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin varit på en spelning med så pass fulländat ljud. Glasklart definierat och läckert panorerat. Man befann sig mitt i ljudebilden på ett väldigt ovanligt sätt, ibland kändes det som om ljudet kom ovanifrån, ibland bakifrån.
Ett klapp på axeln till ljudteknikern.

Okkervil River Debaser Medis 30/10

Jag har egentligen inget större problem med att göra saker ensam. Gå på bio är till exempel en ganska överskattad aktivitet att göra i sällskap.
Se konserter mol alena är jag däremot lite obekväm med. Det har visserligen hänt hur många gånger som helst , men varje gång infinner sig den där frustrerande känslan av att inte kunna kommentera det som händer på scenen. Det mesta som händer på en scen är faktiskt värd att notera eller skämta om.
I förra veckan var jag och såg Okkervil River på Debaser Medis för mig själv. Ett resultat av att de flesta jag känner spenderar sina vardagskvällar i replokale.
Faktum är att jag vägde-på-ena-foten/vägde-på-andra-foten ovanligt lite under spelningen. Ett mycket gott betyg. Det blev en ganska lång men konstant underhållande uppvisning i skickligt låtskrivande och passionerat framförande.

Nu har jag inte detaljgranskat Okkevril River texter, men jag får en känsla av att de är bra. Sångaren sjunger de stora sjoken text med den sortens inlevelse som bara infinner sig när det är en historia som ska berättas. Det finns säkert någon term för den här narrativa sångstilen, men i brist på annat får ni väl bara försöka föreställa er vad jag menar. Några strofer här och där plockar man upp, och de låter klart lovande. Jag gillar låttitlarna också. Så i mån av tid är det väl bara att förkovra sig i texthäftena till The Stand Ins och The Stage Names.

Bäst med spelningen var bandets driv. Inte ens i balladerna lyckades de dra ned på tempot. Gitarristen Lauren Gurgiolo från the Dialtones imponerade stort. Med sin briljanta spelstil lyckades hon både fylla i luckor i ljudbilden och sticka ut med vassa små riff. Sparsmakat och snyggt broderade hon under stor koncentration ut riktigt fina mönster.

Klart sämst med kvällen var den där jävla idioten som stod bredvid mig och som med stor entusiasm klappade händerna så fel att man misstänkte att han kanske egentligen ackompanjerade någon helt annan låt, i hörlurar eller så. Det roliga med det var att han efter ett par klapp insåg att kommit in fel och stannade upp som om han skämdes lite, bara för att några takter senare upprepa proceduren. Kul.

Så varför skrev jag då det här inlägget en vecka efter konserten? Självklart är det diciplinångesten som spökar igen. Jag kanske borde börja fota dagens outfit i min icke existerande helkroppsspegel för att publicera lite oftare…
Gör man inte rätt för sig är man inte värd ett skit. Det gäller på alla nivåer.

I morgon hade det burit av till My Morning Jacket på Berns om det inte ställts in på grund av att Jim James gått och stukat foten eller liknande.

Ja, ja.
Fred och lugn inatt i mänskoland kamrater.

/p

Daredevil Omnibus

Jag gillar verkligen Marvels Omnibus-koncept. Egentligen borde jag kanske inte göra det eftersom de stora dyra böckerna är ganska exkluderade för alla som inte har råd. De betydligt mer ekonomiska essential-samlingarna är väl egentligen att rekommendera för den som jag inte riktigt är stadd vid kassa. Men. Essential-volymernas serier är svart-vita, tryckta på telefonkatalogspapper och har ganska fula omslag. Man får stora samlingar med bra serier billigt men till sämsta möjliga utförande.

Med Omnibus-linjen är det tvärt om. Monstruöst tjocka luntor omsorgsfullt bundna och med en bländande färgåtergivning. Fram till förra veckan hade jag bara en i min ägo, och är det en enda man ska ha är det den. Jag hade lagt sparslanterna på Frank Millers Daredevil Omnibus Companion. Alltså inte den med Millers första klassiska berättelser om den blinde advokaten/ superhjälten utan den som samlar de senare, och ännu bättre, historierna Born Again, Man Without Fear och Love & War.

Men det är inte den vi ska prata om utan bokens nyinflyttade granne i bokhyllan. Brian Michael Bendis Daredevil Omnibus. Bendis har skrivit de senaste årens mest omtalade omgång av tidningen Daredevil och lejonparten av hans verk samlas i den här åttahundrasidiga kolossen.

Det är rätt ovanligt att så pass nya serier får den här lyxbehandlingen, men de Benidsförfattade numren sågs redan när de kom som omedelbara klassiker.

Och här kommer det bästa; jag hade hört talas om och att det här skulle vara bra men inte läst ett enda lösnummer. Så jag köpte rödklädd brottsbekäämpare i säcken på chans och hoppades på det bästa. Jag hade kunnat hoppas ännu mer utan att bli besviken.

 

Inte sedan jag var lite och köpte stora högar med begagnade serier för tio och femmor har jag haft så här mycket oläst att plöja igenom på en gång. Det var en mycket tillfredställande upplevelse.

Brian Michael Bendis har fattat allt som ger karaktären Matt Murdoch och hans alter ego en sån stor potential. Potential som ganska sällan tas vara på men som när det väl gör det resulterar i engagerande, gripande, gastkramande berättelser.

Daredevil är en helt unik figur. Arbetargrabben från Hells Kitchen som blir blind i en olycka och begåvas med förhöjda sinnen. Vars farsa mördas av gansters när han vägrar lägga sig i en riggad match. Han som jobbar sig upp och blir framgångsrik advokat, men också maskerad vigilant och beskyddare av sin stadsdel. Han som ständigt slåss mot överväldigande odds och ständigt tvingas genomlida en massa elände.

Bendis hajar. Skickligt skriver han trovärdiga karaktärer och dialog. Så här spännande och intelligenta Daredevil-historier har vi inte läst sedan det var Miller som höll i pennan.

 

Boken håller från pärm till pärm och jag är mycket imponerad.

 

Det var bara det jag ville ha sagt.

Kamratskap Rock blandar & ger:

Jenny Lewis på Kägelbanan.

Nu har jag för första gången sett Jenny Lewis i levande livet. Svängigt band, fina låtar och en bländande utstrålning från kvällen huvudperson. Det är alltid imponerande med band som är svintighta och uppenbart välrepade men ändå lyckas låta spontana. Lite som man kan föreställa sig att ett after-skiband skulle vilja låta. Inga jämförelser i övrigt.

Det man mer än något annat bär med sig från aftonen på Kägelbanan är låten Jenny framförde akustiskt i publiken. Hur mycket det än kändes som ett infall från hennes sida att plötsligt kliva ned från scenen var säkert det också planerat. Men vad spelar det för roll, jag har stått en meter ifrån Jenny Lewis. Det räcker för mig.
br>

 

Pulpa på Clarion

Jag arrangerade en spelning åt Pulpa på Hotel Clarion. Det blev en rätt lyckad tillställning med hyfsad uppslutning. Pulpa leverar alltid och nu fick de dessutom jobba lite hårdare då de inta hade samma tekniska förutsättningar med rök, ljus och laser som vanligt. Det triggade bandet, och främst Backlund, att göra en riktigt bra spelning.

Dessutom firades Lennart Jonassons fina fotobok Wild Cards med artistporträtt från Yrans efterfester de senaste femton åren. Rekommenderad, inte minst för KSMB-mannen Johan Johanssons rätt briljanta texter om yran och festivalvärlden. I Clarions foajé hänger fortfarande förstorade varianter av några av bilderna att beskåda om andan faller på att se Henrik Berggren ge fingret åt hotellets konferensgäster.

Anledningen till kalaset var att Storsjöyran, som jag som bekant (?) jobbar med, nominerats till Stora Turistpriset och passade på att styra upp en fest när hufvudstaden ändå skulle intas. Vad det gäller priset fick vi stryk av Kolmården, kanske lika bra det.

 

Der Baader-Meinhof Komplex

Bra och på det hela taget välgjord skildring av en turbulent period i Tysklands, och Europas, historia. Filmen brister lite i att förklara terroristernas personliga motivation och att beskriva det ganska sjuka samhällsklimat som födde denna sextioåttagenerationens våldsamma avart. Vi snackar om ett tyskland där gamla nazister fortfarande sitter på höga ämbetsposter och en känsla av repression ligger som en våt filt över hela landet. Jag tycker heller inte riktigt att frågan om huruvida Badder-Meinhofligan var en reaktion mot föräldragenerationen eller rent av barn av samma mentalitet som de huliganer som med våld störde politiska möten i Tyskland på trettiotalet.

Med det sagt vill jag ändå understryka att jag är väldigt imponerad av Der Baader-Meinhof Komplex, kanske främst rent filmiskt. Den är snygg, rappt berättad och engagerade. Väl medveten om vilken sucker för revolutionsromantik man ändå är gjorde jag mitt bästa för att inte sympatisera alltför mycket med ligan. Men RAF måste väl lätt vara det snyggaste terroristgänget i historien?

Nu väntar vi bara på en Angry Brigade-film.

 

Bajen-Djurgården Derbyt

3-0! Rika föräldrar dålig hygien!

Popterror

Jag åkte nyligen till Umeå med en kappsäck fylld med rock n rolloch spelade skivor på klubben Popterror. Det var kul. Nu är ju Djs kanske den löjligaste och mest pretentiösa grupp människor som finns, men till mitt försvar vill jag framhålla att jag är en ganska dålig sådan. Om man med dålig menar att man är sämst på cross fades, bpm-synkronisering osv. En massa bra musik blev det i alla fall. Purfärska indiehits, gubbrock på svenska och en och annan skamlöst publikfriande popklassiker.

 

Inte ett ont ord

I söndags var och på Cirkus och såg Ulf Lundell. En spelning i inledningsfasen av det han kallar sin sista turné. Veckan som föregick konserten präglades också av den gode Lundell då jag med stort nöje läste Håkan Laghers utmärkta Den Vassa Eggen- Ulf Lundells Kreativa Kasos som kom ut för några veckor sedan. Vi börjar där.

Boken tar avstamp i tillblivelseprocessen av mästerverket Den Vassa Eggen. Ulf Lundells smärtsamt mörka skiljsmässoplatta. Tanken varm efter de monuentala framgångarna med Öppna Landskap att gå vidare i den livsbejakande, naturromatiska ådran. Mellan Hägg & Syrén skulle nästa skiva heta och utgöra del två i en planerad trilogi. Jag kan verkligen föreställa mig Lundells bollplank och medproducent Kjell Andersson gå loss på idén. Börja planera omslag titlar och ljudbilder.

Så blev det inte riktigt.

Livet kom emellan och Lundell kunde inte längre sjunga någon ”förljugen poesi”. Uppföljaren till Kär & Galen hade redan skjutits upp med de två mellanalbumen 12 sånger och Sweethearts (en akustisk skiva och en med covers). Det första försöket att i Köpenhamn fästa Lundells nya sånger på band slutar i misslyckande då en alkoholiserad och deprimerad artist måste skickas hem till Sverige och studioarbetet avbrytas.

Arbetet i sig var på intet sätt ett misslyckande. Lundell hade samlat ett grymt gäng runt sig och en kreativ stämmning rådde i den moderna Easy Sound-studion. Backa Hans Eriksson, Niklas Strömstedt och Hasse Olsson arrangerar och programerar med all den samtida teknik som står till buds demoutkasten till fullfjädrade låtar. Janne Bark och Pelle Sirén lägger till vassa gitarrslingor som kränger runt och skär igenom musiken. Den mäktige Werner Modiggård från Eldkvarn bidrar med sitt massiva trumspel. Resultatet är olikt allt Ulf Lundell tidigare gjort. Mörkret har alltid funnit plats i det han skriver, men här dominerar det så till den grad att det nästan blir jobbigt.

De tidiga demoinspelningarna ska ha varit så smärtsamt nakna att medmusikanterna drogs in i hans personliga smärta.

Ulf Lundells destruktiva beteende och den växlande schismen mellan honom och medproducneten leder en kväll till att Andersson i vredesmod lämnar studion för att planlöst irra omkring i Köpenhamn och dagen efter lämna landet för att återvända till Sverige.

Strax därefter avbryts inspelningarna för att återupptas i EMIs studio i Skärmarbrink.

Det här var en tid av uppbrott för Ulf Lundell. Äktenskapet var på väg att gå i kras och den före detta glade gamängen börjar allt mer likna en nedgången alkoholist. Turnén bandet ger sig ut på efter haveriet i Köpenhamn blir av pressen stämplad som en lång skandal. Fylla och ångest varvas med euforiska partykvällar i Werner Modiggårds sällskap då de varje kväll dansar bort sorgerna till tonerna av Walkning on Sunshine.

Den Vassa Eggen slutförs i Stockholm. Det blir ett dubbelalbum med femton episka låtar. Inte en enda som inte kan räknas till Lundells främsta. Klassiker som Inte Ett Ont Ord, Chans, Rilato och det suggestiva titelspåret. Även om sånginsatsen inte bär samma drag av intimitet och desperation som hemmainspelningarna bandet fick lyssna in sig på är det en mycket imponerande sångare som leder låtarna framåt genom mörkret. Tung och skälvande omvartannat. Texterna är bland det bästa han skrivit.

Det är här det svenska rocken tar steget och lämnar oskuldens tid för att behandla en mer komplex tillvaro, ett mer obarmhärtigt liv. Det var i och med Den Vassa Eggen rocken växte upp.

Håkan Laghers bok är väl värd att läsas av alla som är intresserade av Ulf Lundell och hans konst. Den har också ett väldigt levande tilltal. Tidsandan känns påtaglig och den allmäna stämmningen av förändring och orolighet i samhället blir till en resonansbotten för berättelsen om Den Vasssa Eggen. I mitten av åttiotalet är det svenska folkhemmets era så gott som över. Tage Erlanders död 1985 och mordet på Olof Palme ett drygt halvår senare får agera symboler för en epoks slut. Nyliberalismen sätter tänderna i landet. ”Satsa på dig själv”-mentaliteten suger livet ur vad som en gång var ett samhälle präglat av solidaritet och rättvisa. Sorgen och oron i Den Vassa Eggen är av dubbel karaktär.

Boken tappar emellertid lite av sin kraft när den går in på allt som hände sedan. Självklart är det av högt vikt att lyfta fram hur Ulf Lundell reser sig och som nykter och återupptar en fruktsam karriär. Det vore ju trist om allt slutade i misär. Tillkomsten av en av de stora svenska klassikerna borträknad.

Men att ta berättelsen långt in i nittiotalet känns lite sådär. Det förlorar boken på, det hade tjänat på att i ännu högre grad fokusera på mitten av åttiotalet. Fast å andra sidan bär den ju också undertiteln ”Ulf Lundells kreativa kaos” som skulle kunna syfta på andra delar av hans tid som skapande artist och inte bara Vassa Eggen-eran.

Den Ulf Lundell vi möter en regntung söndag hösten 2008 är långt ifrån den vilsne, plågade man som med hjärtat på utsidan sjung Vassa Eggens mörka sånger. Men det är likväl en fantastisk artist och sångare som med självklarhet och pondus intar Cirkus scen. Första delen av konserten framförs solo. Han varvar låtar på akutisk gitarr med långa berättelser ur sitt liv och avsalppnat smågnabb med publiken. Ett sparsmakat kompband ansluter efter ett tag. Den tre timmar långa konserten känns inte det minsta utdragen. Underhållande, gripande och välspelat. Vad mer kan man kräva?

Om det är så att det här är den sista turnén, jag är själv lika snabb att avfärda det påstående som många andra, så är det ett mycket värdigt avslut.

Kriget med mig själv

Exklusiv intervju med mig själv

God eftermiddag. Hur är läget?

Jovars, för all del. Tackar som frågar

Den här ”bloggen” gav ifrån sig sitt första livstecken på fyra månader för inte så länge sedan. Varför uppehållet?

Det mesta som stod här förut var tidigare publicerat i papperstidning. När jag blev av med det jobbet orkade jag inte hålla på längre. Sedan tog lite andra projekt, som Storsjöyran, upp min tid under sommaren. Dessutom glömde jag bort koden för att logga in.

Du är medveten om att det är lite av poängen med en blogg att man kontinuerligt uppdaterar?

Jo, kanske det. Men jag är långsam av mig. Och om det här var en sådan där ”ösa ur mig sådant som snurrar runt i skallen”-blogg skulle resultatet bli ett helt oläsligt misch-masch av långa utläggningar, ologiska argument och brutala humörsvägningar. Eller som dagbok skulle det bara vara jävligt tråkig.

Så nu skriver du om skivor du lyssnar på?

Ja, tanken är väl på något sätt att skriva om olika företeelser med avstamp i bra plattor jag lyssnar på för tillfället. Eller något att man gör, går på en spelninga eller så. Men oftast blir det väl bara en recension rakt upp och ned. Skilladen mellan nu och när recensionerna skrevs på uppdrag är ju försås att jag inte slösar tid på att lyssna på dåliga skivor längre. Så bara positiva omdömen. Värdelöst som konsumentupplysning, alltså. Varför någon nu skulle vända sig till mig för det…

Du har skrivit en hel del artiklar om folk du känner i olika band. Pulpa, Bedroom Eyes, Komas Mida, Autisterna osv. Det är väl ändå att betrakta som ganska oseriös journalistik?

Till skillnad från att intervjua sig själv menar du då?

Touché!

Men, är det inte lite tragiskt att du sitter och underdånigt skriver om andra band när du misslycklades med att hålla fast i ditt eget? Du är ju som en levande klichébild av en musikkritker!

Tack detsamma!

Jag som känner dig lite grand måste ändå påstå att det är ganska okaraktäristisk av dig att driva en blogg. Jag trodde du tyckte sånt var alldeles för narcissistiskt?

Vad kan jag säga, jag är de tusen överraskningarnas man. Eller de tusen motsägelsernas kanske. Man kan ju alltid lura sig själv att man har något att säga, och rättfärdiga det så.

Så vi får aldrig se dina hjärtat-på-utsidan-bekännelser här?

Vad vill du veta?

Tror du det är någon som läser det här?

Jävligt tveksamt ,va.

OK. Men varför skriver du då?

Jag tycker det är roligt. Man får en varm känsla i magen när man tycker sig fått till en bra meningar eller klart och tydligt lyckats förklara vad man tycker. En känsla som kan hålla i sig upp till fem minuter ibland. Lätt värt att slösa bort en massa tid framför skärmen på datamaskinen för.

Och nu är tanken att du ska börja uppdatera lite oftare? Varför nu?

Jag har väldigt tråkigt.

Ett skäl gott som något. Lycka till då!

Du med, du med.

Jenny Lewis
Acid Tongue
Hur fort kan man egentligen göra sig en uppfattning om en skiva? Och varför ät det så bråttom? För att visa att man minsann hänger med? Att man hängt på Pirate Bays lås tills en torrent med ett aktuellt alster dykt upp för nedladdning och bedömmning?
Förr i tiden fanns det till och med proffesionella recensenter som fick förhandsexmeplar och hade flera dagar på sig att lyssna in en platta innan utgivningsdatum!
Bloggvärlden har ändrat allt det där. Säkert till det bättre ur en demokratisk synvikel och yada yada. Men jag blir i alla fall lite stressad av det upptrissade bloggklimatet. Hellre då vänta tills man faktisk har något att säga om en skiva man sitter och lyssnar på. Om ens det egentligen är så nödvändigt.

Med det sagt är det väl bara att erkänna att jag efter bara ett dygn i sällskap med Jenny Lewis purfärska "Acid Tongue" känner ett pockande behov av att skriva om den.
Till skillnad från hennes första soloutflyckt från moderbandet Rilo Kiley (2006 års fina "Rabbit Fur Coat") rör det sig här inte lika mycket om country och amerikansk folktradition utan mer om ett annat återkommande beståndsdel i Lewis låtskrivande. Nämligen välproducerad radiopop som den lät när sjuttiotalets singer-songriters susade fram i mittfåran på de bredaste av motorvägar.

"Acid Tongue" har på sina ställen också ett bluesjammigt drag jag inte visste att jag behövde innan jag hörde den nio minuter långa (och på pappret rätt vidiriga) "Next Messiah".
Precis som med Rilo Kileys disocslickade "Under the blacklight" från förra året förmår Jenny Lewis en att omvärdera sina snäva ramar om vad man är sugen på att digga. Självklart är det snygg och påkostad vuxenpop man suktar efter hösten 2008.

Hon sjunger bättre än någonsin, med lika delar passionerad inlevelse och coolness . Refrängerna sitter där de ska och texterna tycks redan i detta tidiga skede av mitt förhållande med plattan vara av hennes sedvanligt höga nivå. Välskrivna, underhållande och gripande. Det låter avslappnat och självsäkert på ett sätt som får en att återhäpna över utvecklingen från gamla Rilo-plattor som "Take offs and landings" där Jenny Lewis på sin höjd var sympatiskt lovande. Nu är hon fantastisk. Våra dagars svar på Stevie Nicks,Debbie Harry och Emmylou Harris i en.
Att skivan också bjuder på besök av andra Kamratskap Rock-favoriter som Elvis Costello och både M. Ward och Zooey Deschanel från She & Him (se föregående inlägg) förminskar knappst upplevelsen.

När jag spelade i Penny Century var Rilo Kiley och Jenny Lewis en av förebilderna för hur vi ville att det skulle låta. Vi delade bland annat ambitionen att förena lätttillgängligt och snyggt popsnickrande med (semi)litterära texter. Det är möjligt att jag fortfarande är fast i våra kolletiva referansramar för det låtskrivande vi var inne på då, man lärde sig liksom att uppskatta en viss sorts musik privat och en som en del av bandprojektet. Inte för att det nödvändigtvis var någon skillnad. Men jag när jag gick omkring med The Fall i hörlurarna använde inte hjärnan den musiken på samma sätt som när den hörde något vi i en kreativ process hade större utbyte av, typ The Shins eller Rilo Kiley.

Om jag någonsin kommer att upprätta en egen identitet som inte bär skuggan av den man var och utvecklades till i bandet kanske jag kommer att omvärdera en del artisters betydelse i mitt liv. Sådana artister som var/är direkt kopplade till Penny Centurys estetiska värld. Lite grand som jag sakta men säkert kommer att omvärdera den musik man själv gjorde i gruppen när man hör den utifrån. Om jag kommer få för mig att lysnna på plattorna igen det vill säga.
Just nu är det Jenny Lewis och hennes "Acid Tongue" som upptar skivspelarens utrymme. Och det är jag nöjd med.
-Pontus Sillrén

She & Him
Volume One
Vår tid är knappt värdig M Ward. Jag kan ibland känna en ganska löjlig tacksamhet för att verka i samma dagar som den mannen. Ingen annan skriver sånger av en så tung tidslös kvalité än han, ingen sjunger med en så unikt vacker röst. Man rukar få söka sig till harry Smiths Anthology of American Music eller det sena femtiotalets riktigt känsloladdade popsångare för att hitta ett lika drabbade sentiment i låtskrivandet.
Här har han under namnet She & Him slagit sig samman med skådespelerskan Zooey Deaschanel (ni vet storasystern i Almost Famous som lämnar en koffert med classic rock till sin rockskribetaspirerande lillebror) som visar sig vara en sångerska av rang. Tillsammans får de till en bedårande samling poplåtar ur den gamla skolan. Lite som en yngre, mindre intellektuell Jenny Lewis. Förutom Deschanells original kompositioner innehåller skivan också två ganska onödiga covers (Beatles ”I Should have known better” och Miracles ”You really got a hold of me”), men om något så är de valen helt i linje med debutens sympatiskt opretiantiösa anslag.
Jag tycker mycket om She & Hims första skiva och rekommenderar den varmt, inte minst den utsökta ”Sweet Darling” som jag på stående fot utser till årets låt. Så där ja.
-PS

Brian Jonestown Massacre
My Bloody Underground
Brian Jonestown Massacres omfattande gärning i musikvärldens periferi har sedan början på nittiotalet innhållit en hel del lån från rockhistorien. Senaste plattans titel är kombination av Velvet Underground och My Bloody Valentines namn och de referenserna är inte alls missvisande. Men den här skivan är så mycket mer än en pastich på den alternativa rockhistoriens stora. En monotont hypnotiserande vägg av ljud som oroligt kränger fram och tillbaka, som ett groggy odjur. Hotfull och tung men samtidigt frånvarande, vacklande som om hela ljudbygget är på väg att implodera när som helst.
”Bring me the head of Paul McCartney on Heather Mills wooden peg” öppnar skivan med ett sinistert groove som sätter tonen för resten av albumet.
Inom ramarna för skräckinjagande drönrock hinner bandet emellertid ta ut svängarna en del. ”Yeah, Yeah” är självsäker rock n´roll, ”Ljosmyndir” svävande spöklik, ”Golden-Frost” desperat driven och ”Black hole symphony” är musik vänd ut och in till tio minuter suggestivt muller.
Att lyssna igenom My Bloody Underground är ingen lätt uppgift om man är van att få sina kickar av treminuterspop. Men om du är redo för 125 minuter neddrogad helvetesfärd genom Anton Newcombs skadade psyke är den här plattan verkligen att rekomendera.
-PS

Fleet Foxes Fleet Foxes
Fleet Foxes lyckas på sin debut imponerande väl förena det lantligt jordnära med en sakralt vacker atmosfär. Det är ungefär så långt jag kommer om jag skulle ge mig på att förklara varför det här är himmla bra och något ni inte under några som helst omständigheter får missa.
Jag skulle kunna fortsätta med lite referensdroppande så ni hajar vartåt det barkar: Lite urgamal amerikanska folktradition och ganska mycket av det där ljuden som uppstod i skarven mellan sextio- och sjuttiotal när hippiesarna lämnade storstädernas psykadeliska konsthappenings för stugor i skogen. Typ CSNY, Zeppelins mer nedtonade stunder eller Crosbys makalösa första soloskiva.
Den här samlingen sånger känns så självklar och evigt vacker att det känns förmätet att försöka göra den rättvisa i text. Man påminns när man försöker få rätsida på den sinnestämmning det här bandet försätter en i rent av om det futila i att överföra sin upplevelse av skivor i skrivt. Som Elvis Costello sa, ”Att skriva om musik är som att dansa till arkitektur”. Lyssna på ”Your Protecor”, mer övertalning torde vara överflödig.
-PS

MGMT
Oracular Spectacular

Medan den här bloggen har legat i träda har er ödmjuke ciceron i den snårskog som är den goda smaken haft fullt upp. Inte minst med att digga den här skivan. MGMT, eller Managment, har fått till en alldeles utmärkt färgstark platta. Bästa av allt är anthem-rykarna ”Kids” och den makalösa ”Time to Pretend”. Två låtar som i början lätt överskuggar resten av skivan eftersom man gärna hoppas fram till just de spåren om och om igen.
Men alltefersom vecklar en mångfacceterad och otroligt svängig ljudvärld ut sig framför lyssnaren.
Första låten ”Electric Feel” spelas en del på radio just nu och hör helt klart till plattans finaste stunder, men dit hör också ”The Handshakes” driv (vissel-outrot!), mäktiga ”Weekend wars”, storslagna Of Moons, Birds & Monstersoch den oväntande balladen ”Pieces of what”. Allt håller egentligen väldigt hög nivå.
Nyskapande ljudbilder, refränger som manar knutna nävar ur fickor upp i luften och en befriande infallsrikhet konstituerar årets mest givande lyssning.
-PS

En svensk klassiker: Musik För Miljonärer

I våras åkte jag hem till Östersund för att sälja en bit till av min själ för ett knäck som frilans till en turistbroschyr. Ett välkommet avbrott från en Stockholmsvistelse som kändes allt mer dyster och hopplös. Jag bodde i en källare, hade just fått kicken från min andra timanställning på ett halvår och det började sakta men säkert gå upp för mig att mitt band inte ville ha mig tillbaka.
Reklambyrån som gjorde broschyren på uppdrag av turistbyrån betalade resan och hyfsat arvode så det var helt i sin ordning.
Inlandet susade förbi som det brukar och kaffet i restaurangvagnen smakade som vanligt.
I Östersund var det fortfarande vinter. I alla fall föreställer jag mig att snön fortfarande låg kvar när jag klev ut på perrongen.
Jag hade inga större förväntningar. Göra de intervjuer som skulle göras, skriva de texter som skulle skrivas. Sedan ligga på soffan i föräldrahemmet och lyssna på farsans skivor resten av tiden. Ungefär så.
Jag kom upp på torsdagen och började jobba direkt följande dag. På lunchen sneddade jag över Stortorget, passerade den sjungande statykören och svängde in på Skivhörnan.
Patrik Backlund bakom disken informerade efter ett trevligt återseende om att Eldkvarn skulle göra en mer eller mindre oannonserad spelning i stan samma kväll.
Det satte hela hemfärden i ett helt nytt ljus.

Eldkvarn är ett av mina absoluta favoritband. Jag fattar väl själv att det är ett mer än lovligt klyschigt val av favoritband för en ung man med skribentamibtioner och Dylanaffischer på väggen. Men vi är alla så otroligt mycket mindre originella än vi tror att vi är så det gör inget.
Plura och hans mannar står bakom den mest imponerande låtskatten i svensk rockhistoria. Kanske inte så konstigt eftersom de hållit på så länge, snart fyrtio år om man räknar tiden som Piska Mig Hårt.
Från svindlande höjder (Alice, Kungarna från Broadway, 3:ans spårvagn genom ljuva livet osv.) till katastrofala missar (Ny Klubb) har bandet bara fortsatt och fortsatt och på något sätt lyckas bli både en institution och ständigt sökande.
För mig och mina vänner har Eldkvarn, och då främst de två senaste plattorna, blivit något av ett soundtrack till livet. Lite lustigt kanske att just bandets senare verk, på toppen av livserfarenheten, så starkt påverkar ett ungt gäng som vårt.
Men sedan är vi rätt lillgamla och sentimentala av naturen också…

En annan av mina absoluta favoriter i Eldkvarns katalog, och kanske deras allra största klassiker, befinner sig i andra sidan av spektrumet.
”Musik för miljonärer” var bandets genombrottsplatta och innehåller ung, hetsig New Wave-rock som lämnade sjuttiotalets sömniga progg bakom sig i ett dammoln.
”Skyldig” är en oersättlig öppnare där Plura spottar ur sig texten med energisk precision. Svetten fortsätter att flyga om plattan under ”Fula Pojkar” och någonstans vid ”Nere på klubben” får skivspelarnålen spel och studsar av skivan i ren extas.
Det man ska ha i åtanke med den här plattan är att de inte är några nybörjare som fäst musiken på band. Även om man gärna föreställer sig att det är ett ungt band hungriga på sitt första inspelningstillfälle som sliter i strängarna och bankar på trummorna som om det inte fanns någon morgondag.
Eldkvarn hade harvat på i nästan tio år. De hade sprungit med gitarrerna mellan husen i Norrköping, levt i kollektiv utanför Stockholm, släppt en platta som Piska mig hårt, förlorat gitarristen Carla och fått honom tillbaks.
Inspirerade av den nya vågen smart, driven pop med Elvis Costello och The Clash som portalfigurer, spelade de in ett monster till platta fylld av passion och energi.
”Musik för miljonärer” är en sådan där skiva som påverkar lyssnaren (i alla fall om lyssnaren är jag) rent fysiskt. Hjärtat slår fortare, sen ännu lite fortare.
Pluras textskrivande hade fortfarande inte antagit den självbiografiska karaktär som senare skulle bli typisk för hans låtar och ingen av den pondus åren skulle ge dem fanns med på plattan.
Men det var startskottet för en magnifik karriär.

28 år senare står jag inne på GIII Plaza i Östersund och väntar. En handfull själar har sökt sig till lokalen som vanligtvis huserar dansband, företagsfester och det på mindre orter obligatoriska hembräntdiskoteket. Uppskattningsvis är vi kanske 30 pers av olika åldrar som står framför scenen. Det är alltså inte särskilt många som sökt sig hit, delvis på grund av att konserten med undantag för ett par affischer i anslutning till krogen är helt oannonserad. Förmodligen har de gjort en oplanerad avstickare under pågående turné, något Eldkvarn alltid är ute på.

Spelningen är magnifik.
Från den suggestiva inledningen med titelspåret från förra årets ”Svart Blogg” och vidare visar Plura, Carla, Werner, Tony och Claes inte upp något annat än ren oförfalskad spelglädje.
Låtlistan innehåller inte en mindre bra låt, men det är ju inte så konstigt med tanke på hur lång tid de har haft på sig att bygga upp en ansenlig katalog.
Vad som är förbluffande är med vilken inlevelse och attack de presenterar låt efter låt. Werner hamrar livet ur skinnen, Carlas strängar glöder och för Tony blir det så mycket att han måste gå ut för rökpaus under en av de lugnare låtarna.
Sedan har vi den store romantikern till frontare. Den här Obelix-minnande giganten i indianflätor som sjunger med mer glöd och gestaltningsförmåga än någon annan svensk sångare kan uppbåda.
Allt det här för en oannonserad spelning inför en nästan tom lokal.
Just den här kvällen hade de känslan på sin sida. De gick upp i musiken.

Eldkvarn är en konstant i en föränderlig värld. Inte i bemärkelsen att de alltid är bra eller alltid är framgångsrika. Tvärtom är det själva grejen med det här bandet att de alltid fortsätter, oavsett toppar och dalar längsmed vägen. De kommer alltid ut på andra sidan.
Det är en mycket förtröstansfull känsla.
På trottoaren utanför känner jag mig lite lättare om hjärtat.

Nu kör vi igen

Nog sagt

Örat Mot Rälsen

-Pontus Sillrén listar bra saker som är på väg, redan anlänt eller passerat för länge sedan.

1. Broder Daniel (Band)
Sveriges kanske enda totalt unika band spelade i en helt egen liga. I slottsskogen ringer det storsalgna mörkrets sista ackord ut i sommar. Avskedskonserten till minne av avlidne gitarristen Anders Göthberg äger rum under festivalen Way Out West.

2. Joel Alme (Artist)
2008 års största hype borde man egentligen sabla ner av ren reflex. Men vem har hjärta att göra det mot en så pass älskvärd artist som Joel Alme. Västkustromantikernas romantiker.

3. Resa Genom Ensamheten (Bok)
Pluras romandebut är ingen regelrätt memoar, men samtidigt något mycket mer än en sammanställning av bloggen boken utgår ifrån. Virtuost och drivet skrivet som man bara kan vänta sig av en det svenska språkets mästare. Mest bränner det till under kapitlet som behandlar författarens uppgörelse med Kajsa Grytt tjugo år efter att parets kärlekssaga tog slut.

4. Amazon (Klassiskt album)
Appropå Kajsa Grytt får ni aldrig glömma hennes gamla band Tant Struls bästa skiva, den odödliga”Amazon”. Ångetsladdad, kåt och gradios i största allmänhet. Innheåller också det laddade originalet till ”Dunkar Varmt” som Matti Alkberg spelade in en version av härom året.

5 Novell (Magasin)
En ny bra tidning om popmusik av gänget bakom Ondskan, en annan bra tidning om popmusik. I första numret får vi läsa om Östersunds finest Autisterna och ta del av Johan Stael Von Holsteins musiksmak.

6. Paper (Band)
Eftersom Bear Quartet inte verkar ha råd att spela in en ny platta får man nöja sig med medlemmarnas sidosysslor. Eller, nöja sig och nöja sig. Calle Olssons band Paper har spelat in en grymt bra platta vi ska vara tacksamma för. Hårt, mekaniskt och ganska sinnesjukt.

7. Sebastien Tellier (Artist)
Det hippaste skägget norr om Montmartre ställde upp i Euorovision med en trummaskinsdriven cocktaildänga. Bara en sån sak. Hela mjukporriga albumet ”Sexuality” är för övrigt prima lyssning.

8. I´m Good, I´m Gone (Video)
Att jag är väldigt imponerad av allt Lykke Li gör är sedan tidigare bekant. Nu har hon spelat in en video snygg nog att illustrera hennes briljanta låtar. Bara ett par youtube-klick bort.

9. Tivoliv (Album)
Alltid sympatiske Alf har släpp sin tredje platta. Som vanligt många välskrivna låtar med smarta texter. Finast är avslutande instrumentalen ”Pianoflickan” skriven av hans filckvän, Marit Bergmans gamla sparringpartner Åsa Jacobsson.

-Pontus Sillrén

Albumformatet slår tillbaka

De tvärfljötspelade skäggtomtarna med drömmar om storslagna konceptalbum med utvikbara omslag lade pannan i djupa veck. Lika bekymrade tycktes konstskolmusikerna i Berlin vara över framtiden för det planerade inspelningen av 120 minuter dissonans. Vem skulle ta sig tid att lyssna igenom en hel skiva hur högtflygande ambitioner den än må ha? Och ännu värre än att att ingen lyssnar, vad händer när till och med kritikerna håller med om att ett släpp av mer än ett par låtar i taget är det dammigaste man kan ägna sig åt?

En ny vind svepte över världen. Fildelningen och MP3-bloggarnas dagliga tips om nya heta låtfynd gjorde slut på albumformatets knappt fyrtioåriga historia. Många var vi som andades ut. Det är ju ändå låten som är grejen. De där tre minuterna där allt faller på plats. Kanske kunde artister nu börja sovra i sitt material, när ett helt album med allt vad det innebär av utfyllnad inte längre var nödvändigt att producera.
I takt med att konsumtionsmönstet ändras mot en mer låtorienterat lyssnande ändras sakta men säkert också det som produceras. Om man hör tjugo nya låtar om dagen är det ju givetvis det mest effektiva som tränger sig fram. En gyllene era pophitsen inte sett maken till sedan mitten på sextiotalet, då singlarna var det viktiga, tog sin början. Tack för det.

Men. Albumformatet är inte uteslutande ett verktyg för att göda artisters egon och konstnärliga pretentioner. Hur trevligt jag än tycker det är med att den enskilda låten hamnat i fokus har jag börjat sakna det genomtänka albumets dramaturgi. Att sjunka in i en samling sånger som är menade att höra ihop och som förstärker varandra snarare än agera utfyllnad åt en eller två hitlåtar.
Som tur är har på senare tid flera artister börjat arbeta mer albuminriktat, i begreppets finare betydelse. På El Perro Del Mars nya skiva säger sig Sara Assbring sikta på att skapa en så sammanhållen platta som möjligt, byggt runt ett tema om tillvarons förgänglighet. Att just hon som väljer att gå den vägen är både lätt roande och symptomatisk för den plötsliga kursändringen i musikklimatet.
El Perro Del Mar var i stil med Jens Lekman för några år sedan urtypen för mp3-artist som gjorde albumdebut med en sammanställning av tidigare digitalt släppta alster. Att hon nu väljer att följa upp förstlingsverket med en mer gedigen inspelning är hon inte ensam om. Många som fick sina genombrott via mp3-spridning tycks nu när de nått erkännande vara sugna på att testa på att skapa med större penseldrag.
Ett annat kul exempel på albumets återupprättelse är Caesars med Håkan Hellström-producenten Jocke Åhlund i spetsen, som just släppt något som i dessa tider inte borde betraktas som något annat än ett vansinnesprojekt. Nämligen ett helt dubbelalbum. Något jag inte kan låta bli att uppfatta som en mycket sympatisk tjurskallighet.
-Pontus Sillrén

Örat Mot Rälsen

-Pontus Sillrén listar bra saker som är på väg, redan anlänt eller passerat för länge sedan.


1. Markusevangeliet (Album)
Laakso-Markus solodebut. Med briljanta singeln ”Jag Är En Vapmyr” och en hel drös andra små underverk skulle albumet lätt kvalificera sig som årets popskiva. Om det inte vore för…

2. För Sent För Edelweis (Album)
Räcker det med att konstatera att Håkan Hellström spelat in sin bästa, finaste, mest välgjorda och känslomässigt laddade skiva?

3. Familjen (Band)
Som Kents förband under vårturnén borde Familjen nå ut till alla som inte fattat vilken livsnödvändighet electropop på skånska är.

4. Scott 1-4 (Klassiska plattor)
Scott Walkers fyra första album efter tiden som pojkbandsstjärna i Walker Brothers har flyttat in i min mp3-spelare. Storslaget, romantiskt, mörkt och ödesmättat. Allt man behöver.

5 Heartsease (Östersundsduo)
Det tar ett tag melllan vraven. Men varje gång forna Ana Barata-medlemmarna i popduon Heartsease släpper låtar är det väl värt väntan. Lyssna på myspace.com/heartsease2

6. Liv Strömqvist (serietecknare)
Den mycket begåvade och tecknaren Liv Strömqvists nya bok ”Einsteins Fru” är prima läsning. Intelligent, rolig och vasst politisk.

7. Shallow Grave (Album)
Tallest Man On Earths folkblues, nu i fullängdsformat. En svensk av i dag som med sitt fingerpicking och frasering piskar det mesta från tidiga sextiotalets Greenwich Village. Imponerande.

8. Berlin (Konceptalbum goes konsert)
Lou Reeds bäcksvarta ångestmästerverk från sjuttiotalet turnérar världen runt som konsert. I sommar kommer den till Stockholm och jag är där.

9. Paris 1919 (Album)
Reeds Velvet Underground-kollega John Cales bästa skiva ”Paris 1919” fyller trettiofem år. Det firar ni som har plattan med att lyssna om den och ni andra med att omgående ladda ned den.

10. Brighter Than Creation's Dark (Album)
Nu har jag tagit till mig även de mer sydstatsbrötiga delarna av Drive By-Truckers fina skiva från tidigare i år. Den är härmed att betrakta som helgjuten.

LOKALREVYER & EUROPATURNÉER -Jonas Jonsson är hemma på alla scener

För en del är han sedan ett par år känd som en viktig kugge i Östersundsrevyn. Andra känner honom som ståuppkomiker. Och långt utanför Sveriges gränser är han känd som musiker, och inte bara det - utan som ett helt band. Möt multibegåvningen Jonas Jonsson.

Bedroom Eyes är ett av de mest uppmärksammade Östersundsbanden på senare år. Bakom namnet döljer sig en person, Jonas Jonsson, även om han live kompas av en rad namnkunniga Östersundsmusiker.
-Jag ville ha ett namn som lät nästan som ett band, eftersom jag tycker att musiken inte hör hemma i någon singer/songwriter-fåra, förklarar Jonas.
-En blick från en person till en annan, en ”sängkammarblick”, lät som något varmt och inbjudande och passade fint in med vad det handlar om både textmässigt och musikaliskt.
Precisa betraktelser
Just Bedroom Eyes texter är något många tagit fasta på som en av bandets styrkor. Hjärtskärande precisa betraktelser framförs med smarta ordvändningar och vassa formuleringar. Raderna ” Everywhere there's people holding hands here I can barely hold myself together” och ”This life writes no I.O.U.'s Let's put every moment left to use” från Valentine Vacancy ep:n är bara två av många exempel. Inte särskilt oväntat då att Jonas Jonsson också vid sidan av musiken arbetar med text och framförande.
-Jag har spelat teater sedan barnsben och har under åren medverkat i olika farser, revyer, barnteatrar, kabaréer och gjort lite stand-up. Jag gillar stand-up, men den har legat på is ett bra tag nu eftersom andra projekt har tagit upp den mesta tankekraften. Just nu är jag mitt uppe i antagningarna till Teaterhögskolan och Calle Flygares scenskola, berättar Jonas.
Under vintern har Bedroom Eyes inte gjort så mycket väsen av sig eftersom Jonas haft fullt upp med Östersundrevyn.
-Jag har jobbat med de flesta i ensemblen i andra sammanhang i många år och
det är en väldigt roligt att få uppträda med en så bra grupp inför över tiotusen människor under spelperioderna.
Närbesläktad process
Scenvanan har givit Jonas en säkerhet i spelningarna med Bedroom Eyes.
-Det är väldigt svårt att peka på några uppenbara tillfällen när vägarna korsats, men jag känner definitivt en trygghet i att jag har en lång scenvana. Och själva skrivandeprocessen för både humor och musik är väldigt närbesläktade. Det handlar om att förädla en idé och ge den tid och en väldigt massa tankekraft, samtidigt som man inte får vara rädd för att förkasta en massa saker på vägen. Det är väldigt sällan jag skrivit något bara på ren inspiration, det är ett fasligt pillande och ett tidskrävande arbete det handlar om, i alla fall för min del.
Ansträngningen har hur som helst varit värd besväret. Bedroom Eyes har blivit väl omskrivna både ibloggsfären och i tidningar, inte bara här hemma utan också runt om i världen. Stora tidningar som tyska Der Spiegel och amerikanska Rolling Stone hittade Bedroom Eyes på egen hand och gav väldigt fina lovord.
-Men för mig var den mest oväntade och fina komplimangen tveklöst när mitt absoluta favoritband, norska The Margarets, hittade musiken via MySpace och gav tummen upp. Vi blev samtidigt inbjudna att spela på deras privata festival.
Skivsläpp i USA och turné i Tyskland
Under 2007 släppte Bedroom Eyes en singel på ett amerikanskt bolag som sålde slut rekordfort. Den ledde i sin tur till ytterligare uppmärksamhet i media, radiospelningar i staterna och i slutändan en inbokad turné i Tyskland, när ryktet om det svenska popbandets driviga låtar gått varvet runt och åter nått Europa.
-En tysk bokare hörde av sig och undrade om vi var intresserade av att göra en turné där nere. Vi pratade först om att göra en lite längre resa, men på grund av arbeten och studier har livesättningen enats om en veckas turné i höst. Jag har inga förhoppningar om att det ska landa i att Bedroom Eyes blir "upptäckt" eller liknande, jag ser det bara som ett väldigt bra tillfälle att slipa på liverutinen. Jag har aldrig sett Tyskland och gör det gärna genom att spela i sju olika städer på en vecka.

Ett annat land som ligger Jonas Jonsson nära hjärtat är vårt grannland i väst. En
faiblesse som tar sig uttryck bland annat i låttiteln ”Norwegian Pop”.
-För snart tio år sedan bodde min syster i Norge och spelade då upp debutskivan med Trondheimsbandet Sanderfinger för mig, och det var väl där som förkärleken till pop egentligen föddes.
-Sanderfinger namedroppade Seinfeld, sjöng om barndomsminnen från semestrar på Odensala camping och lät helt fantastiska.
-Jag började då långsamt att gräva mig nedåt i den norska popmyllan och har
upptäckt så otroligt mycket bra musik utgiven på små bolag som aldrig tagit sig utanför landgränserna. Idag har jag nog flera norska än svenska skivor hemma i samlingen.
Texter kryddade med referenser
Dina låttexter är ofta kryddade med referenser. Som till Ricky Gervais eller Television Personalities´ Dan Treacy. Är sådana återkopplingar ett sätt att placera musiken i ett större sammanhang? Är det viktigt för dig?
-Jag är medveten om att det fort kännas rätt utstuderat med namedropping och jag har varit noggrann med att försöka motivera det väl i texterna och inte dra för
stora växlar av det. Jag blir själv väldigt glad när en person eller film jag gillar blir
nämnda i en bra låt och det kortar liksom vägen en aning mellan artist och
lyssnare. Det fungerar som en utsträckt hand till likasinnade, och det är egentligen den enda tanken jag har haft med det.

Vad kännetecknar en bra låttext?
-När det känns som att textförfattaren har en tydlig idé och avsikt med texten, en klar bild som utgår från något uppriktigt även om det är en uppdiktad handling.

Var skulle valet landa om du skulle vara tvungen att välja mellan musiken och skådespeleriet/ståuppandet?
-Musiken ligger mig väldigt varmt om hjärtat men i själva framträdandet ligger min egen upplevelse till största del i gruppdynamiken och sammanhållningen. Jag skulle inte tycka att det var särskilt roligt att ställa mig ensam med en gitarr på scen.
-Man får en väldigt fin känsla av samhörighet i ett band, men jag behöver ingen motsvarighet inom teatern. Där kan det vara precis lika kul att uppträda själv som i en ensemble. Samtidigt har jag kanske redan skrivit min sista låt, men förmågan att agera kommer aldrig att försvinna.
-Pontus Sillrén

Några snabba:
The Office / Seinfeld
Popmusik / Ståuppkomik
Distgitarr / Stråkarrangemang
England / Norge