# 12: Abbey Road (1969)

”Låt oss göra en sista skiva. Som vi brukade göra det”. Med det löftet räckte The Beatles ut sin hand till producenten och fadersgestalten George Martin som valdes bort under inspelningen av "Let i Be".
Alla var de medvetna om att de gick in i Abbey Road Studio för att spela in sin sista skiva. Bandmedlemmarna hade redan siktet inställt på sina respektive solokarriärer och efter flera år av allt sämre stämning i gruppen var det nog med ganska stor lättnad de såg slutet närma sig. Men under arbetet med det som skulle komma att bli albumet "Abbey Road" tycks de ha lagt de flesta meningsskiljaktigheter åt sidan till förmån för något mycket viktigare. Att skapa en värdig avslutning till bandets mäktiga karriär.

Att haveriet kring "Let It Be"-sessionerna är det ett mirakel att Abbey Road blev så bra som den blev. The Beatles sista studioalbum är en magnifik uppvisning i popmagi där de får tillfälle att utnyttja alla knep de lärt sig under ett årtionde som världens mest inflytelserika band.
Skivan är varierad och sammanhållen, lättlyssnad och experimentell. Såväl låtskrivandet som själva liret ligger på topp. På sätt och vis kan man betrakta Abbey Road som den främsta grupprestationen av alla bandets skivor.
Efter en längre period då de arbetat var för sig i studion är de här tillbaks med en mer ensemblebetonad arbetsmetod. Låtar som ”Come Together” har det hugg och driv bara ett rejält tight band som faktiskt spelar ihop i studion kan åstadkomma. De improvisatoriska elementen I ”I Want You (She’s so heavy)” likaså.

Albumet är i stort sett uppdelad i två segment. Sida ett (och inledningen av sida två) där de låt efter låt imponerar med nya ingångar till sitt låtskrivande med spännande arrangemang och ljudbilder och sida två som domineras av ett extremt ambitiöst låtkollage (medley känns inte som en tillräckligt tung beskrivning), där bandet ser till att ta vara på John och Pauls låtutkast innan det är för sent.

På det hela taget är Abbey Road en mycket kompakt konstruerad skiva. Jag misstänker att det är härifrån min fixering vid övergångar mellan låtar (som förmodligen drev mina gamla bandkamrater galna) kommer. Se bara på den svinsnygga övergången från ”Come Togethers” sugande säng till ”Somethings” svepande skönhet.
Eller CD-versionens (som jag faktiskt föredrar här) dramatiska skifte från den domedagsbombastiska ”I Want You (She’s So Heavy”) till lilla sköra ”Here Comes The Sun”. Där bytte man på vinyltiden sida efter den förstnämnda låtens abrupta slut, men på CDn följs det efter en kort stunds tystnad av nästa låts vackra akustiska plock till lysande effekt.
Abbey Road är fylld av sådana känslomässiga tvärkast, men lyckas ändå smälta samman alla intryck till en helt egen ljudvärld.

Apropå domedagskänslan i ”I Want You’s” mäktiga crecendo så finns et fler låtar där något lite hotfullt ligger och lockar under ytan. Suggestiva arpeggion och den nyintroducerade Moog-synthen smyckar flera låtar med ett tilltalande mörker. Till och med i övrigt romantiska ”Octopus’s Garden” (Ringos första egenskrivna låt!) bär på sina bryggor ett lite sinistert drag. För att inte nämna den spöklika hymnen ”Because”

George Harrsion excellerar med sina vansinnigt snygga gitarriff som snirklar, river och kränger runt låtarna. Abbey Road är hans absoluta höjdpunkt som rockgitarrist. Helt makalöst.
Ännu mer anmärkningsvärt är att Georgie här har med sina två mest kända låtar. Inte ens John och Paul kunde låta bli att se att gitarristen skrivit två veritabla mästerverk i i ”Here Comes The Sun” och den smäktande balladen ”Something”. Den sistnämnda kom att bli en av bandets allra mest kända och inspelade låtar. Frank Sinatra kallade den, ironiskt nog, sin favorit i Lennon-McCartneys låtskatt.

"Abbey Road" är en lika imponerande mäktig studioprodukt som "Sgt Pepper", men spetsar receptet med rockbandets vässade kanter och är därmed överlägsen. Det finns inte ett uns av uddlöst flum på det här skivan. Inte ens låtkollaget som får avsluta bandets tid tillsammans hemfaller åt pretentioner. Det är helt enkelt sammanfogat av alldeles för bra låtbitar. In i det sista skrev de mer bra material än de kunde göra av med.
Något av det bästa med skiva (ta mig fan med hela deras samlade verk) är att de efter sista partiet i medley, ”The End”, klämmer in överblivna bagatellen ”Her Majesty”.
Där de kunde avslutat allt med ett pompöst ”THE END” väljer bandet i stället att sätta lösnäsa på det gravallvarliga avslutet . Sånt gillar jag.


Abbey Road må vara ett fantastiskt popalbum, men det är som symbol plattan är riktigt viktig.
Som ett hoppfullt löfte om att det går att mot alla odds hålla ihop och skapa något stort. Om än så bara för en sista gång.


Sedan var det slut.