Mot Borlänge

Strax pyser jag iväg till Peace & Love. Om det blir roligt leder det till total radioskugga här. Om det är tråkigt sitter jag väl och hökar över trangentbordet en hel del. Vi får se.

Anmärkningsvärt är att de på 150 akter lyckas pricka in så få som stämmer överrens med min enkla smak. Typ 15 stycken. Och då tar jag ändå i.
Jag ska försöka se MIA, The Strokes, Ken Stringfellow, JJ, Wilmer X, Kajsa Grytt,Håkan Hellström, Caotico, Lykke Li, Veronica Maggio, Säkert, bob hund, Thew Vacccines, Love Antell och Anna Järvinen. Merparten av dom spelar ju på Yran också.

Utropstecknet är såklart Dylan. Gubben ska bli kul att se. Jag har peppat i går och i förrgår med filmerna No Direction Home och I´m Not Here. Hoppas det inte är totalt värdelöst. Sist jag såg honom tyckte jag så här.

Det är klart det är lite fränt att Bob Dylan kommer till Borlänge. Men samtidigt ska vi inte överdriva det. Karln lirade ju faktiskt på Luleåkalaset, eller Sjöslaget som det hette då, redan 1992. Sådetså.

Arvikafestivalen går i graven

Arvika min första festival. Om man inte räknar Malmöfestivalen, Sundsvalls Gatufest, Vattenfestivalen och förstås Storsjöyran som man besökt när man var liten. Suttit på någons axlar med glass runt munnen snarare än upplevt festivalen. Men Arvikafestivalen 2002 var första gången jag åkte iväg på egen hand och körde hela grejen med tält och fulfylla. Jag var 16 bast och okysst. The Cure och Primal Scream spelade. David & The Citizens, Bad Cash Quartet, The (International) Noise Conspiracy och Doktor Kosmos minns jag också att jag såg.

I dag kom beskedet att Arvikafestivalen efter en ekonomisk skakig tid till sist klappat ihop. Arrangören Galaxen insåg preics som Rockparty förra året att de kommit till en punkt då de bara kunde dra i bromsen innan det var för sent. Antalet biljetter räckte helt enkelt inte och inget tydde på att försäljningen skulle ta fart längre fram.

Det här är tråkigt på flera sätt. Framför allt är det en till ideell förening som dukar under i en väldigt hårt konkurensansatt marknad. Även om Hultsfred i namn återuppstått i år (och dessutom pysslat ihop ett mycket bra program) har det lite att göra med de ideella krafter som av ren vilja och kärlek till musik lyckades bygga något fantastiskt i sin lilla bygd. Rockpartys gamla Hultsfredsfestival och Galaxens Arvikafestival är samma andas barn och vi har all anledning att sörja att de inte finns längre. Jag skrev lite om Hultsfreds konkurs förra året här.

Vi rör oss mot en marknad där leverantör och arrangör allt oftare är samma och konkurenssituationen för den oberoende aktören blir därefter. En värld där internationellt kapital avgör festivalers överlevnad snarare än ett kärleksfullt arbete att mot alla odds skapa något för sitt lilla hörn av världen. Samtidigt är det ett faktum att om man hamnar i en nedåtgående spiral av medial svartmålning och ekonomisk söderfall är det svårt att komma ur den.

Hoppfullt är att nya småaktörer dykt upp. Om några år kanske Island in the sund, Gangnef eller Knarrholmen är etablerade aktörer. Inte för att det finns ett egenvärde i att vara stor. Men ändå.

Hej då Arvikafestivalen.

Fucked Up - Queen of Hearts

Typ bäst ju. Insert lång, välskrivet text om Fucked Ups David Comes To Life.

Midsommar

Så här kul var det förra året:

Kajsakalas

I går hade jag väldigt rolig. Kajsa Grytt fyllde 50 och firade med typ 80 bjudna på Strand. En parad av hennes kompisar spelade låtar, läste texter eller hyllade Kajsa på något annat sätt. Kapsylen.- och Kafé 44-legendaren Eva Fuchs var toastmaster. Johan Johansson spelade en Kajsa & Malena-låt och Stina Berge spelade sin gamla Pink Champange-dänga God Natt Lilla Mamma. Lyx för en postpunkentusiast som en annan.

Störst av allt av att Tant Strul återuppstod för en kväll. Till kvällens huvudpersons stora förvåning måste man tillägga. Det var helt fantastiskt. Bara att se Nike, Liten, Malena och Sebastian på scen tillsammans runt Kajsa var så stort. Dessutom lät det fantastiskt. De spelade Jagad, Vild blomning, Amazon och Dunkar Varmt. Nostalgi är unket, men det här är inte nostalgi för mig för jag var inte med. Det är bara ett fantastiskt band med fantastiska låtar och en unik kemi jag aldrig trodde jag skulle få se. Att man skulle vara med på Kajsa Grytts 50-årskalas var kanske heller inget man trodde att man skulle uppleva.

Trevlig stämning, bra folk och rörande underhållning. Fin kväll.

Henrik Berggren till Storsjöyran

I dag släppte Storsjöyran Henrik Beggren. Jag skrev en text som kommer vara med i festivalens programblad. Det blev helt ok.

”Farväl mina barn” var det sista Henrik Berggren sa på scen med Broder Daniel när bandet tog avsked från sin publik under Way Out West 2008. Sveriges mest mytomspunna och älskade band splittrades efter gitarristen Anders Göthbergs självmord och drömmen var över. Men en armé av drömmare fanns kvar. Tusentals och åter tusentals fans som i Broder Daniels musik funnit en gemenskap i utanförskapet. Som i Henrik Berggrens texter funnit en sanning som inte fanns att hitta någon annanstans. En armé som adopterat frontfigurens stil i svarta kläder, kajal och stjärnor klistrade under ögonen. När Henrik Berggren på bandets sista spelning någonsin kallade publiken för sina barn var det ingen överdrift. Bara ett ömt farväl fyllt av stolthet. Under lördagsnatten är Henrik Berggren tillbaks för en mycket speciell spelning på Storsjöyran.

Broder Daniels publik växte konsant under bandets brokiga karriär. Under tjugo år satte de på nytt nya generationer tonårshjärtan i brand. Den skenbart naiva musiken bär ett bottenlöst djup sammanfattat i enkla melodier och ord. I ett lika direkt som skevt tilltal, prefekt kalibrerat för att slå en kil rakt in i ett ungt hjärta fyllt med förvirring, tvivel och hopp. Men det är också musik med kraften att binda livslånga band med sina lyssnare, låtar som när de en gång satt allt ur spel blir en följeslagare genom livet. Broder Daniels kärna har alltid varit de stormiga, hudlösa känslorna som kännetecknar tonåringar. Men det bevisade inte minst med sin sista skiva, mästerverket Cruel Town, också en kapacitet för att skildra en bredare pallet av vuxna känslor och erfarenheter. Att Border Daniel har ett så dedikerat fanfölje beror helt enkelt på att de besatt en unik trovärdighet. Oavsett om de utryckte sig genom kaosartade tidiga singlar som Luke Skywalker och Cadillac eller svansångens svepande episka When We Where Winning.

Henrik Berggrens sminkade ansikte blev riksbekant i mitten av nittiotalet då Broder Daniel slog igenom som en okotrollerad naturkraft av självdestruktivitet. I ett virrvarr av lika delar charm och nattsvart nilhism gjorde bandet med sin uttalade antimusikalitet musiksverige osäkra på om de var ett skämt eller det största som hänt landet. Vad som stod klart var att de var en väldigt udda fågel i dåtidens popklimat. En som skulle ändra spelreglerna från grunden och vars medlemmar en efter en skulle skriva in sig i Svensk musikhistoria också på egen hand.

Teodor Jenssen startade The Plan och Lars Malmros Hästpojken, till exempel. Sedan har vi förstås en viss Håkan Hellström. Han började som trummis i Broder Daniel, hoppade av, kom tillbaks på bas och slog plötsligt helt oväntat igenom med sitt anspråkslösa soloprojekt på svenska. Detta var mitt i det definitiva genombrottet för Broder Daniel under åren som följde Lukas Moodysons Fucking Åmål vars soundtrack innehöll flera av bandet låtar. Att ha två popstjärnor i ett band blev ohållbart, så Håkan fick lämna skutan. För är det något som står utan tvivel är det at Broder Daniel är Henrik Berggrens vision och skapelse.

22 år har gått sedan Broder Daniel föddes. 3 sedan de begravdes. Ensam i strålkastarljuset ska nu Henrik Berggren spela låtarna han skrev under ett halvt liv till sitt band. Som en brygga mellan vad som var och kanske inom kort kommer att komma.

Vild helg

I fredags fick jag efter lite tjat med mig Julia på Club King Kong. Det var trevligt. Nybildade DJ-trion Velocity Girls spelade skivor och scenen delades av livebanden De Montevert och Navet. Efter att navet spelat stack vi ivög till Strand där Luger-Joel och Strand-Fatima med kompisar spelade jävligt bra musik. Jag dansade utan att vara nära medvetslöshet av berusning. Då är det kul!

Dagen efter vaknade man ganska lagom för att hinna till systemet. Jag och Julia möttes upp på Västerbroplan och gick sen hem till mig. Vi tog en öl på Lilla Essingens stolthewt Rosa Drömmar (Stig Larssons stamställe, för övrigt) och åkte sedan in mot staden. Efter en trevlig förfest hos Robin och Micaela gled vi ner till Riche där Alkberg skulle spela. Det är inte ofta man är ute på den sidan av stan. Förutom att det var så jävla dyrt i baren var det inte så hemskt. Väldigt roligt hade vi. Strax innan Strands stängning hamnade vi där igen.

Söndagen var inte alls en så fruktansvärd bakisdag som man förtjänat. Ganska lidrigt. Desto jobbigare att jag blev haffad av en biljettkontrollat i tricken (som vi Stockholmare säger) men kom mirakulöst undan. Man kände sig som en fjortonårig punkare.

På Scandic Malmen hade jag Matti Alkberg, Conny Nimmersjö, Jonas Teglund och Kalle Göransson planeringsmöte inför Text & Musik. Det kommer bli väldigt bra.

Helgen avslutades med säsong två av Battle Star Galactica. Det var så spännande att jag vaknade astidigt av mig själv i morse för att hinna se några avsnitt till innan jobbet.

I kväll blir det galej igen. Kajsa Grytt fyller femtio idag och man är bjuden på kalas. Det är ju en ära!

Kul med musik

Jag ser ut som om jag fått en stroke. Ögonlocken hänger mer än vanligt. Skevt liksom. Jag är alltså ganska trött. Man blir lite tröttare hela tiden. Men det var kul igår! Roligt att så många kom och att det bland dom fanns en handfull av mina favoritmänniskor. Mindre kul att merparten av besökarna utgjordes av tonåringar med världens sämsta koncentrationsförmåga och lägsta toleranströskel för låtval utöver formulär 1A.

Det stora poängen med att spela skivor i en bar är att man slipper direktresponsen på dansgolvet. Hur integritetsstark man än anser sig vara är det trist när folk inte går ingång alls på det man spelar. Då anpassar man sig lite. Ofta går det att hitta någon klipsk mellanväg. Men i går var det omöjligt att tillfredställa publiken med mindre än det det mest självklara, direkta dängorna. De skulle nog helst sett att man bara spelade Håkan Hellström. Vilket i och för sig hade varit lite kaxigt.

Vi levererade verkligen och fick ett väldigt bra flyt. Men efteråt känner man sig fan sjukt smutsig och äcklad av sig själv. Men hade jag surat och spelat för mig själv hade kvällen å andra sidan blivit mycket tråkigare. Svårt det där.

Innan bandet spelat fick jag ta ut svängarna lite i alla fall. Då spelades Alice Coltrane, Neu!, Faust och hela Lou Reeds tiominuterslåt Street Hassle. Ja, hela. Det var mäktigt.

Så lite integritet har man kanske ändå.

I kväll: Rockmusik på Mosebacke

Min kompis affsich-Joen är känd för tre saker. Sitt goda humör, att han jobbar med att sätta upp affischer och att han driver klubben Musiket. Klubben i sin tur är känd för att han mest bokar band med sina syskon, sig själv eller någon kompis i uppställningen. Musiket har hållit till på Landet och Fasching. Nu är det Mosebacke som gäller.

Jag och Robin är inbjudna att spela lite skivor. Det ska bli roligt. I går brände jag några CDr samt klippte och klistrade lappar med låtnamn på. Om gårdagens feeling håller i sig till i kväll kan man vänta sig Roxy Music, Mink DeVille, Candi Staton, Ciccone Youth, B 52s, Boo Radleys, Wolf Gang, Cults, Roky Erickson, Joe Jackson, Big Dipper, John Cooper Clarke, Faust och Os Mutantes. Samt naturligtvis Matti Alkbergs nya singel Asterism & Obelisk.

Vi har gjort ett litet facebook-event för kvällen. 21 pers har OSA:t. Inte för att jag inte är tacksam för varenda en av dom. Men man kan inte låta bli att fundera på varför det inte blev fler? Har vi spelat för mycket? Är jag inte tillräckligt bra? Särskilt med bakgrund av att vi inte får vara kvar på Söders Hjärta funderar man. Man borde vuxit ifrån sådant beteende, men det är svårt.

Skit samma. Jag får spela dängor jag gillar och blir bjuden på middag. Det duger gott det.

Annars känns det här veckan hittills väldigt långsam. Jag var i går säker på att det var torsdag. Det var det inte. Det var en vanlig tisdag. I morgon händer det ingenting. Jo, jag har tvättstuga har jag. Sedan blir det fredag med Club King Kong och lördag med Alkbergs spelning på Riche. Min debut på den sidan av staden. Närå, men gott som.

Just ja! Jag var på Kulturhusets fantastiska Slas-utställning i lördags. Stor, omsorgsfull och fin. Stig Claeson är min favoritförfattare tillsammans med Per Rådström och Klas Östergren. Jag tycker mycket om honom som illustratör också. Porträttet av Tage Elrander från mitten av sextiotalet som hänger i min farmors vardagsrum fanns här i original. Plus en liten film från tillfället när han poserade för Slas. Det var fint.

Jag sträckläste Niklas Rådströms bok Stig om vännen Slas i söndags. Den var fantastiskt bra. Inte nödvändigt en kontrapunkt till Nils Claesons Blåbärmaskinen, uppgörelsne med meidebilden av faren, snarare ett fint komplement. Jag tycker på det hela taget om Rådström den yngres sätt att skriva (hans En handfull regn är något av det bästa jag läst det senaste tre-fryra åren) och tillsammans med ämnesvalet blev det en ren njutning att läsa.

Nu är jag snart klar med omläsningen av Vem älskar Yngve Frej och ska ta tag i Brev till en hembygdsgård i kväll. Sedan funtar jag på att läsa om Västgötalagret och Om vänskap funnes också.

Så då vet ni.

Mattias Alkberg - Asterism & Obelisk

Jag har just köpt årets bästa skiva. Tyvärr dimper den inte ner i brevlådan förrän tjugoförsta september. Anledningen till att jag vet att det är årets bästa är att jag haft låtarna i datamaskin och portabel musikspelare i ett halvår. Ändå kastade man sig över tangeterna så fort det gick att tjonga över 180 spänn till Teg Publishing och försäkra sig om ett fysiskt exempel. Bara för att det är så bäst att ni fattar inte.

Jag skriver så klart om Mattias Alkbergs kommande platta Anarkist. Det är inte bara en skiva utan också en bok med låttexter, lite dikter och krönikor. Lite samma stuk som Sonja Åkesson-skivan som kom i vintras, om jag förstått rätt.

Idag släpptes första singeln Astrism & Obelisk som ni kan skaffa här och där på olika digitala ställen. Den och tre till kan ni lyssna på här.

Se på fan. Ett plötsligt återfall till musikblogg för Kamratskap Rock på min ära.

Tusen låtar till, skatteåterbäring och helg

Jag utmanade häromdagen Sara-Märta Höglund att göra en egen lista på världens tusen bästa låtar med tusen olika artister. Det är jag glad att jag gjorde för den blev väldigt bra. Lite mindre eklektiska (eller aparta om man så vill) inslag än på min kanske, men då känns hennes också mycket mer solid på något sätt.

Här har ni Smärtans lista och här är min, lite lätt uppdaterad och med några dubbletter ersatta. Några grejer jag glömt var Josef K, Gong, Lizzy, Mercier Desloux, James Chance & The Contoations och Harmonia & Eno (man kan inte få in för många Eno-relaterade grejer). Jag har inget problem med att man pysslar med sin lista i efterhand. Huvudsaken är ju att den är rakt igenom fantastisk. Och det är den nu. Ett tag till.

Nu är det snart helg. Vad ska man hitta på i hettan mån tro? Affischera lite för Text & Musik till att börja med i alla fall. Sedan glida förbi Söder Bokhandeln och köpa Niklas Rådströms purfärska bok om Slas. Ikväll ska jag nog se Katharina Nuttall på Debaser Slussen och morsa på Novoton-Daggan och It´s A Trap-Jonas. Såna man mest pratar med på internet annars.

I går fick jag mitt livs första skatteåterbäring! Jag släpar fortfrande hakan efter mig. Några tusenlappar sådär rakt in på kontot. Man kan ju tycka att staten skulle kunna ha använding av mina dollars på något sätt. De skulle säkert kunna använts till att täta något föster på ett ålderdomshem eller köpa någon kul grej dagisbarn kan lattja med i sandlådan. Det känns som att jag stjäl av mig själv. Men, men. Vad ska man göra?

Nu är frågan bara vad jag ska ta mig till med slantarna. Dricka öl är ett sannolikt svar. Men det hade jag ju gjort ändå, så man borde hitta på något annat. Spara säger du? Pff. Får jag inte investera mina skattepengar i den gemensamma välfärden ska jag åtminstone konsumera upp dom.

Nu gör jag mig förstås dummare än jag är. Men nån ska ju vara det också.

Jag VS Filter

Jag har länge haft en gnagade känsla av att jag tycker ganska illa om det allmänt älskade reportagemagasinet Filter. När frågan kom upp i Mattis blogg tog jag mig för att för att formulera vad det är som stör mig med tidningen.

Nämligen:

-Det återkommande temat av självförverkligande. Nästan alla artiklar handlar om lyckade karriärer, spännande resor eller ”fascinerande levnadsöden”. Mardrömsexemplet är artikeln om tennisfamiljen i det senaste nummret.

-Det ”berättande anslaget”. Jag fattar tanken. Men det blir bara ett jävla malande av platsbeskrivningar och omständiga berättargrepp jag inte står ut med. Det finns en oklädsam litterär ambition bland många av skribenerna som står ivägen för det som faktiskt ska skildras.

-Avsaknaden av dialog. En förlägning av det ovan blir att det rena samtalet försvinner nästan helt. En skicklig intervjuare kan locka fram en historia bättre än någosin en utdragen stämningsbild för att ”sätta tonen” någosin kan. Jämför med tidningen SEX och hur bra den var på historier. Och den bestod ju uteslutande av intervjuer.

- De ”oväntade” valen av ämnen. Först tyckte jag det var kul att läsa och lära mig något av artiklar som jag annars inte skulle ramlat över. Bra att det inte bara blev intervjuer med artister och aktuella profiler som man ändå ser över allt. Men efter ett tag står alla tråkiga jävla reportage om reningsverk och bergsklättrare en i halsen.

-Layouten. Jag har extremt svårt för magasin där reklambilder och redaktionellt material flyter ihop. Ditåt går Filter mer och mer. Ser jag en till detaljerad närbild på porer och svettdroppar i ett ansikte, en iscensatt situation där någon pekar på något eller svart-vita bilder på rynkiga händer kommer min hjärna att smälta.

- Att den är så fruktansvärt tillrättalagd och självmedtveten. Jag spyr på det sansade, balanserade tilltalet.

Jag måste plöja hela samlingsvolymen av Pontus Lundkvists Mina Ögon, Mina Ögon för att få bort smaken i munnen efter att ha läst Filter.

Med det sagt har de levererat en hel del mycket bra artiklar. Som:

- Den om Ipren-mannen

- Den om Clownen Manne

- Den om antroposoferna

- Den om humorkursen och stå upp-trenden.

- Den om Patrik Sjöberg och Stefan Holm

- Den om Dramaten

Och ja, jag har läst varenda nummer.

Jakob Hellman & Magnus Ekelund - Utan er

Här kommer en video till Utan Er, Jakob Hellmans första låt på evigheter som är en duett med min kompis Magnus Ekelund. Den är förstasingeln från hans kommnade album Svart Flagg. Magnus alltså. Låten finns sedan förra veckan på I-Tunes och Spotify.

Jag tycker den är hjärtskärande fin. Särkilt när Jakob sjunger "Jag vill bli hel igen". Förstapersongreppet "jag är..." som går igenom texten använde jag förresten själv i en av mina bästa Penny Century-låtar. Med viss framgång kan jag tycka.

Jag är ingenting utan er.

Forntid och framtid i Östersund och andra ställen.

Så gick det två veckor utan ett enda litet inlägg på Kamratskap Rock. Inte den minsta festliga anekdot. Stackars försummade blogg.
Så kan det gå när man har det bra. Jag har varit i Östersund sedan 27/5 och njutit av nästan total radioskugga, i stort sett inget internet och en trasig telefon. Helt fantastiskt. I går kväll kom jag tillbaks till Stockholm. Det här är vad som hände.

Direkt från tågstationen tog jag mig till Club Corazon, som vanligt hälk det till i Storsjöteaterns studioscen i källaren. Det var klubbens säsongsfinal med Bruket från Fagersta på scen. Det var tyvärr inte så bra. Men festen var det inget fel på. Mycket trevligt. Vad jag minns, det vill säga.

Jag gick på premiären av X-men: First Class. Bästa superhjältefilmen på den här sidan Batman. Intressant nog var actionsekvenserna sämst, anmärkningsvärt med tanke på genren. Roligt med sextiotalsmiljöerna och leken med gamla agentfilmer från kalla krigets dagar.

Jag kollade också på Färgfabrikens Pris Eugene-utställning och Kjartan Slettermark-ditot på Jamtli. Det finns mycket att göra i Östersund, ändå!

Jag promenerade, läste och tänkte. Lyssnade på nya skivor med Destroyer, My Morning Jacket, Thustron Moore, Matti Bye och Mauro Scocco.

För det mesta var det en lugn visit, med undatag för fredag och lördag då man kände på det jämtländska nattlivet. Den sistanämnda dagen spelade vi in den lilla filmen högst upp. Jag är mäkta stolt. En sådan timing!

Vad mer har hänt? Jag har utmanat Sara-Märta Höglund att göra en egen lista med världens 1000 bästa låtar. Som den jag publicerade i tidigare inlägg. Hon hade igår kommit ungefär halvvägs. Ska bli kul att se! Apropå henne så skulle hon gästat som DJ på vår Stockholmsfilial av Klubb Corazon. Men den har Söders Hjärta ställt in. De vill inte ha oss längre. Väldigt tråkigt att man inte ens fick köra ett år. Men så kan det gå.
Mig och Robin kan ni närmast se spela skivor på Mosebacke nästa onsdag, 15/6, på Klubb Musiket. Sara-Mäta gästar Club King Kong en våning upp på Södra Bar två dagar senare, 17/5. Allt löser sig till det bästa.

Redan ikväll funtar jag på att titta in på Södra Teatern när Cosy Den ställer till med kalas. Vapnet-Mörn spelar skivor och några band spelar på scen. Om det finns någon ork kvar efter att ha affischerat för Text & Musik i den här hettan går jag väl dit. Förmodligen inte.

I helgen var det premiär för festivalsäsongen med Siesta i Hässleholm, som jag inte besökte för första gången på flera år. Däremot blir det en hel del festivaler längre fram.
Så här ser min sommar ut:

15/6 Mosebacke Etablisemang. Spelar skivor med Club Corazon på Musiket
17/6 Södra Bar, Club King Kong
18/6 Mattias Alkberg, releasefest på Riche
20/6 Kajsa Grytts födelsedagskalas på Strand!
23-27/6 Midsommar med mera i Östersund!
29-2/7 PEACE & LOVE, Borlänge.
4/7 bob hund, Mosebacke
6-7/7 PUTTE I PARKEN, Karlskoga
8/7 Dinosaur JR, Göta Källare. De spelar hela Bug!
14-16/7 HULTSFRED
20/7 Scharinska, Umeå. Jag spelar skivor. Tennis Bafra spelar live.
27/7 Text & Musik, Kägelbanan
28-30/7 STORSJÖYRAN
1-19/8 Gå i ide i Östersund
20/8 MUSIKENS MAKT, Luleå
26-27/8 POPAGANDA. Arcade Fire!