The Beatles andra film föll i alla gropar dess föregångare eleganta undvek. ”Help!” (som urspungligen skulle hetat ”Eight Arms to Hold You”. Huga!) är visserligen charmig på sitt sätt, och en upprepning av ”A Hard Days Nights” enkla grundkoncept var omöjlig,men den är på det hela taget en förvirrad röra till film.
Intrigen är byggd kring en helt bisarr historia om magiska ringar, offerriter och onda vetenskapsmän. John, Paul, George och Ringo spelar som i debuten gravt karikerade varianter av sig själva i en slags bröderna Marx-anda, men här långt mer parodiskt.
I efterhand har det visat sig att flera scener i filmen skrevs till enkom för att bandet skulle få resa till någon exotisk plats och sola eller åka skidor. Ett skäl gott som något. Men inte direkt något som resulterade i en vidare sevärd film.
Min favoritscen är i alla fall inledningen där fyra typiska engelska arbetarklassradhus visar sig hänga ihop inuti och husera bandets flashiga högkvarter där de bor ihop a ’la The Monkees.
Annars är väl ända poängen med rullen att den är i färg, typ.
Albumet med samma namn, som till hälften också är soundtrack till filmen, är emellertid en helt annan historia. Tillsammans med ”A Hard Days Night” är den det överlägset bästa alster ur gruppens första era, och det som skulle markera slutet för perioden som tämligen oskyldigt popband.
Rörelsen mot ett låtskrivande inspirerat av Bob Dylan och folkmusik som gav sig till känna på ”Beatles For Sale” har slagit rot rejält här. Soundet hör hemma i samma genre som The Byrds fusion av folkens stämningar och popens direkta melodier.
Texterna har tagit ännu ett steg mot att utforska personliga, känslomässigt mer avancerade ämnen, med det desillusionerade titelspårets bokstavliga rop på hjälp som bästa exempel.
Det här var under den tid John Lennon senare refererat till som sin ”Fat Elvis”-period. Han mådde piss, söp och käkade för att trösta sig.
Till skillnad från ”Beatles For Sale” där utmattningen tog sig uttryck i en ganska trött skiva omsätts här ångesten över en skenande karriär med ständigt ökande krav och frustrationen över bristande kontroll i kreativitet.
Bandet levererar för andra gången en hel platta med bara originallåtar och gör så med bravur. Faktum är att två av mina personliga favoritlåtar med The Beatles finns med här. ”You've Got to Hide Your Love Away" och "You're Going to Lose That Girl”, båda av Lennon.
John Lennon var i högform och skrev även den magiska singeln ”Ticket to Ride” och den fina ”It´s Only Love”. George Harrison bidrog med det lilla relationsdramat ”You Like Me Too Much” och vackra “I Need You” som skrevs till flickvännen Patti Boyd. Den sistnämnda är också noterbar för sitt tidiga användande av den wah wah-pedal Harrison senare skulle skriva en hel hyllningslåt till på sitt mästerverk ”All Things Must Pass”.
Paul McCartney stod ensam för den mest minnesvärda inslaget på ”Help!”. Näst sist på andra sidan ligger en liten komposition som länge bar arbetsnamnet ”Scrambled Eggs” innan Macca skrivit klart texten och döpt den till ”Yesterday”.
”Yesterday” är idag världens mest inspelade låtar med över 3000 versioner utgivna av alla från Frank Sinatra och Elvis Presley till Boyz II Men och Warner Bros. tecknade anka Daffy.
De övriga tre bandmedlemmarna motsatte sig dock bestämt att ”Yesterday” skulle ges ut som singel (eller ens vara med på plattan) då de tyckte den skilde sig för mycket från bandets övriga låtar och skulle skada deras rock n’ roll-image.
Som tur var fick den vara med ändå i slutändan.
Låten är så uttjatad att det är lätt att glömma vilken fin, melankolisk liten bit det verkligen är. En melodi så klassisk att det känns helt självklart att den kom till McCartney i en dröm.
”Help!” var länge något av en vitt fläck på kartan för mig.
Min Beatles-utbildning började redan innan jag kunde gå när jag fascinerades av de skivomslag i farsans vinylsamling som stod i markhöjd. Just ”Help!” saknades av någon anledning (jag har för mig att han lånat ut den på 80-talet till en kompis vars hus brann upp, eller något i den stilen) och länge var det bara singlarna jag hört från den. Även efter att jag själv skaffat plattan förde den länge en ganska undanskymd tillvaro i skuggan av den vita dubbeln, Sgt. Pepper, Abbey Road och Rubber Soul.
För min kompis (och gitarrist i mitt fd band) Erik var den däremot något av en favorit. Så på gymnasiet fick jag upp ögonen för den här lilla ädelstenen i The Beatles produktion. Det tackar vi för.
Som kuriosa kan jag inte låta bli att nämna omslagets flaggsignaler. Beatlarna står med två flaggor var och antas nödsignalera ”HELP”. I själva verket utläses den formationen som aningen kryptiska ”NUJV”. Detta av den ekla anledningen att fotografen Robert Freeman tyckte de fyra bokstäverna såg mycket mer grafiskt tilltalande ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar