Markus Krunegård spelar, jag bokar.

Markus Krunegård släpper i vinter en ny skiva. Det ser jag fram emot. Det ska bli intressant att se hur han följer upp dubbelgiven med de två album som släpptes samtidigt 2010. Extra kul är det att jag numer bokar honom.

Samma vecka som albumsläpp gör vi några spelningar, varav en på Umeå Open. Sedan tidigare har jag också fått in Anna Ternheim i festivalens program för 2012. Så det blir ovanligt trevligt att i vanlig ordning åka upp till Sveriges bästa inomhusfestival i mars.

Det första livstecknet från Markus blir på P3 Guld där han kommer spela singeln Everybody Hurts för första gången. En riktig höjdare kan jag meddela.

Tidigare idag gjorde vi ett pressmeddelande om albumet, P3 Guld och spelningarna kring albumsläpp. Det avslutades med det här hälsningen som Markus själv förtfattat:

-----------------------------------------------
Från Markus Krunegård:
- det var länge sen
- ja
- förlåt att ja inte svarade
- visst
- det har varit lite mkt
- ok

och som fågel fenix ur askan är jag tillbaks på internet efter att ha tagit livet av mig på facebook

28/3, jag hade hoppats på fiskarna, jag brukar gå bra ihop med dom men skivan blir en vädur

Hej

det är som att välja meddelande på svararen, det tar lång tid, det är svårt,
låter jag sådär jävla glad?
man blir självmedveten i text oxå när man vet att det ska upp o stå för sig själv utan rösten.
man, jag.

För att slippa liknande återvändsgränder i musiken, för att ö h taget göra musik behövs ämnen.
jag samlar på dom, väntar på dom, ibland letar jag efter dom, bra ämnen blir lätt texter o förutom text består
u det jag kommit att syssla med endast av, ackord, attityd och melodi.
Ämnena blir sånger, sen listas dom.
i huvet
på papper
i datorn
i telefonen
i bokstavsordning
i rangordning

jag ställer liknande kandidater mot varandra, dödar darlings, hejjar på outsiders osv
såhär 30 månader senare är så titlarna klara och under förevigande.

Att delge titlarna här o nu törs jag inte men dessa kom inte med

"Johan"
"Ögon överallt"
"Sverige & Snö"
"Finspångsbruk"
"Napoleon"
"Yodiladieio"

En sång som överlevt alla kval är "Everybody hurts",
Den hette först, "Änglar finns bara i snö", sen "Livet utan refränger", men "Everybody hurts" blev det, för så är det ju.
en helt vanlig uppväxtskildring / generationsroman på 3minuter.

"Everybody hurts" kommer att uruppföras på P3 Guld den 21/1 o när den klingat ut i radio / TV kommer den finnas på iTunes, tack tekniken.

Andra datum jag ser fram emot nästa år är 29 & 31 mars då jag o mina vänner i tur o ordning spelar:

29 Mars Stockholm, Kägelbanan
31Mars Umeå, Umeå Open

nu vaknar grannarna ovanpå.
Men vi var väl klara för nu, vi har catchat up med varandra o det kommer vara mindre stelt nästa gång.
Vi ses.
mvh Markus

Kamratskap rock förundras över Sonic

Under lunchen (en Felix Pasta Alfredo tillagad med den omsorg måltiden bara kan förses med av en microvågsugn) bläddrade jag i nya numret av musiktidningen Sonic. Jag gillat Sonic rent allmänt. Tonen är ganska välkomnande och öppen. Långt ifrån till exempel Nöjesguidens iskalla von oben-attityd. Vissa texter är kanske lite pretentiöst formulerade, inte minst bland recenionerna, men oftast är tidningen läsvärd och uppenbart driven av ett genuint intresse snarare än av initiering som livstilamarkör.

Idag gjorde tidningen mig tyvärr väldigt besviken. Det var dags för den årliga sammanfattningen av årets 25 bästa album. Den första ögonbrynshöjaren var att vi redan var framme vid sammafattningen av året. Den andra att skivan som i min värld utan tvekan är årets bästa inte ens var med på listan.
Låt mig förtydliga: Mattias Alkbergs mästerverk Anarkist var inte, som jag annars utgått ifrån, självskriven etta. Den hade inte ens förärats en plats på topp tjugofem enligt Sonics redaktion. Den här rörande, intelligenta skivan med fler ingångar och bottnar än några andra samtida svenska album räknades inte över huvud taget till årets bästa.

2004 korades Tunaskolan, Mattias Alkbergs första skivan vid sidan av The Bear Quartet, till årets bästa av samma tidning. I ärlighetens namn har hans musik inte varit i den musiknintresserade allmänhetens blickfång på samma sätt sedan dess. Fantastiska skivor som Jag ska bli en bättre vän, Ditt hjärta är en stjärna och Nerverna fick fina recensioner och älskades av en hård kärngrupp. Men det där extra rycket av att vara i epicentrum, att attrahera lyssnare som inte skulle hittat fram av sig själva har saknats lite. Tills nu.

Men med tanke på Anarkists stora mediala genomslag, mycket tackvare den begåvade pakteteringen som hälften skiva hälften bok, kändes det verkligen som att det var dags för upprättelse. Att det hela gått varvet runt och folk fattat vad som är bäst.
Det vore förmätet att påstå att jag sitter inne på någon slags sanning i den här frågan. Däremot infinner sig en liten känsla av ensamhet i kontrasten mellan deras bild av vad som är viktigt och min. Varför min skulle vara mindre värd av att inte bekräftas av en musiktidningsredaktion kan jag inte svara på. Det är förmodligen inte det jag menar heller.

Mer att man lite förundrat tittar på en värld man inte förstår och undrar hur det blev så här.


Så här ska det se ut egentligen.

Årets 25 bästa album enligt Kamratskap Rock:

1 Mattias Alkberg – Anarkist
2 Fucked Up – David Comes To Life
2 Skriet – Det beslutande organet
3 Kajsa Grytt – En kvinna under påverkan
4 Bob hund – Det överexponerade gömstället
5 Kurt Vile – Smoke Rings For My Halo
6 PJ Harvey – Let England Shake
7 Wilco – The Whole Love
8 Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
9 Birgit Bidder – The Life home
10 My Morning Jacket – Circutial
11 Patrik Backlund – Is An Arsonist
12 Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg
13 Graveyard –Hisingen Blues
14 Veronica Maggio – Satan i gatan
15 Feist – Metals
16 Tonbruket – Dig it to the end
17 Dirty Beaches – Badlands
18 Destroyer – Kaputt
19 Mogwai – Hardcore Will Never Die, But You Will
20 Thurston Moore – Demolished Thoughts
21 Lykke Li – Wounded Rhymes
22 Paper – Mischmasch
23 J Mascis – Several Shades of Why
24 Parker Lewis –Pengar och leenden
25 Pascal / Mattias Alkberg – Allt Det här

I exakt den ordningen

Hedersomnämnande: Autisterna, Crystal Castles, David Lynch, Docenterna, Gillian Welch, A Heavy Feather, Loney Dear, iceage, Little Dragon, Nick Lowe, Riddarna, Stephen Malkmus & The Jicks, Terakraft, Vaccines, Woods, War on Drugs, Samling Syket och Kriget.

Söndagslåten; Patrik Backlund - I know I disappear

Socialistiskt Forum 2011

I dag fyller Socialistiskt Forum på ABF-huset tio år. I alla fall sex av dom åren har man varit med. Tittat på bokbord från ljusskygga celler med bortglömda bokstavsförkortningar eller roliga förlag. Sett en massa intressanta föresläsningar och inte ens kommit in på ännu fler. Det är alltid roligt att se hur mycket folk det kommer på arrangemanget och känna av en vibrerande atmosfär som kanske inte direkt genomsyrar vänstern i övrigt.

Kom dit vettja! Det är helt gratis och mycket intressant.
Här har ni programmet.
Det här ska jag föröka se:

10.00 - 11.00 Z-salen, våning 1
INDIENS GLÖMDA KRIG
I Indiens ”röda bälte” kämpar de revolutionära naxaliterna tillsammans med ursprungsbefolkningen,
adivasis, och kastlösa, daliter, mot multinationella bolags exploatering av deras områden. Naxaliternas gerillaarmé bjuder hårt motstånd och den indiska regeringen har mobiliserat minst 150 000 man i vapen för att besegra dem. I Indien är striderna förstasidesstoff i de stora tidningarna, i Väst är det så gott som tyst. Naxaliterna är det största hotet mot den indiska staten säger landets premiärminister. Vad utspelar sig i de vidsträckta djungelområdena?
Kan Naxaliterna segra? Vad bör man tänka på i solidaritetsarbetet?
Medverkande: Jan Myrdal, skriftställare, aktuell med boken Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig.
Arr: Leopard förlag och Indiensolidaritet

11.15 - 12.30 Katasalen, våning 1
HAR VI RÅD ATT TÄNKA?
Samtal om Arbetarrörelsens behov av opinionsbildning och tankesmedjor. Släppseminarium för Tidens nya temanummer. Medverkande: Göran Greider, poet och chefredaktör för Dala-Demokraten, Kerstin Alnebratt, ny ordförande för Arbetarrörelsens tankesmedja, Daniel Lind, chefsekonom Unionen, och Lena Sommestad, S-kvinnor. Samtalsledare: Daniel Suhonen, chefredaktör för Tiden, leder samtalet.
Arr: Tiden, Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm

12.30 - 13.45 Beskowsalen, våning 3
ARBETARRÖRELSENS STRATEGIER MOT HÖGERPOPULISM
Högerpopulistiska partier och idéer har vuxit sig starkare och vunnit anhängare
bland traditionellt socialdemokratiska väljare. Kritiker menar att debatten har förskjutits bort från klasspolitik, mot en mer socio-kulturell dimension av politiken, och att detta har lämnat fältet öppet för högerpopulistiska krafter. Hur ska arbetarrörelsen återskapa en tydlig höger-vänsterdimension i politiken?
Vad kan man göra lokalt och ute på arbetsplatserna? Vilket ansvar har skolorna
för att motverka högerextremism? Välkommen till ett samtal om några av vår samtids mest brännande frågor.
Medverkande: Alexander Bengtsson, Expo, och Peter Weiderud, förbundsordförande
för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lisa Björck, Svenska Transportarbetareförbundet. Samtalsledare: Josefin Hägglund, Libertas
Arr: SSU och S-studenter

ELLER

12.45 - 13.45 Palmesalen, våning 1
NYLIBERALISMEN ETT FIASKO
Nyliberalismen som de senaste decennierna dominerat den globala ideologin och politisk praxis gav löften: högre tillväxt, ökad sysselsättning, ökad frihet. Men hur har det gått? Och vad säger nu vänstern och vad är vänsterns och socialdemokratins svar?
Medverkande: Göran Greider och Carl Tham
Arr: Stockholms Socialdemokratiska Arbetarekommun, KSF och ABF Stockholm

14.00 - 15.00 Husarö, våning 3
VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN
Niklas Nåsander talar utifrån sin bok, som nyligen givits ut i pocket, om Olov Lagercrantz som i år skulle ha fyllt 100 år. Lagercrantz var verksam mellan åren 1938 och 1993.
Arr: Karneval förlag och ABF Stockholm

14.00 - 15.00 Husarö, våning 3
VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN
Niklas Nåsander talar utifrån sin bok, som nyligen givits ut i pocket, om Olov Lagercrantz som i år skulle ha fyllt 100 år. Lagercrantz var verksam mellan åren 1938 och 1993.
Arr: Karneval förlag och ABF Stockholm

15.00 - 16.00 Erlanderrummet, våning 1
MARX KRITIKBEGREPP
Vad är det specifika med Marx kritikbegrepp? Även om vår tid utmärks av en mångfald av kritiska ansatser (intersektionalitet, genealogi, queer, dekonstruktion,
etc.) är det fortfarande något särskilt med Marx. I anknytning till Fronesis nya nummer om kritik (nr 36-37), lyfter vi fram Marx bidrag till samhällskritiken och diskuterar värdet av detta. Medverkande: Magnus Hörnqvist, kriminolog, samt andra skribenter från Fronesis nr 36-37
Arr: Tidskriften Fronesis

15.30 - 16.30 Sandlersalen, våning 1
ETT NYTT SOCIALDEMOKRATISKT PARTIPROGRAM
Medverkande: Anne-Marie Lindgren, som medverkat i framtagandet av flera tidigare, inklusive nuvarande, partiprogram, Peter Persson, riksdagsledamot, ledamot av Socialdemokraternas programkommission, Laila Naraghi, S-debattör
och verksam i Palmecentret, Daniel Johansson, förbundsstyrelseledamot S-studenter. Samtalsledare: Tommy Svensson, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Arr: Arbetarrörelsens Tankesmedja och ABF Stockholm.

16.30-18.00 Z-salen, våning 1
SATIR OCH OPINION
De senaste åren har vänstersatiren kommit tillbaks på bred front och ett flertal av dagens största serieskapare har debuterat i vänstertidningar. Samtidigt som serietidskriften och förlaget Galago agerar allt mer radikalt så växer också intresset
för seriekonsten i stort. Opinionsbildarna på Alliansfritt Sverige använder
även de till stor del humor för att sprida sina budskap. Är det så att vänstern
äntligen har tröttnat på att vara tråkig? Varför har den alls upplevts som tråkig? Och går det att gå för långt med humorn som politisk strategi?
Medverkande: Johannes Klenell, redaktör Galago, Liv Strömquist, serieskapare och medlem i Tankesmedjan i P3, Sara Granér, serieskapare, Kawa Zolfagary, Alliansfritt Sverige, Rebecka Ahlberg, Galago och Dagens Konflikt, samtalar med Martin Halldin, redaktör på ETC. Arr: Galago

Zelmani, Cherry & Frisk

Hej, du din stackars försummade blogg. Nu ska du få veta vad jag varit på för musikaliska äventyr den senaste tiden.

I tisdags såg jag Sophie Zelmani på Rival. Hon testade nytt meatrial från skivan Soul som kommer nästa vecka. Den dokumenterat skygga artisten visade inte upp någon större scenskräck utan bad publiken att önska låtar när det var dags för extranummer. Låtar hon inte kunde längre visade det sig efter att ha testat några ackord. Det var rätt trevligt. Lite väl sobert för min smak under så lång tid som konserten var. Men onekligen kvalitativt. Fint med projektionerna av dystra vägar filmade genom bilrutor bakom bandet.

I går såg jag Neneh Chryy och the Thing, eller The Cherry Thing som den legandariska sångerskan kallar sitt projekt med Mats Gustavssons frijazzkombo. Det var Strand 3-årskalas (går tiden fort eller långsamt? Svårt att bestämma mig) och konserten var riktigt bra. Bland annat tolkade dom Iggy & Stooges Dirt mycket tufft.

I morgon ska jag se gitarrhjälten Niclas Frisk och hans nya band (eller koncept kanske snarare?) Chinatown spela på Bryggarsalen i sin akustiska sättning Acoustic Deli. Det kan nog bli trevligt. Jag har alltid gillar Frisks röst och spelstil, från när man lyssnade på Atomic Swing som liten via Sweet Chariots fram till idag.

På måndag ska jag gå på Augustprisutdelningen på Konserthuset. Det ser jag fram emot!
Life is life och så vidare.

Bob Hund - Harduingetmankandansatill?

Ny video! Ny låt!

Söndagslåten: Mattias Alkberg - Allt är drömt

I kväll: John Cale!

Jag kan knappt tro att det här är sant. Jag ska se John Cale ikväll. En av Velvet Undergrounds grundare och därför per definition en av de viktigaste människorna i mitt liv. I alla fall av sådana man inte känner.

Jag har bockat av Iggy Pop, Patti Smith, Paul McCartney, Bob Dylan, Sonic Youth, Pixies, Neil Young, Pere Ubu Roky Ericson, osv. John Lennon och Joe Strummer kommer man ju aldrig få se i verkligheten. Så kvar på listan över de riktigt stora är Scott Walker, Brian Eno, Jonathan Richman och Mark E Smith. Samt förstås de överlevande medlemmarna av Velvet Underground, det vid sidan av Beatles och Bear Quartet största bandet för mig.

Det känns bra att surknulen Lou Reed inte blev den första från Velvets jag ser på scen. Den perversa njutning han verkar finna i att vara medvetet dålig tog sig senast rent groteska uttryck med Metallica-samarbetet Lulu. Men redan tidigare verkar han mest varit tråkig och platt live. Jag hade en biljett till konserten i Stockholm då han spelade hela Berlin för en massa år sedan, men kunde inte åka från Östersund. Det hade i alla fall potantial att bli bra. Annars känns det mest som upplagt för en besvikelse.

Med John Cale är det en helt annan sak. Jag har svindlande stora förväntningar på kvällens konsert. Lyssna bara på den här EPn från i år och häpna över hur grymt bra han fortfarande är. Varför han nu skulle ha anledning att tvivla på att eleganten från Wales skulle svikta i sitt subtila, vackra, ödesmättade uttryck.

Jag har laddat med att lyssna på Paris 1919 om och om igen, läsa Velvet-kapitlet i Please Kill Me och mer eller mindre leva med Peel Slowly And See-boxen.
Så här spänd av förhoppningar inför en spelning har jag inte varit sedan The Bear Quartet på Nalen 2006.

Nytt jobb, fast samma.

Hej dagboken !

I förra veckan vick jag en ny befattning på samma arbetsplats. På United Stage har vi systemet att alla bokar alla artister i vårt stall och fördelningen istället är på vilka arrangörer man pratar med. Men varje artist har också en specifik ansvarig agent, ibland också manager, eller projektledare som vi kallar det som har det övergripande ansvaret. Att lägga upp stragegier, representera artisten osv. Agenterna har mandat att plocka upp nya akter.

Vi har haft fyra agenter och två renodlade bokare, det vill säga jag själv och själjchefen. Men sedan en vecka har jag fått befordran till agentposition. Jag var lite tveksam över att ta på mig mer ansvar, men frestelsen att få portionera ut sin tid mer på sådant man verkligen vill göra och ha kontroll över projekt man har en tydlig idé med vann över lathetsinstikten. Så nu är jag agent. Ni kan se på mig lite som Ari Gold, fast vallon istället för jude.

Just nu håller jag mest på med den här, den här och den här. Jag har också lite roliga idéer på mer avslutade projekt under 2012 som det kanske blir något av. Vi får se.

I går hade vi kalas på kontoret för skivbolagen. Det var ganska trevligt, men jag hatar verkligen att mingla. Det värsta jag vet. Eller topp tjugo i alla fall.
I dag har jag ont i huvudet. Som tur är fanns det snacks kvar man kunde äta till fruskost.

Nåväl. Nog om mig.

C-60 med Kamratskap Rock

Jag skriver och läser under signaturen P ganska mycket i Mattias Alkbergs gästbok på mabd.se.
I förra veckan hade jag dock så mycket jobb att jag knapp han följa med i vad som skrevs i gästboken. Just då lanserades idén att göra blandband, C-60, i Spotify med en timme urval av några av världens bästa bands musik. Bara de bästa låtarna, men samtidigt fånga alla aspekter av gruppens musik. Sonic Youth, Velvet Underground och the Clash var några av dom vi skulle ge oss på. De tre kände jag att jag kunde tillräckligt väl för att få vara med och leka. Velvets var svårast. Sonic Youth lättast. The Clash blev enklare när jag helt sonika valde bort den tidiga 77-punken i bandets katalog. Det ska ju vara en välkomponerat och lyssningsvärt blandband också.

Av bara farten gjorde jag tre Thåström-listor också. En solo, en Imperiet och en Ebba Grön. Samt, viktigast av allt, en med The Bear Quartet. Fy fan vad bäst dom var. Eller är.

Spotifys räkneverk är inte så tillförlitligt, det diffar rätt friskt på när man nått upp till en timme. Så vissa listor är längre och vissa kortare än den konceptuellt föreskrivna timmen. Det får ni leva med.

KAMRATSKAP ROCK C-60:
The Velvet Underground
Sonic Youth
The Clash
The Bear Quartet
Ebba Grön
Imperiet
Thåström

En tradition i gästboken är att pyssla ihop månatliga blandband som också följer C-60-principen. Jag har varken tillräcklig encyklopedisk kunskap eller koll på allt nytt för att kunna göra ett bra blandband varje månad. Men nu i November fick jag till ett i alla fall:

Pontus C-60, November 2011

Opeth – Heritage
Matti Bye – Elephant & Castle I
Mogwai – Get To France
Skriet – Det beslutande organet
Kurt Vile – On Tour
The War On Drugs – Brothers
John Cale – Whaddya Mean By That
Fucked Up – Let Her Rest
Samling – Dra täcket över huvudet
bob hund – Stanna Klocka Stanna
Eldkvarn - Den sorgliga orkestern
A Heavy Feather – Doomsday Afternoon
Loney Dear – Name
John Maus – Street Light
Dirty Beaches – Lord Knows Best
PJ Harvey – Written On The Forehead
Tom Waits – Back In The Crowd
The Velvet Underground – Sad Song - Demo Version


Nog om mig.

Fucked Up, Stockholm levererar och Nerverna turnérar

I bland är man nästan glad att man bor i Stockholm. Hela förra veckan var fylld med bra grejer. Anna Ternheim på Södra Teatern samt Birgit Bidder, Patrik Backlund och Kajsa Grytt på Strand till exempel. Och det vara bara spelningar jag själv var inblandad på ett eller annat sätt i bokningen av.

På fredagen var det den värsta överladdningen av bra konserter man kunde ha gått på jag varit med om. Bob Dylan spelade i Globen. Skriet, Katharina Nutall och Riddarna spelade alla på Novotons skivbolagskväll på Debaser Medis. Ebba Forsberg spelade på Södra Teatern. Bon Iver spelade på Annexet. Nu är jag i och för sig inte så överdrivet förtjust i den sistnämnda. Men han får vara med för att symbolisera mångfalden i utbuddet.

Mitt val var enkelt. Det föll på Fucked Up på Debaser Slussen. Kanadensarna har med David Comes To Life skapat en av årets bästa skivor. Hardcore. Euforisk, livsbejakande, våldsam, upplyftande. Ett helt fantastiskt temaalbum. Det grämde mig att jag missade deras spelning på Way Out West pga att man var i fel landsände. Så jag hade länge sett fram emot att se gigget på Slussen.

Det var grymt bra. Inte en död sekund. Damian Abraham, den hårige jätten till sångare, kastade sina kläder och sig själv ut i publiken redan i andra låten. Han sjung en bit från toaletten efter att publiken öppnat sig som röda havet för honom och (för att slänga sig med en lite klyscha) gav verkligen allt genom hela spelningen.

I Fucked Ups fall innebär "allt" att man ger passinerad sång, stenhårt mangel, glittrande melodier och harmonier samt avslappat sympatiskt mellansnack. Stämningen var varm och inbjudande. Efter att ha slängt sig in i mosh piten var man rejält svettig. Så utmattad har jag nog inte varit efter en spelning sedan tonårens punkgiggs på Tingshuset i Östersund. Eller i alla fall efter Dinosaur JR i våras då jag var på väg att få en hjärtattack.

Sammanfattningsvis var det den roligaste spelning jag varit på på länge. Och rent kvalitativt faktiskt en av de allra bästa. Topp tio. Så känns det nu i alla fall, när man sitter och skriver i sin nya Fucked Up-tröja. Och det är väl den känslan som räknas.

Det vore synd om ryktena att de ska lägga ner stämmer. Men i så fall har man i alla fall fått skaka hand emd Damian i pissoaren och tacka för ett grymt gigg. Alltid något att skryta om för barnbarnen.

Parentes: Innan Fucked Up såg jag Ebba Forsbergs sobra vuxenrock på Södra Teatern. Det blev minst sagt en brutal kontrast. Slut parentes.

All heder till allt annat som hände i Stockholm samma kväll, men var det någonstans jag hade velat vara så var det hemma i Östersund på Club Corazon där Mattias Alkberg och Magnus Ekelund spelade. Satan i helvete vad roligt och bra det verkar ha varit. Men man fick i alla fall ta del av turnén på distans:

Söndagslåten: Hospitalet - Det var då

I kväll: Kajsa Grytt på Strand

Också ikväll är den en spelning på Strand som jag bokat. Kajsa Grytt med vad som blir lite av finalen på årets lyckade turné efter den fantastiska skivan En kvinna under påverkan och självbiografin Boken om mig själv.

Lite info:

Kajsa Grytt
I april släpptes Kajsa Grytts album En kvinna under påverkan. Det hyllades av kritiker och följdes av en lång sommarturné. Skivsläppet firades på Hornstull Strand. Där väljer Kajsa Grytt att sluta cirkeln runda av det framgångsrika året.

Kajsa Grytts femte soloalbum En kvinna under påverkan markerade en ny fas i hennes långa karriär. Den Jari Haapalainen-producerade musikens sprudlande vitala ljudbild möttes av stående ovationer från kritikerkåren och påminde om varför Grytt hör till landets mest respekterade artister. Från tiden i legendariska punkbandet Tant Strul, via den framgångsrika duon Kajsa & Malena till solokarriären har Kajsa Grytts artisteri har präglats av djup integritet och kompromisslöshet som inspirerat oräkneliga artister de senaste 30 åren.

2011 har varit ett intensivt år för Kajsa Grytt. Hon har inte bara släppt sitt nya album utan också självbiografin Boken om mig själv som uppmärksammades stort för sin uppriktiga skildring av liv och konstnärskap. Att hon var tillbaks med besked märktes inte minst på sommarens festivaler där hon var ett givet islag i så gott som alla program. Peace & Love, Hultsfred, Putte i Parken, Storsjöyran, Trästockfestivalen, Musikens Makt, Göteborgs Kulturkalas och många fler. Lägg på en hel drös klubbspelningar och sommarens turnédatum landade på nära trettio. Hon var också en del av Mattias Alkbergs minifestival Text & Musik med artister som Pascal, Ulf Stureson och bob hunds Conny Nimmersjö.

Det har alltså hänt en hel del sedan releasefesten i Strands fullsmockade matsal. Nu tar hon med sig sitt briljanta band (med musiker som brukar spela med Markus Krunegård och Jari Haapalainen på gitarr) för att sluta årets cirkel på Strand, den här gången i klubben. På hemmaplan helt enkelt.

Förband är Into the Woods som består av Sara Wilson, Niklas Korssell och Marcus Holmberg.

På scen 20.30. 18 år. 19-01

120 kr + avgifter/140 kr i dörren

I kväll: Birgit Bidder

I kväll spelar mina vänner Birgit Bidder och Patrik Backlund på Strand. Patrik har också emd min gamla bandkamrat Julia Hanberg på scen.
En spelning jag bokat och affischerat som en galning för. Hoppas det kommer mycket folk. Kvalitativt blir det garanterat top notch, det vet man på förhand.

Lite info:


Birgit BidderAktuell med hösttturné och debutalbumet ”The Life Home”.
Det har varit en händelserik vår och sommar för Birgit Bidder som i mars släppte sitt debutalbum ”The Life Home” på det egna bolaget Kerstin Records.
Därefter följde en fantastisk förbandsturné med Katie Melua som varvades med gästinhopp och duetter tillsammans med bl.a. Docenterna, Kajsa Grytt, Ison & Fille och Mattias Alkberg.

Birgit har gästat TV4 Nyhetsmorgon, hennes musik har hörts i tv-serien Private Practice, singeln ”Coming Down” har snurrat på radio över hela landet, och öppnat för Rebecka Törnqvist på hennes vårturné.

Sommaren startade Birgit Bidder på Peace & Love och forsatte sedan med en konsert på Kulturhusets Tak i Stockholm.

Därefter följde festivalerna Storsjöyran, Text & Musik och Musikens Makt, både under eget namn och med svenska bandet Raketen. Konserterna spelades in av P3 Live och planeras att sändas under hösten.

Nu är Birgit Bidder aktuell med en klubbturné i Sverige och den 2/11 gör hon höstens enda Stockholmsspelning på Hornstull Strand.

Hela turnélistan finns på hemsidan birgitbidder.com
tv4play.se

Patrik BacklundPatrik Backlund släppte sitt debutalbum Patrik Backlund Is An Arsonist i en liten vinylupplaga tidigare i år. Det är ännu inte många som upptäckt hans musik, men de som gjort det är rörande överens om att det något riktigt stort 25-årigen skapat. Musiken rör sig i trakterna kring Neutral Milk Hotell, Guided by Voices och Paul Westerberg. Om man måste hitta referenser.

patrikbacklund.com

19.00 – 00.00.
18 år. 100 kr.
20.00 Patrik Backlund
21.00 Birgitt Bidder

Jakob Hellman & Nerverna på turné!

Det här är näst efter Text & Musik det jag är mest stolt över att ha fått ihop. Det blev så bra när Jakob spelade med Jonas, Christian och Emil i somras att vi inte kunde låta bli att göra om det. Jag bokade tre datum på en dag och det ser ut att bli mer i vår. I dag fick vi ut med turnén och fick bra med press på en gång.

Mycket generöst av Matti att låta dom använda namnet Nerverna. Jag gillar tanken om gruppen lite som ett The Band, ett band i sig som behåller sin identitet bakom olika sångare.

Tänk att jag skulle jobba med Jakob Hellman, en artist som varit i mitt liv sedan jag var tre år gammal...

Den snygga affischen ovan har Massysteris Erik Viklund fotat och formgivit. Bara en sådan sak.
Själv skrev jag en liten presstext. Den blev inte fantastisk, men funktionsduglig. Så här:

Jakob Hellman & Nerverna gör tre exklusiva konserter
En av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister. Backad av ett nytt band är Jakob Hellman äntligen tillbaka.

Med sitt enda album "...och stora havet" skrev Jakob Hellman både om spelreglerna för svensk pop och in sig själv i historieböckerna. Albumet listas om och om igen som det bästa någonsin när landets musikhistoria ska sammanfattas.Trots den korta karr...iären är Jakob Hellman en av den svenska pophistoriens mest älskade och saknade artister.

2011 började det hända saker. Under våren släpptes singeln "Utan Er", en duett med artisten Magnus Ekelund. Klassisk Hellmanpop som uppmärksammades stort på en mängd musikbloggar. Var den förlorade sonen på väg tillbaks?
Senare den sommaren uppträdde han på festivalen Musikens Makt i Luleå och på Gröna Lund i Stockholm kompad av Mattias Alkbergs kompband Nerverna. I mötet mellan det unga bandet och den legendariske artisten uppstod omedelbart kemi. Låtar han jobbat med länge började ta form och viljan att spela live med band föddes på nytt.

Äntligen är en av de stora poppoeterna tillbaka med ett riktigt vasst band i ryggen. I december gör Jakob Hellman & Nerverna tre exklusiva konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö som smakprov på vad som komma skall.

08/12 Stockholm, Strand
09/12 Göteborg, Sticky Fingers
10/12 Malmö, Babel

Support: Magnus Ekelund