Popaganda 2009

Popsommaren avrundades som de senaste åren med Popaganda. Festivalen har genom åren, först vid Universitetsområdet och från förra året på Eriksdalsbadet, bjudit på en del minnesvärda konserter. Så gott man nu minns något alls det vill säga. Silverbullit för några år sedan håller platsen som det absolut bästa jag sett och bob hunds majestätiska återtåg 2008 är svårt att glömma. Så 2009 års upplaga stod som en självklarhet markerad i min kalender.

På fredagen smög jag iväg lite tidigare från jobbet för att se Hajen. Begåvad tjej det där. Framför allt uppskattar jag att hon inte riktigt verkar ha fattat vilken röst hon har. Vilket ärligt, rått uttryck den besitter. Med sig på scen hade hon, till skillnad från på Yran, ett litet band som egentligen inte tillförde särskilt mycket. Den i sammanhanget abnormt stora scenen tog också lite udd av Hajens intima tilltal, tyvärr. Värt att notera är att Henrik från Ironville (som spelade förband till min gamla popgrupp en gång i tiden) lirade gura.

Efter det blev det ett till av alla svenska substantiv i bestämd form som spelar popmusik. Parken närmre bestämt. Jag har haft lite svårt för blandningen av reggaetendenser, electro, och ett gravt Håkan Hellström-komplex tidigare. Men efter att Erik berättat för mig att Pelle Lindroth som frontar bandet (eller står bakom pseudonymen? Såndant slutar aldrig förvirra mig) ska öppna klubb vid namn Lilla Ukraina på krogen i Valla Torg har jag varit tvungen att omvärdera det hela. Det är ju roligt på som många nivåer att ett visst mått av genialitet måste vara inblandat.
Förutom en vibb av bristande engagemang så där på eftermiddagen (vad kan man kräva?) var det faktiskt rätt bra. Jag gillar hur det markerar rytmerna med synthackord, snarare än att spela melodier.

Efter en stund ledsnade vi och stack till Petters studentlägenhet för att leka med knivar och dricka sprit ur flaskor med ormar i. Häftigt värre.
Förfesten kostade mig tyvärr både El Perro Del Mar och Jenny Wilson.

Lykke Li imponerade enormt med sin mäktiga ljusshow och massiva publikuppslutning. Redan när jag såg henne på Debaser Slussen var hon en förhäxande färdig artist komplett med originellt rörelsemönster och extrem karisma. Men att det små ångestdiscodängorna till låtar kunde växa till sådana här arenaproportioner är något av en överraskning för mig. Mycket bra. Var jag mer av en dansare så skulle jag dansat.

Skivbolgashipstern Steve Aoki, direkt från den Japanska överklassen, var inte lika kul. För mig kommer techno alltid vara mobbarmusik. För övrigt är det ingen skillnad alls på mobbare och hipsters. Det resonemanget ska jag utveckla vid senare tillfälle.

MGMT var faktiskt lite mer fokuserade än på fjolårets freak out på Accelerator. Jag tyckte i och för sig att det var ganska roligt med alla metalsolon de chockade publiken med då. Det nya materialet var inget som direkt fastnade, men en tydlig linje är att de tycks vilja markera sin position som rockband snarare än electrodito. Även om det är eledtrohitsen som står ut i katalogen. ”Time to Pretend”, ”Electric Feel” och ”Kids” är bäst, det är inte så mycket att snacka om. Djupt respektlöst av 3/4 av publiken att gå efter att en sistnämnda spelats förresten. Sådant gillar vi inte.

Lördagen öppnade så starkt som det bara går med mitt favoritband Masshysteri. Inte lika grymt som på vare sig Yran eller Debaser Medis tidigare i år. Men en jävla nivå ändå. Inte så mycket mer att orda om det. Sångaren Robert slog av en sträng utan att ha med sig extragura och fick låna en av The Teenagers. Ett instrument som visade sig vara det dyraste han rört vid. Det var lite kul.

Därefter blev det förfest hemma hos mina tre ickebiologiska bröder på Valla Torg. Vi tog oss tillbaks i tid till Camera Obscura. Det var, i linje med de flesta andra skotska popband, hyfsat bra men alldeles för blodfattigt. En mycket otillfredställande liveupplevelse. Ingen kan dock säga annat om låtar som ”Lloyd, I´m ready To Be Heartbroken”och ”French navy” än att de är sanslöst bra poplåtar.

Jag missade [ingenting], vilket hade varit kul att se då mina förväntningar inför den kommande plattan är ganska högt ställda. Men det känns som om det kommer en ny chans rätt snart.

Florence Valentin uppskattar jag på alla sätt och vis, men ärligt talat pallade jag inte se ett helt gigg till med dem igen. Bara i år måste jag sett bandet fem-sex gånger. Nog får vara nog tänkte jag och drack öl i stället.





Den spelning som verkligen gjorde biljetten värd sitt pris var Markus Krunegårds. Jag känner nästa en slags stolhetskänsla för att den gamle Laakso-sångaren nått ut så långt som han har. Jag kan föreställa mig att folk som hade en relation till tidiga Broder Daniel kan känna något liknande för Håkan Hellström.
”Markusevangeliets ” långa, vindlande texter och ofta nästa proggrockiga låtstrukturer kunde lika gärna varit avskräckande för en bredare publik. Men uppenbarligen fungerar det alldeles utmärkt.
Giggets absoluta höjdpunkt var förstås Mauro Scoccos gästinhopp på ”Sahara” och på deras gemensamma dänga ”Hela livet var ett disco”. Jag gillar ju möten över generationsgränser, lite som när samme Krunegård gästade Eldkvarn under deras julkonsert på Berns i vintras.

Efterfesten hölls på Strand där David Sandström Overdrive spelade. Det kan jag inte påstå att jag minns mycket av, men jag har en känsla av att det var rågrymt. Så vi får lita på det.

/P