Klubb Corazon # 4

Kamrater och kosmonauter. För första gången i världshistorien äger två Club Corazon rum samtidigt! Originalet i Östersund har säsongspremiär samtidigt som min och Robins Stockholmsfilial på Söders Hjärta kör sin fjärde kväll. Kvällen till ära bjuder vi in Fredrik Gunnarsson bakom skivspelarna.
Fredde har en bakgrund i gänget kring Skivhörnan i Östersund som startade Corazon en gång i tiden. Han kommer enligt egen utsago att bjuda på svettiga 80-talsdängor och fylleromantisk, gitarrskramlig rock. Bruce Spingsteen sida vid sida med Dead Kennedys, Perssons Pack bredvid Devo.

Jag spelar också plattor från 21. Vi håller på konceptet att börja och avsluta med låtar av Eldkvarn (de hängde mycket på Söders Hjärta på 80-talet, så vi tänkte att det vore en rolig grej. Inte för att jag tror att någon refelkterat över det eller så). Den här gången öppnar vi såklart med Två Hjärtan. Lite fyndigt, kan jag inte låta bli att tycka. Robin ska nära sitt jeansintresse på ett Levis-party, så vi får se när han sladdar in.

Som sagt kastar moderskeppet också loss i norr. På Storsjöteatern drar Corazon igång med kamrat Backlund på scen. Det blir fantastiskt och jag gärmer mig för att missa det en gång till.

Hade inte det här varit en Corazon-vecka hade jag lätt gått till Kägelbanan där vännerna bakom Club King Kong firar 5 år. Kolla in det om ni är less på oss.

Docenterna - Vi ser rätt bra ut tillsammans

I dags släpps Docenternas nya EP, Vi ser rätt bra ut tillsammans. Den andra i bandets serie av tre som tillsammans med deras mest omfattande turné de gjort på 20 år utgör vad de kallar Projekt 2010.

Det är väldigt bra. Nille Perned har gjort ett ypperligt jobb i studion med att omsorgsfullt lyfta fram nyanser och subtilt färga ljudbilden. Den förra EPn, Vanligt Folk, bjöd på något av en sommarhit med titelspåret. Det kanske inte finns något motsvarande bland de här fyra spåren, men i utbyte är det en lika jämn som hög nivå på hela plattan.
Jag har bokat Docenternas spelningar den här turnén och fått i hop ungefär 25 stycken, och man känner sig lite stolt över att vara en liten, liten del av ett favoritbands historia. Det grämer mig verkligen att jag inte kunde åka till Umeå förra fredagen och se dem spela på Scharinska med sina tronarvingarc, mina vänner i Industri Royal . Rapporterna talar om en legendarisk spelning och fullt med folk.

I kväll firar vi EP-släppet med genomlyssning på El Mundo. I morgon kan ni se Docenternas i SVTs morgonsoffa. Återstår att se om de gör en Kleerup.

Genialt

Nu hoppas vi på Fulla För Kärlekens Skull i tryckartappning av Wizex. Eller varför inte en skön buggvariant av Tusen Dagar Härifrån med Jeppez & The Cowboys? Pure Divine skulle ju göra en fantastisk Utan Dig av Docenterna! Alkbergs låtar väntar ju bara på att ta steget fullt ut.

Statistik

Stor-Hanet har blivit med blogg. Inte en dag för sent om ni frågar mig. Där kan man till exempel läsa recensioner av samtliga album med Abba och Hüsker Dü, om Håkan Hellströms Seinfeld-jeans eller om Renässansmannen Paolo Roberto. I ett inlägg har han upptäckt statistikfunktionen Blogger erbjuder. Där kan man kolla vilka sökord som lett läsarna till sin blogg med mera, en funktion jag aldrig tänkt på att den finns. Jag försökte av allmän nyfikenhet installera Google Analytics för ett tag sedan, men misslyckades. Med tanke på hur enkelt det ska vara kan ni förstå hur grunt mitt intresse för läsarstatistiken var. Det kändes som att jag hade ganska bra koll på det 8-9 pers som frekventerar Kamratskap Rock. Ett visst mörkertal av skuggläsare kanske, jag vet ju att jag själv aldrig kommenterar på bloggar jag läser, men ändå.

Döm av min förvåning när det visar sig att jag den senaste månaden haft 3 253 läsare till dags dato. Ok, jag kanske inte är någon Kissie direkt och jag har verkligen ingen aning om det är lite, lagom eller ganska mycket läsare för en sida som den här. 3 253 är hur som helst 3244 mer än förväntat. Väldigt fascinerande. Varför, liksom?
Några andra intressanta fakta var attdet enskilt vanligatse sättet att hitta upp den här bloggen var att söka på dess namn. "Free Plura" har på kort tid blivit ett populärt sökord, likaså "hängning flashback" och frasen "anton abele ett komiskt geni"(?).

Geografin är kanske den största överraskningen. Förutom Sveriges natruligtvis överväldigande representation bland mina läsare har jag den senaste månaden följts av 257 jänkare, 57 i Thailand, 27 i Danmark, 24 i Nederländerna och Norge, 16 i Schweiz och Turkiet, 14 i Storbritannien och 13 hängvina läsare i Pakistan av alla platser. Jag förstår mig inte på internet så bra och antar att många av de här träffarna kan vara autogenererade på något sätt. Men det är ändå en kittlande tanke att min sida öppnats tretton gånger den senaste månaden i en webläsare i Pakistan.

Detaljinfon är också kul. Just nu har jag tre läsare till exempel. Samma antal satt och glodde på Kamratskap Rock kl 04.00 i morse. Varför, kan man inte låta bli att fråga sig igen.
Mest intressant av allt är kanske ändå vad som läses. Just nu läser någon ett ganska dåligt inlägg om Parklife-festivalen jag skrev i somras och någon annan min lista på 2009 års bästa skivor . Förutsatt att inte samma person har två fönster uppe förstås.

Varför? Hur kommer man ens på tanken att ramla in på de sidorna? Mitt inlägg efter att Hultsfred lagt ned med en enorm Spotify-lista över festivalens historia fyller en slags praktisk funktion, så den kan jag förstå om folk kollar upp. Man googlar "Hultsfred 1986-2010" och hamnar där. Men vad man får ut av att läsa ett gäng helt värdelösa skivrecensioner jag skrev på en höft åt en gratistidning 2007 övergår mitt förstånd. Likväl har den sidan öppnats två gånger i dag. Mycket märkligt.

I kväll går jag på Debaser Slussen och ser The Posies. Det ni.

Klubb Corazon # 3 Gäst-DJ: Bedroom Eyes

I kväll är det dags för min och Robins storstadsfilial till Östersunds finaste popklubb Corazon. Klubb Corazon STHLM # 3 hittar ni som vanligt på Söders Hjärta vid Maria Torget. Den här gången gästas vi i barens minimala DJ-bås av ingen mindre än Jonas Jonsson från Bedroom Eyes. Har man skrivit textraden "Three minute songs sometime last a lifetime long" förstår man sig på sin pop. Jag förespår att Jonas kommer spela mycket norsk pop, en hel del 90-tal, rejält med jangliga gitarrer och mer än en låt av band som haft Big Star i skivsamlingen.

Det kanske kommer låta så här , eller varför inte så här.

Själv tänker jag bjuda på något från Hellströms nya, ett väl valt spår från The Bells debut som landade i brevlådan i går och mycket möjligt hela bob hunds Stumfilm-EP rakt igenom. Med Robban vet man aldrig.

Corazon STHLM # 3

Söders Hjärta

21-01
http://www.sodershjarta.se/
http://www.clubcorazon.se/
Inträde: Gratis!

Köpte en skiva

Helt Ok. Vi får se.

..............................Edit 13.02 15/11.........................

Men satan vad bra den är!

The Bear Quartet - Monty Python

I dag har det gått en månad sedan jag köpte The Bear Quartets Monty Python. En månad efter att albumet släpptes känns som en rimlig punkt för utvärdering. Det är musik som förtjänar att lyssnas på ingående och engagerat innan man slänger ur sig något om den. Om man alls ska bemöda sig alltså. Det lutade mot att jag bara skulle strunta i det . Det är väldigt svårt att greppa och beskriva musik som betyder så här mycket. Samtidigt har man inte så mycket val i just sådana situationer.

The Bear Quartet har de senaste tio åren funnits lika mycket som de inte gjort det. Som Joakim Pirrinen skrev så ljuvligt pretentiöst en gång, "Jag är som gud, jag finns bara när jag skapar". Lite så. De tio BQ-åren har också varit mina år med bandet. Jag upptäckte dem med Gay Icon 2001. Det är snart ett årtionde sedan. Jösses vad tiden går.

