Bob Dylan- Together Through Life

Först och främst älskar jag titeln. "Together Through Life" sätter så vackert ord på Bob Dylans romatiska och lite vemodigt nostalgiska musik. Sentimentalt men också strävsamt framåtblickande. Tillsammans genom livet.

Skivan är del fyra efter nytändningen med "Time out of mind" som kom för tio år sedan. Eller del tre av de senaste, ljudbildsmässigt hyfsat sammanlänkade albumen. Eller del ett i en helt ny inriktning.

Den här gången bär musiken drag av slö tex mex och Chicago blues. Dylan sjunger fösiktigt, försiktigt med subtila skiftningarna i rösten. David Hidalgo från Los Lobos spelar skimrade draspelstoner som sätter karaktäristisk prägel på hela skivan. Tom Pettys gitarrist Mike Campbell lirar klanderfri gura. Poeten Robert Hunter från Grateful Dead har skrivit texterna tillsammans med Dylan. De få gånger han väljer att dela textförfattandet brukar borga för kvalité. Se bara på samarbetet med Sam Shepard som resulterade i "Brownsville Girl", en av Bob Dylans allra finaste stunder. Eller "Hurricane" som han skrev med Jacques Levy. Att en så skicklig författare som Dylan väljer att dela pennan brukar betyda att han är ute efter en viss stämning eller tilltal. Så också här. Med skarp precision skriver Hunter kortfattat och enkelt om kärlek och förtivlan, tro och tvivel.

Det är otvunget svängig musik. Väldigt tillbakalutat och sympatiskt. Visst, ibland får man känslan av att det främsta målet med att skriva låtarna är att få till sånger som kunde ha funnits i en sydamerikansk jukebox 1949. Men när de å andra sidan är så uppenbart att det är just den musiken Bob Dylan brinner så innerligt för blir det ändå sanslöst bra.

Det är musiken han växte upp med, men också en stort amerikanskt muiskprojekt där han samlar och blandar uttryck det stora landet i väst födde under första hälften av nittonhundratalet. En ambition helt klart besläktad med Dylans kulturgärning till radioprogram "Theme time radio hour”.

Det är på ytan anspråkslös musik som några lager under avslöjar ett bråddjup av längtan, ånger och drömmar.

/P

ps: Titel kommer ifrån en dikt av Dylans vän Allen Ginsberg. Här är ett klipp.

Sedan kan jag inte lämna er utan en bit från plattan:

Thåström- Långtbort

Ny video med Pimme!
Tre timmar till helg. Inte så långtbort.

/P

Några dryga dygn kvar till helg

Jävlar i min låda vilken schysst helg det här har potential att bli. Halvdag på kneget i morgon. Demonstration mot orättvisor på fredag och senare vid kvällningen Wolverine på bio.

Lördag: Hanna Hirsch på Debaser Medis! Eller bob hund på Cirkus.

Söndag: Glasvegas med Florence Valentin som förband.

Plus en massa El Parador i de tejpade hörlurarna och nya Dylan-plattan som väntar på att tjackas.

Om jag inte kände mig själv bättre än så skulle jag nästan få för mig att jag är peppad!

/P

Antihjälte med klös i

På fredag är det inte bara högtid för oss som fortfarande sätter heder i att dra på sig finkavajen och tåga under röda fanor. Det är också premiärdag för den senaste storfilmen med mitt älskade Marvel Comics karaktärer i huvudrollerna. Den här gången är det X-mens ikoniske medlem Wolverine som får långfilmsbehandlingen. Han har som bekant redan haft en central roll i de tre rullarna om X-men (som tyvärr blev sämre för varje ny del) men nu är det fullt fokus på den hårige kanadensaren och hans bakgrundshistoria.

X-men Origins: Wolverine är ett marknadsmässigt snilledrag. Marvel Studios får dels möjlighet att fortsätta den lukrativa X-Men-serien utan att behöva mjölka ur varumärket med en fjärde film (som statistiskt sett sällan funkar) och dels en helt ny franchise där en rad filmer om de olika karaktärernas ursprung kan avhandlas på djupet.
När det kommer till bakgrundsberättelser är Wolverine speciell. Den vedertagna modellen för att presentera en superhjälte är att dra figurens ursprungshistoria i vilken såväl grundläggande motivation som förklaringen till eventuella extraordinära krafter förklaras. Sedan kan de kastas in i olika äventyr med sin bakgrund som ständig resonansbotten. Nästan alla följer den givna strukturen. Men inte Wolverine.

Wolverine är ett typiskt exempel på den amerikanska populärkulturens förkärlek till cyniska antihjältar som bredde ut sig efter Vietnamkriget. En ärrad ensamvarg som inte ryggar för våld om han anser att situationen kräver det. Men också en självuppoffrande lojal, och ganska tragisk figur, med ett gott hjärta.

Han dök upp i ett nummer av Hulken i mitten av sjuttiotalet som agent åt Kanadas säkerhetstjänst. Karaktären blev oväntat populär och återanvändes när X-mens medlemmar skulle bytas ut mot nya förmågor (på grund av dalade försäljningssiffror).

I X-Men blev hans roll unik, outsider och centralgestalt på en och samma gång. Personligen har jag alltid tyckt att han fungerar bäst lite vid sidan av, i samspel med de andra karaktärerna. Men han är tvivelsutan en av serievärldens mest fascinerande skapelser och faktiskt en av mina egna favoriter, där uppe med Daredevil och Spindelmannen.
Tillsammans med hans buttra charm och korthuggna sätt är såklart den aldrig riktigt avslöjade bakgrunden hans främsta förtjänst. Att han själv inte minns något av sin tidigare liv gör det hela ännu bättre och bidrar till Wolverines tilltalande komplexitet.

Olika författare har kunna spela på karaktärens dunkla bakgrund till att använda honom på olika sätt. Frank Miller tillförde (såklart) sin faibless för orientalisk kampsport, Barry Winsdor-Smith skapade den obehagliga Weapon X-historien och Chris Claremont lät honom tampas med sin djuriska sida, för att nämna några. För några år sedan band Marvel ihop säcken med den väskrivna minserien Wolverine: Origin där allt avslöjades. Det är den som ligger till grunden för filmatiseringen. Jag kan inte tycka att det är lite synd att den riktigt breda publiken får hela Wolverines historia levererad på en gång, att de aldrig får gissa. Men å andra sida kanske karaktärens essens aldrig varit så tätt knuten till han mystiska ursprung, må hända har det mer varit en krydda bland många.

Filmen har varit och valsat runt på internet i några veckor, men jag har inte känt något större behov av att se halvfärdiga CGI-effekter och synliga vajrar. Som tidigare fastslaget är serier bäst på papper, men jag ser ändå fram emot att se Hugh Jackman gestalta mutanten med klorna som är ” the best there is at what I do, but what I do isn't very nice,".
Snikt!
/P

Ny låt med Sonic Youth

Sonic Youths nya album "The Eternal" släpps om några månader. Redan nu finns en låt uppe för lyssning på Matadors hemsida, "Sacred Trickster" heter den. Vassugod. Snyggt omslag också

Det blev förresten Masshysteri i fredags. Det gjorde jag rätt i.

/P

Stoppa valfriheten

El Perro Del Mar på Fasching i kväll kanske? Eller stanna hemma och vårda bakishuvudet? Svårt det där.

En annan fråga; Masshysteri och David Sandström Overdrive på Debaser Medis eller Anna Järvinen på Strand? Kärt besvär kamrater.

I förrgår såg jag (av alla människor) gamle hjälten Magnus Lindberg spela på Obaren. Han släpper faktiskt nytt nu i vår. Vintage gubbrock. Det var väl sådär.

I går såg jag min polare Simon spela med sitt projekt Della Ridge. Det var slick så det räcker.

Förresten! Biljetter till Glasvegas på Cirkus ser ut att ordna sig. Toppen.

Jag verkar bli så illa tvungen att åka till Göteborg. Way Out West alltså. My Bloody Valentine, herre gud. Och dessutom ryktas det om Neko Case och Jenny Lewis.

Alla Westernrullarna jag skulle se eller se om är avklarade nu. Jag ger fem knutna nävar till allihop. Så kräsen är jag.

/P

Svenska ord

Sedan 9/4 har den här West Side Fabrication-samlingen varit ute. Varför har ingen sagt något? Bland en massa bra grejer (såsom gamla goda pärlor med Hardy Nilsson och Henry Chapman) gömmer sig två riktiga guldkorn.

Som tidigare nämnt skulle Matti Alkberg senare i år ha släppt nytt på Umeåetiketten Ny Våg (Masshysteri, Knugen Faller). Den planerade singeln har om jag förstår saken rätt blivit ett album som ges ut av West Side Fabrication. Redan nu är två av låtarna tillgängliga på samlingen Svenska Ord som går att köpa på Klicktrack.

Inte helt oväntat låter "Jag är en antenn" och "Jag tänkte bara, liksom att" riktigt, riktigt bra. "Det är därför jag gillar musk"-bra. Jag avvaktar med övriga superlativ tills de finkaliberats för att göra låtarna rättvisa. Nu köper ni låtarna för bövelen. Flera gånger om. /P

I dag kom den!

Only Ones, Strand 17/4 & Helgen v. 16

Halvlegendriska heroinpunkarna The Only Ones gästade i Fredags Stockholm och Kamratskap Rock var naturligtvis på plats.
Bandet är en av de gömda skatterna ur det sena sjuttiotalets engelska punkvåg. Lite för skeva för att slå igenom lika stort som framgångsrika generationskamraterna i The Clash och Buzzcocks, men alldeles för begåvade för att försvinna i obskyritetens glömska.

En samtida referens går lätt att göra till The Libertines och Babyshambles. Banden präglas av liknande medvetet slarviga låtstrukturer och infallsrikt lir dessutom har jag svårt att inte se hur Pete Doherty inte skulle ha influerats av Peter Perret vad det gäller såväl sångstil som låtskrivande. Symptomatiskt nog har Liberines mycket riktigt spelat i en cover på The Only Ones enda riktigt stora hit ”Another girl, another planet”. Två av Perrets söner till och med spelat i Babyshambles. Bara en sådan sak.

Det är alltid lite skoj att i verkligheten se band som är så pass legendariska att man nästan betraktar dem som påhittade . The Only Ones mytiska status har fått ännu större proportioner av det faktum att de lade ned redan i början av åttiotalet. De hade då visat sig kapabla att skriva tre nästan fulländnade album, men tyvärr lika skickliga på att knarka sönder den begåvningen.
Bandet återförenades för två år sedan och spelade i fjol på Hultsfredsfestivalen, samma dag som efterföljarna i Babyshambles faktiskt. Självklart missade jag det.
Döm av min förtjusning då det visade sig att de ämnade besöka Sverige igen för sitt första Stockholmsgigg någonsin på Strand.

Publiken bestod till stor del av folk som, vill jag i alla fall inbilla mig, var med när det begav sig. Första generationen punkare som faktiskt köpte ”Lovers of today” på vinylsingel. I kön hörde jag kommentarer som ”så här mång gamla bekanta har man inte sett sedan Strummer-hyllningen på Debaser 2003”.
När The Only Ones äntrade scenen visade sig ett fascinerande välbehållet band som såg oförskämt bra ut. Peter Perret påminner lite om en fågelskrämma med överdimensionerade solglasögon, men det har han ju å andra sida alltid gjort.
Det spelade otroligt vasst, tight och drivet.Gitarristen John Perry excellerar verkligen. Helt otroligt, vi snackar Televison-nivå.

Som sig bör med gamla oberäkneliga band som The Only Ones utbröt bland slagsmål i publiken som en av bandets råddare fick hoppa ned från scenen för att styra upp. Dessutom tittade en lirare jag tror driver gitarraffär vid Götgatsbacken upp på scen för ett utdraget mangeljam. Utmärkt.

Jag vill inte gärna säga det, särskilt med tanke på hur välspelat och spännande resten av setet var, men kvällens höjdpunkt var faktiskt ”Another girl, another planet”. Men den biten ju en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier också. Jämförelsen blir lätt orättvis.

...

Vad mer har timat i ensamhetens ödsliga land i helgen som gick? Inte mycket, med typ alla jag känner på Englandsturné.

Jag hämtade ut biljetter till Eldkvarns Kärlekens Törst-konsert i Högalidskyrkan, det gjorde jag. Promenerade i Årstaviken och läste ”Piraterna -De svenska fildelarna som plundrade Hollywood”. Hittade Marvels miniserie House of M, alla delarna, för 65 spänn! Såg ”Pat Garret & Billy the Kid” och (apropå dekadenta rockikoner) den helt fantastiska Brian Jonestown Massacre-filmen ”Dig!”. Den var lika bra som vanligt. Rekommenderas.

The Devil & Daniel Johnston

På den utmärkta poptextbloggen Waiting Around To Die skrev Annika Norlin häromdagen ett inlägg om Daniel Johnston. Det fick mig att bli sugen på att se om dokumentären om den store låtskrivaren med ännu större vanföreställningar.

"The Devil & Daniel Johnston" (2006) är en respektfull och noggrann film. Den följer Johnston från de tidiga egenutgvina kasseterna, via institutionaliseringen på dårhus och den plötsliga framgången fram till idag.
Daniel Johnston är utan tvekan ett låtskrivarsnille. Men ett låtskrivarsnille med det mesta emot sig. En skev röst, udda ämnesval, seriösa hangups och en rejäl skopa paranoina till exempel. Jag vet inte vad den exakta diagnosen är, men något bipolärt eller schizofrent ligger nog nära till hands.

Att berätta den här historien är naturligtvis en svår balansgång. Precis som hans publik måste fråga sig om de kommer till hans spelningar för att se en artist eller en svårt sinnesjuk person måste regissören lägga sig till med en rejäl fingertoppskänslighet. Men jag tycker filmen med bravur håller sig på rätt sida.
Dessutom är den mycket fin rent filmiskt. Dokumentärer kan annars lätt luta sig mot intervjuer och lite inzoomade fotografier. Här rekonstrueras plaster, hans teckingar får liv och tack vare all den dokumentation i form av familjens filmer och Daniels kassetband känns helhetsbilden komplett. Om något saknas är det en mer objektiv granskning av vad som konstituerar hans påstådda genialitet. Alla som lyssnat på Daniel Johnston är beknat med fenomentet att låtarna sakta men säkert träder fram i all sin prakt. Man lägegr till orkestrering i huvudet, lite som jag inbillar mig att hans själv hör sina låtar. En musikalisk analys av någon utomstående som inte är fan eller manager hande varit intressant.

Jag tycker mycket om filmen. Det är en hel del som grabbar tag. Daniels olyckliga kärlek till klasskamraten Laurie (som gifte sig med en begravningsenteprenör), hans fascination för Captain America och förstås den paranoida fixeringen vid djävulen. En tragisk och djupt engagagerande historia berättad i välkomponerade bilder. Se den vettja.

/P

OK Star Orchestra-Cobra Sessions

När vi ändå är inne på instrumnetalmusik måste jag passa på att tipsa om Ok Star Orchestra. Den Stockholmska trion lirar otroligt välspelat och skapar en filmiskt tilldragende ljudvärld. Skivan, har jag för mig, är inspelad i Chistian Gabel (1900) och Calle Olssons (Paddington DC) studio Cobra. Mycket bra och varmt rekommenderat. Lyssna här.

Trion spelar i huvudstaden framöver också, passa på att se dem:

18 Apr 2009
13:30
THE BEAT GOES ON - RECORD STORE DAY
Stockholm, Stockholms län

5 Jun 2009
21:00
SPEAKEASY
Stockholm, Stockholms län

/P

"INSTRUMENTALMUSIK... ATT SJUNKA IN I... ELLER KANSKE ATT FÖRSVINNA TILL"

För ganska precis ett år sedan släppte Alf sitt tredje album. "Tivoliv" var lika lysande, och tragiskt förbisedd, som vanligt. Den allra finaste biten var det avslutande instrumentalen "Pianoflickan" som han skrev tillsammans med Åsa Jacobsson (som vanligtvis skötr klaviatur och arrangemang i Marit Bergmans band).

Nu har paret släppt en hel skiva tillsammans under namnet Nutid. Stämnigsfulla melodier som bär ett tydligt släktskap med Björn Olssons Skaldjursskivor.

Musiken ger intrycket av att vara ett omfattande pysslandes resultat, men inte mindre direkt för dens skull. Förutom nämnde Olsson känns Brian Eno (ljudbilden) och till viss del Eric Satie (de naivistiska pinaoslingorna) som bra referenser. Vad man nu ska med referenserna till.

Behagligt.

Alf och Åsa bor förrestenpå Lilla Essingen, tror jag. Det gör jag själv också. Och Stig Larsson förstås. Vilket påminner om det här bilden

/P

Nya Paradorn

Det har ni säkert redan upptäckt, men det ligger uppe ett gäng nya låtar med El Parador på myspacen. Jävligt bra. Eller jäfvligt bra, som karln bakom projektet själv skulle ha sagt. "Hemma och har trist", "Håll i dig", "I omklädningsrummet" och "att lämna en vän" heter några av de nya favoriterna.

Med El Parador spelar John Törnqvist (Samarbetssvårigheter, The hartmans och oändligt mer) högljudd lo-fi med elaka gitarrer och stort, om än nedmixat, sångljud. Prima är bara förnamnet.

Butch Cassidy & Sundance Kid

Tro nu inte att jag kommer orka mig på ett regelrätt recension här. Jag vill bara upplysa er om att jag i går kväll såg Butch Cassidy & Sundance Kid för första gången. Fan vad bra den var.
Sällan har allmänbildningsluckor varit så roliga att fylla. Välspelad, rolig och engangerande.
Den rappa dialogen och den grymma samspelat mellan Robert Redford och Paul Newman är filmens främsta fördel.

Butch Cassidy: What happened to the old bank? It was beautiful.
Guard: People kept robbing it.
Butch Cassidy: Small price to pay for beauty.

Butch Cassidy: Then you jump first.
Sundance Kid: No, I said.
Butch Cassidy: What's the matter with you?
Sundance Kid: I can't swim.
Butch Cassidy: Are you crazy? The fall will probably kill you.

Jag är ganska förtjust i västernfilmer. Hela vilda västerns mytologi och estetik. Det har säkert något med farsans gamla Kapten Miki-serier jag läste när jag var liten att göra. Hursom blir det nog några fler framöver. Efter det här måste jag nog se om lite gamla favoriter ("Harmonica- En hämnare", "Mannen som sköt Liberty Valance", "Förföljaren") och bekanta mig med sånt jag missat ("Pat Garret & Billy the Kid", "The Wild Bunch").

Blir bra det.

/P

Jag var en av er (2007)

När jag var med i mitt band föll det på min lott att underhålla vår blogg. Eller, jag kanske roffade åt mig den uppgiften. Hursomhelst. Ett återkommande inslag var en liten lista som avslutade inläggen. Flavor of the month kallade jag den, efter The Posies låt.
Av olika anledningar fann jag mig själv gå igenom 2006 års inlägg och de tillhörande listorna. Intresant läsning. Vissa grejer minns jag klart och tydligt, som att jag lyssnade mycket på Sufjan Stevens sommaren 2006. Andra har jag inget minne av alls, Rolling Stones-dokumentärern till exmepel.
Här är de i alla fall, i bakvänd ordning från december till januari. Värt att påpeka är att bloggen delvis skrevs i engelska (vi var ju stora utrikes).
Åren går. Det kan man i alla fall inte ta miste på.

Conny Nimmersjö-Skörheten & Oljudet
Ulf Sturesson & Matti Alkberg- Gemensam turné!
Black Francis-Bluefinger
Laakso-Västerborn & Vampires EP
Jack Penate-Matinée
Autisterna- Live på Landet

M.I.A- Kala
Jens Lekman- Night falls over kortedala
Bishop Allen- The Broken String
Kate Nash- Foundations
Klas östergren- Orkanpartyt

Drivin´on 9 -The Breeders
Come on Eilien- Montt Mardié
Woozy with cider- James Yorkston
On saturday afternoons in 1963- Ricke Lee Jones
Lanterna Magica- Ingmar Bergman

Cynthia Lennon-John
Kork Kir- City of paper
Buck 65- Talkin´honky blues
Laakso- Norrköping
Den gode Naboe-Pub

Hemma över jul- Autisterna
Just because your next to me (doesn´t mean you´re by my side)- The best Penny Century song yet
Gymnopedia- Satie
Providence- Sonic Youth

Var blev in av?- Monica Zetterlund
Neon Bible- Arcade Fire
Orakelnatten- Paul Auster
Åsa Linderborg- sommarpratare

Lou Reed- Sword of Damocles
Jens Lekman- Last night at the drive in bingo
Plura- Sommarpratare
John Cale- Paris 1919
John Holm- Sordin
Anders F Rönnblom- De första trettio åren.
Rufus Wainright- Hallelulja

Kork Kir- Zuerst
Kork Kir- Tired of you
Kork Kir- Sort this out

Arctic Monkeys- Favourite worst nightmare
Dinosaur JR- Beyond
Jim Ford- Sounds of our times
Florence Valentine- Pokerkväll i Vårby Gård
Bedroom Eyes- Valentine Vacancy EP

Ulf Lundell- Vinter i Paradiset
Arne Anka- Återuppståndelsen
Outdoor Miner- Wire
Another girl, another planet- The Only Ones
Pacific Ocean Blue-Dennis Wilson
Feel flows. Beach Boys
D.A.N.C.E- Justice
Rolling like a stone- Sad and strangely fascinating documentary

Todda Fastesson- 60 (Congrats!)
Alan Moore- Watchmen
Montt Mardie- Clocks / Pretender
Pugh-Ja, dä ä dä
Kork Kir- Back on track

Gabriel Garcia Marquez- Hundra år av ensamhet
Love & Rockets-Locas
Sufjan Stevens- Illinoise & Michigan
Dntl feat. Jenny Lewis- Roll on
M. Ward-Post War
FC Ware- Jimmy Corrigan

Marvel Comics-Civil War (very cool. I can´t stress that enough)
Docenterna-Jag tar mitt liv med popmusik
Babylon Blues-Har vi inte grävt för många hål
Mattias Alkberg-Jag var en av er



/P

Jag & John

Jag påstod ganska länge att George Harrison var min favorit-Beatle. En favorit-Beatle ska man gärna ha. På sätt och vis är det ett bra val. Jag kan relatera till hans inåtvända karaktär och lågmälda humor. En underdog i The Beatles bakgrund som var obekväm med framgången men gärna hade sett att fler av hans låtar kommit med på skivorna.
Men varför lura sig själv? Min Beatle är och har alltid varit John Lennon. John Winston Lennon. Den arge, smarte, rolige och djupt plågade John Lennon. Den store idealisten, den politiskt naive och utnyttjade. Den intellektuelle konstnären och förbannade raggaren i en och samma person.

I går kom jag tillbaks till Stockholm efter påskvistelse i hemma i Östersund. På TV visades en dokumentär om John Lennons politiska aktivism direkt efter Beatles splittrats. Ibland glömmer man bort hur mycket jag älskar de där Liverpoolgossarna och hela mytologin kring dem. Särkilt förtjust, och fascinerad, är jag i just den där brytpunkten mellan sextio och sjuttiotal. Vilka olika vägval Beatlarna gjorde. De tre solalbumen McCartney, Lennon och Harrison släppte i rask takt är lätt deras strakaste individuella prestationer. Men framför allt symboliserar de exakt var de befann sig som artister och människor.
McCartney var till freds med livet och kärleken. Drog sig tillbaks för att i lugn och ro spela i en anspråkslös självbetitlad skiva på landet fylld med små älskvärda bagateller.
Harrison som knappt fått med sina låtar på The Beatles plattor gav utryck för sin uppdämda kreativitet med det monumentala trippelalbumet ”All Things Must Pass”.
Det mest respektingivande verket är utan tvekan Lennons ”Plastic Ono band” från 1970. Vilken jävla skiva. Att vara så berömd som han var och våga skriva så (i brist på mindre slitna adjektiv) naket. ”Mother”, ”Love”, ”Isolation”. ”God”, ”Look at me”. Att fullt medveten om att han hade hela världens ögon på sig gräva runt i såren där det sved som mest. Det kanske var den enda vägen.
Det är en övergiven och ödslig skiva. Den slöa, pulserande baskaggen. Dundrande pianoackorden. De sylvassa fulgitarrerna. John Lennon sjöng aldrig, varken före eller efter med samma intensitet och inlevelse. Oavsett om det gällde brustna primalskrik eller ömma vaggvisor.

Åter till dokumentären. Det var en hel del för mig nya bilder och det är ju kul. Tv-soffor och så sådant där John och Yoko diskuterade sitt engagemang i fredsrörelsens och utryckte sin sympati för Svarat Pantrarna. Processen i domstol där paret Lennon-Onos visum skulle prövas på grund av oamerikansk verksamhet och de riskerade utvisning var spännande. Kul med den gamle försvarsadvokaten dokumentärfilmarna grävt fram. Det är ovanligt att den prövningen skildras särkilt ingående, mycket upplysande. Att regeringen Nixon såg ett så pass stort hot i en sångare att de var redo att avlyssna och skugga honom är både läskigt och betryggande i insikten att Lennon faktiskt spelade en så pass stor roll. Att musiken kunde få ljusskygga maktmän i Washington att bita på naglarna. Men det ska såklart ses i sin samtidskontext.

En trist grej dyker ofta upp i skildringar av John Lennons liv med Yoko Ono. Exkluderingen av Johns första familj, och främst äldre sonen Julian. I den här dokumentären var det särskilt frapperande då han inte nämndes överhuvudettaget i slutsegmentet som fokuserade på Seans födelse och det liv familjen inrättade efter att domstolen beslutat att de fick stanna i USA. Jag tillhör absolut inte Yoko-hatarna. Tvärtom hyser jag en stor respekt för henne och ser helt klart hur ovärderlig hon var inte bara privat för John, utan också i hans konst från 68 och framåt. Dessutom är hon ju en enstående konceptkonstnär i egen rätt. Men det känns som hon vårdar den där Ono-Lennonska estetiken väl noggrant. Ni vet; den vita lägenheten med flygeln, central park, osv. I den utstuderade världsbilden kanske inte Julian Lennon passade in? Utåt sett alltså. Jag kanske läser in för mycket.

Bilderna i dokumentären på familjelyckan i kontrast till pistolskotten gjorde en hur som helst tung i sinnet där man låg för sig själv. Jag blir verkligen genuint ledsen av att tänka på att Lennons liv ändades på ett så ovärdigt sätt.
Man kan lägga sig till med hur många spännande nya favoritband man vill, leka historierevisionist och höja andra gruppers betydelse i ens liv. Det är ändå The Beatles allt handlar om. För mig alltså. Nä, jag tror det är dags för en ny Beatles-period i mitt liv.

El Perro Del Mar- Love is Not Pop

Bruno K Öijer har sagt att “ vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat”. El Perro Del Mar handlar mycket om sorg. Ingen sånt där tillgjort vemod som folk slänger sig med lite hit och dit, utan riktig genomträngde sorg.
När jag hörde Sara Assbrings första låtar under namnet El Perro Del Mar kunde jag inte låta bli att fascineras av hur hon lyckats rekonstruera girlgroup- och femtiotalsoundet. Hon behöll det grundläggande uttrycket men skalade bort dess optimism och ersatte den med en stilla sorg, saklig och konstaterande utan några större utsvävningar. ”Sad”, ”Candy”, ”Party”, ”Coming Down the hill”. Så enkelt, så briljant.

Första skivan, ”Look it´s El Perro Del Mar” var en samling av låtar släppta på CDR och EP. Den andra, ”From the valley to the stars” kom förra året och var tvärtom mycket sammanhållen, ett temaverk om döden. Den var också en av 2008 års finaste skivor och en jag önskar att jag spenderat avsevärt mycket mer tid i sällskap med. Nu är vi framme vid hunden från havets tredje släpp, ett minialbum med titel lånad från Marlon Brandon filmen ”Sista tangon i Paris”. ”Love is not Pop” heter den.
Mycket riktigt är kärleken större än pop, men finns det någon musik som rymmer den så är det El Perro Del Mars.

2008 ska ha varit det värsta året i Sara Assbrings liv. Död och separation hemsökte henne under tiden de här låtarna växte fram. Så hon gjorde helt enkelt det enda rätta. Drog till New York och lyssnade på Lou Reed nätterna igenom.
Tillsammans med Rasmus Hägg, ena halvan av Studio (den andra var upptagen med att skrämma liv i Janne Kask), har hon gjort en utmärkt skiva. Tidigare har Sara spelat in allt själv, och det märks att en ny vilja med nya idéer har varit med i processen. Låtarna har försetts med en helt ny textur, ljudbilden är djupare och snyggare. På något sätt konkret i sina rytmer och mer eteriskt svävande på samma gång.
Det låter lite nittiotal, på ett bra sett alltså. Sundays och Cousteau Twin typ.
Sara sjunger…jag vet inte vilket superlativ det är dags att slita ut för att få fram vad jag vill ha sagt. Bra är det i alla fall.
Låtarna är så enkla, så sköra och befriade från allt vad attityd heter. Till höjdpunkterna hör svidande uppbrottssången ”I gotta get smart”, sparsmakat svängiga ”Change Of Heart” och ”Heavenly Arms” - det lite oväntade valet av Lou Reed-cover.

Sara sätter i pressreleasen fingret på den kanske främsta kvalitén i Lou Reeds musik, att han skildrar en "dröm om sann kärlek i en smutsig värld". Så känner jag för ”Love is Not Pop”. Oändligt vacker i allt det mörka.

Perssons Pack Debaser Medis 2/1

Jag går på ganska många konserter nuförtiden. Har annars inte så mycket för mig, så det är ett schysst tidsfördriv. Förr i tiden spelade jag själv och då fanns det inte mycket tid över till något, vilket var skönt. Nu har man äckligt mycket tid att slå ihjäl.
Ibland kan det vara känslomässigt drabbande, ibland mer intellektuellt intressant. Ofta ingetdera. Men det är sällan man ser ett gigg som är så roligt som det jag såg i går. Ett där publiken ser så lyckliga ut. Jag har varit på Perssons Pack.

-Det är kul att vara i Stockholm igen, hälsar Per Persson efter första låten.
-VÄLKOMMEN TILLBAKS PERSSON! Vrålar publiken i unisont bifall.
Perssons Pack har legat i dvala. Första hälften av nittiotalets mest älskade svenska band släppte med en rasande takt lysande album och turnerade i ett tempo få andra skulle orka med. Lägg på en osande spritromantisk inställning till turnéliv och du har en ekvation som bara kan bli lika med gå in i väggen. Per Persson tog en paus. I tretton år.
Med Florence Valentins frontman Love Antell som nyvärvad gitarrist och drivkraft i bandet är de nu tillbaks med den grymma plattan ”Öster om Heden” som jag tidigare skrivit om.
Jag såg dem spela på releasefesten för skivan, då i en mer avskalat akustisk tappning. På Debaser Medis är det fullt drag. Bandet öser sig igenom hela nya skivan, alla gamla klassiker (nåja) och en och annan överaskning.

Persson är charmen själv i den avslappnade mellansacket och publiken älskar honom. Han bjuder på öl och får tillbaks. Han pratar helt utan distans mellan honom och åskådarna, som om det var några få inbjudna på plats och inte ett fullpackat Debaser.
Dragspelaren Magnus Lind med de mäktiga mustascherna sitter och myser på sin pall för att då och då göra små utflykter över scenen. Antell riffar energiskt, ömsom precist och ömsom gött slarvigt. River av grymma solon och duellerar med Linds underbara dragspela toner.
Trummisen Peppe sitter bakom settet och ser mycket lycklig ut över publikresponsen och det livsbejakande driv Packet fortfarande kan piska upp.
Det är besjälad, prestigelös och omfamnande musik.

Som extranummer spelas de båda duetterna ”Stenad i Stockholm” och ”Tusen dagar härifrån”, utan respektive duettpartner. Annika Norlin har flyttat till Umeå och Jakob Hellman, ja han är ju Jakob Hellman. Den egentligen enda besvikelsen med gigget var att Love Antell inte fick kliva fram och ta Hellmans vers på ”Tusen dagar”. Han hade varit en värdig arvtagare och gjort låten rättvisa. Nu gjorde Persson båda låtarna själv, och det är ju inte fy skam det heller.

Innan spelningen intervjuade jag Love och Per för Folket i Bild. Det blev nog ganska bra. Den kommer i majnumret och ni lärju kunna läsa den här med.

I kväll blir det Franke.

/P

Kalenderbitarn

Eftersom ni alla satt och undrade får ni här min vårs inplanerade spelningar:

2/4 Perssons pack

3/4 Franke

10/4 Paper

17/4 The Only Ones

23/4 El Perro Del Mar

24/4 Masshysteri (eller Anna Järvinen)

30/4 Olle Ljungström

2/5 Hanna Hirsch

9/5 Laakso

15/5 Eldkvarn i Högalidskyrkan

19/5 Plura & Carla på en båt

Sedan kommer sommaren med Sonic Youth, Bruce Springsteen, Pixies, Fever Ray, Neil Young, M Ward, Peter Doherty, TV on the Radio, Crystal Castles, Anthony & the Jonsons, Arctic Monkeys, Calexico, Wilco och My Bloody Valentine!

Vilken grej!

/P

Yranbloggen

Ja, just ja. Jag har börjat skriva dagliga små inlägg på Storsjöyrans blogg som ni kan läsa om ni har lust. Under rubriken Yrantrivia får jag användning för all onödig kunskap min autistiska skalle lagrat, så det är ju bra.

Ni hittar den här

/P