Den korta versionen
Bäst: 1. bob hund
2. Popterror
3. Caotico
Sämst:
1 Våld
2. Snuten
3. Röran
Den längre versionen:
Jag har varit på Umeå Open igen. Den här texten är lika mycket en rekapitulation av helgens händelser som ett en undersökning av hur pass hjärnskadad de lämnat en. Lyckas jag skriva är det väl okej. I en fin tradition från 2009 och 2010 följer alltså här en liten redogörelse av rockmusik och dekadens i Västerbotten:
Jag och min kollega Jonas kom till Umeå mitt på dagen i torsdags. Jobbade lite på hotellet innan det bar av till Caoticos replokal där man fick höra nytt material inrepat för debutgigget under helgen. Caotico är alltså mina kompisar Joel och Erik Dunkels från Industri Royal, tillsammans med Alex Juneblad som under namnet Academics gjort en massa fräna produktioner åt olika hiphopartister. Han är lite av en idol för folk som hänger på typ Whoa.nu och så. Men nu gör han pop med Bröderna Dunkels.
Torsdagskvällen bjöd på förfest i Scharinksa där Sad Days For Puppets, Riddarna och Graveyard spelade. Jag missade de två första och tråkades tyvärr ut ganska hårt av Graveyard. Jag menar, jag VET att det är ett bra band men den malande, jämntjocka hårdrocken tärde på uppmärksamheten. I alla fall just den kvällen. Ändå väldigt roligt att Graveyard dagen efter toppade försäljningslistan. Bara en sådan sak.
Torsdagen kröntes med lite efterfestdrama på mitt hotellrumt. Sånt som händer.
Fredagen var den första riktiga festivaldagen, och dessutom den programmässigt starkaste med Håkan Hellström som självklar publikdragare. Jag missade både Väärt och Simian Ghost som hade varit kul att se, såg Those Dancing Days från baren i Äpplet och lite grand av Anna Von Hausswollf vars sena speltid inte driekt gjorde hennes subtila musik några tjänster. Håkan och Säkert! var det bara att ge upp, den störtsa scenen Idun tog långt ifrån så mycket folk som ville se de akterna. Framförallt Hellström ledde natruligtvis till rena kökaoset. Personligen föredrar jag att skita i att ens försöka om man löper risk att slösa bort sin tid på att köa. Se något annat istället. Men alla delar ju inte min sjukt avancerade smak.
Caotico var det bästa jag såg under fredagen. Väldigt imponerande att de drog så mycket folk på sin första spelning, och att de redan knåpat ihop så många trevliga poplåtar. Jag förstår om det uppfattas som lite kitschigt, och den självsäkerheten framför allt Joel utstrålar kanske irriterar. Men det är ju pop! Smart, snygg pop med omedelbara melodier och utsökta Academics-produktioner.
Viss sordin lades över fredagen, och i viss utsträckning över resten av festivalen, då en kompis till mig försökte gå emellan när en artist hade känt sig provocerad och gett sig på en annan snubbe backstage. Min polare blev då istället ämne för hans ilska, han blev upptryckt mot väggen och tog emot någon smäll. Inget så sjukt allvarligt i och för sig, men det som stör mig mest var det överslätande inställning artistens sällskap visade upp. Om man konstant håller sådant om ryggen är det ju klart att toleransnivån för beteendet ständigt höjs. Jag hatar oprovocerat våld och spännigt hederstjafs.
Själv fick jag höra att en arrangör tydligen hatade mig av någon anledning. Inte för att jag förväntar mig att bli omtyckt, jag har bara svårt att se hur man kan bli provocerad av mig. Framförallt rent professionellt då jag vinnlägger mig om att vara schysst, rak och ärlig. Men det känns inte som tillräcklig anledning till att börja slåss och känna sig kränkt. Eller så är det bara jag som är feg och vek. Förmodligen.
En annan kompis blav haffad av snuten för fylleri och eskorterad från festivalen. Det tycker jag var roligt!
Det var fredagen det.
Lördagskvällen bjöd på festivalens i mitt enkla tycke två bästa konserter, bob hund och Popterror. Det enda utländska dragplåstret var Magic Numbers och det kändes väl sådär lagom kittlande. När de spelade på Yran härom året var det helt okej, men redan då lite förbi. Kan jag tycka. Popterror gjorde sin bästa spelning hittills. Hjärtskärande bra. Kul att folk verkar börja fatta hur bra gossarna är. Det ryktades till och med att vuxna karlar i publiken grät. Ehum...
Gällande bob hund orkar jag helt enkelt inte gegga ner mig med superlativ. Det var råbra, de nya låtarna är grymma, nya arr vitaliserar de gamla. Det känns viktigt, rörande, uppviglande. bob hund är Sveriges bästa band 2011.
Mina vänner i First Love, Last Rites avslutade inte bara Umeå Open halv två på söndagsmorgonen, utan även sin Sverigeturné. Det låter jättebra, jag gillar det verkligen. Hörnans röst, de fina melodierna, den massiva gitarrväggen. Dock kan den för tillfället totala euforin haft med ölintag att göra.
Vuxet nog skippade jag efterfesten i lokal dit det gick chartrade bussar. I stället kedjeröktes det på hotellrummet i goda människors lag. Mycket trevligt. Sov två timmar, åkte hem.
Sammanfattningsvis var det en rolig helg med många bra vänner, röriga händelser, känslor och skämt. Flera bra konserter och ett mycket ambitiöst alkoholintag från torsdag eftermiddag till söndag morgon. Nu ska jag på fullt allvar ta en vit månad. Kroppen känns helt sönderkörd. Det blir det första sedan 2003, har jag räknat ut. Spännande!
Tack för en fin helg Backlund, Perna, Joel, Jocke, Matti, Jonas, Magnus, Patrik, Conny, Öberg, Michelle, Loo, Micaela, Robin, Simon, Simon, Emil, Hampus, Anna, Alex, Erik, Hörnan, Nisse, Elin, Katrin och alla andra. Några nämnda flera glömda.
Ps. Magnus Ekelund skrev två fruktansvärt roliga vimmelintervjuer med Elin i Bombettes och Dennis Lyxzén. "Hur full tror du jag är?" och "Ser jag ut som en person du skulle kunna tänka dig att anställa?" dör man ju bara av. Matti Alkberg sammafattade hela kalaset här.
