Min söndag spenderades i Kungsträdgården med Socialdemokraterna, Västerpartiet och Miljöpartiets gemensamma kampanjstart inför nästa års riksdagsval. Den Rödgröna Alliansen kallar de sig efter modell lånad av de mörka krafterna på andra sidan blockgränsen.
Tal och paneldiskussioner varvades med uppträdanden av artister som Rikard Wolff, Bo Kaspers Orkester, Cookies n´ Beans, Kevin Borg och Lili & Susie. Parlamentets förre programledare Hans Rosenfeldt agerade konferencier.
Heldagen präglandes av en optimistisk ton bland såväl de som stod på som nedanför scenerna. Men bristen på substans och konkreta ståndpunkter är fortfarande oroande. Det är klart att minskad arbetslöshet (Wigforss roterar förmodligen i sin grav), en sundare klimatpolitik och rättvisare fördelning av resurser är abstrakta mål alla de tre allianspartierna kan skriva under på. Men det luddiga löftet om en gemensam linje som ska presenteras någon gång om ett halvår när de olika huvudfrågornas arbetsgrupper kompromissats fram känns inget vidare. Hur hade det sätt ut om August Palm stått och agigtera i mitten av förrförra seklet med löftet om att komma tillbaks senare i eftermiddag med vad han egentligen ville ha sagt?
På det hela taget värjer jag mig mot själva alliansidén. Vänsterns styrka har enligt mig alltid varit att utmana sina ståndpunkter, utvecklas och knoppa av sig i nya rörelser. Inte konformt sluta upp kring minsta gemensamma nämnare. Sådant beteende fungerar för i grunden konservativa partier. Det vill säga alla på högerflanken. Betraktar man sig som någorlunda progressiv kan inte en allians av det här slaget bli något annat än en tvångströja.
Den stora förloraren i samarbetet är (V) och givna vinnaren (MP) vars agenda direkt hamnar i centrum då klimatfrågor i fokus är en smidig väg för (S) att slippa ta itu med vart de egentligen står i sina traditionella kärnfrågor. Alltså skatter, offentlig sektor och full sysselsättning. Fast det har de ju i och för sig undvikit sedan 1982.
Det här valet kommer att gå åt helvete.
Med det sagt kan man ändå konstatera att Den Rödgröna Dagen var en trevlig familjetillställning i sensommarsolen och att många av talarna gjorde fina poänger. De tre partierna utstrålade gemenskap, kämparglöd och framtidshopp. Sådant är ju alltid trevligt.
Tal och paneldiskussioner varvades med uppträdanden av artister som Rikard Wolff, Bo Kaspers Orkester, Cookies n´ Beans, Kevin Borg och Lili & Susie. Parlamentets förre programledare Hans Rosenfeldt agerade konferencier.
Heldagen präglandes av en optimistisk ton bland såväl de som stod på som nedanför scenerna. Men bristen på substans och konkreta ståndpunkter är fortfarande oroande. Det är klart att minskad arbetslöshet (Wigforss roterar förmodligen i sin grav), en sundare klimatpolitik och rättvisare fördelning av resurser är abstrakta mål alla de tre allianspartierna kan skriva under på. Men det luddiga löftet om en gemensam linje som ska presenteras någon gång om ett halvår när de olika huvudfrågornas arbetsgrupper kompromissats fram känns inget vidare. Hur hade det sätt ut om August Palm stått och agigtera i mitten av förrförra seklet med löftet om att komma tillbaks senare i eftermiddag med vad han egentligen ville ha sagt?
På det hela taget värjer jag mig mot själva alliansidén. Vänsterns styrka har enligt mig alltid varit att utmana sina ståndpunkter, utvecklas och knoppa av sig i nya rörelser. Inte konformt sluta upp kring minsta gemensamma nämnare. Sådant beteende fungerar för i grunden konservativa partier. Det vill säga alla på högerflanken. Betraktar man sig som någorlunda progressiv kan inte en allians av det här slaget bli något annat än en tvångströja.
Den stora förloraren i samarbetet är (V) och givna vinnaren (MP) vars agenda direkt hamnar i centrum då klimatfrågor i fokus är en smidig väg för (S) att slippa ta itu med vart de egentligen står i sina traditionella kärnfrågor. Alltså skatter, offentlig sektor och full sysselsättning. Fast det har de ju i och för sig undvikit sedan 1982.
Det här valet kommer att gå åt helvete.
Med det sagt kan man ändå konstatera att Den Rödgröna Dagen var en trevlig familjetillställning i sensommarsolen och att många av talarna gjorde fina poänger. De tre partierna utstrålade gemenskap, kämparglöd och framtidshopp. Sådant är ju alltid trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar