Daredevil Omnibus

Jag gillar verkligen Marvels Omnibus-koncept. Egentligen borde jag kanske inte göra det eftersom de stora dyra böckerna är ganska exkluderade för alla som inte har råd. De betydligt mer ekonomiska essential-samlingarna är väl egentligen att rekommendera för den som jag inte riktigt är stadd vid kassa. Men. Essential-volymernas serier är svart-vita, tryckta på telefonkatalogspapper och har ganska fula omslag. Man får stora samlingar med bra serier billigt men till sämsta möjliga utförande.

Med Omnibus-linjen är det tvärt om. Monstruöst tjocka luntor omsorgsfullt bundna och med en bländande färgåtergivning. Fram till förra veckan hade jag bara en i min ägo, och är det en enda man ska ha är det den. Jag hade lagt sparslanterna på Frank Millers Daredevil Omnibus Companion. Alltså inte den med Millers första klassiska berättelser om den blinde advokaten/ superhjälten utan den som samlar de senare, och ännu bättre, historierna Born Again, Man Without Fear och Love & War.

Men det är inte den vi ska prata om utan bokens nyinflyttade granne i bokhyllan. Brian Michael Bendis Daredevil Omnibus. Bendis har skrivit de senaste årens mest omtalade omgång av tidningen Daredevil och lejonparten av hans verk samlas i den här åttahundrasidiga kolossen.

Det är rätt ovanligt att så pass nya serier får den här lyxbehandlingen, men de Benidsförfattade numren sågs redan när de kom som omedelbara klassiker.

Och här kommer det bästa; jag hade hört talas om och att det här skulle vara bra men inte läst ett enda lösnummer. Så jag köpte rödklädd brottsbekäämpare i säcken på chans och hoppades på det bästa. Jag hade kunnat hoppas ännu mer utan att bli besviken.

 

Inte sedan jag var lite och köpte stora högar med begagnade serier för tio och femmor har jag haft så här mycket oläst att plöja igenom på en gång. Det var en mycket tillfredställande upplevelse.

Brian Michael Bendis har fattat allt som ger karaktären Matt Murdoch och hans alter ego en sån stor potential. Potential som ganska sällan tas vara på men som när det väl gör det resulterar i engagerande, gripande, gastkramande berättelser.

Daredevil är en helt unik figur. Arbetargrabben från Hells Kitchen som blir blind i en olycka och begåvas med förhöjda sinnen. Vars farsa mördas av gansters när han vägrar lägga sig i en riggad match. Han som jobbar sig upp och blir framgångsrik advokat, men också maskerad vigilant och beskyddare av sin stadsdel. Han som ständigt slåss mot överväldigande odds och ständigt tvingas genomlida en massa elände.

Bendis hajar. Skickligt skriver han trovärdiga karaktärer och dialog. Så här spännande och intelligenta Daredevil-historier har vi inte läst sedan det var Miller som höll i pennan.

 

Boken håller från pärm till pärm och jag är mycket imponerad.

 

Det var bara det jag ville ha sagt.

Kamratskap Rock blandar & ger:

Jenny Lewis på Kägelbanan.

Nu har jag för första gången sett Jenny Lewis i levande livet. Svängigt band, fina låtar och en bländande utstrålning från kvällen huvudperson. Det är alltid imponerande med band som är svintighta och uppenbart välrepade men ändå lyckas låta spontana. Lite som man kan föreställa sig att ett after-skiband skulle vilja låta. Inga jämförelser i övrigt.

Det man mer än något annat bär med sig från aftonen på Kägelbanan är låten Jenny framförde akustiskt i publiken. Hur mycket det än kändes som ett infall från hennes sida att plötsligt kliva ned från scenen var säkert det också planerat. Men vad spelar det för roll, jag har stått en meter ifrån Jenny Lewis. Det räcker för mig.
br>

 

Pulpa på Clarion

Jag arrangerade en spelning åt Pulpa på Hotel Clarion. Det blev en rätt lyckad tillställning med hyfsad uppslutning. Pulpa leverar alltid och nu fick de dessutom jobba lite hårdare då de inta hade samma tekniska förutsättningar med rök, ljus och laser som vanligt. Det triggade bandet, och främst Backlund, att göra en riktigt bra spelning.

Dessutom firades Lennart Jonassons fina fotobok Wild Cards med artistporträtt från Yrans efterfester de senaste femton åren. Rekommenderad, inte minst för KSMB-mannen Johan Johanssons rätt briljanta texter om yran och festivalvärlden. I Clarions foajé hänger fortfarande förstorade varianter av några av bilderna att beskåda om andan faller på att se Henrik Berggren ge fingret åt hotellets konferensgäster.

Anledningen till kalaset var att Storsjöyran, som jag som bekant (?) jobbar med, nominerats till Stora Turistpriset och passade på att styra upp en fest när hufvudstaden ändå skulle intas. Vad det gäller priset fick vi stryk av Kolmården, kanske lika bra det.

 

Der Baader-Meinhof Komplex

Bra och på det hela taget välgjord skildring av en turbulent period i Tysklands, och Europas, historia. Filmen brister lite i att förklara terroristernas personliga motivation och att beskriva det ganska sjuka samhällsklimat som födde denna sextioåttagenerationens våldsamma avart. Vi snackar om ett tyskland där gamla nazister fortfarande sitter på höga ämbetsposter och en känsla av repression ligger som en våt filt över hela landet. Jag tycker heller inte riktigt att frågan om huruvida Badder-Meinhofligan var en reaktion mot föräldragenerationen eller rent av barn av samma mentalitet som de huliganer som med våld störde politiska möten i Tyskland på trettiotalet.

Med det sagt vill jag ändå understryka att jag är väldigt imponerad av Der Baader-Meinhof Komplex, kanske främst rent filmiskt. Den är snygg, rappt berättad och engagerade. Väl medveten om vilken sucker för revolutionsromantik man ändå är gjorde jag mitt bästa för att inte sympatisera alltför mycket med ligan. Men RAF måste väl lätt vara det snyggaste terroristgänget i historien?

Nu väntar vi bara på en Angry Brigade-film.

 

Bajen-Djurgården Derbyt

3-0! Rika föräldrar dålig hygien!

Popterror

Jag åkte nyligen till Umeå med en kappsäck fylld med rock n rolloch spelade skivor på klubben Popterror. Det var kul. Nu är ju Djs kanske den löjligaste och mest pretentiösa grupp människor som finns, men till mitt försvar vill jag framhålla att jag är en ganska dålig sådan. Om man med dålig menar att man är sämst på cross fades, bpm-synkronisering osv. En massa bra musik blev det i alla fall. Purfärska indiehits, gubbrock på svenska och en och annan skamlöst publikfriande popklassiker.

 

Inte ett ont ord

I söndags var och på Cirkus och såg Ulf Lundell. En spelning i inledningsfasen av det han kallar sin sista turné. Veckan som föregick konserten präglades också av den gode Lundell då jag med stort nöje läste Håkan Laghers utmärkta Den Vassa Eggen- Ulf Lundells Kreativa Kasos som kom ut för några veckor sedan. Vi börjar där.

Boken tar avstamp i tillblivelseprocessen av mästerverket Den Vassa Eggen. Ulf Lundells smärtsamt mörka skiljsmässoplatta. Tanken varm efter de monuentala framgångarna med Öppna Landskap att gå vidare i den livsbejakande, naturromatiska ådran. Mellan Hägg & Syrén skulle nästa skiva heta och utgöra del två i en planerad trilogi. Jag kan verkligen föreställa mig Lundells bollplank och medproducent Kjell Andersson gå loss på idén. Börja planera omslag titlar och ljudbilder.

Så blev det inte riktigt.

Livet kom emellan och Lundell kunde inte längre sjunga någon ”förljugen poesi”. Uppföljaren till Kär & Galen hade redan skjutits upp med de två mellanalbumen 12 sånger och Sweethearts (en akustisk skiva och en med covers). Det första försöket att i Köpenhamn fästa Lundells nya sånger på band slutar i misslyckande då en alkoholiserad och deprimerad artist måste skickas hem till Sverige och studioarbetet avbrytas.

Arbetet i sig var på intet sätt ett misslyckande. Lundell hade samlat ett grymt gäng runt sig och en kreativ stämmning rådde i den moderna Easy Sound-studion. Backa Hans Eriksson, Niklas Strömstedt och Hasse Olsson arrangerar och programerar med all den samtida teknik som står till buds demoutkasten till fullfjädrade låtar. Janne Bark och Pelle Sirén lägger till vassa gitarrslingor som kränger runt och skär igenom musiken. Den mäktige Werner Modiggård från Eldkvarn bidrar med sitt massiva trumspel. Resultatet är olikt allt Ulf Lundell tidigare gjort. Mörkret har alltid funnit plats i det han skriver, men här dominerar det så till den grad att det nästan blir jobbigt.

De tidiga demoinspelningarna ska ha varit så smärtsamt nakna att medmusikanterna drogs in i hans personliga smärta.

Ulf Lundells destruktiva beteende och den växlande schismen mellan honom och medproducneten leder en kväll till att Andersson i vredesmod lämnar studion för att planlöst irra omkring i Köpenhamn och dagen efter lämna landet för att återvända till Sverige.

Strax därefter avbryts inspelningarna för att återupptas i EMIs studio i Skärmarbrink.

Det här var en tid av uppbrott för Ulf Lundell. Äktenskapet var på väg att gå i kras och den före detta glade gamängen börjar allt mer likna en nedgången alkoholist. Turnén bandet ger sig ut på efter haveriet i Köpenhamn blir av pressen stämplad som en lång skandal. Fylla och ångest varvas med euforiska partykvällar i Werner Modiggårds sällskap då de varje kväll dansar bort sorgerna till tonerna av Walkning on Sunshine.

Den Vassa Eggen slutförs i Stockholm. Det blir ett dubbelalbum med femton episka låtar. Inte en enda som inte kan räknas till Lundells främsta. Klassiker som Inte Ett Ont Ord, Chans, Rilato och det suggestiva titelspåret. Även om sånginsatsen inte bär samma drag av intimitet och desperation som hemmainspelningarna bandet fick lyssna in sig på är det en mycket imponerande sångare som leder låtarna framåt genom mörkret. Tung och skälvande omvartannat. Texterna är bland det bästa han skrivit.

Det är här det svenska rocken tar steget och lämnar oskuldens tid för att behandla en mer komplex tillvaro, ett mer obarmhärtigt liv. Det var i och med Den Vassa Eggen rocken växte upp.

Håkan Laghers bok är väl värd att läsas av alla som är intresserade av Ulf Lundell och hans konst. Den har också ett väldigt levande tilltal. Tidsandan känns påtaglig och den allmäna stämmningen av förändring och orolighet i samhället blir till en resonansbotten för berättelsen om Den Vasssa Eggen. I mitten av åttiotalet är det svenska folkhemmets era så gott som över. Tage Erlanders död 1985 och mordet på Olof Palme ett drygt halvår senare får agera symboler för en epoks slut. Nyliberalismen sätter tänderna i landet. ”Satsa på dig själv”-mentaliteten suger livet ur vad som en gång var ett samhälle präglat av solidaritet och rättvisa. Sorgen och oron i Den Vassa Eggen är av dubbel karaktär.

Boken tappar emellertid lite av sin kraft när den går in på allt som hände sedan. Självklart är det av högt vikt att lyfta fram hur Ulf Lundell reser sig och som nykter och återupptar en fruktsam karriär. Det vore ju trist om allt slutade i misär. Tillkomsten av en av de stora svenska klassikerna borträknad.

Men att ta berättelsen långt in i nittiotalet känns lite sådär. Det förlorar boken på, det hade tjänat på att i ännu högre grad fokusera på mitten av åttiotalet. Fast å andra sidan bär den ju också undertiteln ”Ulf Lundells kreativa kaos” som skulle kunna syfta på andra delar av hans tid som skapande artist och inte bara Vassa Eggen-eran.

Den Ulf Lundell vi möter en regntung söndag hösten 2008 är långt ifrån den vilsne, plågade man som med hjärtat på utsidan sjung Vassa Eggens mörka sånger. Men det är likväl en fantastisk artist och sångare som med självklarhet och pondus intar Cirkus scen. Första delen av konserten framförs solo. Han varvar låtar på akutisk gitarr med långa berättelser ur sitt liv och avsalppnat smågnabb med publiken. Ett sparsmakat kompband ansluter efter ett tag. Den tre timmar långa konserten känns inte det minsta utdragen. Underhållande, gripande och välspelat. Vad mer kan man kräva?

Om det är så att det här är den sista turnén, jag är själv lika snabb att avfärda det påstående som många andra, så är det ett mycket värdigt avslut.