Något som ofta slår mig är kontrasten mellan det unga, skitiga rock n’ roll-bandet som lirade på porrklubbar i Hamburg och det trevliga debutalbum som kom ut ur studion. Vid sidan av att skivan är världshistoriens viktigaste popbands förstlingsverk är det nog det mest intressanta med The Beatles ”Please, Please Me”.
Det känns som en världs skillnad mellan de läderklädda slynglarna som på en tysk bangård poserar för Astrid Kirschers kameralins och de välkammade gossarna som lyckligt ler i skivbolaget EMIs trapphus på omslaget till debuten. För att inte tala om de snuskigt präktiga promotionbilderna från samma tid. Identitetskris eller en vilja att slå igenom så stor att man kan gå med på lite vad som helst?
Det är klart att de inte hade så otroligt mycket att säga till om. Bandets ena hand höll geniale managern Brian Epstein och den andra hade just fattats av producent George Martin, som inte ens lät Ringo lira trummor på första singeln. Å andra sidan lyckades grabbarna både tvinga in för tiden osedvanligt många originallåtar på ”Please, Please Me” och vägra spela in den vämjeliga ”How do you do it” som Gerry and The Pacemakers sedermera skulle förnedra sig med att tralla. Bara det är imponerade och ett tecken på den osviktliga integritet de senare skulle göra till sitt signum.
Fanns det fans som tyckte att The Beatles sålt sig redan då? att de kompromissat bort sitt snabba, råa, sexiga uttryck? Jag tänker på ursprungsbeundrarna som fyllde The Cavern kväll efter kväll de över trehundra gånger bandet lirade där. Som tjejen i Anthology-dokumentären. Hon som strax efter The Beatles stora genombrott blir intervjuad i TV och är jätteledsen över att bandet inte längre är hennes. Lite som indielirare som diggade kents första platta och inte står ut med resten.
Ännu mer intressant; hur uppfattade i så fall ursprungsfansen den monumentala kreativa utvecklingen The Beatles skulle genomgå bara några år senare? Sådant ligger jag vaken och funderar på.
Man kan också fråga sig vad som hänt om The Beatles debutalbum präglats av otyglat Little Richard-kaos i stället. Säg att de kontrakterats av någon etikett specialintresserad av amerikansk 50-tals rock n’ roll. Eller tänk om ryktet om Tony Sheridans vilda kompband tagit sig över atlanten och de skrivit på för ett amerikanskt bolag? Hade de blivit någon Brittish Invasion då?
Onödiga tankelekar, jag vet. Men lite kul också.
Vad vi har är vad som hände. Och det som hände var att en i sin egen rätt lysande debutplatta spelades in i Abbey Road på några dagar och förändrade pophistorien, oavsett hur de låtit som liveband i Hamburg och Liverpool. Dessutom ska vi inte glömma att vi här talar om ett band med betydligt fler strängar på sina rickenbackers än vild rock n’ roll.
”Please, Please Me” visar upp en bred smak och talang att förvalta sin inspiration. Från girl groups, R n’ B, Music Hall, doo-wop och sofistikerade proffslåtskrivares snygga pop. Allt detta toppat med oklanderlig stämsång och de fyra medlemmarnas olika temperament som redan här färgar musiken med den omisskännliga karaktär som bara kunde fötts ur samspelet mellan John, Paul, George och Ringo.
”Please, Please Me” är skamligt rolig lyssning. Från Maccas kaxiga 1-2-3-4-inräkning på ”I Saw Her Standing There” som inleder plattan (och hela den moderna popen!) fram till Johns söndervrålade stämband på den avslutade dängan ”Twist & Shout” som bandet satte på en tagning. De båda bokstöden är för övrigt de tydligaste spåren av The Beatles bakgrund, ett sluskigt raggarband som kammade sig med kniv, åt på scenen och poppade amfetamin en masse för att klara sig igenom de slitsamma evighetsseten i Hamburg.
Med tanke på att The Beatles snart skulle gå i spetsen för den kommersiella popmusikens avant garde (och att allt de spelade in från andra hälften av 60-talet fortfarande låter fräschare än det mesta) är de mest intressanta sångerna på albumet de sånger som låter riktigt gamla. ”A Taste of Honey”, ”Misery”, ”Anna go to him”, ”Chains”. Ibland låter det nästan som om man hittat någon gamalt bortglömt band från generationen innan. Ett band som låter kusligt likt The Beatles.
Undrar förresten hur mycket bandets genombrott har att tacka det udda valet av gimmick Lennons munspel utgjorde på singeln med samma namn som plattan? Det måste definitivt stått ut när den spelades i radio.
”Please, Please Me” hör inte till The Beatles bästa alster. Frågan är om den ens kvalar in på topp tio. Den är dessutom lite för tillrättalagd för att kunna ställa sig till skaran riktigt mästerliga debutalbum. Men det kompenseras mer än väl av en charm, iver och begåvning som gör att skivan står sig som mycket givande lyssning nästan ett halvt sekel efter att den fästes på rullband.
Det känns som en världs skillnad mellan de läderklädda slynglarna som på en tysk bangård poserar för Astrid Kirschers kameralins och de välkammade gossarna som lyckligt ler i skivbolaget EMIs trapphus på omslaget till debuten. För att inte tala om de snuskigt präktiga promotionbilderna från samma tid. Identitetskris eller en vilja att slå igenom så stor att man kan gå med på lite vad som helst?
Det är klart att de inte hade så otroligt mycket att säga till om. Bandets ena hand höll geniale managern Brian Epstein och den andra hade just fattats av producent George Martin, som inte ens lät Ringo lira trummor på första singeln. Å andra sidan lyckades grabbarna både tvinga in för tiden osedvanligt många originallåtar på ”Please, Please Me” och vägra spela in den vämjeliga ”How do you do it” som Gerry and The Pacemakers sedermera skulle förnedra sig med att tralla. Bara det är imponerade och ett tecken på den osviktliga integritet de senare skulle göra till sitt signum.
Fanns det fans som tyckte att The Beatles sålt sig redan då? att de kompromissat bort sitt snabba, råa, sexiga uttryck? Jag tänker på ursprungsbeundrarna som fyllde The Cavern kväll efter kväll de över trehundra gånger bandet lirade där. Som tjejen i Anthology-dokumentären. Hon som strax efter The Beatles stora genombrott blir intervjuad i TV och är jätteledsen över att bandet inte längre är hennes. Lite som indielirare som diggade kents första platta och inte står ut med resten.
Ännu mer intressant; hur uppfattade i så fall ursprungsfansen den monumentala kreativa utvecklingen The Beatles skulle genomgå bara några år senare? Sådant ligger jag vaken och funderar på.
Man kan också fråga sig vad som hänt om The Beatles debutalbum präglats av otyglat Little Richard-kaos i stället. Säg att de kontrakterats av någon etikett specialintresserad av amerikansk 50-tals rock n’ roll. Eller tänk om ryktet om Tony Sheridans vilda kompband tagit sig över atlanten och de skrivit på för ett amerikanskt bolag? Hade de blivit någon Brittish Invasion då?
Onödiga tankelekar, jag vet. Men lite kul också.
Vad vi har är vad som hände. Och det som hände var att en i sin egen rätt lysande debutplatta spelades in i Abbey Road på några dagar och förändrade pophistorien, oavsett hur de låtit som liveband i Hamburg och Liverpool. Dessutom ska vi inte glömma att vi här talar om ett band med betydligt fler strängar på sina rickenbackers än vild rock n’ roll.
”Please, Please Me” visar upp en bred smak och talang att förvalta sin inspiration. Från girl groups, R n’ B, Music Hall, doo-wop och sofistikerade proffslåtskrivares snygga pop. Allt detta toppat med oklanderlig stämsång och de fyra medlemmarnas olika temperament som redan här färgar musiken med den omisskännliga karaktär som bara kunde fötts ur samspelet mellan John, Paul, George och Ringo.
”Please, Please Me” är skamligt rolig lyssning. Från Maccas kaxiga 1-2-3-4-inräkning på ”I Saw Her Standing There” som inleder plattan (och hela den moderna popen!) fram till Johns söndervrålade stämband på den avslutade dängan ”Twist & Shout” som bandet satte på en tagning. De båda bokstöden är för övrigt de tydligaste spåren av The Beatles bakgrund, ett sluskigt raggarband som kammade sig med kniv, åt på scenen och poppade amfetamin en masse för att klara sig igenom de slitsamma evighetsseten i Hamburg.
Med tanke på att The Beatles snart skulle gå i spetsen för den kommersiella popmusikens avant garde (och att allt de spelade in från andra hälften av 60-talet fortfarande låter fräschare än det mesta) är de mest intressanta sångerna på albumet de sånger som låter riktigt gamla. ”A Taste of Honey”, ”Misery”, ”Anna go to him”, ”Chains”. Ibland låter det nästan som om man hittat någon gamalt bortglömt band från generationen innan. Ett band som låter kusligt likt The Beatles.
Undrar förresten hur mycket bandets genombrott har att tacka det udda valet av gimmick Lennons munspel utgjorde på singeln med samma namn som plattan? Det måste definitivt stått ut när den spelades i radio.
”Please, Please Me” hör inte till The Beatles bästa alster. Frågan är om den ens kvalar in på topp tio. Den är dessutom lite för tillrättalagd för att kunna ställa sig till skaran riktigt mästerliga debutalbum. Men det kompenseras mer än väl av en charm, iver och begåvning som gör att skivan står sig som mycket givande lyssning nästan ett halvt sekel efter att den fästes på rullband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar