Mattias Alkberg- Jag Är En Antenn

Skivbolaget Ny Våg har lagt upp Mattias Alkbergs nya sjua "Jag är en Antenn" för gratis nedladdning. Förutom titelspåret agerar också "Jag tänkte bara liksom att" och "Blödare" försmak till det fullängdsalbum vid namn "Nerverna" som släppsefter sommaren.
"Jag är en antenn, heter den. Extremt Lo-Fi, men grym just därför...... Jag lyssnar mycket på Alan Vegas första soloskivor just nu. Och Modern Lovers. Och Velvet, givetvis Velvet. Som fingervisning alltså." Säger Alkberg själv om soloprojektet.

Tanka här.

När ni ändå är igång kan ni ju läsa den här texten av samme tänkare och estradör.



/Pontus Sillrén

Sjung i sommaren med Grönköpings Veckoblad

SÅNG I JUNI

Nu har sommarn nått vår trakt,
täljer min kalender.
Grönska liksom blommors prakt
samma budskap sänder.
Kylan inte längre stjäl
värme ifrån kropp och själ,
varje varelse mår väl:
glädjen återvänder.

Matsäckskorgar ut man bär,
filtar likaledes;
när som sommaren är här
picknick förberedes.
Där en bit från hemmets vägg
locka ostar, korvar, ägg ,
och i hägnet av en hägg
läcker smörgås bredes.

Gudadrycken efterhand
njutes från vår Peter,
ty den tår vi "ta å tand"
aldrig br-nnv-n heter.
Nyktra sitta vi i ring
talande om skilda ting,
vilka ske i Grönköping
med dess egenheter.

Sedan magen, som var tom,
mättats, här vi röna
rosors och kastanjers blom,
intryck, ack så sköna!
De som uppå andlig spis -
liksom jordisk - sätta pris
njuta här å sätt och vis
bägge i det gröna.

Årets picknick i vår park
lockar höga, låga.
Sjökvist, sta´ns hr patriark ,
sätter ej i fråga,
att hr Peterzohn är här;
inga tyckas ha besvär
av en ringa rang, enär
alla hit sig våga.

Visar icke denna scen,
att av alla skeden
sommaren ger återsken
av ett bibliskt Eden?
Minner gör den om en tid,
då å bete gick ett kid
med ett lejon tätt invid
- allt en bild av freden.


(Från Grönköpings Veckoblad - världens enda veckotidning som utkommer månatligen.)

/Pontus Sillrén

M Ward, Christopher Sander & Makthaverskan

I torsdags såg jag M. Ward, Christopher Sander och Makthaverskan. Tre utmärkta konserter.

Det här i mitt tycke imponerande hat tricket inleddes på Debaser Medis där Christopher Sander från [ingenting] agerade förband till M. Ward. Sander presenterade materialet från den färska solodebuten i lite maffigare versioner. De luftigt sköra låtarna från ”Hej Hå” stöptes om i en mer driven tappning. Under högt tempo rev han och det tighta bandet sig igenom i princip hela plattan. Ett ganska omfattande förbandsset alltså.
Christopher Sander sjunger med en ren och klar röst som oförställd utstrålar en naken uppriktighet helt befriad från manierade tendenser andra sångare i hans skrå ofta hemfaller åt.
Jag visste att skivan var bra men var knappast förberedd på att det live skulle levereras med sådan tyngd och pondus. Efter setet var det inte utan att man undrade hur den Portlandfödde huvudakten skulle bära sig åt för att toppa sin svenska support.

M. Ward, huvudattraktionen för kvällen, är en av mina stora favoriter. Man kan utan överdrift påstå att han är en av vår tids mest särpräglat unika musikanter med en makalös förmåga att skriva melodier som hämtade ur en svunnen tid. Folk, country, honky tonk och boogie woogie blandas till en läcker gumbo med välsmakande stråk av nostalgisk längtan. Till och med hans röst låter som en raspig vinyl.
På scen har han med sig ett erfaret band som skickligt får igång svänget. M Ward själv visar sig också vara långt mer av en estradör än jag kunnat föreställa mig. Visst, det kanske inte är några Springsteenska excesser vi talar om, men min bild av sångaren som tämligen introvert är som bortblåst efter det här gigget.
Halvägs in i konserten lämnar bandet scenen för att låta Ward på egen hand påminna oss om sin bakgrund som virtuos gitarrist. Med sin stålsträngade ger han sig ut på långa, fingerfärdiga utflykter.
Partiet strax efter, när bandet åter gör entré på scenen, är spelningens strakaste. M. Ward hamrar på ett Fender Rhodes och sjunger som en gud.
Som extranummer får vi äntligen den efterlängtande covern på ”To Go Home” som i pauserna i spelats i Daniel Johnstons original. Lysande.

