02:00! Mina tre favoritsekunder

Häromdagen kom det fram att min favoritperson och tillika bättre hälft varit med i en Olle Ljungström-video. Spola fram till 02.00. Stolt blir man!

Bokrea 2012

I lördags var jag och Linn på Bokrean. Det här kom jag hem med:

1 Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet - Ida Säll
2 För att lämna röstmeddelande tryck stjärna - Bodil Malmsten
3 Vit mans slav och helt andra dikter - Sonja Åkesson
4 Trilogin - Bruno K Öijer
5 A Contract with God - Will Eisner
6 En öppen vinter - Ulf Lundell


Sånuvetnidet!

Thåström, Kajsa, Azure Blue och Caotico

Jepp, Patti Smith till Yran. Det känns jäkligt stort. Det ÄR jäkligt stort. Inte minst efter Just Kids och Polarpriset känns hon mer aktuell än hon gjort de senaste gångerna hon spelat i Sverige. Man stöter allt oftare på ganska oväntade människor som har fått en ny realtion till henne efter att ha läst hennes självbiografi. Det är ju kul!

I torsdags var jag i Norrköping på Caoticos egentliga turnépremiär. Fråga mig inte vad tanken med en tydlig premiär egentligen är. Det var väl efter albumsläpp och så. Det var trelvigt. jag kom till staden på eftermiddagen och hann gå omkring lite. Vacker stad med vattnet, fabrikerna, spårvagnarna. Som att knata omkring i en låt av Eldkvarn.

I fredags släppte i så Patti Smith. Jag satt och fnulade med pressprylar bakfull och bedrövlig i Hotellets lobby i Norrköping. Men det gick ju bra.
På fredagskvällen spelade Kajsa Grytt på Fotografiska. Hon var grym som vanligt, men publiken lite loj. Vad ska man å andra sidan förvänta sig av en galleripublik på en fredagseftermiddag? Sedan råkade jag hamna i vad som kanske blir en K Special Dokumentär om Kajsa när vi diskuterar spelningen i logen. Jag håller tummarna för att jag offras på klippbordet.

Senare på kvällen tittade jag in på Debaser Medis där den gode Tobbe Iskasson spelade med sitt Azure Blue och hade varit så snäll att han skrivit upp en annan på gästlista. Dessutom spelade Nord & Syd skivor. Det var bra!

Söndagskvällen spenderades i sällskap med Joakim Thåström på hans turnépremiär på Cirkus. Det var otroligt bra. Så jävla grymt att jag inte orkar göra det rättvisa här. Något säger mig att jag hursomhelst kommer ha anledning att skriva mer om Pimme i år. Så jag återkommer med superlativen.

Nu ska jag posta CD-samplers till 500 av Sveriges stackars intet ont anande arrangörer. Herrå!

Patti Smith till Storsjöyran 2012!

Patti Smith kommer till Storsjöyran! Lördag 28 juli spelar den
amerikanska rockikonen, konstnären och poeten i Östersund med sitt band.
Hon är högaktuell genom den uppmärksammade självbiografin "Just Kids"
som bl a vunnit prestigefyllda priset National Book Award och som vinnare av
Polar Music Prize 2011. Dessutom kommer hon med ett nytt album senare i år,
hennes första studioalbum sedan 2007.

"Genom att viga sitt liv åt konst i alla dess former har Patti Smith visat hur mycket
rock'n'roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock'n'roll.
Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har förändrat hur en
generation ser ut, tänker och drömmer. Den unika konstnärssjälen Patti Smith visar
att people have the power". Så löd juryns motivering när Patti Smith förra året mottog
Polarpriset i Stockholms Konserthus . Ett minst sagt välförtjänt pris.

I den storsäljande och kritikerrosade självbiografin Just Kids från 2010 skildrar
Patti Smith sin uppväxt, ungdom och genombrott. Från New Yorks avantgardistiska
kulturliv i det sena sextiotalet, via punken som hon blev en centralgestalt för och framåt.
Den poetiskt vackra och kärleksfulla boken påminde de redan frälsta om vilken unik kreativ
kraft hon är. Boken fick också helt nya fans ögon att öppna sig för Patti Smiths konstnärskap.

37 år efter debutalbumet Horses, en av rockhistoriens stora klassiker, är Patti Smith
fortfarande en av musikvärldens viktigaste röster. Med sitt politiska patos, sitt stora
hjärta och sin konstanta kompromisslöshet är hon alltjämt själva inkarnationen av en
konstnär och en rockstjärna. Till Yran kommer hon med sitt band, som består av
sonen Jackson Smith på gitarr, Lenny Kaye (gitarr), Jay Dee Daugherty (trummor),
och Tony Shananhan (bas, keyboards)

På Yran säger vi ibland att vi är stolta att
presentera en viss artist. Den här gången känns det ordet i futtigaste laget.
Välkommen till Storsjöyran 2012, Patricia Lee Smith!

800 inlägg och 3 kompisar

Det här blev tydligen mitt åttahundrade inlägg på Kamratskap Rock. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt. Inte så mycket att fira egentligen. Vad som däremot tarvar att man korkar upp det mousserade är att inte mindre än tre av mina vänner (om vi räknar varje konstellation som en) släpper musik idag!

I rocken och kamratskapens tecken tipsar jag därför om Nord & Syds debutsingel, Caoticos debutalbum och Puplas efterlängtade andra platta. Klicka på namnet för Spotify-länk.

Nord & Syd - Mån, Åh

Pulpa - 333

Caotico - Sunrise Confessions

Lars Winnerbäck på stor skandinavisk sommarturné

Stort släpp igår, stort släpp idag. Ingen rast igen vila. Idag gick vi ut med det här. Jag skrev pressmeddelandet

Lars Winnerbäck på stor skandinavisk sommarturné
Sommaren 2012 åker Lars Winnerbäck ut på en stor skandinavisk sommarturné. Tyngdpunkten ligger på festivaler och med sig har han ett nytt band.

Hösten 2009 släppte Lars Winnerbäck sitt senaste album Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen. Albumet följdes av en massiv turné i utsålda arenor i hela landet. Tillsammans med ett stort turnésällskap bestående av handplockade artister var sommarturnén 2010 en egen festival som ambulerade riket runt. Lars Winnerbäck hade ännu en gång cementerat sin position som Sveriges inte bara största utan också mest älskade artist, med en relation till en hängiven fanbas de flesta andra artister bara kan drömma om.

För sådana anhängare vill man göra något speciellt. Vintern 2011 gjorde Lasse en konserthusturné i en intim, akustisk sättning. Närmare publiken än någonsin presenterade han sina låtar i avskalad form och avtäckte dessutom en rad helt nyskrivna sånger.

Sommaren 2012 ger sig Lars Winnerbäck ut på en stor turné i Skandinavien med tyngdpunkt på festivaler. Med sig har han ett nytt band vars medlemmar kommer att avslöjas längre fram. Turnén tar sin början på Siestafestivalen i Hässleholm 2/6 och avslutas på hemmaplan i Linköping 1/9. Däremellan hinner han bland annat med festivaler som Storsjöyran, Peace & Love och Putte i Parken i Sverige och Norwegian Wood, Bergenfest och Bukta Open Air Festival i Norge,


02 JUN HÄSSLEHOLM Siesta
16 JUN ÅLESUND (no) Midtsommerjazz
17 JUN OSLO (no) Norwegian Wood
21 JUN BERGEN (no) Bergenfest
27 JUN BORLÄNGE Peace & Love
30 JUN SKELLEFTEÅ Stadsfesten
07 JUL KARLSTAD Putte i Parken
13 JUL GÖTEBORG Trädgårdsföreningen
14 JUL HALMSTAD, Brottet
15 JUL BORGHOLM Slottsruinen
19 JUL TROMSÖ (no) Bukta Open Air Festival
20 JUL BRÖNÖYSUND (no) Rootsfestivalen
21 JUL NORDFJORDEID (no) Malakoff
26 JUL KRAGERÖ (no) Kragerö Musik Festival
27 JUL LEVANGER (no) Levanger Live
28 JUL ÖSTERSUND Storsjöyran
02 AUG VISBY Gutavallen
09 AUG HELSINGBORG Sofiero Slott
27 AUG STOCKHOLM Gröna Lund
28 AUG STOCKHOLM Gröna Lund
01 SEP LINKÖPING vidingsjö Motionscentrum



För mer information:
United Stage Artist

Kent offentliggör omfattande nordisk sommarturné

Jag skrev ett litet pressmedelande på morgonkvisten:



I april släpps Kents efterlängtade tionde studioalbum Jag är inte rädd för mörkret. I sommar ger sig nordens största rockband ut på en omfattande turné i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Idag offentliggörs turnén.

Kent kommer bland annat att spela på Sjöhistoriska i Stockholm, Pildammsparken i Malmö och Trädgårdsföreningen i Göteborg. Sedan tidigare är också festivaler som Peace & Love i Borlänge och Putte i Parken i Karlstad släppta.


Kent sommarturné 2012:

27 jun HELSINGFORS (fi) Garden Party
29 jun BORLÄNGE Peace & Love
30 jun HAMAR (no) Hamar Music Festival
06 jul KARLSTAD Putte i parken
13 jul STAVERN (no) Stavernfestivalen
14 jul GÖTEBORG Trädgårdsföreningen
20 jul ESKILSTUNA Sundybholms Slott
21 jul VARBERG Fästningen
28 jul UPPSALA Uppsala Slott
3 aug SUNDSVALL Norrporten Arena
4 aug OSLO (no) Operataket
10 aug SKANDERBERBORG (dk) Smukfest
11 aug MALMÖ Pildammsparken Tallriken
17 aug ÅLESUND (no) Jugendfest
19 aug STOCKHOLM Sjöhistoriska
21 aug ÅBO (fi) Slottsfestival
24 aug STAVANGER (no) Rått og Råde

Biljettsläpp på torsdag kl 10.00

Jag fattarente! En serie om musik Kamratskap Rock inte hajar. del 2

Är det någon konstyttring som någonsin på allvar provocerat mig med sin blotta existens så är det arenahouse. De flottiga moderatfrisyrerna i Swedish House Mafia har med sin spritfeta stekarmusik sålt Madison Square Garden i New York. En knatte som kallar sig Avicii säljer inte bara ut tre Globen i rad utan vinner också en Grammis för Årets Låt 2011 med sin vämjeliga singel Levels. Så kan det gå nådens år 2012.

Jag förstår grundprincipen med DJ-kultur och kan till och med hålla med om att det ligger något sympatisk i tanken att mediet i sig (musiken) är det man dyrkar på dansgolvet snarare än en upphöjd popstjärna. I sin bästa form en kollektivistisk, mer jämställd popkulturupplevelse. Men Tiësto, Axwell, Avicii och allt vad de kallar sig har popstjänrestatus som vilken Justin Bieber som helst, alltså faller anonymitetsargumentet som försvar för genrens förträfflighet. Det blir en musikstil bland andra och det är inför den som sådan jag står fullkomligt frågade.

Jag är vän av monotomi vilken dag som helst i veckan. Men den här musikens repetiva synthackord som i 4/4-takt liksom faller ner mot beatsen bakom en röst som mässar om att man ska "reach higher", "touch the sky" eller så. Observera avsaknad av fakta kring de här påhittade citaten, det är mer tilltalet jag är ute efter. I bland dyker det upp något om "feeling" eller att en scen från dansgolvet skildras i texten.

Jag är verkligen inte den som tycker att kvalité i popmusik är avhängd på texter. Hade jag försökt föra det i bevis här skulle jag orkat researcha lite. Men det finns något i själva stilen, tilltalet, estetiken som gör mig illamående. En musik skräddarsydd för mäklare på Stureplan. Den sortens människor som använder armbandsur, inte för att de inte har råd med en mobiltelefon med klocka i utanför att de har råd med både och.

Problemet är att arenahousens fans inte enbart utgörs av miljonärssöner med italienska efetrnamn och dyra solglasögon utan närmast är den folkligaste musiken som finns. Det är är jag blir helt livrädd.

Vad är det jag inte förstår, inte kan se i, inte känna av Swedish House Mafias One eller Aviciis Levels? Någon form av kvalité måste de ju bestitta som motiverar att tillräckligt mycket folk för att fylla tre jävla Globar att köpa biljett.
Det här housefenomenet känner jag bara ett stort oförstående som gränsar till oro. Vad är det jag inte fattar och vad säger det om mig att ett instiktivt äckel fyller hela kroppen någon sekund in i Levels intro. Är det låten jag hatar eller är det känslan av utanförskap och bristande förståelse som gör att man mår kymigt?

Egentligen är jag på ganska gott humör idag och inte tillräckligt indignerad för att skriva det här. Men det förra inlägget var så meningslöst att jag var tvungen att kompensera med lite åsikter. Jag menar sista styckte där jag redogjorde för vad jag gjort i veckan. "bob hunds releasefest". Fan vad fränt, liksom. Visste jag inte vilken trevlig kille jag är skulle jag skicka mig själv en brevbomb.

Well, well. Trevlig helg!

C-60 Februari

Jag har knåpat ihop ett litet blandband på en timme för februari. Här har ni det.

Det här innehåller det:

Tenniscoats – Higa Noboru
Musette – Coucou Anne
Blue For Two – Living for Today
Magnus Ekelund & Stålet – Sjätte februari
Cloud Nothings – No Future/No Past
Fucked Up – Year of the Tiger
Bob Hund – Låter som miljarder
Park Hotell – Mineral Filler
Vånna Inget – Hemvägen
Hanna Hirsch – En våg av ljus, en vägg av brus
Pop. 1280 – Burn the Worm
Zqaty – Sixties Sci-fi
Thåström – Samarkanda
Leonard Cohen – Going Home

Nästan alla låtarna är ifrån i år och jättebra, vilket ju lovar gott för 2012 som musikår.

Annars då? Jovars. Jag var på bob hunds releasefest i måndags. Fick höra den nya skivan i högtalarna. Det var trevligt. I går såg jag Jakob Hellman uppträda på Kolingsborg injuden av humorgruppen Oslipat som tolkade hans låtar i stand up-form. jag är ingen större vän av stand up över huvudtaget, men kunde ändå uppskatta den annorlunda formatet. Kul med variantíon och så.

Nog om mig.

Vånna Inget på vårturné i Europa och USA.

Landsortsvurm, punkhjärta och popkärlek. Vånna Ingets rosade debutalbum Allvar släpptes i höstas och nominerades till Årets Punk i Manifestgalan. Nu är bandet aktuella med en ny EP och lång turné såväl i hemlandet som ute i Europa och USA

Malmös punkscen sjuder av kreativitet. Band som Sista Sekunden, Bäddat För Trubbel och Slöa Knivar har gjutit nytt liv och energi i punkgenren. Med sångerskan Karolina Engdahl i spetsen står Vånna Inget ut som en av sin generations bästa band. De förenar punkig energi och desperation med en popkänsla för melodier och refränger som är få förunnad.

När albumdebuten Allvar släpptes i höstas spred sig snabbt ryktet om bandet som förenade Tant Strul , Masshysteri och Håkan Hellström till en ljuvligt spontan, vemodig och laddad musik. Låtar som Tickande bomb, Allvar och Alla andra dagar fick alla vänner av riktigt grym musik att spetsa öronen. Albumet nominerades till Årets Punk i Manifestgalan och turnéschemat växer i en rasande fart.

I vår är Vånna Inget aktuella med sin nya EP Jag ska fly tills jag hittar hem, som släpps 16/3. I samband med det ger de sig först ut på en Europaturné, sedan en klubbsväng i Sverige följt av en turné i USA och slutligen en festivalsommar i hemlandet.

Lyssna på låten Nödsignal från Vånna Ingets nya EP här
Se videon till låten Allvar här

Turnéschema:
29/02 NEUBRANDENBURG (DE)
01/03 HAMBURG (DE)
02/03 KIEL (DE)
14/03 STOCKHOLM, Fritz Corner
16/03 MALMÖ, Debaser
23/03 GÖTEBORG, Sticky Fingers
28/03 LINKÖPING, LÓrient
30/03 ÖSTERSUND, Club Corazon
31/03 UMEÅ, Umeå Open
10/05 MINNEAPLOIS (US)
11/05 CHIGACO (US)
12/05 DETROIT (US)
13/05 LOUISVILLE (US)
14/05 INDIANAPOLIS (US)
15/05 COLUMBIA (US)
16/05 OMAHA (US)
17/05 FORT COLLINS (US)
18/05 DENVER (US)
19/05 ALBURQUERQUE (US)
20/05 PHOENIX (US)
21/05 SAN DIEGO (US)
22/05 LOS ANGELES (US)
23/05 OAKLAND (US)
24/05 PORTLAND (US)
25/05 SEATTLE (US)
26/05 MISSOULA (US)
27/05 BILLINGS (US)
28/05 FARGO (US)
02/05 HÄSSLEHOLM, Siesta!
26/06 STOCKHOLM, Strand / WWDIS Summer Fest 2012

Ny video med Vånna Inget!

Politisk depression

Det roar mig att samma människor som slet Bengt Ohlssons artikel i Dagens Nyheter, om sin uppgörelse med kulturvänstern, i stycken på grund av textens brist på saklighet höjt Maria Svelands minst lika subjektiva text "Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad" till skyarna. Båda artiklarna tar fasta på en känsla de respektive skribenterna har, politiska spaningar ur ett personligt perspektiv snarare än väl underbyggda debattinlägg.

Bengt Ohlsson plitade ner flera sidor av (vad man inte kan låta bli att misstänka är helt oredigerat) svammel om kulturvänsterns bristande förmåga att bottna i sina åsiker. Detta baserat på den tivelaktiga empirin från hans egen vänskapskrets.
Maria Sveland bygger sin text på en allmän känsla av att samhället blivit kallare, utan att redovisa någon statistik för det. Sverige blivit ett mer intolerant samhälle? Mycket möjligt, men det har inte Sveland som ambition att klargöra.
Att artikeln sedan gör tivelaktiga kopplingar mellan Knausgård med Breivik placerar den i samma argumentatoriska skola som Bengt Ohlssons text med dess förtjusning i guilt by association-retorik.

De här båda texterna känns mer än något annat som formexperiment från DNs sida. Osedvanligt stort utrymme bereds för skribenter att skriva någon slags korsning av krönika, politisk essä och debattinlägg. Kanske är det det här ovana formatet som gjort reaktionerna så stora? Det kanske är med krönikans personliga tilltal och inte debattinläggets kategoriska tyngd de ska läsas?

Med det sagt måste jag säga att jag verkligen delar den känsla Maria Sveland ger utryck för. Det en vän till henne i texten definierar som politisk depression.

Politisk depression. Precis som mental ett paralyserande tillstånd. I sin apati lika mycket källan som symptomet på en obehalig samhällsutveckling.I bland känns hela tillvaron, att vara en del av det här ruttnande samhället, så övermäktigt tungt att man på allvar börjar fråga sig om det är någon mening med det. Någon mening att fortsätta.
Det finns det förstås. Men känslan av att det verkligen inte finns någon framtid, att allt som bygts upp raserats till den grad att det aldrig går att bygga upp igen.

Gemensamt finansierad välfärd. Sådant är så lätt att med politiska refrormer och avregleringar pulverisera. Men det är faktiskt inte det största problemet. Det som verkligen får det att knyta sig i magen är den resignerade hållningen att det inte finns något man kan göra något åt. Att allt är determinerat. Den enda vägens politik.

Det går att vägra åka med Ryan Air eller inte spela på Berns för att inte stödja deras vidriga personalpolicy. Det går att inte äta på McDonalds. Det går att inte rösta på Moderaterna. Nu sätter jag inte så stor vikt vid konsumentmakt eller ens längre parlematarisk sådan. Men bara att stå för något, inte fegt hålla med eller rycka på axlarna. Det är ju just det som lett oss hit. Till en desillusionerad, cynisk iskall värld som inte är värd att leva i.

Jag vill inte leva i en värld där statsministern med allvarlig blick säger att vi måste förbereda oss på att jobba tills vi är 75 (nej, jag köper inte argumentet att vi blir äldre och många pluggar länge innan de ger sig ut i arbetslivet. De är inte akademiker och konsulter som ska slita vidare. Det är de samhällsbärande klasserna som ska fortsätta tills ryggen går av. Försöka inte inbilla mig något annat)

Jag vill inte leva i en värld där sjukvårdscentraler, folkets egendom, av ideologiska skäl säljs för struntpengar och sedan säljs vidare för det tiodubbla priset till privat vinst. Visst om man anser att ett privat alternativ driver verksamheten mer effektivt men vem, oavsett politisk färg, kan se det rimliga i att en så stor vinst som skulle ha kunna bli offentliga medel hamnar i privata fickor som i fallet Serafen.

Jag vill inte leva i en värld där de ansvariga politikerna inte ens vill svara på frågor från journalister utan bara ställer upp i ofarliga mediala sammanhang. Fillipa Reinfeld som glider ovanpå allt. Upphöjda ämbetsmän omöjliga att ifrågasätta.

Jagt vill inte leva i en värld där regeringen på fullt allvar driver igenom en rent rasbiologisk lag om tvångssterilisering av transsexuella.

Jag vill inte leva i en värld där det anses överflödigt att elever på yrkesförberedande gymnasieprogram ska ta del av humaniora.

Jag vill inte leva i en värld där det kulturministern anser att konst och kultur ska finasieras med reklam och ingen ens frågar sig vad det skulle kunna göra med innehållet.

Jag vill inte leva i en värld där befolkningen för en liten extra slant i fickan kan tänka sig klassklyftor, segregering och hopplöshet. En värld där den som kan betala för sig har någonstans att bo, har råd att bli sjuk, vågar bli gammal. Medan resten av oss får hoppas på en lottovinst.

Till sist. Några ord i all välmening till valmanskåren:
Allvarligt talat. Vad är det för jävla fel på er som två gånger i rad valt de här vidriga monstren, de här känslokalla pyskopaterna till att styra landet? Till att rasera allt? Det är ert fel att det ser ut så här. Är ni nöjda med er extra hundralapp? Var Mefistofeles kontrakt värt att skriva under?

Det här är såklart en känslostyrd text. I sin natur inte helt olik Bengt Ohlossons och Maria Svelands affekterade litanior. Jag försvarar mig med att den skrevs i sömnen, mitt i en mardröm som vägrar ta slut.

Jag fattarente! En serie om musik Kamratskap Rock inte hajar. del 1

När man pratar om Spotify som fenomen är det oftast antingen ersättningsnivåer till artister eller integrering med sociala plattformer som facebook det handlar om. Personligen är jag väldigt fascinerad av topplistorna, de mest lyssnade låtarna. Till skillnad från traditionella album- och singellistor är det här på ett annat sätt en mätning på vad folk faktiskt lyssnar på. Jag har alltid betraktat det som så att albumlistorna domineras av en viss sorts artister vars fans kanske har ett allmänt musikintresse och köper tre-fyra skivor om året som de lyssnar på några gånger. Medan smalare akter aldrig tar sig upp på några listor men lyssnas desto mer på. Jag är ganska övertygad om att en bob hund-skiva är mer innerligt älskad och lyssnad på än, säg, en julskiva med EMD.

Spotifys topplista är de facto en lista över vad folk lyssnar mest på. Om och om igen. Inte spontanta singelköp till följd av en TV-kampanj eller massköp av ett väl marknadsfört album i juletid. Visst, det är fortfarande breda låtar många lyssnar på och den rena volymen människor som streamar en viss låt gör ju såklart att de passerar smalare grejer, även om de inte spisas lika intensivt av enskilda perosner som något verkligt älskat. Det är hur som helst ett helt nytt sätt att mäta vad som är populärt.

Men nu är det inte just mätinstrumetet i sig jag skulle skriva om utan vad de visar upp. Jag är fascinerad av den här topplistemusiken på ett helt annat sätt än jag någonsin tidigare varit. Spotify nyttjas främst av unga användare. Det blir alltså en tydlig indikation på hur en ung generations smakpreferenser ser ut.

De mest spelade låtarna i Sverige just nu:

1 David Guetta feat. Sia - "Titanium"
2 Avicii - "Levels"
3 Amanda Fondell - "All This Way"
4 Ansiktet - "Äckligt"
5 Mange Makers - "Ma nge bjuder"
6 Rihanna - "We Found Love"
7 LMFAO - "Sexy And I Know It
8 Takida - "You Learn"
9 Flo Rida feat. Sia - "Wild Ones"
10 Timbuktu - "Flickan och kråkan"

Mycket dans. House och sådant. En idolvinnare når alltid högt under sin korta brinntid. Några internationella storsäljare. Timbuktu har varit med i TV. Det var inte så oväntat.

Sedan kommer vi till det intressanta. En genre som för mig är något helt nytt och jag står totalt oförstående inför. Här representerad av LMFAO på internationell nivå, men tydligast exemplifierad med Ansikets låt Äckligt i Sverige. Andra exempel på populära artister i samma skola är Svenska Björnstammen, Norlie & KKV, Lilla Sällskapet och NewKid. Samt natruligtvis genrens centralgestaler Maskinen.

Gemensamt för banden är att de sjunger på svenska, har någonslags studentiskost humoristiskt anslag samt jobbar med utgångspunkt i hiphop, electro och r'n'b. Fast helt utan den krav på tyngd och autenticitet genrens amerikanska motsvaighet, även i sin mest kommersiella gestalt, i någon mening svarar inför.

De här banden är spexiga i bland, smöriga i bland. Någon ambition att vara lite lätt kontroversiella här, en liten ansatts att fånga sin samtid där. Märkligast av allt är hur till exempel Ansiktet har en nästan Björn Rosenströmsk-text men instället för att presentera det med sedvanligt tokrolig Svenska Kultklassiker-estetik pryds omslaget till singeln av en oversize hood och en formmedveten logotyp. En slags fusion av buskistilltal och hipsterstil

Jag fattar ingeting.

Jag skulle inte säga att den här generationen band är dåliga, jag har inte parametrar i min hjärna för att ens bedöma det. Vissa låtar kan jag tycka svänger lite, Björnstammens Vart jag mig i världen vänder till exmpel. Men mest av allt är jag bara totalt oförstående. Vad är det här? Varför låter det som det gör? Vad vill dom? Vad uppskattar fansen? Var kommer det ifrån, i vilken historisk kontext ska jag placera det här?

Någonstans tror jag att Oskar Linnros har med det hela att göra. Dels för att han revitaliserade svenskspråkig soul med sin solodebut, dels för att han kom ur hiphopvärlden och närmade sig pop. Något som är gemensamt för flera i den här nya generationen. Också Veronica Maggios exempelösa framgångar kan nog ses som en bakgrund.
Men skillnaden är att Linnros och Maggio är klassiskt bra artister, rakt upp och ner. Daniel Adams Ray också. De här singelhitfilurernas utryck förstår jag mig inte på alls.

Är det humor? Är det allvar? Både och? Framför allt, varför fascinerar den här genenarationen musiker mig så mycket? I allmänhet har jag avfärdat hitlistepop jag inte gillar som utslag av krass kommersialism och allmänhetens bristande intresse av att leta upp musik. Men det här gnager mig. Förmodligen ligger det i att det faktiskt handlar om just min genartion. Både utövarna och fansen. Man vill förstå vad det här säger om mig och oss.

Jag ska lyssna mer och återkomma om någon insikt slår mig.

I kväll: Maria Eriksson & Nerverna

"Den pinfärska drömkonstellationen (Maria) Eriksson & Nerverna bjuder på helkväll i Bar Brooklyn. Den heliga Santa Maria är begraven och språket är numera svenska. Tillsammans med mäktiga och oneurotiska Nerverna (Mattias Alkberg, Jakob Hellman, m.fl) håller hon i skrivandes stund på att spela in musik till ett kommande album. Denna kväll spelar de skivor i hop samt bjuder på en minispelning med 4-5 nya låtar. Det blir deras första möte med publik."

Så beskriver Strand kvällen begivenhet i Brooklyn Bar kl 20.00. Jag är där.

Men dessförinnan hinner man förbi Kafé String för att kika på duon Systraskap som man stiftade bekantskap med på Corazon i förra helgen då de agerade förband till Caotico.

Jaja, nog om mig.

Vinterfestivalen, en sammanfattning

Den korta versionen
Bäst:
1 Att vara hemma och trivseln som hör därtill
2 Nick Lowe
3 Corazon i alla dess former

Sämst:
1 Mardömskylan
2 .... Nä, det mest var nog bra faktiskt

Den långa versionen:

Nu har det gått en vecka sedan jag och Linn tog tåget till Östersund för att hälsa på hemma och ta del av allt det som hände under Vinterfestivalen. Konserter och olika ljudinstallationer i staden alltså.

Under en vecka används flera olika lokaler runt om i Östersund som spelplats för olika musikupplevelser. Gamla Kyrkan, Marité, Studiokällaren, Storsjöteatern, Clarion, Gamla Teatern och Folkets Hus. På en och samma kväll kunde man gå emellan fler olika spelningar. Mycket trevligt. Så borde man ha det jämt.

På torsdagskvällen spelade Jonathan Johansson i Gamla Kyrkan. På grund av en trafikolycka utanför Sundsvall så var turnésällskapet rätt sena och hann inte soundchecka ordentligt, något som gick igen i den lite irriterade stämningen på scen. Men det var bra och det sakrala anslaget i Johanssons låtar passade fint i kyrkomiljön. Plus i kanten för de vackra videoprojektionerna med svartvita bilder på hus som rasar, blommor som slår ut och vissnar, vågor som slår mot en fyr och så vidare. Passade prima till musiken. Jag skulle gärna se Skriet i Gamla Kyrkan. Det vore något det.

Fredagen bjöd på den bästa konserten. Självaste Nick Lowe intog med band Gamla Teaterns scen. Det var trevligt, rörande och svängigt. Oftast allt på en gång.
Bäst var materialet från hans tre-fyra senaste plattor och den avslutande covern på Elvis Costellos Alison från hans debutplatta som just Lowe producerade.

Jag Linn och Sanna tittade in i den stora installationen (eller vad man ska kalla det) Amazozo. Liksom en stor ballongby man kunde gå in i. Mycket surrealitsiskt. Se bild ovan.
Det var en hel del sådant på Vinterfestivalen. Ljusspel mot fasader och så vidare. Fint och stämningsfullt.

Jag och Robin skivor på Clarions after work på fredagen. Vuxenrock blev det. Det var inte så äckligt som det låter. Vi levererade finfint. På lördagen spelade vi skivor igen på Clarion mellan tolv och tre. Sedan hade jag tänkt se Cornelis VS Riedel i Gamla Kyrkan där Astrid Lindgren-kompositören Georg Riedel, hans dotter Sara och Nicolai Dunger tolkar Cornelis texter till ny musik. Mest för att Sara Riedel sjunger så bra. Men det hann jag inte med.

Efter det spelade en av Norges största artister, Ida Jenshus, i Clarions restaurang. Jag är inte jätteimponerad. I min bok lät det ganska blekt. Eller så började man bara bli berusad och ens fokus vackla. Inte bästa läge för lågmäld folkpop.

Kvällen avslutades med Caoticos turnépremiär för våren på Club Corazon. Förband var begåvande electroduon Systraskap. Kanske lite manierat tilltal för min enkla smak, men helt klart väldigt talangfullt. Sedan tror jag att det blev en fest.

Nog om mig.

Vinterfestivalen!

Storsjöyran arrangerar på uppdrag av Östersunds kommun Vinterfestivalen. Den är i full gång med ljusinstallationer, konstutställningar och såklart en massa musik. Förra veckan spelade Weeping Willows på Gamla Teatern och Diamond Dogs på Storsjöteatern.

I morgon åker jag hem för två dagars semester och en massa konserter. Nick Lowe, Jonathan Johansson och Caotico bland annat.

Dessutom ska jag och Robin återförena Club Corazon STHLM på hemmaplan och spela skivor i två dagar på Clarion. Dels ett eftermiddagspass på fredagen och dels ett frömiddagspass på lördagen. Blir skoj!

Återkommer med rapport.

Purfärskt med bob hund! Låter som miljarder!

Konsertvår!

I vår har jag följande konsertbesök inplanerade. En del jobb, en del nöje. Det mesta både och. Plocka fram anteckningsblocket och arkivera i intresseklubbens annaler:

2/2 Jonathan Johansson, Gamla Kyrkan Östersund
3/2 Nick Lowe, Gamla Teatern Östersund
4/2 Cornelis VS Riedel, Gamla Kyrkan Östersund
4/2 Caotcio, Club Corazon Östersund
9/2 Maria Eriksson, Strand
10/2 Parker Lewis, Debaser Medis
15/2 Någon konstig spelning med Jakob Hellman på Kolingsborg där skådespelare tolkar hans låtar
23/2 Caotcio, Puls Norrköping
25/2 Mikael Wiehe, Rival
8/3 Armand Mirpour + Ylva Bulldozer, Debaser Medis
10/3 Simian Ghost, Debaser Medis
14/3 Vånna Inget, Fritz Corner Lilla Hotellbaren
22/3 Marit Larsen, Kägelbanan
23/3 Docenterna, Fotografiska
23/3 Albin Gromer, Debaser Medis
29/2 Markus Krunegård, Kägelbanan
30/3-31/3 Umeå Open! (Pete Doherty mm)
20/4 Jakob Hellman & Nerverna w/ Magnus Ekelund, Katalin Uppala
21/4 Caotcio, Debaser Slussen
6/4 Jakob Hellman & Nerverna w/ Magnus Ekelund, Södra Teatern
12/5 Tant Strul, MADEfestivalen Norrlandsoperan Umeå

Man gillar ju musik.