Helg igen

Ravioli på konservburk och en kvarting Koskenkorva. Där har ni min fredagskväll. Samt den där spellistan, då.

1. Streberbarn- Garbochock
2. Heart Of Darkness- Pere Ubu
3. The Sad Punk-Pixies
4. Dedication- Raised Fist
5. Pappas Tant-Tant Strul
6. Havet Ligger Blankt-Reeperbahn
7. Annu Ett Krig-Reign Of Bombs
8. Blank Generation-Richard Hell & The Voidoids
9. Hot Wire My Heart-Sonic Youth
10. Down On The Street-The Stooges
11. Malmö City-Stry & Stripperna
12. Speed Queen-Suicide
13. Days-Television
14. Nedräkningen-Totalt jävla mörker
15. Maktmissbruk-Urug
16. Outdoor Miner- Wire
17. Levande Begravd- Liket Lever
18. Var Del Av Stan- Masshysteri
19. Filler-Minor Threat
20. I Don't Wanna Hear It-Minor Threat
21. Minor Threat-Minor Threat
22. Jag vill inte vara med-Knugen Faller
23. Guns-Ikons
24. Something I Learned Today-Hüsker Dü
25. Pride-Hüsker Dü
26. The Biggest Lie-Hüsker Dü
27. Ondskan I Mansklig Skepnad-Human Waste
28. I Had Too Much To Dream Last Night- Wayne County & The Electric Chairs
29. Liv = Slaveri-Ana Barata
30. We'll Die Screaming-Earth Died Screaming
31. Little Fury Things-Dinosaur Jr
32. Vacuum Boots-The Brian Jonestown Massacre
33. Habits-Ambulance
34. Hands Out Of The Pocket -Ambulance
35. Vintergatan-Latrins
36. White cells-Paddington DC
37. Out Of It Into It- Paper
38. My life is going under- Paper
39. Sister Ray- The Velvet Underground
40. Bear Quartet International Airport-The Bear Quartet

/PNTSSLLRN

Riktigt folk flyr

En gång fanns det en Skivaffär i Östersund. Den låg på ett hörn vid torget. Det gör den inte längre.
Det var där jag köpte min första skiva. Det var där man sålde sina demoskivor, stolt uppvisade i Local Heroes-stället vid kassan. Det var där man lyssnade igenom nya plattor när man inte hade råd att köpa dem. Eller blev övertygad av Morgon att man absolut var tvungen att få med sig något nyinkommen obskyritet hem.
Men det här är inte en text om Skivhörnan. Den här är en text om en av alla de artister man upptäckt från det att man i tioårsåldern för första gången klev över tröskeln till butiken.
Det här är en text om Henry Chapman.

I går stod jag på Fridhemsplan och väntade på en gammal klasskompis jag inte träffat på flera år. Vi skulle dricka öl, snacka skit och såndant som man gör. Medan jag stod där för mig själv på huvudstadens kanske fulaste plats lät jag mp3-spelaren underhålla mig genom att slumpa fram låtar.
Plötsligt dök den upp. ”AC” med Henry Chapman. Vilken jävla låt.
En karg glesbygdbetraktelse med plockande akustiska gitarrer, en iskall synthmatta i bakgrunden och Henry Chapmans röst som sjunger om kallhyggen, VD-svin och vårkalla hav vid kusten. Helt enormt i all sin enkelhet.

Henry Chapman heter egentligen Magnus Ericsson och har en bakgrund i swindiebanden A Shrine och Popundret. Det sista man hörde av karln innan han skapade sig sitt nya alias var när han frontade Per Bjurman-rockande Dynamo Chapel.
Jag har ingen aning vad som hände däremellan. Men Skellefteåsonen gjorde inte särkilt mycket väsen av sig på några år. Sedan dök albumet ”Futurum”. Den väsnades. I alla fall rent musikaliskt.
Ericsson hade skapat sig ett alterego som var han själv fast ändå inte. I Henry Chapmans skepnad kunde han till låta sig vara ”inte bara ensam och missförstådd utan missförstådd och stark/svag, cynisk/romantisk, rolig/pompös, politisk/sexig”.
”Futrum” är en mäktig skiva.
Texterna kan vara påträngande och obehagliga, men också vackra och rörande. Poetisk elegans och svart humor som balanserar den bittra tonen perfekt.
Musiken är bångstyrigt elektronisk och gubbrockigt bredbent på en och samma gång. Som en sinnesjuk Bruce Springsteen från avfolkningsbygden. Ångestladdat Joy Divison-driv och romantisk eskapism sida vid sida.

Jag lyssnade extremt mycket på den här skivan nä den kom, när kan det ha varit? 2006?
Vi återföreningen med låtsamlingen är det lätt att förstå varför. “Riktigt folk flyr”, “Om sanningen ska fram” och “Farväl grymma värld (ett svins klagan)”, ”En Svensk start”, ”Från pärm till pärm”, ”Ångervecka”. Så mycket bra låtar. Det är egentligen bara singeln ”Badtunnan”, om alliansens beryktade PR-dopp, som inte håller måttet. Den tangerar det pekorala lite väl i sin hurtiga proggighet. Men den gillade jag å andra sidan inte riktigt för tre år sedan heller.

Jag uppskattar verkligen hur han lyckas skriva så motsägelsefulla låtar och ändå framstå som så konsekvent. Gestalta ganska otäcka karaktärer och ändå mana till sympati. Gladcynism är ett ganska bra ord för att beskriva det hela.

Samme Morgan som tvingade på mig skivan höll (och håller fortfarande) i klubben Corazon. Dit kom Henry Chapman med bad en vårnatt. Sanslöst bra var det. Disonant och drivet in absurdum. Eller in Futurum kanske.

Vad hände sedan? Någon som vet?

Klasskompisen dök aldrig upp, men av en händelse fick jag återknyta kontakten med en annan gammal bekant. Så kan det gå.

/Kamrat Rock

Ossler, Strand 28/1

Det är nästan svårt att veta vad man ska göra av den här musiken. Så omtumlande mörk och laddad med dova känslor. Men samtidigt så välspelad och, ja, svängig. Som sönderrostad rockabilly.

Ossler spelar på Strand (gamla Street, vid Hornstull strand) och det är första gången på många år jag ser honom i en situation då scenen tillåter den volym av oväsen musiken stundtals kräver. Senast jag såg Ossler var efter albumet Krank på Storsjöyrans lilla teaterscen Intiman . Visserligen kommer man musiken väldigt nära i det sammanhanget men begränsningar följer också med formatet.
På Strand får Pelle Ossler med vapendragarna Conny Nimmersjö (bob hund, Thsåtröm), Christian Gabel (1900, bob hund, Thåström) och Ulf ”Rockis” Ivarsson (Thåström) utrymme att fullt ut bygga den suggestiva ljudbilden från mästerverket ”Ett Brus”.

Ganska mycket folk hade sökt sig ned till vattnet och Strands nyöppnade lokaler, i alla fall för en onsdag. Det stod tidigt klart att varenda en var där för att uppmärksamt, närmast hypnotiskt följa Osslers utflykter in i mörkret.
Att spela på dystra teman blir lätt fånigt lättköpt, men i Osslers fall är det gjort med ett sådant påtagligt allvar. Han berör helt enkelt sådant som känns viktigt. Ämnen som kan vara svåra, rent smärtsamma men i samklang med musiken ändå aldrig blir ifrånstötande utan tilldragande vackert.




Bandet får till det där hotfulla svänget helt perfekt. Det lyckas utan effekter skapa den där helt unika ljudvärlden som är Osslers, enbart med lyhördhet och kreativt användande av instrumenten.
Den vithårige eleganten Ossler är klädd helt i svart, förutom en grå kavaj, och styr sitt band genom de ofta rätt komplexa låtbyggena.
Och vilket band. Ivarsson driver på med sin läckert pulserande bas, själva ryggraden ljudbilden. Chistian Gabel spelar med karaktäristisk lätthet och distinkta anslag. Följsamt och musikaliskt på ett sätt man inte är helt bortskämd med av rocktrummisar.
Mest av alla briljerar Conny Nimmersjö. I märkliga, stela poser misshandlar han sin stackrs gitarr. Han vänder ut och in på hur man kan använda en träbit med sex strängar på. Bryter ned den och uppfinner den på nytt. Så jävla välspelat.

Merparten av konserten bestod av material från det senate albumet, och inte mig emot. ”Ett Brus” är en otrolig samling sånger.
Den aningen ljusare ”Hela mitt liv” presenterar Ossler med orden ”Nu kommer en positiv låt”. Han ändrar sig dock snart och lägger till ”Nej, det är väl ganska hemsk den också.”.

En utmärkt konsert med ett utmärkt band bakom en fantastisk artist.

Senast diggat

Nu lär ni ju ramla av stolen av nyfikenhet. Men, men. Lite självutlämnande måste man ju kosta på sig att vara. Här har ni undertecknats 70 senast spelade låtar. Oredigerat och naket.
Vad ni ska göra med den informationen? Jag får be att återkomma när jag har ett vettig svar på det.

1.Imorgon Hanna Hirsch
2. Kanske, Kanske Hanna Hirsch
3. Strålande Död Hanna Hirsch
4. Gud Är En Eld Inuti Huvude Christian Gabel
5. 1900 Christian Gabel
6. Vårdad Klädsel Kriminella Gitarrer
7. Your Protector Fleet Foxes
8. Jag är en vampyr Markus Krunegård
9. Skinnad Franke
10. Liv Och Dod Masshysteri
11. When I Grow Up Fever Ray
12. Outro M. Ward
13. Shangri-La M. Ward
14. Blake's View M. Ward
15. Epistemology M. Ward
16. Oh Lonesome Me M. Ward
17. Fisher of Men M. Ward
18. Hej Yeti! Mattias Alkberg BD
19. Sture Bergman Mattias Alkberg BD
20. Stora Portmonäer Mattias Alkberg BD
21. Bullar Mattias Alkberg BD
22. gris i maskineriet Mattias Alkberg BD
23. Doing The Omoralisk Schlagerfe Mattias Alkberg BD
24. Stars of Leo M. Ward
25. One Hundred Million Years M. Ward
26. To Save Me M. Ward
27. Rave On M. Ward
28. Hold Time M. Ward
29. Jailbird M. Ward
30. Never Had Nobody Like You M. Ward
40. For Beginners M. Ward
41. Lule Masshysteri
42. Paranoid Masshysteri
43. Burnette, Horton och Blake Franke
44. Exil riktas inåt Franke
45. Vändkors Franke
46. Caroline (väntar på någon annan) Christoffer Sander
47. Behan upp i graven Franke
48. 90-60-90 Franke
49. Ingen Kommer Sakna Oss Hanna Hirsch
50. En Andra Chans Hanna Hirsch
51. Once I Was Like You FireFox AK
52. Hatkärlek Masshysteri
53. Jag äger något du inte har Olle Ljungström
54. Dead ringers Park Hotell
55. Wooden Chair Jenny Wilson
56. Framtid Och Besvär Hanna Hirsch
57. Annabelle Lee Freddie Wadling
58. Good times are gone forever Two white horses
59. Walking On Water Ebba Forsberg
60. The Wrestler Bruce Springsteen
61. Perfect Flesh Pulpa
62. Kick the speaker Pulpa
63. Jag är en vampyr (Remixed by Detektivbyrån) Markus Krunegård
64. Birds Frida Hyvönen
65. Springtime Fatboy
66. Hunger Hotell Eldkvarn
67. Not A Good Boy David Sandström Overdrive
68. Dr Bucks Letter The Fall
69. Eld i Berget MABD
70. Ett slutet rum Ossler

Så där ja. Nu när ni har tagit er igenom det där, skakat på era huvudet och hytt med näven, är det dags för en till. Det är är, i alla fall enligt mitt I-Tunes, de tjugo låtar Kamratskap Rocks enkle upphovsman spenderat mest tid att digga.

20 mest spelade

1. Skyldig Eldkvarn
2. Jag är en vampyr Markus Krunegård
3. Duchess Scott Walker
4. Your Protector Fleet Foxes
5. Sweet Darlin' She & Him
6. Time to Pretend MGMT
7. Sequestered in Memphis The Hold Steady
8. Goin' To Acapulco Jim James & Calexico
9. Nere på klubben Eldkvarn
10. Mississippi - Bob Dylan
11. Lost Coastlines Okkervil River
12. Hunger Hotell Eldkvarn
13. Skinnad Franke
14. Drömmen om Amerika Skansros
15. Bröllopssång #1 Eldkvarn
16. Fångade I Tiden Som Går Eldkvarn
17. Be-Bop-A-Lula-Land Eldkvarn
18. Dirty Dancing Frida Hyvönen
19. Barn Av Sommarnatten Eldkvarn
20. Way Down Low Fatboy

Där ser man.

Nog om mig. Nu går jag och ser Ossler.

/P

Annika Norlin om poptexter

Vem är bättre lämpad att starta en blogg om världens bästa poptexter än min hemstads stolthet, Annika Norlin? Efter Townes van Zandt-låten med samma namn har kvinnan bakom Säkert! och Hello Safride startat bloggen Waiting Around To Die där hon skriver om sina favorittexter.
Än så länge har hon hunnit avhandla så skilda artister som ovan nämnde Van Zandt, Joakim Thåström, Camera Obscura och Ulla Sjöblom. Bloggen hittar ni här.Hittills mycket underhållande läsning som sin beskärda del arbetstimmar kommer bli bortslösade på.

Annika själv skulle ju som bekant stå tmligen ohotad som den bästa nu aktiva låttextförfattaren i landet om det inte vore för den här mannen:




Det var några dagar sedan, men påpekas bör ändå att Mattias Alkberg lagt upp en låt för gratis nedladdning på mabd.se.
Det är det orättvist bortglömda poppärlan "Eld i Berget" som spelades in i samma sväng som saligt insomnade Mattias Alkberg BDs sista album "Ditt hjärta är en stjärna" men släpptes först senare som digital singel. Det har fått finna sig i en ganska obskyrt hörn av världen och blev aldrig den klockrena hit den borde blivit.

Själv hörde jag den för första gången på P3, faktiskt. Enda gången den spelades? Den finns på Klicktrack i aningen bättre ljudkvalité, om inte mina ljudnördöron lurar mig.Men en sådan här fantastisk poplåt kunde lika gärna låtit som en demo med mitt gamla punkband och ändå spöat det mesta. Som sagt, den förtjänar ett bättre öda. Till och börja med kan ni ju alltid ladda ned den.

/PNTSSLLRN

Plura & Carla, El Mundo 27/1

Plura och Carla Jonsson bjöd i går på en gratis spelning.
Vis av det totala misslyckandet att få plats i St Jakobs kyrka, för det senaste i raden av Eldkvarns Kärlekens Törst-konserter, såg vi till att vara i god tid.
Jag, Kim och Tove tog oss till lilla El Mundo på Erstavägen redan två timmar innan avsatt speltid och trängde oss in i den redan välfyllda lokalen.

Runt åttasnåret kom Norrköpingssönerna promenerandes utanför krogen med gitarrer i hand. De tog sig igenom den förväntansfulla publiken (som vid det laget nått ett antal som skulle ge valfri brandinspektör hjärtinfarkt) och fram till scenen.
Vad som följde var en avslappnad, intim och laddad konsert.
Två gitarrer, två röster, två bröder.

De öppnade med en trevande ”Bröllop i Bolivia” och följde det med en utsökt variant av ”Blues för Bodil Malmsten”. Trots att låten var avskalad intill benen upplevdes den lika mäktig och berörande som med hela bandet. Redan där nådde duon en av konsertens höjdpunkter. Fler skulle komma.

En lång radda låtar från nya plattan stod ut som extra engagerat spelade. Som ”Barn av sommarnatten”, ”Fångade i den tid som gått” och ”Hunger Hotell”. Men också två örhängen från förra albumet Svart Blogg brände till oväntat hett, ”Inget bra för mig själv” och ”Min systers karnival”.

Inför den monumentala ”Fulla för kärlekens skull” berättade Plura en kul anekdot. Strax innan lanseringen av Svart Blogg hade hans gode vän Mauro Scocco hälsat på mitt i natten för att lyssna på demos och dricka whiskey. När Mauro fick höra utkastet till ”Fulla..” blev han först helt tyst. Sedan utbrast han, ”Det här är tamefan det sämsta du någonsin gjort!” och försökte tvinga Plura att ta bort låten från albumet.
Dagen efter ringde Kjell Andersson på EMI Plura och undrade om han händelsevis visste varför Mauro Scocco ringt och väckt honom vid tretiden för att övertyga honom att singeln måste stoppas.
”Men han har nog ändrat sig nu” avslutade Plura Jonsson historien och drog igång introt till en av hans makalösa låtkatalogs absoluta toppar.

När jag vände mig om mot slutet av kvällen var det en fullkomligt fullpackade lokal som mötte mig. Folk stod på bar disken, på stolar, på varandra. Alla uppmärksamt lyssnande.
En trevlig kväll med två av landets bästa låtskrivare i all enkelhet.
Och Calle fick sjunga "Kungsholmskopplet" sist av allt. Bara en sådan sak

/P

Hann Hirsch * 2

Hanna Hirsch Debaser 24/1
Jag behövde oroa mig för hur Hanna Hirsch skulle prestera på scen. Bandet presenterade sin charmigt desperata låtsamling med en vinglig attack som var mycket upplyftande.
Samma iver som genomsyrade de låtar jag hört innan och som fått mig intresserad av bandet utgjorde stommen i spelningen.
Viktigt att påpeka är att det här inte är något påfrestande energiskt punkband vi talar om. Sångerskan Siri stod blixt stilla, lätt framåtlutad med händerna i fickorna och koncentrerade sig på sin uppgift. Att sjunga de mest angelägna, oroligt nerviga textraderna på den här sidan Kajsa Grytt anno 1983. Det var väldigt bra.
Bandet spelade lite för fort för sitt eget bästa, på ett bra sätt. På ett sätt som gagnade helhetsintrycket.

Det var länge sedan ett band jag aldrig tidigare sett drabbade mig så hårt. Och ännu längre sedan jag faktiskt kände en absolit nödvändighet av att lämna lokalen och knata några hundra meter för att ta ut pengar så man så fort som möjligt kunde få med sig plattan hem. Vilket leder mig till punkt två i dagens lektion:


Hanna Hirsch- Tala Svart
Som jag förstår det är det här den första fullängdaren från Hanna Hirsch. De har tidigare släppt ett gäng vinylsjuor och några av medlemmarna har faktiskt en bakgrund i bandet Förmögenhet,som hyllades med samlingsskivan ”Har du hört den förut? 29 svenska artister tolkar Förmögenhet” härom året.

"Tala Svarts" främsta förtjänst ligger utan tvekan i Siris röst. Det är hennes sätt att sjunga orden mitt i kaoset som skänker Hanna Hirsch något helt unikt.
Texterna bär på en ångest med lätt lutning åt det patetiska som oftast hör tonåren till. Men å andra sidan är de så väl formulerade som bara ett äldre, mer erfaret band kan få till. Det finns det ett subtilt, intellektuellt drag över musiken som placerar Hanna Hirsch i post punkens svartsynta tradition. Fast korsbefruktat med en poppig lättillgänglighet jag verkligen uppskattar.

I sin helhet blir kanske ”Tala Svart”, som landar i det klassiska låtantalet 14, en aning tjatig. Den hade tjänat på att skippa ett par spår. Men å andra sidan har jag inga direkta förslag på vilka det skulle vara.
Bäst är hursomhelst fortfarande ”Framtid & Besvär”, ”Ingen kommer att sakna oss” och ”En andra chans”. Med andra ord samma låtar som jag hört innan. Men till de nya favoriterna hör också ”Kanske, kanske” och ”Jag är inget borde vara allt”.

På det hela taget en skiva att varmt rekommendera, och en välkommet tillskott i min tillvaro.
Tack för det.

/Pontus

ps: En bonus från PSL:

Tre rätt på tipset

Fredag. Öl, TV och sådär. Jag har inte så hemskt mycket att säga. Men några helg tips kan ni allt få med er in i dimman. Rena samhällstjänsten det här, ju.

Håll i er: 

Caroline (jag såg dig)- Christoffer Sander

En fin liten bit från [Ingenting]-sångaren Christoffer Sander. Skör och luftig poppärla fullt i klass med moderbandets bästa stunder. Svepande stråkar och klockspel tackar man sällan nej till. Precis som i [Ingenting] tar Sander fasta på Velvet Undergrounds mest tillgängliga sida och blandar det med en en utmärkt popsensibilitet.

Han solodebuterar i Mars med albumet "Damer och herrar- älskade barn- Det är Christoffer Sander". 25 Mars närmare bestämt.

Redan nu finns en undangömd myspace-sida där ni kan digga. På den återfinns också en ny version av [Ingentings] hjärtskärande "Bergochdalanan". Jomenvisst.

2.The Wooden Chair- Jenny Wilson

Lika udda och intagande som den mycket speciella debuten "Love & Youth" är Jenny Wilsons första smakprov från kommande "Hardships". Rytmerna kränger hit och dit, låten växer och krymper ihop till minst bestondsdel i en handvändning. Jag var aldrig någon större beundrare av Wilsons gamla band First Floor Power (tvärtom faktiskt) men hennes karaktäristiska röst kommer sannerligen till sin rätt på egen hand. 

Egensinnigt är ett så uttjatat ord när det kommer till pop, desto mer tillfredsställande att kunna  använda det med rätta för en gångs skull. Dessutom svänger det. Lyssna bara på "The wooden Chair"

3. Dead Ringers- Park Hotell

Min enda ursäkt för att inte ha skrivit om de här gossarna tidigare är mitt extremt långsamma bloggtempo. Förlåt för det. Park Hotell är skitbra. Det är allt ni behöver veta. 

Ok, lite mer ströfakta: Luleå, Jari Happalanien, Taxi taxi-systarna, debutplattan "Free For Friends". Resten överlåter vi till Park Hotell själva. Årets presstext: 

Park Hotell Norrut. Det är sport och industri och önskar man hålla på med annat så ses man i allmänhet som bög och/eller kommunist. Som om det vore nåt fel med nåt av det. Det är hell on earth. Det är lätt man vill därifrån då. På något sätt. Antingen drar man, rent fysiskt, eller så lär man sig ta en smäll nu och då och spelar popmusik som om livet hängde på det. Innan man kommit så långt har man försökt anpassa sig till skitsamhället och dess värderingar. Så man tål kyla och att det blåser kring skallen, bildligt såväl som bokstavligt, bekommer en inte. Man kan köa i timmar. Man kan dricka hur mycket öl som helst. Man kan slåss. Man spelar sin pop sjukt hårt och högt, med hopp om att häcklarna ska spy av volymen. Förstår ni? Det finns inget smart jämfört med det smarta man finner på universiteten. Det är smart, men bara i jämförelse med alla dumjävlar man konfronteras med dagligen och överallt. De som kan svetsa och heja på hockeylag och vill döda alla som gör något annat. Och det är hårt och det är högt och man är lite oberäknelig, rädd att någon ska slå en så man slår först. Man blir snygg, man blir grym på gitarr, man lär sig sjunga och man lär sig att stå för det. Och man märker efter ett tag att, fan, jag är inte ensam. Det finns några som känner likadant, några gillar det, dansar när man spelar, några som också hatar livet här och känner sig hatade. Och så blir det plötsligt, hur ska man säga, roligt. Allvarligt. Roligt på allvar. Det blir lite fler låtar, bättre och bättre. Man vågar sig på en ballad och en till. Fast mest är det euforisk pop på högsta volym: gitarrer, bas, trummor och himmelsk sång som liksom svävar ovanpå. Med ett enormt självförtroende utmanar den idioterna på slagsmål. Eller så är den olyckligt kär eller kåt, precis som alla andra. Det här är ett geografiskt fenomen. Norrut i hela världen är den här musiken ett faktum. Hamburg, Manchester, Boston, Sydney. Inte så musklig jämfört med den genomsnittliga hårdrocken, men snabb och vältrimmad. Det här är Luleå, det här är Park Hotell.

Nu ska vi ta helg. Om ni är på humör kan ni ju alltid gå och se Parker Lewis på Debaser. Det är nog inte helt omöjligt att jag själv hamnar där om anda skulle fall på. Och bira gör sitt jobb. 

/P

Franke,Hanna och en massa hysteri

Jag mår faktiskt oförskämt bra. Även med min prekära ekonomiska situation i åtanke. Den gamla vanliga meningslöshetskänslan sitter förstås där den sitter. Men det vore väl bra förmätet att kräva något annat.
På det hela taget har de tjugotvå första dagarna av nådens år 2009 passerat smärtfritt. Tack för det.

Som bekant är det ju kul med musik. Lite överskattat, men trevligt. Självklart ska en period av hyfsat själslig ro ackompanjeras av den djupaste ångest i hörlurarna.
Över allt annat tronar Frankes purfärska ”Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster”. Vilken skiva, mina vänner. Vilken skiva.
Titelns koppling till Bear Quartet (jämför med ”It Only Tales a Flashlight to Create a Monster”) räcker gott och väl för att undertecknat ska kapitulera. Men sedan har vi tio kompromisslöst stenhårda låtar med ett sanslöst sväng och genomarbetade texter.
Det verkar vara en allmän uppfattning att deras andra album inte riktigt når upp till den klassiska debutens svindlande höjder. Kanske är det så.
”Optimismens hån” är en grym skiva, djupt drabbande. Men det som är så kul med den nya är att den matchar min smak så väl. Svensk postpunk med rockabilly-sväng. Släktskap med Imperiet och tidiga Wilmer X. Svinbra. Hotfullt och påträngande.
”Skinnad” var det första jag hörde och den står sig väl bland plattans höjdpunkter. Men i hård konkurens av ”60-90-60”, ”Vändkors”, ”Exil riktas inåt” och ”Behan upp i graven”.

Tanken var att Franke den närmaste tiden skulle få den odelade uppmärksamhet de förtjänar. Som med allt annat blev det inte riktigt som planerat. Jag råkade nämligen upptäcka ett annat band på vägen som rör sig i liknande terränger. I alla fall känslomässigt.
På lördag spelar Convoj på Debaser och de blir säker bra. Som förband (eller vad man säger, förband låter så förminskande) står ett band vid namn Hanna Hirsch. En åtminstone för mig ny bekantskap.
De låtar jag fick tag på med bandet visade sig vara helt överjävligt bra.
Ivrigt öser de ur sig sylvass popmusik. Klaustrofobisk, desperat. Det låter som ett Tant Strul som upptäckt hardcore. Jag är verkligen imponerad.
Sångerskan lyckas låta livsfarlig och livrädd på samma gång. Bandet bakom henne spelar med en attack som inte står långt efter Krimnella Gitarrer eller ett ungt Broder Daniel.
Men mest av allt gillar jag att Hanna Hirsch trots sitt hårda anslag, eller kanske just tack vare det, lyckas låta så sköra.
”Framtid och besvär” och ”Ingen kommer att saknas oss” är så bra och fint avvägda i gränslandet mellan de oroliga texter och den skenande musikens att jag nästan blir lite nervös över att se dem live. Tänk om Hanna Hirsch inte alls funkar i det sammanhanget? Att det finns någon detalj i deras uppenbarelse jag kommer att störa mig på, och sedan ta med sig tillbaks till låtarna? Det har hänt förr.
Nästan så att man övervägar att stanna hemma. Med låtarna.

Ett tips till orkar ni med. Masshysteri från Umeå släppte har för inte så länge sedan den utmärkta ”Vår del av Stan”, en skiva som inte lämnar mig ifred.
Svensk punk har inte låtit så här bra sedan ett visst Lule-band plankade Crass på omslaget till sin debut.
Det här inlägget har dränerat mig en aning på superlativ, så ni får tro på mina ord när jag utan överdrifter säger att Masshysteri verkligen är bra.
Lyssna på ”Hatkärlek”, ”Lule”, ”Liv och död” och ”Paranoid”. Svinbra, och det är inte bara fullt ställ hela tiden heller. Snyggt twangiga gitarrer ger musiken karaktär och särprägel.
Masshysteri är ett band som jag, tillskillnad från Hanna Hirsch, inte kan föreställa mig vara något annat än ett bra liveband och jag ser verkligen fram emot att se dem.
Skivan är släppt på Dennis Lyxéns bolag Ny Våg som alltmer framstår som en lable att hålla ögonen på. Bara en sådan sak som att de ger ut Knuger Faller räcker ju för att motivera det.
Vad annars? Convojs ”Exceptionell” är bra. Fever Ray är bra. Animal Collective och Anthony & The Johnsons orkar jag inte riktigt med. M Wards ”Hold Time” som läckt ut är en skänk från ovan. Men den förtjänar så klart ett eget inlägg.

Nu ser vi fram emot Nikanor Teratologens nya. ”Att hata allt mänskligt liv” heter den. Det tycker jag är rätt kul.
Och snart kommer en ny Thåström. Den du.

/Kamrat Rock

Hann Hirsch kan ni lyssna på här.
Masshysteri kan ni lyssna på här

Franke går ni och köper

Ny tid, ny strid

Äh, va fan. Nu drar jag igång det här igen. Det är ju kul att skriva.

2009. Ron Asheton är död. De hittade honom i en soffa . Han hade dött på nyårsafton men ingen saknade gamle Stooges-gitarristen förrän i går.

Det var allt jag hade just nu. Mer kommer, kamrater.

/Pontus