Fredagslistan 30/4

Fredag igen och med det en ny fredagslista. Det är inte bara fredag utan också Valborgsmässoafton, som förutom ungdomsfyllans högtid framför alla andra också är dagen innan årets bästa datum, första maj. Veckans fredagslista har således första maj-tema. Även om konceptet kan te sig lite vagt på sina ställen är jag rätt nöjd. Och, hey, Beatles tappade ju greppet på Sgt Peppers-tema efter typ två låtar.

Fredagslistan
Various Artists – L'internationale
Monica Zetterlund – Var blev ni av ljuva drömmar?
The Bear Quartet – I Can Wait
Patti Smith Group – People Have The Power - Digitally Remastered, 1996
Elvis Costello – Oliver's Army
Kevin Rowland & Dexys Midnight Runners – Let's Make This Precious
The Jam – Going Underground
Florence Valentin – 8 & 5
Eddie & The Hot Rods – Do Anything You Wanna Do
Richard Hawley – Tonight The Streets Are Ours
David Byrne & Fatboy Slim feat. Florence Welch [Florence & The Machine] – Here Lies Love
The Clash – Straight To Hell
The Almanac Singers – Solidarity Forever
Billy Bragg – Waiting For The Great Leap Forwards
The Savage Rose – Bella Ciao
Robert Wyatt – Shipbuilding - Remastered in 1998
Bruce Springsteen – Dream Baby Dream
1900 – 1900

Vi börjar naturligtvis med världens vackraste melodi, Internationalen. Här i en instrumental tappning. Den tonsatta drömmen om jämställdhet och rättvisa återkommer tre gånger på lista. I mitten i slutet av Florence Valentins utmärkta 8 & 5 och allra sist i 1900s ensliga speldosa.

Monica Zetterlunds Var Blev Ni Av med text av Tage Danielsson och Hasse Alfredson är den mest gripande skildringar av sorgen i en rörelse som svikts av sina företrädare jag hört, medan Bear Quartets I Can Wait är en förtröstansfull hymn till hoppet och tron på att världen ofrånkomligt kommer att förändras till det bättre. The left side is the right side. Skulle jag ha något tatuerat är det det.

Jag gillar Patti Smith när hon är stadiumpompös nästan lika mycket som jag älskar hennes arty Rimbaud-sida. People Have The Power må vara lite banal, men är ändå i sin oerhörda övertygelse svår att inte resa en knuten näve till.
På listan har vi mycket rusigt rödfärgad new wave (hemskt ord, jag vet. Men i brist på annat så). Elvis Costellos Olivers Army är inte bara hans största hit, utan också en ursinnig uppgörelse med brittisk imperialism och krigsmaskineriets utnyttjande av arbetarklassen. Costello gjorde också en variant på den tematiskt besläktade Shipbuilding, här sjungen av Robert Wyatt i en fullkomligt bländande tolkning.
Jam, Dexys, Eddie & The Hotrods, Billy Bragg. Alla romantiska, uppviglande och på väg att sprängas av längtan. Längtan efter något annat, något bättre, något större. Fantastiska låtar allihop.
Samma generations bästa band, The Clash, representeras här med sin allra bästa låt. Fredagslistan sparar inte på krutet.

Två låtar av modernare snitt är före detta Pulp-medlemmen och radikalen Richard Hawleys eleganta Tonight The Streets Are Ours och den purfärska Here Lies Love från David Byrne och Fatboy Slims nya album med samma namn. Den udda kombinationen av artister är inte det märkligaste i det är otippade dubbelalbumet som bygger på Filippinernas forne diktator Ferdinand Marcos fru Imeldas liv. I min värld är hon mest känd för att ha lackat ur när Beatles vägrande komma till till landet, men den här mastiga skivan är helt klart en anledning att förkovra sig ytterligare i hennes livsöde.

Häromsistens var Suicides Dream Baby Dream ett uppskattat inslag på fredagslistan. Här kommer den tillbaks i Bruce Springsteens grymma version från en livesingel. Avslutningsvis återknyter vi till temat med två av arbetarrörelsens mest kända sånger vid sidan av Internationalen. Solidarity Forever är nog världens främsta kampsång för fackföreningar och sjungs mycket i USA, Australien och Canada. Här i en inspelning av folksångsarkeologen Pete Seeger och Almenac Singers. Bella ciao är en italiensk partisankampsång från andra världskrigetm som här spelas av det danska hippiebandet Savage Rose som jag återupptäckte i sammanställningen av den här listan. Framför allt den tidstypiskt betitlade debuten Travelin' från 1969 tycker jag ni ska ge en chans.

I kväll tar jag det, mot alla Valborgstraditioner, lugnt för att vara en pigg socialist i morgon bitti. Vi startar dagen vid La Mano-monumentet för att hedra stupade frivilliga i Spanska Inbördeskriget. Sedan blir det sympatimöte med SAC på Sergels torg, därefter samma sak på Medborgarplatsen med mitt eget parti och tåg till Kungsträdgården där det för utom brandtal också kommer spelas lite rock. Florence Valentin i vanlig ordning alltså. Men det kommer jag inte se då det vid det laget är dags att ta sig till Söderstadion och Bajen-Norrköping. Bra helg med andra ord.

Nimmersjö, Alkberg, Hanberg, Öberg och Hellström om texter

Jag brukade skriva poptexter. Typ mellan 1999 och 2007. Det är ett intressant och oerhört givande hantverk jag anser mig behärska ganska väl. Eller behärskade, snarare. Sådant där ska man hålla igång, fila på och utmana. Annars dör förmågan. Det är jag rätt övertygad om. Visst, jag har varit sugen på att skriva lite nya låttexter bara för att testa min eventuella talang. Men det känns så tragiskt att göra det utan musik till. Nästan taskigt mot texten.

Anledningen till att jag drar upp det här är att Mattias Alkberg har skrivit en artikel om just textskrivande i Kuriren. Han intervjuar Håkan Hellström, Martin Hanberg, Thomas Öberg och Conny Nimmersjö om hantverket. Den sistnämndes låtar är ett utmärkt exempel på mina idealtexter, i alla fall när det kommer till det svenskspråkiga. På soloskivan Skörheten & Oljudet från 2007 visade sig gitarristen vara en utmärkt textförfattare i den intimt karga skolan. Så smärtsamt naket att det knappt går att lyssna, men så klart kan man ändå inte låta bli. Som Ulf Stureson, som Kajsa Grytt. Som Ossler.

Ni läser artikeln här.

Mark E Smith i stor Aftonbladetartikel

"Rock’n’roll är ju egentligen inte musik. Det är bara ett sätt att felbehandla instrument för att kunna uttrycka känslor. "

Andres Lokko har skrivit en lång artikel om Mark E Smith í Aftonbladets. Har kultursidorna någonsin varit bättre än under Åsa Linderborgs ledning? Läs här.

Easy spelar på Emmaboda

Minns någon Easy? Bandet som var något av ett startskott för den vår inhemska indiepop och rötterna till dagens internationellt välrenommerade svenska popscen. Tydligen ska de spela på Emmaboda i sommar och riva av hela den klassiska debuten Magic Seed från början till slut. Själv kommer jag inte kunna se det då Emmaboda pågår samtidigt som Yran. Men det är en kul idé, och helt rätt ställe att genomföra den på. Läs om bandets osannolika historia i pressmedelandet nedan:

Easy spelar en svensk indieklassiker

Nu är Easy tillbaka. Den svenska indiepopens förgrundsfigurer återvänder till livescenen efter flera års tystnad. På Emmabodafestivalen gör de ett av sommarens exklusiva framträdanden där de spelar låtarna från sin klassiska debutskiva ”Magic Seed” från början till slut.
Det har gått över tjugo år sedan de Göteborgsbaserade smålänningarna skrev kontrakt med det legendariska engelska skivbolaget Blast First, känt för artister som Sonic Youth och Dinosaur Jr. Den osannolika historien började med att bolagets ägare Paul Smith skulle ta sig ett bad. På måfå slet han tag i den översta kassetten i sin överfulla demohög. Där låg Easys fyralåtarskassett som blev soundtrack till badstunden.
Egentligen var det otänkbart att Smith skulle skriva kontrakt med ett skandinaviskt band, men Easys på en och samma gång originella och klassiska popsnickeri fick honom på fall. Några telefonsamtal senare bestämdes att Easy skulle göra en showcase-spelning hemma i Göteborg. Bandet samlade ihop alla sina vänner och bekanta för att Smith skulle tro att de hade en stor och hängiven publik. I själva verket var det bandets andra spelning någonsin. Ett sju låtar kort set från Easy räckte för att övertyga Smith om att han sett framtiden för Blast First.
Skivan ”Magic Seed” gavs ut under hösten 1990 och plötsligt syntes Easy överallt. Tidningarna i både Sverige och England hyllade dem och för en gångs skull fanns det ett svenskt band som var minst lika bra som de brittiska. Easy åkte på flera turnéer tillsammans med band som Gun Club, Charlatans, Lush och House of Love. Man gjorde korta och intensiva framträdaden och den kräsna engelska indiepubliken fick sitt första skandinaviska favoritband. Easys debutsingel ”Castle Train” låg högt på independentlistan i England och de följande singlarna ”He Brings the Honey” och ”Horoscope” tog sig även in på den ”riktiga” topplistan.
På svensk mark blev Easy en lika het potatis som utomlands. Det uppstod en kamp mellan yngre och äldre rockjournalister huruvida Easy var så fantastiska som den engelska pressen påstod. Bandet blev också en stor inspirationskälla för många nya förmågor på den allt mer blomstrande svenska indiescenen. Utan ”Magic Seed” hade varken Popsicle eller Broder Daniel låtit som de gjorde. Vare sig man gillade Easy eller inte var man tvungen att på något sätt förhålla sig till dem.
Nu är det dags för den yngre publiken att få möta originaluppsättningen av Easy när de efter 20 år återvänder till Emmabodafestivalen för att spela sin debutskiva i liveversion. 37 minuters popmagi med klassiska melodier och gitarrbaserat oväsen i en oslagbar kombination

Årets konsert:

GRANDE ROSES - SAY IT TO MY FERVENT HEART EP

Den febriga rastlösheten. Den hjärtskärande melankolin. Det otyglade drivet.

Där har ni tre skäl varför Grande Roses Say It To My Fervent Heart-EP är fullkomligt oumbärlig lyssning för vänner av glödande rock n roll med blödande countryhjärta. Det finns avsevärt fler.

Det tog hela tre år för bandet att färdigställa uppföljaren till den omtalade debuten Artic Heart. Livet kom helt enkelt emellan. När väl The Farm förra året anlände stod det utan tvivel att väntan varit väl värd. Som tur är behöver inte världen längta lika länge på nästa släpp. I dag ger Grande Roses ut den fem spår starka EP Say It To My Fervert Heart.

Från den mäktiga öppningen med A Place To Love och albumet igenom bjuder Grande Roses på en imponerande samling sånger i deras patenterade kombination av Roky Ericson, Neko Case och Union Carbide Productions. Americana med punkig nerv, eller rå rock n’ roll med högst känsloladdat anslag. Väl själv.

Grande Roses bana som band må ha varit lång och brokig, kantad av motgångar och prövningar. Men resultatet är en grupp som med enorm självklarhet producerar genuint angelägen musik för alla med ett hjärta som slår. Har ni inte redan upptäckt dem är det dags nu.

SAY IT TO MY FERVENT HEART EP
1. A place to love
2. Nothing Then Nothing Moore
3. Die A Little
4. Hells Own Trial
5. The Astronaut

Här kan ni få tag på EPn:
http://www.emusic.com/album/Grande-Roses-Say-It-To-My-Fervent-Heart-MP3-Download/11912739.htmlhttp://www.amazon.com/Say-My-Fervent-Heart/dp/B003I2S8DS/ref=sr_shvl_album_1?ie=UTF8&qid=1272518221&sr=301-1http://peoplesmusicstore.com/catalogue_items/615609

Som sagt i föregående inlägg spelar Grande Roses på Obaren 26/5 tillsammans med Industri Royal. Vill man se dem tidigare är det bara att bege sig till Åre i morgon eller Östersund på Fredag då de lirar förband till Dundertåget på Klubb Corazon. Pretty cool, som Robban skulle ha sagt.

Två grymma gigg!

Först och främst: En favorit i repris! Ganska precis ett år efter att låtarna från senaste albumet 89 debutspelades på svensk mark kommer The Bear Quartet att lira på Strand igen. Med helt annat material natruligtvis. Det blir fantastiskt!

Strand
3 juni 2010

20.00 Öppnar

21.30 Bear Quartet

18 år
125 kr + förköpsavg/145 kr i dörren
Info & Biljetter: http://hornstullstrand.se/

Industri Royal avslutar sin andra (!) sverigeturné i år med att tillsammans med skivaktuella Grande Roses spela på Obaren. Det blir nog också ganska fantastiskt.

Obaren
26 maj

21:00 Grande Roses

22:00 Industri Royal

DJ: Guastav Idhammar

Inträde: GRATIS!

Bedroom Eyes Hand-In-Hand Granade ute!

I dag släpps äntligen "Hand-In-Hand Granade", den första singeln från Jonas Jonssons alter ego Bedroom Eyes kommande debutalbum. Det har varit en lång resa. Från de båda EP-skivorna som rönte en hel del uppmärksamhet, via inspelningarna för två år sedan i Norska Giske till utnderskriften på kontraktet med Skellefteåbaserade A West Side Fabrication.
Låten hittar ni på I-Tunes och Spotify. I alla fall är det meningen att den ska finnas på Spotify, själv har jag inte lyckas hitta den än.
På skivbolagets hemsida finns en intervju med Jonas jag tycker ni gott kan läsa, och när ni ändå är igång varför inte läsa artikeln jag skrev om honom för några år sedan.

M.I.A - Born Free

M.I.A, Born Free from ROMAIN-GAVRAS on Vimeo.

M.I.As nya, video av snubben som gjorde Justice omtalade Stress. Och här laddar ni ned den Suicide-samplande dängan.

First Love, Last Rites, Landet 23/4

När shoegaze-trion First Love, Last Rites spelade på hemmaplan under Umeå Open krockade de med Bear Quartet, vilket så klart gjorde att jag missade bandet livepremiär. När det i fredags var dags för dem att lira i Stockholm fick det inplanerade gigget med Makthaverskan på Allhuset gott maka på sig. Jag var mycket nyfiken på hur resten av materialet skulle låta från bandet som gett oss den helt lysande Slow Wind. First Love, Last Rited gjorde ingen besviken.

Det är visserligen ganska förutsägbar 90-talsindie vi pratar om. Distmattor, rakt manglade komp och ljust melodisk sång. Att låtarna följer en mall som skulle få en musikläggare på en amerikansk collegestation annon 1993 att drägla gör inte det minsta. Inte när låtarna är så här starka och laddade med snygga slingor och refränger. E Hörnsten, PD Nylén och J von Ahn, som de kallar sig på sin myspace, har lyckats knåpa ihop en imponerande jämn samling låtar. De lirar med kraft och volym vackert oväsen. Briljant. Senare i år släpper First Love, Last Rites sin debutplatta på Nomethod Records. Hålla utkik.

Resten av helgen var också bra. Seriemässan Small Press Expo hölls i dagarna tre på Kulturhuset. Det hölls föreläsningar, utställningar och seriemarknad. Jag fyndade Fabian Göransons mycket begåvade tolkning av August Strindbergs Inferno och 1910-partiet av Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen. Efter att ha druckit ett gäng efetrmiddagsöl med Julia och Petter The Letter gled vi ned på Bengans på Drottninggatan där en i vanlig ordning glad Dundertåget-Jens stod och nasade plattor. Jag lade äntligen vantarna på Masshysteris nya. I går såg jag Dennis Potters The Singing Detective och söndagspromenerade mol allena. Välbehövligt.

Den här veckan bjuder på en valborg med tillhörande halvdag på jobbet och första maj, min favoritdag på året. Paper spelar på Kägelbanan, Palpitation har releasespelning för sin skiva, Bedroom Eyes debutsingel släpps och likaså Grande Roses nya EP som jag skrivit presstext till. Som om det inte var nog styr vi upp lite spelningar med jobbet också. I morgon med Mikael Wiehe på Göta Lejon och till helgen med Industri Royal i Eskilstuna och Avesta. Full fart in i evigheten och allt det där.

Fredagslistan 23/4

Vi börjar med två färska dängor. I den förstas fall är det en sanning med modifikation då Rolling Stones Plundered My Soul legat till sig i fyrtio år innan den i helgen släpptes på Record Store Day. En annan legendar kommer därefter. Roky Ericksons True Love Cast out All Evil har all potential att bli årets album. Första smakprovet Goodbye Sweet Dreams står sig som min favorit.

The Clash monumetalverk Sandinista går att lyssna på på otaliga sätt, med olika infalssvinklar. Lite då och då dyker nya favoriter upp eller så omvärderas låtar från det lika digra som splittrade trippelalbumet. Min i-Pod slumpade fram Up In Heaven (Not Only Here) på väg till jobbet härom dagen. Den är jävligt bra.

Den här gången blev det bara fem svenskspråkiga låtar. Per Eglands Lust Och Hägring med urlackade textrade som "Säg skall du åka bort någon stans med ditt vidriga indierock-band?Har ni fått en spelning eller spons på en tatuering?" och "Finns ingenting du kan göra när allt du vill är att mörda. Du tvingas tävla i självdistans i världens snällaste naziland". Uppfriskade ursinne!
Alla Nätterna Sen är Ulf Sturesons starka öppningsspår från mästerverket Beroende. Grönt Ljus Åt Alla är bara en av alla grymma låtar från bob hunds fjolårsalbum. Kändes som att den passade bra här. Det är förresten bob hunds gitarrist Conny Nimmersjö och trummis Christian Gabel som tillsammans med Pelle Ossler skapar det kompakat mörkret på Ett Slutet Rum. Gabel står också för den avsultande En Gång Ägde Vi Hela Jorden med sitt projekt 1900.
Isak Sundström sjunger i både Pascal och Skriet och har två av mina favoritskivor just nu med respektive band på sitt samvete.

Sonic Youths Sunday fick jag för tio år sedan på ett bland band av en Ellen. det var för övrigt på samma blandband jag stiftade bekantskap med Field Mice-låten från förra Fredagslistan. Att Television är bäst av alla kan man må bra av att påminnas om med jämna mellanrum, då är det bara att ta till majestätiska Torn Curtain. Sedan har vi lite postpunk med Wire, Joy Divsion och Magazine samt monoton mangel av modernare snitt med Paper och Janitors.

Jag är rätt nöjd. Kanske inte den mest upplyftande listan. Men ändå. Lyssna här

The Rolling Stones – Plundered My Soul
Roky Erickson – Goodbye Sweet Dreams
The Clash – Up In Heaven (Not Only Here)
Per Egland – Lust Och Hägring
Sonic Youth – Sunday
Television – Torn Curtain
Wire – Reuters
Paper – My Life Is Going Under
Joy Division – Disorder
Magazine – Because You're Frightened
The Janitors – Time On My Side
Ulf Stureson – Alla Nätterna Sen
bob hund – Grönt Ljus Åt Alla
The Brian Jonestown Massacre – Bring Me The Head Of Paul McCartney On Heather Mill's Wooden Peg (Dropping Bombs On The White House)
Ossler – Ett slutet rum
Pascal – Måne över Fårösund
Skriet – Världens sista kväll
1900 – En gång ägde vi hela jorden

Till helgen blir det First Love, Last Rites på Landet i kväll och seriemässan Small Press Expo på kulturhuset i morgon.

Perssons Pack, Göta Källare 22/4

Under 2009 skrev jag ganska mycket om Perssons Pack som då gjorde efterlängtad comeback med den ljuvliga plattan Öster Om Heden. Bland annat här, här och här.
Mycket var som det alltid varit med den här älskvärda gruppen. Rumlade romantiker, spritångande låtar fyllda med landsortsromatik med bultande hjärta. Men det var samtidigt ett nytt band. Love Antell från Florence Valentin, en av Per Perssons många arvtagare, hade klivit på skeppet som ny gitarrist. Dessutom kom urspungsmedlemmen Niklas Frisk tillbaks till bandet efter 20 år med Atmic Swing och de två albumen med A Camp.

Jag såg dem rätt många gånger under året. Från en golvspelning på Nada då de släppte skivan, via en lika lyckad premiär för turnén på Debaser Medis som katastrofal spelning på Yran till platsen som udda fågel på Where The Action Is-festivalen. Man kan lugnt säga att konserterna varierade i kvailté. I bland var det väl slafisgt och dimmigt, ibland fullkomligt briljant. Men hur resultatet än blev levererade bandet med själ, hjärta och en värmade enkel uppriktighet.

I går spelade de ihop för första gången på ett tag. Platsen var den strandade Finlandsfärjan Göta Källare och bandet bestod av all star-tappningen med både Frisk och Antell på gitarr. Förutom det undermåliga ljudet var det en utmärkt konsert. Helgjutet set, lysande spelat av såväl de duellerande gitarristerna som virtuosen Magnus Lind på dragspel. Och Persson är ju alltid Persson. Bäst är ändå publiken, hur de lyfter och älskar det här bandet och Perssons sånger. Det är sällan man ser och hör så många resta armar och skanderande körer utanför en fotbollsläktare. Jag stod på en ballkong snett ovan scenen och kunde bara le åt den åldrande och lite kantstötta publikens kärleksfulla gensvar till sitt Pack.

Viss sordin lades över kvällen då arrangörerna tydligen tyckte att det var nödvändigt med hur många säkerhetsvakter som helst. Hotfullt och onödigt. Tillsammans med den obligatoriska garderobsavgiftem stank det lite väl av organiserad brottslighet. Eller så är det bara jag som är överkänslig.

Noah & The Whale, Kägelbanan 21/4

Den ursprungliga planen var att våra engelska vänner i bandet Small Screen Light Show med entourage skulle komma över och hälsa på. Frontfiguren Mattie Vant fyllde år och tänkte fira med att resa till det nya favoritlandet. Dessutom sammanföll det med att brittiska Noah & The Whale, som de gillar, spelade i Stockholm, så det vill de se. Visst, tänkte jag och bokade en biljett. Sedan kom vulkanutbrott, askmoln och flygförbud. Så de stannade i öriket.

Själv gick jag ändå på gigget. Det är ganska intressant att se konserter med artister man inte har någon som helst förväntan eller uppfattning om. Det gäller i coh för sig inte helt i det här fallet då jag åtminstone hade en rudimentär uppfattning om vad saken gällde. Brittisk NME-omskriven folkpop som Luger bokar. Inte helt omöjligt att föreställa sig hur något sådant låter.

Konserten var helt okej och lagom lång. En av bandets medlemmar var strandad i England, så de hade fått arrangera om bitarna en aning. Stort fokus låg på den påfallande välmixade fiolen (det är inte helt lätt att få till i en ljudbild live). Trummisen la lite väl mycket häng på sina fills kan jag tycka, men resultat att det lät lite otight. Att jag lägger tonvikt på det rent tekniska beror förmodligen dels på att jag inte har tillräckligt med bakgrundskunskap att referera till och dels på att det helt enkelt var lite tråkigt. Lite intetsägande. Eller, jag förstår ju vad de säger. Om hjärtesorg, förhållanden och så vidare. De gör det bara inte på ett sätt som får mig att bry mig.

Jag har den senaste tiden gjort rätt mycket onödiga saker. Gått på konserter jag inte varit särskilt intresserad av. Sett filmer jag inte varit så sugen på. Läst långa artiklar och böcker jag närmast tvingat mig igenom. Inte minsts skrivit här med en strikt disciplinerad kontinutet. Bara för att ha något att göra hela tiden. För att springa förbi sig själv. Hålla mig uppehållen. Det börjar kännas lite uttjatat. Jag vet inte, det är väl inte roligare att inte göra något alls. Men det känns så dränerat alltihop. Andefattigt.
Nästa vecka är det nog dags att ligga på sofflocket och titta up i taket varje dag istället. Det blir bra.

Dundertåget, Releasefest på Marie Leveau 20/4

Dundertåget började under namnet Thunder Express som Strängens ganska anonyma sidoprojekt till Hellacopters. Sedan övergången till svenska och moderbandets nedläggning har de som Dundertåget stigit fram som ett långt mer intressant band. Spårket är inte det enda som gör dem väldigt svenska. Folkhemstecknaren Pär Åhlin har till exempel ritat det sextiotalsosande omslaget till bandets andra skiva och låtarnas teman andas mycket Nationalteatern och progg. Det är rätt imponerande hur de lyckas omplantera något så genuint amerikanskt som hårt riffande actionrock i en svensk myr som tagen ur Dunderklumpen och få det att växa.

I går höll bandet releasefest för nya plattan De Feta Åren Är Förbi på Marie Leveau. Det kan kännas lite småunket nostalgiskt på sina ställen, men det kompenseras av att Dundertåget verkar tycka att det är så roligt att spela tillsammans. Sådant är alltid sympatiskt.
Det var trångt och varmt i källaren, så när jag ansett mig sett nog gick jag. På bussen hem fick jag ett SMS av kamrat Robin som meddelade att jag just missat att Fjodor från Ebba Grön klivit upp på scenen och rivit av Staten & Kapitalet med bandet. Det hade man ju velat se. Jag hoppas han ljög.

I dag släpps Roky Ericksons nya!

I dag släpps legendaren Roky Ericksons nya platta True Love Cast Out All Evil där han kompas av Austinbandet Okkervil River. Den finns på Spotify och jag vågar nog redan lova att det är precis den storartade återkomst som man önskat honom. Lyssna här.

Nikola Sarcevic, Nalen 19/4

Vanligtvis brukar jag bara hålla mig kvar på stan efter kontorstid när det vankas konsert. Vilket kan bli ganska drygt om man till exempel ska slå ihjäl tid mellan dem och nio-tio, i värsta fall elva. Men det är ju ännu mer ovärt att missa något. I går satsade jag däremot på att åka hem emellan, och det gick ju alldeles utmärtkt. Man hann äta, vila, läsa och dricka en stärkande kopp. Sedan Ettan direkt till Kungsgatan, upp för trapporna och fram till Nalen med fem minuters marginal till Nikola Sarcevics spelning. Gott så.

Nalen är en av mina favoritlokaler. Dels är det väldigt vacker med sitt höga tak och eleganta inredning och dels är jag ju väldigt svag för historiens vingslag. Att bara stå där och tänka på fornstora dagar. Sextiotal. Popgalor och dans på Nalen. En levande, sprudlande popscen fylld men antingen Beatles-wannabes eller Stones-wannabes. Kanske en och annan Hollies-wannabe till och med. Det kanske är dags att gå på en Hans Edler-tillställning snart...

Hur som helst spelade Millencolins frontman Nikola Sarcevic med sitt nya svenskspråkiga projekt Fattiglapparna. Helt i linje med hans anspråkslösa framtoning är låtarna sympatiskt okomplicerad folk/country med ett direkt om än något onyanserat tilltal. Sånger om uppväxten i Örebro, lite Eldkvarn-light sådär. Bland höjdpunkterna finns låtarna Tro, Mitt Örebro och Bocka Av. Men faktum är att det bränner till på allvar först i den tidiagre solokarriärens engelskspråkiga material. Intressant nog.

Rolling Stones - Plundered My Soul

I helgen ägde Record Store Day rum. En massa artister släppte exklusiva utgåvor. Däribland Rolling Stones som bidrog med en outtake från Exile On Main St. Plundered My Soul heter den och är helt sjukt bra. Vilken dänga! Det gör inte ens något att de gjort lite pålägg i modern tid. Helt lysande. Lyssna här.

Shout Out Louds, Joel Alme och en skev fest

Vilken genuint bra helg det där blev. Det är svårt att sura när tillvaron levererar som de senaste dagarna. I bland är det inte helt fel att bo i den kungliga huvudstaden. Bland annat har jag varit på två konserter men jag orkar inte skriva någon längre recension eller så, ni får nöja er med ett för Kamratskap Rock okaraktäristiskt inlägg av dagbokstyp.

I fredags var det gästabud hemma hos mig. Så trevligt att man inte ens gick ut. Det bästa sortens kväll alltså. Det hölls introtävling där jag agerade lekledare. Fröken Hanberg tog storslam och vann med hela tio poäng över andraplatsen. Ni som känner henne är knappast överraskade. Appropå Julia spelade hon en låt för mig med hennes nya band som består av folk från Laakso, Dundertåget, Vapnet och Holy Madre. Låter utsökt. Vi ser fram emot fler dängor.

På lördags hann jag med att må oehört dåligt, äta strömming vid Slussen, må ännu sämre, städa lägenheten och på kvällen se både Shout Out Louds och Joel Alme.

Shout Out Louds spelade två kvällar på utsålda Kägelbanan. Det har verkligen hänt något med det där bandet. Genombrott kanske det kallas. Jag har generellt svårt att identifiera sådana, men det tycks vara en till stora delar ny publik som dras till bandet. Förmodligen har Shout Out Louds lika idoga utlandsturnerande som sparsamma närvaro i hemlandet gett dem en exklusiv utstrålning som i kombitation med deras vid det här laget ganska omfattande katalog av P3-hits ger dem en grundmurad genomslagskraft. De är helt enkelt inte samma lilla indieband med The Cure-vibbar som man såg på Storsjöyrans sex år sedan.
På scen är det kompetent framfört och bakcat av en proffisg produktion. Men inte så hemskt mycket mer. Det kan vara min rastlöshet som kommer ivägen, men någonstans känns mycket av materialet lite enahanda. Det bränner till i hitsen, som The Comeback, Tonight I have to leave it och Impossible. Men jag måste också säga att det nya låtarnas ambitiösa arrangemang imponerar.

Mot slutet var jag tvungen att röra mig mot utgången för att få lite andrum. Då gjorde två konstaplar entré i lokalen. Eftersom jag av någon outgrundlig anledning har en seriös snutnojja blev jag ganska nervös. Men poliserna stod istället för kvällens roligaste replikskifte:
Snut Ett: Fan vad jag älskar det här bandet
Snut Två: Jo
Sedan vände de och gick ut igen. Som sagt. Shout Out Louds verkar attrahera en allt större, och mer blandad publik.

Över Mosebacke, ner till Götgatan och bort till Medborgarplatsen. Jag kom precis i tid för att se Joel Almes spelning på klubben Send In The Clowns. Han har verkligen många väldigt starka låtar, den gode Alme. Men i stort är jag av samma uppfattning som efter Umeå Open.
Senare den natten hamnade vi på den väldigt skev fest på Stora Essingen som jag tror Slagsmålsklubben stod som värd för. Ett enormt hus, hur mycket folk som helst, rökmaskiner och grejer. Ganska surrealistiskt. Bäst av allt var att det var så nära hem.

Under söndagen mådde jag oförskämt bra. Det blev promenad i solen med Julia, museumbesök, Hötorgmarknad, söndagsöl och bjudmiddag hos Robin och Micaela vid Sveavägen. Det tackar med ju inte nej till.

Det här veckan blir nog inte helt fel heller. I kväll arrangerar vi gigg på Nalen med Millencolin-mannen Nikola Sarcevic, i morgon har kamrat Lagergren releasefest på Marie Leveau för sitt band Dunderågets nya platta, på onsdag har jag blivit lurad att gå på Noah & The Whale på Kägelbanan, på torsdag har jag en biljett till Perssons Pack på Göta Källare och på fredag står jag inför ett dilemma. Den planerade spelningen med Makthaverksan som jag tänkt se på Allhuset krockar nämligen med briljanta Umeåbandet First Love, Last Rites Stockholmsdebut på Landet. All ära till Makthaverskan, men då jag missade FLLRs i Umeå häromsistens till förmån för BQ är det nog deras tur nu. Blir kul.

Fredagslistan

Välkommen till Nya Kamratskap Rock. Eller nya och nya. Själva innehållet är samma patenterade mix av slarv, stavfel, postpunk och gubbrock som vanligt. Men rent utseendemässigt har sidan fått sig en liten uppdatering och ser nu aningen mindre förjävlig ut. Roligare än så här blir det inte.

Fredag. Europa är insvept i ett moln av aska. Vulkanutbrott och flygkaos. Så kan det gå. Här på Kamratskap Rock rör det oss ej i ryggen ty vi äro blinda. I stället får ni i vanlig ordning en fredagslista. Den sjätte i raden.

Första låten kommer ifrån dansbandslegendaren Alf Robertsons sista album, En Flisa Av Granit som producerades av Björn Olsson och gavs ut förra året. Egentligen är det som prägalde den skivan mest Robertsons hjärtskärande södertrasade röst, men den här lilla instrumentalen känns som en passande ouvertyr.
En annan som gjorde comeback mot alla odds var Organge Juices Edwyn Collins (A Girl Like You, ni vet) som 2007 efter att tagit sig ur sviterna av en stroke gav ut den fina Home Again. One Track Mind är min favoritlåt ifrån den skivan.

Ulf Stureson är en av Sveriges mest underskattade musiker (kanske DEN mest underskattade) hans soloskivor efter Traste & Superstararna och Traste Lindén Kvintett är helt prefekta och fullkomligt omtumlade lyssning. Pärlor För Svin har jag för mig handlar om Olle Ljungström, tänker man på det blir den ännu starkare.
Magnus Ericssons skiva i Henry Chapmans skepnad är också tragiskt förbisedd. Den skrev jag rätt långt om här. AC är plattans ballad. En hatisk jävla ballad.

Kinks original till Victoria var med på en Fredagslista häromsistens vill jag minnas. I The Falls tappning gillar jag den också. Självklart skulle det näst mest engelska bandet i världen ta sig an den här urbrittiska kolonialdängan.
Apropå postpunkens första generation så har jag också med en låt av Gang of Four, här i remix av Yeah Yeah Yeahs med sång av Karen O. Min respekt för henne bara växer, i alla fall när hon gör grejer utanför sitt eget band.

Det är klart att Velvets original av Sweet Jane är överlägsen, men jag har alltid tyckt att Mott The Hoople är ett trevligt band. Även om glamrocken aldrig stått högt i kurs hos en annan. För att kompensera slängde jag in den för Fredagslistorna nästan obligatoriska Lou Reed-låten också. I det här fallet Dirty Blvd. från New York.

Apollo Sunshine är egentligen bara med för att jag fick den här låten på hjärnan och kunde omöjligt komma på vad bandet hette. Natten till i går vaknade jag med ett ryck och mindes. Jag tror att jag stötte på dängan på någon amerikansk mp3-blogg typ 2003-2004. Rätt bra hursom.
En avsevärt nyare fynd är De Lescano. En trio jag vet väldigt lite om. Egentligen inget förutom att de släpper platta i maj på EMI och Staffan Hellstrand har ett finger med i spelet. Lite info här. Trevlig popdänga på gränsen till det lite väl trevliga, om ni förstår vad jag menar.

Vad mer? Gun Club är förstås bäst, Eno och Jam likaså. Jaja, ni får väl lyssna. Trevlig helg på er.

Fredagslistan:
Alf Robertson – Duvan
Ulf Stureson – Pärlor För Svin
De Lescano- När jag sjunger
Brian Eno – Needles In The Camel's Eye
The Jam – That's Entertainment
The Gun Club – Carry Home
Apollo Sunshine – I Was On The Moon
Thurston Moore – Fri/End
Makthaverskan – It's You And It's I
Edwyn Collins – One Track Mind
David Sandström Overdrive – These Are The Days
Invasionen – Under gatan en strand
Mott The Hoople – Sweet Jane
Markus Krunegård – Genom tunna tyger
Gang Of Four – I Love A Man In Uniform - (Yeah Yeah Yeahs Remix)
The Fall – Victoria
Lou Reed – Dirty Blvd.
The Rolling Stones – Waiting On A Friend
Nick Lowe – Marie Provost
Todd Rundgren – I Saw The Light
The Field Mice – Emma's House
Henry Chapman – Ac

Poplegendarer söker det perfekta popformatet!

Livstecken från Docenterna! Purfärskt pressmeddelande:

"2010 – ett nytt år och ett nytt decennium - och nu är Docenterna tillbaka igen. Sveriges mesta popband presenterar den 19 maj ”Vanligt Folk”, en fyraspårs-EP, specialskriven för svensk sommar 2010.

Skivsläppet är det första i vad Docenterna kallar Projekt 2010, en serie av skivutgivningar under året. Medan andra artister håller fast vid albumkonceptet väljer Docenterna som vanligt en egen väg. Under 2010 är tre kvartalsrapporter planerade. EPn Vanligt Folk följs upp av nya fyraspårsplattor i september och i november. I samband med skivsläppen och under sommaren kommer även Docenterna att ge sig ut på vägarna och turnera.

För den som vill ha tätare rapporter från Docenternas värld än kvartalsrapporter finns också bandets dagbok på Docenterna.se att tillgå. Här dokumenterar bandet sitt 2010 i den ambitiösa videobloggen Från thinnertuss till tinnitus. Den visar nya sidor av bandet och det bjuds på en unik skildring av i vardagen i landets mest anrika popband.

Docenterna har alltid haft som uppgift att göra betraktelser av Sverige. Lägesrapporter i popformat. Så också denna gång. 2010 är det 30 år sedan Docenterna rapporterade om Bensin i blodet, om en ensam man på en moped, Solglasögon och hur det är att gå ner för Hamngatan i Chick-e-chack. För att vara en bra rapportör måste man leva och undersöka samtiden, skapa sina egna bilder och leva vanliga liv som vanligt folk.

Det fanns 23 färdiga låtar att välja mellan efter otaliga besök i replokalen på Söder Mälarstrand i Stockholm. Under hösten och vintern har Docenterna jobbat i studion tillsammans med producentteamet Nille Perned och Jörgen Wall. Resultatet har blivit ett 15-tal inspelade låtar.
Fyra av dem kommer nu på den sommardoftande EPn Vanligt Folk.

Varför då inte allt på en gång? För att 4 låtar på en EP är ett klassiskt popformat och ett behändigt antal låtar att ta till sig i taget, tycker Docenterna, som nu börjar nedräkningen inför första skivsläppet den 19 maj.

-Docenterna 2010"

Grand Archives till Yran

Tre nya band klara för Storsjöyran. Seattlegruppen Grande Archives, Hässleholms stolthet Familjen och Norrbaggarna i Motorspsycho. Jag såg Band of Horses-utbrytargruppen Grand Archives på Kägelbanan för ganska precis två månader sedan, och det var ju bra. Det blir ett trevligt inslag i programmet. Familjens nya singel är överjävligt bra (jag skrev om den här) så det känns också fint att bocka av. Motorpsycho är ett perfekt exempel på svinstort Norskt band som är totalt ignorerade i Sverige. I det här fallet är de riktigt bra också, så det är synd att folk ska ha så svårt att ta till sig grannlandets orkestrar. Men det finns alltså en utmärkt tillfälle att råda bot på det i Östersund i slutet av juli.
Läs mer här.

Vi har startat upp tocken fanpage på Facebook man kan gå med i. Klicka in er här.

Ni kan också lyssna på SpotifYran (min fyndighet känner inga som helst gränser), en lista med smakprover på de offentliggjorda artisterna. Men tro mig, det kommer mycket kul framöver.

Johnossi, releasespelning på Kägelbanan 12/4

I går firade Johnossi sitt kommande skivsläpp med att lira på Kägelbanan för lite musikfolk och en väldig massa inbjudna gäster. Det var helt fullt och ett påfallande...välbeställt klientel som dök upp till spelningen. Mycket välschamponerade frisyrer och Anton Abele-hakor. Ingen värdering eller så i det, bara en intressant observation i största allmänhet. Nog om det.

Johnossis nya skiva heter Mavericks och i går kväll spelade de den rakt upp och ned, från första till sista låt. Imponerande konsekvent verkligen. Möjligen håller inte materialet hela vägen för att utgöra ett helt set, men hellre att de tar idén hela vägen än kompromissar den med att slänga in några gamla dängor. Bakom bandet projicerades bilder från konvolutet ritade av serietecknaren Kim W Andersson.

Förutom den fullkomligt briljanta singeln What's The Point framträdde låten Roscoe något av en höjdpunkt. Och den till stora delar akustiska inledningen med titelspåret Mavericks. Avslutande Sickness med förstärkning av en kör var också bra.

Direkt efter gigg tog jag trapporna ned mot Slussen och åkte hem, fortfarande klart mosig i huvudet efter helgen. Jag måste nog stanna stanna hemma någon kväll snart. Om inte annat för att städa bort allt damm och skräp. Men i kväll tar vi helg igen. Och i morgon.

Kick Ass

Förra veckan både inleddes och avslutades av filmer med Aaron Johnson i huvudrollen. Först Lennon-rullen Nowhere Boy och i går serietidningsfilmatiseringen Kick Ass. Jag är som bekant ganska skeptisk till överföringen av serier till film. Men charmen med Kick Ass är att förlagan av Mark Millar och John Romita JR inte ens kommit ut när filmen spelades in. De växte fram tillsammans, vilket intressant nog innebar att de ligger närmare varandra i ton och stil än vad fallet brukar vara. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det lätt kunnat bli tvärtom.

Jag köpte serieboken Kick Ass när jag var i London med Industri Royal. Det är en skamlöst underhållande historia. Rolig, våldsam och intelligent. Lite väl självmedveten kanske, men på det hela taget en rejäl kick (pun intended) att läsa. Det känns verkligen som att duon Millar och Romita har haft väldigt rolig när det satt ihop den här gränslösa berättelsen om den ung kille som besämmer sig för att förverkliga drömmen om att bli superhjälte, och gör det med rätt katastrofala konsekvenser. Konceptet att placera superhjältegenren i ett mer realistisk kontext har de senaste tjugo åren tjatats till leda. Från Watchmen och Millers Batman till Authority och Powers. Ofta bra och intressant, men mer frekvent humorlöst "grim and gritty". Nittiotalet i en lite ask alltså.

Kick Ass är ett helt annat djur. Premissen må vara "Vad skulle hända om en hel vanlig kille drog på sig en mask och försökte stoppa brott?", men där stannar också alla anspråk på realism. Visst, fenomen som Youtube och en massa dagsaktuell popkultur refereras det friskt till, men i övrigt är Kick Ass en spektakulär, charmigt överdriven historia. Bara en sådan sak som att filmens hjältinna och allra mest underhållande inslag är en tolvårig mördarmaskin vid namn Hit Girl. Att Chloe Moretz lyckas porträttera den onsannolika figuren som förhållandevis trovärdig (i alla fall inom den här världens premisser) kan inte annat än applåderas. Nicolas Cage som spelar hennes pappa, den lika våldsamma Batman-parodin Big Daddy gör nästa lika bra ifrån sig med sin briljanta Adam West-imitation.

Om man orkar med den aningen grabbiga tonen och accepterar att våldet är överdrivet till rent komiska proportiner är Kick Ass en utmärkt underhållande film. Möjligen lider den lite väl av Tarantino-komplex på sina ställen, men det vägs upp av en frisk mix av Apatow-komdedi och serietidningsaction.
Det finns några avgörande skillnader från serien jag tycker är lite märkliga. Främst att Big Daddy och Hit Girls bakgrundshistoria inte är påhittad av den förstnämnde i filmen, där gick ett tragisk element förlorat från förlagan.

Men om man väljer att se filmen helt i sin egen sätt är det en kreativ, annorlunda och våldsamt underhållande frosseri i politisk inkorrekhet. Bra så.

Fredagslistan!

Redan i tisdags började jag fila på veckans Fredagslista. Då sken solen över huvudstaden, man kunde sparka vårgrus och asfalten var varm. Det var vår helt enkelt. Självklart skulle temat för Fredagslistan vara vår, upplyftande ljusa poplåtar. Som en ishacka för de frusna haven inom oss, ni vet. Nu ser det snarare ut som om vi hoppat över sommaren och gått direkt på höst. Pissregn och domedagshimmel. Men vad fan, ni får listan ändå. Den kanske behövs ännu mer nu.

Jag är grymt nöjd. Den nya She & Him-låten har verkligen växt. Eels Old Shit / New Shit är en liten underskattad pärla som vi spelade på kasett i bilen när vi 2005 lämnade Östersund för att flytta till Stockholm, precis när vi lämnat stan.
The Tyde och Beulah är små sympatiska grupper som det värmer att höra då och då. Tvekis om den sönderspelade Big Sur är redo att lyssnas på igen, men det passar så utmärkt i sammanhanget så den får vara med.
Titeln till Pavement-låten Major Leagues var faktiskt andrahandsvalet som bandnamn till Penny Century en gång i tiden. Byrds Carol King-cover Goin' Back är deras bästa låt, samma sak gäller Grateful Deads Friend of The Devil. Saknade Autisternas Egentligen är en utsökt b-sida från Himmelen-singeln.
Essex Green, Grand Archives, Brendan Benson, Magic Numbers, Yo La Tengo, Teenage Fanclub. Det känns bra att bli påmind om hur mycket man ändå tycker om ren pop, mellan varven med all post punk och hardcore.

Fredagslistan Vår!

She & Him – In The Sun
Teenage Fanclub – It's All In My Mind
Eels – Old Shit / New Shit
Brendan Benson – Tiny Spark
The Tyde – Go Ask Yer Dad
Beulah – If We Can Land On Tthe Moon, Surely I Can Win Your Heart
The Thrills – Big Sur
Christopher Sander – Hjärtat Slår Sällsynta Slag
The Magic Numbers – Take A Chance
Pavement – Major Leagues
The Byrds – Goin' Back
Ok Star Orchestra – Sing-sing The Cat
Grateful Dead – Friend Of The Devil - Remastered Version
The Essex Green – Rue De Lis
M. Ward – Chinese Translation
Yo La Tengo – Season of the Shark
Grand Archives – Miniature Birds
Gorky's Zygotic Mynci – Patio Song
The Velvet Underground – Stephanie Says
Wilco – You And I
The Breeders – Drivin’ On 9
Autisterna – Egentligen
Alf – Pianoflikkan

Malcom McLaren 1946-2010

Malcom McLaren, Sex Pistols manager och punkens arkitekt är död. En av pophistoriens viktigaste figurer och också kanske den som är svårast att veta hur man ska förhålla sig till. Ett kreativt geni, en orädd provokatör. Men också en självgod manipulatör och fullblodscyniker. McLaren drog i trådarna bakom såväl New York Dolls (någon av en förstudie för det han skulle åstakomma med punken) som Sex Pistols, och senare även Bow Wow Wow på 80-talet. Han hade även en karriär som artist själv och gav bland annat ut ett banbrytrande rapalbum (!) 1982.

McLaren smälte samman mode, kost och politik till den unika vision som kom att på gott och ont tydligt definiera den tidigare oformliga och mångfacetterade punkrörelsen. Nihilism, Dada, revolutionsromantik och S&M-estetik blev en visuell och filosofisk grund för punken. Den mest revolutionära av ungdomsrörelser, på samma gång kulmen och dödsstöten för den populärkulturella utvecklingen i västvärldens efterkrigstid.

Malcom McLaren var en ivrig ifrågasättare av hierarkier och upphovsrätt och som sådan decennier före sin tid. Han var också stenhård i sin uppfattning om popmusiken som något som tillhör fansen, de som upplever musiken den snarare än artisterna. En inställning som lika gärna kan uppfattas som råcyniskt kommersiellt tänkande eller sympatiskt ställningstagande för konsumenten. Hur som helst var han något av ett geni, denne rödhårige sarkastiske britt.

För några år sedan var jag på ett mycket märkligt seminarium arrangerat av Färgfabriken i Östersund. Eller rättare sagt arrangerat av "konstentreprenören" Jan Åman som då var konstnärlig ledare för hallen, innan avpolleteringen efter representationsskandalen. Det som skulle diskuteras var framtiden för något som skulle heta New World Bank och ha sin säte i det beryktade vansinnesprojektet Björntanden på Frösön (jag orkar verkligen inte gå i mer på det för er oinvigda). Idén var på ett ungefär att skapa en databas för "utbyte av kreativa lösningar från hela världen", en "bank för tankar och utmaningar snarare än pengar". Under de timmar det tog att förklara det hela blev inget särskilt mycket klarare. Förutom förstås att det skulle "utveckla regionen" och kosta väldigt mycket (natruligtvis välmotiverade...) pengar för kommunen.

Hur som helst var Malcom Maclaren en av de internationella föreläsare som bjudits in för att delta i seminariet. Som jag nöjt när han med ett sardoniskt leende sågade itu alla de flummiga ideérna och sköt in sylvassa sarkasmer så ofta han kunde! Väldigt, väldigt roligt. Jag minns inte mycket om vad hans eget framförande handlade om. Men paneldiskussionen var något av det mest surrealistiska jag någonsin varit med om. En konstentrepenör från Stockholm (tänk bondfångare Lyle Langley från Simpsonsavsnittet där Springfield övertalas att skaffa en Monorail), några lokal politiker och en hyperintelligent popkostnär som himlade med ögonen. En fantastisk scen. Och ja, jag fick snacka lite med Malcom McLaren efteråt. Det är stort.

Malcom Mclaren dog av cancer i New York. Han kommer att begravas i Highgate Cemetery i norra London.

Arty

Nowhere Boy

Det är märklig det här med hur en historia, ett liv som inte är mitt kan vara en så självklar del av ens tillvaron. Som finns i blodomloppet. Så är det med The Beatles för mig. Deras historia är en minst lika viktig del av min relation till bandet som musiken. Kanske viktigare.
Anekdoter och berättelser om dem finns i mitt huvud som tydliga bilder. Man kan historien, man kan visualisera de avgörande händelsera såväl som de de av mer kurios karaktär.
Lite sjukt kanske. Eller inte. Jag tycker ju om det. Blunda och tänka på Liverpool efter kriget, ett England i förändring. Ända fram till Dakota Building i New York, de vita väggarna och pianot. Allt det där.

Nowhere Boy är den senaste filmen att bygga på en period av The Beatles lika rika som omskrivna liv. Precis som Backbeat (1994), standardverket i genren, äger den här filmen rum innan genombrottet. Faktiskt innan de ens tagit det bandnamn som skulle göra dem berömda.

Fokus ligger på John Lennon och hans uppväxt. Filmen söker som otaliga biografier finna nyckel till Lennons komplicerade och ofta motsägelsefulla person i hans röriga familjeförhållanden. Han uppfostrades av sin moster Mimi och hade under uppväxten knappt någon kontakt med mamma Julia. Nowhere Boy utspelar sig under den korta period i Lennons tonår då de återfår kontakten och fram till Julias död i en traffikolycka.

På det hela taget är Nowhere Boy en sympatisk och välgjord film. Men om man har en hyfsad koll på The Beatles historia blir det lätt att man sitter och bockar av berömda händelser. Ah, där kom mötet med George Harisson längst bak i bussen, där hade vi banjolektionerna och nu kom The Quarrymens spelning på marknaden uatnför St. Peter's Church. Filmen representerar snarare än gestaltar lite väl ofta. Något som också går igen i den lite kitschiga 50-talsmiljöerna, det blir lite maskerad över statisterna och en del väldigt självmedvetna livescener ser otroligt krystade ut. Den största skönhetsfläcken är Love Actually-barnet Thomas Sangsters rest usla tolkning av Paul McCartney. SÅ töntig var väl ändå Macca aldrig?

Dessutom har jag alltid haft svårt för den maniska viljan att se dualismen i relationen Lennon-McCartney, att tvinga in dem i rollen som sidor av samma mynt och själsfränder. Jag har personligen alltid uppfattat deas förhållande som snarare byggd på ömsesidig och professionellt utbyte av varandra än något annat. Därför var det så befriande att Backbeat valde att fokusera på förhållandet mellan John Lennon och tidige Beatles-medlemmen Stu Sutcliffe i stället.

Nowhere Boy slutar där Backbeat börjar, med det unga bandet på väg till Hamburg för att testa lyckan som husband på Reeperbahn. Det är svårt att låta bli jämförelser filmerna emellan, och Backbeat vinner på varje punkt. Den var ett verk i egen rätt, men en egen stämningsfylld atmosfär och fullkomligt fläckfritt agerande. Backbeats ärende kändes mycket mer angeläget än Nowhere Boys, som mer kan betraktas som en ambitiös skolpjäsuppsättning av en känd berättelse.

Men filmen har absolut sina förtjänster också. Dels huvudrollsinnehavaren Aaron Johnsons fina porträtt av John Lennon, men främst i den faktiskt rent enastående prestationerna från Kristin Scott Thomas och Anne-Marie Duff i rollerna som moster Mimi och Julia Lennon. De ger liv och nyanser till de här kvinnorna som ingen tidigare Beatles-skildring lyckats med. Mimi blir så mycket mer än Johns stränga fosterförälder och Julia beskrivs väl i all sin komplexitet. Mamman som gav bort sitt barn, den vilsna flickan som pendlar mellan livsglädje och depression. Väldigt bra.

Nowhere Boy är en stark historia i grunden, och jag tror nästan att ens fanförhållande till The Beatles ligger i vägen för upplevelsen. När jag såg filmen i går kunde man höra häpna reaktioner i salongen på ställen man själv var väl förberedd på, inte minst Julias plötsliga död som skildrades finkänsligt och effektivt i ren Six Feet Under-anda. Frågan är om inte filmen tjänat på att bara låta sig inspireras som Lennons uppväxtår och i stället handlat om vilken arbetarklassgrabb som helst med stora drömmar och ännu större problem? Klart godkänt hur som helst.

Ny låt med Teenage Fanclub

8/6 släpps alltid lika sympatiska popgruppen Teenage Fanclubs nya skiva Shadows. Det lär ju bli lagom trevligt och vackert som vanligt. Jag har aldrig varit någon enormt beundrare av de stämsjungande skottarna, men uppksttar deras hederliga popsnickrande.
Finaste minnet av det här bandet är när jag såg dem på Accelerator 2005, en mycket bra konsert som i minnets skrymslen tyvärr hamnat lite i skymundan av Sonic Youths gigg på samma festival. Ett spelning som råkar vara något av det allra bästa jag sett.

Väldigt bra helg på det där på det hela taget, när man drar sig till minnes så här fem år senare. Förutom giganterna i Sonic Youth och Teenage Fanclub såg jag El Perro Del Mar och Jenny Wiloson för första gången, samt Joanna Newsom. Gud vad bra det var. Och Alkberg spelade på Debaser Slussen samma helg, precis när Jag ska bli en bättre vän släpps. Bra helg som sagt.

Jaja, litet stickspår där. Teenage Fanclubs nya låt Baby Lee finns att lyssna på här, om någon skulle känna sig manad.

Nya låtar med Masshysteri!

Sveriges bästa punkband är tillbaka. Masshysteri släpper senare den här månaden sin andra platta. Av de tre nya bitarna på Umeåbandets myspace att döma har den all potential att bli minst lika bra som den fullkonligt briljanta debuten.

Receptet från Vår del av stan står sig ganska oförändrat. Starka refränger, ledsången understödd av lätt skev men väldigt kraftfull kör, tydligt enkla gitarrslingor och sångfraser som snyggt jackar i trummakrkeringar. Det är snarast mer av det goda den här gången. Arrangemangen känns ännu mer självklara, självsäkra. Riffen tillför en popsensibilitet punkband av idag sällan ids åstakomma. På Låt dom hata oss ljuder guran rent Broder Danielskt.

Därutöver känns hela produktionen lite djupare, lyxigare på något sätt. Utan att sluta vara källarrock för dens skull, förstås. Mycket, mycket bra.

De nya dängorna heter:

Dom kan inte höra musiken

Låt dom hata oss

Beskjutna

Lyssnar gör ni här.