De har samlats kring skivinspelningarna och skapat magisk musik gång på gång. Just de här fem människorna kan trigga fram helt oerhörda saker ur varandra. Det är kanske det faktumet som hållit i hop bandet. En lika unik som bräcklig kemi det vore nära på oansvarigt att inte vårda.

Om det är som det ryktas att arbetet med den här plattan, den rena ansträngningen att göra den och de kreativa principer som omgärdat dess tillkomst, till sist knäckt The Bear Quartet är det nästan värt det. Om tjugo år av kompromisslöshet, integritet och ändlöst vacker musik till sist nått sin slutstation i den här skivan är det värt det. Monty Python är BQs mästerverk.

Jag har alltid hållit My War och Gay Icon som innehavarna till den delade förstaplatsen i BQs katalog. Fjolårets 89 fick mig att tveka och Monty Python intar tronen med en fullkomlig självklarhet. Det är som något lossnat i huvudet på bandet, som om deras dokumenterade förmåga att göra särpräglat suggestiv musik tagit ett steg till.

De har utveklats till ett band som med en närmast telepatisk lyhördhet spelar mot varandra och bygger intrikata, infallsrika ljudvärldar som skakat av sig alla konventioners bojor. Om man låter hjärnan släppa taget och sjunka in i musiken, uppleva den på de nya villkor och enligt det regelverk som bara gäller den här musiken, så är den något riktigt stort som drabbar lyssnaren.

Och hänförande vackert. Man skulle kunna resonera att Monty Pythons avancerade rytmik, trixiga arrangemang, skimrande vackra gitarrskulpturer och brutala mangelpartier är en förlängning av 89. Samtidigt är det ett helt annat djur. Monty Python står ännu mer självklar i sin pondus och överjordiska skönhet.

Enskilda låtar är knappt intressant att börja babbla om. Internet skulle ta slut. Men jag älskar öppnande You You You You You You, "Please. Please find it in your heart, because what set us apart is what will set us free" är typ det finaste jag hört. Jag kan inte sluta lyssna på Lovers Goodbye, Silent Film, Fist Or Hand. Alltihop.
Alla annan musik känns så fattig, i sådan brist av substans. Det känns som om inget annat resonerar lika djupt i mig. Det känns alltså precis som när jag hörde Gay Icon första gången. I min bok är det det finaste betyg en skiva kan få.

Tack.

/Ps. Extra plus i kanten för det asroliga omslaget.

Ikväll: Östersund i Umeå och Umeå i Stockholm

Hade jag varit i Sveriges nästbästa stad Umeå (efter Östersund om någon undrar) i kväll hade ni hittat mig på Scharinska. Där spelar Backlund, en av mina allra bästa vänner, med sitt nya band som framför den osläppta soloplattan Patrik Backlund Is An Arsonist. Eller osläppt och osläppt. Vi är ett gäng som har den och den är asbra. I den meningen, den enda relevanta egentligen, är den hur släppt som helst.

Arsonist-plattan är ett sidoprojekt till Patriks band Pulpa och Kolonivägens Kapell. Man skulle kunna betrakta den som en förlängning av tidigare soloäventyr. På gymnasiet släppte han en fullängdare som Kuryakin och spelade på Yran, i ett gamalt bageri och i Hammarstarstrand. Sedan blev den lite mer av ett band och hette Outstanding Citizens. Därefter har jag för mig att han använde dopnamnet ett tag. Dessutom fanns det en svenskspråkigt punksväng då han kallade sig Kolonivägen, alltså inte att förväxla med ovan nämnda Kapell som spelar country.

Det nuvarande projektet som har världpremiär på scen i kväll kallades från början Rorschach ett tag innan det helt enkelt blev Patrik Backlund. På plattan spelar Hospitalet-Johan och lite annat Östersundsfolk. I Umeå blir det Industri Royals rytmsektion Jens och Patrik tillsammans med en snubbe som heter Erkas som kompar.
Där har ni en liten historielektion. Alla andra platser än Scharinska är ikväll lite fel att vara på, men vi som inte är det kan trösta oss med videon till Run Son Run här ovanför. Undertecknat är med lite här och där i filmen. Hitta Waldo.


Själv är jag i Stockholm och det är fan inte fy skam det heller jämt. I kväll till exempel kan man se en liten bit av Umeå på Lilla Hotellbaren, Fritz Corner närmare bestämt. Eller en rätt stor del snanare. Gampunkarna och före detta Refusedmedlemmarna David Sandström och Dennis Lyxzén ska spela rågrym old school hardcore med AC4. Det blir bra det.

Låter det som er dunk fulsprit är det det här som gäller:

Lilla Hotellbaren 19:00-02:00 Fri entré 20 år

Ondska finns jag har sett den

En 21-åring i Stockholm tog i går sitt liv genom hängning och dirketsände sin död via interetforumet Flashback. Det är så mycket som är så upprörande med det här. Självmordet i sig naturligtvis. Självmordet är det enda riktigt allvarligt filosofiska problem tyckte Camus. Att själv avgöra huruvida livet är värt att leva, att ha kontrollen över att avsluta tillvaron om man så önskar är den enda sant fria handlingen. Det kan jag gå med på. Men frihet är ett ganska överskattat. Det finns andra värden också. Ansvar till exempel. Moral. Solidaritet. Alturism.

Att frihet är en oerhört mycket mer tongivande kvalité på intetnet än ansvar förkroppsligas bättre än någon annanstans av den hyperliberala forumet Flashback. Här frodas knarkliberaler, rättshaverister, sexister, konspirationsteoretiker och allsköns sanningssägare som innan internet var förpassade till lokaltidningarnas insändarsidor eller egenhändigt sammanställda fotostatfanzines fullpackade med illa skriven hatpropaganda. Flashback lever under devisen att friheten att uttrycka vilken vidrig skit som helst är den högsta demokratiska rättigheten. Att etik, moral och samhälleliga överenskommelser om hur vi borde försöka bete oss mot varandra inte är produkten av gemensamt kodex utformat under århundrade utan en mycket tunn fernissa under vilken sanningen vilar. En kaotisk sanning med helt andra spelregler och handlingsmönster. Som till exempel att hetsa en människa att ta sitt liv.

Jag försöker verkligen undvika att besöka den här slaskhinken av människoförakt och empatilöshet men Flashback har definitivt en suggestiv lockelse jag förstår att människor dras till. Det otillåtna och subversiva. Samtidigt oroas jag av att råka ut för en moralisk förskjutning själv, att stirra ned i avgrunden och se avgrunden stirra tillbaka. För att parafrasera Nietzsche. När nyheten om självmordet kom kunde jag verkligen föreställa mig hur samtalet gått i forumet. Mycket riktigt präglades reaktionerna på signaturen LurifaxFlux inlägg om att han planerade ta livet av sig och direktsända sin hängning av lika delar hån som ren uppmuntran.

Mobmentalitet, hets och bakom tangentbordet en total hänsynslös brist på empati. Perverterad, voyeuristisk fixering vi andra människors olycka. Det är vad internets potential kokat ned till.

Verklig ondska finns inget snack om det jag har sett den.

Vem ska rädda oss? Vilka?

Jag var helt enkelt tvungen att saxa den här texten i sin helhet på MABD.se . Läs den. Lyssna samtidigt på det här.

Vem ska rädda oss? Vilka?
Hjärntvättad I individideologin. Men individen får det oavbrutet sämre och svårare att klara sig själv. Individen blir mer och mer desperat men tanken på att förena sig med andra individer för att på sätt dela och förminska den individuella bördan blir mer och mer otänkbar. I valfrihetens namn. Desperationen blir individen övermäktig. Skuld måste portioneras ut. Någon måste anklagas. Annars blir individen galen. Det blir det otänkbara, det man aldrig kan tänka sig tillhöra. Kollektivet. Ett kollektiv. Den enda verkligt tydliga grupp som existerar för individen. Politikerna. Dom Andra. Främlingskramarna. Främlingarna. Invandrarna.
Detta omöjliggör en anklagelseakt från vår sida. Vi kan inte anklaga en hel grupp människor som röstar på Sverigedemokraterna. Det finns ingen sådan grupp av exempelvis vita, lågutbildade, heterosexuella bosatta utanför metropolerna. Individideologin tillåter inte det. Individen hör oss inte. Men fel har begåtts. Allliansen har med Socialdemokraternas goda minne skapat Individen. Sålunda är det varje enskild individs fel att denne lagt sin röst på SD. På Alliansen. Sverigedemokraterna är Alliansens försöksdjur och alltför länge har de handlat smink och deodorant på Willys, på Lidl. De är effekten av marknadsekonomin och liberalismen. Deras handlande är resultatet av det liberala experimentet. Vi borde ta dem en och en, de har bara ett huvud var, men det är ingen Hydra. Vi borde, men vi lever i samma värld.
Vi får det oavbrutet sämre och sämre och svårare att klara oss själva. Och möjligheten att förena oss med andra blir mer och mer otänkbar. Finns det ens plats för fler än en på det här skeppet?
Det var så länge sedan jag höll en okänd. Det var så länge sedan jag trängdes. Ser inte för dimman. Brinner det? Sjunker det?
-Mattias Alkberg 10-10-10

I kväll: Kajsa Grytt!

I kväll tycker jag ni ska gå på Boulevard Teatern och se Kajsa Grytt. Hon spelar med en för tillfället sammansatt kombo bestående av Mikaela Mars på cello och Annika Jessen på clarinett. Det kommer att bli fantastisk. Bandet går på 19.00 och det kostar saftiga 250 spänn, men det är det fan värt. Kajsa är ett geni.

Ett mycket glatt besked är att Kajsa Grytt äntligen fått ett skivkontrakt i hamn. I ett och halvt år sedan låten Allt Faller släpptes har finansieringen av inspelningarna hon och Jari Haapalainen inledde varit i limbo. Nu är det äntligen klart att hon kommer att spela in en hel platta i november som släpps på Playground i mars i samma sväng hennes självbiografi Boken om mig själv kommer ut på Norstedts.
Årets skiva 2011 alltså.

John Winston Lennon 70 år

I dag skulle John Lennon fyllt 70 år. 8 december 1980 sköts han till döds på öppen gata i New York. Det var sex år innan jag föddes. Jag minns när jag var liten och plockade fram farsans mapp med redan då gulnade tidningsurklipp ur bokhyllan. Tyngden och allvaret i det minnet. En händelse som hängt över mitt liv i lika hög utsträckning som mordet på Olof Palme (vars namn jag bär som mellannamn. Jag föddes på hans begravningsdag). Båda morden var tragedier i förlusten av begåvade, unika individer men kanske främst en historisk markör av övergången från en tid då historien rörde sig framåt. Då radikala ideér färgade samhället och ljuset i den tunnel som heter kapitalism kunde skönjas.

Det är klart jag romantiserar. Det är klart jag betraktar tiden innan min födsel som något ljusare och mer hoppfullt för att ha något att längta efter. Men ändå. Palme och Lennon är utmärkta symboler för en annan tid i högre grad präglad av humanism och progression. Där intellektualism och tänkande inte sågs som något högst suspekt. I dag är sådana personer lika otänkbara både som statsministrar och popstjärnor. De dog precis på tröskeln till den mörka eran som inleddes av 80-talets spekulationsmarknad och nyliberalism och sedan dess bara fortsatt i en nedåtgående spiral rakt ned i helvetet. Där vi är nu alltså med rasister i riksdagen, massarbetslöshet och en kulturminister som hatar kultur. Allt är helt åt helvete och det finns inget vi kan göra åt det.

Frågan är om åren av framåtskridande från den allmänna rösträttens införande till det tidiga åttiotalets paradgimskifte ska betraktas som en historisk parentes eller ett exempel på att andra kulturella stämningar kan råda i ett samhälle och andra eknomiska modeller går att tillämpa?
Hela mitt liv har pågått parallelt med avpolitiseringen av det offentliga samtalet, avvecklingen av välfärden och avhumaniseringen i alla samhälliga instanser. För mig är alla andra möjliga världar höjda i en mytisk dimma, nästan svår att föreställa sig annat är som en vacker tanke. Och då var det ju inte ens så jävla roligt på den tiden heller.

I dagarna släpptes en lite annorlunda version av John Lennons Just Like Starting Over som ni kan köpa här. Orginalet kommer ifrån Double Fantasy, den platta från 1980 som både blev hans återkomst till offentligenheten efter många år ifrån musiken och hans sista i livet.

I bland funderar jag på hur världen skulle sett ut om John Lennon fått leva. Om han fått vara en del av såväl musikens som samhällets utveckling genom 80-, 90- och 00-tal. Jag är rätt övertygad om att han inte var tillbaks tillfälligt när Double Fantasy kom. Jag är också rätt säker på att hans politiska övertygelser skulle stå sig under 80-talet.

Jag tror att han som många av sina generationskamrater skulle omfamna både samtidens högteknologiska inspelningsteknik, men också lika sannolikt intressera sig för mer avantgradiska uttryck som No Wave-scenens oväsen. Jag tror hans 80-tal skulle ha blivt en kreativ period och att han konstant skulle agerat en obstinat pendang till Paul McCartney. The Beatles skulle aldrig återförenas, jag är dessutom skeptiskt till om nostalgin kring bandet under 90-talet skulle varit lika stark med en levande, konstnärligt vital John Lennon. han skulle med all säkerhet göra sitt bästa för att motverka den.

Under 00-talet skulle hans sentimentala ådra slå tillbaks mot den radikala och Lennon skulle ägna sig åt ett mer återblickande låtskrivande, säkert också präglat av en bitter uppgivenhet över sakernas tillstånd i samtiden. jag tänker mig lite Johnny Cash American-serie eller Dylans senaste radda album. Som socialist med en grundläggande tro på den historiska materialismen kanske jag inte borde ägna mig åt spekulationer i den enskilda individens påverkan på skeenden. Men jag är helt övertygad om att John Lennon närvaro skulle gett oss en väldigt annorlunda värld. Förutsatt att inte Double Fantasy var en en gångsföreteelse och Lennon därefter gått tillbaks till det avskärmade familjeliv han levde under 70-talets andra hälft. Ett minst lika sannolikt scenario.

I dag skulle han i alla fall fyllt 70 år. Dagen till ära tycker jag att ni lyssnar igenom Plastic Ono Band från Mother My Mummys Dead och gråter hela vägen. När ni är färdiga med det läser ni den här.

Helg, Television Personalities och Grande Roses.

Efter en vecka i dimman kliver man ut på andra sidan och så här det helg igen. Kroppen fixar förmodligen inte mer sprit, men vad fan ska man göra. Det är bara att fortsätta. I dag kommer bardomsvännerna från Repslagarstigen Gustav "Gugga" Grut och Christoffer "Cugga" Persson till storstaden för att kvarta hos en annan på Lilla Essingen över helgen. Vi ska bygga prymider av ölburkar och skämta, är tanken.

I morgon ska jag och Bedroom Eyes-Jonas se Television Personalities som spelar på Strand, på Joel Borgs klubb What We Do Is Secret närmare bestämt. Jag ser fram emot att se legenden som Jonas sjunger om i Hand-In-hand Grenade, ni vet "If I wrote a song like Daniel Treacey, would you then consider wasting time on me?". Jag har ett vagt minne av att Julia, som hamnade framför TVP på danska PopRevo förra året när hon var där för att se The Bear Quartet , beskrev spelningen som totalt värdelös. Det låter inte helt osannolikt att Treacy har ett rätt ojämnt track record. Men vad gör väl det. Vi får se.

Lite synd dock att man köpt biljetten innan det offentliggjordes att vännerna i Grande Roses skulle spela samma kväll. Dom ser man gärna så ofta det går. Den här gången inte minst på grund av det helt bisarra spelstället de ska gigga på. Scenen är byggt över banorna i en bowlinghall!

I övrigt tycker jag att Mario Vargas Llosa var ett rätt värdelöst val till Nobelpriset i litteratur. Nyliberalt pucko. Vad härnäst, ska Akademien återuppliva Ayn Rand i ett Frankesteinexperiment och dela ut priset till henne kanske? Huvvalien.

Bedroom Eyes turnépremiär på Södra Teatern

Jag försökte mig på att filma lite under spelningen med Bedroom Eyes som jag bokade in på Södra Teatern. Väldigt lyckad kväll, kanske inte lika lyckad dokumentation. Favoritmoment är när Jonas Jonsson lämnar scenen för en utflykt genom publiken fram till baren och Markus Erneheds episka saxsolo. Jaja. Snart är det helg.

I kväll: Bedroom Eyes turnépremiär!

Jag bokade en turné:

Bedroom Eyes på höstturné!
Singeln Hand-In-Hand Grenade från debutalbumet The Long Wait Champion har spelats flitigt på P3 under hela sommaren. Nu är Bedroom Eyes aktuella med singel nr två Motorcycle Daydream och en höstturné.