En hastig marsch nedför Götgatsbacken, förbi Slussen och in på det andra Debaser, senare lyckades jag också se merparten av Makthaverskans spelning. Mot slutet av M Wards spelning hade jag börjat oroa mig för att missa det här lysande lilla bandet, och det säger ju en del att något skulle kunna locka en bort ifrån en så stark spelning.
Makthaverskan är ett ung Göteborgsband (vi snackar 16-17) som spelar nervig punk i tidiga Broder Daniels anda. Sångerskan Maja sjunger fruktansvärt bra. Fullt ställ hela tiden med en kraft och emotionellt uttryck som knappt går att beskriva.
Jag har själv spelat i band sedan jag var tolv, vilket innebär att jag sett en hel del demoband (på den tiden det fanns sådant, förbättrad inspelingsteknik och kanaler för digital distribution har ju suddat ut gränserna) på fritidsgårdar, talangjakter och festivaler. Dessutom har jag i många år gått igenom de hundratals hemmasnickrade alster som skickas till Storsjöyran.
Ärligt talat är nästan allt dåligt. Oinspirerat, ofärdigt och inte en sekund entusiasmerande. Tonåriga band håller nästan aldrig måttet. Tyvärr.
Desto mer imponerande då att Makthaverskan är så fruktansvärt bra. Säkert helt utan att själva vara medvetna om det.
Mellan låtarna ger de ett lite lojt osäkert intryck. Sångerskan käkar äpple för att lindra en förkylningssargad röst och bandet tycks vara rätt obekväma på det hela taget. Men så fort de river av sina låtar är det med en självklarhet och attack få lyckas uppbåda. Kan nog bli något stort det här. Eller inget alls.

En bra kväll på det hela taget

/Pontus Sillrén

Vad är det för mening med livetDet är ju ändå alltid samma sakFör åt vilket håll man än vänder sigHar man alltid ändan bakOch du kan inte lita på någonFör överallt är det låstAlla vill tjäna stålar Och ingen vill bli blåstJag vill inte bli levande begravdJag vill inte vara någons slavOch du vill vara nyttig när du jobbarFör annars är du ett problemVi är köpta och betaldaAv samhällets systemOch vi kan inte lova varandraFör överallt är det låstAlla vill tjäna stålar Och ingen vill bli blåstJag vill inte bli levande begravdJag vill inte vara någons slavVad är det för mening med livetDet är ju ändå alltid samma sakÅt vilket håll man än vänder sigHar man alltid ändan bakOch du kan inte lita på någonFör överallt är det låstAlla vill tjäna stålar Och ingen vill bli blåstJag vill inte bli levande begravdJag vill inte vara någons slavLevande begravd, levande begravd, levande begravd..

Dinosaur JR - The Farm

Ett av mina absoluta favoritband (som jag för övrigt fick skäll av en ljudkänslig bartender för att jag spelade i onsdags) släpper nytt nästa vecka.

Redan nu kan man digga Dinosaur JRs "The Farm" på Spotify. Det låter för jävla bra. Bättre än "Beyond", 2007s briljanta återkomst med originalsättningen? Ja, jag tror faktiskt till och med det.

/Pontus Sillrén

Makthaverskan på torsdag

För ett tag sedan fick jag tag på en CDr med purunga Göteborgsbandet Makthaverskan. Jag hade fått för mig att det borde vara något i min smak. Mycket riktigt var den sju spår långa demon rätt så sanslöst bra. Lite som som en Hanna Hirschs lillasyster, eller en reinkarnation av tidiga Broder Daniel exploderar Makthaverskan i små postpunkiga ångsetkrevader.

På torsdag spelar de på Debaser Slussen. Det hade varit gött att se, men tyvärr krockar kidsen med M. Ward (Christopher Sander som förband!) och det kan jag ju inte gärna missa. Men är desperation, tristess och Josef Fritzel mer din dunk hembränt än virtuosa amerikanska gitarrister med sammetslena röster så borde du knata dit.

/Pontus Sillrén

Det finns rekvisita, och det finns rekvisita...

Låtar jag spelade i onsdags på Sjöhästen.

Om ni undrade:

Revolution 1 The Beatles

Friend of the Devil Grateful Dead

One Track Mind Edwyn Collins

Relator Pete Yorn & Scarlett Johansson

Cruel To Be Kind (Original Version) Nick Lowe

Making plans for nigel XTC

Love goes on Go-betweens

World shut your mouth Julian Cope

You Tend To Forget The Embassy

Sweet Darlin' She & Him

That's Entertainment (Demo Version) The Jam

Enemy Within Frida Hyvönen

Change of Heart El Perro del Mar

Utan dig Docenterna

Needle in the camels eye Brian Eno

There's an arsonist in the family Rorschach

Flyktsoda Ebba Grön

att lämna ett band el parador

Aprils child Krunegård & Kleerup

Hela mitt liv Osler

Atlantic City (Bruce Springsteen) Hold Steady

Way Down Low Fatboy

A new england Billy Bragg

Riktigt Folk Flyr Henry Chapman

Not A Good Boy David Sandström Overdrive

Jag vill inte vara med Knugen Faller

golden days feat. jay-p & sanna anaugh conda

Himlen Autisterna

Oliver's Army Elvis Costello

Skinnad Franke

Sångare utan orsak Perssons Pack

Geraldine Glasvegas

Ingen Kommer Sakna Oss Hanna Hirsch

John Ulf Stureson

Äppelöga Anna Järvinen

Har VI Inte Grävt För Många Hål? Babylon Blues

Den Knivskurne Tant Strul

Bastards Of Young The Replacements

Alltid Rött Alltid Rätt Imperiet

To Save Me M. Ward

Hjärtat Slår Sällsynta Slag Christopher Sander

Hatkarlek Masshysteri

Svenskt Stål Olle Ljungström

Do Anything You Wanna Do Eddie & The Hot Rods

Allt Faller Kajsa Grytt

Middleclass Hello Saferide

Inget Reeperbahn

Hunger Hotell Eldkvarn

Freak Scene- Dinosaur JR

/pontus sillrén

Paddington DC- Kristallklar Natta

En annan spelar skivor

På onsdag kommer jag att spela skivor på Sjöhästen i Hornstull. Det blir lite bedagad gubbrock, lite sån där indie, lite svensk postpunk och en hel del pur pop. Som den här bloggen i ljud alltså. På scen spelar Love Antell från Florence Valentin ett akustiskt set.

Väl mött, kamrater.


Sjöhästen, Hornstull (Långholmsgatan 24)
17 juni 19-01
FRI ENTRÈ
18 år

The Pixies, Where The Action Is 12/6

Pixies är ett av de band som betytt allra mest för mig. Det har jag skrivit förr, men det tål att upprepas. Black Francis, Kim Deal, David Lovering och Joey Santiagos imponerande diskografi är i princip helt fläckfri. En häpnadsväckande uppvisning i originell, kreativ och spännande rockmusik som inte låter som något annat. 

Det tjatas ju en hel del om att Pixies stora avtryck är bandets långa rad av efterföljare. Men ärligt talat finns det knappast någon som kommer i närheten av gruppens unika uttryck. Visst, den där omtalade dynamiken som bygger på tvära kast mellan lågmält och högljutt är väl ganska imiterad. Men det känns som ett billigt sätt att förklara The Pixies storhet och särart. Att försöka definiera det är heller ingenting jag tänker ge mig på. Men klart står i alla fall att nyckel ligger i samspelat mellan gruppens ytterst disparanta delar. Som alla stora band består The Pixies av ännu större karaktärer.

På Where The Action Is stora scen manglar det återförenade bandet fram låt efter låt ur sin fantastiska katalog. Kim Deal ser lycklig ut, Black Francis buttert fokuserad. Inledningen är lite skakig. Hyfsat otight och fylld med små fel som var helt frånvarande sist jag såg dem, på Hultsfred strax efter återföreningen 2004.

Charles ”Black Francis” Thompson (han har bytt tillbaks till sitt gamla artistnamn efter femton år som Frank Black) ser frustrerad ut när någon i bandet klantar till det, medan Kim Deal mest verkar tycka att det är roligt. Nog finns det fortfarande ett dysfuktionellt drag över bandet som i början av nittiotalet rasade samman under interna konflikter. Gitarristen Santiagos rakbladsvassa gitarriff är det enda som sitter med perfekt precision från början till slut.

