Det har i några år varit populärt bland kritiker som ledsnat på ”Sgt. Peppers” eviga position som etta på ”Världens Bästa Album”-listor att istället favorisera Rubber Soul. Denna mäktiga vattendelare mellan tidiga och sena The Beatles förtjänar med all rätt en sådan utmärkelse. Det enda som talar emot är egentligen förhållandet till syskonalbumet ”Revolver” som är nästan exakt lika bra. Men med geväret mot tinningen faller min röst ändå på ”Rubber Soul”.
”Pet Sounds”,” Highway 61 Revisited” och ”London Calling” får ursäkta. Här har vi den prefekta pop-plattan.
Allt stämmer med ens för bandet. Svänget, harmonierna, liret. ”Rubber Soul” har en varm, glasklar och väldigt speciell ljudbild som den egentligen bara delar med ”Revolver”. Och i jämförelse med den skivans mer aparta inslag ("Yellow Submarine") är det här en väldigt enhetlig skiva. Såväl i jämn, kvalitetsmässig nivå låtarna emellan som i sound.
Albumets titel är ett självironiskt utnämnande av sin egen musik som en plastig variant av mer gedigen soul. Paul McCartney ska ha inspirerats till namnet efter att han hört en förargad svart musiker referera till Mick Jaggers sångstil som just ”plastic soul”.
Valet av nämn ter sig ganska ironisk med tanke på att det här var första gången The Beatles verkligen klivit ur sina förebilders skuggor och förvandlats till ett helt eget djur. Det är klart att influenser kan skönjas (inte minst från Bob Dylan som fortfarande driver på som en gäckande vålnad från andra sidan atlanten) men vid det här laget har bandet utvecklat ett helt unik uttryck som inte bara var karaktäristiskt utan också rent revolutionerande.
”Rubber Soul” är popmusik som på allvar bottnar. Det är en känslig, subtil samling låtar med välskrivna texter och utmanande arrangemang. Långt mer emotionellt komplex och mångbottnad än allt de försökt sig på tidigare
Ljudbilden färgas här av en mängd instrument och effekter som tidigare inte rymts i bandets trånga popkostym. Maccas bas tar ett nytt utrymme. Den stutsar elegant, ibland fuzzad, fram och väver små melodier i bakgrunden. Ringo bidrar med en massa percussionsinstrument,allt från maracas till tändsticksask, som ökar svänget markant.
George Harrison kliver fram och får inte bara in de två starka spåren ”If I Needed Someone” och ”Think for Yourself” utan introducerar även Österländska drag i The Beatles musik med sin indiska sitar på Lennons geniala ”Norwegian Wood (This Bird Has Flown)".
Harrison hade kommit i kontakt med sitaren under filmningen av ”Help!” där ett gäng indiska musiker lirade i en restaurangscen. Nyfikenheten för det orientaliska ökade under Georges umgänge med The Byrds David Crosby som också bar på ett intresse för indisk musik och filosofi.
Texterna som tidigare mer eller mindre reserverats kärlekens glädjeämnen och vedermödor vidgar här sitt perspektiv avsevärt. John Lennons tvivlande rader i ”Nowhere Man” och nostalgiska längtan i uppväxtskildringen ”In My Life” pekade båda på en ny mognad i textförfattandet.
Där kärleksrelationer behandlades var det med nyfunnen mångsidighet och en strävan efter att gestalta mer komplexa känslor av otillräcklighet i förhållanden. Paul McCartneys sånger “I'm Looking Through You” och “You Won't See Me” som riktades till Jane Asher är typiska exempel.
Det är också här producenten George Martin och The Beatles börjar använda studion som ett instrument i sig, något som hör till det mest anmärkningsvärda med inte bara den här skivan utan i hela bandets karriär. Kompressorer och annan elektronisk bearbetning av det inspelade ljudet utnyttjas flitigt för att maximera låtarnas inneboende potential.
Man kan inte avhandla den här omvälvande perioden av konstnärlig utveckling hos The Beatles utan att beröra den dubbla A-sidesingeln ”Day Tripper / We Can Work It Out” som spelades in under samma sessioner och släpptes parallellt.
”Day Tripper” är en milstolpe i den psykedeliska musiken med sina drogreferenser och fria låtstruktur. Låten drivs av ett extremt effektivt gitarriff som är klart besläktat med den beskedligare ”I Feel Fine”men vridet sju varv extra och skickad rakt ut i yttre rymden. Stämsången är ovanligt avancerad även med det här bandets mått. En mycket märkvärdig singel som dessutom delar utrymme med en misnt lika bra låt på andra sidan.
”We Can Work It Out” är en långt ifrån lika subversiv låt, men inte mindre intressant för det. Även om alla låtar John Lennon och Paul McCartney skrev angav ”Lennon-McCartney” som gemensam upphovsman var det sällan resultat av ett särskilt ingående samarbete. Men här har de faktiskt bidragit ungefär lika mycket. Låten började som en skiss av Paul McCartney och färdigställdes med en brygga av John Lennon. Pauls optimistiska verser och refräng kompletteras perfekt av Johns mer syrliga rader på bryggan vars byte till valstakt understryker förändringen i stämning. Den lilla finurliga arrangemangsidén bidrog George Harrison med. Han spelade också harmonium på den här ljuvliga lilla akustiska produktionen.
”We Can Work It Out” fick den dittills längsta studiotiden av alla bandets låtar. The Beatles hade börjat trivas allt mer innanför inspelningsstudions fyra väggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar