Redan efter två album och en handfull singlar hade The Beatles blivit ikoner för det tjugone århundradet i klass med Chaplin, Monroe och Einstein.
Det sanslösa genombrottet kunde inte ha skett i en annan tid. Väntan på en gnista för att tända den eld som redan pyrde i miljoner unga hjärtan låg i luften. Fyra långhåriga gossar med bred Liverpool-dialekt fick agera ursäkt för att släppa ut all den frustrationen som bara väntat på en anledning att få ta sig uttryck i dans, skrik och sex. The Beatles var på en gång tillräckligt udda för att provocera en föräldrageneration och tillräckligt ofarliga för att vara så kommersiellt gångbara som det krävdes för att slå igenom på så bred front.
Med The Beatles tredje album ”A Hard Day’s Night” föll allt på plats. John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr hade för första gången spelat in en platta som höll från början till slut. Att skivan dessutom för första gången enbart innehöll originalkompositioner gör knappast det hela mindre imponerande. Det var mycket ovanligt vid den här tiden, för att inte säga dumdristigt då många artister förlitade sig på ett gäng välkända covers i låtlistan för att nå ut till den skivköpande publiken. Men The Beatles spelade vid det här laget i en helt annan division. Med ”A Hard Day’s Night” bevisade bandet att de inte bara var störst utan också bäst.
Från det dundrande, silverskimrande vackra ackordet som öppnar albumet och framåt innehåller skivan inte en död stund. Jangliga gitarrer, kvicka trumfills och melodier så självklara att det i dag framstår som fullkomligt osannolikt att ingen skrivit dem innan. Eller att den en gång fanns människor som hörde det här för första gången.
Titelspåret lämnar över till de kärleksfulla, lustfyllda poplåtar som ”I Should Have known Better”, ”I´m Happy Just To Dance With You” och ”Tell Me Why” innan A-sidan avslutas med den jublande hitten ”Can´t Buy Me Love”. Det finns knappt tid att hämta andan. I samma ivriga tempo river B-sidan igång med ”Any Time At All”, en utveckling och fördjupning av ”It Won´t Be Long” som bygger på liknande dynamik och arrangemang.
”A Hard Days Night” är inte bara en bekymmerslös historia utan bär på ett stråk av melankoli som varierar albumet och förser dess palett med välbehövliga nyanser. ”Things We Said Today”, ”If I Fell” och ”And I Love Her” för att nämna några.
Det var citatmaskinen Ringo Starr som i en av sina underhållande förvirrade felsägningar utryckt att de haft en ”hard day’s night” stod för namnet som delades av et här albumet och The Beatles första långfilm som skrevs av Alun Owen och regisserade av Richard Lester.
Både filmen och albumet ”A Hard Days Night” sammanfattar för mig allt som är bra med tidiga Beatles. Charmen, humorn, elegansen och svänget. John Lennon och Paul McCartneys diametralt olika temperament som klockrent kompletterar varandra och i kombination med Ringo Starr och George Harrison utgör det perfekta popbandet.
Även om albumet ”A Hards Day’s Night” på många sätt hör till The Beatles främsta prestationer och innehar en pophistorisk position omöjlig att rubba är det filmen med samma namn som stod för den mest epokgörande betydelsen.
Richard Lesters film (Yeah, Yeah, Yeah på svenska) är en klassiker helt i partiet med det i ton och genre besläktade mästerverket ”I hetaste laget” av Billy Wilder från 1959. En bländande mix av musikal, tidstypisk Brittisk humor a` la The Goons och amerikanska screw ball-komedi. En ljuvlig uppvisning i filmisk uppfinningsriket och finkänslig regi.
Enkelt uttryck handlar filmen och en slags tillskruvad variant av bandets dagliga liv. Springa från fans, repa, resa, vänta.
The Fab Four, särskilt Ringo, visar faktiskt med en påtaglig skådespelartalang. Faktum är att de spelar sig själva så väl att mediebilden av de fyra medlemmarnas disparanta karaktärer en gång för alla cementerades i allmänhetens medvetande.
Filmen förvandlande effektivt personer till arketyper och lade förmodligen grunden till gruppens senare behov av att med de senare skivornas frisinnade experimenterande utmana bilden av dem till en närmast identitetsutjämnande grad.
”A Hard Days Night” är kulmen på Beatlemania, det bästa bandet presterade musikaliskt under i sin första mop top-inkarnation och en extremt generös inspirationskälla för generationer av artister att släcka sin kreativa törst i.
Värt att notera är att det var under filminspelningen George Harrison träffade sin blivande fru Patti Boyd som spelade en av skolflickorna bandet försöker imponera på i tågscenen. Hon skulle komma att inspirera några av pophistoriens mest hjärtskärande kärlekslåtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar