Kamratskap Rock

fredag 12 oktober 2012

Bagis, Dj, konst, böcker och nya skivor

Så var det nästa helg igen innan hann sammanfatta den förra. För en vecka sedan var jag på Julias 25-årskalas i hennes nya lägenhet i Bagarmossen. Trevlig i största allmänhet sådär. Man träffade lite fiolk som det var länge sedan man såg sist. Efter en sväng på kvarterskrogen i Bagis (tänk att man använder sådana där Stockholmsförkortningar...) blev det en rätt tidig kväll. Bortsett från tre öl på Carmen innan festen en helt nykter afton också. Behagligt.

På lördagen gick jag och Linn på utställning på Magasin 3. Man kan ta Ettan hela vägen från Lilla Essingen till Frihamnen där kosthallen ligger. Huvudutställningen var en stor uppvisning på två vångar av tysken Hennings konstnärskap. Han experimenterar med en massa olika stilar och tekniker ur modernismen. Det var härligt rörig och intrycksfull utställning. Rekommenderas!

När vi fikade i museets kafé fick jag ett sms från Fatima på Strand som undrade om jag hade list att spela skivor där samma kväll då de den bokning de gjort inte var gjord. Det tackade jag gladeligen ja till och lade om kvällsplanerna. Jag spelade i fem timmar, från 22 till 03. det var fantastiskt kul. Från en helt perfekt inledning med Fall, BQ, Pere Ubu och alla möjloiga avgreningar av Velvet Underground till de sista timmarnas totala sell out med dansmayhem. Roligt!

På söndagen var det meningen att jag skulle gå och se Nord & Syd som spelade förband till Ken Stringfellow från The Posies. I somras styrde jag upp att Julia sjöng en duett med Ken på Yran. Nu var han tillbaka i Sverige för ett sologig. Men efter lördagsnattens bravader orkade jag tyvärr inte.

I veckan har jag läst Po Tidhilms Norrland och två serier av Mark Millar jag inte tidigare lagt vantarna på, Nemesis och Superioer. Jag ger den ena 3/5 och den andra 4/5. Po får fan en rungande femma.

Mycket bra ny musik har det dykt upp också! Raveonettes har överraskat med värsta kungplattan. Tame Impala har varit en trevlig nybekatskap och Woods nya är svingrym.

Här har ni mitt work i progress, 2012. Tanken är att fylla på den med nya skivor man är intresserad av och i slutet av året sammanfatta den med 2012 låtar från de bästa skivorna 2012. Just nu ligger det på 2284 låtar och det är mycket bra, så det ska nog inte vara något problem.

I morgon bär det av till världens bästa stad Paris för mig och Linn! Yabadabadoo!

måndag 1 oktober 2012

Wasahof, Moderna och lite skivspelande

Vad har hänt sedan sist, kanske ni undrar? Jo se det ska jag berätta!

I torsdags var jag och kikade på De Montevert som spelade på Strands Brooklyn Bar. Det var releasefest för hennes skiva. Det var bra och charmigt. kanske lite trevande. Men det hör väl genren till. Morsade på Nomethod-Magnus. Kvällens höjdpunkt var att jag fick en Hjalmar Branting-affisch av Erik som han fyndat den på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Helgens inleddes men en lysande middag på Wasahof. 5/5. På lördagen kom min kompis gustav ner från Östersund för att gå igenom en serie vi ritat, författa ett följebrev och posta den till någon som kanske kan publicera den. Mer om det framöver.

Sedan gick vi på Moderna Museets "Picasso VS Duchamps"-utställning. Den kändes faktiskt lite grund. Mycket mer intressant med den stora utställningen med modernistiska konstnärer från mellankrigstiden.
Sigrid Hjertén, Ernst Ludwig Kirchner, Wassily Kandinsky, Sven X:et Erixson, Vera Nilsson...

På kvällen hade jag tänkt att vi skulle se Sleepy Sun och Japandroids, men vi kom ut för sent. På söndagen spelade jag lite skivor på Debaser Slussen. På scen stod Teitur och Little Children. Vädligt skönt att kunna spela låtar utan krav på att underhålla ett dansgolv. Det blev mysigt och trevligt.

En bra helg på det hela taget!

I kväll ska jag se A Place To Bury Strangers och Then Comes Silence, också det på Slussen. Hoppas att man hinner piggna till lite tills dess.

tisdag 25 september 2012

Konserthösten

Dags för höstens konsertschema. Jag har redan under september hunnit se grymma spelningar med The Fall, Joel Alme och Popterror. Det känns som att det väntar en hel del gött i höst. Det här har jag skrivit in i kalendern:

29/9 Japandroids / Sleepy Sun, Strand
30/9 Teitur + Little Children, Debaser Slussen
1/10 A Place To Bury Strangers + Then Comes Silence
7/10 Ken Stringfelloe + Nord & Syd
19/10 Vånna Inget + Knivderby, Debaser Slussen
27/10 Electric Wizard, Nalen
31/10 Love Antell + Jenny Wrangborg, Södra Teatern
31/10 Icona Pop, Strand
3/11 Joel Alme med Treitlerkvartetten, Södra Teatern
8/11 Diiv, Debaser Slussen
9/11 Wild Nothings, Debaser Slussen
10/11 the Pains of Being Pure at Heart
11/11 Markus Krunegård + Laakso + Hets, Cirkus
16/11 Simian Ghost, Debaser Slussen
17/11 Tant Strul, Strand
18/11 Anna Ternheim, Cirkus
21/11 Spiritualized, Strand
23/11 Markus Krunegård, Cirkus
25/11 Swans, Debaser Slussen
7/12 Magnus Ekelund & Stålet + Norra Kust, Debaser Slussen
14/12 Riddarna + The Comes Silence + Det Sönderslagna Örat, Debaser Slussen

Marie Antoinette, Docenterna mm

Det var dimmigt och det regnade när man i fredags kväll begav sig mot Drottningholms Slottsteater för att se Anna Järvinens föreställning "Alla ska dö men jag ska dö först". Buss från Lilla Essingen till Kristineberg, tunnelbana i Brommaplan och därifrån buss igen till Drottningholm. Jag hade aldrig varit där ute förut. Det var väldigt vackert i höstdimman. Jag har svårt att föreställa mig en bättre spelplats än Sveriges eget Versaille för föreställningen där Järvinen gestaltar Marie Antoinette. Föreställningen vävde samman ett nyskrivet manus med hennes egna låtar och andra klassiska stycken, bla. ”Lascia chí pianga” och ”Ombra mai fu” av Händel mycket elegant.
Det var en otroligt vacker och rörande föreställning. Mycket tack vara den helt fantastiska inramningen i 1700-talsteatern, men också av den enkla anledningen att Anna Järvinen har ett helt unikt uttryck.

En av de största konstupplevelser jag varit med om. På allvar.
I publiken siktades bland andra Olof Palmes son Mattias Palme, författarinnan Martina Lowdén och Catti "Miss Universum" Brandelius (ingen relation till min bättre hälft)

I andra änden av pretentionsspektrat befann sig nästa konsert. Jag begav mig till Docenterna på Nalen där en helt annan upplevelse väntade. Det var en väldigt fin och charmig spelning med mycket uppsluppen stämning såväl på scen som i publik. Kul att de så här helt utanför period med albumrelease kan dra så mycket folk. Strax över 400 informerade mig vakten.

Hela tre gånger blev de inropade. Den sista gången spelade Joppe Co till och med Solglasögon som de aldrig, aldrig gör annars. Klassikern var det enda som inte satt som en toksmäck den här kvällen.

I övrigt var det snortight och välrepat. Jag har aldrig sett dom så bra. När det är som bäst rör de fan kärnan i vad jag gillar med popmusik. Här har ni en liten filmstump där något fyllo förevigat sista extranumret.

Sedan hade jag funderat på att åka in till Debaser Slussen för att av allmän nyfikenhet se Of Monsters And Men, men fick på omvägar höra att det i kön redan innan de öppnat dörrarna stod nästan dubbelt så mycket folk som fick plats där inne. Den uppgiften kan nog vara liten överdriven, men det råder inget tvivel om att det bandet håller på att hända på riktigt. Vad ni nu ska göra med den informationen...

På lördagen blev det en liten promenad på stan i godan ro. Linn klippte sig och köpte en vinterjacka, undertecknat investerade i Hannes Råstams Fallet Thomas Quick som jag i skrivande stund läst halvvägs. Fantastiskt välskriven och fascinerande bok.

I söndags såg vi den helt okej franska filmen En oväntad vänskap. Det kan vara rätt skönt att ta del av kultur som är bara okej i bland. Orka top notch hela tiden, liksom.

onsdag 19 september 2012

Uppsala, Popterror, Palme

De här helgsammanfattningarna börja bli så försenade att det nästan är helg igen innan jag hinner skriva. Men min trogna läsekrets måste ju få sitt lystmäte för eller senare. Så here goes:

I fredags firade jag och Linn ett år på Tennstopet. Makalös måltid.Fantastisk ställe. Där trivs man verkligen. Man kan se framför sig hur typ Pär Rådström satt och läste tidningen där på femtiotalet. Slog sig ner vid lunch, åt och rökte cigaretter tills det blev dags för middag. Drömliv.

På lördagen åkte vi till Uppsala. Dels som en del i serien av besök till svenska städer, dels för att se Popterror som spelade på Vdala. Uppsala är en fin stad. vackert vid vattnet, broarna och sådär. Vi gick omkring och tittade, upp till Domkykran och till slottet. Jag tittade in i en serieaffär, men hittade inget kul. Suget av serier kanske börjar bli mättat för den är perioden?

Popterror spelade på en studentnation. Någon slags termins kickoff tror jag. Vi stod på gästlista, så man fick bevittna spektaklet. Eftersom jag helt saknar akademisk bakrund blir jag lika ställd varje gång man hamnar i ett sådant sammanhang. Studenterna var utklädda till typ pirater. En var klädd som frihetsgudinnan. Mycket märkligt. De var kul att som hastigast träffa Popterror och fint att se dom spela. Tyvärr kunde vi inte se hela gigget då de började väldigt sent och vi var tvungna att skynda i väg för att ta sista direkttåget till Stockholm.

På söndagen gick jag och Erik på bio och såg filmen om Palme. Pontus Olof Sillrén och Erik Olof Persson alltså. Vi är båda döpta efter honom och är båda födda året han mördades. Här har ni en lite längre text jag skrivit om Palme. Filmen var väldigt välgjord och gripande. Både inspirerade och sorgligt att världen blivit så fruktansvärt mycket sämre under det kvartssekel som är mitt liv.

Well, well. Så kan det gå.

torsdag 13 september 2012

Fem år i rockens kamratliga tjänst

Nästa vecka har det gått fem år sedan jag började skriva på Kamratskap Rock. Det här är inlägg nummer 896. I början var det mest inklippta texter från andra sammanhang (intervjuer, artiklar och recensioner) sedan blev det lite mer personliga texter en period, därefter förvandlades det till en renodlad musikblogg med spellistor och konsertrecensioner, en period blev det en del politiska inlägg och en annan var det ännu mer personligt. På den senaste tiden har det varit ohälsosamt mycket tråkiga pressmeddelanden från jobbet. Vilket leder mig in på en grej som hände igår.

Lång historia kort hade en kollega ett möte med en artist som berättade att han hört talas om mig och varit peppad på att jobba med mig, men tappade lusten av att googla mig och hamna här där jag i något inlägg raljerat över artisten ifråga. Det må väl vara hänt kan jag tycka. Jag är ju bara ärlig i allt jag skriver, gör det aldrig för effekt och om man inte får formulera och positionera sig tar meningen med livet sig en rejäl törn.

Samtidigt är Kamratskap Rock fem år och 896 inlägg vindlade av infall, humörsvängningar och faktiskt (tro det eller ej) en visst personlighetsutveckling. Så man kan i sanningens namn fråga sig vad man ska ta sig till med den här bloggen och om alla dessa miljoner tecken på något sätt skulle kunna komma att skada mig. Och om det i så fall rent av kan finnas en poäng med att ta den "skadan", att man står för något och inte bara är någon som glider med allt. En friktionslös människa. Som så mycket annat blir det en fråga om självrespekt och självbild.

Vilket i sin tur leder in mig på en annan grej. För några dagar sedan tog en kompis bort mig på Facebook med motiveringen att jag spred för mycket reklam. Det vill säga information om turnéer och konserter jag bokat. Jag är egentligen inte den som tar särskilt hårt på pseudohändelser som rör sociala medier. Samtidigt blev jag våldsamt äcklad av mig själv. Är det vad jag blivit? Någon jävla idiot som förpestar alla andras feed med spam? Eller som, ännu värre, slår sig för bröstet med vad man sysslar med. Hjälp!

Problemet är att mina privata intressen och det jag jobbar med tangerar varandra så ofta att det är svårt att veta vad som är charmig entusiasm och påträngande reklam. Sedan ska jag inte sticka under den berömda stolen med att jag är lite stolt över en del grejer jag håller på med. Men man ska ju för den skull inte trycka det in ansiktet på folk.

Min åtgärdsmodell får bli så här:

Inga mer pressmeddelanden här. Kamratskap Rock ska vara en fredad plats från jobb. Ska jag skriva jobbrelaterat får det vara i refererade dagboksform. I efterhand, så att det inte på något sätt liknar reklam. Jag ska också ställa in sökfunktionerna så att man inte kan hamna här via sökmotorer. För att inte undermedvetet påverkas av tanken på en läsare.
På Facebook (att jag ens skriver ett inlägg som berör "sociala medier"... Jösses, vad det här har spårat ur) får det komma ett litet event då och då, men främst ska jag vara en privatperson. En som drar skämt och mest bara är. Folk ska inte behöva tänka att man hela tiden är i en yrkesroll redo att sälja på dom något. Fy och blä för sånt.

Annars tuffar vi på som vanligt! Kamratskap Rock tar sikte mot guldklocka i bloggosfärens tjänst!

tisdag 11 september 2012

Premiär i Linköping, ett seriefynd med mera

Lokföraren: "Vi måste tyvärr stanna här på Stockholm Södra och vänta in tågets personal eftersom vi på något sätt lyckades glömma dem på perrongen på Centralstationen" SJ excellerade i fredags i nya sätt att vara sämst! Lite imponerande på sitt sätt.

Efter lite om och men kom jag och Linn i fredags till Linköping där Joel Almes premiär för höstturnén skulle äga rum. Jag har ju äran att boka hans spelningar nuförtiden. Gigget var på Nationernas Hus och Klubb Din Mamma, där jag faktiskt varit förr. Då spelade Kommun och Industri Royal.

Spelningen gick galant och det var fullsatt. Vad mer kan man önska?

Dagen efter strosade vi runt lite i Linköping. Jag sökte upp en serieaffär lite i utkanten av staden och köpten Joss Whedons X-men i en behändig Omnibus. Börjar snöa in lite väl på de där tegelstenarna. Ljuvlig läsning dock!
Sedan gick vi på en höstmarknad och ett medeltidsmuseum. Det är fan grymt att ha tid att spendera helt förutsättningslöst i främmande städer!

Sedan tog vi tåget tillbaka till Stockholm på eftermiddagen och år middag med några väner till Linn i Midsommarkransen på kvällen. Sedan blev jag full som en indian på hemvägen och hallucinerade. Så kan det gå.

I går kom årets bästa nyhet! Johan Persson och Martin Schibbye släpptes ur Etiopiskt fängelse. Jag har skrivit om fallet bland annat här, här och här. Så oerhört glädjande! Nu hoppas vi att deras 14 månader i fängelse inte är förgäves, att granskningen av Lundin Petroleum fortsätter och att de riktiga skurkarna i den här dystra historien dras fram i ljuset.

fredag 7 september 2012

I stället för pressmeddelande:

Steg 1:

Steg 2:

Steg 3:

Steg 4:

Anna Järvinen tolkar Marie Antoinette på Drottningholms Slottsteater

Alla ska dö men jag ska dö först - Anna Järvinen tolkar Marie Antoinette

Saga Gärde regisserar Anna Järvinen i rollen som Marie Antoinette på Drottningholms Slottsteater inspirerad av performance, musikal och tableaux vivants. I Iris Smeds libretto vävs Anna Järvinens sånger samman till en historia om Marie Antoinettes sista dagar.

Föreställningen väver samman Anna Järvinens låtar med en berättelse om den franska drottningen Marie Antoinettes sista dagar i fängelset La Conciergerie 1793. Vi ser Anna Järvinen som Marie A. Den andra kvinnan på scenen går under namnet Marie B. Hon är en fiktiv karaktär och är den som korsförhör, begär sitt bröd och tillika suktar efter Maries överdåd. Hon ger röst åt verkligheten utanför slottsmurarna och kvinnotåget som gick till Versailles 1789.

En duellartad diskussion rörande klass, skuld och ansvar löper som en tråd genom föreställningen.

21 Sep STOCKHOLM Drottningholms Slottsteater

Med vänliga hälsningar
United Stage Artist

onsdag 5 september 2012

Tant Strul avrundar återföreningen med klubbturné

Tant Strul kan räkna sig till den handfull artister som ändrat riktning för svensk rockmusik. I somras återförendes bandet för sin första turné sedan 1985. I November tar de farväl med en sista vända väl valda konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö.

I en tid då mycket av den mest vitala, originella svenska musiken kommer från kvinnliga artister är det värt att påminna sig om hur Tant Struls övertygelse om sin egen vision slog upp dörrarna för generationerna som skulle komma. Lyssna på Tant Strul (1980), Amazon (1983) och Jag Önskar Dig (1984) och slås av hur vibrerande relevanta, rent unika de tre albumen fortfarande låter.

Att Kajsa Grytt, Liten Falkeholm, Malena Jönsson, Nike Markelius och Sebastian Öberg 2012 återförenas för sin första turné sedan de splittrades 1985 är därför inte bara en stor händelse utan en historisk.

Efter en hyllad sommarturné tar Tant Strul i november farväl med tre väl valda konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Höstturné 2012:

17 Nov STOCKHOLM, Strand
21 Nov MALMÖ, KB
22 Nov GÖTEBORG, Pustervik

Röster om sommarturnén:

"Det som då, i ett mildare musikaliskt klimat, lät som stökig punk låter nu som helt självklara rockberättelser. Det är också tydligt hur mycket svensk musik - från Krunegårds naturalism till Hellströms skeva röst - som Tant Strul la grunden för." - SVD

"Dagens upplaga av Tant Strul är en tajt och koncentrerad enhet, lika lämpad för nerviga attacker som för finstämda gester. Redan under den mäktiga inledningen, där en mullrande "Amason" följs av en snabb "Då är det inte kärlek", visar bandet en bestämdhet och närvaro som vida överträffar alla rimligt ställda förväntningar." - Folkbladet

"Det är också slående hur bra det faktiskt låter redan från starten med en finfin "Amazon". Klassikerna löser sedan av varandra.Att döma av den stora publiken framför Posthusplatsens stora scen är det ett kärt återseende för många och för mig själv något jag trodde att jag hade missat chansen att få se. " - Skånskan

"I stället för att skala av sångerna, i ett försök att få dem att låta värdigt åldrade, ger bandet sig på låtmaterialet med uppdämd energi och beslutsamhet. "Som änglarna" kan knappast ha låtit bättre när det begav sig och Grytt fyller sexskildringen "Dunkar varmt" med både ömhet och lust." - Sydsvenskan.

För mer infomation:

Pontus Sillrén, turnéproducent
pontus@unitedstage.se
+46 70 298 00 62 / +46 8 555 700 00

Anna Rosdahl, Press
anna@annarosdahl.se
+46 709 37 26 56