Visst har politik en plats i musiken år 2002? Det menar i alla fall Love Antell från gruppen Florence Valentin, som tycker absolut att pop passar för att behandla allvarliga ämnen. -Bra politisk musik borde vara som Cornelis Vreeswijk. Och som Ernst Rolfs "Bättre dag för dag" från 1917! Men många kampsånger är så självgoda, säger Love.
Det tidiga sextiotalets proteströresle, sjuttiotalets progg och punk, senare årtiondens radikala avgreningar i hiphop och hardcore. Musikaliska strömningar som alla bar på en social medvetenhet och vilja till förändring. Men hur ser återväxten för poltiskt medveten musik ut i dag? Och kanske än mer intressant, lämpar det sig överhuvudtaget att skriva samhällsdebatt i popform?
-Populärkulturen skulle vara det häftigaste sättet att skildra klassamhället och komma med kritik. Ambitionen att nå många är underbar. Men tyvärr är det ingen som vågar provocera, sammanfattar historikern och författaren Åsa Linderborg sin syn på situationen i ett nummer av Folket I Bild.
Inte på modet – just nu
Popbandet Florence Valentins sångare Love Antell håller med: -Ja, det är ju inte direkt på modet att kombinera politik med popmusik just nu. Men det är kanske mer en fråga om hur vi diskuterar popmusiken. Jag tycker popmusik ibland behandlas lite som något slags muzak, hissmusik som finns i bakgrunden till något annat vi gör. Popmusik som fungerar bra ihop med klädmärken, bilreklam eller amerikanska TV-serier är väl i själva verket uddlös? Musikjournalister är ju också plugghästar med bildningskomplex och är nördar på popreferenser. Att blanda in politik ligger helt enkelt inte nära till hands. Med sitt Florence Valentin och den med radiohits sprängfyllda fjolårsplattan ”Pokerkväll i Vårby Gård” har Love tvärt emot rådande kilmat skapat musik som sjuder av rättivsepatos och frustration över orättvisor.
Ilsket underifrånperspektiv
I låtar som ”Smällar man får ta”, ”Upp på Sociala, ned på Systemet” och ”Samma vindar, samma brackor” sjunger han om arbetslöshet, alkoholism, Stockholms innerstadselit, Boforsaffärer och om att knega sig fram i livet. Sånger som ser på Sverige ur ett lika ofta ilsket som uppgivet underifrånperspektiv. Men enligt Love är låtarna inte nödvändigtvis att se som poltiska: -Jag har försökt skriva olika sorters texter, långa och korta, på engelska och svenska. Jag har försökt att alltid förbättra mitt sätt att skriva, stilistiskt och innehållsmässigt. Det viktiga är inte att en text är politisk, anser jag. Bara att den handlar om någonting. Gunnar Ekelöf skrev att ämnen som politik och religion skapar konflikt mellan människor, och splittrar oss, medan allmänmänskliga och existensiella frågor förenar oss. "Botten i mig är även botten i andra". Jag vill skapa en växelverkan mellan det som är allmängiltigt med laddade ämnen där jag vet att vi tycker olika. Jag kräver inte av andra att hålla med mig i sak. Men genom att väcka en tanke kanske man kan uppmana andra att tänka själva.
Florence Valentin ställer sig med sin energiska och passionerade musik i samma tradition som The Clash och Ebba Grön. De intelligenta texterna har en empatisk och ofta vasst humoristiska ton. Poltiskt utan att någonsin bli tråkigt. Plakat, pekpinnar och en allmänt predikande anslag var det som gjorde den svenska musikrörelsen i skarven ellan sextio- och sjuttiotal till det minst besjälat uppviglande man kunde lyssna på.
Förklarar hur vi ska tänka
-Många kampsånger är ju rätt självgoda. De idealiserar något slags odefinierat "oss". Mikael Wiehe till exempel är rätt ofta auktoritär och förklarar hur vi ska tycka och tänka. Plakatkonst av det slaget har jag väldigt svårt för. Ikoner över muskulösa arbetare hör hemma bland byster av Mussolini! utbrister Love och fortsätter: -Det finns förstås bra kampsånger, som "Eyes on the price" som sjöngs av svarta slavar på bomullsfälten i den amerikanska södern. Skillnaden ligger nog i tonläget. Jag vet inte om jag tycker att man ska undvika pekpinnar, men man borde låta var och en själva ta ställning. -Dålig politisk musik är t ex rasister som Ultima Thule, eller fundamentalistisk vänsterprogg som Knutna Nävar på 70-talet. De är övertygade, och i minoritet. Sådana grupper känner sig ofta trängda, och kan bli farliga.
Cornelis borde vara en förebild
Vad är då idealet för Love Antell och Florence Valentin när det gäller att i formen av en popsång kommentera samhället? -Bra politisk musik borde vara som Cornelis Vreeswijk. Han uppfattades på sin tid som för opolitisk, att han inte deltog i "klasskampen". Hans versioner av Viktor Jaras låtar sågades av de bokstavstrogna som tyckte det var för mycket popmusik. Nu är han konstigt nog mest ihågkommen för banala buskisnummer som "Hönan Agda" och "Brev från Kolonien". Kombinationen av poplåt och samhällskritik i t ex "Somliga går med trasiga skor" är ju något radikalt. Jag måste också nämna Ernst Rolfs "Bättre dag för dag". Man måste se den till sammanhanget och tiden för när den skrevs. Den gavs ut 1917. Det rådde ekonomisk kris i Europa, alla pengar hade gått åt till krig. Fattigfolk dog som flugor i spanska sjukan. Texten är dräpande satir. Och så har låten världens svängigaste hook! Dräpande satir som svänger låter också som en perfekt beskrivning av Love Antells eget band.
-Pontus Sillrén
Fakta Florence Valentine Var 2003 på väg att slå igenom efter en rejäl hype men genombrotttet lät vänta på sig till släppet av senaste albumeti somras. En revansch av rang med flera flitigt radiosp elade singlar,segertåg över landets livescener tillsammans med Moneybrother och ett uppträdande på folkliga Allsång På Skansen. Diskografi: Allt ni Bygger Upp Ska Vi Riva Ned (2003) Johnny Drama (2005) Pokerkväll i Vårby Gård (2007)
