I dag (090909, som så många flitigt påpekat i sin statusrad på Facebook) släpps hela The Beatles katalog på nytt. Remastrad och allmänt tillpiffad för det nya årtusendet. Jag är generellt ganska skeptisk till remastering som säljargument. Dels eftersom jag hatar allt folk försöker säja saker till mig över huvud taget och dels för att jag inte direkt är någon audiofil.
Men allvarligt talat. Redan som liten knodd, som inte visste någonting om någonting, kunde man klart och tydligt höra att CD-utgåvorna från mitten av åttiotelt inte lät bra. Det lät lika illa som de skivornas taffliga booklets var fula.
Min teori är att EMI bara slängde in någon random prao (som kunde det här med data) i studion för att digitalisera plattorna så fort som möjligt. Att denna ovärdeliga musikskatt delats upp i godtyckliga stereomixar och allmänt misshandlats utan att åtgärdas förrän nu är en smärre skandal.
Det finns inte en chans att jag skulle ha råd att uppgradera min skivsamling med nyutgåvorna. Även om det skulle kännas lite fint att ens kanske allra sista skivköp skulle vara samma skivor som man började med.
Men händelsen borde ändå uppmärksammas på något sätt här på Kamratskap Rock. Äras den som äras bör. Hur uttjatat det än må vara.
Jag tänker skriva ett inlägg om varje Beatles-platta med start i dag. Från "Please, Please Me" till "Let It Be" (eller till "Abbey Road", beroende på vilken kronologi jag väljer att följa. Återstår att se).
Inga regelrätta recensioner. Mer reflektioner. Eller något.
Mycket nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar