Killinggänget på Dramaten

Henrik Schyffert, Martin Luuk, Andres Lokko, Robert Gustavsson, Johan Rheborg och Tomas Alfredssons entré i det finkulturella rummet har omgetts av stort hemlighetsmakeri. Förmodligen delvis på grund av att det inte funnits så mycket att läcka. In i det sista har det ryktats om skrivkramp och interna konflikter som äventyrat uppsättningen på Dramatens nationalscen. Något som ju naturligtvis mycket väl kan vara en del av marknadsförningen, eller en medveten förlängning av konstverket i sig.

Killinggänget på Dramaten är en föreställning om en grupp män i medelåldern, som kanske hållit ihop lite för länge, som får ett uppdrag vilket kan både rädda och slita itu gruppen.
Det är lite av metateater när de fem killingarna som träder fram på scen gör det under sina egna förnamn och använder den kreativa processen som ram för att skildra gruppdynamik. Men i stället för att, som i verkligheten, ta itu med att skriva en pjäs åt Dramaten är uppdraget här att designa ett Nöjesfält. Trots eller kanske på grund av obegränsad budget ocj tidram drabbas de snart av kreativ kramp.

Det här är varken det ironiska spex de för snart två decennier sedan slog igenom med på Berns, hundra meter från Dramaten, eller mastodontfilmen ”Fyra nyanser av brunts” stundtals avgrundsdjupa ångest. Föreställningen är mer en surrealistisk skrattspegels bild av Killinggänget som grupp, en lek med och smärtsam avklädning av hur de fungerar internt och hur vi utifrån betraktar dem.

De spelar tillskruvat extrema varianter av sig själva.
Henrik Schyffert är den fixade managerfarsan. Han är också den som för tillfället klarar sig bäst på egen hand (en referens till verkighetens självbiografiska soloföreställning The 90s) och börjar känna att rollen som den som bara håller i pennan under mötena är lite väl trång.
Martin Luuk är den obstinate tvärtomkonstnären som får förkroppsliga gängets motvallsintegritet (i sina bättre stunder) och megalomani (i de mindre sympatiska).
Johan Rheborg försöker ta sig ur de gamla standardkaraktärer alla förväntar sig att han ska göra genom att bli ”fyskisk” och ägna sig åt modern dans. Bakom det gömmer sig en depression som senare i föreställningen avslöjas ha mynnat ut i ett misslyckat självmordsförsök.
Pajasen Robert Gustavssons konstanta skämtande kostar honom sakta men säkert sina kolleggors. under första akten har han knappt en mening som inte är en ordvits eller lustig ramsa, medan andra akten avslöjar hans otillräcklighetskänslor i en av pjäsens strakaste stunder då ett ordflöde i bästa Lasse O´Månsson-stil rekonstrueras till en liten naken monolog.
Andres Lokko för dyker då och då upp ur en väggpanel som ett intellektuellt gökur i polotröja sittandes på en mekanisk stol och delger gruppen sin dom över vad de kommit fram till i hans frånvaro. Jag undrar om det är så hans roll i gruppenser ut i verkligheten, en kritisk auktoritet att anpassa sig efter? Kanske det lika mycket är en drift med hans roll utanför Killinggänget som landets i särklass mest tongivande kritiker.

Till föreställningens höjdpunkter räknas främst de brännpunkter när konflikterna gruppmedlemmarna emellan kommer till ytan. Avundsjuka, självbedrägeri och missriktad beundran pyr i kitteln som hela tiden hotar att koka över.
Vid sidan av Killingarna (där de helt scenovana Lokko och, i synnerhet, Luuk imponerar) spelar också Malin Ek och Reine Brynolfsson som uppdragsgivare respektive infiltratör i gruppen. Båda är helt briljanta och lånar en tyngt till föreställningen den tryggt kan luta sig emot.

Scenografin är av elegant enkelt snitt. Ett slags aulaliknande rum med träpaneler av samma vackert dystra snitt som vi känner igen från regissören Tomas Alfredssons filmer. Mellan scenerna, och under vissa av de suggestiva dansnumren (!) spelas ljuvlig musik från Beach Boys Pets Sounds som bidrar till en drömsk atmosfär, något också de aparta kostymerna hjälper till med. Flera gånger undrar jman om de märkliga kreationerna är fynd ur Dramatens kostymförråd eller specialdesignade. I vilket fall illustrerar de karaktärernas sinnestämning och funktion på ett snyggt sätt.

Trots en mastig speltid på nästan tre timmar inklusive paus hinner Killinggänget inte gräva tillräckligt djupt i någon av de, visserligen intressanta, frågor som presenteras. Visst, under hela pjäsen utforskar de gruppdynamik, vänskap och konsten att hantera förväntningar. Men jag tycker inte riktigt att de på allvar bottnar i sin ambition.
I slutet av andra akten presenterar Martin Luuk sin dröm om herr-ön. En plats för bara män där de får vara sig själva, läsa tidningen, föra diskussioner och sakta dö läppjandes på ett glas svagt vin. Han presenterar också tidigt i föreställningen konceptet ”pojkman” och precis i slutet sin morbida uppfinning ”fittsönderslitarmaskinen”. Här hade de gärna fått gräva lite mer i sig själva för att undersöka det här mer otäcka (eller kanske snarare tragiska) tendenserna i grabbgänget.

På det hela taget är föreställningen rolig, smart och lite ytlig, i alla fall om man jämför resultatet med allt de tycks ha tagit sats att gestalta. Men redan i pjäsens andra scen redovisar Martin Luuk det ”otydliga” för Henrik Schyffert som en av förslagen till gruppens nya riktning.
Så det var kanske det var det ”otydliga” de var ute efter hela tiden.