En idiot ställs mot väggen

Varför fungerar inte SVT så här? Tänk vad enkelt det är att ställa det här puckot mot väggen med enkla intervjutekniska knep och lite påstridighet. Jag håller fast vid min linje att bristen på intelektuell analys och kritik av SD i högre grad är att klandras för deras framgång än en missnöjd befolkning.

Två bra saker i fetstil

En lugn helg. Tacke herre, vad skönt det var. Promenera, tänka, läsa. Vila upp sig inför helgens utomlandsbravader.
Jag fick besök av min ömma moder som i Folkets Hus på Norrabantorget skulle drillas i den nya skollagen. Mitt livs första finkulturkonsert lades till också handlingarna under helgen. Steve Reich på Konserthuset. Det var fantastiskt bra, men man kände sig lite som en udda fågel i sammanhanget.

Fyra stycken av den minimalistike kompositören spelades av olika konstelationer. Ett för fyra marimbor, ett i en slags rockbandsättning, ett med en mindre orkester och ett med sologitarrist som spelade mot sig själv förinspelad. Den sistnämnda var bäst. Under frågestunden med Reich själv ställde en tjej den rätt intressanta frågan hur han förhöll sig till modern teknik och det alltmer utbredda greppet bland solister att liveloopa sig själva. Kontra att spela mot backing tracks alltså. Tyvärr förstod gubben inte frågan och svarade att det gjorts live många gånger, med fler gitarrister. Det hade varit intressant om han förstått frågan. Men men.

I stort var han en stencool snubbe, New Yorker så in i själen att han bara slås på fingrarna av Lou Reed och Woody Allen. Han avvpänade prettofrågor om sin kreativa process och dylikt elegant och framstod på det hela som en djupt sympatisk lirare.

Det är förresten klart nu att vi kör en andra säsong av Klubb Corazon på Söders Hjärta. Premiär 11/2. Samma vecka gästspelar jag bakom skivspelarna på Strand tillsammans med Conny Lindström. Mer info här.

I fredags släppte vi första akten till Yran. Den maffiga Cirkus Cirkör-produktionen Inside Out som turnérat världen runt sedan 2008. Jag har tjatat på dom att vi ska få till en festivalanpassad variant i flera år, så det känns bra att det blir av i år. Man spetsar gärna programet med grejer som inte är formulär 1 A, om ni hajar. Det kommer bli mer av den vara i år, vågar jag lova. Läs mer här och här.

Nästa släpp, ett mer konventionellt artistsläpp, kommer på onsdag. 15 akter i skrivande stund.

Lägesrapport

Hej Bloggen!

Tänkte bara meddela att jag just få ljuvlig ångestlindring. Eller i alla fall bekräftelse på att man inte är helt förståndshandikappad. Skönt det.

Strax ska jag och Robin (medlem av Sveriges bästa okända band) knata iväg till Söders Hjärta för att se om de vill ha tillbaks oss för en vårsäsong av Klubb Corazon STHLM. Vi får se.

Frågan är när man ska hinna? Nästa vecka bär det av till London för att hälsa på den här och den här tillsammans med den här. Veckan efter klurar jag på att åka till Umeå dels för hänga och dels för se The Bells lira med First Love, Last Rites. Veckan efter det bär det av till Oslo och By:Larm. Veckan efter det Östersund med Docenterna.

På lördag vankas det finkultur! Då ska jag och den här se sista dagen på Steve Reich-kavalkaden under Konserthusets tonsättarfestival. Mäktigt värre.

Alla nätter då man är en klant

Man vet att man haft rolig när man vaknar en söndagsmorgon med hår som luktar bränt och en bakfylla värdig Arne Anka. Med den gnagade ångest bara fyra dagars ambitiöst festande kan ge upphov till. Måndag och tisdag har varit rejäla cold turkey-dagar, först nu är jag i skick för en liten rekapitualtion.

I onsdags åkte jag med jobbet alltså till Helsingborg och den lite väl reklambyråaktigt döpa showcase-mässan Sweden Live. Till mitt försvar (i kontrast till resten av texten) ska jag framhålla att dagarna främst präglades av arbete. Jag hade femton långa möten med arrangörer från hela landet. Plus alla man springer på som hastigast. Vi höll till i Marina Plaza på dagarna och klassiska spelstället Tivoli på kvällarna. Där inledde Luger på kvällen med att visa upp lite av sina artister. Graveyard var bäst i den klassen. Kvällen efter var det ett större showcase med representanter från alla de närvarande bokningsbolagen. Där stod Nina Kinert ut. Och Rebecka Törnqvist, som tyvärr överröstades av lite av en överförfriskad livebransch.

På tåget hem var jag totalt förstörd. Men som tur var hade kollega Kim Lindberg sett till att svänga över till Danmark och fylla på med förnödenheter så man kunde kliva på igen. På centralen slöt vi upp med Erik och Joel Dunkels som kommit till Stockholm för lite möten gällande deras nya projekt Caotico. Vi drack Karhu och diskuterade Sture Dahlström. Därefter bar det av till Lilla Hotellbaren där vi slöt upp med Nomethods skvibolagsgeneral Magnus Öberg. Sedan en sväng upp till kontoret på Åsögatan, trodde jag som lyckades larma av min nyckel på något sätt när vi försökte ta oss in. Istället Charles Dickens på Folkungagatan, av alla ställen, till småtimmarna.
Där borde man verkligen åkt hem. Gett upp. Tyvärr bedömde vi det som en bra idé att åka ut på fest i Hökarängen till kl sex på morgonen. På vägen hem somnar man på tricken och åker några varv. I hemmets trygga hamn 09.30.

Allt det här är ju kul och så. Men problemet med att glida ut ur dimman är att man börjar ifrågasätta allt man tagit sig för de senaste dygnen. Entré gör skamsköljningarna. Det är en sådan fruktansvärd känsla. Har man varit påträngade, kaxig, irriterande, patetisk, tragisk? Eller bara en rolig jävel? Ovissheten är helt olidlig. Ännu värre såklart när luckor börjar öppnas och idiotgrejer av olika grad gör sig påminda. Värst är att jag vet att vissa skamsköljningar kan hålla i sig i flera år. Jag kan fortfarande få ett svidande spjut av ågren genom själen för smågrejer jag ställde till med typ 2003. Så välkomen ombord kära hjärnspöken, mina resekamrater in i evigheten.

Om du vill dö, ställ dig i kö...

För att avsulta på en lite ljusare stämd ton var jag på en alldeles utmärkt konsert igår. Södra Teatern bjöd på en föreställning som byggde på det utsökta albumet Sonja Åkesson Tolkad Av...
Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Annika Norlin, Anna Von Hausswolff och flera andra grymma kvinnliga artister tonsatte Åkessons dikter. Kajsa var såklart bäst.
Jag har förresten anmält intresse till Folket i Bild att recensera Kajsa Grytts självbiografi som kommer i april. Den kommer att bli fantstisk. Inte för att gå in i det hela med förutfattade meningar eller så...

/Ps. I morgon ska vi släppa artister till Yran! Äntligen.

Delirium

Helgen som gick var jättekonstig. En riktig dimma faktiskt. Snorig, febrig och med spasmiska sammandragningar av bröstkorgen gjorde jag rätt i att sjukskriva mig i fredags. Det är väl det förbannade Stockholmsklimatet som kommit åt en. Lika rätt gjorde jag kanske inte i att gå ut i fredags kväll. Men What We Do Is Secret spealde skivor på Strand och man gillar ju trevligt, jag ska förresten själv spela plattor där 9/2, men det kan vi ta mer om senare.

Resultatet blev att jag mådde ännu sämre dagen efter. Såklart. Svettades ut min egen vikt, led av seriösa andningssvårigheter etcetera. Så natruligtvis är det enda rimliga att mysa ned sig med en kopp te och en bok, eller hur folk nu myser ned sig, och ta det lugnt resten av helgen. Eller hur?

Nej, nej, nej. Idioten ger sig ut igenom och går på Arts Birthday Party på Södra Teatern och Kägelbanan. Även om jag missade Lustmord på grund av den helt extrema kön så var det trevligt och intressant. Man kunde nöjd och belåten ge sig vid midnatt.
Nej nej nej. Det gör man inte. Man går vidare till Lilla Hotellbaren. Sen till Imperiet. Sen till Pluto. Man kommer hem halv sju på morgonen.
Söndagen var en veritabel mardröm. Jag är imponerad av att jag överhuvudtaget var i skick att jobba i går. Det kanske jag inte var i och för sig. Nu sitter man här och hostar på datorskärmen som en annan Spanska sjukan-patient. Om de haft datorskärmar, vill säga.

Jag gillar att vara sjuk, det är inte det. När jag var liten visste jag inget bättre än att känna febern komma krypandes så man slapp gå ut, inte behövde gå till skolan och kunde ägna sig åt att läsa serier och rita istället. Den här veckan är det tyvärr lite kass timing.
Jag ska med mitt jobb och de andra bokningsbolagen (Luger, Live Nation, Blixten etc) till Helsingborg i morgon för fyra dagars mässa och möten.
Det är årets viktigaste pryl och startskottet för det seriösa arbetet med att boka sommarens festivaler. Det kommer vara showcase med turnéaktuella akter och man får träffa en massa pajsare man ser för sällan. Jag har varit med på det här i sex-sju år, både från arrangörs- och bokningsbolagssidan, och det brukar vara trevligt. Så om jag kunde piggna till en aning vore det på sin plats.

Jag rapporterar om det finns något att rapportera. Lugers eget showcase med nya band brukar till exempel vara lite kul. Förra året såg jag Anna Von Hausswollf för första gången i där. Åtrerstår att se om något imponerar lika mäktigt i år. Jag förhåller mig sunt skeptisk.

Caotico - Back of My Head

Här har ni en purfärsk låt med Umeåbördiga Caotico. Deras debutsingel närmare bestämt som släpps officiellt 18/2. Den släpps digitalt och på kassett, det senare är ju lite fränt. Bandet består till två tredjedelar av mina vänner bröderna Dunkels. De kompleteras av Alexander Juneblad som under sitt producentalias Academics är nominerad till pris för årets hiphop i Manifestgalan, de oberoende skivbolagens motsvarighet till Grammis. På den nominerade skivan Tare Lugnt 4 (en del i Marc Strombergs fanzineprojekt som tagit sig uttryck i allt möjligt annat än papperstidnginar. En upplaga var kom exempel i form av en tatuering på ett ben) hittar man ett tidigare samarbete mellan Industri Royal-medlemmarna och hiphopproducenten i den lätt obehagliga Himalaya.

Caotico har förresten tagit sitt namn från huvudpersonen i Sture Dahlströms Cyklonmannen. Bara en sådan sak. Bandet släpper på utmärkta bolaget Nomethod som därmed går från klarhet till klarhet. Nyss gav de världen det helt utsökta debuten från First Love, Last Rites. Jag är helt säker på att den kommer knipa en topp fem på min årsbästa 2011. Och då snackar vi 17 dagar in i det nya året.

Annars lyssnar jag just nu mycket på Raketen , Woods, Bäddat För Trubbel , Autisterna och den där Sonja Åkesson-skivan med en helt magisk öppningslåt av Kajsa Grytt. Så då vet ni det.

Man hemvänder

Man åker hem. Man håller sig till sin fönsterplats för tåget är fullt med folk man känner. Eller känt. Bekanta och det. Man orkar inte. Vill hålla sig för sig själv. Vill hem. Man har ett jobb där man får ta ut semesterdagar. Bara en sådan sak. Man lämnar en lägenhet med ens namn på dörren (skrivet på frystejp, men ändå) för huset man växte upp i. Man lämnar klubbar, konserter och storstadsfylla, Stomatolskylten vid Slussen och Rebel Robban i tunnelbanan.
Man gör en Thoreau, åker norrut och blir ett med naturen. Hugger sin egen gran och skottar i sitt anletes svett. Närå, man åker hem och slappar mest. Går på lokal och känner den gamla goda smockan hänga i luften.
Hej och hur är det med dig? Vad full han är jämt. Nästan lite tragiskt. Tror man är nått eller inget alls. Man bråkar med sin lillasyster som bor kvar och som tycker att man är sämst. Lite för mycket på en gång och sedan alldeles tyst. Man spyr på natten för säkerhets skull.
Det är julafton och det är kväll och man är i farmors hus i skogen. Samma hus som hon bodde i när man var liten, och när pappa var liten och när hon själv var liten. Farmor som var så stor och bara blir mindre och mindre. Som inte riktigt hänger med, men som är med och det är ju det som räknas.
Man själv är också med. Man är där. Lugn liksom. Snön faller, men tack och lov faller man inte med den. Går på gatorna man alltid kommer kalla sina. Lyssnar på musik man inte hunnit i kapp med. Nej, det gör man så klart inte. Man lyssnar på Open, The Door Open. Som vanligt. Man gråter inte ens fast man kanske borde.
Man är ute bara två som inte setts på länge. Tio till tre går som går på ingen tid. Man saknar alla så hemskt mycket, fast vissa mer än andra.
Nyår i en bygdegård på Annersia. Fyrverkerierna över staden. Människor som låtsas vara ett gäng, som om de vore det igen. Att man inte är det längre spelar inte så stor roll. Men varför svarar du inte på tolvslaget? På tolvslaget svara man. Om någon gång. Ju.
Man ringer taxi hem, lite orolig sådär över att det ska vara svårt på nyår. Kvart över åtta är det ganska lugnt, försäkrar hon i växeln.
Folk tar sina tåg och flyg och snålskjutsar på andra sidan årsskiftet. Man stannar kvar. Man gör ingenting, absolut ingenting. Lagar mat. Städar lite. Tvättar kläder. Funderar på att hälsa på någon, men ingen är hemma.
Man läser Pär Rådströms Sommargästerna som man fick i julklapp av sin pappa och längtar tillbaks till Stockholm. Ett litet tag till.