Av alla The Beatles låtar och album som följt mig genom livet står deras självbetitlade dubbelalbum i särställning som det jag oftast återkommer till. Det som innehåller flest låtar som verkligen, verkligen betyder något för mig.
Jag har så länge jag haft ett musikintresse med ojämna mellanrum haft mer intensiva Beatles-perioder då det mesta cirkulerar kring det här bandet som lade av 15 år innan jag föddes. Ofta triggades dessa av någon omständighet utifrån.
Först i mitten på nittiotalet när filmen Backbeat om bandets tid i Humburg kom och farsan tog med mig på bio för att se den. I samma sväng visade SVT TV-serien Beatles Anthology (som jag tror kallades Beatles Story i Sverige. Kan det stämma?) Jag samlade ihop till att köpa min egen uppsättning av deras plattor.
Sedan har vi en intensiv period kring millenniumskiftet då jag startade mitt första band och samlingsskivan ”One” dök upp.
Jag gick gymnasiet 2003 när den nya, sparsmakade varianten av ”Let It Be” släpptes. Då befann man sig för första och enda gången i ett sammanhang större än en själv i ett nytt liv fylld med musikintresserade, begåvade och intelligenta människor. Så den Beatlesperioden i mitt liv ligger mig också nära hjärtat.
Strax efter det flyttade vi från Östersund och bodde tillsammans i en etta i Kärrtorp. Repade på Gärdet. Jag minns att jag satt i ett stort fönster i lägenheten och läste Barry Miles tegelsten till biografi över Paul McCartney medan Martin och Erik spelade gitarr, skrev låtar och bytte idéer. Good times.
Men det har varit lika ofta The Beatles inte haft ett skit med vad jag lyssnar på att göra. När man varit mer nere med hardcore eller noise. Eller när jag bara lyssnade på Pixies, Sonic Youth, Television och Throwing Muses. Då fick inte mycket Beatles plats.
Men albumet ”The Beatles” har alltid spelats hos mig, utan avbrott. Sida vid sida med Bear Quartet eller vad du vill.
Kanske beror det på hur rik och varierad den är. Men det tror jag inte. Snarare är bandet här inne i en period som överensstämmer extra väl med mig och de skrev just då en handfull låtar som tilltalar mig direkt, känslomässigt utan intellektuella spärrar och analysmodeller i mellan. I tur och ordning: ”Dear Prudence”, ”Glass Onion”, ”Happiness is a Warm Gun”, ”I´m So Tired”, “Blackbird”, “I Will”, “Julia”, “Mother Nature’s Son”, “Sexy Sadie”, “Long Long Long” och “Cry Baby Cry”. Jag älskar allihop. De gör mitt liv vackrare och enklare att leva. Mer värt.
Den här monumentala dubbelskivan innehåller också en massa annat gött. Råa ”Heler Skelter”, den slöa tappningen av ”Revolution”, det svindlande ljudexperimentet ”Revolution 9”, Georges fantastiska ”While My Guitar Gently Weeps”. Och så vidare.
Den vanligaste kritiken mot plattan är att den är ojämn och spretig. Men det är ju hela poängen. Att låta alla låtskrivarna göra exakt vad de ville med det överflöd av låtar de hade att använda efter en semester på meditationsläger i Indien. Studioarbetet liknade snarare inspelningen av flera soloalbum än en gemensam bandsatsning. McCartneys "Blackbird", "Martha My Dear", "Mother Nature's Son" och "Wild Honey Pie" samt Lennons "Julia" är rena soloinspelningar där ingen annan i gruppen spelar.
Men skivan innehåller också mycket typiska bandprestationer som ovan nämna rockmonstret ”Helter Skelter” och ”Yer Blues” som sattes live.
Det finns oändligt mycket att säga om den här skivan, dess tillkomst och särpräglade innehåll. Så mycket att det känns helt självklart att bandet bara kunde illustrera sitt verk på ett sätt. Utan namn och med ett helt vitt omslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar