Imperiet-fest på Strand med Florence Valentin 11/6

På en rent principiell nivå är jag inte så förtjust i CD-boxar. Otympliga, museala tingestar som sällan tjänar till mycket annat än att krama ur mer pengar ur redan hårt prövade fans. Men ibland är det ett alldeles lysande format. Kärleksfullt sammanställda kolosser som Nuggets-lådorna, Motownboxen Hitsville USA, och den ounbärliga sammanställningen av allt Velvet Undergorund gjort är alla värdiga monument över stor musik. För att inte nämna Anders F Rönnbloms monstruösa F-Box.

I vilken kategori Imperiet-boxen "Silver, guld och misär" hamnar återstår att se. Men lovande verkar den. Marcus Birro (såklart)har skrivit boken som följer med skivorna och låtvalet balanserar tryggt mellan spännande och representativt. En live-DVD får man också. Samma som Peter Stormare försökte ge ut, månne?

Boxen släpps 10/6 och dagen efter är det releasefest på Strand. Florence Valentin agerar husband, tillsammans med olika gästsångare kommer det framföra Imperiet-låtar. Blir grymt, det

/Pontus Sillrén

Calle bloggar

Ni har väl inte missat att Calle "Don Carlos" Olsson bloggar om inspelningen av Bear Quartets nya skiva på Paddington DCs myspace? Vi får följa bandet dag för dag allteftersom plattan färdigställs. Rolig läsning på min ära. Blir nog bra det där.

"...och Kajsa, Kajsa, Kajsa"

Kajsa Grytt från Tant Strul har släppt en ny låt för gratis nedladdning på sin hemsida. Den heter "Allt Faller" och är inspelad i Studio Gröndal av Bear Quartets Jari Happalainen. Utmärkt låt som förhoppningsvis bara är försmak på mer kommande bitar.

Lennart Persson 1951-2009

Lennart Persson är död. Han var sveriges främste musikjournalist som med stor kunskap och värme skrev bättre om musik än någon annan. Alla vi som på ett eller annat sätt gett oss på den delikata uppgiften att försöka översätta upplevelsen av låtar till text har mycket att tacka Lennart. För inspiration. För oerhörda mängder läsvärda artiklar, intervjuer och recensioner. För texter som viberade av känsla, stämning och genuin kärlek till musik.

Lennart Persson började sin yrkesbana med att skriva om musik i tidningen Arbetet på 70-talet. Han fortsatte skriva för olika tidningar som Sydsvenska Dagbladet och Expressen. I början av 2000-talet drev han musiksajten Feber tillsammans med Andres Lokko, Mats Olsson och Jan Gradvall. Senare hade Lennart Persson en egen sida i musikmagasinet Sonic.

Lennart Persson var också ledamot av Kulturrådets fonogramsstödgrupp och ansvarade under mer än 30 år för Bibliotekstjänsts urval av populärmusik.Dessutom startade och drev han under många år skivbutiken Musik och Konst i centrala Malmö. En av världens bästa skivaffärer och en institution för musikintresserade.

I går dog Lennart Perssons enfter en tids sjukdom. Han blev 58 år och lämnar efter sig en hustru, två barn och två barnbarn.

Jag kan varmt rekommendera er att läsa hans böcker "Sånger om kärlek" från 2005 och "Sånger om sex, Gud och ond bråd död" från 2008. Samt Lennarts bidrag till Feber-antologin.

Ett stort hjärta har stannat. Men texterna, orden och musiken han älskade lever vidare.

”På ett sällsynt vis förenade han den vise mannens erfarenhet med tonåringens utforskande sinne och mottagliga känsloliv. Han var en romantiker, både i sättet att förhålla sig till de mytologiserade hjältarna och hans sätt att tillåta sig att flippa ut inför en nyupptäckt begåvning. Som sagt: unik i Sverige.”
-Sydsvenskan

Man över bord

"Långsamhetens njutning överstiger hastightens tjusning. Åk ångbåt!"

Gårdagskvällen bjöd på Skärgårdskryssning och spelning med Eldkvarnbröderna Plura & Carla. Jag och Erik mönstrade på s/s Blidösund, en gamal ångbåt från 1911, nedanför Slottsbacken och åkte ut på böljan blå. Det blev en trevligt kväll på däck. Några bira och lite snack om historiematerialism. Mycket vacker båt och fint ute i skärgården, trots gråmulet väder.

Per Malte Lennart och Carl Stefan Jonsson spelade två set. Ett på väg ut, och ett på väg in mot Stockholm igen. Första setet innehöll många klassiker som "Tennsoldater" och "Brölopp i Bolivia", båda två låtar som jag tycker är aningen överskattade. Men också sentida mästerverk som "Blues för Bodil malmsten " och den hypnotiska "27".

Det andra setet dominerades av material från senaste "Hunger Hotell". Det var under de låtarna bröderna verkligen glödde. "Vägen till paradiset", "Barn av sommarnatten", "Lilla Sofie", "Be-Bop-A-Lula-Land", "Fångade i tiden som går" och titellåten. Lysande.
En låt tillägnade Plura musikjournalisten Lennart Persson vars dödsbud just nått Eldkvarnrböderna i pausen. Då jag hyser stor respekt för Lennart Persson och hans sätt att skriva om musik lade den nyheten natruligtvis viss sordin över aftonen. Men det är ett eget inlägg.

/P

The Leather Nun återförenas!

Svergies kanske hårdaste band, myomspunna Lädernunnan står på scen igen. Göteborgsbandet (som också är kända under sitt internationella alias the Leather Nun) har sporadiskt återförenats under åren. Från ursrungssättningen, där bland andra Freddie Wadling ingick, finns idag bara frontfiguren Jonas Almquist kvar. Första Stockholmsspelningen på evigheter äger rum på puben Big Ben(av alla platser) Folkungagatan 97. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

Big Ben, Folkungagatan 97
20-21/5
Biljetter köper ni på Pet Sounds.

Montt Mardie & Pirate Bay

Montt Mardie, eller David Pagmar som han egentligen heter spelade för några år sedan på min klubb Ta Helg! i Östersund, då med ambitiösa dubbelalbumet "Clocks/Pretender" i ryggen. Nu är tillbaks med utmärkta skivan"Skaizerkite" som ni verkligen borde lyssna på. Dessutom är har han i dagarna släppt en låt direkt igenom The Pirate Bay. En en tydlig markering i den infekterade fildelningfrågan.
Till skillnad från andra artister som släppt låtar för gratis nedladdning på TBB har Pagamar tagit det hela ett steg till och skrivit en dänga tillägnad torrentsiten. "We are all the Pirate Bay" heter den och lyckas bli något mycket mer än en lustig kuriositet. Låten är nämligen rätt bra.
Så här skriver Mont Mardie på TBP:

"Hej,

Att en artist måste tjäna sitt uppehälle råder det inget tvivel om. Och vi lever i tuffa tider, tro mig jag vet.
Men saken är den att, om jag skulle åka tillbaka i tiden, ungefär 10 år, söka upp mig själv som 15-åring och berätta att över en natt hade 100 000 människor hört en av mina låtar, så är jag säker på att 15-åringen inte först och främst hade frågat mig "hur mycket pengar tjänade du?".

Missförstå mig rätt. Jag älskar pengar och vill tjäna massvis. Bada i det, precis som Farbror Joakim. Men pengar är inte huvudanledningen till att jag skriver sånger. Först och främst vill jag att människor ska höra dom.

Vi lever i en märklig tid just nu och det finns många som är arga och upprörda. Hur som, för var dag som går blir jag mer och mer övertygad om att vi inte bör försöka slåss mot framtiden, utan istället omfamna den. Försöka se möjligheter istället för katastrofer, efter som det är en strid ingen av oss kommer kunna vinna.

Jag har skrivit en låt. Den heter "We're All The Pirate Bay". Den är gratis och ingen behöver betala för den. Om ni insisterar är ni välkomna att ge en donation till mitt paypalkonto monttmardie@hybrism.com

/Monty "


En sansad hållning till frågan måste jag säga. I väg med er och tanka nu!

/Er bakfulle ciceron i cyberrymden

"hemma och har trist, men det är helt ok"

Fint vänder idag. I stllet för att gå ut stannar jag inne och lyssnar på rock. Så här kommer det låta de närmaste tre timmarna:


birth defect-Paddington DC
Ett slutet rum-Osler
Out Of It Into It-Paper
Planet Of Sound-Pixies
Dripping Dream-Sonic Youth
Down On The Street-The Stooges
Malmö City-Stry & Stripperna
Så Kall Så Het -Thåström
Nedräkningen-Totalt jävla mörker
Levande Begravd-Liket Lever
Liv Och Dod-Masshysteri
Filler-Minor Threat
That's How I Escaped My Certain Fate-Mission Of Burma
Glasgow Mega-Snake -Mogwai
Another Girl, Another Planet-The Only Ones
Paniken-Kolonivägen
Vårdad Klädsel-Kriminella Gitarrer
Jag vill inte vara med-Knugen Faller
Wardance-Killing Joke
Let There Be Light-ustice
She´s lost control-Joy Division
Guns-Ikons
Ondskan I Mansklig Skepnad-Human Waste
Ingen Kommer Sakna Oss-Hanna Hirsch
Streberbarn-Garbochock
Ether-Gang Of Four
Break-In-Fugazi
Skinnad-Franke
Sex Bomb-Flipper
Concrete Walls-Fever Ray
Politicians In My Eyes-Death
Human Cannonball-Butthole Surfers
I'll Be Gone-Broder Daniel
Fantastiskt-Bob Hund
Kitty Empire-Big Black
Class Trip-The Bear Quartet
Liv = Slaveri-Ana Barata
White Light/ White Heat-The Velvet Underground
Speed Queen-Suicide
New Noise-Refused
Buddy-Silverbullit
Dedication-Raised Fist
Heart Of Darkness.Pere Ubu
Bring Me the Head of Paul McCartney On Heather Mill's Wooden Peg (Dropping Bombs On the White House)-The Brian Jonestown Massacre
heligt förbannad-el parador
Dr. Bucks' Letter-The Fall
Fuck You, It's Over -Glasvegas
Something I Learned Today-Hüsker Dü
Om Sanningen Ska Fram-Henry Chapman
Little Fury Things-Dinosaur Jr
Sacred Trickster-Sonic Youth

/P

I DAG:

Lyssna på Wilcos nya!

Fantastiska Wilco har lagt upp hela sitt nya album, eh, "Wilco" för lyssning på sin hemsida. Digga här. Det låter riktigt bra är min enkla mening. I augusti kommer alt. rockarna till WOW.Det blir trevligt.
Plus i kanten för kamelen på skivomslaget.

Nu tar vi helg för helvete!

/P

ps. Om ni är i Stockholm rekommenderar jag er att gå och se Eldkvarn i Högalidskyrkan kl. 19.00. Bandet kör en i raden av "Kärlekens törst"-konserter.

You Tend to Forget

I går släpptes The Embassys nya singel "You tend to forget" i digital form. Alltså låten som tidigare bara funnits på den tolvtumsvinyl som auktionerades ut i tre exempel. Den är helt ok.

/P

Ny låt med Hanna Hirsch

En ny låt med mina favoriter Hanna Hirsch har dykt upp. Den heter "Dödslandet" och känns igen från bandets spelningar. Ni hittar den här. Låten är en översättning av jänkaren Gabriel Harts låt "Death Country". Inspelningen är råmixad och kommer förmodligen dyka upp på nästa album emd Stockholms finaste postpunkare.

Jag kan dessutom glädja er på västkusten med att Hanna Hirsch kommer att spela i Göteborg på en stödfest för Utmarken den 5/6.

Bedroom Eyes, Lilla Hotellbaren 11/5

Jonas Jonsson och hans mannar i Östersundsbandet Bedroom Eyes gjorde i går lyckad Stockholmsdebut med en spelning på Lilla Hotellbaren. Ett ambitiöst och genomarbetat set fyllt med lysande låtar presenterades för den entusiastiska publiken.

I en ädel poptradition definierad av intelligenta texter och poppiga melodier för Bedroom Eyes arvet från storheter som Teenage Fanclub The Smiths vidare. Det rör sig egentligen om ett enmansprojekt, men Jonas Jonsson har plockat russinen ur den Östersundska popkakan och satt ihop ett imponerande tight och drivet band. Med sig på scen har han bland annat yrvädret Emil Karlsson (Halo Gordie, Pulpa) bakom trummorna, synthfantomen Erik Berg (Soardy), stabile gitarristen/låtskrivarpartnern Henric Boija (Halo Gordie) och inte minst den självlysande andragitarristen Kim Fastesson (Archer). Ett skickligt, passionerat gäng som drar Jonssons låtar till sin spets. Där det får vara så hårda, sköra, charmiga och vemodiga de bara kan vara.

Hela konserten känns omsorgsfullt planerad utan att för den skull minsta ett uns av överraskningsmoment och spänning. Strukturen i upplägget av låtar och mellansnack ger bandet frihet i att anfalla låtmaterialet med glöd och aväpnande småslarv. ´Jonas Jonsson har i sin vita kostym verkligen vuxit i rollen som frontman. Såväl i sitt roliga och tänkvärda mellansnack som i utspelat under låtarna då han misshandlarcymbaler med sin tamburin, hänger i taket och tar en sväng ut i publiken under en av de lugnare bitarna.

Vi bjuds på ett gäng nya låtar från den senare i år kommande albumdebuten (en platta som är en historia för sig. Ett riktigt Brian Wilsonskt magnum opus-projekt) men också en hel del favoriter från de båda EP släppen ”Embrace i Stereo” och ”Valentine Vacancy”.
Låtar som ”(Here´s one for you) Underdog”, “Hand-i- hand Granade” och “Dancing under influence” förtjänar att höras av så många som möjligt.




Och vem kan låta bli att älska ett band som istället för någon ful bandlogga upplåter plats på backdroppen till ett Lenny Bruce-citat?

Dagens tips: Christoffer Sander

Ja, det här med blogguppehåll gick ju sådär. Tur för er eftersom jag då kan tipsa om en riktigt fin platta. [Ingentings] frontman Christoffer Sander har släppt sin solodebut nu, en skiva som jag nämnt i förbifarten tidigare. "Hej hå" heter den.

Skivan fanns att ladda ned gratis på skivbolgaget Vespers hemsida tills nyligen. Nu kan ni i stället lyssna på ett urval här. Jag har inte hunnit lyssna in den rejält än, men det låter mycket lovande. Säskillt mycket tycker jag om "Hjärtat slår sällsynta slag", Daniel Johnston covern "Sann kärlek hittar dig till slut" och "Äppelöga" som Sander ursprungligen skrev till Anna Järvinen.

Christoffer Sanders skadeskjutna stämma är i sitt sårade uttryck det närmaste vi kommer en svensk Lou Reed.

Låtlista:

S.O.S

HJÄRTAT SLÅR SÄLLSYNTA SLAG

MORS LILLA LATHUND

CAROLINE (JAG SÅG DIG)

SANN KÄRLEK HITTAR DIG TILL SLUT

M/S PRINSENDAM

ETT SJUNKANDE SKEPP

FATTIG BONDDRÄNGAMEN

UNDERLAND

VID EN FLOD

ÄPPELÖGA

STÄPPVARGEN

KALLE TEODOR

Presstexten av någon snubbe som heter Joakim Forsberg är ovanligt välskriven. Så här lyder den:

”Blir man inte trött på alla skyltar överallt, på alla namn”, sa Christopher Sander i en intervju för några år sedan när det skulle skivdebuteras och bli mediesamling vid pumpen. Bandet hette [ingenting] och det kunde såklart missuppfattas som både kokett och pretentiöst hos de som intresserar sig mer för att avläsa än läsa. Själv förstod jag det som ett uppriktigt känt motstånd, ett motstånd mot en överallt närvarande marknadsekonomis klåfingriga behov av varuetiketter, mot kravet på att konstens utövare måste privatisera sina narcissistiska sår för att vi andra som konsumerar dem ska kunna fortsätta ljuga om vår egen förträfflighet. Hakparenteserna kring [ingenting] tog jag inte heller för en tillfällighet. De indikerar att någonting som upplevs som mindre viktigt uteslutits, i det här fallet bandnamnet, inget mindre än ett morfem i marknadsföringsspråkets grammatik. Obegripligt kan tyckas i en värld där man inte upplever någon motsättning mellan att dela med sig av och att sälja, där vi lär oss att avläsa varandra, våra identiteter och bevekelsegrunder som genom ett skyltfönster, som försäljningsobjekt fabricerade efter noggranna riskkalkyler och andra spelteoretiska överväganden, där det viktiga inte är vem man är utan vem man vill framträda som, där Descartes ergo sum är ett: Jag säljer, alltså finns jag.

Christopher Sander har sedan dess inte lämnat mycket till biografiska spår efter sig, och det rör sig inte om en pose, det handlar om helt andra saker, i slutändan om en etisk men också estetisk hållning, en premiss för ett originellt konstnärskap; för vilket målet inte är att inmuta någonting eget, privat - tvärtom, det är allmänning han med sina texter, sin röst och sin musik bryter mark för.

Det själslandskap han öppnar åt oss på albumet ”HEJ HÅ!” är ett landskap avskrapat ner till existensens fundament. Kvar finns grundämnena. En bro, en flod, en katt, en båt, ett skepp, vinden, vågorna, havet, stenarna, moln, måne, lågor, ljus, en bur, en mur. Poesins elementarpartiklar. Stockholm skymtar ibland, i tegelstenshus eller i en trasig gatlyktas ljus. Det är ”ord som alla har någon referens till”, som han sa i en annan intervju. En språkets allmänning alltså, fjärran från det esoteriskt bundna och – än en gång – det privata.

Det är en sorts mörka, marinblåa psalmer han skriver Christopher Sander. Här sjunger en livskänsla djupt präglad av förlust. Och ur denna, som en motkraft, växer drömmen om ett annat liv, en annan värld, andra möjligheter, en bön. Men Gud finns inte här, det är tomrummet efter honom som tillropas. Längtan bort är samtidigt längtan hem och hem är alltid någon annanstans, ”varsomhelst”, som det heter i Vid en flod.

Texterna må vara biografiskt spårlösa, men de är sångtexter och som sådana först och främst material för en röst. Och en röst är alltid ett vittnesmål om en kropp med ett bestämt kön, en bestämd ålder, placerad i en viss tid; en kropp är ofrånkomligen förbunden med en person och en biografi. Det är i samspelet mellan rocktexten och denna kropp den roll uppstår genom vilken det i vår kultur är tänkt att rockstjärnan ska stråla. Något som för många artister inte tycks innebära någon nämnvärd konflikt. Själv har jag alltid intresserat mig för de andra, för dem som besvärats av denna fordran och som tycks göra vad de kan för att sätta sig på tvären, genom tjurighet, bortvändhet, marknadsmässigt självmord, i dem spirar en sorts leda, en ovilja att sjunga, för dem är rösten inget man gör sig intressant med, den är det spädbarnsskrik, det SOS med vilket vi spolas i land på stränderna i dessa ogästvänliga trakter, vårt rop i öknen, den står till mänsklighetens förfogande för att vittna om dess namnlösa lidande, för dem är rösten ingenting den enskilde sjunger med, utan genom vilken man blir sjungd. Häri finns ett motstånd som grundar sig i en känsla av att inte vilja stå i vägen för de meddelanden man upplever sig vara en kanal för, inte blockera den väg ut som man anser sig ha till uppgift att uppfinna (Hjärtat slår sällsynta slag), och att det är detta vägarbete som är det viktiga, allt annat oväsentligt. En sådan artist, fast artist är nog fel ord, konstnär, konstutövare, vägröjare (för nietzscheanskt) – vägarbetare, en sådan vägarbetare är Christopher Sander i mina ögon. Och sen är han en vän också, fast det är någon annanstans.

Nog ordat. Det här är först och främst ljud som ska genomsjunkas med slutet öga och vidöppet öra. Sätt på plattan, lasern mot hjärtat. Det gör ont att lyssna på Christopher Sander. Det är sorgligt, ibland på gränsen till det outhärdliga. Det är inget lyckopiller. Men den som lyckas skapa språk för sorgen skapar också språk mot den. Därför finns det oändligt med tröst att få här.

Sjunk till din egen botten, kära lyssnare, den är allas. "

Mycket nöje kamrater.

/P

BEAR QUARTET SPELAR PÅ STRAND 10/6!

The Bear Quartet spelar i Stockholm tionde juli. Fy fan vad bra det kommer att bli. Jag är mer peppad än vad det finns ord för. Därför överlåter jag talarpinnen till Alkberg. Saxat från mabd.se:

"Kamrater,
På måndag börjar vi (jag, Jari, Peter, Calle och Jejo) spela in nya BQ-skivan. Det blir typ tio låtar som ingen hört maken till. Vi kommer inte släppa någon EP i samband med det. Det blir någon slags radiosingel/MP3:a från albumet. Det beror på det sorgliga faktumet att ingen enda jävel köper EPs längre. Eller, någon enda köper någon enstaka, men det väger inte på långa vägar upp hur sjukt mycket det kostar att göra dem. Vi har redan haft skivbolagsmöte i en gränd i Århus om det, så det är ingen idé att börja jiddra. Vi vet vad skivan kommer att heta. Vi är överens med Adrian angående vad vi kan tänka oss att ställa upp på i frågan om promotion och spelningar.

Sweden can go fuck itself according to Jari, skrev Jari i ett mail till oss andra (jo, det händer att vi kommunicerar på engelska, då vi är så fruktansvärt ungdomliga och världsvana…) och vi skriver under på det allesammans. Om man sätter det i kontext så betyder det inte att vi hatar Sverige eller svenska arrangörer och verkligen absolut inte de som gillar oss i största allmänhet. Däremot så innebär det att vi aldrig mer kommer att spela exempelvis Before The Trenches, If You Have A Heart, Mom And Dad eller 7th. Vi har ingen lust att säga näe till de som ändå kommer att tjata om dylikt. Inte heller har vi någon lust att leva upp till, eller ens reflektera över, förväntningarna på att det ska komma ett nytt alt-countryalbum, en ny Angry Brigade eller en ny Moby Dick. Eller för den delen någon ny version av någon gammal skiva överhuvudtaget.Eternity Now, och i något mindre utsträckning Saturday Night och Ny Våg, möttes med medial skepsis på grund av detta. Och eftersom Westside inte visste vad man skulle göra av oss då vi inte längre producerade traditionella P3-dängor, så blev det publika mottagandet också lite ljummet: de som borde ha gillat skivorna visste inte om att de fanns och många av dem som gillat de gamla, eller kände till oss på grund av dessa åtminstone, blev lite förvirrade. Somliga rent av besvikna, ytterliga somliga till och med förbannade. Och det var förstås tråkigt, men ni vet hur det är. We don’t take requests. Or shit.

Så långt så ont alltså. Därför är det extra roligt att säga att vi faktiskt kommer att göra en Stockholmspelning. Onsdagen den 10/6 på Hornstull Strand. Typ 150 spänn i inträde (kolla Strands hemsida för detaljer) och garanterat enda gången i sommar man kan se oss i Stockholmsregionen. Vi spelar hela nya skivan och den är så sjukt bra och hittig att det fattar ni inte.

Let’s Dance,Matti"

Glasvegas, Cirkus 3/5

Kan Glasvegas på Cirkus 2009 vara en Bruce Springsteen på Konserthuset 1975? Något att berätta för barnbarnen om? Tvivelsutan är bandet på väg mot större scener och det känns som en ynnest att se dem på den här nivån i Sveriges bästa konsertlokal. Som vanligt är ljudet på Cirkus en njutning i sig. Glasvegas väggar av episkt gitarroväsen kommer verkligen till sin rätt. De suggestiva trummorna får det utrymme och tyngd de förtjänar. Utmärka förutsättningar för ett prima gigg med andra ord.

Låt oss börja med förbandet. Jag har tjatat en hel del om Florence Valentin i år och nu är det dags igen. Bara en sådan sak som att de tvingade sig in som öppningsakt då de inte fick tag på biljetter till Glasvegas är ju i sig roligt nog att påpekas. Sedan passar ju det nya låtmaterialet från ”Spring Ricco” utmärkt som komplement till kvällens huvudattraktion. Florence Valentin gjorde bra ifrån sig som vanligt och slapp lida av taskigt ljud, som de gjorde under fredagens gigg i Kungsträdgården. Love Antell passade också på att rikta en loska mot den svarta andrahandsmarknadens ockerpriser och de ljusskygga element som köper på sig biljetter en masse. Något den extremt slutsålda Glasvegas-konserten definitivt känt av. Själv köpte jag min biljett för ett gäng hundralappars överpris. Huvva.

Glasvegas börjar konserten med ”Geraldine” och avslutar med ”Daddys Gone”. Det är också fortfarande bandets överlägset bästa låtar. Ärligt talat har de ännu en ganska svag katalog, även med EPn från i julas som bonus på det hyllade debutalbumet. Men det kompenseras av en dynamiskt uttänkt spelning med dramatiskt ljus och ett band som triggade av den överväldigande publikresponsen står på tå hela gigget. Än så länge är fenomenet Glasvegas större än bandet. Publiken lyfter verkligen den svartklädda kvartetten och det är i samspelat med åskådarna kvällen på Cirkus i blir riktigt stor.

Merparten av Glasvegas låtmaterial (allt?) avverkas och kompletteras av den måttligt överraskande cover på Ronettes ”Be my Baby”. Men det är kanske inte i överraskningar som Glasvegas storhet ligger? Det kanske är deras klassiska, förutsägbart trygga rockmanér som är hela poängen. De svarta solglasögonen, de stora känslorna, det sociala patoset. Springsteen, Clash, Jesus & Mary Chain.
Det är underhållande och stundtals gripande, men en aning tunt. När konserten är över är jag nöjd men knappast lycklig.

I augusti kommer Glasvegas tillbaks till Sverige och Way Out West. Apropå förutsägbarhet…

Nä, nu ska jag nog ta ett litet uppehåll från Kamratskap Rock några veckor framöver. Hörs.

/P

Sångare med en orsak + Månadens medarbetare

Mil efter mil i buss och i bil. Nyköping, Norrköping, Linköping, Jönköping. Skyltarna fladdrar förbi. Folkparker, rockklubbar, visfestivaler. Strängar som glöder och hjärtan som bultar.
1989 hade Per Persson lämnat platsen som basist i Traste Lindéns Kvintett för att förverkliga sin egen musikaliska vision. Att sjunga sina egna låtar, med sina egna texter. Kärleksfulla, rumlande, drömmande, spritångande landsortskildringar skrivna med en enkel uppriktighet få andra pennor varit vassa nog att formulera. Allt detta ackompanjerat av den mest extatiska musik man kan tänka sig. Vassa gitarrer och vackra dragspelstoner mötte varandra i en uppgörelse mellan Springsteen, Clash och Dan Andersson utanför dansbanan i de kulörta lampornas sken.

Under första hälften av nittiotalet var Perssons Pack ett av Sveriges största och mest älskade rockband. Ingen turnerade som de. Ingen gav ut skivor i samma takt. Sex album på sex år. ”Kärlek och dynamit”, ”Kanoner och små, små saker”, ”Äkta hjärtan”, ” Svenska hjärtan”, ”Längre bortom bergen” och ”Sekunder i Sverige”. Med legendariske producenten Kjell Anderssons draghjälp skulle de slå igenom på bred front. Allt kom till vägs ände 1996 då det slitsamma turnélivet till sist tog ut sin rätt. Det söderkörda bandet gick skilda vägar och Per Persson lade själv gitarren åt sidan för en välförtjänt vila. Den varade i tretton år.
Två decennier efter att bandet bildades är Perssons Pack åter aktuella med en ny skiva. En kväll i april äger premiären för vårturnén rum på Debaser Medis i Stockholm. Stället är fullpackat och förväntan ligger tät i luften.
-Det känns bra att vara tillbaka, konstaterar Per Persson efter första låten.
Bifallet från publiken låter sig inte vänta.

Några timmar innan konsertens första ackord har slagits an träffar jag Per Persson och gitarristen Love Antell i Debaser Medis bar. Love strängar om sin Gibson och Per bjuder på öl. Första frågan faller sig naturlig, var har Persson hållit hus i alla år?
- Jag har varit hemma. Skrivit lite låtar, gjort en del ströspelningar. Själv och med andra. Efter tiden med Packet då man gjorde hundra spelningar om året kände jag mig jäkligt less.
Per Persson bor nu förtiden i Bollnäs med sambo, dotter och hund. Under de tysta åren har han komponerat en del sånger åt andra artister; Engmans Kapell, Ainbusk Singers, Totta Näslund och Brolle. Annars har han mest legat lågt, bidat sin tid och känt sig ganska utanför musikklimatet i landet.
De senaste åren har emellertid något hänt.
Många unga, framgångsrika musiker bär tydliga drag av Per Perssons låtskrivande. Artister som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, Annika Norlin och Moneybrothers svenskspråkiga alias Pengabrorsan är alla tydligt influerade av honom. Det romantiska och längtansfulla, det upproriska och euforiska i deras låtar har mycket att tacka Alftas största hjärta.
Men den mest uppenbara arvtagaren sitter bredvid Per Persson och byter strängar, nämligen Love Antell i Stockholmsbandet Florence Valentin.

Florence Valentin debuterade i början av 2000-talet med EPn ”Allt de bygger upp ska vi meja ned”. En veritabel molotovcocktail av energiskt passionerad popmusik i The Clash och Ebba Gröns anda. De intelligenta texterna bar en empatisk och ofta vasst humoristisk ton. De visade upp textförfattare med stor stilistisk skärpa och lyckades vara politiska utan att predrika. Besjälat uppviglade låtar sjungna med hjärtat på utsidan.
Bandets andra fullängdare ”Pokerkväll i Vårbygård” kom 2007 och fick stor uppmärksamhet. I låtar som ”Smällar man får ta”, ”Upp på Sociala, ned på Systemet” och ”Samma vindar, samma brackor” sjunger Love Antell om arbetslöshet, alkoholism, Stockholms innerstadselit, Boforsaffärer och om att knega sig fram i livet. Sånger som ser på Sverige ur ett lika ofta ilsket som uppgivet underifrånperspektiv
Vid radion satt Per Persson.
- Florence Valentin spelar popmusik jag förstår mig på. Man hör när refrängen kommer, säger Per Persson.
Inte konstigt att han kände ett släktskap.
- När jag var nitton upptäckte jag Perssons Pack. Perssons glesbygdsskildringar var väldigt exotisk musik för mig som kommer ifrån Stockholm. Det lät som John Steinbeck kompad av ett punkband med dragspel. Jag gillar att det är så direkt, instant music liksom. De spelar låtarna rakt upp och ned, så fungerar Florence Valentin också. Vår kärnverksamhet är att spela live.
-Sa du kärnverksamhet? VD Antell! skrockar Per Persson och fortsätter:
- Jag ringde Love hösten 2007 och erbjöd honom en plats som gitarrist i bandet. Jag hade hört hans band och vi hade stött på varandra i olika sammanhang så jag hade ju fattat att hade kunde spela. En grej som är bra med Love är att han inte kan spela blues, han vet knappt vad det är. Det är annars något av en sjuka bland gitarrister, trött bluesriffande.
Love Antells rent musikaliska fördelar var inte den enda poängen med att värva honom. Med den energiske unge mannen i bandet började saker och ting röra sig på allvar. Studiotid fixades, bokningsbolaget Luger övertalades att ta hand om turnébiten och Perssons Pack gick in i en mycket kreativ fas. Love Antell blev ett bollplank och en själsfrände som försett Per Persson med bränsle att på nytt skapa livsnödvändig musik.

2009 års sättning består förutom Persson och Antell av ursprungsmedlemmarna Niklas Frisk (Atomic Swing, A Camp) på gitarr och dragspelsvirtuosen Magnus Lind samt trummisen Peppe Lindholm och basisten Josef Zackrisson.
Love Antell jämför de två banden:
- Perssons Pack kommer från en helt annan bakgrund än Florence Valentin. Jag har aldrig åkt på en folkparksturné, de finns ju knappt kvar. De var en annan tid då man tog med sin egen PA-anläggning i flyttbil och åkte landet runt, berättar Love.
- Med Florence Valentin spelar vi mycket på studentställen. Med Packet hamnar man på lastbilsflak och bygdegårdar.
I sommar ger sig Packet ut på turné. Samtidigt är Florence Valentin ute på vägarna. Något som skulle kunna skapa problem, men inte oroar Per Persson det minsta.
- Äh, det ska nog gå. Spelar vi samtidigt på någon festival är det bara att han tar sin lilla förstärkare och sin lilla gitarr och springer mellan scenerna.
De båda banden har varsitt hyllat album att följa upp. I Perssons Packs fall har vi ”Öster om Heden”, en storstilad återkomst. En välbehövd injektion av kärlek och uppror i en kall tid. I låtar som ”Bortom månen och mars”, ”Dom är efter oss” och ”Krig och kärlek” visar Per Persson på nytt upp sin förmåga att skriva omedelbara klassiker. Med väl valda penseldrag skildras en verklighet lite vid sidan om. Det är nostalgiska sånger som i sin absoluta angelägenhet aldrig riskerar att hemfalla åt sentimentalitet.
För Florence Valentins del är det kanske det stora genombrottet som står för dörren. Med ”Spring Ricco” har de ytterligare förfinat sin lika delar lättillgängligt hittiga som vasst samhällskritiska musik. I låtarna flimrar missbrukare, gästarbetare, dödsmisshandeln på Kungsholmen (King Island är rena Kingston nu/ Händer samma sak på bortaplan hörs inte ett ljud) och 8 till 5-livets obönhörliga maskineri förbi. ”Spring Ricco” är det svängigaste socialreportage du hört.

Perssons Packs kanske allra mest klassiska låt, som också ofta omnämns som en av de främsta svenska poplåtarna genom tiderna, heter ”Tusen dagar härifrån”. Ett monster till låt vars gåshudsmoment är många. De romantiska pianoriffen, den fallande basgången, den makalösa texten om Little Richard-affischer i Moskva, om gränserna som ska öppnas, rubel som ska bli till dollar och om att drömma sig bort, långt bort.
Och naturligtvis det förlösande ögonblick då Jakob Hellman kliver fram till mikrofonen och tar över sången. Per Persson hade övertalat Hellman att medverka i hopp om att den unge artisten skulle bli inspirerad att följa upp sitt första, och enda, album. Som vi alla vet blev det aldrig så.
Också på ”Öster om Heden” är det en duett som skakar om allra mest.
Annika Norlin har gjort sig känd med båda banden Hello Saferide och Säkert!, vars pricksäkra texter är minst sagt Perssonska. Hon medverkar på låten ”Stenad i Stockholm”, en storslagen ballad om förlorad kärlek.
- Annika kan sjunga på svenska. Det är inte alla som fixar det. Dessutom är hon en riktigt bra textförfattare. Men det viktigaste i en duett är att det finns en kemi där. Man ska kunna ana att det finns något mellan de som sjunger. Jag har svårt för duetter mellan någon sjuttioårig jazzgubbe och en ung tjej. Men jag tror vi fick till det rätt bra.
Ett annat av skivans nyckelspår är ”Sångare utan orsak”. I den skenande programförklaringen skanderar Persson ”Sångare utan orsak borde inte sjunga alls/ sångare utan orsak sjunger alltid falskt”.
- Jag förstår mig inte på artister som säger att de sjunger och spelar för att det är roligt ”Varför står ni på scen” ”För att det är kul”. Det räcker inte. Det spelar ingen roll vad anledningen är bara man har någon, brinner för något. Kiss hade sina skäl. Att känna pengar och få ligga så mycket som möjligt. Det är väl ok, bara det finns något bakom, förklarar Per Persson och fortsätter:
- Man står där på scen och sjunger i en mick för 900 kronor, ut genom med 1000 watthögtalare med ett bra band bakom sig framför 500 själar. Klart man ska använda det tillfället för att säga något.
Love Antell lägger ifrån sig den färdigsträngade gitarren och fyller i;
- Det jag tycker är bäst med popmusik är att man har en kort stund på sig att säga någonting som i bästa fall betyder något. Persson använder de där tre minuterna väl. Jag har lite svårt för den där Dylantraditionen av rocklyrik där det blir bättre ju längre man skriver. Jag är less på den hierarkin. Perssons texter är kärnfulla.
- Så länge man slipper skämmas över texterna är jag nöjd, bedyrar Per Persson lakoniskt.

Det är snart dags för Perssons Pack att äntra scenen. Debaser Medis fylls stadigt på. Folk står redan i klungor och sjunger sina favoriter med Packet. Andra har placerat sig så långt fram som möjligt för att komma sin hjälte så nära det bara går. Lokalen som annars mest huserar olika indieklubbar ser sällan en så brokig skara besökare, med ålderspann mellan 18 och 60, ta sig upp för edborgarhusets branta trappor. Anser Per Persson själv att hans publik förändrats något sedan sist?
-De har lite mindre hår… Nej, men det har väl till kommit till en och annan yngre i publiken. Men det har inget att göra med att vi skulle förändrats som band. En man som föddes när Hitler levde, som vår dragspelare Magnus Lind, kan inte förväntas poppa till sig. Jag tror det är det folk gillar att vi inte gör oss till.
Innan bandet går på hinner jag fråga vad vi har att vänta oss av den kommande turnén.
- Skrik och skrän och något avvikande. Det blir nog bra, ler Per Persson.

En knapp timme senare. Allsången har klingat ut och den lyckliga publiken badar i svett. Första spelningen på ännu en turné är avklarad. Vägarna väntar för Love Antell och Per Persson. Två sångare som inte kan sjunga falskt.

-Pontus Sillrén

Obs! Texen är skriven till Folket i Bild och är med i nya nummret som kommer nu i veckan. Rekommenderas varmt!

Jag är förresten Månadens medarbetare i FIB. Så här svarade jag på en liten enkät:

Namn: Pontus Sillrén
Ålder: 23
Sysselsättning:Frilansskribent, arrangör på Storsjöyran och artistbokare på United Stage
Hej , läsarna har läst dina intervjuer med Liv Strömquist, Erik Wijk, Christian Gabel, Per Persson och Love Antell i FiB. Men vem är du?
Jag kommer ifrån Östersund men bor i Stockholm där jag jobbar med musik och text. Jag har spelat i en massa mer eller mindre bra popgrupper men bokar nu mest spelningar åt andra band. I bland är jag folhemsnostalgiker och ibland anarkist. Jag tycker om att skriva och har slänger då och då ihop artiklar, krönikor och recensioner åt olika tidningar.
Vilken är din drömintervju?
Jämnt skägg mellan Nikanor Teratologen och Alan Moore
Vad upprör dig?
Den snart helt fullbordade nedmonteringen av välfärden, de växande klassklyftorna och den djupt provocerande spekulationsekonomins totala vansinne.
Vad gör dig glad?Lugn och ro. God bok och kall dryck. Oväntad omtanke och små, rörande detaljer i vardagen.
Har du sett, läst elller hört något den senaste tiden som berört dig liteextra?
Jag har sett en grym konsert med Fever Ray, läst en prima bok av Pontus Lundkvist och hört Florence Valentins utmärkta nya skiva.

Hanna Hirsch / Skansros Debaser Medis 2/5

Ni får ursäkta en bakfull stackare som inte riktigt orkar formulera sig fullt så entusiastisk som Hanna Hirsch förtjänar. I går spelade en av senare års finaste upptäckter för undertecknat på Debaser Medis. Förnedrande nog som förband. Inget illa om sympatiska poporkestern Skansros, men ett band av Hanna Hirschs kaliber inte ska behöva agera uppvärmare. Men jag är å andra sidan nöjd att de spelade överhuvudtaget, då spelningen med Convoj som introducerade bandet för mig sades vara den sista på läng.

Konserten var föredömligt kort och intensiv. Främsta skillnaden sedan sist var att jag själv byggt upp en djupare relation till låtarna på debutalbumet "Tala Svart". Den frenetiska desperationen i Hanna hirsch monotona låtbyggen stod sig fint. "Kanske kanske", "Framtid & besvär" och "ingen kommer att sakna oss" var bäst. Det är väl inga större estradörer som utgör bandet, men Hanna Hirschs lite tafatta utstrålning klär dem väl.

Skansros var också helt okej, vill jag minnas.

I kväll blir det Glasvegas.

/P

Bear Quartet i Danmark

I dag spelar Bear Quartet i Århus i Danmark. Snacka om att vara i fel stad i fel land. Ja, ja. syskonen Hanberg får väl avlägga rapport. Ryktet har talat om att bandet, som inte spelat ihop sedan det famösa Nalen-gigget, bara kommer att köra nytt material. Black metal tydligen?

I går demonstrerades det. Valet stod mellan SAC och (V) + annat löst folk. valet föll på det senare, Rätt god uppslutning, 8000-9000 kanske. Florence Valentin spelade i kungsträdgården precis som förra året. Grymma som vanligt. Per Persson gästade under "Pokerkväll i Vårby Gård" och gjorde ett tämligen förvirrat intryck. Men bra var det.

Något som heller inte var så bra var filmen "X-Men Origins: Wolverine". 2/5 blir Kamratskap Rocks dom utan att orka utveckla resonemang mer än så.
Sebare på kvällen spelade Anna Järvinen på Kägelbanan, vilket jag missade. Så kan det gå.


/P