Love Antell om sin inspiration.

Det här klippet från grymma PSL sätter finget på ännu en sak som gör Florence Valentin så bra. De lånar och pusslar ihop sin musik som ett enda stort långfinger åt upphovsrättsindustrin. Det Love Antell gör är alldeles för viktigt för att kallas stölder, eller ens lån. Han ställer sig i en tradition av protestsångare som använt traditionella melodier för att inhjuta sin egen mening i musiken.
Kul också att han inte hymlar med det, utan att det är ett (oftast) fullt medvetet kreativt grepp. Upplysande och intressant klipp, det där.

/P


ps. För övrigt spelar Franke och Florence Valentin samtidigt på lördag. Vad ska jag ta mig till? Allvarligt.

Hanna Hirsch spelar i Stockholm

Mer goda nyheter! Hanna Hirsch spelar på Debaser Medis lördag 2/5. En prima tröst då man inte har råd att åka till Danmark för att se BQ.

/P

Bear Quartet släpper nytt album

Goda nyheter. The Bear Quartet släpper nytt i år. Det fjortonde albumet från mitt favoritband ges ut på Adrian Recordings. Alltså första skivan sedan debuten 1992 som inte släpps på West Side Fabrication. Så här står det på Adrians hemsida:

"Has The Bear Quartet any relevance 2009? It is just a silly question. Anyone that has been following their work through the years knows that they never rest and never release anything that isn’t out of highest value. We can assure you that the next album will not be an exception. (...) We have no idea though what to expect of the new album. All we know is that we have booked Studio Gröndahl in May. Matti calls the new stuff post-future, but adds that he has no idea what it will sounds like. All members has been writing songs, ballads, guitar orgies and more. Jari says it is something like a mix of The Stooges and The Go Betweens but at the same time he knows that when they come to the studio in May, maybe they all just wanna stand and kraut away and then it will just be an instrumental album. In other words; This is just how we want them. Expect clarifications this fall when the album is released. "

Läs mer här.

/P

Umeå Open 2009

Jag är ganska sliten efter helgen och en riktig mardrömsresa hem från norr, så även om den utmärkta festivalen Umeå Open förtjänar en mer uttömmande avhandling följer här en sammanfattning i all korthet:

Fever Ray
Umeå Opens absoluta höjdpunkt var Fever Rays magiska konsert. På scenen gömde sig i tjock rök och tätt mörker en märklig skara gestalter iförda mysiska dräkter och huvudbonader. De enda ljuspunkterna på scenen utgjordes av ett orange sken från gamla salongslampor. Det var kanske den konstigaste, och därmed mest obehagliga settning jag sett på en scen.
Jag tycker mycket om Karin Driejers första soloskiva under namnet Fever Ray. Men på sina ställen tenderar den att låta lite som en mer otydligt suddig variant av hennes huvudband The Knife. Den suggestiva inramningen förstärker live musiken och Fever Rays ambienta electro växer sig riktigt, riktigt stor. Mot slutet av spelningen badar lokalen i laser och den undflyende ljudbilden har antagit enorma proportioner som får en att tappa andan. Mäktigt.

Jenny Wilson”Hardships” är en riktigt fin skiva. Bara greppet att förena folkhemsk diskbäckspoesi med strävsam kampmusik är ju helt briljant. Jenny Wilson beskriver vardagliga scener och känslor med stor dramatisk nerv och närmast souligt inlevelse. Amerikanska slavsånger förflyttade till en grå svensk verklighet.
Låtarna fungerar utmärkt på scen och Wilson är en karismatisk sångerska med unik röst och frasering. Bandet hon har med sig förstsår sig på låtarnas speciella struktur alldeles utmärkt och det hela utmynnar till en mycket trevlig konsert.

Florence Valentin
Sveriges viktigaste band svänger bra. Övrig kommentar överflödig.

The Hives
The Hives är inte underhållande är att de är bra, utan bra för att de är underhållande. De verkar egentligen snarast i någon slags showtradition. Deras konserter är välrepeterade in i minsta detalj och helt renons på det element av oförutsägbarhet i alla fall jag accosierar med rockmusik. Inget fel med det förstås. Jag menar bara att det är mer revy än Brian Jonestown Massacre över bandet .
The Hives är sanslöst bra på att entusiasmera sin publik. Åskådarna lyder minsta vink från Fagerstakvartetten. Det är fullt ställ från början till slut, som vanligt. Howlin’ Pelle såg lite sliten ut, så här i slutet på världsturnén som följde The Black & White Album men är ändå sin entertainer persona trogen. The Hives är ett helt ofarligt, mycket underhållande band som i längden inte ger mig så mycket. Men i bland kan vi väl ha lite kul, skämta lite grann och ha kul.


Soundtrack of our Lives
Efter Östersunds poplegendarer Lola Barbershop är TSOOL lätt det band jag sett flest gånger, av någon anledning. Mellan tummen och pekfingret kanske 10-15 gånger. På en nivå vet man alltid var man får av de psykadeliska Göteborgarna. Lite rockposer, ett par lånade riff och några de hittat på själva. Rent ytligt är det alltså ungefär samma konsert man får se om och om igen. Oftast väldigt bra och kompetent. Som bäst blir rockmaskinen när de är riktigt taggade och samspelta, och på senare år har de hållit den linjen rätt konsekvent. Nästan så man glömmer hur ojämna och slarviga de kunde vara i början av karriären. Nu tycks de goa gubbarna vara tillbaks i en lite svajigare form. Det var länge sedan jag såg dem så här … ljumma. Men Ebbot o Co är även på en dålig dag bland de bättre. Dessutom uppskattar jag band som är halvkassa ibland.

Jag såg också slutet på Parker Lewis spelning. Då det var en så liten bit jag hanns e känns det inte helt rätt att fälla en dom, men jag tycker nog att det lät helt okej live,om än lite mer ordinärt än de prima inspelingarna. Love is All och Scraps of Tape missade jag. Frida Hyvönen fick jag inte se eftersom Popterror-Jocke tycker att hon är sämst. Men det gjorde inte så mycket .
Sju år efter att jag sist var på Umeå Open står sig festivalen som ett prima arrangemang. Tummen upp!
/P

Äntligen norrut

Snart lämnar jag huvudstaden för nordligare bredddgrader och den utmärkta festivalen Umeå Open.
Det var bra länge sedan jag var där. Jag har för mig att Marit Bergman gjorde ett tidigt gigg, innan första soloplattan var släppt, på Hamnmagasinet och att Bad Cash Quartet var hemligt överaskningsband. Har också vaga minnen av Le Tigre och en grym Florence Valentin spelning strax efter "Allt dom bygger upp ska vi meja ner"-EPn. När kan det varit? 2002? Jag kanske blandar ihop olika år också.

Ja, hur som helst bär det av dit igen i morgon bitti. Kallt som fan lär det ju vara och långt att åka. Men jag tycker om att åka tåg så det är lugnt.
Jag planerar att se Fever Ray, The Hives, The Soundtrack of Our Lives,Frida Hyvönen,Jenny Wilson, Love Is All, Florence Valentin och kanske Scraps Of Tape. Samt att bli redigt dragen, förstås.

Gott så.

/P

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Jag har alltid betraktat bob hund lite som den där byfånen som egentligen är smartast i bygden. Han som sett en sanning och blivit knäpp av den, eller bara fattat något som får honom att framstå som konstig i förhållande till alla andra.
”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” är en lysande titel på bob hunds första skiva på åtta år. Det är udda, skevt och riktigt, riktigt klipskt. Som vanligt, fast ändå inte.
De plötsliga infallen är lika tätt förekommande som förr, men utan de äldre skivornas hysteriska frenesi. Något jag tycker är ganska skönt.
I sina sämsta stunder kunde de Skånsk-stockholmska poppionjärerna upplevas som spexiga, men under ytan finns alltid ett mörker och tyngd. Och ingen som varit med om den otäckt intensiva upplevelse den innebär att se jyckarna live kan tvivla på att bob hund är något annat än dödligt allvar.

Det är intressant att bob hund som otaliga gånger kallats Sveriges bästa band (och oftast också gjort rätt för utnämningen) inte har några efterföljare. Förmodligen beror det på att det är tämligen svårt att imitera ett så oförutsägbart bands uttryck. bob hund vet nog inte alltid själv hur det kommer att låta, vilka snirkliga vägar låtarna kommer föra dem in på.
Generellt är den nya plattan en mer återhållen, sammanbiten historia. Mycket raka krautrytmer men lite explosioner.
Mina favoriter än så länge är det båda singalarna ”Tinnitus i hjärtat” och ”Fantastiskt” (den senare släpptes i ett ex på Ebay med medföljande skivspelare). ”Grönt ljus”, ”Världens bästa dåliga låt” och ”Lösenord Stängdklubb” låter också finfint. Allt är faktiskt bra och spännande och jag ser fram emot att låta den växa i mig.
Om jag ska vara helt ärlig hade jag hoppats på att skivan skulle tagit intryck av gitarristen Conny Nimmersjös monumentala soloplattan från 2007. Men den kanske mer hör hemma i Thåström-lägrets dystra ljudlandskap?

Thomas Öberg har en unik förmåga att vända ord, leka med utryck och skapa sina egna . Han lyckas beskriva en tragisk, ganska trasig värld med humor. Nu när jag till och med gått och köpt skivan hade det varit trevligt att få läsa hans texter i bookleten. Men ett sjukt snyggt omslag signerat Martin Kahn (så klart) kompenserar mer än väl avsaknaden av texthäfte.

Låtlista:
1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Bli aldrig som oss bli värre!
3. Tinnitus i hjärtat
4. Världens bästa dåliga låt
5. Blommor på brinnande fartyg
6. Grönt ljus
7. Fantastiskt
8. Lösenord: stängdklubb
9. Ett litet ljus söker sitt mörker
10. Siffran vill bli fel

/P


Som en bonus får ni bob hunds festliga presstext:

”Det är lätt att slå knut på sig själv. Men tackochlov är det lika lätt att knyta upp den.
När bob hund släpper sitt första album sedan 2001 (”Stenåldern kan börja”) har man precis släppt singeln ”Tinnitus i hjärtat” och en exklusiv version av ”Fantastiskt”. ”Fantastiskt” släpptes endast i ett ex och lades ut till auktion på ebay.
Den slog rekord som den dyraste skiva som någonsin sålts av en svensk artist i Sverige. Den slog ABBAs ”Hovas vittne” i auktionens sista sekund. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
När bob hund släpper ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, den 25 mars 2009, så har omslagsmakaren Martin Kann fått skriva ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” på en griffeltavla så många gånger att han var tvungen och ringa upp mig mitt i natten och skrika att vi inte är kloka. Som om omslaget vore min idé… Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
När gitarristen John Essing går ut från Tambourine Studios, efter en inspelning, bryter han foten. Han steg ner från en trottoarkant som är 2 cm hög. Doktorn förklarar det hela som en som en förslitningsskada. Essing har helt enkelt trampat för många distpedaler genom åren. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
När Conny Nimmersjö (gitarr) och jag åker tåg hem från Malmö så utbrister Conny besviket: ”Nä, nu har ju min öl blivit kall!”. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
När jag ber sångaren Thomas Öberg om några ord om hans texter så får jag till svar: ”Vi valt att inte ha med texterna i bookleten. Rekommenderat tillvägagångssätt är istället att lyssna ca 180 gånger i hörlurar. Den som inte anser sig ha tid med detta får skylla sig själv, alternativt dra åt helvete. Allt enligt en urgammal Tjeckisk tradition. Förväntningarna är ställda utom allt tvivel. Texterna bör därför absolut INTE läsas på egen hand. Åtminstone inte just nu. Ty världen är en mycket, mycket vacker men ack så ömtålig plats…. Ett enda ord på fel ställe och ALLT kan vara förstört”. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
När Jonas Jonasson (synt) skrattas ut av de andra för att han har större syntpark än Jean-Michel Jarre, svarar han med sin mustasch att hans far var syntare, hans farfar var syntare och att hans far, i sin tur, var syntare. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
När Mats Hellquist (bas) skulle dricka ett glas mjölk och äta en banan så rakade han hälla mjölken på bananen istället för i glaset. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk.
bob hund och jag är evigt tacksamma för all hjälp vi fått. Christian Gabel har spelat trummor på vissa låtar. Per Sunding har spelat in allt samt mixat lite i Tambourine i Malmö. Michael Ilbert har mixat mycket i Hansa Mixroom i Berlin.
Med vänlig hälsning,
Manager Marcus Törncrantz, Törncrantz rock’n’roll”

Kärlek och uppror med Florence Valentin

Florence Valentin- Spring Ricco


Cynisk spekulationsekonomi har tvingat in oss i en becksvart lågkonjunktur. Skinnskallar fjuttar eld på kulturhus utan att det nämns i pressen. Med LOs goda minne passerar perversa bonusavtal utan kritik. Ungdomsarbetslösheten ökar rekordartat. Valkammade Sverigedemokrater är på väg in i riksdagen och en tvålfager bokstavskombination ligger etta på albumlistan.
I ett Sverige som frusit till is behövs någon som kan sätta våra hjärtan i brand. Någon som inte ser skillnad på kärlek och uppror. Någon som skriver poplåtar som får blodet att koka i ådrorna.
Tur att vi har Florence Valentin.

Nya skivan ”Spring Ricco” är en högst välkommen injektion av passion och patos i en meningslös, ångestladdad vardag. Love Antell och hans mannar har spelat in en skiva som sjuder av lika delar empati och indignation. En skiva som ställer sig på de utnyttjades sida, som slår uppåt och som vågar se verkligheten ur ett perspektiv ingen annan bemödar sig berätta från.
Skivan är ett tvärsnitt ur vår samtid, en osentimental skildring av landets tillstånd. Med en lysande känsla för detaljer och en ton som inte för en sekund hemfaller åt politisk korrekthet eller förmanande skriver Love Antell sina briljanta texter.
I låtarna flimrar missbrukares, gästarbetare och Görg Haider förbi. Avhandlas gör också dödsmisshandeln på Kungsholmen (King Island är rena Kingston nu/ Händer samma sak på bortaplan hörs inte ett ljud) och 8 till 5 livets obönhörliga maskineri. ”Spring Ricco” är det svängigaste socialreportage jag hört.

Det är ett ständigt tjat om autenticitet när Florence Valentin kommer på tal. Antingen framhålls Antells uppväxt på Östermalm som misskrediterande för trovärdig samhällskritik, eller så är det de ofta ganska uppenbara lånen från hans skivsamling som kritiseras. Båda synpunkterna är fåniga. Om slutresultatet är en så här uppviglande, rörande samling poplåtar med så välskrivet glödande texter spelar det ingen roll hur de kom till. Om enda sättet att skriva dem var att använda de melodier och riff Antell bär med sig i sitt hjärta är jag tacksam att han inte gjorde på något annat sätt.
Glasvegas har varit en återkommande referens inför det här skivsläppet. Precis som det tidigare varit Dexys Midnights Runners, Traste Lindéns Kvartett och The Clash, i tur och ordning. Men om ni frågar mig har Florence Valentin alltid varit den perfekta korsningen av Ebba Grön och Håkan Hellström, inget annat. De förstanämndas passionerade ilska och den senares romantik i lycklig förening.

Det här är så angelägna låtar ,med ett tilltal så uppfriskade befriat från beräknande kyla att det vore en stor förlust om de inte tog sig långt utanför medelklassens indieghetto. De skulle bli ännu större och vackrare om de nådde en stor publik och vann resonans i deras hjärtan. Att fullt ut bli ett med den värld som beskrivs i texterna och inte bara kommentera den.
Ordet ”viktig” är vaskligt att tvinga på konst. Men i det här fallet måste jag nog drista mig till att kalla Florence Valentin för Sveriges viktigaste band. Och bästa.

”Längst bort på linjen står komplexen i grå betong/ Där ingen arkitekt vill se sina ungar växa upp/Vi bygger broar till kontinenten/ Men här finns stadsdelar som aldrig möts/ Ikväll vill jag vara vän med dig”.(…) Du är mer värd än asfalt och snöblandat regn /du är värd mer än mängden i morgonrusningen / det krossar mitt hjärta när vi krossar porslin / i kväll vill jag vara vän med dej”.


-Pontus

100 inlägg!

100 inlägg! Det firar vi med ett citat:

"It's like the idea about the Spirit film that's being done. I mean, I would have thought that it was fairly obvious that The Spirit is not about a guy who wears a blue mask and who fights crime from his supposed grave in a cemetery. What The Spirit is actually about is the panels on the page, the way that the eye moves from one panel to another. It's from the innovative shapes and layouts and designs that Will Eisner brought to the medium. You can't translate that into a film. Much as Eisner loved the film medium and tried to get as many techniques to comics as possible, there are things about the Will Eisner page you simply cannot translate back into cinema. I think Will would have certainly been intelligent enough to know that.

I think that adaptation is largely a waste of time in almost any circumstances. There probably are the odd things that would prove me wrong. But I think they'd be very much the exception. If a thing works well in one medium, in the medium that it has been designed to work in, then the only possible point for wanting to realize it on "multiple platforms," as they say these days, is to make a lot of money out of it. There is no consideration for the integrity of the work, which is rather the only thing as far as I'm concerned.

I've got enough money to be comfortable. I live comfortably, I can pay the bills at the end of every month. I don't want a huge amount of money by diluting something that I happen to be rather proud of at its outset. That pretty much describes my attitude toward the idea of any of my works being realized in another form, really.
One thing is that with the comics medium, it has been proven—I believe by Pentagon tests in the late '80s—that comics are actually the best medium for imparting information to somebody in a form that they will retain and remember. That's not just me saying that, that's the Pentagon. I personally feel—and this is just pseudo-scientific hippie bullshit—I feel this might be because the unit of currency of what used to be called our left brain is the word. Our left brain is what goes about speech and rationality. The unit of currency for our right brain, conversely, would be the image, because the right brain is preverbal.

So perhaps it is because of the combination of words and images in a readable form that comics does have this unique power. Now, of course, movies are a combination of words and images, but they have a completely different structure and completely different way of working. With a movie you are being dragged through the scenario at a relentless 24 frames a second. With a comic book you can dart your eyes back to a previous panel, or you can flip back a couple of pages to check whether there is some reference in the dialog to a scene that happened earlier.

You can also spend as much time as you want absorbing every image. This is especially true of something like Watchmen, where I was trying to take advantage of Dave Gibbons' brilliant capacity as a former surveyor for including incredible amounts of detail in every tiny panel, so we could choreograph every little thing. The little symbols and signs appearing in the background, every little touch could be choreographed to the last detail, and we knew that the audience—because they'd be reading at their own pace—would be able to study each panel and to take in these almost subliminal details. Even the best director in the world, even a person as talented as Terry Gilliam, could not possibly get that amount of information into a few frames of a movie. Even if they did, it would have zipped past far too quickly. Because the audience at the movie theater is not in control of the experience in the same way somebody reading is.

One of my big objections to film as a medium is that it's much too immersive, and I think that it turns us into a population of lazy and unimaginative drones. The absurd lengths that modern cinema and its CGI capabilities will go in order to save the audience the bother of imagining anything themselves is probably having a crippling effect on the mass imagination. You don't have to do anything. With a comic, you're having to do quite a lot. Even though you've got pictures there for you, you're having to fill in all the gaps between the panels, you're having to imagine characters voices. You're having to do quite a lot of work. Not quite as much work as with a straight unillustrated book, but you're still going to do quite a lot of work. "


-Watchmens skapare Alan Moore om filmatisering av serier, appropå mitt tidigare inlägg i ämnet. Så sant mäster Moore, så sant.
Läs hela den briljanta intervjun i Wired här.

Forum för självkritik

Jisses vilken orgie i gubbrock den här bloggen utvecklats till. Måste åtgärdas.

Bob Dylan Globen 23/3

Att se honom räcker. Att befinna sig på samma plats som en nära på mytologisk gestalt. Att, om än bara för någon timme, korsa vägar med den en av nittonhundratalets viktigaste konstnärer, och tillika min stora favorit. Bara ett plus alltså att det var en riktigt bra konsert Bob Dylan i går bjöd på i Globen. Eller Ericson Globe Arena som den tydligen heter nuförtiden.

Klädd i en vit skräddarsydd kostym och svart hatt står han under konserten mestadels gömd bakom sin lilla orgel. Stundtals gör han små utflykter på scenen, hänger på sig en gitarr, kanske tar några små eleganta danssteg. Dylan tycks vara på bra humör. Det är i och för sig svårt att veta då han inte säger ett ord fram till sista låten då bandet presenteras, men något i hans avslappnade utstrålning vittnar ändå om en god dagsform hos den store rockpoeten.

Jag tycker mycket om hans senaste trio skivor och deras bekymmersfria, och lite sentimentala lunk. Ett stilla honky tonk-sväng värdig rollen av välklädd sydstatselegant han iklätt sig.
Låtarna stöps om i smakfulla tappningar. Texterna fraseras på helt nya sätt och arrangemangen bär sällan några större likheter med sina utföranden i original. Många av dem skulle lika gärna kunna vara skrivna idag.

I princip hela konserten är en enda lång kavalkad av klassiker. Startsträckan ”Rainy Day Women # 12 & 35”, “Lay, Lady, Lay”, “Tangled Up In Blue” och “Chimes Of Freedom” lägger ribban och så fortsätter det. Just eftersom Dylan valt att omdefiniera sitt utryck totalt känns det aldrig fantasilöst. Inte ens en så uttjatad låt som ”Blowin' In The Wind” är tråkig.
Få artister med en så rik låtskatt får en att längta efter mer av de senaste låtarna. Men i Dylans fall skulle , inte minst då klassikerna ändå låter som nyskrivet material.

Hans band är riktigt grymt. De verkar perfekt förstå Dylans vision om ta sig tillbaks till tiden innan rock n’ roll. De får till en coolt, organiskt sväng som taget från någon nedgången bar i Mississippi. Sir Bob själv fräser och kraxar i mikrofonen, men han fräser och kraxar med inlevelse och värme. Det är möjligt att jag har ett extremt tålamod med Bob Dylan, men ärligt talat var det ingenting under spelningen som fick mig att gäspa.

Om man anser att en bra spelning förutsätter någon slags spänning och nerv har man inte mycket här att hämta. Däremot var hela konserten en uppvisning i värdigt åldrande och hälsosamt ifrågasättande av det egna låtskrivandet.

Låtlista:
Rainy Day Women # 12 & 35
Lay, Lady, Lay
Tangled Up In Blue
Chimes Of Freedom
High Water (for Charlie Patton)
Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again
Love Sick
Desolation Row
Rollin' And Tumblin'
Make You Feel My Love
Highway 61 Revisited
One More Cup Of Coffee (Valley Below)
Thunder On The Mountain
Like A Rolling Stone

Extranummer:
All Along The Watchtower
Spirit On The Water
Blowin' In The Wind


/Pontus


Ps: Turnépremiären (om det finns något sådant under Dylans ”never ending tour”) ägde rum på Berns. Det hade inte varit helt fel att se honom i en mer intim inramning. Men enligt låtlistan var det inte så mycket nördguld som det brukar utlovas under de exklusiva klubbspelningar. Marginellt roligare än Globen:

Most likely you go your way (And I'll go mine)
Señor (Tales of Yankee power)
I'll be your baby tonight
Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
Tryin' to get to heaven
Things have changed
Watching the river flow
Blind Willie McTell
I believe in you
I don't believe you (She acts like we never have met)
Honest with me
Billy
Summer days
All along the watchtower
Like a rolling stone
Forever young

Ulf Lundell, Globen 21/3

Ulf Lundells akustiska konsert på Cirkus var något av det bästa jag sett. Redan valet av lokal signalerar att turnéavslutningen har alla förutsättningar att bli en total antistes till ´höstens fullträff. I stället för Cirkus varma ljud en hockeyhalls hårda klang, istället för intim närhet får vi arenans ofrånkomliga distans mellan artist och publik.

Resultatet blir ändå bra. Men de över tre timmar Uffe och hans sexmannaband underhåller oss tillhör nog den mer ojämna konsertupplevelser jag varit med om. Det är rent fascinerande.
Mellan två låtar kan bandet svänga från stelopererad boogie woogie till livsbejakande E-Street Band-eskapism. Till och med i ett medley är nivån otroligt svajig. Ena stunden sjunger han besjälat som få nästa tvingas vi lyssna på rent olidlig köttskallerock.

Jag har en stor respekt för karl. Men jag kan för mitt liv inte förstå hans behov av att förstöra för sig själv. Har det något att göra med hans självpåtagna korståg mot "den goda smaken".
Det är inte ens så att de bara stundtals glimtar till lite grand, när det är bra är det helt otroligt briljant. "Chans", "Hon gör mig galen", "Den vassa eggen", "Gå ut och var glad" och "Håll mej!...åh, ingenting" är så bra att man tappar andan. "Rialto" är vackrare än någonsin och "Rött" behandlas i en avskalad version på helt rätt sätt.
Mycket av "Omaha"-materialet får vi höra (nästan allt faktiskt) och det är väl så där lagomt kul.
Ofta får klaviaturisterna kämpa för att nyansera den brötiga ljudbilden som inte blir bättre av ljudteknikerns filosofi om extra allt volymsmässigt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här konserten. En förvirrande upplevelse.

En annan grej som är intressant/påfrestande med att se Lundell är hans fans. Uffes grabbar.
Bredvid mig på läktarplats sitter en överförfriskad herre som med jämna mellanrum vrålar "UUUUÄÄÄ", vilket jag misstänker är hjältens namn utan onödiga konsonanter. Sedan somnar han.
Om Ulf under mellansnack nämner , låt säga, whiskey drar det ner enorma húrrarop. Om han däremot håller en längre monolog om kaptialismens söderfall blir bifallet något blygsammare.
I bland kan man fråga sig vad det är Uffes grabbar ser i sin idol. Många har ju förstås följt honom genom livet. Andra kanske kan identifiera sig med hans underdog-image. Låtarnas befriande avsaknad av tecken och symboler endast invigda förstår är förstås inbjudande. Uffes musik är inte det minsta elitistisk. Kanske är det hans skenbara enkelhet, eller kanske snarare längtan tillbaks till en enklare tid som attraherar.

Mot slutet av gigget avslöjar Lundell att han ämnar ge sig ut på sommarturné. Frågan är om han i festivalsammanhang kortar setet till en mer kärnfull variant, eller om fördelningen mellan bra och uselt förblir intakt?

/P

Låtlista
1. Omaha
2. Butiken
3. Hitza hitz
4. Ut i kväll
5. Håll mej!...åh, ingenting
6. Underbar morgon
7. Rik man
8. Katt i fönstret
9. Rött
10. Spike
11. Rialto
12. Kapten Kidd
13. Förlorad värld
14. Kitsch
15. Jolly Roger
16. Elden + dikt Vier Jahrseiten
17. Hon gör mig galen
18. Om det här är vintern
19. Chans
20. Gå ut och var glad

Extranummer:
Medley:
Den vassa eggen
Fem minuter
Fyra hjul som rullar
Öppen väg, öppen bil
Hela huset skakar
Om jag hade henne
Härligt härligt, farligt farligt
Jag har jobbat för hårt

Extranummer 2:
1. Koltrastsången
2. Folket bygger landet

Nachtmusik

Ett nätt liten lista så här på kvällskvisten. Om ni höra hur det låter på Lilla Essingen i natt klickar ni här
Passa på att lyssna innan hälften försvinner ifrån Spotify på grund av något juridiskt trassel.

Brian Eno – Needles in the Camel's Eye
Moe Tucker – Goodnight Irene
The Fall – 50 Year Old Man
Fever Ray – Concrete Walls
Olle Ljungström & Anna Järvinen– Hjältar
Olle Ljungström – Svenskt stål
Freddie Wadling – I Himlen (In Heaven -Lady In The Radiator Song)
Ossler – Ett slutet rum
The Leather Nun – Ensam I Natt
Frida Hyvönen & Mattias Alkberg – Sista Dan Tillsammans
Säkert – Det var tre månader sedan idag
Totalt jävla mörker – Norrland
Thåström – Långtbort

/P

5/5

Fem av fem. Nog sagt. Lyssna.

Vaggvisa till det tjugonde århundradet

Thåströms trumslagare solodebuterar med en svindlande vacker instrumentalskiva. Pontus Sillrén träffade Christian Gabel för ett samtal om uråldrig inspelningsteknik, släkthistoria och slumpen.


Det börjar med knaster. Ett svagt brus. En speldosa dras upp. Med sköra små toner spelas Internationalen. Det stycke som tonsatte såväl det tjugonde århundradets vackraste dröm som en av dess största katastrofer.

Långt bort från pompösa orkesterarrangemang står Internationalen naken och skör. Som en vaggvisa till det förra seklet.

Det här är det första sekunderna av Christian Gabels album ”1900”. Ett album som tar lyssnaren med på en resa in i ett vemodigt ljudlandskap, men där hoppet alltid finns runt hörnet. Eller i alla fall löftet om det.

”1900” är en instrumentalskiva, sånär som på ett par spår som innehåller fragment av röster. Utrustad med gammalmodig inspelningsutrustning och ett oslagbart sinne för minimalistiska melodier har Gabel skapat något mycket speciellt

Vanligtvis finner vi honom bakom trumsetet med artister som Thåström, Ossler och bob hund. Hans känsligt skickliga trumspel har gjort honom till ett beundrat och eftertraktat namn musikkretsar. Han är en trummis i en helt annan skola än klassiska rockyrväder som Keith Moon och Animal i Mupparna. I Christian Gabels spel finns en stor lyhördhet och musikalitet. Något som går igen i de noggranna låtbyggen som utgör ”1900”-skivan.


Slumpen som verktyg

Allt började i frustration.

Christian berättar:

-Vi höll på med inspelningen av en dub-skiva som utvecklade sig till ett evighetsprojekt. Jag hade fått en gammal Tandbergrullbandare i present av min flickvän och jag började spela in egen musik med vid sidan av. Bandspelaren var från mitten av femtiotalet och så gammal utrustning är ganska oförutsägbar. Bandet kan gå av eller vändas ut, man måste vara uppmärksam på bandspelarens nycker. Men i slumpen uppstod saker som aldrig skulle kommit till under mer kontrollerade inspelningsförhållanden.

Tandbergbandspelarnas begränsningar blev alltså nyckeln till albumet. Under tre år pysslade han av och till med låtarna. En ursprunglig idé om att arbeta med elektroniskt baserad musik byttes snart mot en svävande ljudbild, som lånad från en svunnen tid. Till Gabels egen förvåning.

-Den här musiken var inte nödvändigtvis lik något jag själv lyssnade på. Men låtarna utvecklades i en riktning, som om de hörde ihop och jag började fundera på att göra ett album av dem.

Skivan gavs ut av det lilla bolaget ST4T som startades enkom för att ge ut Pelle Osslers skivor. Efter att Christian Gabel varit med och spelat in Osslers senaste album ”Ett Brus” i den legendariska Hansastudion i Tyskland fick skivbolagsägaren nys om hans ”1900”-inspelningar och insisterade på att de skulle ges ut.


Filmmusik utan film
Titlarna på albumet är väl valda och leder tankarna första hälften av förra seklet. Det är svartvita, kanske lite gulnade fotografier. Sedan länge bleknade minnen av en värld som inte längre finns, eller kanske aldrig ens gjort det.

-Jag är intresserad av litteratur och historia. När jag jobbade med skivan dök det upp namn och bilder i huvudet jag associerade till det tidiga 1900-talet. Men jag hade också börjat intressera mig för min egen släkts historia.

På spåret ”Jag har hört om en stad ovan molnen” sjunger Christians mamma, sju år gammal, den kända ryska folkmelodin. Inspelningen kommer från en halvsekelgammal stenkaka. Christian själv har lagt på kyrkorgel.

-Den spelades som en present till min morfar på hans födelsedag, med ”Blinka lilla stjärna” på andra sidan. Jag lade på kyrkorgeln i St. Görans kyrka där jag jobbat som vaktmästare tidigare. Det kändes fint att lappa in en bit av sin egen familjehistoria i musiken.

Christian Gabels släktband går också till Algeriet, något som märks i låten ”Hinterland”, där ljudupptagningar från filmklipp som berör det land hans far flytt ifrån införlivas i musiken.

Just film, eller snarare filmmusik är också något som influerat ”1900”.

-Jag har tänkt mig skivan lite som filmmusik. Musik till bilder. Jag är inspirerad av Ennio Morricone och sådana kompositörer. Men ”1900”-musiken skulle inte fungera som soundtrack, den är nog lite för skev för det.


En värld av associationer

Den finns en värld av associationer att dyka ned i om man vill undersöka var olika ljud och låttitlar på ”1900” kommer ifrån. St Frances är en hyllningshymn till Hollywoodstjärnan Frances Farmer, den sotiga banjomelodin ”Kolbrytarna” tillägnas Loretta Lynn och ”En gång ägde vi hela jorden” inspirerades av uppdelningen av mark och tillgångar innan spanska inbördeskriget.

- ”Gud är en eld inuti huvudet” är fått sitt namn efter ett citat av den schizofrene balettdansören Nijinskij som levde i Ryssland runt förra sekelskiftet. Han sades kunna sväva i luften mellan sina danssteg. Jag har läst hans dagböcker från tiden fram till första världskriget. De är fyllda med både banala reflektioner och religiöst storhetsvansinne. Jag gillar verkligen ett annat citat, ”Jag ska dansa ert krig”. Det kanske också blir en låt någon gång.

Men Christan Gabel är något ambivalent i sin åsikt om att döpa de instrumentala styckena:

- På ett sätt kan ett namn ge låten något extra, lyssnaren får göra sina egna kopplingar av det. Men samtidigt kan det vara begränsande eftersom titeln låser den till att handla om något.


Den minsta av segerar

På det hela taget har ”1900” mottagits väl av de recensenter som skrivit om den. Men den finns också en genomgående avvaktande ton i omdömena.

-Det är som om det finns en förutfattad mening av att instrumental musik ska vara svårtillgänglig och jag tror det kan ha påverkat en del. Själv tycker jag det är enkel, tilltalande musik. Men jag tar det som ett bra tecken att folk får klura lite på vad det är för musik.

En brusig instrumentalskiva med det våldsamma nittonhundratalet som tema kanske inte låter som ett typiskt framgångsrecept. Men faktum är att en av låtarna blivit något av en liten hit som spridits via internet och varit med på musiktidningen Sonics samlingskiva. ”Den minsta av segrar” leds av en lågmäld trumpetslinga spelad av sångerskan Nina Ramsby.

-Det är en slags sorgsen fanfar. Den firar en seger, men en väldigt liten sådan.


-Pontus Sillrén

Den här texten har jag skrivit åt Folket i Bild. Den kommer med i nr. 4 i april. Köp den!

Bruno K Öijer, Södra Teatern 18/3

I går kväll höll Bruno K Öijer sin nionde och sista föreställning på Södra teatern. Jag var där.

Redan 1973 debuterade Öijer och revolutionerade den svenska poesin. Hans rått vackra outsiderdikter blev en naturlig del av punken några år senare när den vågen sköljde över Sverige.
Bruno K Öijer är beat och rock´n´roll. Punk i begreppets mest ursprungliga bemärkelse. Han är som en korning mellan Bob Dylan och Thåström (de senare besökte en av Brunos föreställningar i höstas).
I hans publik finns såväl punkare med ölmage i urtvättade Asta Kask-tröjor som kulturtanter i lilabågade glasögon.

Bruno K. Öijer är en av Sveriges mest firade poeter, ingen annan lyckas att i så hög grad entusiasmera såväl läsare och kritiker som scenpublik. Men han kommer för den skull aldrig att bli en del av det etablissemang han så ivrigt hatar.

Under strålkastarljuset är Öijer ett med sina texter. Det flyter fram med rytmiska fraseringar och ett inlevelsefullt kroppsspråk, för att efter varje dikt avsluta med ett ”yeah!” eller ”all right”.
Ibland stannar han upp innan han börjar (han läser allt utantill), som om han inte befann sig i rätt sinnestämning än. Han stirrar på någon obestämd punkt ovan vänstra läktaren och kör igen.
Han räknar i sig själv. Han kommunicerar med för oss osynliga gestalter runt sig.
När han kastar sig in i texternas täta bildflöde gör han det med en intensitet få rockband kan tävla med.

Jag har sett honom förr, men i går kväll var det ovanligt bra. Han blandade texter från den senaste (mästerliga) boken ”Svart som silver” med såväl korta fragment som längre stycken från hela karriären.
Bruno tycktes vara på ovanligt bra humör. Efter pausen fick vi till och med ta del av en massa anekdoter som komplement till dikterna. Han hade feeling, gubben.
På en kväll bränner han av 50-60 dikter, fatta vilken prestation!

Nu i vår ger sig Bruno K Öijer ut på en turné i landet. All heder till Storsjöyran som bokat honom till Östersund. Missa inte det!

/Pontus

Ps. Den finns sjukt många historier om Bruno K Öijer. En av mina personliga favoriter är den här: 1976 tilldelades han ett stipendium på 6000 kronor för diktsamlingen “c/o Night”. Han bestämde sig för att i stället för att snällt motta sina pengar växla in 4000 i enkronor och kasta ut dem på T-Centralen i Stockholm under rusningstid. Den resterande summan tänkte han festa upp, men glömde pengarna i en telefonkiosk. Skoj.

Erik Wijks Jakt På Sanningen

I sin nya bok "Allt vi här drömma om" skriver Erik Wijk om pappa Olofs märkliga öde. Om hur han lämnade sin familj och förmögenhet för ett liv i avskildhet.

Olof Wijk föddes i ett förmöget hem. Som son i en berömd redarfamilj i den göteborgska överklassen var hans framtid utstakad; uppfostran och utbildning på internatskola, en självklar plats i familjeföretaget. Arv och tradition.

När Olof dör år 2006, 71 år gammal, är det efter att ha levt 35 år i absolut avskildhet från omvärlden. I en liten röd stuga i Västergötland har han ägnat sig åt att studera 1700-talsmystikern Emanuel Swedenborg, tolka bibeln och med automatisk skrift som redskap försökt lösa Palmemordet och andra gåtor. Dessutom ägnade han mycket tid åt att formulera förslag till omstrukturering av försvarsmakten. En tillvaro han valde framför såväl arv som fru och två små barn.
I sin bok Allt vi här drömma om försöker sonen Erik Wijk lösa den gåta som var hans fars liv.
Den senaste tiden har det kommit en hel del böcker om pappor. Främst din kollega Åsa Linderborgs "Mig äger ingen", men även Alex Schulman och Nils Claesson har skrivit böcker om sina fäder. Det vore lätt att kategorisera "Allt vi här drömma om" som en pappabok, men jag har förstått att du inte riktigt ser den så?
-Jag har egentligen aldrig sett Olof som en självklar pappafigur. Mer som någon närstående person vars livsöde, hans frånvaro, varit väldigt viktig för familjen. Ett gåtfullt öde jag tänkt mycket på, vad som hände och varför. Jag hade nog skrivit boken även om han varit en farbror eller annan släkting i stället för pappa.
När du efter din pappas död besökte hans stuga och började sortera hans efterlämnade papper, stod det redan då klart för dig att det skulle bli en bok om hans liv?
-Jag har alltid vetat att jag någon gång skulle gå till botten med min pappas liv. Jag skrev om honom redan i "Ont blod" (Manifest, 2001). I boken beskrev jag hans liv parallellt med en skildring av kriget i forna Jugoslavien. Men det var först efter hans död jag fick tillgång till alla hans papper och på allvar började undersöka Olofs liv. Jag har alltid föreställt mig att han skulle bränna allting. Som för att gäcka sina barn även efter döden. ”Ni ska inte få tag på mig”.
Det är stora skeenden du beskriver i boken. Den är både en stor släktkrönika som sträcker sig tillbaks till 1800-talets början och en skildring av avancerade psykologiska mekanismer. Har du funderat på risken att förminska liv för resonemangs skull?
-Ja, det har varit det största bekymret. Att råka reducera människor när jag försöker förstå. Men det är också därför boken blivit förhållandevis tjock. Jag har strävat efter att få med så många aspekter som möjligt. Försökt hitta sanningen i det politiska, familjehistoriska och psykologiska.
-Men bokens omfång har också fått kritik. Ett par recensenter tycker att det är för mycket historisk bakgrund, eller den avslutande analysen för omfattande. Det stör kanske vissa estetiska sinnen. Jag menar att det finns gott om fina människoöden i böcker och på film men alltför få som försöker dra slutsatser av dessa öden. Jag kunde inte gjort boken på något annat sätt.

Författare, förläggare, skribent, satitriker och debattör

Erik Wijk är en av landets vassaste radikala skribenter. Som författare, förläggare, skribent, satiriker och debattör har han aldrig ryggat för svåra politiska frågor. Som ögonvittne under Göteborgskravallerna var han länge engagerad i dess rättsliga efterspel. Han har också på senare år profilerat sig som en av Sveriges starkaste kritiker till kriget i Irak. Tillsammans med Åsa Linderborg har han skrivit flerta artiklar i ämnet.
Kan din pappas radikala avbrott från familjetraditionen på något sätt gjort det enklare för dig att gå din egen väg ideologiskt?
-Han visade i alla fall att det var möjligt att gå sin egen väg. Men också hur svår man kan bli att ha att göra med. Min räddning blev att jag efter att pappa lämnade vår familj inte växte upp med storkapitalarvet. Det är klart att jag var medveten om att farmor var rik, och i Göteborg blir man påmind om arvet. Statyer och gator som är döpta efter gamla släktingar. Men det arvet har inte riktigt varit närvarande under min uppväxt.
Har du känt oro för att i egenskap av undersökande författare och skribent råka gräva ner dig för djupt i något ämne och följa din fars öde?
-I sena tonåren var jag orolig för att bli galen. Men det var mest det mystiskt religiösa jag var rädd för att förlora mig i, att hamna i något slags andlig förvirring. Jag har inte förrän efter pappas död vågat öppna Swedenborgs böcker. Innan dess hade jag bara läst korta stycken i översiktsverk. Men det visade sig att det i all irrationell andlighet fanns grundvärderingar som faktiskt var ganska lika min favoritfilosof Jean-Paul Sartres existentialism.
-Sedan är det är klart att man som radikal skribent ständigt anklagas för att vara exempelvis Milosovic-kramare, antisemit eller fanatisk antiimperialist. Men den där retoriken har jag sedan länge genomskådat.
Tror du att Olofs liv blivit som det blev om han inte varit ekonomiskt oberoende hela sitt liv?
-Han kanske skulle ha blivit en fungerande och normal person eller hamnat i mentalsvängen, drogad och tvångsomhändertagen. Helt säkert är i alla fall att förmögenheten möjliggjorde att han kunde ägna sig åt sina projekt.
I boken beskriver du hur din far engagerade sig i arvstvister med släkten. Är det inte märkligt att en man som valt att leva sitt liv i asketisk avskildhet var så engagerad i högst materiella frågor?
-Principerna var det viktiga för pappa. Han kunde processa för att få betala mer arvsskatt. Han vägrade lösa ut arv, vilket gjorde en bankdirektör helt förtvivlad! På andra plan var han ändå materiellt intresserad. Han hade en pojkaktig fascination för maskiner. Han kunde plötsligt inleda samtal med någon i trakten han aldrig annars pratade med för att denne skaffat en motorcykel.

Kontakten upphörde med åren

När Erik Wijks mamma lärde känna Olof Wijk var det en eftertänksam och intelligent, men också charmig och social ung man hon snart förälskade sig i. Det unga paret hade inte varit gifta länge då han började förändras. En fascination för 1700-talsmystikern Swedenborgs skrifter upptog alltmer av hans tid. Olof var övertygad om att månen var bebodd och drog sig alltmer undan sin familj. Han blev svårare att leva med och en separation blev oundviklig. De första åren av Eriks liv hade Olof delad vårdnad av honom och hans syster Katarina, men med åren upphörde all kontakt. I vuxen ålder träffade Erik sin pappa endast fyra gånger och under uppväxten nämndes pappan sällan.
Vad har varit viktigast för dig att bearbeta med boken, din fars öde i sig eller hur omgivningen hanterade den?
-Omgivningen var absolut den största skurken att ta itu med. Olof hade en psykisk störning. Han betraktades som sjuk, men samtidigt som personligt ansvarig. Det var ett väldigt hyckleri.
Var det förmögenheten som förstörde relationerna i släkten?
-Jag tror de alltid ville väl. Men med klass och pengar kom en kyla och distans. Pengar och pengabegär förgiftar alla relationer, oavsett samhällsklass. Konkurrens i stället för solidaritet.
När din pappa använde automatisk skrift för att lösa Palmemordet bytte texten han fick fram snart inriktning från rent praktiska detaljer kring dådet till ett litet familjedrama. Hur kom det sig tror du?
-När han skrev försatte han sig i ett transliknade tillstånd och det är möjligt att hans undermedvetna styrde vad som kom ut på papperet. En omedveten gestaltterapi kanske. Istället för att som konstnärer bearbetar livskriser i sina verk skrev han tusentals kryptiska textfragment.
Hur känner du för kontrasten mellan din pappas önskan att bli lämnad ifred och bokens offentliggörande av hans person?
-Boken är skriven med en enorm välvilja och önskan att förstå honom. Men att skriva ”Ont blod”, som kom ut med han levde, har jag nu förstått var något av det värsta man kunde göra mot en person med Olofs psykiska symptom. Det var okunnigt och nästan idiotiskt av mig. Den skadade honom helt klart trots att allt jag ville var att ge honom upprättelse.
”Allt vi här drömma om” är en berättelse om en extrem individ men också en bok om hur människor fungerar i stort. Om man analyserar ett sandkorn så framgår också dess sammanhang i världen.
Känner du att du nått någon slags avslut när boken är utgiven?
-Jag känner mig färdig med pappas liv just nu. Men vissa frågor återkommer man alltid till. Framför allt ser jag fram emot att få ta del av läsarnas tolkningar av min pappas liv.
-Pontus Sillrén

Den här texten skrev jag åt Folket i Bild. Jag rekommederar er att plocka upp senste numret, förutom intervjun innehåller den också utdrag ur Erik Wijks bok och så klart en massa andra intressanta texter.

Quis custodiet ipsos custodes

Filmatiseringen av Alan Moores serieroman Watchmen har gått upp på bio. Bara det är rätt stort för mig. Att en bok man hållit högt i tio år och läst oräkneliga gånger blir allmän egendom som extremt påkostad storfilm är ju kul. Och lite läskigt. Jag såg premiären och har nu berabetat upplevelsen tillräckligt för att skriva om det.

Att filmatisera Watchmen är egentligen ett hopplöst projekt. Bokens stora förtjänst är dess sofistikerade sätt att till fullo utnyttja seriemediets potential. Användandet av symboler, den avancerade narrativa strukturen och en detaljrikedom som kräver upprepade läsningar är bara några av dess styrkor som är helt omöjliga att översätta till filmspråk. Att överhuvudtaget anse det nödvändigt att överföra boken till vita duken bottnar i ett gamalt styvmoderligt förhållande till serier, att de på något sätt skulle gagnas av att karaktärerna rör på sig. Som om boken inte skulle vara perfekt i sig.
Men. Watchmen är inte bara en uppvisning i briljant berättarteknik. Det är ju också en engagerande saga späckad med trovärdiga karaktärer. Som sådan är det helt klart intressant att se vad som händer med en driven regissör och duktiga skådespelare.

För er som inte är bekanta med boken Watchmen ska jag kort försöka förklara intrigen. Alan Moore och Dave Gibbons är männen bakom boken som ursprunligen publicerades i mitten på åttiotalet som tolv separata nummer, i Sverige under namnet Väktarna.
Historien utspelar sig i ett fiktivt 1985. Den grundläggande frågeställningen är hur världen skulle se ut om det faktiskt fanns kostymerade hjältar, och vilken sorts människor det i så fall skulle vara som drog på sig maskerna.
De första superhjältarna dök upp under andra världskriget för att följas av en andra generation på sextiotalet, alltså precis som de påhittade i vår värld.
Karaktärerna är alla baserade på tydliga arketyper, men extremt utvecklade och levande i sitt utförande. De är rättshaverister, psykopater, lycksökare, impotenta och maktfullkomliga. På något sätt sympatiserar man med nästan allihop.
Med sin blotta existens har de förändrat omvärlden. Design,mode, musik, serietidningar, vetenskap och världspolitik har radikalt påverkats.
Världen är på kanten till kärnvapenkrig. De maskerade hämnarna är sedan slutet av sjuttiotalet förbjudnai lag . Mordet på en av dem sätter händelserna i rörelse. Det som börjar som en mordgåta utvecklas snart till något mycket större.

Watchmen är en extremt idédriven bok. Den berör tunga frågor om tid, moral och lag. Filmen misslyckas ta vara på varenda en. I sin strävan efter att vara originalet trogen och få med så många klassiska scener som möjligt tappas all substans. Om regissör Zack Snyder åtminstone kunde fokuserat på någon av de bärande tankarna, men inte ens problematiken kring att ta lagen i egna händer och det demokratiska underskott vigilantism innebär undersöks annat än högst ytligt.

Som tolkning av Watchmens essens är filmen helt värdelös. Som representation, en ytlig iscensättning av verket fungerar den däremot. Castingen är noggrann och miljöer återges kärleksfullt. Det finns ingen annan seriefilmatisering som så pedantiskt försöker efterlikna sin förebild rent estetiskt. Till och med färgskalorna överensstämmer. Men det känns mer som en snabbspolad sammanfattning av boken än något annat.
Ironisk nog är det just ett montage jag faktiskt tycker bäst om i filmen, inledningens nostalgiska collage av bilder från hjältarnas första era under kriget är mycket fin.

Bristen på idéinnehåll är det mest frapperande problemet med filmen. Men skådespelarna gör ett bra jobb med att gestalta sina karaktärer. Patrick Wilson spelar den tragiske Nite Owl II med stor finkänslighet och insikt. Likaså Jackie Earle Haleys Rorschach och Jeffrey Dean Morgans Comedian är fängslande porträtt. Watchmen är helt klart bättre än tidigare filmer baserade på Moores böcker. Men hur svårt är det att tävla med kalkoner som From Hell och The Leauge? Den är däremot inte ens i närheten av oscrsbelönade Batman-filmen ”The Dark Knight”. En film som tog seriemytologin och använde den till att berätta en egen, utmanande historia med många lager och nyanser. Tvärtom Watchemn-filmerns tillvägagångssätt med andra ord.

Det finns andra skönhetsfläckar. Inte minst har jag mycket svårt för Zack Snyders uppenbara intresse för finesslöst våld. Minsta slagsmål har förvandlats till våldspornografiska excesser som inte står hans tidigare seriefilmatisering, den motbjudande fascistoida ”300” långt efter. En annan scen man vrider sig av obehag till är en mycket pinsam sexscen till tonerna av Cohens Hallelulja. Ja, på riktigt.

Soundtracket är ovanligt bra för genren. Framför allt när det innehåller snygga passningar till låtcitat i boken. Dylans "The times the are a-changing" och "All along the watch tower" (den senare i Hendrix version) är självskriva. Men vilken sjuk hjärna födde idén att låta My Chemical Romance tolka "Desolation Row" till eftertexterna? Fruktansvärt.

Ett svindlande litterärt mästerverk blir habil matinérulle. Jag skulle nästan vilja hävda att det är något av en seger för serien. Ett bevis på filmens underlägsenhet i förmåga att berätta i alla fall den här historien.

/Pontus Sillrén

Robertsfors vs. Rågsved

Vilken kväll, mina vänner. Vilken kväll. Söndagen bjöd på två rejäla konsertupplevelser. Frida Hyvönen på Dramaten och Joakim Thåström på Cirkus.
Båda något av det bästa jag sett, men på helt olika sätt.

Som första svenska popartist intog Frida Hyvönen i helgen Dramatens stora scen. En självklar och logisk inramning för en artist vars utryck är så pass elegant teatraliskt i grunden. Faktum är att hon redan på debutturnén 2005 spelade på Storsjöyrans scen Teatersalongen i Storsjöteatern. Det fungerar minst lika bra i de anrika lokalerna på Nybrogatan.

Hyvönens fingrar landade på tangenterna exakt 18.00. Scenen hade utformats för ändamålet med en planlösning baserad på en slags pyramid med bandmedlemmarna placerade på olika platåer och kvällens huvudperson vid sin flygel längst ned. Hyvönen och hennes lilla band, bestående av en trummis och en cellist/basist, var smakfullt klädda i specialsydda kostymer i svart och guld.
Spelningen var en ovanlig konsertupplevelse på flera sett. Något av det mer påfallande var att det var tänt i lokalen. Dels blev hela Stora scenens överdådiga utsmyckningar en del av konsertens scenografi, dels uppstod i ljuset en intim kontakt mellan artist och publik (åskådarna emellan också, för den delen).

En artist med mindre självdistans och humor än Frida Hyvönen kunde här lätt upplevts som plågsamt pretentiös. Nu kommer hon undan med små danssteg, en steppande trummis och sporadiska besök på scenen av allsköns märkliga karaktärer. På det hela taget kändes det som en korsning mellan konsert och teaterföreställning.
Kostymer och improvisationsdans å sido står hennes låtar på egna ben, stolta och mäktiga. De manar till uppmärksamt lyssnande. Publiken hänger med i texterna och de känslomässiga svallningarna i Hyvönens röst som vore det en tydlig handling de följde, en samling tonsatta minipjäser. Runt mig drar folk efter andan när hon med saklig distans sjunger om sin abort eller skrattar spontant till någon annan rad. Snett framför mig börjar någon gråta under ”Dirty dancing”.
Det är en imponerande låtsamling Frida Hyvönen presenterar, särskilt då hon bara har två regelrätta album att ta av. Den respektingivande miljön till trots är den en avslappnad, uppsluppen artist vi finner bakom flygeln. Det är nästan så att nerv och känsla av absolut angelägenhet saknas. Konserten genomförs under lite väl ordnande former. Men den kritiken är hursomhelst högst marginell.
Vi fick se en stor, originell artist i ett unikt sammanhang framföra en sagolik samling låtar. Jag klagar inte.
Men kvällen skulle bli ännu bättre.

Ut på Nybrokajen, hoppa på 49:an, mot Djurgården, in på Cirkus. När jag kommer in i Stockholms bästa konsertlokal har Thåström redan börjat. Om jag missat någon låt hit eller dit i början gör det inte så mycket. Det som följer är nämligen helt otroligt.



Joakim Thåström befinner sig i en helt egen klass bland svenska artister. För den som tvivlar räcker det med att se honom stå på en scen för att komma på bättre tankar. Den intensiva blicken. Den magnetiska utstrålningen. Känslan av att något svårgreppbart och stort kanaliseras genom hans röst, genom den där rösten som naglar fast och tränger sig på. Känslan av att det finns något som brinner i honom med en starkare låga än i någon annan, ett mörker och ett allvar som med pondus och kraft manifesterar sig i hans låtar

Mellan gångerna glömmer man nästan hur otroligt karismatisk Thåström är. Med det band som nuförtiden omger honom har han nästan lite konkurens från de flankerande gitarristerna. Kontrasten mellan den rakryggat värdige Pelle Ossler och Conny Nimmersjös ihopkrumpna skepnad är närmast komisk. De båda bär på en enorm utstrålning som endast överskuggas av det magiska gitarrgnissel de gnider fram.

Med senaste plattans suggestiva ljudbild i åtanke var kanske ett lågmält gig vad man väntade sig. Vad vi fick var tvärtom en storslaget mäktig uppvisning såväl i rockmangel och rostigt industrikaos som sköra, smärtsamt vackra sånger. Förhandsrapporterna om en risig hals visade sig inte stämma det minsta. Thåström sjunger bättre än någonsin.
När han viskar är de så naket nära, när han skriker så brutalt desperat.

Jag gillar det där obehaligt krängande, mörkt gnisslande som bandet gjort till sitt adelsmärke. Men de riktigt stora stunderna infinner sig i det elektriska havet som väller över publiken i de stunder då odjuret släpps loss.
Låtlistan bestod till större delen av material från de senaste två skivorna, de tillbakablickande mästerverken ”Skebokvarnsvägen 209” och ”Kärlekens är för dom”.
Få svenska rockikoner skulle komma undan med att ignorera det flesta av sina klassiker, framför allt bland de få som har så många som Thåström att välja mellan.
Jag är mycket tacksam att han går det vägen han vill. De gamla låtar som väljs ut passar på ett eller annat sätt in i konserten, i den stämning han vill bygga.
Vi får bland annathöra en avskalad ”Saker som hon gör” och en hårt drabbande ”Låghus, höghus, dårhus”.
Under introt till ”Vacker död stad” kommer Ossler och Nimmersjö in i varsin tonart och de får börja om. Ett avväpnande missöde som bara tjänande till att få bandet att släppa loss på riktigt.

Thåström på Cirkus söndag 15/3 2009 var en spelning över det normala. En febrig, högljud rockdröm. Missa inte den här turnén.

/P

En steg närmare döden

I morgon fyller jag år. 23 stycken.
Det är lika länge som Tage erlander var statsminister. En insikt som sätter det hela i perspektiv.

Redan i går firade vi med lite kalas. Jag och Kim föddes med några dagars mellanrum och det brukar ligga en helg mellan våra födelsedagar. Perfekt för en birthday bash alltså.
Trevlig kväll på det hela taget. Nu mår man som man förtjänar eller kanske aningen bättre.
Kim fick en blandskiva (en sådan där i plast, ni minns) av mig. Den såg ut så här:

Spring Ricco-Florence Valentin
Sångare utan orsak-Perssons Pack
Eld i berget-Mabd
Hela mitt liv-Osler
Aldrig förstå-Franke
Ingen Kommer Sakna Oss-Hanna Hirsch
Den Knivskurne-Tant Strul
Caroline (väntar på någon annan)-Christoffer Sander
Drömmarna-Freddie Wadling
Drömmen Om Skansros-Skansros
Som du-Olle Ljungström

Själv fick jag ett mackjärn och en kvarting koskenkorva.

Nu bär det strax av tillbaks till brottsplatsen för att hämta allt jag glömde kvar. Eller krökat bort. Låt oss hoppas på det första.
Sedan blir det Hyvönen på Dramaten och Thåström på Cirkus. Om jag hinner.

/P

Tinnitus i hjärtat

En kväll inbillade jag mig att jag hörde Pär Thörn läsa ur sina böcker

Det här skriver jag med allt det besvär en höger i gips för med. Så pass angelägen är jag att berätta om en uppläsning med Pär Thörn jag just var på.

Jag kan inte påstå att jag tidigare haft någon vidare koll på Pär Thörns författarsakp. Namnet har klingat bekant och den mycket fina kritk som nyligen mötte hans senaste bok ”Tidstudiemannen” undgick väl ingen som har den dåliga vanan att läsa kultursidor.
Men det som definitivt fick mig att vilja närmare bekanta mig med Thörn var kopplingen till Hanna Hirsch.
Den flitige Kamratskap Rock-läsaren kan knappast missat min faibless för det Stockholmska punkbandet bakom mästerverket ”Tala Svart” från tidigare i år. Skivan gavs ut av Diskret Förlag som i dag också släppte Pär Thörns sedan länge utgågna bok ”En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk” som ljudbok uppläst av författaren själv. Med anledning av ljuboksläppet gästade Pär Thörn i kväll Medborgarplatsens bibliotek.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera er att läsa Pär Thörn. Eller nästan ännu hellre höra honom läsa ur sina öcker. Han har ett egenartat sätt att presentera sin texter, lite som om han förundrat läste dem för första gången. Texterna är roliga, absurda och infallsrika. Triviala och insiktsfulla på samma gång. Så aväpnande anspråkslösa mitt i sin svindlande litterära potential.

Jag fick med mig två böcker (”Mutationer av Anna-Greta Leijon” och ”Din vän datamsakinen”) och ljudboken hem.
i en introduktion i häftet som följer med ljudboken säger sig Pär Thörn vara influerad av Stig Larssons ”Autisterna” och Daniel Clowes ”Eightball”-serier. Självklart! Inte konstigt att jag gillar honom.

Jag har lyssnat en bit på ”En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk”. Det är mycket bra. Det enda jag möjligen har synpunkt på är det något dämpade ljudet. Men det stör förmodligen bara i förhållande till den fläckfritt inspelade ljudboktappningen av Stefan Austs ”Baader Meinhof- Sju år som förändrade förbundsrepubliken” som jag också råkar lyssna på för tillfället.

/Pontus


ps. Pär Thörn fortsätter sin lilla Stockholmsturné i morgon och på lördag. Ni ser honom på Rönnels antikvariat och på Gamla Ugglan.
”En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk”. Beställer ni här.

hur landet ligger

Det här humöret är man på i kväll:

That's When I Reach For My Revolver-Mission Of Burma
Bastards Of Young-The Replacements
Beautiful Child-Swans
Merchandise-Fugazi
Waiting Room -Fugazi
Halber Mensch-Einstürzende Neubauten
Kerosene-Big Black
The Classical-The Fall
Totally Wired-The Fall
Rise Above-Black Flag
Sex Bomb-Flipper
The Freed Pig-Sebadoh
Staring At The Sun-TV On The Radio
Starry Eyes-The Records
Fåglarna-Skriet
birth defect-Paddington DC

Spring Ricco!

Jenny Wilson, Olle Ljungström & min brutna hand

Jag skulle gärna skrivit om den hjärtskärande fina, om än något otillräckliga, filmen om Olle Ljungström som visades på SVT i fredags. Eller författat några lyriska rader om Jenny Wilsons fantastiska nya platta "Hardships". Varför inte delge er mina synpunkter på Art Spiegelmans nya seriealbum? Kanske påpeka att Kolonivägens Kapell gjorde ett prima gigg på klubb Springfield i går?
Inget av det där blir skrivet, i alla fall inte nu. Jag har nämligen brutit handen på fyllan. Gips gör tangetbordsknattrande till en riktig utmaning vill jag lova. Så under konvalescensen blir det nog tämligen låg inläggsfrekvens här. Ni klarar er nog.
/P