Fredagslistan 23/7

Här har ni fredagens listan. Konstruerad med nära på enbart musik från 2010, lite som ett bevis på att man hänger med en aning ändå. Mer hinner jag inte skriva. Det finns en festival att arrangera.

Fredagslistan 23/7

Daniel Adams-Ray – Dum av dig
Yeasayer – O.N.E
Surfer Blood – Floating Vibes
Local Natives – Wide Eyes
Cymbals Eat Guitars – ... And The Hazy Sea
The Drums – Lets Go Surfing
Owen Pallett – Lewis Takes Off His Shirt
Beach House – Norway
Wild Nothing – Live In Dreams
CEO – Come With Me
The Besnard Lakes – Chicago Train
Washed Out – Feel It All Around
Jónsi – Go Do
Mountain Man – Buffalo
Villagers – Becoming A Jackal
Field Music – Them That Do Nothing
Perfume Genius – Mr. Peterson
John Grant – Where The Dreams Go To Die

Fredagslistan 16/7

I går var det meningen att jag skulle åkt till Umeå och gästat bakom skivspelarna på Joel Dunkels sommarklubb Skitstad. Nu blev det begravning i Östersund i stället. Om jag spelat skivor hade jag tänkt göra en afton i best of Kamratskap Rock-anda. Så veckans fredagslista blir helt enkelt ett urval av sådant jag garanterat hade låtit strömma ur högtalarna.

Fredagslistan 16/7

The Replacements – Alex Chilton
Mission Of Burma – Academy Fight Song
Gang Of Four – Damaged Goods
The Fall – Bury
Hüsker Dü – Don't Want To Know If You Are Lonely
The Only Ones – Another Girl, Another Planet
Dinosaur Jr. – Freak Scene
Masshysteri – Dom Kan Inte Höra Musiken
Mattias Alkberg – Sarin Över Luleå
The Jam – Going Underground
Ebba Grön – Flyktsoda
Docenterna – Utan Dig
Eldkvarn – 3:ans Spårvagn
Hanna Hirsch – Kanske, kanske
The Gun Club – Carry Home
Colin Newman – & Jury

Jag hade för övrigt tänkt inleda med Bear Quartets Disappearing Act och avsluta med samma bands You You You You You You. Men ingen av dom finns förstås på Spotify. Den sistnämnda av förklarliga skäl då den inte ens är släppt och den första för att Spotify är sämst. Nåväl.

Första helgen av fyra i Östersund. Nästan exakt vad som helst kan hända.

The Ten-Cent Plague: The Great Comic-Book Scare & How It Changed America

Den här läste jag just ut. Bra bok. Rekommenderas.

"After writing about the folk scene of the early 1960s in Positively 4th Street, David Hajdu goes back a decade to examine the censorship debate over comic books, casting the controversy as a prelude to the cultural battle over rock music.

Fredric Wertham's Seduction of the Innocent, the centerpiece of the movement, has been reduced in public memory to a joke—particularly the attack on Batman for its homoeroticism—but Hajdu brings a more nuanced telling of Wertham's background and shows how his arguments were preceded by others.

Yet he comes down hard on the unsound research techniques and sweeping generalizations that led Wertham to conclude that nearly all comic books would inspire antisocial behavior in young readers.

There are no real heroes here, only villains and victims; Hajdu turns to the writers and artists whose careers were ruined when censorship and other legal restrictions gutted the comics industry, and young kids who were coerced into participating in book burnings by overzealous parents and teachers.

With such a meticulous setup, the history builds slowly but the main attraction—EC Comics publisher Bill Gaines's attempt to explain in a Senate committee hearing how an illustration of a man holding a severed head could be in good taste—holds all the dramatic power it has acquired as it's been told among fans over the past half-century."

Boken handlar alltså om censur av serietidningar i USA på femtiotalet. En hetsjakt som pågick parallellt med Joseph McCarthys kommunistförhör i senaten. En obehaglig tid av paranioa och moralism. En oerhört välskriven bok som levandegör den här eran och de människor som verkade i den. Utmärkt sommarläsning.

RIP Harvey Pekar 1939-2010

"From The Streets of Cleveland comes... American Splendor"

I går hittades författaren Harvey Pekar död i sitt hem i Cleveland. Han lämnar efter sig självbiografiska serier som American Spledor, Our Cancer Year (som mitt band Penny Century döpte en låt efter, och som Hospitalet gjorde en fin cover på) och The Quitter. American Splendor var hans livsverk som skildrade Pekars liv kontinueligt från 1976 till 2008. Den låg också till grund för filmen med samma namn från 2003.

Harvey Pekar var en proletär intelektuell, en bitter cyniker och en storslagen betraktare av det livet i all sin gråhet och monotomi. American Splendor var revolutionerande i sitt användande av serieformen för självbiografiskt ändamål. Serien behandalde i 30 år existensiella frågor och rena vardagligheter, gärna på samma gång. Vid sidan av sitt arbete i ett sjukhusarkiv skrev Pekar också under måna år jazzrecensioner.

Harvey Pekar illustrerade aldrig sina seriemanus själv utan förlitade sig på hjälp från tecknande vänner och senare beundrare. Högst upp står Robert Crumb, vars stjänstatus i undergorundvärlden betydde mycket för American Splendors exponering i mitten av sjuttiotalet. Men Pekar arbetade också med namn som Gilbert Hernandez, Gary Dumm, Alison Bechdel, Joe Sacco, Eddie Campbell, Greg Budgett, Chester Brown, Spain Rodriguez, Joe Zabel, Gerry Shamray, Frank Stack, Mark Zingarelli, , Dean Haspiel, Josh Neufeld, Jim Woodring, David Collier, Drew Friedman, Ho Che Anderson, Rick Geary, Ed Piskor, Hunt Emerson och Bob Fingerman.
Att han inte själv ritade sin serier innebär inte att någon skugga faller över Harvey Pekars verk, tvärtom framstår hans personliga röst och vision som ännu mer unik när den orubblig filtrerats genom så många olika begåvningar.

I skrivande stund har ingen dödsorsak fastställts, men Harvey Pekar led av prostatacancer, astma, högt blodtryck och depression. Han blev 70 år.

Paul Giamatti som spelade Pekar i filmen American Splendor sörjer honom i ett uttalde:

”Harvey Pekar hade en enorm hjärna och en ännu större själ. Han var fantastiskt rolig. Han var en stor artist och en sann amerikansk poet. Det finns ingen som kan ersätta honom".

Sant, så sant.

Årets fynd

I fredags gjorde jag årets fynd. Efter jobbet promenerade jag förbi Staffars Serier och Serieslussen vid Mariatorget. Jag tittade in på den sistnämnda, en lite rörigare variant av seriehandel än den välsorterterade grannen. Något som lika gärna kan kan borga för en tröstlös jakt som för vissa fynd. När jag stod och slentrianbläddrade i lådorna hittade jag den här gången riktigt ett riktigt kap.

Jag odlade på allvar mitt serieintresse någon gång i mitten på nittiotalet. Då hade jag gått från det sena åttiotalets uppväxt på Bamse och Fantomen via upptäckten av Spindelmannen och Marvel Comics runt 92-93 till en relativt bred koll på framförallt den amerikanska marknaden. Frank Millers Daredevil ledde till samma författares Dark Knight Returns och kort därefter upptäckte jag Alan Moores Watchmen som var lika mycket av en uppenbarelse som ryktet gjorde gällande. Den boken innebar inte så mycket att jag förstod hur stor potential det finns i seriemediet (det hade jag redan fattat) utan snarare var det helt enkelt den största litterära upplevelse jag var med om i de tidiga tonåren. Helt klart där uppe med Gentlemen, Främlingen, Äcklet eller vad man nu läste när man var liten. Watchmen följdes av V For Vendetta, Swamp Thing och From Hell. Jag tog reda på på vad mer som fanns att förkovra sig i, vilka grundbultarna var i Alan Moores verksförteckning. Ganska snart stod det klart att det fanns en lucka som inte gick att fylla.

Innan den geniale engelsmannen blev rekryterad till USA och DC för att stöpa om b-figuren Swamp Thing till ett rent mästerverk hade han gjort sig ett namn på andra sidan atlanten för sin epokgörande arbete med Marvel Man. Också där handlade det om en postmodern skildring av en närapå bortglömd karaktär som i Moores händer inte bara omvandalde just den serien i grunden utan tog hela mediet till en ny nivå. Så långt var det glasklart. Sedan blev det svårare.

På det tidiga sextiotalet importerades amerikanska serier en masse till England för att tryckas på nytt för den inhemska marknaden. Bland de mer populära titlarna fanns Fawcetts Captain Marvel. När förlaget DC framgångsrikt stämde konkurenten Fawcett för att inkräkta på deras upphovsrätt med en karaktär som enligt deras mening var på tog för lik deras flaggskepp Stålmannen lades Captain Marvel ned i USA. Som följd också den engelska upplagan.

Då karaktären som sagt var väldigt populär i Storbrittanien såg förlaget det ända rätta i att hitta på sin egna brittiska kopia, Marvel Man. Under det namnet tuffade tidningen på några år in på sextiotalet innan den gick i konkurs. Det var alltså den figuren Alan Moores vitaliserade tjugo år senare, först som inslag i magasinet Warrior och sedan som egen titel som gavs ut av lilla Eclipse.

Alan Moores Marvel Man blev en omedelbar hit och markerade en ny era för tecknade serier i allmänhet och superhjältar i synnerhet. Det gick så bra att Marvel Comics fick upp ögonen och stämde skiten ur Moore och Eclipse för att de använde deras varumärke på sin karaktär. De bytte namn på honom till Miracle Man och Moore skrev blaskan fram till nr 16, sedan tog den minst lika profilerade Neil Gaiman över pennan i utterligare lite drygt 10 nr innan den gick under av finasiella skäl. Även klassiska mästerverk ska ju gärna ha lite omsättning.

Sedan dess har Miracle Man varit i ett rättsligt limbo utan dess like. Den som orkar eller har väldigt lite att göra på jobbet kan gärna läsa den fascinerande historien här. Det gjorde nytryck av serien omöjligt och de tre volymer som samlade Alan Moores sexton nummer till hett eftertraktade samlarklenoder. Förra året offentliggjorde Marvel Comics att de en gång för alla köpt samtliga rättigheter till Marvel/Miracle Man och ämnade återutge allt som fanns att trycka av titeln. Ett glatt besked för alla oss som väntat på att få läsa Alan Moores första stora verk.

Då jag inte hört någonting om att de för nyutgåvorna fått releasedatum kan ni ju bara dömma av min förvåning när jag bläddrade fram till Miracle Man volym ett och två i Serieslussens Alan Moore-låda. För att inte tala om när jag vände på dem och såg Eclipse-loggan. Det här var alltså original, den enda upplagan som trycktes! Jag hade aldrig ens sett dem i verkligheten innan. Serier som auktioneras ut för minst 5-600 dollar. På Serieslussen läste prislappen 145 spänn. 145 spänn!

Jag kunde inte låta bli att påpeka för den dödssköna finnen i bar överkropp bakom disken på Serieslussen att man inte så ofta springer på de här volymerna. Varpå han svarar:

-Nej, men det är ganska fina bilder.

Årets fyns och årets meningsutbyte på en gång.

Sedan är det en helt annan historia att serien i sig inte var så överdrivet bra ändå. Så kan det gå.

Parklife 2010

Parklife är en liten popfestival som sedan starten i Linköpings Folkets Park 2002 dykt upp på ställen som Skanskvarn i Årsta och Grekiska Tavernan i Midsommarkransen. Efter tre år i dvala intog i år arrangörerna Kungliga Borgen på Gärdet. Borgen uppfördes 1818 och användes som representationsbyggnad för kungahuset. Vackert beläget på Drottningberget, högst upp på Gärdet, var den en utmärkt plats för överklassen att hålla baler och supéer. Kung Karl Johan bodde också i långa perioder i borgen, ifrån vilken hade kunde överblicka och leda militära övningar på fältet. I dag är det alltså spelplatsen för en indiefestival.

2010 års startfält bestod av Little Children, Avtalet, Joel Alme, Munnen, Mackaper, Palpitation, Kate Ferencz och Mattias Alkberg . Ärligt talat blir det här inte mycket till festivalsammafattning då jag inte tog mig in förrän till Alkberg som avslutade hela kalaset. Dessförinnan satt jag på en kulle utanför med mina kompisar som inte hade råd att gå in. Det måste vara något att de finaste betyg man kan ge gott umgänge, att det efter fyra och en halv timmes snack och dricka inte kändes som om det gått mer än en kvart. Det skulle jag inte bytt bort mot tolv popfestivaler.

Men man hörde ganska bra utifrån. Vi kom lagom till Munnens sista toner som lät ganska intressant. Kan nog ha varit något att se. Sedan hördes i bakgrunden Concretes-medlemmarna Per Nyström och Markus Hulthéns projekt Mackaper. Instrumental orgelpop a la Bo Hansson, ganska harmlöst sådär. Palpitation lät bra och det hade varit kul att se hur de utvecklats sedan de spelade på Storsjöyrans demosen häromåret. Jag gillar sångerskans spruckna röst och den anspråkslöst otidsenliga förhållningssättet till indiepop. Väldigt omodernt på ett bra sätt. Dom verkar inte bry sig så mycket om kontemporär hipsterkodex, vilket ju så klart är bra. Hör jag ett band till som låter som Yeasayer eller Local Natives spyr jag.
Vid programmets enda utländska inslag, amerikanska Kate Ferencz, hade man tappat fokus total på vad som hände på festivalområdet. Så det kan jag inte säga mycket om.

Det såg verkligen hemskt trevligt ut på det lilla festivalområdet med den naturliga avspärrningarna bestående av trästaket, de Folkparks-minnande serveringsområdena och förstås själva borgen. En öppen paviljong man kunde se rakt igenom, utöver de östra delarna av Stockholm. Fint.
Scenen där banden avlöst varandra sedan eftermiddagen var inhyst i ett tält på områdets kortsida. Mattias Alkberg & Nerverna var mycket bra. Det mesta satt tight som en korvskinn och det svängde fint. Bra urval av låtar. Man blev lycklig vid varje intro. Covern på Conny Nimmersjös Regnet i Södertälje har växt sig riktigt stor. Den borde de spela in.

En bra helg på det hela taget. Bortsett från den mardrömslika hettan förstås. Men det är väl snart över. Nog om mig. Hej då.

Fredagslistan 9/7

I dag skulle jag varit på Hultsfredsfestivalen. Tyvärr gick arrangören Rockparty den i konkurs och t slutet på en era i musiksverige markerades därmed. Jag har satt ihop en fredagslista med Hultsfredstema. Det kan kanske betraktas som symptomatiskt hur lite artister man var lockad av egentligen. Många bra svenska, men dom kunde jag lika gärna sett på Yran eller på någon annan festival. Samtidigt är jag övertygad om att jag hade haft en utmärkt trevlig festival i år igen vid Hulingen.

Något jag verkligen såg fram emot var att äntligen se min gamle hjälte Bernard Sumner för första gången. New Order är ett band jag håller högt och Joy Division ett av de allra största som betytt allra mest. Bara att se de bandens frontfigur respektive gitarrist i hans nya konstellation Bad Lieutenant hade varit fint. Dessutom rapporteras att bandets spelar låtar ur hela Sumners karriär. Att se Atmosphere och sedan dö. Tänk er det.
Jag har inte förkovrat mig så mycket i den nya skivan Never Cry Another Tear, men singeln Sink Or Swim är riktigt bra. Saknas lite Hooky-bas bara.

Jag sympatiserar verkligen med Kents oväntade drag att helt plötsligt släppa en nya platta, utan en massa marknadsplaner och tjafs. En Plats i Solen är också en bra skiva, ganska inte lika tung som den ett halvår gamla föregångaren Röd men heller inte lika nedtyngd av sina ambitioner som den var. En luftig och trevlig platta. Här har ni ena sidan av den dubbla a-singeln, Gamla Ullevi.

Shout Out Louds, Familjen, Invasionen och bob hund finns det inte så mycket mer att säga om för tillfället. Bra band, hade säkert varit bra konserter. Nu nöjer vi oss med grymma låtar. När både Johnossi och Midlake skulle ha spelat kunde jag såklart inte låta bli att lägga deras varsinna låtar vid namn Roscoe bredvid varandra.
Jag brukar vara lite dissig mot The Hives, kanske lite orättvist ibland. Det är ett bra band, och bäst är de när de får grotta ned sig i sin fetisch för gammal obskyr garagerock. Just det är vad de sysslar med på nya EPn Tarred & Feathered som innehåller ett gäng covers, däribland en tolkning av punkbandet Zero Boys Civilazation Dying från 1981. Höjdpunkten från Hives spelning Siestafestivalen fungerar bra inspelad också.

Jag hade alltid svårt för Bad Cash Quartet (surade i en vecka när dom visade sig vara det hemliga bandet på Umeå Open 2002), mest för att sångaren verkar vara en så genuint osympatisk och svinig individ. I Hästpojken har de dragen förstärkts ännu mer i frontfigurens mediala persona. Men de har ändå ett gäng låtar som är helt omöjliga att värja sig emot. Bara titeln Gitarrer & bas, trummor & hat räcker ju långt, plus i kanten att det är en så fin bit.
Hästpojkens gamle bassist Joel Alme har jag däremot inga som helst reservationer emot. Jag kunde ha valt vilken som helst från hans två prima album. Nu blev det A Young Summer's Youth från debuten, som i sin svenska tappning Snart skiner Poseidon härom året ersatte IFK Göteborg klassiska inmarschlåt Heja Blåvitt.

En annan Göteborgare på listan är den lite underskattade Daniel "Hurricane" Gilbert vars debutalbum gick ganska obemärkt förbi. Jag gillar den mest för att det finns någon i hans röst och frasering, kanske i själva hantverket också, som påminner strakt om något jag för mitt liv inte kan sätta fingret på. Något bra. Hjälp någon?

Fredagslistan 9/7
Bad Lieutenant – Sink Or Swim
Kent – Gamla Ullevi
Empire Of The Sun – Walking On A Dream
Annie – Heartbeat
Familjen – När Planeterna Stannat
Shout Out Louds – Fall Hard
Frightened Rabbit – The Modern Leper
The Hives – Civilization’s Dying
Johnossi – Roscoe
Midlake – Roscoe
bob hund – Omringad Av Hjälp
Hästpojken – Gitarrer & bas, trummor & hat
Veronica Maggio – 17 år
Eli 'Paperboy' Reed – Come And Get It
Daniel Gilbert – Maelstrom
Invasionen – Får aldrig tro
Steso Songs – The Worse
Joel Alme – A Young Summer's Youth

I stället för Hultsfred blir det i helgen lilla Stockholmsfestivalen Parklife på Gärdet. Där jag ser fram emot att se Joel Alme, Mattias Alkberg och Palpitation. Dessutom spelar Kate Ferencz (US), Little Children, Avtalet, Mackaper och Savage Skulls. Ses där då.

When You're Strange

The Doors var det första band jag verkligen såg igenom när jag var liten. Som jag insåg var oförtjänt kanoniserade och långt ifrån så substantiella som de utmålades. Precis som man senare fattat att band som Radiohead och Sigur Rós är mer luft än något annat.
The Doors claim to fame var att länka samma rock och poesi, förena popens direkta tilltal med jazzens infallsriket. I beg to differ. Jim Morrisons texter är rakt igenom ytligt, pretentiöst hippiedravel. Han var inget geni i min bok, mer en trög bimbo med strohetsvansinne.

Därmed inte sagt att The Doors inte hade sina kvalitéer. Morrisons baryton kunde på sina ställen vara rent hypnotisk och backades snyggt av Ray Manzarek, Robby Krieger och John Densmores samspelta driv. Tidiga singlar som Break on Through och Light my Fire har en lättviktig charm. Men de är snarare besläktade med Hermans Hermitts eller vilket Absolute 60s-band man vill än med konst. The Doors var inte Velvet Undergorund direkt.
Egentligen börjar de inte leverera på allvar förrän alldeles på slutet, Morrison Hotell är en bra skiva som förebådade svanesången L.A Woman, deras enda fullträff. Och där hade The Doors talade nog släppt de flesta pretentionerna och börjat spela blues.

Men The Doors intresserar mig ändå ganska mycket. Kanske mest på grund av Oliver Stones underskattade bio pic från 1991 med en lysande Val Kilmer i rollen som Jim Morrison. Filmen lyckades ypperligt med att med sin lika suggestiva som noggranna berättarstil skapa en fascination för bandet och den funktion de utgjorde i det omtumlade sextiotalet. Men mest av allt var det en klassisk skildring av en rockstjärnas uppgång och fall, kanske den bästa i genren. Möjligen Velvet Goldmine undantagen. Faktum är att just sagan är långt mer intressant än The Doors själva. Vad Ray Manzarek än säger.

Som en motvikt till allt mytologiserade kring bandet så jag ram emot att se den nya dokumentären When You´re Strange.
Det finns så mycket att reda ut. Bara en pyskologisk djupdykning i Jim Morrissons självdestruktivitets natur vore intressant. Vad skapar en ikon och vad gör den med personen som ikoniseras?
En kulturhistorisk titt på bandets rötter, såväl musikaliskt som Jim Morrissons litterära förebilder och hur de relaterar till det han själv skapade hade varit intressat. Allt det här nämns som hastigast i When You're Strange, men så ytligt att det inte gjorde varken till eller ifrån. Regissören Tom DiCillos film är helt enkelt en fanrulle han gjort för att hylla ett favoritband utan större ambitioner än så.
Dramaturgiskt är det mer eller mindre en rak sammanfattning av bandets historia från punk a till punkt b, om vi fortser från inklippta sekvenser från en återfunnen film Jim Morrisson själv gjorde när han åker runt i öknen i helskägg.

Johhny Depp, av alla människor, agerar berättarröst och gör det med bravur. Men manuset han har att jobba lämnar en hel del att önska. Som det tvångsmässiga redovisningen av att sextiotalet var en orolig tid, något som illustreras med (håll i er nu) helikoptrar i Vietnam, studnetdemonstrationer, morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King samt förstås den obligatoriska slutsatsen att revolutionen dog med Sharon Tate när hippieerans mörka sida visade sig i Charles Mansons skepnad.

Det är ju så uttjatat! Så antiintellektuellt och trött att man inte vet var man ska ta vägen. Om det rört sig om en skoluppsats där självklara historiska sammanhang inkluderas bara för att visa att man fattat i vilken kontext The Doors verkade hade det varit en sak. Nu är filmen ett helt onödigt tillägg i en befintlig diskurs som redan idislat det här i ett halvt sekel. Om inga nya slutsatster kunde presenteras eller ens nya perspektiv intas förstår jag inte hur dom kunde låta filmen lämna klipprummet.

I slutänden har jag inte blivit mycket klokare på vad i alla hänseenden mycket större artister som Patti Smith och Iggy Pop såg i Jim Morrisson, vad i hans uttryck de till och med baserade hela sina karriärer på. Patti med föreningen av rock n roll och poesi och Iggy som inspirerades av Morrissons utspel på scen. Jag ser bara en kåt tjockis med dimmig blick som med putande läppar mumlar korkade plattityder. Fy fan.

Smyglyssna på BQs kommande platta

Under tio dagar i våras kunde man på skivbolaget Adrians hemsida lyssna på fyra låtar från The Bear Quartets sextonde album Monty Python som släpps 15/9. Nu har finns hela plattan på Amazon att smyglyssna på. Eller i alla fall små klipp av alla låtarna.

Lyssna här.

NAPALM DEATH - On The Brink Of Extinction (OFFICIAL VIDEO)

Fett.

Yranjournalen

I fredags damp den ned i Republikens brevlådor, Yrans 56 sidor fläskiga programtidning med allt om artister, Yranveckan och annat som du behöver veta för en lyckad yra. Tidningen går även att ladda ned här:Yranjournalen del 1 Yranjournalen del 2

Jag har skrivit kanske 80 procent av materialet med lite hjälp av bland andra Andres Lokko, Ametist Azordegan och Jonas Jonsson. En och annan formulering i artisttexterna är för den vane Kamtratskap Rock-läsaren tydligt lånade härifrån, andra artiklar kan man inte se som annat än rewrites på sådant jag skrivit här. Som till exempel texten om Bear Quartet. Den blev tyvärr lite stympad i redigeringen, bland annat försvann texten till min genomgång av bandets dirskografi som var menad att belysa utvecklingskurvan i deras musik. Lite synd.

Annars är jag mest nöjd med texten om Skriet och Pascal, Grand Archives släktträd och titten i Imerial State Electrics skivsamling. "Gissa recensionen"-grejen blev också bra. På det hela taget lite sämre än vanligt, men allt som allt oerhört mycket mer ambitiöst än många andra festivalers programtidningar. Det är alltid en lisa för själen att se Sundsvalls Gatufests hopplösa uräskt till tidning. Nåväl.

Peace & Love 2010

Bäst:
1. Jay Z. Helt jävla enormt
2. Nick Lowe
3. Anna Von Hausswolff. Ren magi.
4. Popterrors andra dag på campingen

Sämst:
1. Hettan
2. Avstånden
3. Att Jello Biafra spelade på onsdagen
4. Akronymerna NOFX och DLK. Vilka fåntrattar

41 000 besökare, världens största hiphopstjärna som dragplåster och en hel hög legendarer i programmet. Men det mest bestående intrycket av Peace & Love 2010 var ändå den motbjudande hettan. Aldrig har man längtat så mycket efter pissigt festivaloväder. Den tropiska värmen gjorde att man var groggy orkeslös hela dagarna. Jag hade säkert orkat med att se fler band och röra mig fram och tillbaks på festivalområdet mer effektivt om det inte vore för att Borlänge bytlånat klimat med Saharaöknen. Men jag ska inte klaga. Mycket av det jag väl såg var utmärkta konserter.

Jag har oerhört svårt för hippieretorik och håller allt tomt flummsack om kärlek och frihet som tomma, antintellektuella gester i bästa fall och rena pretentioner i värta. Ett ord som frihet, festivalens tema i år, är så dränerad på betydelse att det är helt omöjligt att använda. Vad är det för mening att stå för ett budskap när det är så allmängiltigt att vem som helst kan sluta upp bakom det? Det känns väldigt mycket kejsarens nya kläder över hela konceptet. Tomma tunnor låter mest, som bekant. Dessutom blir effekten av tungt fokus på budskapsaspekten av festivalen att musiken hamnar i andra hand, att den är där främst för att lyfta fram ett luddigt världsförbättrarbudskap. För mig har musik och konst ett egenvärde. Konsten förvändrar världen av sig själv bara genom att finnas.

Patti Smith verkar hålla med mig på den punkten. Hennes helt lysande nyligen utgivna självbiografi Just Kids är en berättlse om längtan efter och kärleken till konsten. Hon är också en av få artister som faktiskt kan anamma Peace & Loves budskap utan att det känns påklistrat pretto. När hon tar sextiotalsklyschorna i sin mun är den med en klang av stor trovärdighet och genuin patos. Inte en sekund under gigget himlar man med ögonen åt hippiefasonerna. Hon utstrålar tyngd och värdighet på ett sätt jag bara sätt hos Bob Dylan tidigare. Tyvärr håller henens band med Lenny Kaye i spetsen inte riktigt måttet. Och att hennes låtkatalog efter oantastliga albumet Horses faktiskt är lite ojämn påminns vi om lite väl ofta. Men på det hela taget levererar hon en bra spelning och jag kan bocka av ännu en idol från "att se innan man dör"-listan.

En annan legendar på Peace & Love är Roky Ericson som spelar för andra gången på festivalen. Förra gången var med Nomads som kompband, den här är det Austinbandet Okkeveril River som också spelar med honom på den fina comebacksivan True Love Cast Out All Evil. Tillskillnad från Patti är det här bandet som håller ihop och lyfter spelningen. Roky själv verkar mycket frånvarande, i vad jag bara kan förmoda är medicindimma. Okkeveril River bidrar med både subtilitet och maffigt röj, som när de med fyra elgitarrer öser fram klassiker från både 13th Floor Elevators och Rokys solokarriär. Gitarristen Lauren Gurgiolo imponerar till och med mer än på Debaser Medis hösten 2008. Hon är på egen hand Peace & Loves höjdpunkt i min bok.

Kent imponerade med en riktigt stor publik och en väldigt helgjuten konsertupplevelse. Familjen var lite av en besvikelse som lite väl mycket tangerade karaoke. Den groteskt överskattade Robyn var trots allt bra på det hela taget. Lily Allen missade jag vilket var lite synd. Shout out Louds och Markus Krunegård levereade vad man kunde förvänta sig.
Under hela helgen spelade mina vänner i popgruppen Popterror från på en campingscen. Det var mycket trevligt att ha sällskap av Jocke, Robin och de andra under festivalhelgen. Dessutom levererade de några prima små konserter, inte minst andra dagen då en formtopp infunnit sig. De släpper platta senare i sommar. Den kan jag rekommendera.

Över allt annat tronade Jay Z. Det var så jävla mäktigt. Helt obeskrivligt stor spelning. Bara den 41 000 pers stora publiken räcker långt för att göra konserten till en maffig upplevelse, men det riktigt imponerande var hur han bara krossade allt motstånd med ett set helt utan döda sekunder. Högt, tungt och fascinerande effektivt. Karln bara manglade på i en och en halv timme. Bland det bästa jag sett. Jag är lika överraskad som överväldigad.

Naturslogtvis inte i samma liga, men fortfarande väldigt drabbande och fint var Anna Von Hausswollff och Nick Lowe. Två favoriter ur helt olika generationer som kittlande tårkanalerna. Anna med sin dramatiskt ångsetsladdade stycken som jag äntligen fått se live och Nicks tillbakalutande gentlemanna pop. Stort i all enkelhet.

Andra höjdpunkter med festivalen var det trevliga backstageområdet Eden, DJn som spelade Makthaverskan, hotellfrukosten och alla skämt. Tack Robin, Jocke, Simon, Emil, Patrick, Micaela, Jonas, Maria, Lisse, Jessica och alla andra. Nu är det över.

Fredagslistan 2/7

Precis som när jag var på Siestafestivalen tillägnas den här fredagens lista Peace & Love och dess program. Förutom Patti Smith såg jag mest fram emot Jello Biafra från Dead Kennedys, men han spelade av någon mystisk anledning redan på onsdagen. Samma sak med Strokes-sångaren Julian Casablancas som jag också missade. Lite synd. Men de får vara med på listan ändå.

Familjen, Krunegård och [ingenting] tycks spela lite varstans den här sommaren. De får vara med den här gången också. Vampire Weekend tycker jag egentligen är ett rätt töntig band, men Walcott är en fin bit. Ett annan rejält töntigt band, fast av helt motsatta skäl, är rockposörerna i Mando Diao. Men ingen Peace & Love-lista skulle vara komplett utan Borlängesönerna. Tur då att de med Björn Olsson spelade in den ganska bra skivan Never Seen The Light of Day som med sin inbjudande varma, akustiska ljudbild var trevlig lyssning. Därifrån kommer "If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow" vars titel jag tre år efter att den släpptes fortfarande kämpar för att förstå.

När vi hade Nick Lowe på Yran var han en av det stoltaste programpunkterna vi visat upp, om än visserligen en smal bokning. Här har den grånade New Wave-gentlemannen en mycket undanskymd position i line-upen. Tveklöst en av den två-tre bästa bokningarna i år. Den utnämningen lär annars de flesta sätta på Jay Z. Jag har ingen riktig relation till honom, eller hans genre över huvudtaget som bekant , men det kommer nog bli en väldigt mäktig spelning. 99 Problems får lite förutsägbart representera honom eftersom min kompis Backlund spelade den till leda på fester runt tiden då den kom.

En mer fullödig redovisning av Peace & Love 2010 kommer på måndag. Nu ska jag knata iväg för att se Lily Allen

Fredagslistan 2/7
Julian Casablancas – 11th Dimension
Jay-Z – 99 Problems
Dead Kennedys – California Uber Alles
Markus Krunegård – Isande diskant
[ingenting] – Hollywood Dreams
Mando Diao – If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow
Roky Erickson – Goodbye Sweet Dreams
Anna Von Hausswolff – Pills
Patti Smith Group – Because The Night
Kent – Vals för satan (din vän pessimisten)
Familjen – Det Var Jag
Robyn – Dancing On My Own
Miike Snow – Animal
Lily Allen – Fuck You
Theresa Andersson – Birds Fly Away
Vampire Weekend – Walcott
Nick Lowe – Cupid Must Be Angry

Mot Dalarna

Nu drar jag till Borlänge och Peace & Love. Det ska bli intressant och kanske lite roligt. Det är ju helt bisarrt att en svensk festival kan dra 41 000 besökare och boka nära 200 akter. Tyvärr inte så överdrivet mycket jag är råintresserad av, särskilt inte i relation till mängden. Men det finns några riktiga tungviktare jag ringat in i spelschemat. Patti Smith! Roky Ericson! Nik Lowe!

I övrigt ska jag försöka se Lilly Allen, Jay Z, Vampire Weekend, Anna Von Hausswolff, Robyn, Familjen, Krunegård, [ingenting] och mina vänner i Popterror. Kanske svängern man förbi Hyresgästföreningsens föreläsning på Phoenix-scenen (hahaha). Så mycket mer är det inte.