Vissa saker är värda att vänta på. Efter många års arbete och 897 dagars köpstopp för att finansiera inspelningen är Jonas Jonssons efterlängtade debutalbum som Bedroom Eyes här. Redan Bedroom Eyes två demo-EPs rönte stor uppmärksamhet internationellt. Demon till låten Motorcycle Daydream laddades ned över 150 000 gånger och tidningar som Rolling Stone, Der Spiegel och Nöjesguiden var lyriska i sina omdömen om Bedroom Eyes skimrande poplåtar.
Men Jonas Jonssons ambitioner med sin musik var mer än att släppa enkla demos. I natursköna Giske i Norge spelades debutalbumet in med Herman Söderström (The Cardigans, Hello Saferide) i hans studio Ocean Sound Recordings. Resultatet The Long Wait Champinon är ett kärleksfullt praktverk laddat med stora känslor och ännu större poplåtar.

I år skrevs kontrakt med Skellefteåbaserade A West Side Fabrication som tidigare gett världen Popsicle, The Bear Quartet och This Perfect Day. Singeln Hand-In-Hand Granade har under sommaren spelats mycket frekvent på P3 och klättrande fort högt upp på spellistorna. I somras kunde man se Jonas och hans femmannaband på bland annat Trästockfestivalen i Skellefteå, Storsjöyran i Östersund och Debaser i Malmö.

Nu är hösten här och med den en ny Bedroom Eyes singel, som redan plockats upp av radion, och en höstturné. Turnépremiären äger rum ikväll på anrika Södra Teatern.

2010-10-06 STOCKHOLM, Södra Bar (Club King Kong)
2010-10-15 STOCKHOLM, Söders Hjärta (DJ Set)
2010-11-01 STOCKHOLM, Lilla Hotellbaren
2010-11-03 LUND, Smålands nation (Klubb Indie Incite)
2010-12-09 STOCKHOLM, Obaren (w/ Popterror)
2010-12-11 UPPSALA, Kalmar Nation
2010-12-22 ÖSTERSUND, Storsjöteatern (Club Corazon)

(Fler datum tillkommer)

Demonstrera ännu mera

I dag öppnar Sveriges riksdag. Nytt för i år är att vi har ett öppet främlingsfientligt parti i gänget! Och att det verkar som att all bets are off gällande alla möjliga koalitioner i enskilda frågor nu när vi begåvats med en minoritetsregering. Spännande värre!

Precis som förra måndagen , och måndagen innan des, ska jag slita demonstrationssulorna i kväll. Det är en stor manifestation med flera olika avsändargrupper som ska samlas på Sergelstorg och tåga mot riksdagen.

Man ska gör det lilla man kan för att rent fyskiskt med sin närvaro manifestera kritik mot såväl Sverigedemokraternas politik som de övriga partiernas brist på ideoligisk linje som lett till rasisternas valframgångar. Analys, engagemanag, aktion. Så ska det se ut.

Elin Grelsson har förresten skrivit en pricksäker artikel om glappet mellan idédebatt och aktivism på Expressens debattsida. Hon utvecklar också resonemanget på sin blogg, bland annat med den grymme formuleringen "Mediaklassens övertro på sig själv som samhällsbärande med förändringspotential är ett självbedrägeri utan dess like."
En del av hennes resonemang förlänger kritiken av slö Facebook-aktivism, då man nöjer sig att gå med i oilka grupper för att inta ståndpunkt, till att också kritisera den våg av artiklar om SD som producerats för att avsägna sig ansvar. Att om man har de verktygen delta i diskursbygget kan också vara ett sätta att slippa engagera sig konkret.

Det är en kritik jag kan ta åt mig. Hellre det än den märkliga åsikten som florerar på olika forum att demonstrationer mot SD gynnar deras sak. Att vi medborgare nu gjort vår del för den här fyraårsperioden och vi i den representativa demokratins namn ska överlåta samtalet till politikeraristrokratin. Det är såklart en lika dum som farlig tanke. En udda retorisk vurpa som liksom spinner vidare på tanken att inte ge SD mediautrymme. Nu är det viktigt att visa för våra övriga valda representanter att det inte är önskvärt att de närmar sig SDs obehagliga världsbild. De gör vi genom att inta gator och torg.

Det känns faktiskt lite skönt, de pånyttfödda folkrörelsestämningarna. Hur grunda de än må vara.

I kväll : Corazon sthlm # 2