Snart tar det sig dock. När The Pixies väl fått upp värmen är inte mycket mindre än helt sanslöst bra. Under det ganska långa setet hinner det riva av en ansenlig mängd av sina klassiska dängor. Vi får nästan hela ”Doolittle”, bra mycket ffrån ”Tromp Le Monde”, ”Surfer Rosa” och ”Bossanova”.

Black Francis skriker som en vettvilling i ”Tame”, ”Debaser”, och ”Bone Machine” och ”The Holiday Song”. Kim (som under hela konserten, förmodligen till Francis förtret, har haft en hejarklack framför sig som extatiskt hojtat hennes namn) sjunger ljuvligt ”Gigantic” och David Lynchs ”In Heaven (Lady i the Radiator-song)” från Ereaserhead. Vi bjuds också på rariteter som den (med all rätt) aldrig inspelade ”Boom Chickaboom” och den lysande gamla b-sidan ”Winterlong” där Pixies tolkar Where The Action Is dragplåster Neil Young.

Jag vet egentligen inte den grymma upplevelsen att se Pixies för första gången 2004 (något jag aldrig trodde skulle hända) lägger ett nostalgiskt skimmer över det gigget till konserten på Where The Action Is nackdel. Men instiktivit känner jag att det var hårdare, tyngre och mycket mer effektivt levererat sist. Därmed inte sagt att det här gigget inte var riktigt grymt. För det var det.

Nu har jag sett Sonic Youth, Pixies och Bear Quartet live på bara några veckor. Man är bra bortskämd ändå.

 

/Pontus Sillrén

Bonus. Från uppvärmningsgiget på lilla Klubben i Stockholm.

Pixies pepp

Om några timmar får jag se mina hjältar i The Pixies. Grymt.

I går gjorde de ett ohmligt gigg på Klubben i Fryshuset inför 100 bjudna. Låtlistan såg ut så här:

Hörde jag "lovande"? Joråsåatt.

/P

Florence sjunger Imperiet

I ett hörn står Bruno K Öijer och snackar med Thåström. Bara en sådan sak.
Det är releasefest för Imperietboxen, den definitiva samlingen med åttiotalets största svenska band. I soffor sitter knappt myndiga punkare som inte var födda när Imperiet lade ned. I klungor står äldre fans och en hel del bekanta nunor. På scen spelar Florence Valentin.
Bandet är för kvällen decimerad till en power-trio bestående av Love Antell, Agge Berg och gitarristen Johnny Calzone som fått byta från sex till fyrsträngat till rollen som bassist.
Trion levererade energiska tolkingar av Imperietlåtar till publikens förtjusning. Intressant nog blir effekten av sättningen att låtarna stöps om i en slags Ebba Grön-skepnad. Som om Thåströms första band skulle spelat in Imperiets låtar.
Det är hyfsat orepat på ett charmigt respeklöst sätt. Uppsluppet och kul. Prima samspel med publiken. Jag har ju lite svårt för hela coverband, after ski-grejen. Blir lätt så om man kommer ifrån Jämtland, coverbandets shangri-la. Men det här var lite kul.

Hade varit skoj att tjacka boxen som salufördes till strakt rabatterat pris , men barbesöken under BQ-gigget i onsdags brännde ett stort hål i ekonomin är jag rädd. Finansiell försiktighet är den nya linjen. Eller nått.

Ikväll: Pixies, Neil Young och Olle Ljungström.

/Pontus Sillrén

Om BQ igår

Jag skiter i att skriva om The Bear Quartets spelning i går. Jag tror jag vill ha det för mig själv.

/P

I kväll: The Bear Quartet

I kväll spelar The Bear Quartet på Hornstull Strand. Mattias Alkberg, Jari Haapalainen, Peter Noutttaniemi, Calle Olsson och Jejo Perkovic kommer att framföra låtar från det i höst kommande albumet "89". Uteslutande.

"89" är The Bear Quartets femtonde skiva efter tjugo år som band. Smakprov finns här. Det kan bli hur bra som helst.

20-02.
150 kr
18 år 22.00 The Bear Quartet
DJ: Björn Olsson

Björnarna har lämnat idet. Missa inte den här spelningen.

Intervju med Sonic Youth

Dricker:

Tittar:

Lyssnar:

Läser:

Krunegård och Kleerup gör BQ-cover (typ)

Det snackades en del förra året om Jari Haapalainen (Bear Quartet) och Markus Krunegårds (Laakso) projekt Fear of Love. Jag vet inte vad som hände med det men nu är i alla fall istället en EP med Mackans andra duo, den med Kleerup som andra hälft, ute.

Lead singer Syndrome kallar sig de båda popmännen när de tillsammans spelar akustisk och lågmäld musik.

Ganska bra, tänker jag. Låter Spotify gå lite sådär i bakgrunden. När vi kommer fram till sista låten "Mom & Dad" tar det inte många takter innan man vaknar till och fattar att det är den "Mom & Dad", Bear Quartets absoluta mästerverk (tillsammans med "Helpless", "I had a job" och "Open the door, open" förstås). Eller, den har lånat strofer ifrån BQs version och gjort en egen låt. Lite extra STIM-slantar till Matti Alkberg blir det ju alltid. Eller inte.

"April's Child" är annars den låt som jag just nu tycker bäst om med Lead Singer Syndrome. Jag är övertygad om att EP kommer att växa. Eller inte.

Lyssna här. Eller här.

/Pontus Sillrén

Fyra av låtarna från The Bear Quartets finns på nya skivbolaget Adrians hemisda.

Det låter stort, svävande, svängigt, krispigt, drivet, självsäkert och svingött. Alla ljuden är så rena och klara. Reverben! De dämpade riffen! Allt låter så grymt. Min favorit just nu är nog "I Was a weapon". Om en stund är det nog "Reanimation of the Dead sea".

Sex dagar kvar till gigget. Då får vi höra hela skivan. Och inget mer. Med det är låtarna låter det som en rätt schysst deal..

Plattan kommer att heta "89". Fattar ni hur smart det är? Alla BQ-skivors namn består av två ord där det första slutar på "y". "Penny Century", "Moby Dick", "My War", "Gay Icon", "Ny våg" osv. Samt nu alltså "89", eighty nine. Året då bandet bildades (de kanske är lite nostalgiska ändå? Inte) I linje med skivbolagsbytet och den senaste musikaliska utvecklingen går de en ny väg och väler subtilt ett namn som är annorlunda, men ändå samma. Konsekevent och föränderligt på samma gång. Essensen av The Bear Quartet alltså.

Fan vad jag älskar det här bandet

Inte skriva mer. Lyssna.

Texter:


Millions

Sell in life in the margins. Settle peripheral. No strings attached to you outcome. Sell out, stock up give in, We have methods, you conform; enough, enough, enough is good enough. What’s wrong? You’re one in a million. Millions exactly like you. Work hard hold on to your income. The rent, the food, the booze. We have methods, you conform; enough, enough, enough is good enough.

w: Alkberg m: Alkberg, Haapalainen

Sweet Beef

In the beginning there were rudimentary beings. Single-celled amoebas discovering oxygen. Lizards and monkeys racing through the green. Brains grew big but dumber, became humanity. Stupid humans. Lord of all that’s sacred, cleverest of fools made us come together in segregated schools. Man made all the deities, Satan and the sins. Hell on earth awaited all as soon as we laid off fins. Stupid humans.

w: Alkberg m: Alkberg

I Was A Weapon

As a child I was a weapon. As a child. Helicopter hovers over these waters. Looking so menacing. Could be taken away. The kids just love it. Could be taken away. Opportunity. A dead body live in the flesh. As a child I was a weapon. As a child. As a child I was a weapon. As a child.

w: Nuottaniemi m: Haapalainen

Not Dead, Undead

Disciplined and in control? Well, really you’re just repressed. I’m not sure, I liked you more when you were limitless. Repeat the norm until it’s known by every heart sequence. As you leech on what is sown I receive and send. I prepare meals I make beds, full time through complaints. You lack either hearts or brains thinking I’m fairly paid. You ask question to set traps, the bore to end all bores. Look! A carcass dressed as life spelled C L A S S W A R.

w: Nuottaniemi m: Haapalainen, Alkberg, Perkovic


/Pontus Sillrén

I Kväll: Eldkvarn

Om Grateful Dead har Deadheads har väl Eldkvarn, eh, Kvarnskallar kanske? I så fall börjar man nog bli en sådan. I kväll spelar gubbarna i Kungsträdgården. Ska bli kul att se dem på ett vanligt gigg. De två senaste har ju varit i en kyrka och duosättningen på en båt.
Tyvärr brukar ljudet in Kungsan vara under all kritik. Svajigt och svagt. I alla fall har det varit de gånger jag sett Eldkvarn där tidigare (det här blir tredje året).
Ja ja, det blir säkert bra. Som vanligt.

Plura har börjat skriva på Hunger Hotell-bloggen igen förresten. Sedan sist har han gått ned 22 kilo och gått igenom en rad dödsfall. Gripande första inlägg, kamrater.

I dag är det en vecka kvar till Bear Quartet på Strand. Tills dess har jag en torsdag då inget händer, en fredag i Östersund, en lördag i Östersund, en söndag i Östersund, en måndag då inget händer, en tisdag då inget händer. Och sedan är det dags.

/Pontus Sillrén

S K R I E T

Skriets ena halva är Jacob Frössén som gjorde den rörande dokumentären om Olle Ljungström. Och visst ekar det lite av Olle i hans egen musik? I alla fall av rösten. Skriets utryck är långt mer mässande och suggestivt.

Bandets andra halva är Isak Sundström från Pascal. Jag har länge försökt gilla hans huvudband men aldrig riktigt lyckats. Det här har jag inget problem att digga. Inte det minsta. Fantastiskt bra.
Lyssna.

Och kolla in i vanlig ordning prima PSL på ämnet:





/Pontus Sillrén

Sonic Youth, Siesta! 28/5

Kim Gordon håller armarna rakt ut och snurrar runt, runt. Hon dansar mitt i ett hav av elektriskt oväsen frammanat av flankerande gitarristerna Thurston Moore och Lee Ranaldo. Gitarrerna river och sliter, fräser hotfullt och klingar ljuvligt.
Sonic Youths konsert på Siesta i Hässleholm är en äventyrlig resa genom bandets unika ljudvärld. Visserligen en ganska tight hållen spelning med fokus på drivet rockmaterial, men icke desto mindre utmanande, utsvävande och underbart.

Det skulle vara lätt att göra sig lustig över kontrasten mellan Sonic Youths namn och deras idag respektingivande ålder (Kim Gordon har fyllt 56!) men alla sådana ansatser faller platt när man ser dem på scen. Hur många av deras yngre kollegor ser så bra ut? Hur många hanterar sina instrument med så perfekt avvägd balans mellan kontroll och kaos?

Sonic Youth har en enormt imponerande produktion bakom sig. Från det tidiga åttiotalets avantgardiska postpunk via framgångarna som grungevågens nestorer till dagens fint utmejslade experimentmusik. Att de dessutom lyckas vara ett så piggt och fascinerande liveband är bara ett lyfta på hatten åt.
De öppnar med ”Teenage Riot”. Bara en sådan sak, att konserten börjar på samma sätt som bandets mästerverk ”Daydream nation” . Det sätter tonen för gigget. De spelar ”Schizofrenia”. Herregud, vi får ”Expressway to yr skull”! Och en massa gött från den senaste plattan ”The Eternal” som definitivt kommer få sig en mer noggrann lyssning efter den här levande, explosiva presentationen av låtar som ”Anti orgasm" och "Antenna".

Under extranumrets utdragna oljudsexcess använder Thurston Moore det mesta på scenen för att krama ur maximal disonans ur guran. Han drar gitarren mot scengolvet, låter den hänga i sladden över högtalaren han klättrat upp på och håller ut den över publiken. Det är då jag får tag i gitarren. Vid stallet på e, b och g. Något att berätta för barnbarnen, det. Sonic Youths spelning på Accelerator 2005 är fortfarande det bästa jag sett. Men den här kommer inte långt efter.

Ni som fortfarande befinner er i Skåne får inte missa bandets utställning ”Sensational fix” i Malmö, en retroperspektiv över Sonic Youths gärning inom musik, konst och poesi. Låter spännande.

Siesta! var en trevlig start på festivalsommaren. Förutom SY såg jag en nästan lika grym spelning med Franke, ett väldigt karaktäristiskt gigg med T(I)NC och en mycket trevlig eftermiddagskonsert med Frida Hyvönen. Phoenix missade jag. Typiskt.

/Pontus Sillrén