Let it Be blev det sista album som The Beatles släppte och betraktas som bandets spruckna svanesång. Men det mesta spelades in redan före skivan Abbey Road som alltså egentligen blev den slutgiltiga kraftansträngningen.
Singeln ”Get Back”, vars namn den här skivan ursprungligen skulle dela, släpptes redan 1969 och den legendariska konserten på Abbey Road-studions tak, som historierevisionistiskt brukar räknas som någon av en sista akt i deras karriär, ägde rum samma år.
Det som på albumet ”The Beatles” kunde tolkas som individuell kreativ utveckling, till exempel att spela in låtarna var för sig, är här en bara en uppenbar spricka i gruppen. De är på väg ifrån varandra och var för sig orkar nästan ingen riktigt bry sig.
Som om situationen inte vore nog ansträngd med skrivkramp, maktkamp, avundsjuka och Yoko Ono i studion filmades dessutom repetitions- och inspelningsarbetet nästan dygnet runt. Något som än mer ansträngde det personliga och professionella relationerna i gruppen.
John Lennon var den som led av seriös skrivkramp. Stackarn kom dragandes med hyfsat oinspirerade ”Dig a Pony” som enda nya komposition till sessionerna. Magiska ”Across the Universe” återanvände han från ett årsgammalt välgörenhetsalbum för Världsnaturfonden och ”The One After 909” är en nyinspelning av en rock n’ roll-dänga de gav sig på redan 1963.
George Harrison å sin sida presenterade många av de starkaste låtarna från det som skulle komma att bli hans mästerliga solodebut All Things Must Pass. "Let It Down", "All Things Must Pass" och "Hear Me Lord" testades bland annat i studion. Alla ratades av resten av bandet.
Mer lättviktiga stycken som “I Me Mine” och ”For You Blue” bereddes däremot plats på albumet. Förmodligen, om man ska vara lite cynisk, för att Harrisons plötsligt blomstrande talang inte skulle konkurera med varumärket Lennon-McCartney. Något som måste varit extra enerverande då han av musikerkollegor som Bob Dylan och Eric Clapton möttes av respekt. I sin egen grupp möttes han fortfarande som en lillebror.
Paul McCartney stod ensam för albumets höjdpunkter. ”Get Back” är en av deras allra bästa rocksmockor. Så tight och driven musik fick de sällan till. Ett så kompakt sväng att det nästan uppstår något helt nytt på kuppen.
”The Long & Winding Road” och ”Let it Be” hör båda till Maccas mest klassiska och berömda låtar, det går inte att argumentera bort. Men beroende på humör kan de lika gärna uppfattas som storslagna mästerverk som kväljningsframkallande bombasmer.
”Two of Us” är med sin okomplicerade relationsskildring i ljuset av bandets, och inte minst Paul och Johns, sönderfallande relation ganska drabbande. En längtan efter enklare tider.
På det hela taget var tanken om förenkling bärande i albumarbetet. Att nå tillbaks till det som från början var kul med att spela rock. Långt ifrån ambitiösa koncept- och dubbelalbum. Något som motiverar ”The One After 909s” närvaro avsevärt mycket bättre än skrivkramp.
Plattan var tänkt att med spontana livetagningar fånga The Beatles rått och osminkat och i processen återfå glädjen i att spela ihop som de sedan de slutat uppträda live glidit allt längre ifrån.
Den här back to basics-filosofin låg i tiden. Allt fler band reagerade mot alla de överproducerade album som kom ur psykedelian. Den nordamerikanska countryvågen som tydligt exempel.
Även om George Harisson bestämt motsatte sig tanken på att göra konserter igen (han vard en som led mest under Beatlemania-åren) så attraherades han av tanken att pånytt spela enklare rock. John Lennon hade fått blodad tand av att lira med Rolling Stones i deras Rock N’ Roll Cirkus och var också han sugen på att på nytt fungera mer som ett band.
Paul McCartney var såklart drivande i både idén om livetagningar som i att den filma nytändning han hoppades på.
Det gick inte riktigt som han räknat med. Inspelningen utmynnade i frustration och bråk. George Harrison lämnande till och med bandet tillfälligt efter sammandrabbningar med både Lennon och McCartney. Istället för att skildra en nytändning på tröskeln till det nya årtiondet blev det en dokumentär om världens största popgrupp i fritt fall.
”Let it Be” lades på hyllan. Dels på grund av att bandet inte var nöjda med resultatet av studioarbetet och dels eftersom filmbolaget United Artist ville synkronisera albumsläppet med att filmen gick upp på bio.
Lite oväntat var det John Lennon på sig att färdigställa skivan för utgivning. Han gav lika ökände som geniförklarade demonproducenten Phil Spector uppdraget och resultatet kunde knappt hamnat längre ifrån de ursprungliga intentionerna.
I bjärt kontrast mot McCartneys tanke om att spela in en nedstrippad rock n’ roll-platta överlastade Spector inspelningarna med stråkar och körer, trogen sin ”wall of sound”-filosofi. Trots Pauls ivriga protester blev det den här varianten som släpptes. Snacka om att hans och Lennons roller var ombytta.
Vid det här laget var dock sagan om The Beatles all. Strax innan Let It Be släpptes gick John Lennon ut med att han lämnat gruppen och snart var bandet officiellt splittrat.
Det är lite trist att den här ojämna skivan fick sätta punkt för bandet karriär när det faktiskt fanns energi kvar att återvända till studion för en sista triumferande urladdning
Första utkastet till skivomslaget parafraserade debuten "Please Please Me" med en liknande laguppställning i EMI-huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar