De tre senaste skivorna med The Beatles hade lutat mot en akustiskt sound inspirerat av folkmusik. Här ligger tonvikten mer på elgitarrer och rock, utan att för en sekund bli rock n’ roll-nostalgisk. Tvärtom är bandets sjunde album ”Revolver” ett stort steg framåt fylld av sprudlande experimentlusta. De tekniska och arrangemangsmässiga innovationerna var så många och komplexa att bandet valde att inte spela en enda låt från skivan på den turné som följde skivsläppet i augusti 1966. En turné som skulle bli deras sista.
”Revolver” var också den sista av The Beatles skivor som gavs ut i en annan variant av Capitol i USA. Dessförinnan hade den amerikanska marknaden fått nöja sig med av skivbolaget godtyckligt sammanställda album bestående av dels spår från den engelska motparten och del av aktuella singlar. När albumkoncepten blev allt mer genomtänka framstod det som dumdristigt att ge sig på låtordningarna. Av kommersiella skäl valde man också nu att globalt marknadsföra albumen med samma igenkännbara omslag och titlar.
Omslaget till ”Revolver” tecknades av Klaus Voorman, bandets gamle vän från tiden i Hamburg, och om man tittar noga kan man se en bild av honom själv titta fram över George Harrisons hår. Det svartvita omslaget kontasterade skarpt mot innehållet som var det mest färgsprakande samlingen låtar man kan föreställa sig, alla målade med en oerhört nyansrik palett.
”Revolver” skiljer sig från sin systerskiva ”Rubber Soul” i att den tvärt emot föregångarens behagligt monokroma ljudbild visar upp en mycket blandad mix av låtar.
”Doctor Robert” och ”Taxman” kaxiga rockdriv. ”Eleanor Rigbys” majestätiska stråkarrangemang. De slingrande baklängesgitarrerna på ”I´m Only Sleeping”. Den fullfjädrande imitationen av indisk musik på ”Love You To”. ”Yellow Submarines” ljudeffektspäckade lilla musikalnummer. Psykedeliska vansinnefärden ”Tomorrow Never Knows” tripp ut i det okända inspirerad av såväl drogprofeten Timothy Learys bok ”The Psychedelic Experience” som av den Tibetanska Dödsboken. En bit ifrån ”She Loves You” med andra ord.
För att vara ett epokgörande album fylld med spännande uppfinningar som erbjöd resten av popvärlden mängder av nya verktyg att leka med är det en av de mer konventionella låtarna som ligger mig närmast hjärtat. Nämligen underbara ”Here, There and Everywhere” med sina luftiga stämmor och subtila arr.
Att det uppstod missämja över att alla inte spelade på McCartneys singel ”Yesterday” bara några år tidigare är svårt att föreställa sig när det här på flera ställen bara är en eller två Beatlar som befunnit sig i studion när det spelats in. På ”Eleanor Rigby” spelar till exempel ingen av dem något instrument. Pauls ledsång och de andras stämmor backas i stället för av en standardrocksättning av två stråkkvartetter.
”Eleanor Rigby” är också anmärkningsvärd med dess text som behandlar ensamhet och död i efterkrigstidens England. Tunga ämnen som sällan eller aldrig dryftades i poptexter. Framför allt inte på hitsinglar. Låtens klassiska arrangemang bidrog också till att vidga såväl allmänhetens bild av The Beatles som deras egen uppfattning om av de kunde vara som band.
Som singel gavs ”Eleanor Rigby” ut tillsammans med barnvisan ”Yellow Submarine” och utgjorde därmed den mest schizofrena plastbit som någonsin sålts i ett skivfodral.
”Yellow Submarine” skrevs av Paul McCartney som en barnlåt för Ringo Starr att sjunga. En lycklig liten saga som trots all sin harmlöshet fåt utstå en hel del hån. Den blev också ledmotiv till filmen den tecknade filmen ”Yellow Submarine” (som bandet knappt hade något att göra med)vars soundtrack gavs ut som ett album. Den skivan räknas som en del av The Beatles katalog men kommer här ignoreras totalt då undertecknat inte gärna accepterar den som en del av bandets kanon.
Låten i sig är oskyldigt sympatisk och dess tillkomst i studion vittnar om en lekfull och uppsluppen tid i Beatles karriär. En massa vänner (pressansvarige Neil Aspinall, George flickvän Patti Boyd, trogne roddaren Mal Evans, samt Marianne Faithfull och Brian Jones ur Rolling Stones läger) var inbjudna för a bidra med ljudeffekter och sjunga med i låten.
Den blev en omedelbar hit i Storbritannien och nådde förstaplatsen på topplistorna världen över, förutom i USA där kontroversen kring John Lennons uttalande om att bandet var större än Jesus fortfarande var en het potatis.
Citatet ur engelska Evening Standard var ordagrant "Christianity will go. It will vanish and shrink. I do not know what will go first, rock 'n' roll or Christianity. We're more popular than Jesus now". Det trycktes hela fem månader senare på omslaget till amerikanska tonårsmagasinet Datebook och utlöste massivt ramaskri från det konserativa bibelbältet i mellanvästern. Radiostationer svartlistade bandets musik, skivor brändes på bål, Lennon blev mordhotad av Ku Klux Klan och Vatikanen fördömde uttalandet.
Lennon ursäktade sig efter bästa förmåga under en presskonferens i Chigaco men stod fast vid andemeningen i det han sagt. Uppståndelsen avtog snart, men den nya hotbild som framträtt mot bandet blev en bidragande orsak till att de efter 1966 helt slutade turnera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar